»Vi är på väg mot en stängd superliga«

Den startade 1992 för att blidka missnöjda rikemansklubbar som hotade med att starta eget. När Champions League i höst firar 25 år är maktstriden intensivare än någonsin. Frågan är: Finns det överhuvudtaget en framtid för fotbollens mest avskydda älskling?

Den 21 mars i år damp det ner ett upprop på IF Elfsborgs kansli. Avsändaren var franska AS Saint-Étienne som sade sig ha fått nog av storklubbarnas rofferimetoder. Under rubriken »The Manifesto« radade de upp förändringsförslag för europeisk klubblagsfotboll. Fransmännen krävde jämlikare fördelning av pengarna som de europeiska cuperna genererade, de efterfrågade mer transparens hos fotbollens dinosaurier – Fifa och Uefa – och de önskade ett Fotbollseuropa där fler än Bayern München, Real Madrid, Juventus, Manchester United och ytterligare några få storklubbar satte agendan. Allt var undertecknat av Saint-Étiennes president Bernard Caiazzo som nu uppmanade andra små och mellanstora klubbar att ansluta sig till revolutionen.

Elfsborg skrev på, liksom övriga svenska klubbar som nåddes av »The Manifesto«.

– Egentligen var det självklarheter, berättar Elfsborgs klubbchef Stefan Andreasson. Större öppenhet, mer demokrati … Men det var nog känsligt. Strax efter åkte jag ner på möte med ECA [European Club Association], där alla stora och små klubbar var samlade. Man kan säga att stämningen var lite tryckt där nere i Nyon.

Annons

Att gigantklubbarna inte gillade Manifestet förvånar inte. Bakgrunden till uppropet var att bjässarna under en längre tid fått forma spelplanen på egen hand. I det vakuum som uppstod efter att den korruptionsanklagade Uefapresidenten Michel Platini avgick i december 2015 var det lätt att flytta fram positionerna gentemot Uefa, och storklubbarna sparade inte på krutet. I januari 2016 konstaterade Bayern Münchens vicepresident Karl-Heinz Rummenigge på en pressträff i Milano att planen om en stängd superliga var högaktuell: »Jag utesluter inte en europeisk liga där de bästa från Italien, Tyskland, England, Spanien och Frankrike deltar. Den kan organiseras under Uefas mantel eller på egen hand.« Rummenigge menade också att en sådan liga skulle tjäna enorma summor på att varje år spela ett antal matcher i Asien och USA.

Att utspelet fick effekt gick att utläsa åtta månader senare, när förhandlingarna mellan Uefa och klubbarna om Champions League-formatet för åren 2018–2021 nått i mål. De fyra största ligorna ska från och med nästa år få fyra, istället för ­tidigare tre, direktplatser in i turneringen och därmed vara garanterade halva deltagar­listan i gruppspelet.

Förslaget innebar också att de intäkter som fördelas ut av Uefa inte bara ska ta hänsyn till klubbarnas framgångar innevarande säsong utan också till historiska meriter, vilket i praktiken innebär att om exempelvis Real Madrid har ett dåligt år och inte når längre i turneringen än NK Maribor, så kommer spanjorerna ändå att få mer pengar tack vare tidigare vunna titlar. Utöver detta tilldelades klubborganisationen ECA två platser i Uefas exekutiva kommitté, för att direkt kunna vara med där besluten fattas.

Kritiken från mindre klubbar och ligor lät inte vänta på sig. Svensken Lars-Christer Olsson, ordförande för EPFL (European Professional Football League) – de professionella ligornas intresseorganisation – menade att »Uefa gått till sängs med några få utvalda klubbar« och kallade förhandlingen en »skandal«. Scottish Professional Football Leagues VD Neil Doncaster betraktade uppgörelsen som ett första steg mot en stängd liga: »Vägen som Uefa slagit in på är väldigt farlig«, sade skotten på en ledarskapskonferens hösten 2016. Rummenigges svar på kritiken om att de rika bara skulle bli rikare av den nya dealen viftade han på ett Trumpmässigt sätt bort som »falska nyheter«.

När Champions League sparkar igång den här hösten är det under extra mycket pompa och ståt. Turneringen firar 25 år. Det kan verka livat och glatt, men under ytan är maktkampen mer infekterad än på länge. I somras meddelade Rumme­nigge att han skulle avgå som ECA-ordförande när det i september vankades val. Huruvida det har med den allmänna stämningen att göra är oklart, men utan ­tvivel är det inte längre lika lätt att som ord­förande sätta vill­koren i ­klubbarnas egen organisation. Saint-­Étiennes manifest har cirkulerat runt, ­vunnit mark och retat upp känslor. Och borta i Peking talas det om att Kinas rikaste man, Wang Jianlin, har långtgående planer på att starta en super­turnering som ska bjuda in Europas bästa för att i längden konkurrera ut Champions League.

