»Vi är på väg mot en stängd superliga«

Den startade 1992 för att blidka missnöjda rikemansklubbar som hotade med att starta eget. När Champions League i höst firar 25 år är maktstriden intensivare än någonsin. Frågan är: Finns det överhuvudtaget en framtid för fotbollens mest avskydda älskling?

Den 21 mars i år damp det ner ett upprop på IF Elfsborgs kansli. Avsändaren var franska AS Saint-Étienne som sade sig ha fått nog av storklubbarnas rofferimetoder. Under rubriken »The Manifesto« radade de upp förändringsförslag för europeisk klubblagsfotboll. Fransmännen krävde jämlikare fördelning av pengarna som de europeiska cuperna genererade, de efterfrågade mer transparens hos fotbollens dinosaurier – Fifa och Uefa – och de önskade ett Fotbollseuropa där fler än Bayern München, Real Madrid, Juventus, Manchester United och ytterligare några få storklubbar satte agendan. Allt var undertecknat av Saint-Étiennes president Bernard Caiazzo som nu uppmanade andra små och mellanstora klubbar att ansluta sig till revolutionen.

Elfsborg skrev på, liksom övriga svenska klubbar som nåddes av »The Manifesto«.

– Egentligen var det självklarheter, berättar Elfsborgs klubbchef Stefan Andreasson. Större öppenhet, mer demokrati … Men det var nog känsligt. Strax efter åkte jag ner på möte med ECA [European Club Association], där alla stora och små klubbar var samlade. Man kan säga att stämningen var lite tryckt där nere i Nyon.

Att gigantklubbarna inte gillade Manifestet förvånar inte. Bakgrunden till uppropet var att bjässarna under en längre tid fått forma spelplanen på egen hand. I det vakuum som uppstod efter att den korruptionsanklagade Uefapresidenten Michel Platini avgick i december 2015 var det lätt att flytta fram positionerna gentemot Uefa, och storklubbarna sparade inte på krutet. I januari 2016 konstaterade Bayern Münchens vicepresident Karl-Heinz Rummenigge på en pressträff i Milano att planen om en stängd superliga var högaktuell: »Jag utesluter inte en europeisk liga där de bästa från Italien, Tyskland, England, Spanien och Frankrike deltar. Den kan organiseras under Uefas mantel eller på egen hand.« Rummenigge menade också att en sådan liga skulle tjäna enorma summor på att varje år spela ett antal matcher i Asien och USA.

Att utspelet fick effekt gick att utläsa åtta månader senare, när förhandlingarna mellan Uefa och klubbarna om Champions League-formatet för åren 2018–2021 nått i mål. De fyra största ligorna ska från och med nästa år få fyra, istället för ­tidigare tre, direktplatser in i turneringen och därmed vara garanterade halva deltagar­listan i gruppspelet.

Förslaget innebar också att de intäkter som fördelas ut av Uefa inte bara ska ta hänsyn till klubbarnas framgångar innevarande säsong utan också till historiska meriter, vilket i praktiken innebär att om exempelvis Real Madrid har ett dåligt år och inte når längre i turneringen än NK Maribor, så kommer spanjorerna ändå att få mer pengar tack vare tidigare vunna titlar. Utöver detta tilldelades klubborganisationen ECA två platser i Uefas exekutiva kommitté, för att direkt kunna vara med där besluten fattas.

Kritiken från mindre klubbar och ligor lät inte vänta på sig. Svensken Lars-Christer Olsson, ordförande för EPFL (European Professional Football League) – de professionella ligornas intresseorganisation – menade att »Uefa gått till sängs med några få utvalda klubbar« och kallade förhandlingen en »skandal«. Scottish Professional Football Leagues VD Neil Doncaster betraktade uppgörelsen som ett första steg mot en stängd liga: »Vägen som Uefa slagit in på är väldigt farlig«, sade skotten på en ledarskapskonferens hösten 2016. Rummenigges svar på kritiken om att de rika bara skulle bli rikare av den nya dealen viftade han på ett Trumpmässigt sätt bort som »falska nyheter«.