Jag har inte så stor koll på hur slutstriden har sett ut under de senaste åren. Men har det någonsin varit så här jämnt? Fyra lag iblandade med tre omgångar kvar och det skiljer bara tre poäng mellan ledarna och fyran.
Häftigt, samtidigt som det ökar kraven på att prestera varje match.

Vi möttes av en tät, ihärdig dimma och skarp fisklukt när vi anlände till Strandvallen för att möta Mjällby i lördags. En ganska svårspelad men ändå okej höstplan. Det blev en tillställning där Drugge på uppvärmningen var centimeter från att sätta en hård krossboll rakt i huvudet på motståndarnas tränare, där ett mål kom redan i första minuten och därefter ett ganska märkligt självmål. Den förstnämnda händelsen slutade lyckligt för Peter Swärdh och de andra två var till vår fördel. 
Vi hade rätt bra koll på matchen och när halvtid närmade sig ledde vi med 2–0. Men nu var det ju  Mjällby vi mötte. Har man inte full koll på deras anfallare hela tiden, blir man straffad. Precis det hände i 45:e minuten och de fick det där psykologiska målet innan paus.

Andra halvlek handlade mest om kamp och de fick lite tryck på oss under de sista 15 minuterna. Men det redde vi ut och därmed kunde vi vända hem till Hisingen med tre poäng. Jag kan tänka mig att det inte var årets roligaste match att titta på. Inget direkt skönspel utan många felpass från båda lagen och mycket kamp. Men det gör ju inte de tre poängen vi fick med oss mindre sköna. Att vinna när man inte spelar på topp är både skönt, lättande och ett bevis på styrka. I och med segern satte vi lite press på de andra topplagen – som alla spelade på söndagen. 

Jag började med att följa MFF mot KFF på webben och vad jag förstod var MFF riktigt bra i första och kunde, precis som vi, räkna in tre poäng efter att de avstyrt KFF:s anstormning i slutet på matchen. Lite senare visade även AIK att de inte tänkte ge sig så lätt, om det nu var någon som trodde det? Jag såg inte den matchen utan valde att, till vår stora glädje, se Norrköping starta riktigt bra och skaffa sig en 2-0 ledning i första halvlek mot serieledarna Elfsborg. Jag kan inte minnas senast, om det överhuvudtaget hänt, som jag varit så engagerad i och påverkad av en allsvensk match (som jag inte deltagit i själv). Om det var »guldfrossa«, pressen att vinna efter våra vinster eller något annat kan de bara svara på själva. Men det ska bli intressant att se vad det har för betydelse för nästa omgång.
Helgens resultat betyder att vi nu är i serieledning och har det, som man säger, i egna händer. Jag tror, precis som jag gjorde innan, att det behövs vinster i resterande matcher för att ta hem det här. Så den enda skillnaden nu är att vi inte behöver förlita oss till och hoppas på att de andra lagen tappar poäng. Vilken är skönt.

På väg hem från träningen i går stannade jag och köpte tårta. Mina döttrar har nämligen förhandlat till sig att vi ska käka en varje omgång vi leder serien. Det har inte blivit så många tårtor i år – och tur är väl det, det är ju inte skitbra att äta för mycket sånt. Men samtidigt är det inte varje år man är med i kanske historiens jämnaste och mest spännande avslutning på Allsvenskan.
Så jag hoppas givetvis att jag får köpa tre tårtor till efter denna.

I lördags var det Syrianskas spelare och ledare som fick utstå vår skönsång, som vi stämmer upp i efter en vunnen match. Att de hörde den tvekar jag inte en sekund på. Dels för att omklädningsrummen ligger vägg i vägg på vår inte allt för moderna arena, men framför allt eftersom sången leds av vår målvaktstränare Mats, som har en pipa som kan väcka de döda. Motståndarlaget fick äran att höra den fem gånger. En gång per mål, vilket betyder att vi, än så länge, fått skråla den 50 gånger i år.     

Det blev 5–1 mot Syrianska. En match som jag tycker vi kontrollerar från avspark till slutsignal. Att Syrianska får två skador tidigt i matchen och tvingas till byten spelar givetvis in, men det känns som att vi är starka nu. Att vinna för att man på förhand är det laget som ska vinna på grund av tabellplacering och liknande går inte av sig självt. Kolla bara Elfsborg mot Gais, en match där ett av topplagen möter jumbolaget. Det skiljer 37 poäng dem emellan inför den 26:e omgången. Boråsarna avgjorde med absolut sista sparken. På Råsunda åkte AIK på en förlust trots att man mötte ett lag i nedre delen av tabellen. Jag tror inte att det handlade om underskattning i något av fallen. 