Det må vara dags för 25-årskalas. Men de inbjudna gästerna är sannerligen inte bästa vänner.

 

Striden är lika gammal som Champions League själv, och för att förstå den bör man leta sig än längre bakåt i tiden.

I mitten av 1980-talet befann sig de europeiska cuperna i kris, penningstarka engelska lag var bannlysta från spel efter läktarkatastrofen på Heyselstadion 1985 och fotboll i stort förknippades av många med otyg efter ett decennium präglat av en italiensk spelskandal och otaliga huliganbråk. När lottningen av den första omgången av Europacupen 1987 drog Real Madrid mot Napoli var måttet rågat. Någon av publikfavoriterna – Real med sin tunga historik och Napoli med sin Diego Maradona – skulle åka ur Europas finaste turnering direkt. För storklubbarna var scenariot otänkbart. De levde på sina biljettintäkter och sålde sponsring på att möta de största och på att vinna cuper. AC Milans ägare Silvio Berlusconi var en av de mest högljudda kritikerna och krävde större säkerhet än en slumpartad lottning för intäkter. Redan 1988 började därför italienaren att skissa på en alternativ turnering, European Television League, där Europas största klubbar var garanterade en plats.

Uefas generalsekreterare Gerd Aigner lyssnade på oron och höll med om mycket; systemet med Europa­cupen, Uefacupen, Cupvinnarcupen och Intertotocupen krävde renovering. När Lennart Johansson 1990 valdes till Uefaordförande fick Aigner en kollega som gick från tanke till handling. Tillsammans med Jürgen Lenz och Klaus Hempel – två marknadsförare som hoppat av från ISL, en bransch­jätte som ägde rättigheter till den tidens största ­evenemang – skapade de Champions League.

– Ingen trodde på upplägget, vi stod väldigt ensamma på den tiden, minns Lennart Johansson när jag når honom på telefon. Men jag stod på mig. Jag ville se något som kunde vara till nytta både för Uefa och för klubbarna.

Förslaget var vågat. Utöver att införa gruppspel ville de se ett helt nytt upplägg för intäkterna. I Europacupen ägde Uefa inte matchrättigheter; enda inkomsten var den skatt som klubbarna betalade för varje såld biljett. Resultatet blev att klubbarna fuskade med publiksiffror: trots att arenorna på TV såg fyllda ut uppgav många ­klubbar bara en 50-procentig beläggning. Champions League-formatet byggde på att riva upp allt med rötterna: intäkterna skulle läggas i en och samma hög för att sedan fördelas till deltagarna, rättig­heterna skulle tillfalla Uefa som i sin tur ­ansvarade för att höja marknadsvärdet dramatiskt. För de största klubbarna, som dominerade sina respektive marknader totalt, lät en sådan centralisering vansinnig.

– Det viktigaste var att få med Berlusconi, säger Lennart Johansson. Hans Milan dominerade allt på den tiden, och lockade jag över honom var mycket vunnet. Dessutom hade han sin TV-kanal, så jag tyckte att han borde förstå vilken möjlighet det här faktiskt var.

Förslaget presenterades parallellt med att liberaliseringen av TV-marknaden exploderade, nya TV-kanaler var plötsligt villiga att betala stora summor för attraktivt innehåll. Om någon borde förstå potentialen var det Silvio Berlusconi, vars företag Fininvest tidigt utmanat italienska RAI:s TV-monopol och som så tidigt som 1985 fått italienska staten att låta honom sända nationell reklam-TV. Dessutom hade han ju redan flera år tidigare planerat för sin European Television League, ett format som i mångt och mycket utgick från att de största marknaderna skulle få ta mer plats medialt.

När Johansson presenterade sin idé blev dock svaret från italienaren blankt nej. Johansson stod på sig och tyckte att de skulle ta ett nytt snack vid annat tillfälle. När de möttes igen, i en alpstuga i Schweiz, kom Berlusconi direkt från en Milanfest.

Annons

– Han var mycket glad. Det hade varit en trevlig fest, minst sagt. Då sa han rätt omgående ja till mina tankar. Man kan säga att det var tur för Champions League att Milan ordnade fest just i den vevan …

Med Berlusconis klartecken i bagaget gick det lättare. Det tyska TV-bolaget RTL ville snart också vara med på tåget, och Deutsche Bank gick strax därpå in med en bankförsäkring, varpå Uefas ­exekutiva kommitté kände sig trygga att gå vidare. Dessutom visade det sig att de stora europeiska klubbarna hade bitit sig själva i svansen; när Uefa kunde visa upp siffror för tänkta inkomster som utklassade dem som klubbarna själva redovisat – efter att ha uppgett felaktiga åskådarsiffror i ­åratal – var det omöjligt att säga nej till Champions League.

