Gåtan Mats Gren

Hur har IFK Göteborgs sportchef lyckats behålla sitt jobb när i ­princip alla andra i maktpositioner tvingats lämna föreningen?

IFK Göteborg avslutade fjolårssäsongen med en 3–0-förlust mot Gif Sundsvall på Gamla Ullevi. Många av de 6 769 åskådare som var på plats för att ta farväl av vad som hade visat sig bli en ovanligt stökig och bedrövlig säsong buade när spelarna lämnade planen. Tiondeplatsen var klubbens sämsta i Allsvenskan på 15 år och under året hade bland annat en tränare sparkats och en ordförande meddelat sin avgång efter supporterpåtryckningar. 

Supportrar och sponsorer kunde också konstatera att flera nyckelspelare under året lämnat föreningen för små eller inga summor. Jakob Ankersen såldes för hälften av det som Blåvitt 2015 hade köpt honom för, Mads Albæk för en tredjedel, Sören Rieks och Thomas Rogne utan en krona i ersättning. Alla som lämnade Gamla Ullevi i besvikelse förstod att förutsättningarna att förstärka inför 2018 var begränsade.

IFK Göteborg deklarerade att man hade en plan. 2018 skulle bli omstarten. En ny, modern tränare skulle anställas. Spelet skulle bli »internationellt«. Truppen föryngras. Scoutingarbetet ännu vassare. »Tålamod« blev ett ledord. De få slantar man hade – 2017 redovisade IFK Göteborg ett minusresultat på 12,3 miljoner kronor – skulle förvaltas med omsorg. Den dyraste värvningen inför 2018 blev Mikael Ingebrigtsen, som kostade två miljoner kronor. 

Annons

När 19 omgångar av Allsvenskan 2018 är spelade ligger IFK Göteborg på elfte plats. Ingebrigtsen är såld i en förlustaffär. Spelsystemet är nytt men resultaten ännu sämre än fjolårets kaossäsong. Huruvida spelet är modernare finns det ingen statistik på. Tydligt är dock att publiksnittet är på väg att bli det sämsta på tio år. I olika utländska ligor återfinns flera av de guldhjältar från 2007 som supportrarna hoppas ska återförenas i Göteborg. Men ingenting tyder i nuläget på att så ska ske. Marcus Berg fortsätter att tjäna pengar i Förenade Arabemiraten, Gustav Svensson gnuggar vidare i Seattle Sounders och Pontus Wernbloom – den kanske största ikonen – bytte Ryssland mot Grekland i somras och har inte gläntat på någon blåvit dörr när journalister har undrat.

Det enda som pekar uppåt för IFK Göteborg 2018 är kurvan för de sportsliga resultaten – om man vänder den upp och ner. För bara tre år sedan: guldjakt. I dag: bottenstrid, frustration på läktaren och knappa ekonomiska förutsättningar.

Hur det blev så här är en egen berättelse som involverar inkompetenta styrelser, oaktsamhet och lama ursäkter. I den finns också offentliga bråk, interna stridigheter, spelarmissnöje och allvarliga anklagelser. I centrum för denna skildring återkommer en person oftare än någon annan, samma person som är en av få makthavare i IFK Göteborg som inte blivit borttvingade eller sparkade, den enda konstanten i det tydliga sportsliga misslyckandet: Mats Gren.  

 

Den 16 februari 2014 blev det officiellt att Håkan Mild skulle sluta som sportchef i IFK Göteborg. Drygt åtta år räckte, sade han, och berättade vidare att han skulle studera och satsa på de företag som familjen redan börjat bygga. I en intervju med Aftonbladet sade han sig vara stolt över vad han och hans medarbetare åstadkommit sedan 2006. »När jag anställdes hade klubben 100 000 kronor i eget kapital, nu är det över 20 miljoner kronor«, sade Mild och tillade att Blåvitt sålt spelare för 170 miljoner kronor under hans ledning. »IFK Göteborg är en mycket stabilare förening i dag. Håller vi fast vid den här linjen kommer vi att bli ännu starkare, få bättre ekonomi och möjlighet att vara med högst upp i tabellen år efter år. Framtiden ser ljus ut.« 

– Så känner jag än i dag, säger Håkan Mild. En stolthet över vad vi lyckades bygga tillsammans. Förutsättningarna när jag anställdes som sportchef 2006 och förutsättningarna när jag lämnade går inte att jämföra. Vi lånade 100 000 kronor av orienteringssektionen för att komma igång. Men visst, vi fick några sjundeplatser och det svider för jävla mycket än i dag. IFK Göteborg ska inte sluta sjua i Allsvenskan. 

Den dåvarande klubbdirektören Martin Kurzwelly, som förgäves hade försökt övertala Mild att fortsätta, ledde uppdraget att hitta ersättaren. Håkan Mild var inte involverad i rekryteringsprocessen.

Den 26 mars 2014 presenterades Mats Gren. Vid tidpunkten var han tränare och sportchef i Superettanklubben Jönköpings Södra. Äldre blåvita supportrar mindes Gren från de två säsonger han gjorde som anfallare i klubben 1984–1985 (varav en säsong slutade med SM-guld), men de flesta associerade honom med Schweiz – där han bodde i 24 år – och i synnerhet med Grasshopper Club Zürich, klubben som han tillhörde i 16 säsonger och gjorde 432 A-lagsmatcher för. Med fem schweiziska ligatitlar, fyra cupguld, ett inhopp i fotbolls-VM 1990 och 22 A-landskamper var det en dekorerad rekrytering. 

– Utifrån den kravprofil som vi hade, jag och styrelsen, seglade Mats tidigt upp som en högintressant person, berättar Martin Kurzwelly. Han hade allt det vi eftersökte: elitkompetens, akademierfarenheter, god ekonomisk kompetens, medievana, stresstålighet och ett stort hjärta för Blåvitt. När vi hade tre toppkandidater intervjuades samtliga av styrelsen och mig. Vi gjorde dessutom ledarskapstester och där träffade Mats klockrent. Alla var överens om att Mats Gren var perfekt.

Kometkarriär. När Gren lämnade Falu BS som 21-åring för IFK Göteborg 1984 tog det bara några månader innan han togs ut i A-landslaget. Totalt blev det 40 matcher i Blåvitt.

Nästan 15 år hade gått från det att han slutade spela fotboll till dagen då han presenterades som IFK Göteborgs nya sportchef. Vad hade Mats Gren uträttat under åren som imponerade så på klubbdirektören och den dåvarande styrelsen?  

