Jakten på Afrikas stjärna

AIK:s budgetköp av två okända sierraleonier gav succé på planen och en räddad ekonomi. Den här vintern har klubben värvat »en ny Bangura« och smitt planer på att utvidga verksamheten till ett av världens fattigaste länder. Är AIK rätt ute? Och är det Afrika som ska rädda Allsvenskan?

Den som påstår att Allsvenskan mår dåligt kan aldrig påstås ha fel. Elfsborg, de senaste årens mest pålitliga svenska topplag både resultatmässigt och ekonomiskt, redovisade för 2011 en förlust på 6,5 miljoner kronor. Malmö FF spelade Europaspel på sin nybyggda arena men måste ändå sälja spelare för att inte gå back.  AIK vann SM-guld 2009 men hade bara ett halvår senare tappat stora delar av guldtruppen och var på väg att ramla ur högstaligan med en ekonomi körd i botten. 

Samtidigt fortsätter Allsvenskan att tappa placeringar på Uefas ligarankning.

Det är spelarna på planen som sitter på lösningen. Om svenska lag bara lyckas i Europa är mycket räddat. Nu har det gått tolv år sedan ett allsvenskt lag nådde Champions League. Sedan dess har fem klubbar kravlat sig förbi kvalspelet till Uefacupen och Europa League. Bara Helsingborg har lyckats ta sig vidare från gruppspelet – i höstas mäktade Malmö med att ta en ynka poäng på sex matcher i Europa League mot lag från Österrike, Ukraina och Holland.

Annons

En av anledningarna till de dåliga resultaten är att allt fler svenska spelare försvinner utomlands allt tidigare. Förutsättningarna för att ersätta spelarexporten med motsvarande spelarimport är emellertid utmärkta. I Allsvenskan är den enda regeln att matchtruppen ska bestå av minst hälften »hemmafostrade« spelare, alltså spelare som varit registrerade i en svensk klubb i minst tre år mellan åldrarna 15 och 21. I Holland däremot måste en import tjäna minimiårslönen 500 000 euro, i England måste en icke-EU-spelare ha arbetstillstånd för att skriva kontrakt – tillstånd som med få undantag bara beviljas till landslagsspelare i länder som är högre placerade än 75 på Fifarankningen. Italienska klubbar får endast värva två spelare utanför Europa varje år. I Sverige räcker det med en månadslön på 14 800 kronor för att Migrationsverket ska bevilja arbetstillstånd. Allsvenskan, tro det eller ej, har möjligheter som ingen annan liga i Europa.

Ändå är andelen utländska spelare lägre här (27,6 procent) än genomsnittet i Europa (34,9 procent). Varför? Svaret är lika solklart som konstaterandet att Allsvenskan blöder – det saknas pengar. Att allsvenska lag ska kunna vifta med ett kontraktsförslag och förvänta sig att världens alla talanger ska slåss för att skriva på är en utopi. 

Men det finns platser på jorden där spelarna är både begåvade och anpassade till allsvenska kassor. 

 

I januari, med bara några dagar kvar av det europeiska transferfönstret, äter jag och agenten Patrick Mörk tonfiskmackor i hans mexitegelvilla i Köping. Han har precis kommit hem från en resa i Ghana. Där – i Afrikas främsta fotbollsnation, som var en ribbträff från semifinal i VM 2010 – har de stora europeiska klubbarna länge dammsugit akademierna på talanger. Men nu har klubbarna börjat lämna landet. 

– Det är ett väldigt stort steg från en afrikansk klubb till en europeisk toppliga, säger Mörk.

Dessutom, menar han, är Fifas regelverk diskriminerande. Spelare som saknar medborgarskap i ett europeiskt land måste vara minst 18 år när de kommer till Europa. Då hinner de inte spela i klubbarna tillräckligt länge för att kunna räknas som homegrown. Och är det något som de stora klubbarna letar efter mer än något annat är det talanger som de kan hävda har utvecklats inom det egna landets gränser. Har man inte minst åtta hemmafostrade spelare får man inte delta i europeiskt cupspel. 

Upptäcktsresa. När Patrick Mörk i somras anordnade en match för Freetowns talanger spelade Crespo i ena laget. På den resan deltog inte AIK. I februari fixade Mörk en ny match – exklusivt för AIK-ledarn­a Björn Wesström, Jens T Andersson och Patric Jildefalk. AIK fann då sju nya spelare som de vill hålla under uppsikt. Foto: Peter Claesson

Regleringarna lämnar fältet öppet för mindre ligor som Allsvenskan. Och för handelsresande som Patrick Mörk. 

– Sista åren har jag koncentrerat mig huvudsakligen på två områden, säger han. Dels Sverige där jag gått samman med Carl Fhager, vi har i dag tre spelare i A-landslaget och sju i U21-landslaget. Dels är det Afrika, och då främst Ghana och Sierra Leone där jag har väldigt bra kontakter. I Sierra Leone ligger det diamanter överallt – det är bara att plocka upp dem. 

Han borstar bort de återstående smulorna från fingrarna och startar sin bärbara dator. AIK:s nyförvärv Crespo dyker upp på skärmen.

– Ett engelskt filmteam har följt honom sedan han var 15 år, säger Mörk. De ville göra en dokumentär om Sierra Leones största talang. Nu, fyra år senare, är filmen nästan färdig.

Filmtrailern med titeln They call me saviour visar en ung man som tränar vristskott mot ett tomt mål på en jordig fotbollsplan i Freetown i Sierra Leone. Mörk pekar stolt på skärmen när hans eget rödbrända ansikte dyker upp – med guldlänk runt halsen och telefonen tryckt mot örat ser han verkligen ut som den fotbollsagent han är. Och i dokumentären blir han hjälten som fixar ett kontrakt i Sverige för den fattiga talangen Crespo som nekats arbetstillstånd i England. 

– I just Sierra Leone kommer det fram hur många forwards som helst av hög kvalité, säger han. Powerforwards – deras fysik passar perfekt i den tuffa skandinaviska fotbollen och kan dessutom ta dem vidare. I Ghana däremot har man praktiskt taget inga andra klassanfallare än Asamoah Gyan. Däremot håller mittfältarna världsklass: Essien, Muntari, Kwadwo Asamoah, Anthony Annan… Sådana spelare skulle ha kunnat hamna i Sverige i början av sina karriärer. 