– Visst knusslades det en del de första åren, säger Johansson. Det kom ju snart några som såg det som sin uppgift att själva ta hand om ruljansen och bilda egen liga. Det var Rummenigge och gänget. Men när de såg vilka de konkurrerade med vände snart vinden. Vår potential var helt enkelt för stor. 

Titt som tätt har hotet om en stängd superliga poppat upp på dagordningen. Under andra halvan av 1990-talet drev nybildade G14, en sammanslutning av de rikaste klubbarna, frågan så långt att italienska Mediapartner fick skissa på ett upplägg av en utbrytarliga. 2009 var det dags igen, när Real Madrids president Florentino Pérez luftade tankarna om att de traditionella, nationella ligorna gjort sitt i modern fotboll. Han fick då medhåll av Arsenals manager Arsène Wenger som siade om att en europeisk superliga skulle sparka igång »inom tio års tid«.

Vid varje uttalat hot har Uefa svarat med kompromisser för att blidka bjässarna. 1997 bjöds för första gången fler än nationernas mästare in i turneringen – från de största ligorna gick även tvåan in i turneringen. 2012 förhandlade de europeiska klubbarnas intresseorganisation ECA fram en deal om att Uefa skulle betala ersättning samt hantera försäkringskostnader när deras stjärnor var på landslagsuppdrag. Och så nu senast beskedet om att hälften av gruppdeltagarna från och med 2018 ska komma från de fyra stora ligorna – en nyhet som Uefas generalsekreterare Theo Theodoridis presenterade som en seger med tanke på att Uefa trots allt lyckats förhandla bort krav som att historiskt meriterade lag skulle kunna få ett wild card in i turneringen, eller att Champions League skulle spelas på helger för att locka fler tittare i Asien, eller tanken på att placera finalen i Peking eller New York …

– Penningens makt är stor, konstaterar Johansson. Visst kan man ibland bli sentimental och nostalgisk och önska att fler borde få delta, att sporten borde få ta större plats. Men man får inse fakta i den tid vi lever. Jag tycker ändå att allt gick lugnt och fint till länge.

Han suckar lätt i telefonluren och tillägger:

– I varje fall fram tills Platini började härja runt.

 

Lennart Johansson har en poäng. Det Champions League vi ser i dag – med större klyftor än någonsin mellan stora och små klubbar – har formats under Michel Platinis ledning. Paradoxalt nog, med tanke på att fransmannen under hela sitt ordförandeskap i Uefa talade sig varm för vikten av solidaritet klubbarna emellan.

När Platini tillträdde posten 2007, efter att ha slagit Lennart Johansson i valet, utlovade han stora förändringar som i korthet gick ut på att ta upp kampen mot ojämlik­heterna mellan de största och de minsta i Fotbollseuropa. Ett av Platinis första initiativ var att eliminera G14, som i många år lobbyarbetat i bakgrunden ­utanför Uefas ramar. Fransmannen lyckades med bedriften genom att istället sjösätta European Club Association, en Uefastödd organisation där 220 europeiska klubbar skulle få göra sin röst hörd i de största frågorna.

I början av juni 2008 arran­gerade ECA sitt första möte någonsin, i schweiziska Nyon. Antalet klubbar från varje land bestämdes efter Uefas egen rankning. På plats i Nyon 2008 befann sig därför fem klubbar från vardera Italien, Spanien och England. Fyra klubbar från vardera Ryssland, Frankrike och Tyskland. Sedan följde ytterligare tre nivåer: nio länder med tre klubbar på plats, tolv med två och 27 stycken med en klubb närvarande. Från Sverige deltog Helsingborgs IF:s klubbdirektör Paul Myllenberg och IF Elfsborgs ordförande Bosse Johansson.

– Det första jag slogs av var att det inte sparades på någonting, minns Bosse Johansson. Det var en extrem lyx som jag inte var van vid. Det var väl första gången som jag insåg att de här storklubbarna lever i en annan stratosfär.

Under två dagars konferens diskuterades framtiden, men man spelade också fotboll. Symboliskt nog delades lagen upp efter Uefarankning: storklubbarna med representanter från Real Madrid, Bayern München, Barcelona med flera utgjorde ett lag. Bosse Johanssons lagkamrater kom från klubbar med mer blygsamma namn: Levski Sofia, Wisła Kraków och Zimbru Chisinau. Att den nyblivna rikemansklubbens Olympique Lyonnais president Jean-Michel Aulas tog plats ­mellan stolp­arna var inte ett försök att bygga broar ­mellan stora och små, utan berodde enbart på att Bosse Johanssons lag saknade en målvakt.