År 2000, samma år som han pensionerade sig som fotbollsspelare, kom han överens med Grasshopper om ett femårskontrakt. Tanken var att han skulle skolas in som klubbdirektör via jobb som akademiansvarig och chefsscout. En kort tid därefter hävdade Grasshoppers ledning att Gren inte längre var aktuell för jobbet, medan svensken hänvisade till ett påskrivet kontrakt. Efter en långdragen process, där Gren hotade med att gå till domstol om han inte fick ersättning och där schweiziska medier skvallrade om att svensken visat »illojalitet«, nådde parterna till sist en ekonomisk överenskommelse. »Skilsmässan känns bitter«, sade Gren i artiklar runt tidpunkten. Därefter tog han jobb som ungdomsansvarig i en schweizisk ligakonkurrent till Grasshopper, samtidigt som han gick de tränarutbildningar som krävdes för att ens vara aktuell för ett seniorjobb i landet. Snart var han assisterande förbundskapten för Schweiz P16-landslag, och när klubbledningen i Grasshopper var utbytt återvände han för att träna juniorlag. 2005 fick han så sin första anställning som huvudtränare för ett seniorlag när liechtensteinska FC Vaduz gav honom chansen. Efter två säsonger, utan att ha nått det uttalade målet att avancera till högstadivisionen, avslutades samarbetet. En tid som hjälptränare i Grasshopper följde innan han gav sig in i agentbranschen. Det slutade inte som han önskat, och den korta agenttiden innehöll bland annat en besviken Jiloan Hamad som i en intervju med Aftonbladet angav »strul« med sin agent Mats Gren som förklaring till varför inte övergången från BK Forward till Malmö FF kunde genomföras. Gren hann också med ett kort utspel om att många agenter »mer bryr sig om pengar än spelarens välmående« innan han lämnade branschen.  

2009 gjorde han ett nytt försök som tränare när danska Vejle BK hörde av sig. Klubben låg pyrt till när han tog över i högstaligan. Efter en nedflyttning och därefter en underpresterande säsong, fick han sparken. 

»Jag tyckte att det var fegt agerande att sparka mig på det sättet som man gjorde, och det står jag fast vid.«

2012 skrev Jönköpings Södra ett treårsavtal med Mats Gren. Första året slutade med en sjundeplats i Superettan. Marginalen ner till kvalplatsen var sex poäng. År två slutade med en elfteplats. De spelare jag pratar med från J-Södra-tiden beskriver Gren som en »krävande tränare«. Mod och vilja var lika viktigt som något annat. Recensionerna är i övrigt varken varma eller kalla. Däremot påminner en om de två kinesiska spelare som hösten 2012 plötsligt värvades genom Grens kontakter: Binliang Tan och Haiwei Zhu. Ingen av dem gjorde en minut i J-Södra.

– De absolut sämsta spelarna som någonsin tillhört en Superettanklubb, säger spelaren. 

Annons

Det som sticker ut från sejouren i J-Södra är annars ett SMS från Gren till en supporter som 2012 frågade honom varför en särskild spelare inte fick speltid. Grens svar, som fortfarande finns skärmdumpat på nätet, kan beskrivas som utsvävande, raljant och argt och med förhållandevis många utropstecken.

När IFK Göteborg presenterade Mats Gren på våren 2014 återstod elva dagar till J-Södras Superettanpremiär. Gren uttalade sig om ambitionerna för sin nya klubb när Radiosporten intervjuade honom: »Vi ska bli bäst i Sverige och vi ska ut i Europa. Med de medel och de förutsättningar vi har här ska vi klara av det.« Problemet var att Jönköpings Södra och IFK Göteborg inte hade kommit överens. Mats Gren kallades tillbaka till J-Södra, där man sade att man förväntade sig att han skulle fullfölja sitt kontrakt. J-Södras styrelse beordrade sedan Gren att ta en timeout från tränarjobbet då »situationen var minst sagt märklig«. Besvikna utspel från båda klubbar följde innan man till sist hittade en lösning som innebar att Blåvitt betalade J-Södra 600 000 kronor för att få Gren direkt. 

 

Det tog inte lång tid förrän spelare i IFK Göteborg märkte av förändringar. Redan under sommaren 2014, Grens första transferfönster, hände det saker som få var vana vid. Flera spelare som jag pratar med minns huvudtränaren Mikael Stahres förvåning när han meddelade delar av truppen att Gren hade lånat en costarican: Diego Calvo. Det var en värvning som Stahre inte hade varit involverad i. Andra minns hur stämningen blev annorlunda.

– Givetvis blir det per automatik skillnad när en annan person kommer in, det blir naturligt att man jämför, säger en spelare. Men kontrasten var så stor att vi allt oftare pratade om den. Håkan var extremt nära laget och kände av minsta lilla problem. Varje dag var han närvarande på något sätt och hans engagemang smittade av sig. Mats var betydligt mer introvert, han var inte kontaktsökande. 

När säsongen var färdigspelad hade IFK Göteborg slutat på andra plats i Allsvenskan. På söndagskvällen, någon timme efter att Blåvitt avslutat säsongen med att vinna över Halmstads BK med 5–1, fick Stahre ett SMS från Gren. Han ville ha ett tidigt möte dagen efter. Stahre förstod direkt. När Gren motiverade beslutet i ett pressmeddelande handlade det om att man sökte efter ett annat ledarskap än Stahres. Flera spelare var minst sagt förvånade när de nåddes av beskedet. Mycket handlade om att Stahre nått framgångar som klubben inte hade varit i närheten av på senare år: tvåa i Allsvenskan, Svenska cupen-guld 2013, trea i Allsvenskan 2013. 

Philip Haglund, IFK Göteborgs spelare mellan 2011 och 2014:

– Jag ingick i spelarrådet på den tiden och vi hade inte en gång under hösten suttit ner med Gren och pratat om vad spelargruppen tyckte om Stahre. Hade frågan ställts hade vi varit tydliga med att vi hade förtroende för Stahre. Personligen gillade jag honom mycket. Av många anledningar kom beskedet som en överraskning, samtidigt som man kunde märka att relationen mellan Stahre och Gren kanske inte var den bästa. 

Det hade under hösten surrats om att Gren ville att A-laget skulle träna ännu mer, ännu hårdare. Ett annat rykte var att andra i ledarteamet inte alltid drog jämnt med Stahre. 

Mikael Stahre:

– Vi hade höga förväntningar på oss själva, vi i ledarteamet ville vinna varje match. Vi vann de flesta, men inte alla. Då blir det alltid diskussioner internt om tankar som man har, saker man vill få fram. Ibland heta diskussioner. Det var på den nivån, vågar jag lova. 

Mikael Stahre har konsekvent varit försiktig utåt när han blivit tillfrågad om att berätta sin version om slutet på sin sista säsong i IFK Göteborg. Än i dag håller han fast vid samma linje.

– Jag har sagt i en intervju att jag tyckte att det var fegt agerande att sparka mig på det sättet som man gjorde, och det står jag fast vid. Dialogen mellan mig och Gren var inte den bästa, det kan jag bekräfta. Samtidigt vill jag vara tydlig med att jag inte är dummare än att jag förstår att en ny sportchef vill sätta sin prägel på det sportsliga.

Magnus Edlund, som anställdes som assisterande tränare samtidigt som Mikael Stahre kom till IFK Göteborg, och som följde med även under Jörgen Lennartssons år i klubben:

– För att sammanfatta det enkelt: jag skrev på för en klubb och lämnade en helt annan klubb. 

