Ett halvt liv senare

Silly season-ryktena placerade honom i USA, Japan eller »en klubb i södra Europa«. Istället hamnade Pontus Farnerud i Allsvenskan och IFK Göteborg. Offside sökte upp mittfältaren som en gång ansågs vara Sveriges största talang för att fråga: Var har du varit?

Det har bara gått några sekunder av matchen när Pontus Farnerud får en tå på bollen i IFK Göteborgs säsongspremiär mot Degerfors. Hans första blåvita bolltouch möts med jubel från klacken – en välkomsthälsning till mannen som ska lyfta den sviktande storklubben till allsvensk guldstrid.

Av alla IFK Göteborgs nyförvärv inför den här säsongen är mittfältaren juvelen i kronan, det var han som fick IFK Göteborgs nysatsning att gå från nödvändig renovering till smeknamnet Real Blåvitt. För Pontus Farnerud är ett namn som väcker förväntningar, ett namn som sedan länge etsat sig fast i den fotbollsintresserades medvetande. Faktum är att det finns ett Pontus Farnerud-klipp i SVT:s arkiv redan från 1989, där han i svartvitrandig Landskronatröja artigt gratulerar Malmö FF:s åttaåringar till segern. På den tiden var han Svenska fotbollförbundets affischpojke i satsningen Vän med bollen – en träningsvideo som skickades ut till svenska föreningar för att vässa tekniken hos landets talanger.

Nio år senare, 1998, blev han på nytt uppmärksammad när han som 18-åring lämnade Landskrona Bois i division ett södra för storklubben AS Monaco. 2002 togs han ut till det svenska landslag som åkte till VM i Japan. I den truppen var det Pontus Farnerud och Zlatan Ibrahimovic som var de unga löftena, och vi journalister som bevakade turneringen kunde konstatera att de två talangerna var väldigt olika. Zlatan skrattade, tog plats och var irriterad över att han inte fick spela mer. Pontus höll sig i bakgrunden, fick inte spela en minut, men verkade nöjd ändå.

Annons

Ändå tydde allt på att det bara var en tidsfråga innan han skulle spelas in i landslaget på allvar. Pontus var med i VM för att se och lära – och för att inom en snar framtid fylla luckan som skulle uppstå när gamla rävar som Håkan Mild och Magnus »Turbo« Svensson tackade för sig i landslaget.

När han nu vänder hem till Sverige för att debutera i Allsvenskan tio år efter den där VM-turneringen har han visserligen en meritlista som få svenska spelare kan matcha: fransk liga- och cupmästare, portugisisk cupmästare, norsk mästare, med i landslagets EM-trupp 2004…

Ändå står de drygt 3 000 personerna på Valhalla IP:s vinterblåsiga läktare den här eftermiddagen där nyfikna och undrande. Är den där nya killen offensiv eller defensiv? Kan han spela ytter? Är han en bollvinnare?

Det är inte det att de inte känner till Pontus Farnerud, de vet bara inte riktigt vad han är bra på. Ingen har ju sett honom spela.

Pontus Farnerud

Född: 4 juni 1980

Längd: 177 cm

Vikt: 70 kg

Klubbar: Landskrona Bois –1998, AS Monaco 1998–2003, RC Strasbourg 2003–2004, AS Monaco 2004–2005, RC Strasbourg 2005–2006, Sporting Lissabon 2006–2008, Stabaek 2008–2012, IFK Göteborg 2012–

Meriter: Fransk mästare 2000, franska ligacupen 2003, portugisiska cupen 2007 och 2008, norsk mästare 2008, 11 A-landskamper

Några dagar efter matchen träffar jag Pontus på Kamratgården. Till IFK Göteborgs sex nyförvärv – Mikael Stahre, Daniel Sobralense, John Alvbåge, Kjetil Wæhler, Nordin Gerzic och Farnerud – bör man lägga den nybyggda träningsanläggningen. Det splitternya huset med panel i sibirisk lärk har gym, matsal, kontor, spelarlounge, konferensdel och ett gigantiskt omklädningsrum. Byggnaden symboliserar Blåvitts storsatsning lika mycket som de nya spelarna.

