Ni som har sett Filip och Fredriks nya rulle på bioduken känner till Köpings ikoniske »tårtgeneral« Hasse P. Men han var varken den ende eller förste »generalen« som satte Köping på Sverigekartan.
76 år innan Hasse P fick tårtdille stod Kalle »Köping« Gustafsson för Sveriges första landskampsmål i fotboll, och på Svenska fotbollförbundet styrde och ställde en ryktbar sekreterare med rötterna i Köping. I den nyutgivna boken Blågult – historien om Sveriges herrlandslag i fotboll skriver Jesper Högström om Anton Johansons motsägelsefulla natur:
»Telegrafkontrollören Johanson från Köping, eller ›Fotbollsgeneralen‹ som han kom att kallas, är en av de mest utskällda idrottsledare Sverige någonsin ägt. Han var en rufflare, intrigör och grandios maktmänniska som dock inte saknade försonande drag.«
Den hårdhänte fotbollsgeneralen spelade en huvudroll i den infekterade osämja mellan göteborgare och stockholmare som präglade landslagets tidiga år, och som Jesper Högström skildrar i den inledande delen av Blågultboken. Den innehåller även okända berättelser om spelarstrejker, konflikter inom laget och landskampen då en berusad svensk anfallare togs ut i startelvan. Ni hör ju: detta är en läsvärd bok.
Från och med i dag finns kapitlet om landslagets första, stapplande steg att läsa på offside.org. Det är just nu upplåst och läsbart för alla: »Så föddes Blågult«.
Medan Janne Anderssons älskvärda svenska landslag förbereder sig för VM är det få som gärna blickar tillbaka till den föregående eran: de mörka Hamrénåren.
Det gör Jesper Högström.
I samband med veckans nyutgivning av Jespers blågula bok ringde jag upp författaren för att snacka tillputsning och Hamrénförakt.
Hur var det att skriva om landslaget igen?
– Jag är glad över att jag fick möjlighet att göra uppdateringen. Inte bara för att den är gjord för att Sverige gick till VM, utan också för att det gick väldigt snabb när jag skrev den första utgåvan. Jag har alltid haft i bakhuvudet att somliga partier går att putsa till. Sedan var det kul att uppdatera den med vad som har hänt de senaste tio åren.
Fast det låter inte jättekul med tanke på hur de åren har sett ut.
– Största delen av perioden, sedan 2007 egentligen, har varit ett stort lidande. Under Hamrénperioden kände jag mer och mer avsmak för landslaget. Men det var samtidigt skönt att formulera för mig själv vad det var som var så jobbigt med landslaget under den perioden. Att sätta det i ett sammanhang.
Hamrén får sina fiskar varma?
– Det får man väl säga. Vad som har slagit mig är… Jag fattade att många inte gillade Hamrénregimen, men det är få som går tillbaka och undrar hur fan det kunde bli på det där viset. Vad hände? Det är lite som Sovjetkommunismen: ett experiment som mänskligheten måste genomföra någon gång för att inse viktiga saker om världen. Vad som var speciellt med den tiden var att det i första hand inte handlade om bristfälliga resultat, utan att hela stämningen kändes så dysfunktionell och konstig.
Var det roligare att skriva om dagens hyllade landslag?
– Såtillvida att jag återupptäckte glädjen kring att följa landslaget, om jag talar mer som blågul supporter. Jag blev glad när Janne kom in som förbundskapten, han var vad jag själv verkligen ville ha. En annan sak jag kan säga, som egentligen är mer negativt om det senaste kapitlet: När jag skrev den första utgåvan för tio år sedan var det relativt lätt att få spelare att prata om hur det hade varit. Nu märker jag, om man läser de nya kapitlen, att det har blivit väldigt svårt att få människor att prata öppet. Det blir en del anonyma citat, vilket jag egentligen inte gillar, men det är en spegelbild av hur medieklimatet har blivit. Folk vaktar sin tunga mer.
Men boken är ändå läsvärd?
– Det hoppas jag! För att summera: Jag har uppfattat stora delar av de senaste tio årens svenska landslagshistoria som en pina och prövning. Därför har det känts nästan som en befrielse att försöka formulera hur det har varit och hur det har kunnat bli på det viset.
Därmed tackar jag Jesper för hans tid och tar mig friheten att själv besvara min avslutande, högst ledande fråga: Ja, nyutgåvan av Blågult är läsvärd. Med unik närhet och nöjsam ton skildrar Jesper 110 års svensk fotbollshistoria på ett underhållande och insiktsfullt sätt.
Kapitlet om Hamrénåren kan ni läsa här: »The icke-shining«.
- Mer:
- Offsidesnack