Edlund utvecklar tankarna om sina fem och ett halvt år i IFK Göteborg: 

– Från att vi i ledarteamet hade daglig kontakt med sportchefen under Håkan Milds tid blev det gradvis mindre och mindre med Gren. Visst, jag var assisterande tränare och ibland kan det vara som så att sportchefer mest har kontakt med huvudtränaren. Men jag såg ju med egna ögon att både Micke och Jörgen var frustrerade över den allt sämre kommunikationen och kontakten. Och det påverkade nog både våra resultat och stämningen i truppen. 

Magnus Edlund gör ett försök att jämföra Mild och Gren som sportchefer. 

– Mats var en »transfererande« sportchef. Mycket handlade om spelare in och spelare ut. Alltså, spelarförsäljningar och värvningar. Det var agenter hit och dit. Mild var mer en som ledde arbetet dagligen på Kamratgården. Han närvarade vid träningarna, han var nära spelarna, pratade ständigt med oss tränare. Hela tiden för att ha koll, få insyn och förståelse för vad som saknades för att vi skulle prestera. 

»Det var helt jävla sjukt ­faktiskt. Gustav var riktigt ledsen, vi var flera som såg det. Det var ett jävla ­beteende från Gren.«

När Stahre hade sparkats, vilket inte hade varit möjligt utan styrelsens godkännande, anställdes Jörgen Lennartsson. Både spelare och andra på Kamratgården trodde därmed att saker skulle fungera igen. Lennartsson var Grens val, nu låg det i sportchefens intresse att vårda relationerna. Dessutom gjordes stora förändringar i truppen: totalt 13 spelare kontrakterades under 2015. På kort tid hade den nye sportchefen gjort A-laget till sitt eget bygge. En som försvann var Diego Calvo, som efter totalt 17 minuters speltid i Allsvenskan flyttade hem till Costa Rica igen.

Inledningsvis kände många att det blev bättre. Lennartsson och Gren verkade komma överens. Sportsligt gick det också bra. I maj vann IFK Göteborg Svenska cupen och flera värvningar lyfte omedelbart, som Haitam Aleesami, Sören Rieks, Thomas Rogne och Mads Albæk. Misslyckade värvningar som Håkan Mild ansvarat för – framför allt Daniel Sobralense – försvann. Att sluta tvåa i Allsvenskan ännu en säsong var också ett bevis på att man lyckats genomgå stora förändringar organisatoriskt utan att det påverkade prestationerna. Mats Gren kanske ändå var rätt person att ta IFK Göteborg till nästa nivå? 

 

Under arbetet med det här reportaget pratar jag med totalt 26 personer som på något sätt antingen är förstahandskällor i händelser som har fått följder för föreningen eller har varit delaktiga i besluten och prestationerna de senaste fem åren. Att försöka få en inblick i olika beslut som lett till dagens situation visar sig både vara lätt och svårt. Lätt för att många är bekymrade eller arga för hur saker har hanterats och tillåtits pågå. Svårt för att Fotbollssverige är litet och jobben få. Att öppet berätta vad man sett och varit med om är inget alla är bekväma med. Några kräver källskydd. Tidigt framstår det emellertid mönster, personer utan koppling till varandra berättar om identiska upplevelser. Tydligast är att förtroendet för Mats Gren är lågt och att många anser att han internt kommit undan när så många andra har offrats. Indirekt betyder också det att förtroendet för IFK Göteborgs styrelse, både nuvarande och tidigare konstellationer, är svagt. Det är trots allt styrelsen som avgör hur stort inflytande en sportchef ska få ha, och det är endast styrelsen som kan göra förändringar på positionen. Om något har Mats Grens inflytande ökat sedan han anställdes. Mer än en tidigare styrelseledamot bekräftar att styrelsen under vederbörandes tid i klubben inte en gång motsatt sig något sportsligt beslut som Gren velat ta så länge det legat inom ramarna för budgeten. 

Drömjobbet. När Martin Kurzwelly presenterade Mats Gren 2014 var det en förening som enbart blickade uppåt. Ekonomin var stabil och Gustav Svensson hade precis återvänt.

När jag hör av mig till Gren för att boka en intervju får jag som svar att han och IFK Göteborg vill vänta till efter att säsongen är färdigspelad. Först då kan man utvärdera, skriver han i ett mejl. När jag förklarar att det kommer att bli en del frågor och uppgifter som han behöver bemöta, ber han att få frågorna skriftligen. Han och den nyanställda klubbdirektören Max Markusson kommer då gemensamt att svara på frågorna. Jag ber att få återkomma – att genomföra en utkrävande intervju över mejl är inte optimalt. 

Istället fortsätter jag med andra intervjuer. 

 

Säsongen 2016 hände en rad saker som ledde till smärtsamma skilsmässor och konflikter. Det började med att Blåvitt gick in i säsongen utan en klubbdirektör, detta eftersom styrelsen i december 2015 valt att avskeda Martin Kurzwelly. Huvudanledningen var att man ansåg att han inte lyckats ta tillräckligt stort ansvar för ekonomin – den var så körd i botten att styrelsen i ett desperat försök att rädda det ekonomiska resultatet genomförde en försäljning av Kamratgården utan förankring hos medlemmarna. Detta ledde i sin tur till att den nyvalde ordföranden Frank Andersson klev in i en styrelse som var ifrågasatt. Och ekonomiskt pressad. Tre veckor in som ordförande, i mars 2016, övertygade Andersson styrelsen om att Gren skulle kliva upp som tillfällig klubbdirektör – vid sidan av sin tjänst som sportchef. Detta för att spara pengar. 

Säsongen hann knappt börja förrän nästa dilemma dök upp. Svenska fotbollförbundet skulle ersätta Erik Hamrén med en förbundskapten och Jörgen Lennartsson var högaktuell. När Lennartsson kände att han hade Frank Anderssons välsignelse till att IFK Göteborg kunde tänka sig att diskutera en förlängning av hans avtal, tackade han nej till möjligheten att bli nästa förbundskapten. Frank Andersson bekräftar att han tog Lennartsson i hand om en förlängning, något han också menar »var ett ställningstagande som flera personer i styrelsen delade vid den här tidpunkten«, då det sportsliga fortsatte att peka uppåt. Men när frågan lyftes med Mats Gren var vibbarna inte lika lovande. 

Annons

Det var ingen hemlighet att Lennartsson från början inte hade varit Grens förstaval, men när två andra kandidater av olika anledningar hade avböjt, blev Lennartsson Grens första tränarrekrytering i Blåvitt. När det så började diskuteras framtid märkte några att Gren tvekade. 

En förklaring var kanske något som flera bekräftar: ju längre in i 2016 man kom, desto tydligare blev det för personer på och runt Kamratgården att förhållandet mellan huvudtränaren och sportchefen förändrades. De pratade allt mer sällan och när de väl gjorde det såg det inte alltid så angenämt ut.  

