Offsidesnack Publicerad 16 september 2021

Det perfekta målet

Text: Karl Andersson

Hur mycket kan man zooma in i diskussionen om vem som är världens bästa fotbollsspelare genom alla tider? Det enklaste och mest vedertagna sättet att angripa den diskussionen på är att jämföra spelares samlade verk under deras karriärer. Jag tycker personligen att det är det bästa sättet, det blir mest rättvist. Stefan Holm hade en jämnare karriär än Patrik Sjöberg, som alldeles för förenklat en specifik dag var en bättre höjdhoppare än Stefan Holm. Så skulle man aldrig tänka inom fotbollen, men i friidrotten, och i alla sporter där det finns konkreta världsrekord, är det angreppssättet betydligt mer närvarande.

Ska vi testa att applicera angreppssättet på fotbollen genom att försöka mäta högsta höjder även där? Då ställs vi genast inför ett par problem. Det ena är att en redan subjektiv diskussion når en hopplös nivå av subjektivitet. Man skulle kunna argumentera för att den spelare som har vunnit mest under en enskild säsong är den bästa. Eller den spelare som har gjort flest mål under en säsong. Och så vidare. Diskutera i smågrupper! Klara? När ni nu har bråkat, kohandlat och kanske, kanske lyckats landa i ett gemensamt svar så slänger jag, hjärtlöst nog, allt ni kommit fram till åt helvete. Jag inför nämligen en ny distinktion.

För om vi ska zooma in lika långt som världsrekordsporterna gör så kan vi faktiskt inte nöja oss med en årslång prestation. Vi kan inte nöja oss med en supermånad heller. Vi kan faktiskt inte ens nöja oss med en match. Ett hundrameterslopp genomförs på knappt tio sekunder, ett hopp över en ribba ännu snabbare än så. Vi måste således gå ner på den enskilda aktionen.

Kanske utbrister du nu: »Vadå? Är Johan Elmander plötsligt världens bästa spelare någonsin?« Och ja, det är han. Nästan. För visst var Alingsåssonens mål mot Wolverhampton, där han fintade bort fyra spelare i två rörelser, helt otroligt. Men för mig får han nöja sig med andraplatsen.

 

Minns ni Yoann Gourcuff? Av alla som kallats »den nye Zidane« är han en av dem som faktiskt har känts kapabla att leva upp till Zizous storhet. Under sina två säsonger i Bordeaux mellan 2008 och 2010 var han utan tvekan en av Europas hetaste offensiva mittfältare, definitivt franska ligans bästa spelare.

Men för mig är han mer än så. Anledningen ägde rum i ligamatchen mot PSG strax efter nyår 2009. Det finns ett 7 minuter och 36 sekunder långt Youtubeklipp från den matchen som är tänkt att vara ett hyllningsklipp, men som blir starkt på andra sätt. Jag tycker nämligen att Gourcuff är ganska dålig i de flesta av sekvenserna som visas. Visst ser man att grabben har boll i sig, men i flera av sekvenserna slår han halvdana hörnor och frisparkar för att i nästa sekvens själv dra på sig onödiga frisparkar.

Jag roas framförallt av två sekvenser. Den ena sker exakt tre minuter in i klippet. Då får Gourcuff bollen felvänd på offensiv planhalva. Sedan trampar han på bollen två gånger, innan han tar beslutet att relativt opressad rensa hem bollen till sin målvakt. Den andra sekvensen sker 40 sekunder senare och är ännu härligare. Marouane Chamakh, Arsenalfloppen som uppges ha fått nobben av Djurgården, gör det väldigt bra som i kamp med Claude Makélélé tar ner bollen och serverar Gourcuff i en jättefin yta framför PSG:s backlinje. I ett läge där de flesta nog hade tagit med sig bollen och drivit vidare mot mål väljer Gourcuff att skjuta på ett tillslag. Det är ett av de sämre avsluten du kommer att se i ditt liv, och därmed kan man argumentera för att han är en av världens sämsta spelare.

