Vi anländer i ett molnigt och mörkt Moskva under onsdagseftermiddagen, efter två timmars försening på vårt flyg från Arlanda och ingen mat över huvudtaget sen frukost. Lägg till en bussresa på två timmar som betyder att vi spelare inte har ätit någonting på ungefär nio timmar. Från min egen erfarenhet, förstärkt med anekdoter från min fru, tappar en fotbollsspelare humöret helt och hållet efter ungefär en timme utan förtäring. Man skulle kunna tro att det var mycket gnäll och negativitet i truppen och ledningen under bussresan till hotellet men för det mesta var atmosfären skämtsam och lugn. Efter en väldigt sen och efterlängtad middag fick vi snabbt göra oss klara, åka ännu en timme i buss och träna på en genomdränkt plan i häftigt regn. På hemvägen var det fortfarande bra stämning och lagmoralen fantastisk, trots allt. Vi slog vad om vad vi skulle göra om vi gick vidare och om någon gjorde mål, men i all ärlighet kändes det inte som om någon verkligen kunde se oss vinna. 

På matchdagen var stämningen väldigt avslappnad och det märktes att det inte fanns någon press på oss överhuvudtaget. Jag kände mig fantastisk i kroppen, trots en väldigt slitsam och lång resdag och det beror mycket på att jag, och vi, befann oss i helt rätt mentalt tillstånd. Under matchgenomgången påpekade Andreas Alm att destu längre matchen gick utan ett mål från våra motståndare, destu bättre utgångsläge hade vi. Vi visste om deras tröga mittbackspar och svagheter i inläggspelet, och vi visste också att de flesta lag har svårt att göra mål på oss.

Känslorna på planen vid matchstart var fortfarande likadana, jag tittade mina lagkamrater i ögonen och blickana jag mötte bar inga märken av rädsla. Att möta ett lag som CSKA Moskva på bortaplan, redan ligga under med 1–0 och ändå inte frukta någonting visar hur mycket vi har växt som ett lag de senaste två åren. När vi mötte Levski Sofia borta 2010 var vi, enligt Alex Miller, små pojkar som »doppade tårna i tacklingarna«. Men i torsdags var vi fullvuxna män, med inget att förlora men samtidigt fullständigt respektlösa gentemot jätten från öst.

När Kwame gjorde 1–0-målet hade matchen knappt startat och jag vet inte ens om jag hann bearbeta det. I pausen förstod jag att det här var inte bara en dröm jag har haft i många år, utan i nuläget en faktisk möjlighet. Visst blev vi tokpressade under perioder och deras instick och väggspel höll absolut högsta klass, men jag kände ändå att de kanske inte ska göra mål ikväll – för missarna bara fortsatte. Energin från att ha gjort 1–0 gjorde det möjligt för oss att hitta några extra löpmeter här och där, och med Turina i sitt livs form i kassen blev ryssarna bara mer och mer frustrerade, deras avslut mer stressade och kvaliteten försämrades.

När det började närma sig slutet av matchen insåg jag att en förlängning inte skulle gynna oss. Å andra sidan fanns en chans att vi skulle kunna hålla ut till en straffläggning. Men, att vi skulle göra mål – i så gott som sista sparken – fanns inte på kartan. Jag skrev det i ett annat inlägg att i fotboll kan alla bli hjältar och varje år finns det ett par stora skrällar i elitfotbollen. Det kan räcka med en hörna i sista minuten. Det kan räcka med en liten skarv som förlänger bollen till en stor, stark och erfaren vänsterback. Han kan till och med skjuta i stolpen från fem meter. Och, som vi har lärt oss några gånger i år, det är fullt möjligt att en liten och lurig högerback, i form av Martin Lorentzson, kan smyga in på returen och skicka ryssarna ut ur Europa. 

Det som hände sen är rena känslor. Jag hann inte fira målet för jag fick en mental blockering. Det var inte sant, tänkte jag. Jag räknade efter i huvudet. Med en minut kvar behövde de göra två mål på oss annars är vi vidare. 

Det bästa tänkbara slutet på den mest känslosamma segern i hela min karriär var faktum. Och vilken glädje som spreds ut. Våra fans i Moskva var extatiska. Vår sportchef euforisk och vi spelare och ledare enormt stolta och glada över vår osannolika bragd.

Under augusti månad har jag fått chansen att blogga för första gången, och på svenska dessutom. Det har varit riktigt roligt, och jag uppskattar verkligen den positiva feedbacken jag har fått. Det passar perfekt att med den här känslosamma berättelsen tacka för mig, och jag skickar stafetten vidare till Malmös Pontus Jansson.