Pontus har precis käkat lunch med lagkamraterna. Han har träningskläderna på sig och ska köra ett extrapass senare på eftermiddagen. I handen har han en bunt blanketter från nya telefonoperatören och från tullen, papper som ska fyllas i för grejer som ska fraktas från Norge till Göteborg. Bara ett par dagar tidigare har han sett ut en lägenhet som han snart ska flytta in i.

– När säsongen med Stabaek var över i höstas ville jag ha något nytt, säger han. Jag var sugen på ett äventyr i USA eller Japan, och min agent försökte verkligen hitta någonting. Men Japan var svårt att få besked om, och i USA var det svårt att få ett bra kontrakt. Om du inte heter Henry eller Beckham tjänar du bättre om du är toppbetald i Allsvenskan.

I januari hälsade Pontus på sin gamle lagkompis Ludovic Giuly, som nu åter spelar för Monaco. Till klubbens hemsida sade svensken att målet var att flytta tillbaka till Frankrike med familjen, och han talade om möjligheten att återvända till klubben: »Jag ska svara ärligt: det skulle jag gärna vilja. Men som vi alla vet räcker det inte med att vilja göra något, saker är lite mer komplicerade än så. Jag hoppas att allting löser sig på bästa sätt under le mercato

Han sade dock inget om att le mercato var en tung period för familjen Farnerud av helt andra anledningar. I somras insjuknade Pontus far Hans. Tarmarna och njurarna krånglade. Under hösten försämrades hans tillstånd och Pontus tillbringade en stor del av sin tid på resande fot mellan Oslo och Landskrona. I slutet av november avled Hans Farnerud, bara 58 år gammal. Pontus satt hos honom när han somnade in. S­tabaeks tränare Jörgen Lennartsson gav honom ledigt så mycket som behövdes för att Pontus skulle kunna stötta sin far. Det var värre för lillebror Alexander, som var kvar nere i Schweiz hos Young Boys.

Annons

– Alex behövde kämpa för varje hemresa och all ledig tid han kunde få. Det var jobbigt för honom… Jag måste ju säga att jag föredrar den skandinaviska filosofin. Alexanders klubb hade väldigt lite förståelse för situationen.

När vi träffas har det bara gått lite mer än två månader sedan Hans gick bort. Pontus är förstås fort­farande i sorg. Men mitt i sorgearbetet – och allt det praktiska det innebär att ordna efter en nära anhörigs bortgång – har han också varit tvungen att tänka på sin karriär. Hela december lade han locket på, och meddelade sin agent att de fick skjuta på alla kontrakts­diskussioner. Intresserade klubbar fick höra av sig längre fram i januari.

När Pontus väl orkade tänka på framtiden igen hade en hel del dörrar redan slagit igen. Andra stod och svängde fram och tillbaka.

– Det är inte så lätt att få raka besked om kontrakt. Man avvaktar svar från olika klubbar, det är någon som ska säljas först, det är mycket väntan och folk som ska återkomma hit och dit. När det inte blev något med USA eller Japan ville jag kolla terrängen på kontinenten och se om jag kunde få något intressant. Och när jag inte hittade något som passade där bestämde jag mig för att vara kvar i Skandinavien.

Många fotbollsfruar blir glada när mannen vänder hem till Sverige efter en lång karriär. Men du är gift med en fransyska. Vad säger hon om ytterligare två år i Norden?

– Alltså, vår första vinter i Norge sa de att de inte hade sett så mycket snö på 20 år. Vintern därefter var det kallar­e än det varit på tio år. Men det är nog inte vädret så mycket som att hon vill komma i gång med sitt yrkesliv. När barnen var små tog de all tid. Nu är de sju och fyra år, och då får hon ändå lägga sina projekt på standby ytterligare ett par år. Men kommer vi bara i ordning i vår lägenhet så ska det bli bra.

Var ska ni bo?

– Mitt i stan, vid Domkyrkan. Men sen får vi se hur länge Nathalie och barnen stannar.

Hur så?