Därför är det pikant att han några minuter senare gör sig odödlig som världens genom tiderna bästa spelare, om man ska gå efter världsrekordsporternas synsätt. Jag förstår inte hur någon som ser målet Gourcuff gör fem minuter in i klippet kan säga något annat. Manövern sker på två sekunder och innehåller fem bolltoucher. Med ryggen vänd mot mål i en position strax utanför straffområdet fintar Gourcuff bort Sylvain Armand med en kombinerad tvåfotare och vändning. Det är den vackraste aktion jag har sett göras på en fotbollsplan. I nästa touch tvåfotar han sig förbi Sammy Traoré – den näst vackraste aktion jag har sett göras på en fotbollsplan – innan han med yttersidan skruvar in bollen i det bortre hörnet bakom Mickaël Landreau. Kanske börjar du nu gaffla om att den ska sitta längre ner eller högre upp, men då slår jag dövörat till. Avslutet sitter i en perfekt höjd.

Ett katastrofalt franskt VM 2010 gav Yoann Gourcuff en törn som hans karriär aldrig hämtade sig från. Men karriär hit och karriär dit. Vem behöver en bra karriär när man är världens bästa fotbollsspelare genom alla tider?

Artikeln publicerades 16 september 2021 och är skriven av .

Annons

Offsidesnack Publicerad 15 september 2021

»It would be so beautiful«

I veckans avsnitt av Offsides podcast – det 360:e i ordningen – mytologiserar Anders en nickning till en jäktad Steven Gerrard på en gata i Liverpool 2011. Johan tänker på Yngwie Malmsteens »more is more«-logik när Ronaldo, Schmeichel och Wenger pratar om hur festligt det vore med VM vartannat år.

Dessutom diskuterar vi mellanbarnet Örebro SK, experter med dobbar på, Fabrizio Romano, Kjell Höglund, lättstyrda legendarer i flip-flops och »magiskt surr« med Malmö FF-målvakten Ismael Diawara.

Du lyssnar som vanligt i din poddapp (såsom Spotify, Podcaster och Acast) eller här på vår webb.

Artikeln publicerades 15 september 2021 och är skriven av .

Offsidesnack Publicerad 17 augusti 2021

Derby med pappa

Text: Johan Orrenius

Det är stängsel vid banvallen numera. Det var det inte då, när vi bodde på Industrigatan och gick över järnvägsspåren till idrottsparken när det var hemmamatch. Division två för det mesta, ibland Söder- eller Norrettan. BK Forward, Vasalund och Sleipner. Sedan hem över spåren igen och spela om matchen i trädgården. Du var Forward, Vasalund eller Sleipner. Du lät mig vara Maif.

Nu kör du bil ner och parkerar precis vid ingången med ditt specialtillstånd. Vi har bråkat om att du fortfarande kör bil, men inte i dag. Jag säger heller inget om att du lämnat rullatorn hemma fast jag är rädd att du ska ramla när du långsamt haltar bort mot läktaren med bara den gamla träkäppen till stöd.

Det är inte en dag för tjafs som ändå inte leder till något. Vi ska se Maif ihop och jag vet inte hur längesen det var. Mamma säger att du blir så glad om jag följer med, men jag vet att jag är här minst lika mycket för min egen skull.

 

När vi sätter oss på läktaren som byggts om sedan jag var barn och det här var min kyrka märker jag att jag reflexmässigt spanar efter profiler från förr. Maif-Göran, Fika-Kenny, Lasse Findus och Lasse Findus son Pata. Jag får syn på Pata. Han står nervöst och trycker i sig en delicatoboll. Fika-Kenny står vid bänken med Maifkläder på. Han har tydligen gått och blivit lagledare.

Och så de rena idolerna. Mange Eriksson från det tidiga 90-talets backlinje, han som du alltid sa hade så »vårdad vänsterfot« och som drev en livsmedelsbutik vid sidan om fotbollen. Jag minns hur chockad jag blev när du berättade att han hade en mataffär. Jag kunde liksom inte fatta att han som var så mäktig kunde göra något annat än att vara vänsterback i Maif. Som om det inte var nog.

Nu sätter sig Mange Eriksson längst ner på läktaren. Och på löparbanorna går den gamle målkungen Daniel Leinar i en neongul väst. Han ansvarar för bollkallarna i dag.

 

Men det som framför allt slår mig är att det är så bra med folk. Över 500 åskådare är mycket för att vara Division 2 södra Svealand.

Fast inget av lagen kommer förstås från Svealand. Motala AIF möter Mjölby AI som är uppe i tvåan igen efter många magra år. Och de har publik med sig. Nästan halva läktaren jublar när Mjölby gör 0–1 efter tio minuter.

