U-landslagens I-landsproblem

Från min läktarplats på Stadsparksvallen i Jönköping såg jag Sveriges bästa 90-talister möta Rumänien i en U21-landskamp. Jag hade höga förväntningar på laget med allsvenska profiler som Jiloan Hamad, Oscar Hiljemark och Oscar Lewicki kryddat med utlandsproffsen Mervan Celik, Erdin Demir och Astrit Ajdarevic. Potentiella svenska mästerskapsspelare för Erik Hamréns A-landslag om fyra, fem år.

Däremot såg jag inte mycket av det förbundskapten Hamrén i snart tre år tjatat om på samlingarna med sina seniorlandslagsspelare. För det första var siffrorna fel. Hamrén spelar 4–2–3–1. U21-landslaget, där Tommy Söderberg är assisterande förbundskapten, ställde upp som Sveriges 00-talslag brukade göra; diamantformat fyrmannamittfält och två anfallare.

Där Hamrén betonar passningar längs marken tjongade U21 höga genomskärare från egen planhalva. En av alla långbollar flög så högt över arenans tak att min bänkgranne skrattade uppgivet och sade: »Den bollen hittar de aldrig igen.«

Hamrén vill se mod och initiativ, han vill ha många löpningar från ett energiskt mittfält. Nu får han inte alltid till det, men intentionen är god. I U21-landslaget såg jag inte mycket spring i benen. Undantaget var Oscar Hiljemark som placerats på vänsterkanten trots att han normalt är innermittfältare och irrade omkring över hela planen i sina försök att hitta rätt på den ovana positionen. 

Visst, det kanske bara var en dålig match jag såg. Men det var ändå märkligt att Sverige inte ens försökte spela lite mer som Sverige. 

I Spanien spelar alla pojklandslag som seniorstjärnorna. Under 2000-talet har landet varit Europas mest framgångsrika – på alla nivåer från U17 och uppåt. Barcelona resonerar likadant, andra storklubbar som Bayern München, Arsenal och Manchester United likaså. De har kommit fram till att man på så sätt underlättar inskolningen från U-lag till A-lag. 

– De lagen du nämner har så många spelare att välja emellan och kan plocka spelare som passar i ett visst spelsätt, säger Erik Hamrén när jag ringer honom. I mindre klubbar – och länder som Sverige – får spelare gå före spelsätt. För U21-landslaget handlar det om att göra resultat, det finns inget låst sätt som de ska spela på.

– Men är det inte viktigare att skola in spelare till A-laget? försöker jag. Alexander Kacaniklic blev ju med kort varsel uppflyttad från U21 till A-truppen mot Brasilien – hade det inte underlättat om han redan visste hur en vänstermittfältare ska uppträda i ett svenskt landslag?

– Men grunderna är desamma, invänder Hamrén. Sedan måste man anpassa detaljer utefter om Olof Mellberg eller Andreas Granqvist är mittback, om Zlatan spelar… Jag ser det som positivt om en spelare har många erfarenheter – från klubblag och landslag – från olika sätt att spela. 

På kvällen efter U21-landskampen i Jönköping slog jag mig ner i en bar som visade seniorlandskampen Sverige–Brasilien. Till den matchen var Allsvenskans bäste målgörare, 28-årige Mathias Ranégie, petad med Hamréns motivering: »Bra spelare, men inte rätt typ.« Jag snurrade på min barstol och föreställde mig Ranégie som sju år yngre. Den 21-årige versionen av Malmöanfallaren hade med all sannolikhet spelat från start för U21 mot Rumänien. Han hade lätt kunnat suga in några av de luftpastejer som serverades honom, han hade mycket väl kunnat hålla undan de rumänska försvararna och gjort ett par mål. Men det hade inte tagit honom ett steg närmare höstens VM-kvaltrupp. Hamrén hade fortfarande sett honom som en bra spelare, men inte tillräckligt bra för att peta Zlatan eller Ola i nummer tio-rollen och inte heller rätt spelartyp för att spela högst upp. 

Hade det då inte varit bättre för U21-landslagets förbundskaptener Håkan Ericson och Tommy Söderberg att a) välja en spelare som bättre passar in i Hamréns spelidé, eller b) forma Ranégie till en spelartyp som Hamrén har mer nytta av i höstens VM-kval?

Under Lars Lagerbäcks tid som förbundskapten upprepade han gång efter gång att om Sverige ska slå lag med skickligare spelare så måste vi vara smartare och bättre organiserade än våra motståndare. Sverige kommer inte heller under de närmaste åren kunna mäta sig med Europas bästa länder i jämförelser spelare för spelare. Däremot borde organisation – offensiv som defensiv – fortfarande kunna ta oss långt. Och ju tidigare våra landslagsspelare börjar lära sig hur det svenska A-landslaget uppträder, ju bättre borde de också bli på sin roll i Blågult. 

Jag hoppas inte att 90-talisterna från Rumänien – med ett spelarurval jämförbart med Sveriges – om fyra, fem år har ersatt Sverige som stabilt mästerskapsland tack vare smidigare övergång till A-landslaget.