Den som påstår att Allsvenskan mår dåligt kan aldrig påstås ha fel. Elfsborg, de senaste årens mest pålitliga svenska topplag både resultatmässigt och ekonomiskt, redovisade för 2011 en förlust på 6,5 miljoner kronor. Malmö FF spelade Europaspel på sin nybyggda arena men måste ändå sälja spelare för att inte gå back. AIK vann SM-guld 2009 men hade bara ett halvår senare tappat stora delar av guldtruppen och var på väg att ramla ur högstaligan med en ekonomi körd i botten.
Samtidigt fortsätter Allsvenskan att tappa placeringar på Uefas ligarankning.
Det är spelarna på planen som sitter på lösningen. Om svenska lag bara lyckas i Europa är mycket räddat. Nu har det gått tolv år sedan ett allsvenskt lag nådde Champions League. Sedan dess har fem klubbar kravlat sig förbi kvalspelet till Uefacupen och Europa League. Bara Helsingborg har lyckats ta sig vidare från gruppspelet – i höstas mäktade Malmö med att ta en ynka poäng på sex matcher i Europa League mot lag från Österrike, Ukraina och Holland.
En av anledningarna till de dåliga resultaten är att allt fler svenska spelare försvinner utomlands allt tidigare. Förutsättningarna för att ersätta spelarexporten med motsvarande spelarimport är emellertid utmärkta. I Allsvenskan är den enda regeln att matchtruppen ska bestå av minst hälften »hemmafostrade« spelare, alltså spelare som varit registrerade i en svensk klubb i minst tre år mellan åldrarna 15 och 21. I Holland däremot måste en import tjäna minimiårslönen 500 000 euro, i England måste en icke-EU-spelare ha arbetstillstånd för att skriva kontrakt – tillstånd som med få undantag bara beviljas till landslagsspelare i länder som är högre placerade än 75 på Fifarankningen. Italienska klubbar får endast värva två spelare utanför Europa varje år. I Sverige räcker det med en månadslön på 14 800 kronor för att Migrationsverket ska bevilja arbetstillstånd. Allsvenskan, tro det eller ej, har möjligheter som ingen annan liga i Europa.