Eftertexterna börjar rulla och Patrick Mörk pekar ivrigt på skärmen.

– Här ringer jag Crespos pappa i Freetown.

Annons

Jag ser agentens nöjda leende och hör hans röst från högtalarna: »Your son signed for AIK now. It’s a big day for your family!« 

Han fäller ner skärmen och ler lika nöjt mot mig. Historien är precis en sådan han vill bli förknippad med. Och enligt honom själv finns det alltså många fler liknande historier som kan sluta med att en ung, fattig afrikansk supertalang skriver på för en svensk klubb. Mohamed och Teteh Bangura kom till Värnamo respektive Köping, återförenades i AIK där de öste in mål och såldes sedan vidare uppåt i systemet – för ungefär 25 miljoner kronor vardera. Crespo ska bli näste man. Och bakom honom, utspridda i svenska småklubbar som Bodens BK, Degerfors IF, Falkenbergs FF, Eskilstuna City FK och Umeå FC, befinner sig fler råämnen från Sierra Leone på skolning. 

Logiken bakom hanteringen är enkel. Alla klubbar söker säkerhet och garantier. Det är därför de europeiska storklubbarna nu sällan värvar direkt från Afrika. Men om en spelare gör succé och acklimatiserar sig i Boden, så är förutsättningarna goda att lyckas i Allsvenskan. 15 mål i Sveriges högstaliga betyder sedan att holländska toppklubbar vaknar till, och därifrån är steget kortare till den absoluta toppen.

När Patrick Mörk har släppt av mig vid Köpings tågstation funderar jag på hur dokumentären om Allsvenskan kommer att se ut om tio år. Blev det lagen som hittade »diamanter« i Västafrika som till slut nådde Champions League? Var ådern så rik att Allsvenskan började skina igen? Eller var det ännu en återvändsgränd? 

 

Historien talar emot en fullskalig talangjakt i Afrika: allsvenska klubbar har alltid varit måttligt intresserade av omvärlden. 50 år efter att serien startades var utländska spelare fortfarande förbjudna, då Svenska fotbollförbundet ansåg dem skadliga för landslaget. När regeln ändrades 1974 blev Brynäs Ronnie Powell den första importen. Engelsmannen blev ingen sensation, Brynäs åkte ur och sedan dröjde det nästan två decennier innan utländska namn på allvar började ta plats i de allsvenska trupperna.

Oroligheterna i Jugoslavien i början av 90-talet gjorde att EU stängde dörren till Balkan. De spelare som ville lämna var tvungna att söka sig till länder som ännu stod utanför unionen. Sverige var ett av dem. Strax efter krigsutbrottet 1992 anlände Milenko Vukcevic till Degerfors i andradivisionen och var med om att föra upp laget till Allsvenskan. Sommaren därpå presenterades en ny värvning från det krigsdrabbade landet. Dusko Radinovic hade två år tidigare vunnit Europacupfinalen mot Marseille för Röda Stjärnan. Ytterligare två meriterade jugoslaver följde samma sommar och på hösten tog Degerfors hem Svenska cupen, klubbens första stora titel. 

Tränarsnack. »I första matchen gav jag järnet i varje löpning. Whoom, whoom! Alm tjatar på mig att tänka på rytmen, att variera tempot mer för att överraska försvararna«, säger Crespo.

Jugoslaviens sammanbrott och Degerfors framgångar fick svenska klubbar att inse att oroshärdar var perfekta platser att hitta överkvalificerade spelare till vrakpriser. När Brasiliens ekonomi krisade i slutet av 90-talet dröjde det inte länge förrän allsvenska klubbledare bokade in sig på flighter till Sydamerika.  

Efter Helsingborgs SM-guld 1999 kontaktade man Feyenoord, den enda klubben som HIF hade jobbat upp någon form av samarbete med i Fotbollseuropa, och frågade efter en teknisk forward. Strax därefter spelade Álvaro Santos för HIF. Med hjälp av brassens annorlunda spetskvaliteter lyckades klubben hävda sig väl mot några av Europas bästa klubbar i Champions League. Santos hyllades som en hjälte och fortsatte att ösa in mål i Allsvenskan. HIF fick blodad tand och hämtade in fler brassar. Men få visade sig hålla samma klass. När Santos lämnade för FC Köpenhamn 2003 ersattes han av Claudinei Resende. Efter en strulig tid i HIF lämnade han plötsligt Helsingborg med en obetald telefonräkning på 53 000 kronor. En månad senare hittades han död i sin brasilianska hemstad, skjuten i nacken av ett knarkgäng.

Helsingborgs brasilianska handelsrutt hämtade sig inte efter chocken och Örgryte övertog rollen som främsta brasseimportör. Anfallaren Afonso Alves gjorde tre av målen när Öis krossade IFK Göteborg med 5–2 i derbyt 2002. Örgryte slutade trea i Allsvenskan det året och fyra året efter. 

Snart hade nästan alla allsvenska klubbar en egen kontakt i Brasilien. Nanne Bergstrand hade flyttat från Helsingborg till Kalmar och tog varje senhöst flyget till Sydamerika för att fynda. 2004 kom Kalmar FF fyra som nykomling, efter att César Santin, Dedé Anderson och Fabio Augusto tagit hand om lagets offensiv. 

Sedan dess har ett 50-tal brasilianska spelare prövat lyckan i Sverige – en sjunkande andel har gjort det med framgång. I höstas avbokade till och med den trognaste brassevärvaren Kalmar FF sin årliga resa till Sydamerika.

– Vi har inte lagt ner Brasilienspåret, däremot har det blivit mycket svårare att hitta rätt, säger sportchefen Svante Samuelsson. Brassarna har fått det bättre, även de mindre klubbarna har stora ekonomiska resurser. Spelarna får högre inkomst och löneutbetalningarna är säkrare. Därför blir det mindre attraktivt att pröva lyckan i Sverige

Acklimatisering. Även om AIK:s chefsscout Björn Wesström varit flera gånger i Freetown såg han aldrig Crespo spela för FC Kallon. Istället var det i Boden, där Crespo gjorde fyra mål på sju matcher för bottenlaget i division ett, som anfallaren upptäcktes.

Även AIK har blivit mindre intresserade av Sydamerika. När argentinarna Lucas Valdemarín och Iván Óbolo värvades 2007 läste tränaren Rikard Norling böcker på spanska för att lära sig språket. Årets trupp innehåller en spelare från Latinamerika, costaricanen Celso Borges som närmast kommer från Norge.

