Ola Toivonen: »Jag älskar att komma rättvänd i fart«

Hasse Borgs Malmö FF har stått för 2000-talets tre dyraste svenska spelarexporter. Nu ser Borg fram emot den fjärde – men först ska hans nya fynd erövra Allsvenskan.

Metallicas Enter sandman dånar i styrketräningslokalen längst in i katakomberna under Baltiska hallen. Halva Malmö FF:s A-lagstrupp kör fysträning, andra halvan tränar med boll i Kombihallen tvärsöver Stadionvägen. 

Passet leds av sprintcoachen Tobias Karlsson som ingår i friidrottstränarkvartetten Team Agne Bergwall. Satsningen är ny för i år. I april ska Malmöspelarna ha samma klipp i steget som »Carro« och systrarna Kallur.

Ola Toivonen och Jonatan Johansson tränar utfall med var sin skivstång på axlarna. De tar sig fram med djupa kliv. Steg efter steg…

Annons

»Kom längre ner!«, instruerar Karlsson och överröstar Metallicas James Hetfield. De fortsätter och grimaserar nu båda betydligt mer illa.

En dryg timme senare kommer en nyduschad och mätt Ola Toivonen ut från klubbrestaurangen Kulan vid Malmö stadion. Dagens rätt var köttbullar och potatis med brunsås och lingon. 

Resan från pojkrummet i brukssamhället Degerfors, mamma Margaretas köttfärssås efter träningarna och spel i Superettan har gått fort. På tolv månader lyckades Ola debutera i Allsvenskan, U21-landslaget och A-landslaget. I storklubben Malmö väntar nu nästa utmaning för Årets nykomling i svensk fotboll − att leva upp till alla lovord och fortsätta utvecklas. 

Är du så mycket bättre nu än vad du var när du lämnade Degerfors för Örgryte?

– Det är klart att jag blivit starkare, snabbare och fått bättre tempo. I Degerfors tränade vi sex gånger i veckan, i Öis tio till elva. I början bar knappt benen efter träningen, men man kom snabbt in i det och sedan kände jag mig bara starkare och starkare under säsongen. Men framför allt har mitt spel mognat. Exempelvis har jag blivit bättre på att avväga när jag ska hålla i respektive slå den avgörande bollen. Det sker gradvis så det är svårt att märka själv.

Är du själv förvånad att det gått så fort?

– Ja, det är klart. Samtidigt tror jag att det kan komma en dipp snart då man sjunker till botten. Allt kommer inte att gå på räls som det gjort hittills. När det händer är det bara att jobba hårdare så man kommer upp ur det. Alla unga spelare får svackor, det är bara att inse. Hur jag kommer att reagera när det drabbar mig kan jag inte svara på. Det får jag ta då.

Din debutsäsong spelade du 24 av 26 matcher från start och gjorde sex mål. Den blir svår att upprepa? 

– Det var helt klart en bra säsong och jag hade väl egentligen inte så mycket mer att ge. Men jag borde definitivt ha gjort fler mål sett till alla lägen jag hade. Den här säsongen är givetvis viktig. Jag kommer till en ny klubb och vill prestera, men bara därför är det inte den viktigaste i mitt liv och absolut inte avgörande för min fortsatta karriär. Målet i år är först och främst att få spela och utvecklas så mycket som möjligt. 

Låt säga att du får spela hälften av matcherna från start. Skulle det vara okej?

− Nej, det tycker jag inte. Men tre fjärdedelar skulle vara rätt hyfsat, även om jag givetvis vill spela alla matcher.

Vad är ett godkänt målsnitt?

− Mer än de sex jag gjorde i fjol. Ett mer räcker. Får jag spela alla matcher och gör fler än sex mål tycker jag absolut att jag kan säga att jag etablerat mig i Allsvenskan.

Är du beredd på att bemötas hårdare i år?