– Först hade vi två år i Portugal innan vi ryckte upp sonen från hans förskola. Sedan bodde vi tre år i Norge. Killen fick kompisar och spelade i ett fotbollslag, och lilltjejen lärde sig norska. Nu flyttar vi till Göteborg, men tanken har egentligen aldrig varit att vi ska bosätta oss i Sverige, vi har alltid tänkt slå oss ner på Rivieran i Frankrike. Därför ville jag inte skriva längre kontrakt än två år, och troligen stannar inte min fru och barnen i Göteborg när skolorna börjar till hösten. Vi vill inte att de rotar sig här så att vi blir tvungna att rycka upp dem från tillvaron en gång till.

Så hon ska sätta dem i fransk skola i väntan på att du kommer hem?

– Ja, ungefär så. Men det finns ett »men« till. Vi har alltid trott att vi ska tillbaka till södra Frankrike, men… nu har vi förälskat oss i Mallorca. Min fru är inte så förtjust i det franska skolsystemet. Det har blivit ett väldigt tufft klimat, och vi är inte säkra på att vi vill ha barnen där. Min fru har jobbat i hotell- och turistbranschen, och då är det perfekt med Mallorca. Det är billigare att bo där också, södra Frankrike är ju ganska dyrt. Så vi får se vart vi tar vägen.

Det låter lite komplicerat.

– Ja, det är lite mycket nu, faktiskt.

Pontus suckar och kastar en blick på blanketterna från tullen och telefonoperatören. Jag säger att det bästa vore om Mallorca hade hört av sig och bett honom spela där. Han ler:

– Ja, det hade ju varit drömmen… ah, tänk att få spela i spanska ligan. Jag hälsade på Éric Abidal i Barcelona för ett tag sedan, vi känner varandra sedan tiden i Monaco. Vilken fantastisk fotboll Barça spelar. Att bara sitta på läktarens bästa platser med de spelarna framför sig… Det var bara att njuta. 

Var det någonsin aktuellt med Monaco för dig i vintras?

– Tja, det fanns ju på kartan. Framför allt hade det varit bra socialt. Men om man vägde det sociala, det ekonomiska och det sportsliga så var Blåvitt bättre. Monaco ligger ju i botten av division två nu. När jag var 18 var jag på väg till Blåvitt, jag var till och med och tittade på lägenhet. Men när Monaco hörde av sig var det mer sportsligt intressant. Den här gången var IFK Göteborg mer intressant. Jag har alltid haft en go känsla för klubben, och nu när man hörde att de hämtade den ene spelaren efter den andre, då blev jag sugen. Jag kände att jag ville vara en del av den här satsningen. Och en del av mig har alltid velat spela i Sverige innan jag slutar.

Han sänker blicken och säger:

– Det enda som är tråkigt är att när jag äntligen kommer hem finns inte pappa här och kan uppleva det.

 

När Pontus var liten var pappa Hans tränare i Landskrona Bois. Där andra fotbollsfarsor stod vid linjen och ropade att barnen skulle passa, skrek Hasse Farnerud tillsammans med ungdomstränarna Bosse Augustsso­n och Bernt Lindgren »dribbla, dribbla« och fostrade kull efter kull av tekniska, kvicka spelare. Några år senare var det tydligt att ingen tagit åt sig mer bollkänsla än Pontus Farnerud. Han debuterade i Landskronas A-lag i dåvarande division två som 15-åring.

Vid det laget hade Hasses roll ändrats från att vara tränaren till att vara sonens störste supporter. Hemma i villan i Borstahusen klippte pappa ut allt som skrevs om sönerna Pontus och Alexander. När Pontus tittade på lägenheten i Göteborg hösten 1998 var Hasse med. När Pontus istället lämnade pojkrummet för Monaco några dagar efter julafton samma år var det Hasse som installerade sonen i furstendömet.

Pontus kom till de regerande franska mästarna, ett lag som dessutom hade slagit ut Manchester United och gått till semifinal i Champions League samma vår, och bidragit med de 20-åriga supertalangerna T­hierry Henry och David Trezeguet till det franska VM-­guld­laget på sommaren. Pontus fick ändå speltid snabbt, och debuterade från start när han fortfarande var 18.