– Det är bara att se på Neymar, säger AIK:s scoutchef Björn Wesström. En av världens bästa spelare – han stannar i Brasilien. Han får bra betalt, snygga brudar, fin bil. Real Madrid vill ha honom men han avstår.

AIK har ännu inte helt klippt kontakten med Sydamerika, men där det tidigare pratades om latinamerikansk flärd talar Björn Wesström nu istället om västafrikansk desperation.

– När vi åker ner till Freetown och arrangerar en testmatch med spelare från Sierra Leone ser vi killar som skulle ge vad som helst för att få följa med oss till Solna. Det är givetvis en grav generalisering – men i Sierra Leone, ett av världens fattigaste länder, ger den desperationen möjligheter. Se på Crespos fysik. Den är byggd av desperation. Det är en spelare som tränar stenhårt – och som är tuff att möta för att han aldrig ger sig. Vi genomförde också en resa till Rwanda. Människorna där var välmående. Vägarna var asfalterade och samhället fungerade. Varför skulle de vilja flytta om de redan har det bra? Vi hittade ingenting i Rwanda. 

Wesström pratar entusiastiskt om synergierna av mixen mellan »det trygga, svenska, välutbildade« och »någon som vuxit upp på parkeringsplatser«. Liknande beskrivningar om fördelarna med importer har jag hört från klubbledare i Häcken, Djurgården , Gais och Kalmar. Utländska spelare ska tillföra »krydda« och bidra med sådant som inte svenska spelare kan – »som att dribbla och göra mål«, som en klubbledare uttrycker det. Men spelegenskaperna är inte enda anledningen till att värva utländskt – minst lika viktigt är priset. Allsvenska lag rättar munnen efter matsäcken och utöver Afrika har de senaste årens hetaste importmoden varit Kosovo – ett fattigt land svårt sargat av en långvarig konflikt med Serbien – och den amerikanska collegeligan, som inte får betala löner till spelarna och där proffsligan MLS i många år har varit på dekis och dessutom är bunden av strikta lönetak. Sådana fyndmarknader bidrog till att i snitt tre av elva spelare i de allsvenska startelvorna 2011 saknade svenska pass. Efter Europa var Afrika den kontinent som bidrog med flest spelare. 30 afrikaner spelade allsvensk fotboll under året – och det fanns lika många sierraleonier och ghananer i serien, fem från respektive land, som det fanns danskar. Afrika har snart satt större prägel på Allsvenskan än vad Brasilien och Sydamerika någonsin gjorde.

 

I början av februari gör den engelska dokumentärfilmens huvudperson, Hassan »Crespo« Al Kamara, höga knän på Skytteholms frostbitna plastgräs. Det är minus elva och om ett par minuter börjar årets första träningsmatch för AIK. Jag står bredvid scoutningsansvarige Björn Wesström. Han ser ut som en polarforskare med sitt vildvuxna skägg och den burriga dunjackan. 

Jag frågar vad man kan förvänta sig av en sådan här match – som dessutom spelas dagen efter lagets hemkomst från ett tio dagar långt träningsläger i Turkiet.

– Vi pratade om det här med desperation i ögonen. I dag vill jag se hunger, från samtliga. Vi byter hela laget i halvtid, alla borde orka 45 minuters slit och maxlöpningar. 

IFK Norrköpings Bobbie Friberg da Cruz släntrar ut på planen med en pappmugg i handsken. 

– Skojar du eller? fnyser han för sig själv och drar upp dragkedjan. 

Björn rynkar på ögonbrynen åt kommentaren.

– Va fan, gå inte ut då om det är så jobbigt! 

Jag lägger märke till att Crespo inte ens har mössa på sig.

– Det är för att han är så fåfäng, ler Björn. Han vet att många kollar på honom och tar bilder. 

Det tar inte många minuter innan Crespo dragit publikens blickar till sig. Vid sidlinjen trampar han ifrån med högerfoten och för samtidigt bollen i rät vinkel åt vänster. IFK-mittbacken David Wiklander hänger med och böjer fram kroppen för att skära av Crespos väg. Då stampar anfallaren ner vänsterfoten och petar bollen tvärt åt höger – Wiklander snubblar till av den plötsliga riktningsförändringen, Crespo sätter fart mot målet och jubel bryter ut på den fullsatta läktaren. 

En sulfint, ett väggspel med Daniel Tjernström och en spänstig nick senare har min bänkgranne i AIK-halsduk slagit fast att »det blir nog guld i år«. AIK för matchen, Crespo ser stark ut som bollmottagare när han gång på gång håller ifrån sig Wiklander. Han är hänsynslös mot både mittbackarna och sig själv. I straffområdet skallar han ihop med unge anfallspartnern Christian Kouakou så att båda blir liggande. Bara minuter senare slänger han sig fram på en studsande boll och träffar en IFK-spelare i magen med knäet. När Crespo haltar därifrån tar han sig för höften, samtidigt som domaren Jonas Eriksson tar upp det gula kortet. 

Annons

Björn Wesströms bedömning av Crespos fysik, »den är byggd av desperation«, framstår inte som tagen ur luften.

När halvleken är över och Crespo gjort sitt i första mötet med hemmapubliken ligger AIK under med 1–0. Crespo har bränt ett friläge men ändå varit en av planens främsta. När han vandrar mot omklädningsrummen tar han chansen att göra ett bestående intryck på supportrarna. Han lyfter på matchtröjan och möts av ännu ett jubel. På en t-tröja har han skrivit: »They call me saviour. I love AIK!«

Arvtagare. Efter Teteh och Mohame­d Banguras succéer i AIK har lagets fans stora förhoppningar på Crespo. På d­iskussionssajten Aikforum.se lyder några omdömen av nyförvärvet: »verkar riktigt lovande«, »ser oerhört intressant ut« och »en svart Arnold Schwarzenegger«.

En timme senare har Crespo hunnit sitta en lång stund i bastun på träningsanläggningen Karlberg. Han hasar ut ur omklädningsrummet iklädd tofflor, cardigan och halsduk. Han plockar åt sig en plastlåda med pasta och lägger ner den i en väska. Sedan tar han en tallrik och bygger ett berg av prinsesstårta.