– Hierarkin var tydligt etablerad redan från början, säger Johansson. Men jag måste säga att alla var väldigt välkomnande, även mot oss från ­mindre nationer.

ECA:s indelning i nivåer beskriver väl Fotbollseuropa av i dag. Högst upp härskar de galaktiska klubbarna – Real Madrid, Barcelona, Manchester United, Bayern München, Chelsea, Paris Saint-Germain och några till. Därefter krigar de som är stora, men inte riktigt lika gigantiska, exempelvis Porto, Ajax, Dortmund. Först i nästa steg återfinns de svenska klubbarna tillsammans med en drös andra från medelstora länder. Och längst ner kommer … typ Hafnarfjördur.

Bosse Johansson:

– Förenklat kan man säga att det är nivå två och tre som strider mot de galaktiska klubbarna högst upp. Nivå fyra-klubbar är mest glada över att få vara med.

Elfsborgsordföranden har kluvna känslor till ECA. Å ena sidan är det bra att ha möjlighet att tycka till om stora fotbollsfrågor, å andra sidan är den reella makten begränsad. De största sätter i mångt och mycket agendan, på grund av att rankningen avgör hur många röster varje klubb de facto har. Han exemplifierar med Europa League, som på senare år har fått ett ekonomiskt uppsving tack vare ECA-samarbetet. Vid första anblick kan det ses som en framgång för »nivå två och tre« i klubbhierarkin.

– Samtidigt får man inte vara naiv och tro att det hade gått igenom om de galaktiska klubbarna inte hade sett en vinning, säger Johansson. För dem fungerar högre ersättning i Europa League som en försäkring: om de något år skulle missa Champions League kan de hämta hem en del av förlusten på Europa League-spel. Att Manchester United vann Europa League förra säsongen var ett bevis på att försäkringssystemet fungerar.

Och dessutom: om en galaktisk klubb floppar i Champions Leagues gruppspel kan den ändå skickas vidare rakt in i Europa Leagues slutspel. Det går alltså att tala om en dubbel försäkring.

 

Med samma slags ambivalens kan man betrakta stora delar av Platinis gärningar som Uefapamp. På ytan framstår många beslut som fattade på solidarisk basis, med de minsta ligorna i fokus. Men det finns skäl att analysera vad resultatet faktiskt blivit.

Tanken bakom ECA låter ädel, men om organisationens stadgar i praktiken ändå ger bjässarna makten är det inget annat än ett G14 med mer tungrodd byråkrati. Att Karl-Heinz Rummenigge valdes till ECA-ordförande sade mycket. Bayern München-mannen är en av dem som ivrigast har stridit för storklubbarnas sak. Han är också en av dem som oftast hotat med att det rimliga framtidsscenariot är en stängd liga för de största.

Samma sak med Platinis arbete med att driva igenom Financial Fair Play i syfte att sätta käppar i hjulet för storkapitalisterna. Efter Paris Saint-Germains Neymaraffär går det inte att säga annat än att Uefas ekonomiska regelverk har misslyckats kapitalt.

Eller ta det beröm Platini har fått för arbetet att göra det enklare för de minsta att kvalificera sig till Champions Leagues gruppspel. Utan regeländringarna, som gjorde att lag från mindre ligor slapp kvala mot de största, hade exempelvis Malmö FF knappast spelat gruppspel mot Juventus hösten 2014 eller mot Paris Saint-Germain året därpå. Men allt det där går också att se som ett försök att blidka missnöjda småländer kortsiktigt, utan att nagga på de största ländernas förtroende. Eller plånböcker, för den delen. Det räcker med att se på de senaste årens resultat i Champions Leagues höstspel för att konstatera att de rika och bästa knappast har blivit fattigare och sämre på grund av Platinis beslut. Att flertalet matcher slutar med utklassningssiffror visar att gapet bara ökar.

Den långsiktiga effekten tycks därför snarare ha blivit att halva Champions League-säsongen omges av en meningslös aura: alla vet ändå vilka lag som tar sig vidare till nästa gruppspel. Resultatet börjar märkas i intresset. I England noterade en mätning i samband med en Champions League-omgång förra året en 38-procentig tittarnedgång jämfört med fem år tidigare. Siffran skvallrar om något som fotbollstittare världen över noterat för länge sedan: spänningen avtar sakta men säkert, tjusningen ligger i att se storklubbarna möta varandra när vårens slutspel drar igång på allvar. Det öppnar definitivt dörren för en total­renovering av turneringen där de bästa får möta de bästa redan från start.

Med facit i hand har Platinis förändringar, som syftade till att öka de mindre ländernas chanser att ta sig in, därmed snarare lagt grunden till en stängd superliga.