»Att titta någon i ögonen och säga att man inte tycker han sköter sitt jobb … det var jobbigt.«

Gren ville att Lennartsson skulle spela på ett visst sätt – högre försvarslinje, till exempel – medan tränaren föredrog något annat. Gren föreslog värvningar som Lennartsson inte höll med om. Gren tog in provspelare som Lennartsson inte hade informerats om. Spelare som Lennartsson ville förlänga med var inte spelare som Gren ville förlänga med. Fler och fler vände sig till tränarteamet med sin frustration över att de inte fick raka svar från sportchefen, och både spelare och ledare började känna att det påverkade lagmoralen. När Gustav Engvall i podcasten BBpodd i maj 2017 berättade om övergången från IFK Göteborg till Bristol City mindre än ett år tidigare – en affär som ska ha gått på 22 miljoner kronor och där sju miljoner försvann i agentarvoden – kom de hårda orden inte som en nyhet för några av hans lagkamrater. De hade under sommaren 2016 sett hur dåligt Engvall mådde. I podden berättade Engvall om hur illa han upplevt att Gren betett sig mot honom mot slutet, hur Gren fått anfallaren att »må väldigt dåligt«, att Gren anklagat honom för att »fejka skador« och sagt åt honom att tränarna inte hade förtroende för honom. När GT bad Gren om en replik svarade han: »Om det är en känsla Gustav bär med sig efter åren hos oss är det tråkigt och inte alls som jag har upplevt det.«

En spelare som ingick i IFK Göteborgs trupp sommaren 2016 säger:

– Det var helt jävla sjukt faktiskt. Gustav var riktigt ledsen, vi var flera som såg det. Det var ett jävla beteende från Gren, och det är nästan en av de saker jag ångrar mest i min karriär. Jag skulle ha konfronterat honom och frågat vad fan han sysslade med. »Kamratskap« är ett ledord i Blåvitt och att då göra så mot en 20–åring … Vi och Gustav förstod att Blåvitt var i behov av att sälja, och så kan fotbollen fungera. Men oavsett vilket: det finns olika sätt att hantera en sådan här situation, och Gren valde en ful väg.

En annan spelare berättar:

– Jag var skadad några gånger och satt på läktaren när vi spelade på Ullevi, nära Gren. När det inte gick bra satt han där och snackade skit med sin granne om särskilda spelare, sina egna alltså, eller om vår tränare. Högt, med en riktigt otrevlig ton. Man förstod att han säkert också hade gjort liknande mot en själv, och det känns ju sådär. Man blir inte bättre av det i alla fall. 

En av Sveriges största spelaragenter:

– Jag har haft klienter i Blåvitt där jag och spelaren fått reda på att Gren hört av sig till andra agenter i syfte att försöka få till en försäljning. Bakom ryggen på oss.

»De krävde att jag skulle avgå, det var det som behövde ske för att de skulle lägga ner ryktesspridningen om mig.«

När jag frågar den tidigare ordföranden Frank Andersson om han och styrelsen märkte av det bubblande missnöjet gentemot Gren, som verkar ha ökat i tyngd under hösten 2016, menar Andersson att det aldrig var något som diskuterades inom styrelsen. Däremot upplevde han själv att relationen mellan Lennartsson och Gren försämrades. 

– Jag tog med båda på luncher i ett försök att få fram en bättre kommunikation mellan dem, säger han. Det blev lite min uppgift i styrelsen under en period. Men det hjälpte väl inte jättemycket. De pratade allt mindre med varandra och de gled isär. Och någonstans här började jag också glida ifrån Mats, jag hade lättare att prata med Jörgen. 

 

När Fotbollskanalen pratade med Mattias Bjärsmyr under ett träningsläger i Dubai i februari 2017 medgav lagkaptenen att läget med elva spelare med utgående kontrakt inte var en »kanonsituation«. Hans eget kontrakt var ett sådant, och efter initiala diskussioner med Gren, där båda enats om att en markant lönesänkning var ett måste, hörde mittbacken inte något mer. Tre månader senare hade flera av Bjärsmyrs lagkamrater liknande erfarenheter. Några hade blivit lovade diskussioner utan att senare få återkoppling från Mats Gren. I maj kunde GT avslöja det som man kallade »spelarupproret«. Nyckelspelare, berättade GT, hade uttryckt sin frustration över en rad saker och man krävde omedelbara förändringar om inte förtroendet för Mats Gren helt skulle försvinna. Stämningen i laget påverkades. 

Magnus Edlund, Lennartssons assisterande tränare:

– Vi tränare märkte tidigt den säsongen att det fanns en orolighet internt. Hamnar en klubb i en situation med många spelare som försöker planera sin framtid utan att de får svar, är det så klart inget som gynnar prestationerna. Fokuseringen tar skada. Det var ett uttalat missnöje. Noll kommunikation faktiskt. 

Flera spelare jag pratar med säger att det så kallade »spelarupproret« handlade om en rad saker. 

– Vi var flera som observerade samma sak. Man kunde sitta i ett möte med honom när han plötsligt började prata illa om en lagkamrat, berättar en spelare. »Honom försöker jag sälja, så du kan vara lugn«, kunde han säga som om han trodde att jag skulle hänga på och säga »bra, för det tycker vi också, utan honom blir vi bättre«. Så som han agerade med Engvall, det var inte en engångsföreteelse precis. Vi sa ibland att han pratade mer med agenter än med sina egna spelare.   

Mattias Bjärsmyr, som förutom sin roll som lagkapten också ingick i spelarrådet, om »spelarupproret«:

– Det framstod som om det handlade om kontrakt och att spelare bara tänkte på sitt eget bästa. Och jag förstår om det finns de som tror att det var så, men det här hade ju bubblat inom laget under en tid. För många av oss handlade mycket om att vi inte visste vart Blåvitt var på väg. Man kan inte begära att inlånade spelare ska ha känslor för IFK Göteborg, men vi var ändå ett gäng som brydde oss. Och när vi insåg att det påverkade gruppen, tog vi tag i det. Hela truppen gav oss i spelarrådet sitt godkännande att ta upp vår frustration med Mats. 

Felbeslut. Frank Andersson imponerades inledningsvis av Grens driv och var den som föreslog att sportchefen även skulle arbeta som klubbdirektör. I dag ångrar Andersson förslaget.

Under mötet med Gren, där förutom Bjärsmyr även Tobias Hysén närvarade, berättade spelarna om det stigande missnöjet. Att kommunikationen var bristfällig, att de inte tyckte att Gren var tillräckligt insatt i den dagliga verksamheten, att han inte verkade komma överens med tränarteamet och att de var oroliga för föreningen. 

Bjärsmyr:

– Det var inget möte som man såg fram emot. Att titta någon i ögonen och säga att man inte tycker han sköter sitt jobb … det var jobbigt. Men situationen var ohållbar. 

Frank Andersson bekräftar att spelarrådet tog kontakt med honom i samma veva, där de också berättade om sitt missnöje. Frank tog sedan upp saken i styrelsen.