− Visst vet alla vem jag är nu, men att det skulle bli så mycket hårdare, det tror jag inte. Det är alltid mycket skitsnack på plan. Vad det gäller fula knep och fysiskt spel är det mer sluggerspel och kanske rent av hårdare i Superettan. Risken att jag skulle dra på mig röda kort på grund av psykningar tror jag inte är så stor. Däremot har det hänt flera gånger i matcher att jag blivit sämre för att jag blivit förbannad på mig själv efter att ha misslyckats i några situationer. Det behöver jag jobba med.

Annons

Inför säsongen 2006 kommenterade Degerforssonen Ralf Edström Öis förvärv av dig med orden: »Kan han bara tygla sitt humör har han kvaliteter som kan räcka i Allsvenskan.«

– Jag erkänner att mitt temperament var lite hett när jag spelade i Superettan. Jag fick typ nio gula och ett rött. Med Öis fick jag bara sex varningar. Det är väl inte så farligt?

Nu är du i en toppklubb som satsar på SM-guld och som har köpt dig för en rejäl slant. Känner du att kraven ökar?

− Det är inget jag bryr mig om. Det kanske inte låter så lätt, men sån är jag. Den pressen jag får leva med är den jag sätter på mig själv.

På Malmös hemsida har supportrar liknat din spelstil vid Kakás. 

− Mina styrkor är spelförståelsen, avslut och att jag är bra med bollen i fart och visst, det kanske stämmer in på Kaká också. Men han är grym med bollen i fart så den liknelsen får stå för dem. I både Degerfors och Öis transporterade jag bollen långa sträckor. Jag älskar det, att komma i fart rättvänd mot försvararna och i sista ögonblicket bestämma om jag ska gå på genombrott eller sticka in en pass bakom dem, eller slå en tidig pass om luckan finns bakom försvaret.

I Öis sjönk ni ofta lågt med laget och satsade på kontringar. Malmö är mer spelförande. Var passar din spelstil bäst?

– Jag kan inte svara på om Malmös spelstil passar mig bättre, men två år i Superettan och ett i Öis, där båda lagen sjunkit tillbaka lite i grunduppställningen, räcker. Nu ska det bli roligt att få föra matcherna också.

I A-landslaget och U21 har du spelat anfallare. Var spelar du helst?

− Det spelar ingen roll. Det har ju gått bra båda delarna. Jag är ung så det kan vara en fördel att variera.

Vad hade du för målsättning inför resan till Sydamerika med landslaget?

– Ingen alls, typ. Roland Andersson ringde dagen innan truppen presenterades och sa att de ville ha med mig. Jag trodde inte ens att det var något sånt i år, så jag blev hur glad som helst. Uttagningen var hundra procent oväntad så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Det blev en pizza med min sambo Emma och så ringde jag pappa.

Kände du dig bortkommen första samlingen?

– Näae, jag hängde med Pontus Wernbloom och Oscar Wendt som jag känner sedan tidigare, så det var lugnt. Det var en fördel att jag varit med i U21 innan. Jag visste ju hur rutinerna går till och mycket är likadant som i U21, nästan allting faktiskt. Man kände igen övningarna på träningarna och rutinerna bredvid. Det är bara träna, äta och sova som gäller… haha.

Uttagen i startelvan i första matchen mot Venezuela. Hur kändes det?

– Det är klart att jag blev förvånad. Jag brukar aldrig bli nervös men visst kändes det lite när förbundskaptenerna visade startelvan på overhead och jag fanns med. A-landslaget är trots allt större än U21. Men det gick fort över. Jag är inte den som grubblar eller ligger sömnlös inför en match.

Du fick 60 minuter.

– Jag var ju inte så jävla bra. De rullade ut oss och när vi väl fick bollen var vi för trötta för att göra något. Det blev för mycket spring utan boll. Så enkelt var det. Det var ovant att möta så bollskickliga spelare…  alltså i Allsvenskan finns det ju inga lag som håller i bollen och rullar i backlinjen som Venezuela gjorde, eller tar sådana risker på egen planhalva. I andra halvlek blev spelet bättre men det berodde mest på att det blev skugga och 25 grader varmt i stället för 35. 

Du liksom många andra fick ettor i betyg dagen efter. Vad skulle du ge dig själv?

– På en femgradig skala en etta absolut. För hela laget en etta i första halvlek och 2,5 i andra.

