Text: Johan Orrenius

Det är stängsel vid banvallen numera. Det var det inte då, när vi bodde på Industrigatan och gick över järnvägsspåren till idrottsparken när det var hemmamatch. Division två för det mesta, ibland Söder- eller Norrettan. BK Forward, Vasalund och Sleipner. Sedan hem över spåren igen och spela om matchen i trädgården. Du var Forward, Vasalund eller Sleipner. Du lät mig vara Maif.

Nu kör du bil ner och parkerar precis vid ingången med ditt specialtillstånd. Vi har bråkat om att du fortfarande kör bil, men inte i dag. Jag säger heller inget om att du lämnat rullatorn hemma fast jag är rädd att du ska ramla när du långsamt haltar bort mot läktaren med bara den gamla träkäppen till stöd.

Det är inte en dag för tjafs som ändå inte leder till något. Vi ska se Maif ihop och jag vet inte hur längesen det var. Mamma säger att du blir så glad om jag följer med, men jag vet att jag är här minst lika mycket för min egen skull.

När vi sätter oss på läktaren som byggts om sedan jag var barn och det här var min kyrka märker jag att jag reflexmässigt spanar efter profiler från förr. Maif-Göran, Fika-Kenny, Lasse Findus och Lasse Findus son Pata. Jag får syn på Pata. Han står nervöst och trycker i sig en delicatoboll. Fika-Kenny står vid bänken med Maifkläder på. Han har tydligen gått och blivit lagledare.

Och så de rena idolerna. Mange Eriksson från det tidiga 90-talets backlinje, han som du alltid sa hade så »vårdad vänsterfot« och som drev en livsmedelsbutik vid sidan om fotbollen. Jag minns hur chockad jag blev när du berättade att han hade en mataffär. Jag kunde liksom inte fatta att han som var så mäktig kunde göra något annat än att vara vänsterback i Maif. Som om det inte var nog.

Nu sätter sig Mange Eriksson längst ner på läktaren. Och på löparbanorna går den gamle målkungen Daniel Leinar i en neongul väst. Han ansvarar för bollkallarna i dag.

Men det som framför allt slår mig är att det är så bra med folk. Över 500 åskådare är mycket för att vara Division 2 södra Svealand.

Fast inget av lagen kommer förstås från Svealand. Motala AIF möter Mjölby AI som är uppe i tvåan igen efter många magra år. Och de har publik med sig. Nästan halva läktaren jublar när Mjölby gör 0–1 efter tio minuter.

Precis framför oss sitter en glad och högljudd man med linne och bakvänd keps som det står »Sverige« på. På kraftig östgötska berättar han nöjt att han känner Mjölbys anfallare Nisse Lindsten.

– Jag har sagt te Nisse att vill han ha en kram efter matchen är det fucking hattrick som gäller asså. Det är bra, Nisse! Du kör över dom gör du!

Som svar till Sverigekepsen försöker du dra igång en ramsa, den enda i din repertoar.

– Heeeja Maaaif!

Som barn gillade jag när du sjöng så. Som tonåring skämdes jag men nu gillar jag den igen. Och jag fylls av kärlek till de exakt två personer som hänger på. Och de som tittar med ett snett leende på den halte 75-åringen med laxrosa sommarkavaj och svartvit halsduk som sjunger för Maif, ja, de väljer jag att skita i.

Maif kvitterar och gör även 2–1 före paus. Det är vänsterbreddaren Adam Bark som trycker in en sträckt vrist.

– Härligt Adam! ropar du.

Adam Bark flinar och gör tummen upp mot dig när han joggar tillbaka mot egen planhalva. Och jag fylls av en lust att springa ner och krama denne vänsterytter från Rynninge som jag aldrig någonsin träffat.

Domaren blåser för halvtid och Sverigekepsen framför oss analyserar Mjölbys insats:

– Det börja ju bra och sen vart det bra men sen vart det skit.

Sedan går han fram till räcket för att prata kort med sin kompis Nisse, anfallaren, som fått sig några rejäla tryckare av Maifs backlinje.

– Måsteru byta Nisse elle? Domarn är ju fucking sämst alltså.

– Han är från Godegård, säger någon högre upp på läktaren och jag funderar ett tag på om det ska ses som en förmildrande omständighet, att man helt helt enkelt inte ska vänta sig mer av människor från Godegård – en liten by i de norra östgötaskogarna, nära gränsen till Närke.