I Sverige blev hans status som landets största talang  allt mer grund­murad. Han var med och vann franska ligan 2000, och betraktades snart också som en av den franska fotbollens allra mest lovande spelare. Men utvecklingen gick sedan inte med så självklar hastighet som alla runtomkring honom i Monaco hoppades. Pontus var ständigt med i diskussionerna kring startelvan, men lyckades sällan få ihop en lång svit av 90-minutersmatcher. Säsongen 03/04 lånades Pontus ut till Strasbourg för att få tid att blomma ut. Hans rykte i Frankrike var gott och i den nya klubben gavs han äntligen den kontinuerliga speltid som central mittfältare han saknat i Monaco. Dessutom fick han spela tillsammans med brodern Alexander, som lämnat Landskrona för sin första klubb utomlands. Året därpå plockades Pontus tillbaka till Monaco för att inför 05/06 vara tillbaka i Strasbourg igen. Den säsongen slutade med ned­flyttning.

Det definitiva genombrottet uteblev, Pontus sökte en nytändning och trodde sig ha hittat den hos Sporting i Lissabon. Han kom till en klassisk storklubb som alltid slåss om de inhemska titlarna. Han uppskattade miljö­ombytet och kände sig omtyckt av tränarna. Det var bara ett problem: han inledde med att bli skadad och speltiden sjönk till ett minimum. Hade Pontus verkligen suttit i frysboxen eller känt sig motarbetad hade han kunnat söka sig därifrån snabbt, men så var inte fallet. Han kände sig i bra form, var delaktig på träningarna och kände sig involverad i både klubben och laget. Han var beredd att ha tålamod. Första säsongen spelade han åtta matcher.

»Jag lärde mig saker av att sitta på bänken, det gav ett helt annat perspektiv. Jag blev bra på att se spelet.«

När man så här 14 år efter Pontus Farneruds första proffsflytt ser tillbaka på hans karriär kan man välja den positiva eller den negativa utgångs­punkten.

Den positiva samman­fattningen fokuserar på de fina klubbaddresserna, titlarna han vunnit och alla landslagsuppdrag, från ungdomslandslag till A-landslaget. Man bör också lägga till att Pontus är en av ganska många talanger som har lämnat Sverige som tonåring utan allsvensk rutin, men en av ytterst få som lyckats bygga en karriär i internationella storklubbar.

Den negativa sammanfattningen visar en spelare som inte riktigt uppfyllt sin potential. Trots gott om chanser och flera år i Monaco lyckades han aldrig ta en helt ordinarie tröja. Överallt har han prisats för sitt spelsinne, sin bollbehandling och sitt trevliga sätt. Överallt har han också fått se sig bli omkörd av mer framfusiga kolleger. Och när Strasbourg väl valde att bygga spelet kring svensken åkte klubben ur Ligue 1.

Annons

Tommy Söderberg, förbundskaptenen som tog ut Pontus till två mästerskapstrupper, har sin analys klar:

– Det räcker med att du tittar på ett porträtt på ­Pontus Farnerud så ser du att det är en snäll kille. Han är väldigt behaglig och sympatisk. Den personlig­heten tar han med sig ut på planen. Vi tog med honom till VM och EM för att vi trodde att han skulle kunna prester­a. Han har fin teknik, utmärkt speluppfattning och han ger väldigt sällan bort bollen. Å andra sidan är han inte vad vi brukar kalla en penetrerande spelare. Han borde vara lite mer utmanande och våga mer, både i passningsspel och i löpningar. När man spelar fotboll måste man koppla på aggressiviteten, det måste blixtra lite. Jag tror inte att Pontus har det naturligt. Men jag förstår varifrån det kommer. Jag har träffat Pontus mamma och pappa – två väldigt fina, ödmjuka ­människor. Äpplet har inte fallit långt ifrån ­trädet.

»När jag var där hade jag Nani, Moutinho och Veloso att konkurrera med. Det är klart att det inte var enkelt.«

Pontus kan själv inte bestämma sig för vilken av analyserna som är mest rättvis. Det beror på vilket humör han är på.

