Utan tröst i nordöst

Newcastle och Sunderland är rivalerna som i många år tävlat om vilken klubb som varit mest misskött. 2016 bad vi britten Jonathan Wilson att återvända till sin barndoms gator för att söka framtidshopp.

Tvärs över parkeringsplatsen framför huvudentrén till Sunderlands arena Stadium of Light finns en bronsskulptur föreställande en 30-talsfamilj. En mor står bakom sina två barn och håller upp faderns högra arm, som om han vore en boxare som precis vunnit en titelmatch. Med ett ansikte märkt av livets påfrestningar lyfter mannen ett klotformat föremål, ihåligt så när som på tre överlappande bågar, mot skyn. Texten på den plakett som syns vid familjens fötter förtydligar budskapet: »Alla generationer förenas på Stadium of Light. Kärleken till laget har fört supportrar samman i mer än 125 år och kommer att göra det i många år framöver … Stödet från supportrarna som gått bort förs vidare av dagens fans, liksom stödet från dagens fans kommer att föras vidare genom familj och vänner.«

Det är givetvis sentimentalt, kanske till och med i överkant, men det är likväl sant. Jag har varit Sunderlandsupporter sedan 1982, då jag sex år gammal för första gången följde med min pappa på en match. Som 14-åring gick jag regelbundet, antingen med pappa eller med mina kompisar. 1999 lämnade jag Sunderland för att söka lyckan i London, och numera bevakar jag i mitt jobb som fotbollsjournalist omkring 120 matcher per säsong. Men om Sunderland spelar hemma på annandag jul tar jag alltid ledigt och reser hem. Dessa dagar upplever jag en djup känsla av att tillhöra en gemenskap på ett sätt som jag helt enkelt inte gör under årets resterande 364 dagar.

Annons

Jag kände mig aldrig närmare min pappa än vad jag gjorde på en arena, eller på vägen till eller från en arena. När han dog 2010 kändes det passande att han, som den punktliga man han var, gjorde det på en fredag så att jag kunde avlägsna mig från hans sängkant och bevaka Sunderland–Burnley för The Independent följande dag. Det låter kanske hjärtlöst, men min mamma förstod: det kunde inte ha funnits ett bättre sätt att hedra hans bortgång.

 

Annandag jul 2015. Det är en sådan där dag då det känns som om det aldrig blir riktigt ljust. Tunga moln, häftiga regnskurar, en råkall vind från Nordsjön. Sunderland spelar borta (och får stryk mot Manchester City med 4–1), så den här helgdagen är jag i tjänst. I Newcastle av alla ställen, 16 kilometer från mitt barndomshem, för att se vår ständiga rival ta emot Everton på St James’ Park. I teorin borde jag förstås hata Newcastle, men det gör jag inte – inte ens på det där halvironiska sättet jag gjorde tidigare. De båda klubbarnas situation är alltför lika. Deras misslyckande är vårt misslyckande och vårt är deras: två stolta gamla klubbar från en utarmad region som fortfarande försöker förlika sig med den industriella nedgången och ett fotbollslandskap som lämnat dem bakom sig.

En hemmamatch på Boxing Day är i England normalt sett säsongens trevligaste. Det är alltid fullsatt, alla är lite berusade och tacksamma över att ha kommit hemifrån en stund. Och så är det gruppen av tillfälliga hemvändare som passar på att se en match och träffa gamla vänner under det traditionella julbesöket. Det brukar vara glatt. Men inte i dag. Inte här. Promenadsträckan till St James’ Park – från Gateshead och över floden Tyne – som jag tidigare förknippade med folkmyller, sånger och skratt, är i dag påfallande tyst. Stämningen är dämpad, nästan dyster.

Frågar man Michael Martin, en av veteranerna i Newcastle United Supporters Trust, vad detta armod beror på blir han inte svaret skyldig:

– Det är missnöjet gentemot dem som styr klubben, säger han. Jag har aldrig upplevt det så starkt tidigare.

Michael Martin är inte säker på när han såg Newcastle spela första gången, men han vet att han såg »Supermacs« debut – den legendariska matchen 1971 då den frispråkige anfallaren Malcolm Macdonald, nyanländ från Luton, stod för ett hattrick mot Liverpool. Sedan dess har Michael Martin varit stammis på St James’ Park. Han har drivit fanzinet True Faith och har genom åren organiserat många olika upptåg och practical jokes riktade mot Sunderland.