Det händer ingenting i halvtid. Förr var det chokladhjul, prickkastning med tennisboll och bläddring i matchprogrammet i jakt på någon av spelarnas autografer vilket betydde att man hade vunnit en tårtcheck från Birgers konditori.

Nu finns det inget matchprogram och ingen musik spelas i högtalarna. Det enda som hörs är sorlet från publiken och det pysande ljudet från vattenspridarna som blöter ner det solvarma konstgräset. När bytte Maif till konstgräs egentligen?

Fika-Kenny kommer ut till andra halvlek med en pappmugg svart i näven. Maifs tränare Martin Axén är en gammal kompis till mig och jag undrar varför han inte byter in en forward. Maif får fina kontringslägen i andra men anfallarna ser trötta ut. Spelet blir grinigare och när en Mjölbyspelare går i däck efter en ful tackling slår deras tränare ilsket ut med armarna.

– Bägge jävla sulorna för fan, domarn!

– Det är lugnt, säger Sverigekepsen från läktaren. Vi kollar upp vart han bor sen gör vi.

Mjölby kvitterar på en fast situation. Du dunkar käppen i läktarplankorna och skriver sen ett SMS till din Maifkompis Tord för att rapportera den dåliga nyheten. Det tar sin tid och innan du hunnit klart gör Mjölby mål igen.

Det är Sverigekepsens polare, Nisse Lindsten, som vackert nickar in 2–3 och nu står Sverigekepsen upp och applåderar vilt. Han ropar att Nisse är en och nittiosex lång och har spänst som en jävla kanin och att ingen tar honom i straffområdet. Ingen! Sedan sätter han sig ner och ändrar plötsligt tonläge:

– Fan trött jag blev plötsligt nu då.

Maif forcerar. Mjölby byter in Martin Ingesson, Klas grabb från Ödeshög, och jag tänker att det gör det lättare att inte tycka illa om dem.

Domaren blåser för full tid. I Correns snabbrapport står det att det blev en skrällseger i östgötaderbyt. Maif måste vinna sådana här matcher om de vill gå upp i ettan igen. Men Maif har pendlat mellan ettan och tvåan i så många år nu och möter för det mesta astråkiga lag från Stockholms förorter eller nystartade klubbar utan historia och publik. Det gör visserligen ont att förlora mot Mjölby. Men de hade ändå supportrar med sig och på något sätt känns det ändå efterlängtat att vara besviken efter en torsk mot ett lag man faktiskt känner något för. Tabellen är skit samma just nu.

Sverigekepsen vaggar fram till räcket igen och ropar till Nisse att han är en fucking kung. Nisse formar högerhanden till en telefonlur och gör en »ringer sen«-gest innan han går in i omklädningsrummet för att sjunga segersång. Sverigekepsen skrattar och mumlar något om semester och bärs.

Det är sista matchen före uppehållet.

Du syns inte till. Du haltade ner från läktaren så fort derbyt tog slut och när jag väl hittar dig sitter du redan i bilen. Vi säger ett kort hej då innan jag hoppar in i min hyr-Peugeot för att köra till Göteborg.

Jag lämnar Motala och gasar söderut. Bensintanken visar att jag måste fylla på snart och närmaste mack ligger – i Mjölby. Det tar emot att stanna där just nu så jag chansar och pressar bilen vidare mot Ödeshög. Jag klarar mig precis och när tanken är full igen kommer ett SMS.

Det är från dig.

Du skriver: »Kul att Du var med på matchen även om det inte gick så bra!!!!«

Ett, två, tre, fyra utropstecken. Och Du med stort D som vanligt, som om jag vore en ordensbroder i Frimurarna.

Det slår mig att vi knappt sa något till varandra medan matchen pågick. Men vi är vana. Maif har varit en flyktventil för oss länge. När samtalen hackar och när ingen vill eller orkar grotta i det som det kanske borde grottas i kan vi alltid vända oss till Maif.

– Kul att Maif startat så bra, kan vi säga.

– Ungt lag i år.

– Många egna spelare i truppen.

Det finns möjligen något vemodigt i det, men genom Maif förstår vi varandra. Det har vi alltid gjort. Vi sa kanske inte så mycket under Mjölbyförlusten men det var storpublik efter restriktionerna, det var östgötaderby, det small och det var två timmar med puls och känslor utan minsta tanke på allt som pågår utanför idrottsparken i Motala. Och den upplevelsen delade vi tillsammans. Som när jag var liten.

Jag skickar ett hjärta tillbaka och betalar för min fulla tank.