Fransk fotbolls största besvikelse

I söndags gick fransmännen till valurnorna för att välja president. Helgens omgång korade två kandidater – François Hollande och Nicolas Sarkozy – som gör upp i den andra valrundan om två veckor. Antagligen kommer det franska folket att andas ut, lättat över att ältandet får en ände. För den politiska debatten under det senaste halvåret har i princip bara handlat om exakt hur mycket åt helvete allting gått. Dessvärre har det dessutom legat en hel del i kritiken. Det franska förfallet har pågått en längre tid.

I maj 1998 befann jag mig i alpbyn Tignes för att bevaka Frankrikes samling inför hemma-VM. Det var ett kritiserat lag. Pressen gnällde på förbundskapten Aimé Jacquets oduglighet – och högerpolitikern Jean-Marie Le Pen tyckte att truppen kändes »artificiell« eftersom den innehöll spelare med härkomst från de forna franska kolonierna.

Senare den sommaren tystnade kritiken. När spelare med rötter i Karibien (Thuram), Armenien (Djorkaeff), Algeriet (Zidane) och Ghana (Desailly) firade VM-guld på Stade de France var de hela Frankrikes lag. Landets mest framstående immigrationsforskare, Michèle Tribalat, deklarerade att laget »gjort mer för integrationen än år av politik någonsin kommer att lyckas med«.

Med facit i hand kan man konstatera att hon hade oroväckande rätt. 2002, bara två år efter att samma landslag även vunnit EM, fick Le Pen fler röster än Socialisterna i valet. 2005 utbröt upploppen i förorterna, vilket fick president Sarkozy att gå ut offentligt och kalla invandrarungdomarna för »racaille« – slödder. Sedan dess har franska politiker hunnit med att både förbjuda slöjor i skolan och burka på allmän plats. Utmanarkandidaten Hollande har i årets valkampanj – med all rätt – attackerat den sittande presidenten Nicolas Sarkozy för hans misslyckanden. Sarkozy har kontrat med en rad populistiska utspel. Ofta med smutsigt, rasistiskt innehåll. Bland annat har han talat om att förbjuda halalslakt och att den sex miljoner stora invandrarbefolkningen i landet ska halveras.

Så vad hände med attitydförändringen efter VM -98? Ja, frågan är om den någonsin ägde rum. Varje år sammanställer landets kommission för mänskliga rättigheter en enkät om integrationsfrågor. 1999 infördes ett nytt påstående i undersökningen: »Det finns för många spelare med utländsk härkomst i landslaget.« Det var bara ett år efter att de »utländska« spelarna bärgat guldet, ändå kryssade hela 31 procent för alternativen »håller helt med« och »håller delvis med«. År 2000 – när laget följt upp med EM-guld – instämde ännu fler, 36 procent, i påståendet.

Sedan dess har acceptansen för spelarna i det franska landslaget bara blivit mindre. Vid strejken under VM 2010 kulminerade missnöjet. När spelarna vägrade att träna – i protest mot att Nicolas Anelka uteslutits ur truppen – betraktades det som ett landsförräderi och mest skit skvätte på spelarna med rötter utanför landets gränser.

Efter VM manade nye förbundskaptenen Laurent Blanc till ordning och reda. Samma höst läckte uppgifter om ett hemligt möte på förbundet ut. Blanc hade deltagit i diskussioner om att sätta en gräns för antalet spelare med dubbla nationaliteter i klubbarnas akademier. Webbsajten Médiapart publicerade utskrifter från mötet där förbundskaptenen argumenterade för färre svarta spelare – eftersom Frankrike behövde andra typer än bara »stora, starka, snabba«.

Reaktionerna från Blancs gamla landslagskamrater lät inte vänta på sig. Lilian Thuram hävdade att Blanc gjort sig skyldig till åtminstone »omedveten rasism«. Patrick Vieira sade: »Jag känner Laurent Blanc och jag tror inte att han är rasist. Men jag kan inte förstå hur någon av de officiella representanterna på det mötet ska kunna behålla sina jobb.«

Det Frankrike som möter Sverige i EM i sommar har kommit till rätta med många av sina problem på planen. Laurent Blanc blev kvar på sin post och har lyckats införa ett vägvinnande spel som gjort att Frankrike under hans ledning vunnit mot bland andra England, Brasilien och Tyskland. Resultaten har gett spelarna andrum. Däremot inte folkets kärlek. I mars publicerade tidningen L’Équipe siffror som visade att fler TV-tittare numera väljer en match med rugbylandslaget än fotbollslandslaget.

En EM-framgång i sommar skulle förändra fransmännens inställning till landslaget. Om Samir Nasri spelar fram Karim Benzema till det avgörande målet i finalen kommer spelarna inte längre att betraktas som bortskämda snorvalpar, utan som bra killar som vunnit ännu en stor titel åt Les Bleus. Låt det i så fall stanna där. Om det är något fransk fotboll bevisat är det att sporten ofta är en spegel av samhället – men att den aldrig på egen hand kan förändra något i grunden. De röstsedlar som i helgen lades i valurnorna är i det avseendet ett mycket mer effektivt vapen.