Andra matchen missade du på grund av förkylning och i sista matchen mot Ecuador satt du i strumplästen på en plaststol med fötterna till synes behagligt upplagda på ytterligare en stol. Solade du?

– Ha ha, nej det gjorde jag inte. Det var faktiskt fullt på bänken. Alternativet var att sitta bakom, men då hade jag ju inte sett något. Som ny får man ta lite initiativ för man får alltid sämsta platsen.

Kändes det som att du räckte till på den nivån?

– Man har alltid långt upp till de bästa, men det är svårt att säga. I matchen mot Venezuela hamnade jag inte i så många situationer och på träningarna var det ju samma backar som i Allsvenskan. Jag tror att det tar tid att komma in i ett A-landslag. Alltså… för att exempelvis komma med till EM tror jag att det krävs betydligt mer än att gå in och göra tre mål i en träningsmatch. Vad det handlar om är att kontinuerligt spela så mycket som möjligt med de bästa.

 

Ola Toivonen växte upp vid älven nära klassiska Stora Valla − på den sidan där det nerlagda järnverket ligger − i en röd trävilla med vita knutar på Enbärsgatan. Med en pappa som spelat i Degerfors A-lag och två fotbollstokiga äldre syskon var valet av sport inte svårt. Ola började träna med sjuåringarna i Degerfors P84-lag när han var fem, och resten av tiden spelade han själv eller med kompisarna och syskonen bakom huset.

– Pappa hade byggt två mål på baksidan. Det var vår egen plan så vi skötte gräset noga och hjälpte till att klippa. Ändå tog det mycket stryk. Vi kunde spela i timmar. Enda pauserna kom när mamma kom ut med saft och bullar och när vi var tvungna att komma in och lägga oss.

»När jag var i Thailand två veckor käkade jag bara fet mat och en massa gott, trots det och att jag inte rörde mig en meter gick jag inte upp ett hekto.«

Som 17-åring debuterade Ola i Degerfors A-lag i division två mot Brage på Stora Valla. Året därpå spelade han tolv matcher och var inför säsongen 2005 − när laget gått upp till Superettan − ordinarie. På våren möttes Degerfors och Örgryte i Svenska cupen. Zoran Lukic imponerades av motståndarlagets gänglige offensiva mittfältare, en 18-åring som trots sin bristande fysik visade fin spelförståelse och teknik. 

Talangscouterna syntes allt oftare på Stora Valla. De ivrigaste kom från Djurgården, AIK och Halmstad. Till slut stod det mellan Örgryte och AIK. 

Annons

– Är man från Degerfors med 10 000 invånare så är man kanske lite rädd att flytta till Stockholm direkt. Sedan hade jag sett att Zoran gett unga chansen både i Djurgården och Öis så det spelade också in.

Ola Toivonen checkade in på Öisgården den 11 december 2005. Redan efter en träning hade Zoran Lukic bestämt sig för att Ola var en man för startelvan. 

Lukic överraskades av Olas avslutningsteknik, och minns att anfallaren gjorde otroligt många mål de där första träningarna före jul. 

– Trots att Ola var ny pratade han mycket, var engagerad och pushade på de andra på träningarna. Jag gillade hans attityd för jag letar nästan alltid efter unga spelare som inte är rädda för att tala om för gruppen att »här är jag«. 

Lukic såg likheter med Kim Källströms inställning i samma ålder. Ola ville alltid vinna tävlingsmomenten på träningarna och gjorde han inte det gick han runt och muttrade surt. Likadant om hans lag förlorade i tvåmålsspelet. Inställningen var densamma i Allsvenskan. 

Lukic säger att medan flera av de andra unga spelarna i Örgryte hade enorm prestationsångest när spelet inte fungerade våren 2006, och bara tycktes vänta på att Ailton skulle komma tillbaka, så fokuserade Ola på sitt eget spel.

− Han hade den mentala biten som de andra unga saknade och därför förblev han liksom kvar på ytan och kunde gå vidare, medan de andra försvann under resan och i dag varken märks i Öis eller någon annanstans.