 

Lars-Christer Olsson plirar bakom glasögonen när han summerar det Fotbollseuropa han varit en del av i hela sitt yrkesliv. Vi möts i ett sensomrigt Lund där studenterna för fullt håller på att förbereda sig för höstterminen.

Annons

– Vi är på väg mot en stängd superliga, konstaterar han. På ytan är det inte så lätt att se, men om man lägger ihop alla beslut under Platinis tid pekar allt i samma riktning.

Med poster som generalsekreterare på såväl Svenska fotbollförbundet (1992–2000) som  Uefa (2003–2007) har Lars-Christer Olsson följt klubbarnas strid på nära håll i snart 30 år. I sin nuvarande roll som ordförande för intresseorganisationerna Svensk Elitfotboll och European Professional Football Leagues är maktkampen mer i fokus än någonsin tidigare.

– Under min tid i Uefa jobbade jag hårt mot G14, säger han. De växte sig starka i slutet av 90-talet och skaffade sig till och med ett eget kontor i Bryssel för att kunna påverka EU. Jag fick en hel del kritik för att jag inte åkte till Belgien för att träffa G14 på den tiden. Men jag vägrade.

Olsson svarade med att bilda European Club Forum, ett rådgivande forum där Europas klubbar – stora som små – kunde föra fram sina åsikter till Uefa istället.

– När G14 hotade med att starta en Superliga svarade vi: »Gör det. Men då spelar ni inte i de nationella ligorna och era spelare får inte spela i landslagen.« Så länge vi höll G14 utanför Uefa kunde vi sätta hårt mot hårt på det sättet. Med Platini förändrades det. Han bjöd ju in dem istället. Nu kan de försöka skapa sin superliga inom Uefas ramar.

För Olsson handlar det om att till varje pris ta strid mot jättarnas expansionsplaner. Att ­pengarna styr fotbollen är inte mycket att göra åt, menar han. Men det går fortfarande att kriga för att sporten ska få gå i bräschen för utvecklingen. Kontrollverktyg som Financial Fair Play måste få råda. Lika viktigt är det att bevara Champions League som en öppen turnering, där alla Uefas medlemsländer i varje fall har en teoretisk chans att kvala in.

För bara några år sedan fanns ett förslag i ­motsatt riktning: Uefa ville göra Skandinavien till försökskanin genom att arrangera en slags kvalliga till Champions League. De nordiska ­klubbarna vägrade eftersom de bara såg det som ett försök att på sikt helt bli kvitt de mindre nationernas krav på deltagande i riktiga Champions ­League. Man såg ett framtida upplägg där de största fick ha sin superliga för sig själva, medan mindre nationer spelade i Champions Leagues division två, tre och fyra.

– En privat, stängd liga är ett jättehot mot europeisk fotboll, säger Olsson. Tack och lov fick vi Fifaskandalen som drog med sig både Blatter och Platini. Nu lyssnar Uefa i varje fall på andra intressen.

Sedan Uefa lanserade sitt förändringsförslag i september 2016 har striden bakom kulisserna varit intensiv. Lars-Christer Olssons EPFL sade direkt upp sitt samarbetsavtal med Uefa, vilket gav klubborganisationen vapnet att ligorna fritt kunde planera sina matchkalendrar. Därmed kunde de hota med att medvetet lägga exempelvis spanska, tyska och engelska ligaomgångar sam­tidigt som Champions League-matcherna.

Snart började dock parterna tala i mer vänskapliga ordalag. Även om Champions League-formatet 2018–2021 ligger fast säger Olsson att han känner att Uefa har bromsat »de värsta tokerierna«. För åren 2021 och framåt när han gott hopp om att de mindre ligornas intressen kommer att behandlas varsammare.

– Allt är inte nattsvart, säger Olsson. Ta bara Spanien. För några år sedan bestod deras liga av två rika klubbar och ett gäng som i princip var bankrutta.

Efter att ligapresident Javier Tebas drivit igenom en rättvisare fördelning av intäkterna – ett beslut som mötte protester, men som också fick stöd i form av ny lagstiftning – är merparten av klubbarna i dag välmående. På köpet har Spanien inte bara fått en sportsligt intressantare liga, utan också en starkare produkt som återigen på bred front kan konkurrera med Premier League, Bundesliga och Serie A.

– För att gå framåt måste vi utmana strukturerna så som de gjorde i Spanien, säger Olsson. Vi behöver gå tillbaka till Champions Leagues rötter för att bygga för framtiden. Bara så kan vi behålla intresset för sporten. Storklubbarnas idé om ett slags franchiseliga tror jag vore slutet. Ta bara snacket om att lägga en Champions League-final i New York eller Peking. Inte ens nordamerikanerna skulle komma på en sådan sak.