Precis framför oss sitter en glad och högljudd man med linne och bakvänd keps som det står »Sverige« på. På kraftig östgötska berättar han nöjt att han känner Mjölbys anfallare Nisse Lindsten.

– Jag har sagt te Nisse att vill han ha en kram efter matchen är det fucking hattrick som gäller asså. Det är bra, Nisse! Du kör över dom gör du!

Som svar till Sverigekepsen försöker du dra igång en ramsa, den enda i din repertoar.

– Heeeja Maaaif!

Som barn gillade jag när du sjöng så. Som tonåring skämdes jag men nu gillar jag den igen. Och jag fylls av kärlek till de exakt två personer som hänger på. Och de som tittar med ett snett leende på den halte 75-åringen med laxrosa sommarkavaj och svartvit halsduk som sjunger för Maif, ja, de väljer jag att skita i.

Maif kvitterar och gör även 2–1 före paus. Det är vänsterbreddaren Adam Bark som trycker in en sträckt vrist.

– Härligt Adam! ropar du.

Adam Bark flinar och gör tummen upp mot dig när han joggar tillbaka mot egen planhalva. Och jag fylls av en lust att springa ner och krama denne vänsterytter från Rynninge som jag aldrig någonsin träffat.

 

Domaren blåser för halvtid och Sverigekepsen framför oss analyserar Mjölbys insats:

– Det börja ju bra och sen vart det bra men sen vart det skit.

Sedan går han fram till räcket för att prata kort med sin kompis Nisse, anfallaren, som fått sig några rejäla tryckare av Maifs backlinje.

– Måsteru byta Nisse elle? Domarn är ju fucking sämst alltså.

– Han är från Godegård, säger någon högre upp på läktaren och jag funderar ett tag på om det ska ses som en förmildrande omständighet, att man helt helt enkelt inte ska vänta sig mer av människor från Godegård – en liten by i de norra östgötaskogarna, nära gränsen till Närke.

Det händer ingenting i halvtid. Förr var det chokladhjul, prickkastning med tennisboll och bläddring i matchprogrammet i jakt på någon av spelarnas autografer vilket betydde att man hade vunnit en tårtcheck från Birgers konditori.

Nu finns det inget matchprogram och ingen musik spelas i högtalarna. Det enda som hörs är sorlet från publiken och det pysande ljudet från vattenspridarna som blöter ner det solvarma konstgräset. När bytte Maif till konstgräs egentligen?

 

Fika-Kenny kommer ut till andra halvlek med en pappmugg svart i näven. Maifs tränare Martin Axén är en gammal kompis till mig och jag undrar varför han inte byter in en forward. Maif får fina kontringslägen i andra men anfallarna ser trötta ut. Spelet blir grinigare och när en Mjölbyspelare går i däck efter en ful tackling slår deras tränare ilsket ut med armarna.

– Bägge jävla sulorna för fan, domarn!

– Det är lugnt, säger Sverigekepsen från läktaren. Vi kollar upp vart han bor sen gör vi.

Mjölby kvitterar på en fast situation. Du dunkar käppen i läktarplankorna och skriver sen ett SMS till din Maifkompis Tord för att rapportera den dåliga nyheten. Det tar sin tid och innan du hunnit klart gör Mjölby mål igen.

Det är Sverigekepsens polare, Nisse Lindsten, som vackert nickar in 2–3 och nu står Sverigekepsen upp och applåderar vilt. Han ropar att Nisse är en och nittiosex lång och har spänst som en jävla kanin och att ingen tar honom i straffområdet. Ingen! Sedan sätter han sig ner och ändrar plötsligt tonläge:

– Fan trött jag blev plötsligt nu då.

 

Maif forcerar. Mjölby byter in Martin Ingesson, Klas grabb från Ödeshög, och jag tänker att det gör det lättare att inte tycka illa om dem.

Domaren blåser för full tid. I Correns snabbrapport står det att det blev en skrällseger i östgötaderbyt. Maif måste vinna sådana här matcher om de vill gå upp i ettan igen. Men Maif har pendlat mellan ettan och tvåan i så många år nu och möter för det mesta astråkiga lag från Stockholms förorter eller nystartade klubbar utan historia och publik. Det gör visserligen ont att förlora mot Mjölby. Men de hade ändå supportrar med sig och på något sätt känns det ändå efterlängtat att vara besviken efter en torsk mot ett lag man faktiskt känner något för. Tabellen är skit samma just nu.