Zoran Lukic säger att han är glad att Ola valde Malmö för att klubben har visioner och en tränare som lägger stor vikt på individuell träning. Enligt Zoran råder det inga tvivel om att Ola i år, om han får vara skadefri, blir en av Allsvenskans bästa spelare. 

– Han hör absolut till de fem mest talangfulla spelare jag tränat. Kim Källström finns det ingen som slår, men sedan är Ola där tillsammans med Johan Elmander och Babis Stefanidis.

 

Ola minns matchen mot Häcken i näst sista omgången på Nya Ullevi: hur han linkade av planen med en bristning i låret med fem minuter kvar att spela, Lucicfrisparken i slutminuten som Dick Last tippade ut via ribban, den efterföljande hörnan som rensades bort på mållinjen. 

Matchen var inne i tilläggsminut två av tre när Teddy Lucic slog en hård inåtskruvad hörna från vänster. Ola Toivonen satt på marken längst bak i Örgrytes avbytarbås med händerna för ögonen.

− Jag var så nervös att jag mådde dåligt. Men efter Häckens första hörna sa jag till mig själv: »Nu har de haft sina två chanser, nu klarar vi det.« Precis i samma ögonblick som jag öppnade ögonen nickade de in 1-1. Jag kände mig bara tom.

Efter slutsignalen var han först ut i spelargången. Från läktaren skanderade klacken »Pi-i-insamt! Pi-i-insamt!« och pekade finger åt de egna.

»Jag ska försöka göra något bra varje minut jag är på planen. Förhoppningsvis kan jag bidra till att vi tar SM-guld eller åtminstone till att laget placerar sig bättre än i fjol.«

Efter en lång dusch gick Ola direkt till Ullevirestaurangen, åt en halv portion pasta med skinksås och tog hissen ner i garaget. Han tog bilen hem, trots att det går fortare att gå. I lägenheten på andra sidan Fattighusån väntade sambon Emma som också spelat match och förlorat. 0-3 mot KIF Örebro innebar att hennes Jitex hade ramlat ur Damallsvenskan.

− Det blev inte mycket sagt den kvällen. Det kändes som den värsta i mitt liv. Emma skulle jobba tidigt dagen därpå så hon gick och la sig strax efter halv tio, men jag visste att jag inte skulle kunna somna. Det kan jag aldrig efter förluster.

En vecka senare var Örgryte klart för Superettan. En säsong där lagets tränare sparkades före VM-uppehållet, där den första vinsten dröjde 13 omgångar och där klubben jagades av licensnämnden för en ekonomi i spillror – hade slutat lika illa som den börjat.

– Bussresan hem efter sista förlustmatchen mot Kalmar vill man väl helst glömma. Det var dödstyst hela vägen. Ändå hade jag det nog bättre än de andra i laget dagarna efter. Jag behövde ju träna eftersom jag hade U21-landskamp veckan efter. De andra önskade nog att de var lediga. Det hade jag gjort.

Trots Örgrytes kräftgång fick du genomgående bra betyg i media under hösten.

– Jag läser inte så ofta tidningar oavsett hur det går. Betygen tycker jag är löjliga. Hur kan en person följa 22 spelare samtidigt under 90 minuter och sedan ge ett rättvist betyg? Det går inte. Visst, Emma kanske nämnde när jag fick bra betyg någon gång, men det var ju inte så att hon viskade »älskling, du fick en fyra« i mitt öra på morgonen.

Åtta dagar efter uttåget ur Allsvenskan utsågs Ola till Årets nykomling vid Fotbollsgalan på Hovet. Dagen därpå gjorde han debut i U21-landslaget mot Frankrike i Hässleholm. Sverige förlorade med 2-4, men Ola var med ett mål och en assist bäste svensk på planen. På läktaren fanns representanter från de flesta allsvenska klubbarna.

Veckorna före jul var Ola silly seasons mittpunkt. Media placerades honom i Djurgården, Hammarby, Helsingborg, Viborg, Malmö, Elfsborg, Odense… Spekulationerna skiftade från dag till dag.