I love cake, man, flinar han.

Jag frågar vad han tyckte om sin debut.

– Det var okej, men jag borde ha gjort mål, svarar han och fyller en plastsked med grädde och grön marsipan.

– Var det kallt?

Sure. Min kompis spelar i Frankrike. När han fick höra att jag flyttat till Sverige sa han: »Oh really! Är det bra pengar? Kan jag också komma?« Jag sa: »Visst, det är bra pengar. Men du måste lägga allt på nya kläder.«

Crespo skrattar så att axlarna hoppar upp och ner. 

– Ändå hade du ingen mössa?

– Nej, och eftersom jag aldrig skulle använda mössa på match finns det ingen anledning till att ha det på uppvärmningen heller. Man måste tänka bort allt som stör – det spelar ingen roll om det är kallt. Jag tänker inte på det.  

– Det lät som om publiken gillade vad den såg, säger jag.

– Jo visst, de gillar när jag dribblar och passar fram medspelare och går in i närkamper. Men jag vet vad jag är här för – att göra mål. Det är min målsättning i varje match. I slutändan är det det som betyder något, de kommer att tröttna på mina dribblingar och passningar om jag aldrig gör mål. 

I moderklubben FC Kallon spelade Crespo  i en tremannakedja – ett tag med Teteh och Mohamed Bangura som anfallskamrater. I Boden, division ett-laget som i somras blev hans första i Sverige, skulle han ensam ta hand om offensiven. I AIK har tränaren Andreas Alm ännu inte bestämt sig för i vilken roll han ska använda Crespo. 

»Fler svenska klubbar borde åka dit och ge spelarna chansen. För oss är Allsvenskan ett perfekt första steg. Klarar man av att spela här klarar man hela världen.«

Han är en av tre afrikaner i AIK:s A-trupp. Även togolesen Lalawélé Atakora och Kwame Karikari från Ghana tillhör Patrick Mörks stall. Snart kan de bli fler. Efter succén för Crespos landsmän Teteh och Mohamed Bangura har AIK blivit en välkänd klubb i Freetown, Sierra Leones huvudstad. Den största dagstidningen skriver om allt som sker i AIK och matcherna sänds på stadens sportbarer. Crespo hade lockande anbud från både Örebro och Djurgården men valde efter rekommendation från Teteh Bangura till slut Solnaklubben. Och ska man tro Crespo vimlar det av spelare i hans hemstad som skulle kunna lyckas i en svensk klubb – och som mer än något annat vill trä på sig den svarta AIK-tröjan. 

– Alhaji Kamara i FC Kallon har kanske störst talang men många skulle klara sig här, det vet jag, säger han. Fler svenska klubbar borde åka dit och ge spelarna chansen. För oss är Allsvenskan ett perfekt första steg – här är så tufft. Klarar man av att spela här klarar man hela världen. England, Tyskland, var som helst.

 

Den här vintern har intresset visat sig ömsesidigt, i alla fall hos Stockholmslagen. Djurgården har värvat en talang från Ghana – 17-årige Dan Amartey – och klubbens chefsscout Khaled El-Hamad har gjort resor till såväl Ghana som Sierra Leone under vintern. AIK har spunnit vidare på Bangurasuccén genom att värva Crespo. Dessutom har Björn Wesström tillsammans med sportchefen Jens T Andersson och Patric Jildefalk, projektledare för AIK:s Sierra Leone-satsning, flera gånger följt med Patrick Mörk till Freetown för att utreda hur klubben ska hitta fler sierraleonier. Till en början med FC Midtjylland som förebild – danskarnas klubbköp i Nigeria har bidragit med fem spelare till dagens Superligatrupp.

– Vi har kommit fram till att köpa eller starta en klubb inte är något för oss just nu, säger Wesström. Det är bara dumt att fajtas med de andra ligalagen där nere. Istället vill vi steg för steg fördjupa samarbetet med FC Kallon och andra klubbar. Framför allt är det offensiva spelare vi letar efter i Sierra Leone. I dag är forwards därifrån billigare – och har gett oss större intäkter – än de svenska pojklandslagsanfallare vi värvat.

De allsvenska Afrikaspåren har inte alltid varit lika välanalyserade som AIK:s strategi. Den första allsvenska afrikanen, Melki Amri, dök upp i Hammarby 1977. Amri var tunisisk landslagsman och hade träffat en svensk journalist från Svenska Dagbladet. Han följde med henne hem till Stockholm, fick jobb på ett lager i Skärholmen och passade på att debutera som libero i Allsvenskan. Den tekniska fotboll Amri var van vid fungerade dåligt i Hammarby, backkollegorna förstod inte varför han gav dem korta passningar istället för att sparka iväg bollen så långt han kunde. Det blev bara tre matcher för Amri i Hammarbytröjan innan han återvände till Tunisien.

Tio år senare kunde BK Häcken presentera sitt första afrikanska fynd från den växande ungdomsturneringen Gothia cup. Nigerianen Andrew Utti placerades i en lägenhet i Göteborg och tog bilen till träningarna på Hisingen. Första natten hade vindrutan frostat igen – Utti hade aldrig varit med om minusgrader tidigare och körde sakta till Hisingen med begränsat synfält. Väl framme plockade lagets engelsman Stuart Gibson fram ett kassettband ur handskfacket och skrapade rent rutan. »Very good«, berömde Utti, »that’s a white man’s job.«

Så fortsatte det, med den ena importen mer osannolik än den andra. 1996 var Helsingborgs tränare Reine Almqvist på semesterresa tillsammans med hustrun i Gambia. Där såg han en landskamp och blev imponerad av hemmalagets mittback Dodou Loum. Almqvist tänkte inte mer på det, men några veckor senare väntade en okänd man på honom på Olympias parkering. Mannen berättade om sin son som nyss utsetts till årets spelare i Gambia och visade ett foto på spelaren. Det var Dodou Loum. Av en slump bodde Loums pappa i Helsingborg. Loum fick kontrakt, men en vecka före premiären gick korsbandet av. Han debuterade aldrig i Allsvenskan. Det gjorde däremot landsmannen Pa Musa Fofana som samma år drog på sig Hammarbys tröja. Bajenfansen sjöng: »För vi har Pa Musa Fofana, vem fan är George Weah?« 

Inte oväntat höll spelarna som kommit hit via Gothia cup, semesterresor eller släktingar sällan högsta klass – det enda stora undantaget var den tunisiske landslagsmannen Samir Bakaou, som gjorde succé i Gais på 80-talet efter att ha blivit »upptäckt« av en semestrande materialare i Kalmar FF. Samtidigt började afrikanska länder hävda sig i internationella turneringar. Nigeria vann OS 1996. Fem år senare hade både Ghana, Mali och Egypten tagit medalj i U20-VM. Det fanns uppenbarligen talanger att hämta – svenska klubbar hade bara inte lärt sig hur.