– Min karriär kunde ha gått bättre, och den kunde ha gått sämre. Å ena sidan tycker jag att jag ska vara tacksam för allt jag har fått uppleva. Jag har varit i fina klubbar och vunnit något i alla länder som jag spelat. Å andra sidan tänker jag att det kunde ha gått ännu bättre också.

Ni vann ligan din första hela säsong i Monaco 99/00 och du fick spela ganska mycket i ett väldigt bra lag…

– Ja, vi hade ju Barthez i mål, Sagna och Rafa Marquez i backlinjen, Giuly och Lamouchi, som var landslagsmän, på mitten. Och så Trezeguet och Marco Simone på topp. Jag glömmer några… John Arne Riise förstås. Men jag var en del av det där. Jag var nog med i 15 matcher. Jag hade en period när det gick riktigt, riktigt bra i Monaco och då var det ännu större klubbar som hade mig under uppsikt och var intresserade.

Både Milan och Juventus, eller hur?

– Det var stora klubbar. I Premier League också. Men då hade jag precis kommit in i laget och fick spela, då ville jag ha den tryggheten. Så jag ville inte flytta. Men man vet ju aldrig, jag hade kunnat hoppa på tåget till en ännu bättre klubb och då kanske det hade gått ännu bättre för mig. Det är svårt att säga om det var rätt eller fel.

Istället hamnade du i Strasbourg. Hur var det att lämna ett Monaco som gick till final i Champions League för en mindre klubb i ligan?

– Jag trivdes bra i Strasbourg. Andra året hade vi ett fantastiskt bra lag, och ändå åkte vi ur. Det grämer mig fortfarande. Det var jävligt kul att få spela med Alex, men som lag fick vi aldrig till det på planen. När vi åkte ur ville jag därifrån. Jag hade spelat sju år i franska ligan och var verkligen inte sugen på att gå ner och lira i andradivisionen. Så då hittade vi Sporting. Det var helt perfekt, och Strasbourg var väl glada också åt att slippa min lön. Jag var en av dem som tjänade mest.

Hösten 2007 skulle Sporting spela i Champions League. Jag intervjuade Pontus inför turneringen, och han såg nyktert på tillvaron i storklubben: »Vi ska möta Manchester United, Roma och Dynamo Kiev. Om man vill ha såna matcher måste man vara i en storklubb, och då får man vara beredd på att inte få spela hela tiden. Men när man väl får gå in på planen mot såna lag, då är det värt all väntan.«

Den stoiske svensken fick hoppa in de sista tio minuterna när Sporting förlorade mot Manchester United på Old Trafford. Senare fick han spela en och en halv halvlek hemma mot Dynamo Kiev. När våren fortsatte med Europa League-spel byttes han in en gång, mot Basel. I ligan blev det en handfull matcher från start. Klubben som fostrat Luís Figo, Cristiano Ronaldo och Nani satsade hellre på egna unga talanger än på en tystlåten svensk.

– Halva portugisiska landslaget är fostrat i Sporting. Kvaliteten på juniorerna som kom upp och tränade med oss i A-laget var högre än i någon annan klubb jag har varit i. Om jag blir tränare eller sportchef i en klubb någon gång ska jag genast åka på studiebesök till Sporting. När jag var där hade jag Nani, Moutinho och Veloso att konkurrera med. Det är klart att det inte var enkelt.

Tror du att du förlorade mycket på de där åren?

– Nej, faktiskt inte. I längden var det ju ohållbart, men även om jag inte spelade mycket tycker jag att jag utvecklades som fotbollsspelare. Jag lärde mig faktiskt saker av att sitta på bänken, det gav ett helt annat perspektiv. Jag blev bra på att se spelet, se hur vi borde spela eller hur vissa spelare agerade i särskilda positioner, vad som var bra och dåligt eller hur man kunde ändra under en match.

Socialt blev klubbytet sådär. Pontus fru Nathalie trivdes och sonen gick i svensk skola i Lissabon. Men Pontus upptäckte att han inte var en storstadsperson, och han hade svårt att hänga med när portugiser och brasilianare snackade i omklädningsrummet. De tyckte i sin tur att han var konstig när han hellre läste en bok än spelade Playstation.