– Det hela landade i något slags diskussion om att Mats hade för mycket att göra i de dubbla rollerna som sportchef och klubbdirektör, säger Andersson. Att det var anledningen.

När spelarrådet fick höra förklaringen ville de träffa hela styrelsen för att framföra lagets talan ännu en gång, berättar Mattias Bjärsmyr.

– Vi ville väl försöka poängtera att det kanske var en anledning, men inte hela förklaringen. Men jag vet inte, det kändes inte riktigt som om det gick fram.

När jag frågar Frank Andersson hur styrelsen såg på situationen med de många utgående kontrakten, säger han att även detta motiverades med att Gren hade för mycket att göra. Och att truppkostnaden var för hög. Lösningen på problemet blev att ta beslutet om att anställa en klubbdirektör, vilket man trodde skulle förbättra situationen. Den 7 juli presenterades Mats Palmgren, som tidigare varit kommersiell chef i föreningen, som IFK Göteborgs klubbdirektör. Ett par veckor senare såldes Mattias Bjärsmyr till turkiska Sivaspor för blott 300 000 kronor.

 

Enligt Frank Andersson sade ledamoten Andreas Johansson på ett styrelsemöte i maj 2017 till Frank att han hörde hur det »mullrade lite i supporterleden« angående Anderssons ordförandeskap i IFK Göteborg. Andersson, som var väl medveten om att Johansson hade god insyn i olika blåvita supportergrupperingar, efter att bland annat ha varit ledamot i supportergruppen Änglarna, hade själv en känsla att det blåste en del runt honom. Dels hade han fått rubriker och frågetecken runt sin person efter att det avslöjats att han under sin tid som ordförande i Gunnilse IS undertecknat felaktiga arbetsgivarintyg till föreningens kassör, vilket gjort att denne hade en månadslön på 55 850 kronor. (Andersson medgav senare att han gjort fel.) Dels hade han gjort sig impopulär efter att ha uttryckt besvikelse mot somliga Blåvittsupportar efter en hemmamatch mot AFC Eskilstuna i april. IFK Göteborgs SLO undrade om Frank ville träffa några av de missnöjda supportrarna. Det var bland annat representanter från Ultras Göteborg och huliganfirman Wisemen som ville få till mötet.

– Under alla mina år som politiker hade jag som princip att alltid träffa den eller dem som ville träffa mig, säger Frank Andersson. Jag tänkte inte annorlunda här. Och jag var nog också lite nyfiken på vad de ville ha svar på. Jag hoppades att jag skulle kunna ge dem svar på frågor så att stämningen skulle lugna sig. Men det var givetvis naivt av mig. 

Andersson berättar om hur tre män en dag kom upp till Kamratgården på en överenskommen tid. Direkt förstod han att de inte ville ha svar på frågor. De ville att han skulle avgå som ordförande. 

– De räckte över ett papper till mig. Jag började läsa … Överst stod det att jag, Lennartsson, Bjärsmyr, Fredrik Risp [spelaragent och tidigare spelare i IFK Göteborg] och Tobias Hysén hade haft ett »hemligt möte« på en restaurang i Göteborg. Deras vittne hade förstått att vi pratade om hur vi kunde få bort Gren från IFK Göteborg, hur Risp skulle anställas som ny sportchef … På så sätt skulle Bjärsmyr få nytt kontrakt av Risp och … ja. Det var otroligt! Det stod också något om att de hade bevis på att jag jobbat med svarta pengar i Gunnilse, men det läste jag inte klart. Jag fattade ju direkt att de var helt fel ute, vilket jag sa till dem. Jag var så tydlig jag kunde vara. 

Vad sa de då?   

– Att det bara bekräftade vad de redan visste, att jag var full av lögner. De hade ju sitt »vittne«. Jag sa att det var helt fel, att jag aldrig någonsin suttit på en middag med Bjärsmyr eller Risp. Jag har aldrig ens träffat dem tillsammans. Det var en fullkomlig lögn, ingen sanning i det överhuvudtaget [samtliga som ska ha varit med förnekar kraftfullt både middagens existens och planerna på att avsätta Gren]. 

Relationsproblem. Sommaren 2017, några veckor innan tränaren fick ­sparken, tog Gren in en mittback på provträning från Midtjylland utan att informera Lennartsson. I dag är mittbacken kontraktslös.

Hur fortsatte mötet?  

– De sa att de skulle kontakta medier med uppgifter om middagen och de svarta pengarna i Gunnilse om jag inte avgick. 

Utpressning alltså?

– Ja. Men jag vill vara noga med att de aldrig hotade mig. Jag kände att allt var så befängt att jag sa åt dem att de väl fick gå till medierna då. Jag hade inget att dölja. Efter ytterligare någon minuts tjafs, där de tog upp min dåliga relation till Mats och att jag valt sida mellan Jörgen och Mats, kände jag att jag behövde hämta Mats. Då skulle de förstå hur befängt allting var. Vår relation var inte strålande, men den var inte så dålig att jag försökte få bort honom. Så jag gick och hämtade honom på hans kontor och när vi stod där med Wisemen och Ultras kände jag direkt att Mats inte stod upp för mig. Jag hade både utåt, i medier, försvarat Mats när spelare varit kritiska och internt försökt reparera relationer. Jag försökte säga att Mats och jag säkert kunde jobba ännu hårdare på att skapa ännu bättre förutsättningar för Blåvitt och så där, och hade Mats bara sagt »det här är ingen grej« hade han kunnat döda allt där och då. Nu var han mest likgiltig. Blir man konfronterad av den typen av supportrar tycker jag att det minsta man kan begära är att framstå som enade. 

Och vad hände sedan? 

– Vi skildes åt. Men jag började fundera en hel del efter det så klart. I styrelsen refererade jag vad som hade sagts och jag kände starkt att jag var tvungen att träffa de där supportrarna en gång till. Jag kände att det inte kunde vara den där jävla påhittade middagen eller det där med Gunnilse, det var något annat som låg bakom det. Då bad jag vår SLO att ordna ett nytt möte. Någon vecka senare sågs vi på hotell Post i Göteborg. 

Vad tyckte övriga i styrelsen om att du hade möten med huliganer?

– Det var ingen som ifrågasatte det. Vår SLO och Jakob Andreasson [styrelseledamot, också han med supporterbakgrund] var också med den andra gången. De ville vara med, sa de. Men det var samma tjöt direkt. De krävde att jag skulle avgå, det var det som behövde ske för att de skulle lägga ner ryktesspridningen om mig. Jag sa till dem att det inte kom på fråga och strax därefter skildes vi åt. 

 

Den 18 juli 2017, efter 2–4 mot Örebro SK, fick Jörgen Lennartsson sparken. Även Magnus Edlund fick lämna med omedelbar verkan. När beslutet togs på det extrainsatta styrelsemötet var Mats Gren närvarande och samtliga i styrelsen överens, inte ens Frank Andersson motsatte sig. Resultaten var för svaga. Alf Westerberg befordrades från sin roll som assisterande till huvudtränare säsongen ut. 