»Det första han sa var: ›Välkommen till Boden. Det är en liten, liten stad. Men ett bra ställe för den som vill fokusera på att bli det han vill bli.‹«

Det första laget i Sverige som lockade till sig flera riktigt talangfulla afrikanska spelare var inte någon allsvensk klubb, utan Floda Boif i division tre. 1999 ställde klubbens P84:or upp i Gothia cup och förlorade med 14–0 mot Monrovia FC från Liberia. Efter turneringen stannade liberianerna kvar i Floda. En av dem, Dulee Johnson, som hade gjort tio mål i matchen, bjöds in att provträna med AC Milan. Totalt bodde 16 liberianska spelare i pojklagstränaren Stig Johanssons villa i Floda. Några år senare spelade tre av dem – Jimmy Dixon, Dioh Williams och Dulee Johnson – i Allsvenskan för BK Häcken. Alla tre har sedan värvats till lag i högre rankade ligor. 

I början av 2000-talet skapade Djurgården och Örgryte ett slags afrikanska satellitklubbar för att fokusera scoutningen på kontinenten. Djurgårdens satsning i Kongo-Kinshasa höll i ett par år och förde hit René Makondele, Yannick Bapupa och Richard Ekunde, spelare som efter några år blev startspelare för allsvenska klubbar. Örgrytes avtal med Chiparamba Great Eagles från Zambia varade längre men varken Boyd Mwila, Dominic Yobe eller Clifford Mulenga kunde rädda laget kvar i högsta serien 2006. I dag spelar ett ekonomiskt hårt pressat Örgryte i division ett, av Zambiaprojektet återstår bara en länk till en välgörenhetsstiftelse på Öis hemsida.

Djurgårdens och Örgrytes satsningar var förhållandevis lyckosamma, men naturligtvis små i det stora sammanhanget. De stora europeiska klubbarna satsade på akademier och samarbetsklubbar i flera olika afrikanska länder samtidigt som Uefa i mitten av 00-talet antog att minst 20 000 unga fotbollsspelare från Afrika befann sig i Europa. Antog, för de flesta var i Europa illegalt – utan klubbadress och utan pengar till hemresan.

Få afrikanska spelare har sökt sig till Sverige helt på vinst och förlust, men det finns gott om exempel från första halvan av 00-talet på svenska klubbar som inte tog sitt sociala ansvar – och som inte förstod att det kunde vara svårt för en afrikansk spelare att prestera sitt bästa om han inte fick hjälp att finna sig tillrätta i sin nya verklighet. Utfallet blev också svårbedömt för klubbarna. Nigerianen Peter Ijeh blev allsvensk skyttekung och SM-guldvinnare i Malmö FF och kenyanen McDonald Mariga kom till Enköping, gjorde succé i HIF och nådde sedan ända fram till Inter. AIK:s Kwame Quansah blev däremot en rejäl flopp, liksom IFK Göteborgs skadedrabbade centertank Mamadou »Big Mama« Diallo och Malmös mittback Raoul Kouakou, mest känd för sitt smeknamn »Göken« och för att ha knäckt lagkamraten Christian Järdlers okben. De tre hade redan spelat i Europa när de nådde Allsvenskan och deras fiaskon var snarare tecken på dålig scoutning än brist på talang i Afrika. Men flopparna stack ut, precis som ett fåtal afrikanska spelare sociala problem.

När jag och Patrick Mörk satt i Köping och gick igenom tidigare afrikaner i Allsvenskan konstaterade han att det periodvis varit svårt för honom att göra sitt jobb.

– Ett tag uppmärksammades afrikaner nästan mer för vad som hände utanför planen än vad de gjorde på den. Dulee Johnson hamnade hela tiden i blåsväder, Joseph Elanga dömdes till fängelse för hustrumisshandel, Peter Ijeh bråkade med en lapplisa…

»Du måste stå upp för vem du är. Var inte blyg! Det är bra att folk har förväntningar på mig – det får mig att jobba ännu hårdare.«

Många klubbar drog slutsatsen att afrikaner var svåra att ha att göra med, att kulturkrocken på – och framför allt utanför – planen var för stor. Handeln blev inte smidigare av att Sveriges Television gjorde ett kritiskt inslag om Roger Palmgren, en före detta förbundskapten för Sierra Leone som tog unga afrikanska spelare till Sverige, och inledde med speakertexten: »Här är mannen som säljer fotbollspojkar.« Ingen klubbledare ville ta risken att kallas »mannen som köper fotbollspojkar«. Sökarljuset riktades återigen bort från Afrika. 

– Fram till för tre, fyra år sedan var det till och med så att en del klubbar hade som policy att inte ta in afrikaner, sade Patrick Mörk. Jag satt i telefon med ledare från AIK och Malmö och fick nobben direkt: »Vi har inte råd med den organisationen som krävs för att ta hand om spelaren.« Som tur var gick AIK till slut med på att titta på Mohamed Bangura i Värnamo – det blev ju lättare i och med att han redan var i Sverige. Men fram till Bangurorna var intresset väldigt svalt för afrikaner i Allsvenskan. Det fanns ont om success stories, och många satsningar var rena blindspår. 

I dag har Patrick Mörk inga problem att få svenska klubbledare att lyssna. SVT sände i somras hyllningsreportage om »Banguras« som »plötsligt dök upp i Allsvenskan och tog den med storm«. Mörk kan peka på hur två anfallare från Sierra Leone räddade en svensk klubb. Lyckas även Crespo blir det ännu lättare att locka ner tränare och sportchefer till Freetown.

 

En tjej i övre tonåren reser sig ur Crespos soffa i Solna och presenterar sig som Pernilla. Hon har ett AIK-fodral runt sin Iphone och ett halsband med klubbemblemet som berlock. Ett par veckor efter att Crespo flyttade till Solna träffades de och sedan nyår bor hon i princip i hans minimala etta. 

Crespo visar runt i rummet. Golvytan är max tolv kvadratmeter, luften varm och syrefattig. Han har en TV där han spelar Fifa och en bärbar dator där han kollar Facebook. I veckan ska han flytta till en större lägenhet i samma kåk, i trappuppgången bor även Lalawélé Atakora, Kwame Karikari, Ivan Turina och några andra lagkamrater. 

– Det är inte som i Boden, säger Crespo och slänger sig ner i soffan bredvid Pernilla. 

Där bodde han stort men saknade vänner. Det enda Patrick Mörk hade berättat om den norrländska staden var att den var en bra första anhalt på proffskarriären. 

– Så jag tänkte:  Oh, big city, big life, lots of fun… En man som hette Björn hämtade mig på flygplatsen. Det första han sa var: »Välkommen till Boden. Det är en liten, liten stad. Men det är ett bra ställe för den som vill fokusera på att bli det han vill bli.«

»Jag ska till bättre lag: Manchester United, sedan Barcelona… jag strävar hela tiden uppåt. Sex månader här, jag öser in mål för AIK under våren, sedan vidare.«

Första träningen hörde han att folk undrade var »den där svarte killen« kom ifrån. Crespo hade dock inga problem att ta en plats i laget som låg i botten av division ett. I sin andra match gjorde han två mål när Boden besegrade Karlstad. 

– Det var så konstigt. När jag gjorde mål var det ingen som kom och firade med mig. Om vi vann en match så sjöng vi inte i omklädningsrummet, ingen ville festa. Alla bara tog bilen hem till sig. Det fanns ingen passion. Jag bodde ensam i min lägenhet och umgicks inte med någon annan i laget.

Mobiltelefonen surrar. Crespo skiner upp i ett brett leende: 

– Det är mama Crespo!

Han aktiverar högtalarfunktionen och svarar:

Hey, mama Crespo!

En skrovlig kvinnoröst skrattar i andra änden.

Hey little Crespo! Hur mår du?

– Jag mår bra, hur är det med dig och papa Crespo? Jag saknar er, mama Crespo!

När de avslutat samtalet frågar jag om föräldrarna är stolta över honom.

– De tycker att jag är deras saviour, att jag ska ta min fotboll till nästa nivå och hjälpa dem till ett bättre liv. 

– Du har stor press på dig, säger jag. Förutom familjen har du ett brittiskt filmteam som följer dig, tidningarna som skriver om dig, fansen som pratar om dig. Och än så länge har du bara spelat division ett-fotboll i Boden.

19-åringen rycker på axlarna som om han inte förstår vad jag menar.

– Fansen frågar på Facebook: »Är du bra? Är du snabb?« Jag säger att det är klart att jag är bra. »Är du kaxig«, frågar de då. »Yeah«, säger jag. Du måste stå upp för vem du är. Var inte blyg! Det är bra att folk har förväntningar på mig – det får mig att jobba ännu hårdare.

Ryktet om Crespos talang har även nått utanför AIK-kretsarna. Crespo säger att han efter matchen mot Norrköping fick ett samtal från en man vars namn han inte uppfattade. Mannen sade att han var agent åt Helsingborgs sydafrikan May Mahlangu, som på Fotbollsgalan utsågs till 2011 års bästa spelare i Allsvenskan. 

– Han sa att han gärna jobbade med mig. Men jag har ju redan Patrick som jobbar åt mig. 

Crespo puffar mig lätt på axeln och ler.

– Vet du vem mer som ringde? L-O Mattsson! Förbundskaptenen! Hans dotter Rebecca hörde av sig på Facebook. Hon sa att hennes pappa ville prata med mig och bad om mitt nummer. När han ringde sa han att jag låg bra till för att komma med till landskampen i slutet av februari – om han själv bara fick behålla jobbet som förbundskapten.

– Då får du spela med Teteh igen, säger jag.

– Ja, som i FC Kallon! Men det är synd att Mohamed skadade knäet. Han var alltid den bäste. Jag fattar inte hur Celtic tänkte när de köpte honom bara för att sätta honom på bänken. Idiotiskt, jag ska aldrig spela för Celtic. Jag ska till bättre lag: Manchester United, sedan Barcelona… jag strävar hela tiden uppåt. Sex månader här, jag öser in mål för AIK under våren, sedan vidare till en större liga.

 

Vi lämnar Solna och tar bilen norrut mot Täby. Varje söndag äter Crespo middag hemma hos Pernillas mamma Hillevi och bonuspappa Micke. På vägen hämtar vi upp Crespos polare Abdulai. Villan i Täby är typisk för svensk medelklass: öppen planlösning, mysbelysning, perfekt avstånd mellan glasvaserna och fotona på barnen i fönstren, braskamin, ryamatta och matbord i ek. Crespo slår sig hemtamt ner i hörnsoffan. Abdulai sätter sig bredvid och börjar sjunga på AIK-sången: »Ve see hou solle steega ove Rossondaaa!« 

Fysik. AIK:s alla nyförvärv genomgår ett styrketest som ska avklaras på tio minuter. Rekordet på åtta minuter putsade Crespo ner till sju minuter och sex sekunder. När ingen trodde honom gjorde han om testet inför hela laget – då tog det sju minuter och fyra sekunder.

Hela familjen har årskort på Råsunda och stod även och huttrade på matchen mot Norrköping. Hillevi skojar om att de funderade på att komplettera den gula fasaden med svarta markiser. Det blev inte så. När hon hämtat kaffe frågar hon om det gula kortet Crespo drog på sig. 

– I Sierra Leone kan man gå in fullt i alla dueller, svarar Crespo. Här, it’s quite down. Det där var ju en 50/50-tackling. »Hey domarn«, sa jag. »Why did I get yellow?« Han sa att jag kom in sent, att det inte var Afrika nu och att jag var tvungen att ta det lugnt. Men det var en helt vanlig tackling! 

Crespo verkar inte ha haft några större problem med att acklimatisera sig till Sverige och AIK. Jag kommer att tänka på vad Norrköpings sportchef Tony Martinsson svarade när jag undrade varför de inte värvar fler billiga talanger från Afrika. Det visade sig att klubbens läkare hade avrått från att värva spelare från andra kontinenter eftersom »bakteriefloran byts ut efter någon månad«. »Spelaren blir trött och värdena går ner. Vi har varit med om det med flera spelare«, sade Martinsson. 