När jag intervjuade honom under den tiden berättade han att han ofta talade i telefon med Alexander, som upplevde en liknande bänknötarperiod i tyska topplaget Stuttgart. Pontus var också självkritisk och sade att både han och lillebrodern måste se till att förekomma oftare i mål- och assistprotokollen i matcherna.

– Sa jag det? undrar Pontus. Jag kanske tyckte det då, eftersom vi inte spelade så mycket och borde göra avtryck när vi fick hoppa in. Nu tycker jag inte så. Det har att göra med vilken spelartyp man är. Jag hittade förresten artikeln du skrev när vi gick igenom grejer hemma hos pappa. Han lät ju ingenting gå till spillo, han sparade på allt: matchdräkter, tidningsklipp, priser… där fanns hur mycket som helst.

 

Jag har varit hemma hos Hasse Farnerud. Det var en pappa som levde för sina söners fotbollskarriärer. Han var, med rätta, mäkta stolt. På väggarna hängde inramade bilder på först Pontus och sedan Alex i blågul landslagsdress. På kylskåpet satt två tidningsklipp: ett där Lilian Thuram pekade ut Pontus som nästa storstjärna och ett där Alex gjorde segergest i Landskrona Bois tröja.

I dag har pappans minnessaker från sönernas fotbollskarriärer blivit brödernas minnen av sin pappa.

När fyra år yngre Alexander kom fram i Landskrona hette det att han var en ännu större talang än Pontus. »Alex« hade mycket av Pontus allmänna fotbollsbegåvning, men han var också snabbare, mer explosiv, ettrigare och mer hetlevrad – mycket av det som Tommy Söderberg efterlyste hos Pontus. Så här några år senare kan man ändå nästan lägga ett karbonpapper under Pontus karriär för att få Alexanders i korthet: flytt till Frankrike (Strasbourg) som tonåring, landslags­aktuell, värvad av storklubb (Stuttgart), ligamästare med begränsad speltid, skadad, p­lacerad på bänken och sedan stora svårigheter att ta sig in i laget. Därefter bortglömd av landslaget och en tur till Skandinavien (Bröndby) för att få karriären att vända uppåt igen.

– Det stämmer att det är mycket som är likt, säger Pontus. Men han är lite yngre när allt händer. Och det är ju inte direkt så att han har haft en dålig karriär. När han var i Stuttgart skulle han peta Hitzlsperger, Sami Khedira eller Bastürk. Och det gjorde han ibland. Både han och jag trodde väl att han skulle få ett lyft i Bröndby. Så blev det inte, men nu går det jäkligt bra för honom i Young Boys. Jag såg när de mötte Basel. Han spelar helt central mittfältare – inte på någon kant, inte offensiv. Han har en helt annan mognad i sitt spel nu jämfört med för ett par år sedan.

Jag frågar vad han anser om sin egen landslags­karriär – han var trots allt med i trupperna både till VM 2002 och EM 2004. Han funderar ett tag innan han svarar.

– Landslaget… det är ett svårt ämne, alltså. Jag hade en stigande formkurva och jag tog nya steg i Monaco. Så ringde Tommy Söderberg innan Japan-VM och berättade att Håkan Mild hade skadat sig och att de ville att jag skulle åka med. Då var jag hemma i Landskrona på semester. Från hans telefonsamtal ända tills vi åkte ut mot Senegal var det en helt otrolig upplevelse, även om jag inte spelade. Att få vara med om en sån turnering när man är så ung var fantastiskt.

Trodde du att du skulle få speltid?

– Nej, faktiskt inte. Jag kände mig visserligen i riktigt bra form, men jag kände ändå ganska tydligt att jag låg en bit ner i kön.

När EM-kvalet började på hösten efter VM startade du mot Lettland. Då trodde man att du var på väg att spelas in i landslaget.