 

Så där står vi nu: med ett Champions League som på pappret tycks starkare än någonsin, men som i praktiken hotas från flera håll. Storklubbarnas förslag för att råda bot på cupens förutsägbarhet är att göra turneringen till en superliga där giganterna spelar stora matcher oftare. Småklubbarna strävar istället efter en rättvisare fördelning så att Champions League på sikt blir sportsligt jämnare. Och det finns hopp för de små. Uefaordförande Aleksander Čeferin, som tillträdde förra hösten, har vid flera tillfällen rutit till mot storklubbarna. På Uefas kongress i april kallade han storklubbarnas ständiga hot om en superliga för ren »utpressning«, varpå han fastslog att Uefa aldrig tänker acceptera stängda ligor. I en intervju med den slovenska tidningen Mladina berättade han tre månader senare att han ansåg att fotbollen borde diskutera lönetak i syfte att minska gapet mellan de rikaste och de fattigaste. I augusti lade han så, i den tyska tidningen Kicker, ut texten om vad han ansåg om sommarens Neymaraffär, där PSG kringgick alla regler de kunde: »Jag hoppas att alla klubbar förstår vad Financial Fair Play innebär. Om inte måste vi utbilda dem.« Uefapampen sparade sedan inte på krutet när han fastslog att Uefa tänker straffa dem som inte följer reglementet: »Vi kan inte vara en tiger utan tänder.«

Måhända är det en signal om att pendeln börjar svänga. Det finns fler tecken på att så kan vara fallet. AS Saint-Étiennes franska revolution »The Manifesto« viskas det numera tyst om. När jag kontaktar klubben vill de helst lägga locket på. Klubbens kommunikatör Franckie Tourdre låter hälsa via mejl att diskussioner med »europeisk fotbolls största intressenter om mer transparens och en mer jämlik maktfördelning« pågår. Fransmannen tillägger sedan: »Vi uppskattar att du vill ge oss tillfälle att prata om detta, men just nu vill vi vänta och se vad som händer inom den närmaste framtiden.«

Med andra ord: det är ett kritiskt läge. Manifestet har fått gehör och det är ingen idé att ösa ny tändvätska på en grill som fått hygglig glöd.

 

Den 5 september utsåg European Club Association sin nya ordförande: Andrea Agnelli, president i Juventus FC. Med tanke på att ECA domineras av storklubbarna var det inte förvånande att man valde att ersätta Bayern Münchens Karl-Heinz Rummenigge med en person vars klubb varit i två Champions League-finaler de senaste tre åren. Symptomatiskt nog har också Agnelli vid upprepade tillfällen talat sig varm för en superliga. Senast i fjol, i ett tal inför Juventus aktieägare, menade han att det var ett misslyckande att marknadsvärdet på Super Bowl utklassade Champions League: »Vi måste fundera över ett mer globalt format. Vi spelar tisdagar och onsdagar när kineserna sover och amerikanerna arbetar«, sade Agnelli.

Därmed lär maktkampen bestå. Fler än Agnelli har påpekat att dagens Champions League-format inte utnyttjar sin potential. Fjolårets utspel från Kinamiljardären Wang Jianlin visar att det finns de som tror sig kunna göra ett bättre jobb än Uefa, och Premier Leagues senaste monstruösa TV-avtal visar att det antagligen är sant att guldkalven Champions League borde kunna inbringa än mer intäkter. Givetvis retar det storklubbar utanför England att Sunderland, som i våras slutade sist i Premier League, fick nästan en miljard kronor tack vare det nya avtalet, medan förra säsongens Champions League-vinnare Real Madrid på sitt Europaäventyr endast drog in runt 850 miljoner kronor.

Till och med Lennart Johansson tror att den nya tiden kräver förändringar för den cup som han skapade för 25 år sedan.

– Den turneringen vi startade var den rätta just för den tiden, men jag är inte alls övertygad om att nuvarande upplägg blir det slutgiltiga. Man måste anpassa evenemang efter tidens krav. Det gjorde vi, och det måste de göra nu också.

Han medger att han tidvis beklagar förutsägbarheten i att samma storklubbar ångar fram till finalspel år ut och år in. I en ideal värld hade han velat att fler klubbar hade fått chansen att delta. Men i grund och botten är han realist:

– Vi får nog leva med att några blir rikare och rikare, och att andra försvinner ut i periferin. Det enda jag önskar är att vi är lite religiösa och håller fotbollen högt i förändringsarbetet.

Han tror att det är möjligt. Champions League har överlevt många strider. Den har lyckats förnya sig, samtidigt som den vårdat den tradition den bär med sig från Europacupen.