Jag frågar Crespo om beskrivningen stämmer in på honom också. Han lägger an en äcklad min.

– Första veckan var magen riktigt dålig. Det var katastrof. När jag kom tillbaka till Freetown i december blev jag dålig i magen igen – jag hade vant mig vid svensk mat. Men det gick ju över efter några dagar. Solen är värre. På sommaren måste man tvinga sig att sova. På vintern måste jag tvinga mig att inte sova.

Tonåring. I Crespos etta finns ett pentry han inte använder. När han skulle laga m­iddag åt lagkamraten Lalawélé Atakora lät han pastan ligga i kokvattnet i 40 minuter. Oftast är det flickvännen Pernilla Haestad Ericsson som ställe­r maten på bordet.

Han skrattar.

– Jag kom till Boden i augusti och bodde i början tillsammans med en polack som var på provträning. Vi skulle upp klockan åtta för förmiddagspasset. Som vanligt vaknade jag när solen gick upp och klädde på mig. »What are you doing?« frågade han från sängen. Jag sa: »Jag klär på mig – det är dags att träna.« »Man«, sa han. »Kolla på klockan! Den är tre på morgonen.« Hur skulle jag kunna veta att det blev ljust mitt i natten? I Sierra Leone går solen alltid upp klockan sex. 

– Efter tre, fyra år vänjer du dig, säger Micke.

Crespo visar upp sex fingrar och viskar: 

I will only be here for six months. 

Det blir tyst i rummet. 

– Jaha, säger Micke till slut. Det är bra för alla antar jag, för dig, för AIK, för din nästa klubb…

Yeah, yeah! 

Crespo ler brett åt tanken på vilken av Europas största klubbar han kommer att spela i om tre, fyra år. Vid det laget kommer Micke och Hillevi från Täby fortfarande att gå på alla AIK:s matcher, läsa allt som står om klubben och snacka om laguppställningar på fikapauserna på jobbet. Men om Crespo får som han vill kommer AIK då bara att ha varit ett litet steg på vägen mot världstoppen. Om tre, fyra år kommer han att ha glömt hur möblemanget i villan i Täby såg ut. För AIK har Crespo då blivit en kortsiktigt lyckad affär, men inte en spelare som blev kvar länge nog för att hjälpa klubben i Europaspelet. Precis som Crespos idoler »The Banguras«. De blev publikfavoriter på Råsunda ett kort tag, men när fansen väl hade klurat ut en fyndig hyllningssång var spelarna redan på väg någon annanstans i världen. 

 

Men en bra affär är alltid en bra affär. När jag pratade med Björn Wesström sade han att »avansen från försäljningarna av Bangurorna var fantastisk«. Enligt uppgift såldes de alltså för runt 25 miljoner kronor vardera – ungefär 25 gånger mer än kostnaden för att lösa dem från FC Kallon. Motsvarande affärer hade hållit mindre allsvenska klubbar flytande i flera år. Ändå möts jag av försiktiga svar när jag ringer runt till andra svenska klubbledare och frågar hur mycket de fokuserar på Afrika.

– Jag tror att många biter sig i skinnet när de värvar utländska spelare, menar Mats Karlsson som är värvningsansvarig hos nykomlingen Åtvidaberg. Det blir höga kostnader runt om med bostad och spelarens familj. Vi var och kikade på både Mohamed och Teteh Bangura innan AIK tog dem men när summorna seglade iväg till miljonbelopp kunde vi inte längre lägga oss i. Har man pengar har man råd att satsa – då gör det inte lika mycket om det går snett. 

Kalmars Svante Samuelsson har själv varit i Freetown där han såg gott om spelare av allsvensk klass. 

– Men du skulle inte kunna skapa ett lag med bara afrikanska spelare, inte med den organisationen som vi har i Kalmar. Kalmar FF existerar inte för att producera spelare till andra klubbar. Vi existerar för att spela bra fotboll i Kalmar. Sedan är det bra för oss att då och då sälja en spelare som César Santin och få in några miljoner som vi kan utveckla klubben för.

Från Samuelssons kollega i Mjällby, Thomas Andersson Borstam, får jag ett liknande svar.

– Vi är ett fotbollslag, ingen bank. Ett fotbollslag som bygden är stolt över. Dessutom ser vi att det drar mer publik om vi slussar in traktens egna talanger. Folk kommer till Strandvallen och tittar på de grabbar vi fostrat. 

Gefles tränare Pelle Olsson säger att utökad import – och export – skulle göra mer skada än nytta för hans klubb.

– I en lagsport är kontinuitet ett nyckelord och för att uppnå det i en liten klubb med en liten ekonomi satsar vi på spelare med anknytning till regionen. Har vi för många utifrån blir det större omsättning och mindre kontinuitet. 

Söndagsmiddag. Pernilla och hennes mamma H­illevi Haestad och bonuspappa Mikael Neuman tittar på kvartsfinalen Mali–Gabon i Afrikanska mästerskapen. Crespo och kompisen Abdulai Sesay kollar Facebook.

Omedvetet har Olsson och hans kollegor sammanfattat hur svenska klubbar resonerat under 2000-talet. »Videojuggevärvning« är ett skällsord allsvenska sportchefer till varje pris vill undvika. Scoutningen ska vara »noggrann«, truppbygget »genomtänkt«. Då är det bekvämt att istället satsa på »traktens egna talanger«: sponsorerna får sin identifikation, publiken får se bekanta ansikten i truppen och förbundsfolket nickar uppmuntrande åt talangutvecklingen som kan bidra till ungdomslandslagen.

Efter alla samtal med sportchefer och agenter kommer jag ändå inte ifrån känslan av att svenska klubbars strävan efter det lokala har nått vägs ände. Att som IFK Göteborg på 90-talet ha kontrakt med halva Sveriges landslag och ständigt gå långt i Champions League är i dag en utopi. Spelarna flyttar utomlands för tidigt och försäljningarna räcker inte för att lösa de ekonomiska bekymmer en del klubbar brottas med. 

