Skilsmässotiden är över oss

Hav förtröstan, de svekfulla övergångarna i sommar ger oss kanske chansen att mogna som människor.

Ashley Coles övergång från Arsenal till Chelsea, på deadline day 2006, bar svekets kännetecken. Året dessförinnan hade vänsterbacken fått 100 000 pund i böter för att olovligen ha förhandlat med José Mourinho, och kort efter att ha skrivit på levererade han en svidande salva mot Arsenal. I självbiografin My Defence berättade Ashley Cole hur han hade varit på väg att köra av vägen när han insåg att Arsenals ledning inte var villiga att möta hans löneanspråk. I ett slag blev klubben han älskat sedan barndomen hans hatobjekt. 

Ashley Coles riddar Kato-omvändning speglades av oss Arsenalsupportrar. Själv slängde jag en mental fatwa i hans riktning, och har sedan dess gottat mig åt vänsterbackens misslyckanden. Både utanför plan, som när han råkade skjuta en praktikant med luftgevär 2011, och på. När 38-åringens Derby förlorade playoff-kvalet mot Aston Villa i slutet av maj, med »Cashley« i startelvan, blev jag genuint skadeglad. Fotboll är visserligen en frizon där jag unnar mig utlopp för låga känslor, men min reaktion är ändå anmärkningsvärd. Vid 38 års ålder, jag är jämngammal med Ashley, hade jag hoppats vara kvitt den sortens långsinthet. 

Silly season har en tendens att frammana supportrarnas ömkligaste sidor. När Roberto Baggio lämnade AC Fiorentina för Juventus sommaren 1990 blev det upplopp på Florens gator. Fiorentinas högkvarter barrikaderades och omkring 50 människor skadades. Frustration och besvikelse yttrar sig gärna som aggressivitet i offentligheten – typexemplet är det inkastade grishuvudet mot Luis Figo – men oftast sker bearbetningen på insidan. 


Prova Offside i två månader för 20 kronor!

Därefter 39 kronor/månad. Avsluta när du vill.

Beställ här

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto