Fotboll – det perfekta första maj-firandet

Offside Tisdag går dagen till ära i arbetarrörelsens färger. Vi bjuder in vänsterskribenten Gabriel Kuhn, som tidigare skrivit boken Soccer vs the state och dessutom spelat professionell fotboll i Österrikes motsvarighet till Superettan, att skriva om fotboll som facklig förebild.

Varje tisdag spelar jag fotboll med 17 SK, en förening i Stockholms söderort som vill idrotta i en »solidarisk miljö«. Det är knappast överraskande att klubben attraherar en del vänsterfolk – till exempel mig. Det betyder inte att alla tycker lika. Efter förra veckans match frågade min lagkamrat om jag skulle vara med nästa vecka. »Självklart«, svarade jag. Han stelnade till: »Men det är ju första maj!«

För honom var det självklart att avstå fritidssysselsättningen fotboll för att istället ägna dagen åt demonstrationstågande. Men en gång i tiden var fotboll en given del av första maj-firandet inom arbetarrörelsen. Den första maj 1933 spelades matcher i den Socialistiska arbetarsportinternationalens EM. Sverige skulle delta i Nordeuropagruppen, men turneringen spelades aldrig klart på grund av nazisternas makttagande i Tyskland.

Den internationella arbetaridrotten hämtade sig aldrig efter andra världskriget. Samtidigt professionaliserades fotbollen i ett rasande tempo. Titeln till den uppmärksammade dokumentären »Fotbollens sista proletärer« är talande: Redan under 1980-talet verkade IFK Göteborgs rörmokare, elektriker och fastighetsskötare som ett gäng från en svunnen tid. Nuförtiden ses framgångsrika fotbollspelare som superstjärnor, så sanslöst rika att alla jämförelser med vanliga knegare bara uppfattas som cyniska. 

Men bilden är sned. Det är såklart svårt att tänka sig att Zlatan, Ronaldo och Balotelli har ett desperat behov av fackligt stöd. Men den stora majoriteten av dagens professionella fotbollspelare lirar inte i Serie A, La Liga eller Premier League. De syns inte i medierna. Det gäller, till att börja med, nästan alla kvinnliga fotbollspelare – till och med de på absolut elitnivå. Men det gäller också de allra flesta manliga fotbollspelare, som spelar på dåliga planer i bortglömda divisioner. De har korttidskontrakt, låga löner och usel försäkring. En plötslig skada, ett bråk med tränaren eller en klubb som går i konkurs skapar rejäla kriser. Utländska spelare kan bli papperslösa över en natt. 

Den stora majoriteten av de professionella spelarna tillhör i dag »prekariatet«: folk med osäker anställning och osäker framtid. När jag själv som 15-årig skrev kontrakt med en klubb i Österrikes motsvarighet till Superettan kände jag inte till arbetsvillkoren som fotbollsspelare. Samtidigt som mig värvade klubben den förre detta Austria Wien-mittfältaren Tommy Pfeiler. Han kom för att avsluta sin karriär med hörnor, frisparkar, straffar och lite joggning emellan. Jag visste att han var en av initiativtagarna till Österrikes första fackförening för fotbollspelare, men jag brydde mig inte ett dugg. Jag förstod inte att Tommy oroade sig för livet efter fotbollen – och fotbollspelarnas bristande organisering och solidaritet med dem som inte längre var på topp, eller aldrig ens hade nått dit.

2011 försenades starten av Italiens Serie A på grund av en spelarstrejk. Som förväntat kritiserades spelarna som »bortskämda«. Men ett av deras krav var att klubbarna inte skulle få utesluta spelare från träning med A-laget – något som knappast blir aktuellt för väletablerade spelare men som har stor betydelse för dem som kämpar en bit ifrån det lyxiga och trygga livet som fotbollsmiljonär. 

Jag förespråkar inte en strejk i samband med de konflikter som har uppstått under de pågående förhandlingarna om ett nytt kollektivavtal för svenska fotbollspelare. Fotbollsstrejker inte är roliga för någon – framför allt inte för spelarna. Men det är peppande att se berömda fotbollspelare ta facklig strid för sina inte lika välbeställda kollegor.

Under maj-upproret 1968 ockuperade franska fotbollspelare fotbollsförbundets huvudkontor i Paris. En stor banderoll med orden »fotboll till fotbollspelarna« hängdes ut från fönstret. En arbetarstyrd fotboll i ett arbetarstyrt samhälle är fortfarande en utopi. Men man kan alltid ta några steg i utopins riktning. Det kan handla om facklig organisering, men också om en självklar koppling av fotboll till första maj. De av oss som går ut på planen med 17 SK i dag ska inte göra det trots att det är första maj – vi gör det för att det är första maj!