Sverigekepsen vaggar fram till räcket igen och ropar till Nisse att han är en fucking kung. Nisse formar högerhanden till en telefonlur och gör en »ringer sen«-gest innan han går in i omklädningsrummet för att sjunga segersång. Sverigekepsen skrattar och mumlar något om semester och bärs.

Det är sista matchen före uppehållet.

 

Du syns inte till. Du haltade ner från läktaren så fort derbyt tog slut och när jag väl hittar dig sitter du redan i bilen. Vi säger ett kort hej då innan jag hoppar in i min hyr-Peugeot för att köra till Göteborg.

Jag lämnar Motala och gasar söderut. Bensintanken visar att jag måste fylla på snart och närmaste mack ligger – i Mjölby. Det tar emot att stanna där just nu så jag chansar och pressar bilen vidare mot Ödeshög. Jag klarar mig precis och när tanken är full igen kommer ett SMS.

Det är från dig.

Du skriver: »Kul att Du var med på matchen även om det inte gick så bra!!!!«

Ett, två, tre, fyra utropstecken. Och Du med stort D som vanligt, som om jag vore en ordensbroder i Frimurarna.

Det slår mig att vi knappt sa något till varandra medan matchen pågick. Men vi är vana. Maif har varit en flyktventil för oss länge. När samtalen hackar och när ingen vill eller orkar grotta i det som det kanske borde grottas i kan vi alltid vända oss till Maif.

– Kul att Maif startat så bra, kan vi säga.

– Ungt lag i år.

– Många egna spelare i truppen.

 

Det finns möjligen något vemodigt i det, men genom Maif förstår vi varandra. Det har vi alltid gjort. Vi sa kanske inte så mycket under Mjölbyförlusten men det var storpublik efter restriktionerna, det var östgötaderby, det small och det var två timmar med puls och känslor utan minsta tanke på allt som pågår utanför idrottsparken i Motala. Och den upplevelsen delade vi tillsammans. Som när jag var liten.

Jag skickar ett hjärta tillbaka och betalar för min fulla tank.

Artikeln publicerades 17 augusti 2021 och är skriven av .

Offsidesnack Publicerad 17 augusti 2021

Berättelser om Afghanistan

Fyra reportage om vad fotbollen kan betyda i en avgörande politisk tid:

Falkarna från Kabul
2014, när talibanerna hotade med att trappa upp våldet i Afghanistan, reste Offside till huvudstaden Kabul för att se vilken roll fotbollen kan spela i en avgörande politisk tid.

De misstänkta
2017 följde vi ett gäng afghanska flyktingar i Göteborgs skärgård som riskerade så mycket mer än en avstängning om de skulle bli utvisade. Invånarna på Öckerö gjorde allt de kunde för att rädda både liv och det lokala juniorlagets överlevnad.

Mustafas viktigaste match
2016 träffade vi Mustafa Hashemi. För den 28-årige landslagsmittfältaren kunde ett kontrakt med en svensk division ett-klubb vara skillnaden mellan liv och död.

Samtidigt i Baskemölla
2013 skildrade Offside hur ett dussin afghanska flyktingpojkar räddade en hel klubb – med hjälp av en sjukskriven idrottslärare och en däckförsäljare.

Artikeln publicerades 17 augusti 2021 och är skriven av .

Annons

Vi säger grattis till Lars Graneld, Emil Walter och Pontus Blomgren som alla visste att Ronnie Sandahls tidigare regisserat filmen Borg. De vinner två biobiljetter var till Tigrar.

Den 27 augusti har Tigrar biopremiär. För Martin har det aldrig funnits några alternativ. Han ska bli fotbollsproffs till varje pris. När han säljs till en italiensk storklubb är han uppfylld av att vinna. Men drömmen förvandlas snabbt till en iskall mardröm. Ensam i ett nytt land, omgiven av stenhård konkurrens där hans lagkamrater vill se honom misslyckas handlar det inte längre om vinst och förlust. Det handlar om liv eller död i en värld där allt och alla kan köpas för pengar.

Filmen är baserad på Martin Bengtssons självbiografiska bok I skuggan av San Siro och vann pris för Bästa nordiska film på Göteborgs filmfestival tidigare i år.

Se trailern här!

Artikeln publicerades 17 augusti 2021 och är skriven av .