Med åren har han kommit att rikta sina attacker mot den egna klubben istället. När vi träffas, 18 matcher in på säsongen, har Newcastle bara vunnit fyra matcher och ligger på sjuttonde plats i tabellen. De har blivit utskåpade av Manchester City med 6–1 och, ännu mer smärtsamt, förlorat derbyt mot Sunderland med 3–0. Michael Martin är dock inte särskilt arg på spelarna, hans ilska är reserverad för dem högre upp i klubbens hierarki.

– När tycker du att Newcastle senast hade en bra ägare? frågar jag.

Michael skakar på huvudet och slår ut med armarna.

– Vi har aldrig haft någon.

 

Liksom de flesta supportrar anser han dock att Newcastles verkliga bekymmer startade med Mike Ashley, som köpte klubben sommaren 2007. Ashleys förmögenhet kommer från Sports Direct, Storbritanniens största sportkedja med 400 butiker och 20 000 anställda. I företagsimperiet ingår också kända märken som Dunlop, Slazenger, Kangol och Lonsdale.

Till en början välkomnades Mike Ashley av de flesta Newcastleanhängare, mest för att han inte var Freddy Shepherd. Den tidigare ordföranden hade gjort sig ovän med supportrarna sedan det kommit ut att han under ett bordellbesök tillsammans med vice ordförande Douglas Hall hånat fansen för hur mycket pengar de spenderade på klubbens souvenirer. Dessutom refererade han till de kvinnliga supportrarna som »hundar«. Det var också Freddy Shepherd som 2004 tog beslutet att sparka den omåttligt populära managern Bobby Robson, endast fyra matcher in på säsongen. När så Ashley gjorde entré på St James’ Park försökte han till en början smälta in bland supportrarna. Han undvek att bära kostym. Han drack tillsammans med fansen på puben Bigg Market, och efter ett derby mot Sunderland, då han nekades att sitta på vip-läktaren iförd Newcastletröja, började han stå tillsammans med supportrarna på bortamatcherna. Han plockade också poäng genom att i januari 2008 anställa Kevin Keegan, tränaren som ledde Newcastle i mitten av 90-talet då laget spelade en fartfylld fotboll och två gånger slutade tvåa i Premier League.

Keegans återkomst till Newcastle präglades dock av konflikter med styrelsen och han sade upp sig redan efter ett drygt halvår. Mike Ashleys smekmånad var definitivt över. Under en bortamatch mot Arsenal fångades han av TV-kamerorna när han med djupa klunkar svepte en öl på läktaren. Sedan 1985 är det i England förbjudet att dricka alkohol i planens närhet. Regeln är impopulär bland fansen, så egentligen borde det inte ha varit en stor sak. Problemet var att Ashley skyllde ifrån sig. När han konfronterades efter matchen påstod han att han fått ölen av en supporter och att han, högst osannolikt, trott att den var alkoholfri. Förklaringen imponerade inte på supportrarna. De ansåg inte längre att Ashley var en av dem.

Annons

Samma säsong åkte Newcastle ur Premier League för första gången sedan 1993. Varken den svärande Joe Kinnear (som Ashley gett Keegans jobb till) eller den gamla spelarhjälten Alan Shearer kunde som tränare rädda laget. Chris Hughton lyckades sedan ta upp laget i Premier League igen, men väl där beslutade Ashley att sparka honom. Ersättare blev Alan Pardew – en stolt Londonbo som av många fans betraktades som en del av »Cockneymaffian«, uttrycket de börjat använda om Ashley och de andra styrelseledamöterna som kom söderifrån. Under sin första hela säsong i klubben förde Pardew överraskande Newcastle till en femteplats, men sedan följde flera år präglade av bottenstrid, underpresterande nyförvärv och suppporterprotester.

 

I dag tränas Newcastle av den tidigare förbundskaptenen Steven McClaren, men på planen syns ingen större skillnad.

