Skilsmässotiden är över oss

Hav förtröstan, de svekfulla övergångarna i sommar ger oss kanske chansen att mogna som människor.

Ashley Coles övergång från Arsenal till Chelsea, på deadline day 2006, bar svekets kännetecken. Året dessförinnan hade vänsterbacken fått 100 000 pund i böter för att olovligen ha förhandlat med José Mourinho, och kort efter att ha skrivit på levererade han en svidande salva mot Arsenal. I självbiografin My Defence berättade Ashley Cole hur han hade varit på väg att köra av vägen när han insåg att Arsenals ledning inte var villiga att möta hans löneanspråk. I ett slag blev klubben han älskat sedan barndomen hans hatobjekt. 

Ashley Coles riddar Kato-omvändning speglades av oss Arsenalsupportrar. Själv slängde jag en mental fatwa i hans riktning, och har sedan dess gottat mig åt vänsterbackens misslyckanden. Både utanför plan, som när han råkade skjuta en praktikant med luftgevär 2011, och på. När 38-åringens Derby förlorade playoff-kvalet mot Aston Villa i slutet av maj, med »Cashley« i startelvan, blev jag genuint skadeglad. Fotboll är visserligen en frizon där jag unnar mig utlopp för låga känslor, men min reaktion är ändå anmärkningsvärd. Vid 38 års ålder, jag är jämngammal med Ashley, hade jag hoppats vara kvitt den sortens långsinthet. 

Silly season har en tendens att frammana supportrarnas ömkligaste sidor. När Roberto Baggio lämnade AC Fiorentina för Juventus sommaren 1990 blev det upplopp på Florens gator. Fiorentinas högkvarter barrikaderades och omkring 50 människor skadades. Frustration och besvikelse yttrar sig gärna som aggressivitet i offentligheten – typexemplet är det inkastade grishuvudet mot Luis Figo – men oftast sker bearbetningen på insidan. 

Annons

Åren efter Coles exit blev dystra för Arsenal. Thierry Henry övergav oss till förmån för Barcelona och Highbury lämnades för Emirates, vars saftiga nota förvandlade Arsenal till en selling club. Just som Arsène Wenger var på väg att bygga ett Invincibles 2.0 kom nästa käftsmäll. Emmanuel Adebayor glimrade till bara för att lämna för Manchester City under Ashley Cole-liknande former. Samir Nasri likaså. Och efter två års snack om »Barcelona-DNA« försvann även den tilltänkta klubbikonen Cesc Fàbregas. 

Eftersom jag inte orkade bli sårad fler gånger lade jag mig till med ett mentalt pansar. Så fort en kvalitetsspelare stack tänkte jag: »Good fucking riddance. Vi vill ändå inte ha någon som inte vill vara här«. Det hände till och med att jag yttrade den trösterika klyschan: »Ingen är större än klubben.« 

När Maurizio Sarri lämnade Chelsea för Juventus i juni var indignationen som störst i Neapel. En hyllningsplakett på fasaden till hans födelsehem, uppsatt i samband med tränarens Napoliavsked för ett år sedan, slets omedelbart ner. »Hur många fler vill vi fästa oss vid bara för att bli besvikna över deras val?« kommenterade de ansvariga Napolisupportrarna. 

I mitt fall är svaret: Ingen. Den överhängande risken att Arsenals bästa spelare försvinner har gjort det svårt att älska förbehållslöst. Jag har blivit avtrubbad. En sorglig insikt, särskilt som sådan avmätthet riskerar att sippra ut till livets andra domäner.  

Men kanske är det hela poängen med transferfönstret? Spelartappen må svida, men de hjälper oss åtminstone att begripa saker om oss själva. Silly season som genväg till självkännedom alltså. När journalisten och Millwallanhängaren Ben Preston för några år sedan ombads beskriva tjusningen med sitt supporterskap, tog han till just en terapiliknelse: »Grejen med Millwall är att det är anger management-terapi för de glömda massorna söder om floden.«

Supporterskapet var, med hans ord: »En livslektion som lär dig att njuta av de sällsynta stunderna av icke-medelmåttighet.«

»Samtidigt ska min reaktion inte förväxlas med personlig utveckling. I fallet Cazorla var det lätt att vara storsint. Han gick inte till en bitter rival, sortin kostade inget.«

Fotboll har stor terapeutisk potential. Den Londonbaserade psykodynamikern Daniel Smyth har använt fotboll för att hjälpa problemtyngda tonåringar att förstå sitt känsloliv bättre, och visat att deras reaktioner i en fotbollskontext speglar hur de beter sig i övrigt. På samma sätt kan övergångsfönstret hjälpa oss supportrar att förstå våra känslor. Och det behöver inte nödvändigtvis handla om något så jobbigt som att konfrontera våra sämre sidor; en spelarflytt kan lika gärna väcka det latent ädla i oss. 

När Tomáš Rosický lämnade Arsenal efter lång och trogen men framför allt skadedrabbad tjänst, hoppades jag innerligt att han skulle få några skadefria år, kanske också en titel eller två. Samma sak med Abou Diaby. Det hände tyvärr inte för vare sig Abou eller Rosický; men det gjorde det däremot för Santi Cazorla, mittfältseleganten vars Arsenalkarriär förstördes av en allvarlig fotskada. Arsenal betalade Santis lön under rehabiliteringen, trots att det stod klart att han aldrig skulle spela för klubben igen. Det blev en värdig skilsmässa. När Santi Cazorla, efter åtta operationer och en reell risk att behöva amputera foten, gjorde comeback för Villarreal blev jag lycklig. När 34-åringens kalasform dessutom belönades med uttagning till den spanska EM-kvaltruppen, och en plats i startelvan mot Sverige, gladdes jag som man gläds å en dödspolares vägnar. 

Samtidigt ska min reaktion inte förväxlas med personlig utveckling. I fallet Cazorla var det lätt att vara storsint. Han gick inte till en bitter rival, sortin kostade inget. Samma sak kan inte sägas om Olivier Giroud. Anfallaren bytte Arsenal mot Chelsea under vinterfönstret 2018, och givetvis var det han som på klassiskt Giroudmanér slängnickade in det matchförändrande 1–0-målet i årets Europa Leauge-final, en förlust som kommer att ha negativ inverkan på Arsenal de kommande åren. Särskilt på sommarens transferfönster. 

Medan Barcelona nafsar på Aubameyang och Lacazette hoppas Arsenal på spelare som Brightons Solly March. Och vid silly seasons slut kommer ledningen helt säkert att släta över de uteblivna förstärkningarna med Wengerismer som: »Bellerin coming back is like a new signing.« Och allt detta är alltså Girouds fel.  

Ändå har jag aldrig lyckats irritera mig på hans övergång. Transfern var så … ja, rimlig. Arsenal behövde bli av med en anfallare vars attribut – targetförmåga, längd, nickfarlighet – råkade vara precis vad Chelsea behövde. Giroud var heller inte uppskattad i Arsenal det sista året, det blev han i Chelsea. Dessutom skötte han övergången oklanderligt: tackade för en fin tid, bedyrade sin kärlek, vilken också bevisades när han firade sitt finalmål mot Arsenal på nedtonat vis. Sådant kan göra oss fans storsinta på riktigt; så pass att vi unnar en vördad favoritspelare, en av våra egna, att finna lyckan någon annanstans. 

Christian Daun är frilansjournalist och återkommande skribent i Offside.