Nu är det snart matchdags i Europa League och definitivt ingen promenad i parken som väntar oss direkt. CSKA Moskva kommer på besök och nu är det allt eller inget som gäller, att vinna eller försvinna. Vinnaren i det här play off-dubbelmötet kommer att spela Europa leagues gruppspel och det känns att vi har verkligen allt att vinna, samtidigt som ryssarna inte har haft en jättebra start i den inhemska ligan och en tränare som hänger lös. För ryssarna ska den här drabbningen vara ungefär som en vanlig dag på jobbet. Det här laget vi möter är utan tvivel ett snäpp, eller två, starkare än Lech Poznan, men jag tror, och hoppas, att dom kommer till matchen med en liknande inställning som polackerna. Att hålla nollan är förstås extremt viktigt, men vi måste också sätta minst en balja för att skaffa oss bra förutsättningar inför returen. Det är inte många lag som slår CSKA Moskva på deras plastgräs men med ett bra resultat i bagaget finnst det alltid en chans. Vi ska börja i rätt ände, försvara Råsunda, och inte släppa in någonting.

I fotboll, jämfört med andra populära bollsporter, är det faktiskt svårt att göra mål på motståndaren. I två av de andra stora bollsporterna, handboll och basket, gör varje lag många mål/poäng i varje match, och när jag tänker efter har jag faktiskt aldrig sett eller hört om ett lag som blivit nollat av motståndaren i de två sporterna. Man ser den tydliga skillnaden mellan sporterna när till exempel Storbritannien spelar handboll i OS. Marginalerna är betydligt större (de brukar torska sina matcher med 10–20 mål) och det finns inte på kartan att de kan vinna eller kryssa mot någon av de större handbollsnationerna. Detta är ännu mer tydligt i basket där det mindre lagets svagheter avslöjat med en gång och skillnaden på kvalitet blir ännu mer uppenbar.

Man kan ju på något sätt göra motståndaren dålig i handboll och basket men i fotboll spelar taktik mycket större roll, jämfört med den rena individuella skickligheten som jag tycker dominerar i de andra sporterna. Antal spelare på plan påverkar så klart också; fler spelare på plan betyder fler självständiga variabler, och desto mer komplicerad och mindre förutsägbar blir matchen, och alla moment som den innebär.

Fotboll är unik på många sätt och vis och ens prestation, och lagets, påverkas extremt mycket av motståndaren, speciellt för att de är så många. När ett handbollslag anfaller räcker det ofta att slå sin motståndare en mot en för att få en bra målchans. I fotboll är planen så stor och spelarna så många att även om man lyckats slå sin motståndare är det oftast många meter kvar till målet och många motspelare som kan ge understöd. Detta betyder att relativt medelmåttiga spelare, det vill säga spelare som jag, kan göra bra ifrån sig om de förstår taktik, förenar sina krafter och spelar som ett lag.

Det är kanske därför fotboll är världens mest populära sport. Fotbollsmatcher är relativt svårtippade och det omöjliga kan verkligen hända. I fotboll har alla chansen att bli hjältar, någon gång åtminstone. Mot Moskva har vi chansen att bli hjältar och ta det sista och ytterst betydelsefulla steget in i gruppspelet. Allt måste verkligen vara på plats men jag tror vi kan göra dom dåliga, och samtidigt visa våra absolut starkaste sidor.

Alla till Råsunda!

Nu sitter jag äntligen i soffan hemma efter en god resa ute i Europa. Kroppen känns sliten efter matchen och resandet men det faktum att vi har gått vidare till nästa runda i Europaspelet betyder att man gör allting med ett stort leende på läpparna. Nu är vi inne i en period där vi reser mycket och vi spelare är »tvungna« att tillbringa väldigt mycket tid tillsammans. Så länge resultaten går med oss känns det som att den här extra tiden tillsammans gör oerhört mycket för lagmoralen och gruppdynamiken. Under en intensiv period med många matcher och resmil finns det mycket energi att hämta just från den grupp- och lagkänslan som vi kontinuerligt utvecklar.

Det var mycket snack efter hemmamatchen mot Lech Poznan angående möjlig säkerhetsrisk under vår vistelse i Polen, med tanke på de händelserna som inträffade i Stockholm. Klubben var därför väldigt väl förberedd inför resan och vi spelare skulle vara vaksamma och helst inte gå utanför hotellet. Jag kan ärligt säga att detta blev en av de absolut skönaste resorna jag varit med om, där alla inhemska människor jag stötte på var trevliga, hotellet fantastiskt och logistiken felfri. 

Med brist på spännande berättelser om sammanstötningar med Poznans fans och liknande har jag istället skrivit ner några mindre händelser under Poznan-resan, från min synpunkt.

-

Jag fick den bästa möjliga starten på resan i form av en Inferno (fyrdubbel espresso) på Starbucks på Arlanda. Jag och Lee Baxter, vår målvakts- och fystränare, lärde oss dricka den här machodrycken när vi var i Portland under försäsongen. Tanken är att en vacker dag ska vi kunna beställa, och dricka, en dubbel Inferno (8! espressos) var, förhoppningsvis utan att drabbas av akut magbesvär.

-         

Jag fick också den ovannämnda koffeinbomben gratis, på grund av bra klunskompetens. Klunsskicklighet är både viktig ekonomiskt sett, speciellt under bortaresor, men också för att bibehålla ett mentalt övertag på dina medspelare. Vi har en spelare som under hela sin första säsong bara körde sten! En vågad taktik, men samtidigt oförklarligt framgångsrik. Jag läste nyligen en vetenskaplig studie som konstigt nog handlade om sten-sax-påse-spelet och nu hoppas jag att med den nylärda kunskapen ska jag kunna dominera i det spelet framöver!

