En trupp som bara kan bli bättre

Erik Hamrén pratar ofta om att Sverige ska betrakta sig som ett »topplag«. Att landslaget har tillgång till »världsspelare« som ska visa »shining« och se till att »vinna varje match«. Det är en beundransvärt optimistisk analys av den svenska landslagsfotbollens status. Man skulle kunna få för sig att Sverige inte ligger så långt efter Tyskland, Frankrike och England. Man skulle kunna få för sig att spelarna i »topplaget« Sverige spelar i Europas största klubbar. Så är det inte.

22 av Sveriges 23 EM-spelare spelar inte i en europeisk storklubb. Zlatan Ibrahimovic var ende svensk att ta sig till kvartsfinal i årets Champions League och han är också ensam om att – på allvar – kunna ha en realistisk ambition om att »vinna varje match« i sitt klubblag. Den svenska verkligheten är att EM-truppen domineras av spelare med klubbadresser som Blackburn, West Bromwich och Twente. 

Sverige ligger för närvarande på 17:e plats på Fifas världsranking, vilket ger en bild av var landslaget står. Spelarmaterialet räcker inte till för att kalla sig »topplag«. Däremot utgör länder som Grekland (14:e plats), Ryssland (11) och Kroatien (8) utmärkta förebilder för Sverige. Lag som har ett jämnstarkt spelarmaterial med Sverige, men som har uppnått bättre resultat på senare år.

När Grekland vann EM 2004 hade de inte en enda spelare med i Champions League-slutspelet tidigare det året. Och när Ryssland spelade ut Holland i EM-kvartsfinalen 2008 tillhörde alla spelarna ryska klubbar utom Ivan Saenko, som spelade i Nürnberg. I samma mästerskap gick Kroatien till kvartsfinal, Ivan Rakitic hade den mest respektingivande klubbadressen: Schalke 04.

Grekland, Ryssland och Kroatien lyckades nå framgång utan »topplag«, i stället utnyttjade de vad spelarmaterialet dög till, oavsett om det var ultradefensiv eller frejdig anfallsfotboll. Gemensamt för lagen är att de till största del bestod av spelare som fortfarande ville utvecklas och komma vidare i karriären. Dessa hamnade också i stora klubbar efter mästerskapen. Andrej Arsjavin gick från Zenit till Arsenal 2008, Luka Modric från Dinamo Zagreb till Tottenham samma år och Giourkas Seitaridis från Panathinaikos till nykorade Champions League-mästaren Porto efter EM 2004.

I VM 2006 hade Sverige tre superswedes som verkligen var »världsspelare« och inför EM 2000 hade svenskar deltagit i både Champions League-finalen och UEFA-cupfinalen samma vår. Men klubblagsframgångar för svenska spelare har sällan resulterat i ett presterande landslag, snarare tvärtom. 2006 gjorde Tyskland strössel av ett Sverige med slitna stjärnor, och faktum är att de år en svensk spelat Champions League-final har Sverige aldrig tagit sig förbi gruppspelet i ett mästerskap. 

När årets Champions League-final avgörs på lördag deltar spelare från Frankrike, England och Ukraina. De svenska spelarna har däremot spelat klart för säsongen. Många av dem kan också ha spelat färdigt för sina nuvarande klubblag. Martin Olsson, Mikael Lustig, Jonas Olsson, Emir Bajrami, Ola Toivonen, Sebastian Larsson och Rasmus Elm kan alla få adressändra innan sommaren är slut. De är inte längre talanger som ska blomma ut, men de vill ta nästa steg och komma vidare i sina karriärer. Den svenska EM-trupp som i dag ser ut att vara 2000-talets svagaste, kan se betydligt starkare ut efter EM. I så fall har Erik Hamrén verkligen ett topplag till sitt förfogande lagom till VM-kvalet i höst.