– Det kändes fruktansvärt jobbigt, säger Frank Andersson. Men tyvärr är det enklare att göra sig av med en tränare än en sportchef när det går dåligt. Sportchefen sitter på så mycket kontakter, avtal och annat att det riskerar att bli ännu värre om man gör tvärtom.  

Den 26 juli publicerade Wisemen en lång text på sin hemsida med rubriken: »Sanningen – bakom rykten och spekulationer.« Innan den »hemliga middagen« avhandlades beklagade man sig över att medier inte vågat publicera deras uppgifter om Lennartssons och Anderssons kuppförsök då redaktioner mottagit påtryckningar från de berörda. Därefter presenterades återkommande »bevis« för hur Andersson och Lennartsson aktivt försökt att få bort Mats Gren – som man samtidigt tog tydlig ställning för. Bland annat nämndes den uppmärksammade matchfixningsskandalen inför mötet med AIK i maj där tesen om att Andersson medvetet fått Mats Gren att försäga sig framfördes (Gren berättade öppet i medier om vilken AIK-spelare som kontaktats av matchfixare). 

– Jag har också hört det där, säger Frank när jag frågar om han vill bemöta påståendet. Både Mats och jag, samt några till, vet att det är helt påhittat. Jag blir faktiskt förbannad, och det blir jag sällan, när jag hör det. 

Fyra dagar senare tog IFK Göteborg emot IFK Norrköping. Inför avsparken vecklades en banderoll ut över hela kortsidan: »Aldrig ego över emblemet – avgå Frank, du är problemet.« I september meddelade Frank Andersson att han inte ställde upp för omval och att han ville lämna IFK Göteborgs styrelse.

– Jag ville inte att de skulle vinna, säger han. Det ska vara årsmötet som avgör förtroendet, inte de som hörs mest. Men mitt engagemang dog. Så de vann. 

För somliga var det onekligen en seger. För andra var det uppseendeväckande. Flera jag pratar med inom klubben berättar hur de inte fick ihop logiken. Även om Andersson ett par gånger väckt fler frågor än svar när han uttalat sig i medier – särskilt då han uttalade sig om Lennartssons framtid utan att det var något som han hade mandat att besluta om – var det få som förstod varför de mest högljudda supportrarna så tydligt tog ställning för en sportchef som själv rekryterat en tränare som han sedan inte kom överens med, som fortsatte att ta in provspelare som knappt hade platsat på avbytarbänken i U20-laget och som nyligen fått utstå unik kritik från spelartruppen. Det var som om det inte fanns några som helst invändningar mot Mats Gren i vissa supporterkretsar. Hur lyckades Gren gång på gång komma undan när andra tvingades lämna? 

 

Kanske finns svaret i Gustav Engvalls återkomst till IFK Göteborg inför säsongen 2018. Grens jakt på en anfallare hade varit en följetong under vintern sedan Poya Asbaghi anställts som huvudtränare. När Engvall blev aktuell var det dock inte helt problemfritt med tanke på rubrikerna, tvisterna och uttalandena i samband med hans avsked sommaren 2016. Dessutom hade han hunnit med att spela för Djurgårdens IF under tiden, något som inte uppskattades av alla supportrar. En person med så god insyn det går att ha berättar att Gren agerade »minst sagt okonventionellt« när förhandlingarna om ett lån av Engvall nått så långt att det i princip bara saknades en signatur.

– Han sa att han bara var tvungen att höra med supportrarna först så att det var okej, berättar källan. Fick han ett godkännande kunde affären genomföras. 

När Engvall hade presenterats skrev Wisemen ännu en lång text på sin hemsida där de uppmanade samtliga supportrar att ställa sig bakom värvningen. 

Vore det inte för källans trovärdighet skulle det här kunna avfärdas som en konspirationsteori. Under de veckor som jag arbetar med det här reportaget inser jag att somliga personer pratar utifrån ilska för att de känner sig utmanövrerade, när de i några fall bara fallit offer för fotbollens verklighet, där det ligger i vardagens natur att förändringar kan ske över en natt. Men det här är så återkommande: man kan inte förstå hur Gren lyckats behålla sitt jobb när missnöjet stundtals varit så stort och utbrett, när det sportsliga blivit sämre och sämre och den tydliga plan som krävs för att vända på föreningens utveckling och möjligheter att gå framåt inte verkar finnas. En agent beskriver Grens truppbygge som »fullkomligt planlöst« och påminner om turerna i sommar då panamanen Ricardo Ávila flög till Göteborg efter långt gånga förhandlingar, men där Gren drog sig ur i sista stund, till spelarens och agentens stora irritation. En principiell överenskommelse med FC Köpenhamn-spelaren Aboubakar Keita rann också ut i sanden efter att sportchefen återigen ändrat sig.

– Jag vet ett par agenter som påstår att de framöver inte kommer att svara om Gren hör av sig angående någon spelare som de representerar, säger en spelaragent. Hans velighet är omtalad i branschen.

När undrande personer också konstaterar att supporterstödet för Gren blev som starkast när han var som mest kritiserad av spelarna – och att fokus då istället förflyttades till Frank Andersson, som vid den här tidpunkten själv kände att han var på väg att glida ifrån delar av styrelsen – är det flera som inte kan låta bli att inte misstänka sportchefen för att liera sig med personer som inte borde ha mer inflytande i IFK Göteborg än andra medlemmar: huliganer.  

Frågorna till Mats Gren blir fler och fler, men han står på sig: endast en intervju över mejl är aktuellt. En av anledningarna är att han inte är »intresserad av snabba svar och den ena följdfrågan efter den andra«. 

 

Söndagen den 2 september i år, några timmar efter att IFK Göteborg i slutminuten lyckats kvittera till 1–1 mot tabelljumbon Dalkurd, mejlar jag trots allt över frågorna. Några handlar om bakgrunden till det som så många nyss sett i bortamatchen och som varit så tydligt under den pågående säsongen: det oklara spelet, de svårupptäckta förbättringarna och de få glädjeämnena under Poya Asbaghis tid i föreningen. 

När 32-åringen presenterades den 20 november i fjol lät det som om Gren och styrelsen hade hittat precis den nya huvudtränare de ville ha för att genomföra den plan de kommit fram till. »Vi har följt honom under en längre tid och är i dag glada och stolta över att kunna presentera Poya Asbaghi som ny huvudtränare för IFK Göteborg«, sade Gren när han offentliggjordes. »Han står för en spännande och vägvinnande fotboll.«

Därmed kunde Gren andas ut efter några frustrerande månader.

Utmaning. Poya Asbaghis IFK Göteborg är med tio omgångar kvar att spela 2018 endast en förlust ifrån att förlora fler matcher än föreningen gjort sedan 2002. Då tvingades man kvala sig kvar.