Nej, för nu när vi går in i slutfasen är det andra faktorer som spelar in. När planerna blir sämre, nerver kommer smygande och poängen är viktigare än någonsin är det inte säkert att det är så mycket lättare att möta ett lag som krigar om sin existens i Allsvenskan, än att möta ett lag högre upp i tabellen.
Så det där med att jämföra spelscheman lägger vi inte så mycket tid på. Vi vet helt enkelt inte vilket läge motståndarna befinner sig i när vi väl möter dem. Men om man ändå väljer att granska spelschemat så är det självklart till vår fördel. Precis som med allt annat. Konstruktivt självbedrägeri som Olof Röhlander, min gode vän och privata mentala tränare, kallar det.

Det är nämligen så man gör med alla faktorer som kommer att vara avgörande de sista veckorna. Man väljer att se det som sin fördel. AIK ser det som en fördel att spela i Europa League, vilket leder till tätare matchning mot bra motstånd i högt tempo. Vi å andra sidan, ser det som att tätare matchning mot bra motstånd i högt tempo sliter och är till AIK:s nackdel. Malmö ser nog sina många supportrars närvaro som en motivator och tändvätska, medan vi tror att fansens »krav« på guld kan bli en press som är svår att hantera. Laget som leder tycker alltid att det är den bästa positionen, lagen bakom tycker det är bättre att jaga än att jagas. Det återstår att se vilka som har rätt.

Träningarna i veckan har lutat lite åt försäsongshållet. En hel del styrke- och uthållighetsträning har det blivit eftersom helgen som kommer är lite speciell. Då har vi nämligen tre dagar ledigt, det hör knappast till vanligheterna för fotbollsspelare under säsong. Det är dags för landskamper igen. Planen är att dra ihop ett gäng från laget och se matchen mot Färöarna på fredag. Än så länge oklart vilka det blir, men Wahlström och Elvby är två »sköningar« som aldrig bangar. De räknar jag kallt med.

Hemma igen efter några dagar i Södertälje. Vi tog en väldigt viktig seger mot Syrianska och nu har vi gått från att vara seriens sämsta bortalag till att vara ett av dom bästa.
Jag tror mycket ligger i att vi har hittat en stabilitet i vårt lag och blivit trygga med varandra. Det bådar helt enkelt gott inför de sista omgångarna. 
Och herregud vad jämt det är!
Matchen igår var det egentligen inget snack om, utan vi tog tag i det från första minut. Vi skapar bra chanser framåt och släpper till väldigt lite bakåt. Nu blir det att samla kraft fram till fredag, då det är dags igen hemma mot IFK Norrköping. Som jag sagt gång på gång så finns det absolut ingen lätt match i Allsvenskan, så det krävs en bra match från oss för att vinna. Dessutom kommer Norrköping från en 7–2 seger och är säkert fyllda med självförtroende. Så fyll hela Stadion och hjälp oss i dom sista matcherna, det är vad jag ber alla MFF:s supportrar om!

Fram tills dess ska jag ladda batterierna och det gör jag bäst i Arlöv. I morgon är det äntligen dags att få träffa mina smågrabbar i laget igen. Det har varit mycket träning och match sista tiden så jag har knappt hunnit träffa dem. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket dessa grabbar betyder för mig. 
För dom som inte vet har jag varit tränare i drygt två år. Grabbarna är nu tio år gamla och det har hänt mycket under dessa två år. Men jag kan lätt säga att det är ett av mina bästa beslut någonsin att ta uppdraget att bli deras tränare. Att dom dessutom spelar en gudabenånad fotboll gör inte saken tråkigare. Ibland kan jag chockas över hur utvecklade ett gäng tioåringar är. Vissa gör saker med en boll som inte ens jag hade klarat av. Man ska dock komma ihåg att det bara är en lek, ett gäng tioåriga grabbar ska spela fotboll för att ha roligt, och jag är övertygad om att både de och jag har just kul. 
Vad som än händer i min fotbollskarriär kommer jag aldrig glömma dessa grabbar. De har gett mig en gnista i livet som är helt otrolig. De har utvecklats till att jag kan kalla dem alla för mina småbröder. Jag kommer ihåg en dag för någon månad sen, då jag fick ett SMS mitt i natten, jag öppnade telefonen och såg att det var från en av mina killar: »Ponne, jag vill bara säga jag älskar dig.« 
Jag visste knappt vad jag skulle svara, blev bara så himla glad. 