När jag ser laget möta Everton denna Boxing Day ser jag välbetalda spelare helt utan självförtroende. Gästerna dominerar spelet totalt under de första 20 minuterna, Newcastle kommer knappt förbi mittlinjen. Och då är Everton inte ens ett topplag den här säsongen. Det enda berömmet som kan delas ut är för goda kämpatakter, och tack vare detta ser det länge ut som om Newcastle trots allt ska få med sig en viktig poäng i bottenstriden. Så får Everton hörna på tilläggstid. Newcastles målvakt Robert Elliot boxar bollen rakt ut till gästernas Tom Cleverly som nickar tillbaka den i en båge, över Elliot och in i mål.

Domaren blåser av matchen. Regnet som faller över St James’ Park är lika intensivt som buropen från läktaren. Statistiken visar att Newcastle på hela matchen har mäktat med ett avslut på mål. Tabellen visar att laget nu är nere på nedflyttningsplats.

Newcastlesupportrarnas enda tröst denna regniga dag är att vi som håller på Sunderland har en ännu större förlust att bearbeta och ett ännu sämre tabelläge att våndas över.

 

Frågan är om en klubb från nordöst ens kan vara riktigt framgångsrik under en längre tid. I Harry Pearsons The Far Corner, en bok om fotbollen i nordöstra England, skriver författaren om sin egen återkomst från London till Middlesbrough och använder regionens klichéer – det karga landskapet, dialektens egenheter, lukten av friterad mat, de tätt packade röda tegelhusen, känslan av industri och nedgång, besattheten av fotboll – som en försvarsmekanism, för att sedan inse att bilden väcker något djupt inom honom.

När jag pratar med honom påpekar han att klubbarna från nordöst alltid hade stora framgångar i FA Amateur Cup och att de sedan har fortsatt i turneringens efterföljare FA Vase. Sex av de sju senaste mästarna – och dessutom två av de förlorande finallagen – kommer från nordöst.

– Det är nästan som om vi har accepterat amatörturneringen som vår nivå, säger Pearson. Åtminstone känner vi oss bekväma där. Jag tror att misslyckandet i det professionella spelet har något med detta att göra – ett medfött mindervärdeskomplex.

Harry Pearson fortsätter:

– Det har alltid funnits en känsla av att man behöver lämna nordöst för att lyckas. Alla tränare härifrån som skördade framgångar på 60-talet gjorde det på andra håll i England. Samma sak med spelarna. Newcastle hade på 80-talet tre av landets bästa fotbollsspelare – Peter Beardsley, Chris Waddle och Paul Gascoigne – och gjorde knappt några försök att behålla dem.

Han berättar om ett tal som Beardsley höll till fansen under sin sista säsong på St James’ Park:

– Plötsligt ställde sig en Newcastlesupporter upp och ropade: »Ta dig härifrån, Peter! Du är för bra för den här klubben!« Publiken applåderade. Kan du föreställa dig något liknande hända på Merseyside eller i Manchester?

Pearsons poäng är obestridlig. Listan på framgångsrika tränare från vårt område känns nästan hjärtskärande att läsa: Harry Catterick, två ligaguld och en FA-cuppokal; Don Revie, två ligaguld, två titlar i Mässcupen och en FA-cuppokal; Brian Clough, två ligaguld och två titlar i Europacupen; Bob Paisley, sex ligaguld, tre titlar i Europacupen och en i Uefacupen; Howard Kendall, två ligatitlar, en FA-cuppokal och en Cupvinnarcuptitel; Bobby Robson, en FA-cuppokal och en Uefacuptitel.

Samtliga dessa titlar erövrades mellan 1963 och 1987. Ingen av dem vanns av en klubb från nordöst. Våra skickligaste tränare är alltid skickligast någon annanstans.

– Det har aldrig funnits någon här som byggt långsiktigt, säger Pearson. Fatta att Middlesbrough en gång intervjuade Bill Shankly för tränarjobbet – och avvisade honom. Om de bara anställt honom, eller om Sunderland tagit in Bob Paisley när de hade chansen eller fått Brian Clough att känna att han hade en framtid som tränare på Roker Park [Sunderlands tidigare arena], eller om Newcastle trott på Bobby Robson när han var i början av sin karriär … Men de gjorde de inte. Och på något sätt kan man vara säker på att de aldrig hade gjort det. Because this is the North East.