Enligt Björn Wesströms och AIK:s syn på Allsvenskans status ligger serien numera näst lägst på en fyrgradig skala. Under oss ligger fattiga länder som saknar ordentliga träningsplaner och organisation. Snäppet ovanför hittar vi svenskvärvarländer som Holland, Turkiet och Schweiz. Högst upp de stora ligorna. Med den omvärldsanalysen blir Allsvenskans roll att ta in unga fattiga talanger och utveckla dem tillräckligt snabbt för att köpande holländska lag i sin tur ska kunna tjäna pengar på att sälja dem vidare till England eller Spanien. Och oavsett vad allsvenska klubbchefer säger så har antalet utländska spelare i Allsvenskan ökat – och allra snabbast har de långväga importerna ökat. 

– På ett sätt utnyttjar vi deras fattigdom, medger Björn Wesström. Å andra sidan skänker vi möjligheter de aldrig skulle få utan oss. Jag tror att Crespo är glad över att vara här. Banguras var glada att vara här. 

Även om AIK är offensiva i sin Afrikasatsning begränsar även de sig genom att säga att »helst inte mer än 25 procent av truppen ska vara internationella värvningar« – en korg där både importer som Crespo och hemvändare som Nils-Eric Johansson hamnar. Andra lag är inte i närheten av att nå upp ens i den siffran. Elfsborg tillhör de mest konservativa.

– Vi kan inte hålla på att ändra strategi varje år, säger sportchefen Stefan Andreasson. »Den marknaden är het nu, då kör vi där!« Vi släpper inte egna spelare på provspel ute i Europa heller. Vi tror att vi kan fostra dem bättre själva. Niklas Hult, Anders Svensson och Stefan Ishizaki har egenskaper vi normalt inte hittar hos svenska spelare – dem har vi utvecklat här. Kan vi göra det har vi inte lika stort behov av att blicka utomlands för de spelartyperna.

»›Okej då‹, sa jag till slut eftersom han tjatade så. Killen på videon var vänsterfotad och precis den typ vi sökte. Vi tog hit honom och det gick ju bra.«

Även Tony Martinsson, sportchefen i Norrköping som ratar avlägsna länder på grund av skiftande bakterieflora, fortsätter att hålla huvudet kallt. 

– Det går så mycket trender i fotbollen. För tio år sedan körde Djurgården stenhård fysträning och vann SM-guld. Då skulle alla ta efter – men man får inte glömma att de hade spelare som Stefan Rehn, Johan Elmander och Kim Källström. Det handlade inte om hur mycket de tog i benpress. Istället tror jag att svenska klubbar scoutar alldeles för lite i Sverige. Holländska klubbar har tio heltidsanställda scouter – de har bättre koll på svenska spelare än vad de flesta svenska lagen har. 

Häckens Sonny Karlsson erkänner däremot att klubben är beredd att chansa vilt då och då. 

– En man dök upp på Häckenborg och frågade efter vår förre ordförande Åke Nilsson. Jag svarade att han hade slutat. Mannen insisterade på att vi var tvungna att kolla  en videofilm på en spelare från Nigeria. »Okej då«, sa jag till slut eftersom han tjatade så. Killen på videon var vänsterfotad och precis den typ vi sökte. Vi tog hit honom och det gick ju bra, det var John Chibuike. I år har honduranen Eddie Hernandez kommit hit på videoklipp. Vi får se hur det går.

Chibuike såldes efter två och en halv säsong till Rosenborg för tio miljoner kronor. 

 

När Häcken och AIK kammar hem reafynd efter reafynd sneglar konkurrenterna avundsjukt. Även de som framstår som mest skeptiska. Gefle hade i höstas fler afrikaner än AIK i truppen. Mjällby har i vinter värvat en angolan och en nigerian. Kalmars nya yttermittfältare heter Archford Gutu och kommer från Zimbabwe – likt Sierra Leone ett av världens fattigaste länder, vars landslag inte ens når topp hundra på Fifas världsranking. Gutus agent kallar honom för »en av hela Afrikas största talanger«. I Zimbabwe ifrågasatte en av de största tidningarna, The Standard, meningen med att flytta till Sverige: »Det är den europeiska fotbollens bakvatten – ett land känt för sin färska fisk, räkor och hummer.«  

Kanske är AIK på rätt väg. Kanske öppnar Kalmars värvning av Gutu dörren för ännu ett land som svenska klubbar har råd att värva ifrån. Kanske säljer AIK Crespo, efter att han gjort 15 mål på en säsong, för 25 miljoner kronor om ett år. Allt blir jättebra och Allsvenskan lyfter igen. I något år. Sedan, om det nu visar sig att det är så enkelt att hitta »diamanter« i Västafrika, kommer klubbarna som återfinns ovanför Allsvenskan i Wesströms transfertrappa att återvända till Afrika för att köpa spelarna på plats istället för via mellanhanden Sverige. Då måste AIK, Kalmar och de andra vara beredda på att bryta upp från Freetown eller Zimbabwe och söka sig till ännu fattigare, ännu mer oexploaterade och »desperata« fotbollsländer. Hur många det nu kan finnas kvar av den sorten… Rwanda, där en av världshistoriens grymmaste etniska rensningar ägde rum för 18 år sedan, var inte nödställt nog. Ligorna i Östeuropa har sedan länge passerat Allsvenskan i löneligan. Vi har tagit oss igenom ett krigande Jugoslavien, ett krisande Brasilien, Kosovo… MLS har kommit på fötter igen: istället för att spelare som Charlie Davies och Alejandro Bedoya kommer till Sverige har amerikanerna lockat till sig två av Allsvenskans bästa spelare – Adam Johansson och Markus Holgersson. Kvar finns några av länderna i Afrika som har lägst BNP per capita i världen. 

Men vad är alternativet? Att satsa på lokala talanger? De få som lyckas göra avtryck i Allsvenskan drar ändå utomlands så fort de får chansen. Kvar står sportchefer och tränare som försöker förklara för ledsna och arga supportrar att det inte är så lätt när verkligheten ser ut som den gör. 

Allsvenskan har sjunkit så lågt att vi nog får leva med att världsomseglingarna till jordklotets för stunden mest eländiga länder i jakt på allsvenska stjärnor fortsätter. Just nu pågår det ett nytt folkmord, den här gången i Syrien. President Bashar al-Assad har skickat armén på demonstrerande medborgare, tusentals människor har dödats. 

Den 31 mars är sista dagen för allsvenska klubbar att registrera nya namn i trupperna. Vilket lag blir först att presentera en skyttekung från den syriska ligan?