– De första veckorna var jobbigast. Jag började nästan hata när telefonen ringde. »När ska du bestämma dig?« »Vilken klubb blir det?« Expressen var värst. De var katastrof. Jag tror att de ringde fyra gånger på tre dagar och när jag inte sa något gissade de på klubbar. Först var det Djurgården, sedan Hammarby och därefter Odense. Däremellan var det väl Viborg också tror jag. Jag sa från början till min agent, Martin Dahlin, att jag ville stanna i Allsvenskan och sedan pratade vi inte mer om det. Så några utländska klubbar var det aldrig tal om. 

Vilka klubbar valde du mellan?

– Malmö, Helsingborg och Elfsborg.

Varför?

– Elfsborg hade vunnit Allsvenskan och skulle spela i Europa. Hade jag valt Elfsborg hade jag dessutom kunna bo kvar i Göteborg. Malmö och Helsingborg kändes bäst om man ser till möjligheten att bli proffs, båda toppar statistiken.

Hur mycket reklam gjorde Dahlin för sin gamla klubb Malmö?

– Han hade ett jobb att sköta. Han jämförde och tog fram de klubbar som han trodde var bäst för mig och sedan utgick vi från det. Han tyckte att alla tre var ganska jämna. Men det var jag som bestämde och inte Martin, om det är dit du vill komma.

Var valet lätt?

– Alltså… det var så sjukt svårt. Först trodde jag att Elfsborg var bäst för mig. Sedan när jag träffade Malmö kände jag att de var bäst för mig. Och när jag slutligen träffade Helsingborg kändes de bäst av de tre. Sedan, när allt hade lagt sig efter någon dag, kände jag att Malmö nog var bäst ändå.

På vilket sätt?

– Jag tror att mina chanser att utvecklas är störst i Malmö. Spelartruppen håller hög kvalitet, klubben har visioner och ett proffsigt upplägg både för träningar med laget och individuellt. Jag tror att Malmö är den bästa miljön och det bästa skyltfönstret om man vill ut i Europa. Det var nog det som avgjorde. Hasse Borg sa typ: »Vi utvecklar dig och säljer dig vidare till Europa.«

Hur ska ni nå målet?

– Vi ska jobba hårt med mina svagheter. Jag behöver bli snabbare och bygga på mig mer muskler utan att för den saken bli osmidig. Jag kommer att ha ett individuellt program och så kommer hela laget att jobba mycket med friidrottsträning. Det är en bra start.

Du väger 76 kilo och är närmare 1,90 lång. Hur många fler kilon muskler behöver du?

– Inte så värst många men det är svårare än man tror. Jag har fan inte gått upp ett kilo, jo kanske två under hela säsongen i Öis. Inte ens i fett kan jag gå upp. När jag var i Thailand två veckor käkade jag bara fet mat och en massa gott, trots det och att jag inte rörde mig en meter gick jag inte upp ett hekto.

 

Malmös sportchef Hasse Borg står lutad mot räcket och följer lagets förmiddagsträning i Kombihallen. Han gör det så ofta han kan. Dels är det hans jobb, dels tycker han att det är fruktansvärt roligt. Och så är det skönt att komma ifrån kontorsstolen en stund.

Han minns väl sitt möte med Ola och Martin Dahlin på Avenyn i Göteborg. Borg fick åka upp själv eftersom Sören Åkeby precis hade opererat höften. Riktlinjerna från Malmö var enkla. Toivonen stod högst upp på klubbens önskelista för Jari Litmanens roll som nummer 10, det vill säga som offensiv mittfältare i en 4-3-3-uppställning eller som den offensiva spetsen i en 4-4-2-uppställning med diamant på mitten. Hasse Borg berättar att klubbens intresse eskalerade efter Olas debut i U21-landslaget mot Frankrike i november.

− Vi var på plats hela tränarstaben i Hässleholm. Känslan efter matchen var bara: »Honom ska vi ha!« Fransmännen var otroligt skickliga och överlägsna på alla positioner utom Olas. Han höjde sig ur mängden och var den enda som kunde mäta sig med motståndarna.