 

Det finns också andra anledningar till att personer, jag själv inkluderad, flyttar härifrån. De senaste siffrorna från den nationella statistikbyrån visar att nordöstra England har den högsta arbetslösheten i landet (8,6 procent), och med en medelinkomst på 345 pund per vecka tillhör regionen den lägsta i inkomstkategorin. Människor i nordöst är alltså fattigare än i övriga landet och de är också fattigare än vad de var för tio år sedan. Detta faktum påverkar också fotbollsklubbarna. Biljettpriset begränsas (sett till det genomsnittliga priset för en säsongsbiljett i Premier League är Sunderland näst billigast) och indirekt leder det till minskat intresse från sponsorerna, vilket gör de kommersiella intäkterna lidande. Sett till intäkter på en matchdag tjänar Sunderland mindre på en säsong än vad Arsenal gör på tre matcher.

Min tes är att en konservativ regering gynnar fotbollen i huvudstaden och dess utkanter. På 80-talet upplevde West Ham, Watford, Wimbledon, Luton och Millwall framgångar som de inte lyckats upprepa sedan dess. På den tiden berodde medvinden dock inte lika mycket på kommersiella intäkter som på så kallade top-down investers – lokala affärsmän som pumpade in pengar i klubbarna de stöttade. Londons tjusning är kanske ännu viktigare i dag när så många av spelarna är utländska. Chelsea, Arsenal och Tottenham har aldrig varit så rika som nu. West Ham är på frammarsch och lär lyfta ännu mer i och med flytten till Olympiastadion nästa säsong. Och det var slående att matchen mellan Crystal Palace och Watford tidigare under säsongen var lagens 109:e inbördes möte – men det första i högsta divisionen.

Michael Martin, Newcastlesupportern jag träffade på annandag jul, ger inte mycket för den här typen av teorier. Enligt hans sätt att se på saken är nordöstra England ett toppenställe att bo på (»visa en hyfsad spelare St James’ Park och han kommer att vilja spela där«) och att hans älskade klubb ständigt underpresterar har ingenting med politiskt styre att göra, menar han.

– Jag röstar på Labour, säger Martin. Jag skulle älska att få dansa på Tories grav. Men våra problem beror helt på en frånstötande och usel klubbledning.

Han vill heller inte gå med på att det skulle vara svårare för en idrottsklubb i nordöst att lyckas. Som exempel framhåller han Durham County Cricket Clubs många segrar och framgångarna för basketlaget Newcastle Eagles.

– Att misslyckas är inte inrotat i nordöst, slår han fast.

Det är svårt att inte urskilja lokalpatriotismen i hans argument. Han har inte fel, men det finns trots allt en mer direkt koppling mellan pengar och framgång i fotboll jämfört med cricket eller brittisk basket. För välbetalda fotbollsproffs med mycket fritid finns det också helt enkelt mer att göra i London. Fler bra restauranger och nattklubbar, fler exklusiva butiker och fler förbindelser med resten av världen. Det kommer alltid att finnas spelare som Niall Quinn, som förälskade sig i nordöst och gladeligen bor kvar i lantliga Durham med sina hästar, men hur många av regionens bästa sidor – landskapets dystra skönhet, värmen på pubarna, känslan av utrymme – kommer att tilltala en ung kille från Paris förorter eller Rios favelor? För att inte tala om hans familj.

Michael Martin framhåller att klubbar som Stoke och Swansea (jämförelsevis) har blomstrat i fattigare regioner och påpekar, med all rätt, att Liverpool och Everton firade stora framgångar under 80-talet. Till slut lyckas vi ändå enas om en gemensam slutsats: ju mer åtdragna finanserna är, desto viktigare blir det med en skicklig klubbledning. Och en sådan är svår att finna i både Newcastle och Sunderland.

– Vilken var vår senaste kultspelare?

Dave Rose, Sunderlandfan och vice ordförande i Football Supporters’ Federation, slänger ur sig frågan på en pub i närheten av havet. Jag föreslår Julio Arca, ytterbacken som var kapten när Argentina vann U20-VM 2001 och som tillbringade sex år i Sunderland innan han skrev på för Middlesbrough. Arca bor fortfarande kvar i regionen. Han spelar fotboll i lokala ligor vid sidan av jobbet som ungdomstränare i Sunderland.