– Det kände jag också, men jag fick en skada i foten som gjorde att jag hamnade utanför laget i Monaco. Och när jag inte spelade i klubblaget var det svårt att aspirera på en landslagsplats. När jag väl var frisk hade andra spelare fått chansen och jag hade åkt ner ytterligare något pinnhål. Innan var det väl Tobbe Linderoth och Anders Svensson, och kanske Daniel ­Andersson, som låg före mig. Medan jag var skadad fick Kim ­Källström chansen, och då hade jag en till att ta mig förbi. Sedan har det ju kommit upp flera unga spelare, så i dag ligger man väl rätt långt ner på listan. Det är både oskicklighet och oflyt. Hade jag varit ännu bättre hade jag varit kvar i landslaget, förstås. Och hade jag haft lite mer flyt hade jag kanske också varit kvar. Efter att jag flyttade till Norge har jag inte haft en tanke på landslaget.

Jag har hört Blåvittsupportrar som hoppas att du ska göra som Niclas Alexandersson. Han hade suttit på läktaren i ett år hos Everton när han kom hem till IFK, och betraktades som förbrukad. Men han fick en nytändning, kom tillbaka till landslaget och spelade tills han var 37.

– Nja… nu är det nog lite andra tider.

Pontus pausar och tittar ut genom fönstret mot träningsplanerna.

– Men alltså, är det någon som borde vara med i landslaget är det brorsan. Jag tycker att det är konstigare att han försvann på vägen än att jag gjorde det. Jag hade gärna sett mig själv mer i landslaget och haft en karriär där, och tycker kanske att jag skulle fått chansen före en del andra, men Alex alltså… Han var ju den i sin U21-kull som gjorde flest mål i lands­laget, fler än många andra som i dag spelar i A-landslaget. Han har verkligen spetskvaliteter. Och han är bara 27.

Mallorca får vänta. Pontus har alltid velat spela i Allsvenskan innan karriäre­n är över. »Jag har vunnit något i alla länder jag har spelat i, jag vill vinna saker i Sverige också.«

Kanske är det de där spetskvaliteterna som Pontus Farnerud saknar, som också gör att fotbollspubliken inte vet riktigt var den har honom. Han är inte väldigt snabb, ingen extrem närkampsspelare, ingen som knorrar in frisparkar. Han har inget fruktat skott, han besitter bara väldigt bra teknik och en av de bästa speluppfattningarna i svensk fotboll. När Pontus själv får frågan om vad han är för sorts spelare svarar han efter lite betänketid: »En central tvåvägsspelare med passningsspelet i centrum.«

I säsongsdebuten för IFK Göteborg mot Degerfors spelade han i 45 minuter, och publiken fick se just det. Med tanke på att det var första matchen med okända lagkamrater, och att han dessutom drogs med en kraftig förkylning, såg det oförskämt bekvämt ut. Han spelade bredvid Philip Haglund på en lite nedsjunken mittfältsposition, och sökte ständigt boll från sina medspelare. Han sprang på lätta ben ut och in i ytorna på mittplanen, passade kort, vände spelet, dribblade när han var tvungen och sökte Tobias Hyséns fötter – inte hans hårfäste, vilket varit det vanligaste uppspelsvalet i IFK Göteborg de senaste säsongerna. Dessutom: den som fick bollen av Pontus tycktes alltid ha gott om tid att fatta egna beslut på planen.

15 minuter in i matchen låg han bakom Göteborgs första mål. Efter en snabb löpning på högerkanten fick han bollen nere vid kortlinjen. Han tittade upp, såg Stefan Selakovic vid straffområdesgränsen och passade. Selakovic kunde kontrollerat placera bollen intill stolpen.

Som åskådare kunde jag bara konstatera: att se Pontus Farnerud på nära håll på en fotbollsplan är att bevittna en spelare som ser fullständigt naturlig ut i varenda rörelse på planen – med boll och utan – och som aldrig verkar tappa koncentrationen. Även utan spetsegenskaper sticker han ut av den anledningen, också med landslagsmässiga spelare intill sig.

Det var också dessa förmågor som fick Jörgen ­Lennartsson, som tränade Stabaek 2011, att göra ­Pontus till lagets kapten. Där Tommy Söderberg såg en för snäll kille som tog för få initiativ såg Jörgen ­Lennartsson ett fullblodsproffs.