Redan samma kväll som Allsvenskan 2017 gick i mål hade Gren lovat att en ny tränare skulle vara på plats inom en månad. »Vi jobbar på några olika namn«, sade Gren till Expressen. Ett dygn senare avslöjade Göteborgs-Posten att Andreas Brännström, tränaren som tagit Dalkurd upp i Allsvenskan, var Grens hetaste kandidat. 

Och det stämde. Efter att ha fått nobben av minst två tränare var Brännström huvudspåret. Gren och Brännström träffades vid två tillfällen och i nästan åtta timmar. Efter det andra mötet var Gren så övertygad om att Brännström var rätt person att han bad om Brännströms personuppgifter så att han kunde sammanställa ett kontraktsförslag. Gren var så säker på att bara detaljer återstod att personal på Kamratgården började höra av sig till Brännström med planeringsfrågor inför den kommande säsongen. För Brännström var det inte lika självklart.

– Av respekt för IFK Göteborg vill jag inte säga för mycket, säger han. Men att jag hade mina tvivel och därför inte drev på det mot slutet är anledningen till varför IFK Göteborg valde att gå vidare. 

Det har rapporterats om att det snarare handlade om att IFK Göteborg inte kom överens med Dalkurd om ersättningen, men det var alltså inte så? 

– Nej. Jag hade en klausul i mitt kontrakt med Dalkurd som gjorde att jag kunde köpa ut mig själv för 20 000 kronor. Därmed var jag ett väldigt billigt alternativ för IFK Göteborg. Men efter att jag hade gjort min research och funderat över vad som skulle bli bäst för mig själv, valde jag att inte gå vidare. 

Vad var det för research?

– Man pratar runt med folk i branschen, man får en bättre bild av hur saker kan vara och bli, och utifrån det tar man ett beslut. Initialt var jag jätteintresserad. Det var bara en spännande utmaning för mig. Men ibland känner man att det klickar, andra gånger inte. Det här var ett sådant tillfälle.  

När Mats Gren fått frågor om varför det blev Poya Asbaghi har han sagt att man jämförde Asbaghi och Brännström med varandra och kom till slutsatsen att Asbaghi var det bättre alternativet. 

– Jag märkte ju på Gren att han var angelägen om att få något klart innan försäsongsträningen startade igen, säger Brännström. Så när han förstod att jag svalnade i mitt intresse gick det fort med Poya. Men vad vet jag om alla turer? Kanske jobbade Gren parallellt med mig och Poya? Det har jag ingen aning om.

»Från den säsongen finns det kvar en spelare i dag: Emil Salomonsson. Bara i år har han fått tolv nya lagkamrater.«

»Stämmer det att Brännström hade varit IFK Göteborgs tränare i dag om han bara velat det?« är en av frågorna som jag skickar till Mats Gren. Om det stämmer som Brännström säger, framstår kontraktsskrivningen med föreningens nuvarande huvudtränare som en paniklösning, och inte något som analyserats grundligt. IFK Göteborg har flertalet gånger kommunicerat att man efter djupa överläggningar under den period som varade mellan uppsägningen av Lennartssons kontrakt och anställningen av den nya tränaren, kom fram till att man var i stort behov av en omstart och en ny inriktning. Att det då går så snabbt att anställa chefstränaren är anmärkningsvärt. 

 

I väntan på svar från Mats Gren kontaktar jag Mats Engström, styrelsens ordförande sedan Frank Andersson avgick. Jag vill fråga Engström, som valdes in i styrelsen redan 2015, hur han ser på några av de uppgifter som framkommit under arbetet med den här granskningen och hur förtroendet för Gren är hösten 2018. Men precis som Gren går Engström endast med på att få frågor över mejl. Jag svarar att det inte är aktuellt med fler mejlintervjuer. Samma kväll fastslår klubbdirektören Max Markusson i en intervju med GP att det inte finns några som helst tankar på förändringar inom det sportsliga. »Jag kommer att stödja Mats Gren och Poya Asbaghi hela vägen«, säger han till GP och menar att det inte går att tänka kortsiktigt utifrån vad supportrar skriver i sociala medier. »För mig handlar det om att ge dem trygghet att jobba långsiktigt. Nu kör vi den inslagna vägen.« 

 

Två dygn efter att Gren fått sina frågor svarar han. Han menar att det är »korrekt uppfattat« att han anser att IFK Göteborg före hans anställning tog på sig kostnader som man inte hade täckning för. Han skriver: »Det krävdes gruppspel i Europa och/eller tunga försäljningar utomlands. Det var en riskabel väg att bygga en sund ekonomi.« 

Gren håller heller inte med om att i princip allt sportsligt i IFK Göteborg pekat neråt sedan han blev sportchef och hänvisar till de första två årens tabellplaceringar och cupinsatser, som borde jämföras med de tre raka sjundeplatserna mellan 2010 och 2012. »Att det finns uppgivna supportrar har jag stor respekt för«, skriver han. »Dock har vi under säsongen verkligen känt att en majoritet är med oss och tror på den nya satsning vi gör och befinner oss mitt i.«

Gällande de minskade intäkterna från spelarförsäljningar och att endast ett fåtal av de värvningar som han genomfört i Blåvitt (drygt 40 spelare) har inbringat mer än ett par tre miljoner kronor, svarar han: »Vad vi säljer och köper spelare för är aldrig något vi kommenterar. Sedan kan det ju vara så att spelare som kunde inbringat mer än de pengar du pratar om av olika anledningar inte varit till salu, inte minst för deras betydelse och spetskvalitet i vår befintliga trupp.« Om det faktum att så många spelare de senaste åren lämnat utan en krona i ersättning och att totalt 20 spelare har försvunnit de senaste 24 månaderna, skriver Gren: »En förklaring är att många avtal gick ut efter 2017 och att föreningen genom styrelsen var tydlig med att sänka kostnader för att få en ekonomi i balans.« Han försvarar de ofta förekommande »lånevärvningarna« med att det är bäst för IFK Göteborg då risktagningen minimeras. 

»Det är uppenbart att det har varit turbulent på senare år, men jag upplever att det blivit bättre det senaste året.«

Då flera spelare från Blåvitt säsongen 2014 uttryckt sin stora förvåning över behandlingen av Mikael Stahre, och inte minst det oväntade avskedandet av honom, frågade jag Gren om han stämmer av med nyckelspelare innan ett sådant beslut tas. »Jag stämmer givetvis alltid av med nyckelspelare i dylika frågor som får stora konsekvenser för truppen«, skriver han. Ingen spelare jag pratar med kan erinra sig något sådant samtal med Mats Gren. 

Angående det stora missnöjet inom spelartrupper om hur han har kommunicerat – både med spelare och i medier – menar han att det är helt annorlunda i dag och att han förstår att det inte blev bra när han fick hoppa in även som klubbdirektör. Han känner inte igen sig i att han vid flera tillfällen anklagats för att baktala spelare. Rörande Gustav Engvalls svidande kritik i BBpodd anser Gren att anfallarens återkomst till IFK Göteborg efter detta talar för sig själv. 