I Kombihallen börjar en skolklass spela sjumannafotboll på tvären. På en bänk bredvid frågar jag Ola om hans första tid i Malmö och hur han ser på framtiden.

− Jag hade sett Stadion och grönområdet runtomkring. Det var väl ungefär det. Men Emma har bott i Malmö så det var hon som valde klubb åt mig… ha ha. Nej, men hon kunde i alla fall ge tips om vilka områden som är trevliga att bo i. Nu trivs jag bara bättre och bättre. Det är en fin stad.

Hur var MFF när du mötte dem med Örgryte i fjol?

− Jämfört med Elfsborg och Helsingborg var Malmö sämst, sett över båda matcherna. Samtidigt hade de enskilda spelare som imponerade enormt, som Litmanen, Junior och Jonatan. Och så kändes deras defensiva mittfält med Anders Andersson och Daniel Andersson starkt.

Vad tror du att du kan tillföra Malmös spel?

− Jag ska försöka göra något bra varje minut jag är på planen. Förhoppningsvis kan jag bidra till att vi tar SM-guld eller åtminstone till att laget placerar sig bättre än i fjol och underhåller publiken.

I Örgryte slog du de flesta frisparkarna. I höstderbyt mot IFK Göteborg visade du Ronaldinho-klass.

− Jag gillar att skjuta. Det har jag alltid gjort. När jag var liten tränade jag långskott med kompisarna på bakgården och efter träningarna stannade vi ofta kvar några stycken och sköt innan vi badade i Letälven. Det var ju inte seriöst, men samtidigt blev man också bättre. När jag kom upp i A-laget var det inte längre lika spontant men man insåg ändå att man var tvungen att stanna kvar lite och träna själv. I Öis stannade jag nästan alltid kvar efter träningen och skottränade med Alex Mellqvist och Simon Chekroun. När jag sedan lyckades med frisparkar på match så är det klart att det blev ännu roligare att nöta.

Kommer du att ta hand om frisparkarna i Malmö?

− Jag minns inte vem som slog frisparkarna i Malmö förra säsongen, men får vi en frispark i premiären mot Elfsborg strax utanför straffområdet är det klart att jag vill slå den.

Ditt mål är att bli proffs. Tror du att du stannar kontraktstiden ut i Malmö?

− Jag har kontrakt på fyra år. Det skulle vara lagom att spela två-tre år i Malmö och sedan bli såld till ett lag i Europa.

Ser du det som ett misslyckande om du spelar kvar i Allsvenskan om fem år?

− Vad är jag då… 25 år. Nej, då har man ju fortfarande chansen att ta sig ut. Max von Schlebrügge kom ju ut nu när han är 29.

Vad skulle du värdesätta mest inom två år − SM-guld med Malmö eller ett proffskontrakt med Herenveen?

− Få tänka… att vinna SM-guld och sedan tredje året bli proffs i Herenveen.

Vilken är drömklubben?

− Barcelona och ett hus vid havet, eller något franskt lag. Franska ligan är enormt underskattad även om Lyon höjt anseendet de senaste åren. Den
är helt klart bättre än Bundesliga och kanske även Serie A.

Vad skulle du göra med alla miljoner?

− Först skulle jag ge en bil till mamma och pappa. En jeep… en Porsche Cayenne eller en Audi Q7. Själv skulle jag köpa en likadan Porsche och en Ferrari, svart eller silverfärgad. Zlatan har en svart och den är grym alltså. Fast jag skulle aldrig köpa en sådan som Mellberg har.

Vad har han då?

− Har du sett filmen Gone in 60 seconds? Han köpte den som är med där. Den har väl 600 hästkrafter eller nåt. Vad fan ska man med det till? Det är en Ford Mustang, tror jag. Den är helt sjuk är den, men jag skulle aldrig köpa den framför en Ferrari.

Än så länge har Ola Toivonen dock mer anspråkslösa krav. På väg mot omklädningsrummen berättar han vad som har högsta prioritet:

− Jag måste få alla sportkanaler på TV:n i lägenheten. Det var det viktigaste när jag flyttade till Göteborg. Det är det nu också.