Det kan tyckas ironiskt att en av Sveriges finaste passningspelare har tillbringat de senaste tre och ett halvt åren i den norska ligan, där den rådande fot­bollen är själva antitesen till den fotboll som Pontus står för. Jörgen Lennartsson håller inte med. Den nyblivne Elfsborgstränaren menar att konkurrensen i klubbar som Monaco och Sporting, där det går 13 på dussinet av passningsskickliga kreatörer, blir oerhört tuff just för spelare som Pontus.

– I Frankrike blir han kanske en average player, säger Jörgen Lennartsson. Men i Sverige eller Norge blir sådana killar toppklasspelare. Så stor är skillnaden, helt enkelt. Jag gjorde Pontus till kapten mer för hans sätt att vara än något annat. Han är inte den verbala kaptenen, men han är en förebild för alla. Hela hans leverne är extremt proffsigt. Man behöver aldrig vara orolig för att Pontus inte ska vara koncentrerad på en träning.

Träningarna med hårdsatsande IFK Göteborg inför den allsvenska starten kommer att bli extra viktiga. Pontus skrattar när han säger att han själv inte riktigt förstår hur tränaren Mikael Stahre ska formera laget med tanke på alla bollbegåvade mittfältare som finns tillgängliga. Pontus känner sig trygg med att han ska kunna leverera i Allsvenskan, men är ändå spänd. Han hör till en av de sista spelargenerationerna som har tydliga minnen av IFK Göteborgs senaste storhetstid. När Blåvitt spelade Champions League-fotboll mot Barcelona, Milan och Manchester United under framgångsåren på 90-talet var Pontus en tonåring som satt klistrad vid TV:n.

För honom är det stort att dra på sig den blåvit­randiga tröjan.

– De flesta klubbar jag har varit i har varit små, familjära klubbar, med undantag för Sporting, som är jättestor. Mina två första år i Stabaek var fantastiska, jag har aldrig kommit till en klubb där det rådde sån entusiasm och optimism. Men jämfört med Stabaek känns IFK Göteborg som en storklubb – ja, faktiskt om man jämför med Strasbourg också, och till och med Monaco. Det märks på målsättningarna, på vinnarinstinkten. Nu är det väldigt mycket nytt som ska sättas på plats på kort tid, men jag tycker att det är riktigt att förändra. Om Blåvitt har kommit sjua i Allsvenskan två år i rad har man gjort något fel. Nu har vi riktigt bra spelare och en tränare som känns modern. Det märks redan i träningsmatcherna att intresset är väldigt stort.

Du är ju en av dem som skapar det där intresset.

– Ja, tack för den. Nu fick jag den pressen på mig också. Jo, jag känner av pressen, men jag vill ju ha den. Det var därför jag ville hit.

Du blev lagkapten i S­tabaek. Lärde du dig mycket av det?

– När man har spelat så länge som jag får man ju till slut en viss mognad. Man tar ansvar för hur man uppträder på plan och vet hur man är stabil i 90 minuter. Annars vet jag inte om jag lärde mig något särskilt i Norge. Att spela på konstgräs, kanske. Det lär jag få nytta av i Allsvenskan också.

I Pontus Farneruds andra framträdande för IFK Göteborg kommer över 4 000 personer till träningskampen mot Fredrikstad. Blåvitt pressar på i slut­minuterna och jagar en 2–2-kvittering. I matchens sista sekunder lyfter Hjálmar Jónsson en frispark in i straffområdet, Philip Haglund får huvudet på bollen, Tobias Hysén hinner upp den före kortlinjen och lyckas peta tillbaka den in i röran framför målet. Dit har Pontus Farnerud tagit sig, han kastar sig fram mellan två backar och stöter in bollen med vänsterfoten.

Spelaren vars enda svaghet är att han sällan är med i målprotokollet eller sällan tar »penetrerande löpningar« – och som själv säger att det inte är så viktigt att synas i poängprotokollet – har efter en och en halv match för sin nya klubb gjort ett mål och spelat fram till ett annat. Dessutom: båda gångerna efter våghalsiga djupledsrusher.