Serien som ser bättre ut när man tittar på avstånd

Rösten jag möttes av i luren lät förvånad över att få prata med en journalist från Sverige. Lika oväntad tyckte jag att reaktionen var på min fråga om svensk fotboll. Mannen jag pratade med var Richard Kingson, VM-målvakt med Ghana 2010 när det afrikanska landet nådde kvartsfinal och var en missad straffspark från att få spela om medaljerna. Kingson hade hunnit med elva säsonger i den turkiska toppfotbollen, fyra år i engelska Premier League – och tre månader i allsvenska Hammarby IF.

– Sweden? svarade han och jag väntade mig något klichéartat om vackra kvinnor och hängivna supportrar.

– Sweden and Hammarby is the place where I felt the most love in football.

Richard Kingson började berätta om sitt fotbollsliv. Han kom till Hammarby från turkiska Ankaraspor efter att hans långa tid som verksam i landet gjort honom till turkisk medborgare – vilket i sin tur gjort honom tillgänglig för den turkiska militären. Hans kontrakt var på väg att löpa ut och klubben lät honom bli utlånad de sista månaderna för att komma undan värnplikten. 

I mars 2007 reste han med Ghanas landslag till Stockholm för en Kentaroarrangerad vänskapslandskamp mot Brasilien. Ghana förlorade med 1–0, Kingson som stod för en bra insats blev kvar i Sverige och skrev på för Hammarby. I sin nya hemstad kände han sig välkommen, tillvaron var kravlös. Folk i grönvita dräkter kom fram på gatan bara för att säga hur mycket de tyckte om honom. 

– Det var inte bara sättet de sa det på – jag kände att de tog mig till sina hjärtan. 

Varje match hörde han supportrarna sjunga hans namn. Richard Kingson och hans fru älskade den sången men innan de lyckades få tag på en inspelning var det dags att flytta vidare. Tre månader gick fort, Richard Kingson hade fått anbud från Birmingham i engelska Premier League. Han löpte inte längre risk att tvingas in i turkiska armén. Det var dags att skiljas från Sverige.

– Inför sista matchen, i Intertotocupen på Färöarna, kom fansen till träningen och sjöng: Oh Richie, don’t leave us! Please don’t go, please stay with us! Jag spelade inte ens den matchen utan satt på bänken. I omklädningsrummet grät jag för det var sista matchen med gänget. Några andra grät också. Jag tror till och med att vår tränare Tony Gustavsson grät. 

Två månader efter mitt samtal med Richard Kingson ser jag hur det börjar brinna på Råsundas läktare. På läktaren nedanför arenans tak – det som pryds av den gigantiska textraden »Vi älskar när Sverige vinner« – står supportrar och skriker »hata, hata, hata«. Några skriker för att deras lag möter ett lag som är från Göteborg och har en tränare som tidigare vunnit SM-guld för den egna klubben. Några för att deras lag möter ett lag som är från Stockholm och, ja, det räcker som anledning.  

I tidningarna läser jag större rubriker om felaktiga domarbeslut än om spelarnas prestationer. Seriens stjärnor uppges vara antingen nedtränade eller ha tappat stinget. Att se på Allsvenskan med glädje faller vare sig mig eller mina mediekollegor helt naturligt.  

Jag lägger bort tidningen och letar istället upp anteckningarna från vinterns telefonintervju. 

– Jag hade tre underbara månader i Hammarby, sade Richard Kingson. Och det är inte bara något jag säger. What you need in football is love.

Genast känns det bättre. Typiskt att jag är tvungen att vända mig bort från Sverige för att tycka att fotbollen här ser bra ut.

foto: Joe Klamar/Scanpix