Text: Anders Bengtsson

19 994 365. Så många organiserade deltagartillfällen inom fotbollen i Föreningssverige registrerades bland 7–25-åringar under 2018, enligt Riksidrottsförbundet. Det innebär att fotbollen står för en tredjedel av all idrottsverksamhet i landet för dem som är yngre än 25 år. Innebandy, ishockey, gymnastik och handboll – som är de största idrotterna efter fotbollen – kommer tillsammans upp i fotbollens nivåer.

Hade fotbollen kunnat vara ännu mer överlägsen i popularitet och kunnat behålla ännu fler barn och ungdomar högre upp i åldrarna? Hade Ronaldinho bra teknik? Tränarna som garanterar att det blir en rolig och utvecklande verksamhet kan bli fler, men även de mest pedagogiska, pålästa och lämpade ledarna kan med rätta känna sig maktlösa och frustrerade. 

Politiker och makthavare har inte gjort det enkelt, framför allt inte i storstäderna där planbrist och medföljande träningstider inte sällan leder till utmattningssymptom och uppgivenhet – och inte minst att fotboll ibland blir en klassfråga: Vilka barn har föräldrar som kan skjutsa sonen eller dottern tvärs över stan en sen tisdagskväll? 

Ibland kan det bli lite väl slentrianmässigt gnäll, men det var först när jag i vuxen ålder själv ramlade in i det ideella föreningslivet, som tränare för min sons lag, som jag insåg att gnället är befogat. Fotbollssverige ger så oerhört mycket till samhället som många tar för givet, men får så väldigt lite tillbaka.

Det råder ingen tvekan om att idrotten, efter familjen och skolan, är den viktigaste miljön under uppväxten. Förutom att vara den största donatorn i samhället till en bättre folkhälsa ingår fundamentala bitar som stöttning, gemenskap, integration och glädje för hundratusentals barn som spelar fotboll. I en skrivelse från 2019 beräknar Riksidrottsförbundet att Sveriges 800 000 ideella ledare lägger ner en arbetstid som motsvarar en kostnad på 20 miljarder kronor om de fått lön som fritidsledare. »Det är långt ifrån vad stat, landsting/region och kommun stöttar idrottsrörelsen med«, fortsatte RF. 

När partier går till val och lovar det ena efter det andra är det försvinnande lite fokus på att hjälpa en av de mest bärande stöttepelarna i vårt samhälle. Och i vardagen har vi vant oss vid att ha ministrar som sköter idrottsfrågor med vänsterhanden, som uppvisar sämre bollkänsla än ett spädbarn. 

Hur länge kan det här pågå?

Missa inte Offsides reportageserie om barn- och ungdomsfotboll. I förra numret skrev vi om den elitsatsande barnföreningen Helsingborg City, och i det nya numret tar vi ett grepp om en av ungdomsfotbollens känsligaste frågor – den om nivåindelning.

1. »Provokatören«
2. »Lika barn leka bäst?«

Och det blir fler delar framöver! Mejla gärna förslag på ämnen och granskningar som ni vill att vi dyker ner i: anders.bengtsson@offside.org.