Dave Rose nickar sorgset och tittar ner i sin öl. Julio Arca är ett bra namn. Men det är nu tio år sedan han senast spelade fotboll på Stadium of Light. De senaste fem åren har Sunderland köpt 68 spelare. Varje ny tränare har satsat på nya namn för att kunna införa ett nytt spelsystem. På så sätt har instabiliteten fortsatt i takt med alla tränarbyten. Det har även betytt svagare känslomässiga band mellan spelare och fans.

– Jag kan inte påstå att jag skulle bli ledsen om någon av våra spelare i dag skulle lämna oss, säger Rose.

Annons

Den i hans tycke usla spelarrekryteringen är det främsta skälet till hans missmod. De många tränarbytena (sex de fem senaste åren) har han haft mindre synpunkter på.

– Varje gång vi har anställt en ny tränare har jag – Paolo di Canio undantagen – tänkt: »Aye, han är nog den bästa tillgängliga.« Och varje gång en tränare sparkats har jag tänkt: »Aye, hans tid var väl kommen.«

Alldeles intill puben där Dave Rose och jag sitter finns en rondell i vars mitt man tidigare kunde beskåda »Europas största fontän«. Lokalpolitikernas skryt vid invigningen 1989 var sant så till vida att den var störst sett till genomströmningen av vatten. Lika sant var att »Järnmaskrosen«, som den kallades i folkmun, var fruktansvärt ful och att den med jämna mellanrum fick stängas av eftersom vinden från Nordsjön blåste vattnet över gatan så att den skymde sikten för förarna. I elva år stod den där, rostig och dysfunktionell, innan den så till slut jämnades med marken.

I dag kan Rose och jag skratta åt minnet av vad som hände när Sunderland drabbades av storhetsvansinne. Vi som är härifrån har blivit bra på det: att skratta åt saker och ting som inte blir som planerat.

Egentligen borde vi kanske vara tacksamma? Det här är Sunderlands nionde raka säsong i Premier League, deras längsta sejour i högsta serien sedan klubben för första gången degraderades 1958. Från 1976 och framåt bytte Sunderland division 15 gånger på 31 år. Det jojolag jag hejade på under min uppväxt har förvandlats till ett gäng lindansare. Hittills har laget de senaste vårarna varje gång lyckats undvika avgrunden. Varför inte jubla åt detta faktum? För inte så länge sedan brukade vi ju kraschlanda i den.

 

Säsongen 2005/2006 tog Sunderland 15 poäng i Premier League. Aldrig tidigare hade ett lag tagit så få poäng (vi hade det tidigare bottenrekordet också) och väl i andradivisionen inledde Sunderland med fyra raka förluster. Sedan åkte de ut i ligacupen mot Bury, en klubb som vid tillfället låg på plats 92 av 92 i den brittiska seriepyramiden.

Men så lyckades Drumaville, konsortiet av irländska investerare som tagit över klubben efter Bob Murray under sommaren, genomföra en kupp. En av investerarna var den tidigare så populäre anfallaren Niall Quinn, som under den föregående säsongen tillsatts som tränare efter den sparkade Mick McCarthy. Quinn klev åt sidan för att istället bli ordförande. Ny tränare: Roy Keane.

Eftersom ingen hade glömt Keanes storgräl med Irlands dåvarande förbundskapten McCarthy (och Quinns försök att mäkla fred, vilket Keane uppfattade som ett ställningstagande för McCarthy) i VM fem år tidigare, var Sunderlands rockad hett tabloidstoff. Men faktum var att Keanes ankomst gav klubben ett lyft, såväl intresse- som poängmässigt. Sunderland gick upp den säsongen, och året efter lyckades Keane hålla kvar nykomlingen i Premier League. Den vanligtvis så snarstuckne Keane fick visserligen fortfarande sporadiska utbrott, men han tycktes ändå trivas på Stadium of Light – tills Ellis Short flyttade in.

I september 2008 genomförde Sunderland en nyemission för att få in mer pengar till spelarköp. Aktierna köptes av fondförvaltaren Ellis Short. Affärsmannen från Missouri visade tidigt att han inte tvekade att säga sin mening om både spelare och tränare. När resultaten försämrades ifrågasatte Short varför Keane inte tillbringade mer tid på träningsanläggningen. Påståendet uppskattades inte. Keane reagerade med ilska och avgick i december. Hans näst sista trepoängare med Sunderland kom, ironiskt nog, i derbyt mot Newcastle.