På frågan om Gren, eller någon annan i föreningen på hans initiativ, har varit i kontakt med Wisemen gällande Engvalls återkomst till Blåvitt ger sportchefen ett längre svar som varken är en dementi eller en bekräftelse. Istället är det formuleringar om »ständigt löpande möten och dialog med våra supportrar och våra aktiva supportergrupper« och »jag förstår att det låter väldigt dramatiskt med möten med våra supportrar, men nu sker det regelbundet och proaktivt«. Han bekräftar emellertid att det fanns ett »inplanerat möte« när Engvall var aktuell, där han passade på att »informera och få en uppfattning om deras syn på Gustav Engvall«. Huruvida han hade någon som helst kontakt med Wisemen runt tidpunkten då supportrarna så tydligt tog ställning för honom och vände sig mot Frank Andersson är inget han svarar på. 

Gren står också på sig gällande Poya Asbaghis anställning: »För oss var Poya utan tvekan nummer ett och ett namn som klart och tydligt signalerar vad vi vill i framtiden.«

När jag undrar hur det kan komma sig att så många är kritiska till hur han skött sitt jobb eller hanterat olika situationer och varför det varit så många negativa rubriker de senaste åren, menar han att det »tyvärr tillhör jobbet«. »Man måste fatta negativa och obekväma beslut, vilket innebär att det alltid finns en del som blir missnöjda, känner sig förfördelade och kanske inte korrekt behandlade.« 

Slutligen: Förstår han att det är svårt för många supportrar att se att IFK Göteborg är på rätt väg? »Det hoppas jag verkligen inte«, skriver han och fortsätter: »Jag kan hålla med om att vi inte skulle pratat om SM-guld 2021. Istället skulle vi varit tydliga med att kommunicera vår långsiktiga plan för hur vi ska ta oss tillbaka till toppen. Med Poya Asbaghi har vi sportsligt tagit ett stort steg i den riktningen.« 

Längre än så kommer vi inte. »Intervjuns« förutsättningar bidrar lika mycket som Grens svar. Många förklaringar och flera resonemang känns igen från tidigare uttalanden, medan andra svar rimligen är det bästa han kan säga i den situationen som han och IFK Göteborg befinner sig i. Man tror på det man gör, och det som har hänt har hänt. Eller inte hänt. Ord står mot ord, även om det i flera fall är väldigt många som säger samma ord. Nu blickar man framåt och hoppas att följdfrågorna inte blir för många och att supportrarna ser att föreningen har »tagit ett stort steg« på vägen tillbaka mot toppen. Att bli ifrågasatt och kritiserad tillhör jobbet. Som klubbdirektören säger: »Vi kör den inslagna vägen.« Vad annat kan de säga? 

 

Den inslagna vägen för Mats Gren handlar bland annat om att upprepa sig i sina ursäkter när de drastiskt sämre sportsliga resultaten kommer på tal. Förklaringarna hänger passande väl ihop med kommunikationen om att man bygger något nytt och att det krävs tålamod från alla inblandade. Gren är inte sen med att poängtera att IFK Göteborg hade valt »en farlig väg« innan han tog över som sportchef och att en av anledningarna till att man är där man är i dag beror på att man medvetet och på grund av aktsamhet navigerat sig bort från denna farliga väg. 

Det är ett resonemang som haltar. Å ena sidan har de ekonomiska förutsättningarna minskat, å andra sidan: Vems fel är det? 

Mats Gren var inte helt oskyldig när han var med och ökade kostnaderna för spelartruppen från 2014 till 2015 (under 2015 såldes även Ludwig Augustinsson och Sam Larsson för nästan 30 miljoner kronor). Grenvärvningar som Sören Rieks, Mads Albæk, Jakob Ankersen och Thomas Rogne var lyckade anställningar men misslyckade affärer, som alla innefattade kostnader som Blåvitt inte är i närheten av att kunna erbjuda dagens spelare. När Blåvitt under Grens sportsliga ledning haft möjligheten att inkassera pengar från spelarförsäljningar har de valt att inte göra det och istället tvingats släppa ifrån sig sina mest värdefulla spelare utan ersättning. När man haft ont om pengar har IFK Göteborg fokuserat på att låna spelare. Säsongen 2018 är det totala marknadsvärdet på truppen lägre än på många år och kontinuiteten i spelartruppen är lika svag. 

Det känns som en evighet sedan, men det har endast gått tre år sedan IFK Göteborg slutade tvåa i Allsvenskan. Från den säsongen finns det kvar en spelare i dag: Emil Salomonsson. Bara i år har han fått tolv nya lagkamrater. 

Så vad ska man tro om framtiden? Det finns spelare och personer på Kamratgården som säger att stämningen, de svaga sportsliga resultaten, är bättre än under kaosets kulmen 2017. Internt har kommunikationen förbättrats, det finns inga uppenbara spänningar mellan Mats Gren och huvudtränaren, inga spelare som utåt anklagar ledningen för riktningslöshet. Man kan välja att lita på att IFK Göteborg vet vad de sysslar med, att de interna bråken och maktkamperna är ett minne blott, att Mats Gren har varit så betydelsefull att han varit värd fortsatt förtroende när många andra tvingats lämna, och att han fått den nuvarande styrelsens välsignelse att leda det arbete som krävs för att vända en förening som är illa ute. 

Eller så väljer man att tro något annat. Och då är det inte kul för den som är blåvit. 

 

Mitt sista samtal under arbetet med den här artikeln går till Tobias Hysén. Han är den ende i dagens trupp som vet hur det känns att vinna SM-guld med IFK Göteborg. Det har gått elva år sedan dess. I dag är han 36 år gammal och karriären är på upphällningen. När han lägger av efter den här säsongen kommer hjärtat att fortsätta slå för IFK Göteborg, kanske kommer han också att jobba för klubben. Vad är det för framtid han ser framför sig?

– Det är uppenbart att det har varit turbulent på senare år, men jag upplever att det blivit bättre det senaste året, säger han. Definitivt. Samtidigt var det stundtals så negativt att det inte krävs mycket för att det i dag ska kännas som avsevärt mycket bättre. Jag hoppas och tror att samtliga på beslutsfattande positioner förstår att det krävs kontinuitet nu. Vi är inne på vår fjärde ordförande sedan jag lämnade 2014, omsättningen i det sportsliga har varit för stor och det har inte varit till Blåvitts fördel. Mycket har varit för rörigt. 

Jag frågar om han har förtroende för Mats Gren.

– Absolut. Samtidigt är min lojalitet helt reserverad för IFK Göteborg, säger han. Om styrelsen backar upp honom och anser att han är rätt person som sportchef, då gör jag också det.


Rättelse: I den första publiceringen framstod det som om styrelseledamoten Andreas Johansson var den som frågade om Frank Andersson ville träffa huliganfirman Wisemen för ett möte. Det har kommit till Offsides kännedom att så inte var fallet och artikelförfattaren, Anders Bengtsson, ber om ursäkt för slarvet.