Jag vet att många av mina grabbar har det tufft hemma. De växer upp i ett tufft klimat, men när de kommer till fotbollen, då ser jag att de känner sig trygga. Det är det viktigaste för mig, alla ska känna sig lika viktiga!
En stor anledning till att jag också gör så mycket för min hemort Arlöv är att jag vill visa min tacksamhet. Jag vill inte vara killen som tror han tagit sig dit han är i dag på egen hand. Inte en chans. Jag är där jag är i dag tack vare alla vänner som stöttat en på vägen. Istället för att framhäva mig själv vill jag istället alltid rikta ljuset mot Arlöv. Det skrivs skit om Arlöv i media om allt som händer, men jag bryr mig absolut inte, för mig är det bästa stället i världen och jag kan lika bra passa på och tacka för allt stöd jag fått på vägen. Ni vet vad jag menar när jag säger att jag aldrig kommer glömma var jag kommer ifrån. 

Jag vill även passa på att tacka för denna månad jag bloggat på Offside. Jag hoppas ni har gillat det och fått en liten inblick i mitt liv.
Ta hand om er allihop!

Mitt senaste inlägg handlade om U21-landslaget och våra framgångar, just nu är det tyvärr inte lika positivt men jag ska ta mer om det senare. 
Först och främst: äntligen har jag kommit hem till Malmö igen, börjat träna med grabbarna och i måndags plockade vi en mycket viktig vinst borta mot Åtvidaberg. Folk kan säkert rynka på näsan om att vi hade det tufft i matchen men man ska veta att Åtvid är riktigt bra på hemmaplan. Det är ingen tillfällighet att de slagit Elfsborg med 5–1 och AIK med 2–0. Matchen var väl inte speciellt välspelad men vi gjorde det vi haft problem med under hela säsongen – åkte till bortaplan och plockade med oss tre poäng. Nu har vi tre segrar på dom fyra senaste bortamatcherna, så det ska vi vara nöjda med. Dessutom är vi bara två poäng bakom Elfsborg så det kan helt klart bli en spännande och rolig höst.

Som jag inledde så har det blivit mycket skriverier om U21-landslaget här i veckan, tyvärr i negativ bemärkelse. Fotbollskanalen publicerade en enkät där spelare anonymt fått säga vad dom tycker och tänker om vår landslagstränare Håkan Ericsson.
Jag förstår att Fotbollskanalen bara gör sitt jobb och vill ha läsare, men som jag skrev i en tweet för några dagar sen tycker jag ändå att man kanske ska visa respekt och lägga upp en sån artikel först efter våra två viktiga matcher mot Italien den 12 och 16 oktober. Jag menar, ni på Fotbollskanalen måste väl ändå också unna U21 och svensk fotboll framgång och det här sätter kanske några små käppar i hjulen. Men som sagt, jag förstår att ni bara gör ert jobb. 

Som ni förstår har det varit mycket snack och skriverier om denna artikeln och folk frågar var man står, vad man tycker osv. Det jag tycker, det står jag också för och behöver ingen anonym artikel för att få igenom. Nu har jag tur och får mycket speltid i U21 så det är förståeligt att jag inte har så mycket negativt och säga men jag tycker ändå att om man har några problem så löser man det internt. 
Tyvärr tror jag det är andra än de »U21-involverade« personerna som har blandat sig i detta vilket gör att det hela förstorats. Självklart är folk som inte får spela missnöjda och de såg nu sin chans att säga vad dom tycker och tänker. Jag har själv varit i en sån sits, det finns inget annat att göra än att kämpa och visa tränaren att man ska spela. 
Nu tycker jag vi glömmer detta så fort som möjligt – inga följdartiklar, inget som gör det ännu större. Detta är något vi nu får lösa internt och sen lägga bakom oss. Det är onödigt om en sån här artikel ska ta energi som vi istället kan lägga på att skjuta Sverige till U21-EM, det måste väl ändå alla hålla med om!

Över till något roligare – derbydags på måndag borta mot Helsingborg. För en Malmöpåg är det rena rama julafton och såna matcher man bara älskar att få spela. Vi har förberett oss vädigt nogrannt och några 3–0, som det blev i första derbyt i våras, har jag svårt att se det ska bli nu. Helsingborg har växt enormt sista tiden och spelar en riktigt fin fotboll! Så jag tror på en tät match där vi förhoppningsvis står som segrare!