Erik Hamrén – ge oss ett ?!

Efter tre dagars fotbollstennis och autografskrivande i Visby höll förbundskapten Erik Hamrén i går en stängd träning ämnad för hemligheter. Hamrén har tidigare berättat om hur frustrerad han som nytillträdd landslagstränare kunde känna sig över den knappa tid han fick tillsammans med laget. En veckas samling, sedan bara bollar av benskyddstejp och små jordkokor i det tomma omklädningsrummet. Efter 4–1-förlusten mot Holland dröjde det över en månad innan Hamrén kunde bearbeta chocken tillsammans med sina spelare – i en spelarbuss på E6:an efter Fotbollsgalan i Malmö. 

Nu, på det förberedande EM-lägret, får han för första gången som förbundskapten tid att göra vad han vill. Två och en halv vecka av obegränsad tillgång till spelarna före nästa tävlingsmatch, den mot Ukraina i EM-premiären. Låt oss hoppas att han har en plan för hur han ska ta vara på tillfället.

EM är turneringen som även Sverige skulle kunna vinna. Zlatan Ibrahimovic har i alla fall bestämt sig för att det är möjligt och då är det väl det, även om han hävdade samma sak försommaren 2008. Blågult har nosat på titeln förut och vid två tidigare tillfällen med visst fog kunnat föreställa sig själva på segerpodiet efter finalen: efter gruppsegern 1992 och före straffavgörandet i kvartsfinalen mot Holland 2004. 

Båda gångerna åkte Sverige ur, men EM är fortfarande turneringen som lag vinner som egentligen inte borde kunna vinna. Danmark besegrade Sveriges banemän Tyskland i finalen för 20 år sedan. 2004 års mästare Grekland hade inför turneringen mästerskapsfacitet noll segrar, fem förluster, ett mål framåt och 14 insläppta bakåt. Den som placerade 100 euro på en grekisk EM-triumf lovades av ett spelbolag 15 000 i utdelning några veckor senare. Genom ett minst lika utdömt spelsystem – förbundskapten Otto Rehhagel anpassade laget helt efter motståndet och beordrade backarna Seitaridis och Kapsis ett tätt man-man-försvar med Dellas som skyddsnät någon meter bakom – kunde grekerna förbrylla de namnkunniga favoriterna och hålla nollan mot i tur och ordning Frankrike, Tjeckien och Portugal.

Spaniens ledare Luis Aragonés valde rakt motsatt väg till framgång fyra år senare. Genom att rulla bollen fram och tillbaka mellan varandra nötte spanjorerna långsamt ner motståndet – tvärtemot den direkta tempofotboll som då regerade i klubbfotbollen och som samma år tagit tre engelska lag till semifinal i Champions League.

Gemensamt för de båda landslagstränarna var modet att genomföra en vådlig strategi fullt ut – och förmågan att få sina spelare att tro på att den trots omvärldens skepsis kunde gå vägen. Det senare den kanske allra viktigaste egenskapen som tränare för ett landslag där spelarna sällan ses. Om Erik Hamrén bekymrade sig över möjligheterna till analys och taktisk slipning är det sannolikt ingenting mot Otto Rehhagels inledande bryderier: Förlust mot Finland med 5–1 i första matchen för Grekland 2001. Sedan två raka förluster i kvalet till EM 2004. Men spelarna trodde att de hade något speciellt ihop.

I morgon möter Sverige Island i en träningsmatch på Gamla Ullevi. Jag bryr mig inte om hur det går i målräkningen, det jag vill se är Anders Svensson och Zlatan Ibrahimovic blinka åt varandra som för att bekräfta att de har något ihop. När Andreas Isaksson slungar ut bollen på läktaren, två meter över Bajramis huvud, vill jag se Emir lyfta sin vänstra tumme och visa att han förstår tanken. När Bajrami är sist på bollen till 1–0-målet vill jag se honom ge en extra klapp på Olof Mellbergs rygg, som för att säga att de är något stort på spåren. 

Om hemligheten är fembackslinje, slopade yttermittfältare eller konsekvent nyttjande av korta hörnor spelar ingen roll – ska Sverige vinna EM behöver laget något som de andra lagen inte har. 

Något som de andra inte ens har tänkt på.