– Jag såg inte den här potentialen för 25 år sedan, att Champions League har växt som den gjort är fantastiskt och tyder på en styrka i sig själv. Jag är inte nöjd med alla beslut i mitt liv, men när det kommer till just Champions League … ja, då måste jag säga att jag blir glad.

 

Är det inte bra så? Lennart Johanssons skapelse har visat sig beständig och konkurrenskraftig även i denna nya tid. Snacket om en superliga har alltid funnits men aldrig blivit verklighet, turneringen genererar mer pengar än någonsin, det spelas bättre fotboll än någon åskådare någonsin har sett … Champions League fyller för guds skull 25 bast! Är det inte ett ypperligt tillfälle att lossa på slipsknuten och fira som om det inte fanns en morgondag?

Nja, faktum är att höstens spektakel kommer att vara som många 25-årsfiranden faktiskt är. En ny fas lurar runt hörnet, men ingen vet vad som komma skall. Vuxenvärlden väntar, den oskuldsfulla barndomen ligger för långt bak i tiden för att nostalgi ska kunna vinna över de nya krav som ställs i dag och kommer att ställas i morgon. Kanske ska 25-åringen flytta för gott? Kanske ska han bara resa bort ett tag och spela final i Peking? Champions Leagues 25-årskalas riskerar helt enkelt att bli en av de där festerna som verkar kul på ytan men vars bestående minne mest blir tryckt stämning. Det är samma gamla gäng som kommer – av de 32 kvalificerade har hela 28 stycken deltagit bara på senare år. Vissa vill egentligen inte vara på kalaset alls utan sneglar mot roligare fester på annat håll. Andra står utanför och muttrar för att de inte ens är bjudna. Och värden Uefa är lite för hispig i sina försök att hålla alla nöjda.

Det enda man kan vara säker på är att det är de mest förmögna partyprissarna som på småtimmarna kommer att dansa på borden, när alla andra har gått hem.

Offside minns … Kommentatorn.

Skönsång i Amsterdam, vip­-behandlading i Monaco och tjuvar i ­Marseille. För Lasse Kinch, TV-kommentator för ­Champions League 1992–2010, är åren med turneringen mer än fotboll.

– På grund av ett gammalt avtal hade SVT de första åren ­rättigheterna till finalerna, medan det var vi på MTG som fick köra matcherna fram till dess. Jag kan inte exakt säga vilken som var min första match, men jag vet vilken som var den första finalen jag fick sända: när Ajax vann mot Milan nere i Wien 1995.

Förutsättningarna bör ha varit annorlunda på den tiden?

– Ja, främst för att man fick göra allt jobb själv. I dag får de stora pappershögar med all tänkbar information som kan behövas, man behöver egentligen inte kunna någonting innan man sätter sig och kommenterar. På den tiden var det upp till den enskilde kommentatorn att jaga in nödvändiga fakta.

Hur gick du till väga?

– Nätet fanns ju inte så jag läste tidningar. Gazzettan svepte jag igenom varje dag, fastän jag inte kan prata italienska. Jag fick försöka tyda vad det stod. Papper och penna var också ett bra hjälpmedel; jag antecknade allt och samlade med åren på mig tjocka pärmar med information. När jag flyttade för några år sedan fick jag slänga många av pärmarna. Tyvärr, men de samlade så mycket damm.

Hur upplevde du organisationen kring matcherna på den tiden mot hur det senare var när du gjorde din sista Champions League-säsong 2009/2010?

– Grejen var att Champions League var väldigt proffsigt redan från start. Som kommentator var det väldigt praktiskt. Från att tidigare ha fått krångla sig till hotell och arenor själv möttes man plötsligt upp av en bil som hämtade en vid flygplatsen och körde en till ett förbokat hotell. Allt var preparerat. När jag och Glenn Hysén en gång skulle ta oss från Monaco till Nice fick vi helikoptertransport ner, med limousinhämtning till hotellet. Så kunde livet också vara. Sedan minns jag förstås tråkiga saker också, som när jag blev av med plånboken i Marseille.

Vad hände?

– Jag och Aftonbladets Stefan Thylin åkte tunnelbana till en restaurang. Min plånbok låg i axelväskans ytterfack som jag hade vänt mot kroppen. När vi skulle betala på restaurangen insåg jag att plånboken var borta. Stefan fick betala. Jag var grymt imponerad av den tjuven: att han lyckades öppna ­väskan, ta plånboken, stänga väskan. Det var lika imponerande som något spelarna på planen visar upp.

Offside minns … Hymnen.

Det skulle vara klassisk musik, pretentiös ­körsång och text på tre språk. Att en okänd ­kompositör skapade en hit med så tuffa ­förutsättningar är en av de största skrällarna i Champions Leagues historia.

