Robin Söder om en ny vår

En av Sveriges mest uppskrivna talanger fick sin raketstart bromsad av skador. I skymundan gör nu 25-åringen, åtta år efter genombrottet, sin bästa säsong i karriären.

Du gjorde nio mål på Esbjergs tolv sista ligamatcher. Kan man tala om ett andra genombrott?

– Det skulle man väl kunna säga. Tidigare här i Danmark fick jag det inte att lossna och som alltid när man pratar om mig berodde det tyvärr på skador. Nu har jag äntligen fått ha kroppen i det skick som behövs och det är den stora anledningen till det »andra genombrottet«.

Annons

Hur ofta har du känt dig helt frisk i karriären?  

– I och med skadorna har det blivit många perioder då jag själv har trott att jag är helt hundra, fast jag egentligen inte är det. Jag har ofta kommit tillbaka och gjort ett tiotal matcher – bara för att sedan behöva lägga mig under kniven igen. Att känna att man inte är i den form man vill är väldigt påfrestande psykiskt.

Vad innebär det för dig att vara »i form«?

– Att man orkar göra de saker man vill på planen, att man känner sig fri i kroppen och att man känner att man kan förbruka den energipåse man har. En harmoni i både kroppen och psyket.

Hur ofta har du känt dig i sådan form? 

– Flera gånger. Men bara för att man känner sig i bra form betyder det inte att man spelar sin bästa fotboll och gör poäng. Man kan ha kroppen med sig men ändå inte nå ända fram. Särskilt för en anfallare spelar stress och självförtroende in mycket i de sista momenten.

För dig började allt med den där skadan i semifinalen mot England i U21-EM 2009?

– Det var inte bara korsbandet som gick sönder då utan det var flera saker som behövde fixas till, bland annat menisken. En del av mina skador kommer från problemen som uppstod där, och alla som har varit långtidsskadade vet hur tufft det är. Någon sa att lika lång tid som man är borta, lika lång tid av matchande tar det innan man är tillbaka helt och hållet. Det känner jag igen mig i.

Varför är det så svårt att komma tillbaka till bra form när man har blivit frisk? 

– Det handlar om den mentala biten, man ska bli van vid alla situationer igen. Man är tillbaka fysiskt men saknar kanske lugn och harmoni i kroppen. Så har det ofta varit för mig. Det blir ett slags trauma, särskilt om skadan har skett på planen. Jag blir väldigt nedslagen mentalt och det händer något med mitt psyke. Jag backar undan lite för att inte utsätta mig för någon speciell situation. Rädslan som kommer med det tar tid att komma över.

2008 skrevs det om att Milan var ute efter dig. Är skadorna enda anledningen till att du spelar i ett danskt bottenlag i dag istället för i Serie A?

– Det där med Milan var såvitt jag vet inte något konkret. Vi spelade någon uppvisningsmatch mot Atalanta och då var de där och kollade – det var allt. Men om man lägger ihop den sammanlagda tiden som jag har varit skadad så är det inte jättelång tid som jag har kunnat spela och utvecklas. Jag har inte riktigt fått ordning på det mentala.

Men nu flyter spelet igen. Vad har förändrats förutom att du hållit dig hel?

– Inga stora grejer egentligen. Vi fick in en ny tränare, Colin Todd, som sa åt mig att hålla mig i straffområdet, det är där man gör målen som anfallare. Så jag har ändrat fokus och slutat springa ut till hörnen.

Är det så enkelt? 

Annons

– Förtroendet jag har fått är en stor del också, från och med förra sommaren har jag fått spela mycket. Det kallas matchform av en anledning. Man behöver spela för att hitta rätt känsla.

Du har skapat en fin annons för dig själv till sommaren när ditt kontrakt går ut. Vart tar du vägen?

– Jag är öppen för allt. Jag trivs bra i Esbjerg, men karriären varar inte för evigt, så ska man testa någonting annat är det väl nu. Tyskland känns som en fin liga med mycket publik och bra drag. Det är många andra svenskar som har gjort det bra där, både i Bundesliga och i Zweite. Men jag är öppen för alla ligor – Sverige, Norge, Danmark … Hoppas att några kommer och drar i en.