-         

Det blev torsk för Islands handbollslag, efter dubbel förlängning, i kvartsfinal i OS. Känns tungt efter en övertygande seger i gruppen. Där försvann den enda chansen på medalj i OS för min lilla ö i Atlanten.

-         

Jag blev extremt glad när vi fick startelvan till matchen. Efter en del tveksama prestationer på sistone för min del, som ledde till petning i de två senaste matcherna, kändes det skönt att få chansen igen i en så pass viktig match.

-         

Precis innan matchen skulle börja märkte jag att något var fel på min utrustning. Mitt fokus var så enormt på matchen (det är min ursäkt i alla fall) att jag faktiskt hade glömt ta på mig mina benskydd, och jag körde därför de första 45 minuterna utan benskydd. Detta har aldrig hänt mig förut och kanske har något med ålder att göra. Efter en stabil första halvlek funderade jag på att köra också andra halvlek utan skydd, men till slut då görde jag det enda rätta.

-         

Matchen slutade med 1-0 torsk men det kändes ändå fantastiskt att ha säkrat avancemanget. Med riktigt bra försvarspel och några bra lägen framåt kändes det som vi hade polackerna under bra kontroll. 

-         

På bussresan hem från Arlanda fick vi besked om att vi ska möta CSKA Moskva i den avgörande play off-rundan till Europa League. Det är långt ifrån en drömlottning men i fotboll kan allt hända och jag garanterar att vi kommer att gå all-in mot det nya svensklaget i öst.

Efter besök i Tyskland och Superettan och en månads uppehåll återvänder Offsides spelarstafettpinne till Allsvenskan. Välkommen in på planen AIK:s isländske landslagsmittfältare Helgi Daníelsson.

Jag arbetar som fotbollsspelare och definieras därmed i enlighet med en sådan. I dagsläget, framförallt på grund av fotbollens popularitet och dess ökande media-exponering, har det dock blivit så att fotbollspelares andra sidor har upptäckts och fått utrymme i media. På pappret är detta en bra utveckling, för idrottsmän/kvinnor betraktas ofta som endimensionella atleter som enbart definieras av sin statistik och sina resultat. Enligt mig är detta ofta en grov förenkling och jag hoppas jag inte är ensam om att tycka att det är rätt så häftigt att få veta vilka besynnerliga hobbyer och karaktärsdrag spelare har. 

Missförstå mig inte, det är absolut inte så att alla spelare har andra intressen som ligger på någon hög nivå. Exempelvis har vi ett gäng spelare (plus en ledare) i AIK som varje dag, när vi inte är ute på planen, ägnar sin tid åt att försöka träffa andra lirare/ledare i ljumskområdet med olika föremål! Om försöket lyckats, belönas han av en rad höga femmor och stor beundran.

När jag flyttade till England som en gänglig sjuttonåring hade jag det väldigt tufft att bilda vänskap och bli »one of the lads«. Det faktum att jag var medlem i en Sci-Fi/Fantasy-bokklubb hjälpte inte direkt. Det upptäckte jag faktiskt bara nyligen. Grejen var att som en ung fotbollsspelare, i »förtjusande« Peterborough, fanns det bara ett sätt att klä sig, en godkänd musiksmak och bara särskilda hobbyer som accepterades (bara golf, egentligen). Det måste sägas att detta var extremt brittisk miljö jag befann mig i och som tur var fanns det en lite äldre dansk spelare inom föreningen som så småningom blev en bra kompis. Han var, och förhoppningsvis fortfarande är, som de flesta nordiska spelare jag har lärt känna, inte alls ensidig och passade heller inte in i den tråkiska mono-kulturen. Den här kulturchocken som jag fick var uppenbarligen ett gruppfenomen, för de engelsmän jag träffat och känner inom fotbollen är bland de absolut roligaste som finns. I den miljön kändes det som de inte fick vara sig själva, för de var för rädda att bli hånade. Som tur är är detta inget problem i Skandinavien, och individualitet uppmuntras, med ökad självsäkerhet i samband med det.

För några år sen ägnade en namnkunnig poängkung, av japanskt ursprung, en hel lördagskväll åt en ytterst viktig uppgift. Nämligen att lista alla sina CD-skivor (flera hundra stycken) från bäst till sämst. På något sätt kände han sig tvungen att organisera sin samling, och jag förstår väldigt väl varför. Sådana tvångshandlingar verkar vara väldigt vanliga inom fotbollskretser och många känner enormt behov av ordning och reda i sin omgivning.

Jag måste säga att jag trivs i Sverige. Jag gillar olika och tycker därför jag trivs bäst i en så pass multikulturell miljö som här i Sverige.

Här är det kulturellt tillåtet att läsa en bok under bussresan, helt utan granskning från medspelare.

Konstigt nog är det också tillåtet att lyssna på alternativ musik, till och med dödsmetall.

Och man behöver inte spela golf. Fast det kan vara kul, ibland.