När Real Madrid mötte Atlético Madrid i Champions Leagues kvartsfinal 2015 avslöjade TV-kamerorna att Cristiano Ronaldo sjöng med i turneringens hymn före avspark. Realspelaren tog i från tårna i den avslutande textraden »The Chaaaaampioooons«. De hånfulla kommentarerna gentemot portugisen på sociala medier lät inte vänta på sig. Men bortom alla lättköpta poänger visade situationen på något mer uppenbart: Champions League må ha varit fyllt av stjärnor genom åren, men ingen har etsat sig fast starkare än den hymn som började dominera arenorna för 25 år sedan.

Få hade kunnat förutse utvecklingen. När Uefas marknadsbolag Team inför lanseringen av Champions League 1992 planerade en signaturmelodi talade det mesta för fiasko. Dels lade man ut jobbet på en tämligen okänd musiker – Tony Britten – som mest sysslade med reklamjinglar. Dels gav man denne musiker strama och långtifrån publikvänliga tyglar: hymnen skulle bygga på ett 150 år gammalt Händelstycke – Zadok the Priest – och innehålla körsång på tre språk. Med rejäla doser kulturelitism hoppades marknadsförarna kompensera för att fotbollen kommit att förknippas med ölhinkande huliganer. 

»Detta var när De tre tenorerna var populära, klassisk musik var stor på den tiden«, förklarade Tony Britten när han intervjuades av sin egen lokaltidning Ipswich Star 2013. Han berättade vidare att han till en början brottades en del med hymnens text: »Jag sa till dem [uppdragsgivarna] att de behövde superlativ. Så jag satte mig ner och skrev en lista, för att sedan översätta den till de två andra officiella Uefa­språken, tyska och franska.« Resultatet går att höra vid varje Champions League-match: »Die Meister, Die Besten, Les grands équipes, The Champions«, lyder till exempel det som mest liknar melodins refräng.

Våren 1992 spelades hymnen in på Angel ­Studios i Islington, med hjälp av Royal Phil­harmonic Orchestra och kören från Academy of St Martin in the Fields. För kompositören var det inte mer än ytterligare en jingel att fakturera.

I dag kan han se tillbaka på kreationen med viss tacksamhet. Tony Britten, som numera också är regissör, får nämligen royalty varje gång hymnen ljuder i TV och högtalare. När Ipswich Star frågade vad han gjort för pengarna löd svaret: »De har gjort det möjligt för mig att göra några väldigt konstnärliga filmer genom åren.«

Offside minns … Premiärskytten.

IFK Göteborg blev det första svenska laget som deltog i Champions League. Kaj Eskelinen spräckte målnollan.

»När jag kom till Blåvitt 1990 märkte jag vilken extrem trupp vi hade. Alla var handplockade efter noggrann scoutning, alla ville vinna till varje pris, och som tränare hade vi perfektionisten Roger Gustafsson som försökte förutspå varje moment på och utanför planen. Platsade man inte kunde man tycka att Roger gick till överdrift när han före match målade upp hypotetiska händelser: ›Om de täcker bort en frispark på mittplan ska spelare X täcka upp där och spelare Y falla hem här …‹ Typ. Men eftersom framgångarna kom snabbt fanns egentligen inte mycket att ifrågasätta.

Inför 1992 fick vi höra att Europacupen skulle göras om, men man tänkte inte så mycket på det. Kanske för att de första två omgångarna avgjordes i vanligt dubbelmöte.Vi hade inte en aning om vi skulle nå till det där nya gruppspelet de talade om.

I första omgången lottades vi mot Beşiktaş och började hemma på Ullevi. Jag minns mitt mål rätt bra: en långboll nådde Johnny Ekström som nickade bakåt till mig, strax utanför straffområdet. Jag fick en kalasträff på halvvolley – bollen gick rakt upp i krysset. Lite senare satte Johnny själv 2–0. Det var en skön start, men vi visste att returen skulle bli tuffare. Som tur var fick jag in ett skott där nere också, turkarna vann med 2–1, men vi gick vidare ändå. I nästa omgång, mot Lech Poznan, gick det lättare: vi vann med totalt 4–0 och var klara för gruppspel mot Porto, PSV Eindhoven och AC Milan.

För mig personligen kändes det rätt sjukt. 1989 hade jag varit i Milano och kollat på Inter–Milan. Tre år senare skulle mitt eget lag spela på San Siro. Det var stort, även om jag satt på bänken i den matchen. De första 20 minuterna skakade vi också Milan ordentligt, men sedan blev det Marco van Basten-show. De vann med 4–0, van Basten satte alla. För min del blev det bara en Champions League-match till efter det – hemma mot Porto – innan jag flyttade till Brann 1993.«