Magnus Eriksson om att väcka känslor

Är det spelstilen? Tuppkammen? Klubbytena? Offside tvingar Djurgårdens Magnus Eriksson att fundera kring varför så många vill se honom bita i gräset.

Du är nästan alltid den spelare i Allsvenskan som drar på sig flest frisparkar. En slump?

– Knappast. Jag tror att jag toppade den statistiken redan under tiden i Åtvidaberg.

Annons

Jag ser tre möjliga förklaringar: 1. Din spelstil kräver tuff bevakning. 2. Du filmar en del. 3. Motspelarna provoceras av dig. 

– Jag måste väl erkänna att det finns en del sanning i samtliga påståenden. Men främst handlar det nog om hur jag spelar och där har jag en teori: När jag har bollen väntar jag gärna in spelaren för att få honom tätt inpå mig – sedan gör jag min grej. Då blir det ofta frispark.

Det känns logiskt att du var lovande i hockey som ung.

– Jag blev faktiskt uttagen till TV-pucken, trots att jag då hade lagt av med hockeyn. Att välja sport var inte helt enkelt som 14-åring. Men fotbollen [AIK] gav mig ett kontrakt där det stod att man inte fick dubblera. Och så var det lite pengar.

Tusen kronor i månaden?

– En femhundring.

Du väcker starka känslor hos både motståndare och supportrar. Varför, tror du?

– Jag får mycket kärlek från djurgårdare men minst lika mycket skit från andra lags fans, främst i sociala medier. Jag triggas av det och tar det som ett tecken på att jag gör något bra. Annars skulle de väl inte bry sig?

Kanske spelar din look in? Du sticker ut med din ständiga tuppkam och har dessutom ditt smeknamn, »Mange«, tatuerat på vaden.

– Hur visste du det? Vilken ångest. Det var min allra första tatuering.

Vad är historien bakom den?

– Jag var ung, ville ha en tatuering och saknade fantasi. Det är historien.

En annan grej är att du aldrig duckar i intervjuer. När Aftonbladet i fjol frågade om din AIK-bakgrund hade du kunnat svara »inga kommentarer«. Istället sa du: »Djurgårdaren är lite finare, lite bättre.«

– Det blev ett jävla liv efter den inter­vjun. Men jag står fortfarande för allt jag sa. Om någon frågar svarar jag så ärligt jag kan. Sedan får man vara beredd på att det man säger kommer att slå tillbaka mot en, men för mig är det inga konstigheter. Det är ändå bara små människor som ägnar sig åt personliga påhopp.

Du var nära allsvensk debut i AIK redan som 17-åring?

Annons

– Kalmar borta 2007. Så här var det: Vi skulle spela SM-final med junior­laget på lördagen, samma dag som Kalmarmatchen. På tisdagen ringde Rikard Norling och sa att han ville ha med mig till Kalmar. Det var känsligt i och med att jag skulle missa JSM-finalen, men jag blev i princip lovad att få göra allsvensk debut. Sedan sket det sig ändå. Vi fick en utvisning mot oss och jag blev kvar på bänken hela matchen, samtidigt spelade grabbarna hem JSM-titeln utan mig. Jag var inte svinglad på Mr Norling då.

Hur bra är Djurgården i dag jämfört med Malmö när du spelade där?

– Inte så långt efter. Vi behöver hitta en jämnhet, men tiden talar för oss. Och det som är så skönt nu är att mentaliteten har ändrats jämfört med när jag kom förra sommaren. Efter min första träning kände jag: »Jäklar, vad dött det är, inga vinnar­skallar alls.« Det var inget gnabb på träningen, inget hets vid mål och så där. Allt blev bättre när [tränaren] Mark Dempsey tog över, och Özcan [Melkemichel] vill också ha en intensiv träningsmiljö. I dag har vi fler spelare som driver på varandra. Står jag någon gång på hälarna blir Jonas Olsson tokig. Då får man veta att man lever.

Hur mycket plågas du av Djurgårdens taskiga derbysiffror?

– Det är för jävligt, helt enkelt. Men nu ska vi banne mig ta oss i kragen och vinna, det lovar jag.

Hur kan du lova det?

– Nämen. Vi är alldeles för bra för att inte slå de andra två lagen. I nästa derby ska vi ge våra fans en seger. De är värda den mer än vi.

Vad ska du göra nu?

– Spela golf.

Vad har du i handicap?

– Det vill jag inte säga.

Du svarar på allt utom det?

– Okej då. Det ligger tyvärr på 20 plus.