Ett halvår senare tog Short ensam kontroll över Sunderland. Sedan dess har det varit svårt att urskilja någon konsekvent plan. Röster inifrån klubben skvallrar om att Short är lättinfluerad och att han helt enkelt låter sig övertygas av den senaste personen han talat med. Han har prövat sig fram med »old school-tränare« (Steve Bruce), kontroversiella chansningar (Paolo di Canio), internationell rutin (Dick Advocaat) och ännu mer old school (Sam Allardyce). Frånsett Bruce tidiga framgångar har varje säsong varit en kamp mot nedflyttning. Short har dessutom laborerat med en ny sportchefsmodell, ett försök som fick skrotas efter att sportchefen Roberto di Fanti blev osams med dåvarande tränaren Gustavo Poyet.

Supportern David Rose stoiska lugn inför alla dessa förändringar är beundransvärd. Men faktum är att tränarröran har gjort att Sunderland dragit på sig höga löpande kostnader. Tränarbyten kostar. För att klara av den där lindansen framåt vårkanten har också klubben tagit för vana att under transferperioden i januari köpa spelare med allt annat än anspråkslösa lönekrav. Den klubb som Ellis Short säger sig vilja rädda från skulder har i dag den åttonde högsta lönekostnaden av alla klubbar i England.

Men inte en enda gång på de senaste 15 åren har Sunderland slutat säsongen bättre än åtta i Premier League.

 

Den 13 februari. Stadium of Light jublar, för första gången på över en månad. Efter fyra segerlösa matcher i rad vinner Sunderland över Manchester United med 2–1. Fyra av Sam Allardyces januarivärvningar startar matchen och tack vare Uniteds ryggradslösa prestation slipper vi rollen som krislag denna lördag. Kanske, kanske kommer vi att överleva även denna vår.

Men vi ligger fortfarande näst sist i ligan. På platsen ovanför, en poäng framför, hittar vi Newcastle. Mike Ashley var ännu mer aktiv under januari och lade 24 miljoner pund på mittfältarna Jonjo Shelvey och Andros Townsend. Dessutom lånade han anfallaren Seydou Doumbia från Roma. Samtliga får speltid i bortamatchen mot Chelsea den 13 februari. Newcastle förlorar med 5–1.

På Stamford Bridge pressas tränaren Steve McClaren hårt efter storförlusten. På Stadium of Light kan Sam Allardyce njuta av ett åtminstone tillfälligt lugn. Dessa båda tränare för två nordöstlag har samma uppgift kommande månader: undvik nedflyttning så att vi kan få utkämpa samma krig nästa år. Båda kommer knappast att lyckas, men själv tänker jag mest på alla de managers från vår region som aldrig fick chansen. Och på dem som jagades iväg.

 

Längre upp i tabellen tittar nämligen Alan Pardew ner på Newcastle. I mitten av förra säsongen avgick han som Newcastletränare för att istället ta över Crystal Palace. Fansen, som kampanjat för att få bort Pardew, andades ut och Mike Ashley verkade inte heller alltför bekymrad. Vid tiden för skilsmässan låg Newcastle tia medan Pardews nya arbetsgivare Crystal Palace låg på 18:e plats och under nedflyttningsstrecket. När säsongen var slut hade Pardew fört upp Palace till tionde plats medan Newcastle dalat till 15:e.

Och samtidigt som Sam Allardyce rustar för en avgörande bottenstrid i Sunderland förbereder sig två av klubbens före detta tränare för ett spännande EM-äventyr. Martin O’Neill och Roy Keane lyckades tillsammans ta Irland genom en av EM-kvalets svåraste grupper och verkar inte nog kunna hylla varandra. Ingen av dem längtar heller tillbaka till nordöst. När Keane inför en landskamp mot Tyskland i höstas fick frågan om han förvånades när Dick Advocaat avgick som Sunderlandtränare för att ge plats åt Allardyce skakade han på huvudet.

– Jag är inte förvånad. It’s Sunderland, isn’t it?

Keane menade också att han »troligtvis fortfarande varit kvar« i klubben om inte »vissa personer« lagt sig i hans jobb. Sedan talade han om vilken fin klubb Sunderland egentligen är och öste beröm över supportrarna. Man får vara glad för det lilla.

Översättning: Axel Vikström