Mikael Lustig om vinnarvana

Han har glömt sin senaste ligaförlust. Däremot minns landslagets högerback förra gången han tävlingsförlorade med Sverige. Det är fyra år sedan.

Vad hände den 3 februari 2016?

– Massor säkert. Men inget som jag kommer ihåg.

Annons

Det var då Celtic senast förlorade en ligamatch. Aberdeen borta.

– Just det! Vi spelade absolut inte bra då och förlorade faktiskt rättvist.

Så du har inte glömt hur det känns att förlora?

– Nej, men i Celtic är det som om man spelar mot sig själv i varje match också. När vi inte når den nivå vi bör ligga på kan en vinst nästan kännas som en förlust efteråt. Och kryss känns alltid, alltid som en torsk. Eftersom vi vinner så ofta är det också svårt för nya spelare att slå sig in i startelvan.

Blir förlusten värre att hantera när den sker så sällan?

– Absolut, för både fans och spelare. Jorden går typ under när vi förlorar.

Blir vinnandet också tråkigare när det är normaltillståndet?

– Det är alltid skönt att gå in i en träningsvecka och slippa grubbla över vad som gick fel i helgen. Men att komma hem efter en vinst och bara »yes, fan vad gott de här tre poängen satt«, den känslan infinner sig inte lika ofta längre.

»Vi slog Kilmarnock hemma – yay!«

– Exakt, det är mer att man har gjort sitt jobb. Samtidigt: att spela inför 60 000 åskådare som varje match förväntar sig seger är en ständig press, och att klara den ger en annan sorts tillfredsställelse.

Är det den pressen som motiverar dig?

– Jakten på rekord håller en också på tå. Före förra säsongen sa tränaren att vi skulle uppnå sju mål: vinna ligan, nå Champions Leagues gruppspel, vinna skotska cupen, vinna ligacupen, ta över 100 poäng i ligan, göra fler än x antal mål och släppa in färre än x antal mål. När han la fram allt på en gång tänkte jag: »Inte en chans i världen!« Men vi fixade rubbet, minus något insläppt mål för mycket.

Hur är det att som back gå från att plocka bort Ross Countys farligaste gubbe till att möta Messi i Champions League eller Griezmann i ett VM-kval?

– Det är … skillnad. I senaste Champions League försökte vi dessutom spela fotboll, inte bara backa hem med tio man och hoppas på en fast situation. Att våga göra det är utvecklande i sig. Dessutom har vi skiftat mellan tre och fyra backar i år, vilket har varit en morot för mig. I en fyrbackslinje är jag offensiv ytterback, i en trebackslinje stannar jag kvar mer – det är spännande att kliva ur sin comfort zone emellanåt.

Apropå landslaget: Minns du när du förlorade din senaste tävlingslandskamp?

Annons

– Nu får jag tänka efter. Kan det vara … Portugal hemma? Hösten 2013?

Stämmer. Du tycks ha ett sjätte sinne för när det är nederlag på gång. Du missade till exempel båda EM-förlusterna förra året.

– Och förlusterna mot Ryssland och Österrike i EM-kvalet. Och Frankrike borta i höstas. Men det är ju skador som har hållit mig borta och dem hade jag gärna sluppit. Jag har haft lite otur där.

Man kan också se det som att du är landslagets viktigaste spelare.

– Det där lät väldigt tjusigt. Men sanningen är nog mer att Sverige har mött väldigt bra lag när jag har varit borta. Liechtenstein hemma, där hade fler högerbackar än jag klarat sig fint.

Har du alltid spelat i vinnande lag?

– »Giffarna« [Gif Sundsvall] är väl enda laget där vi inte vann för det mesta, åtminstone inte när vi låg i Allsvenskan. I mitt sjumannalag tror jag att vi hade två år där vi inte förlorade en match, så när vi till slut föll bröt man ihop totalt. Rosenborg var också lite som Celtic, man skulle vinna och föra spelet i matcherna. Sådana lag passar väl helt enkelt en bollglad back som jag.

Att slåss för sin existens i en bättre liga lockar inte?

– När jag lämnade Rosenborg hade jag kunnat gå till Fulham, som då låg i skiten i Premier League. Att sticka dit och kriga hade kanske varit kul, och vem vet – jag kanske hade utvecklats ännu mer där? Men jag hade nog inte vunnit så ofta.