»Bra för svensk fotboll? Noggrannare tränaranställningar!«

 Jag har en vän som är läkare. Något han snabbt blev varse var att så fort han hänger på sig läkarrocken tenderar andra människor att köpa precis allt han säger. »Det är läskigt, Andreas. Jag skulle i princip kunna säga att den där väggen är grön och få nickningar tillbaka«, sade han och pekade på den vita väggen bakom oss. 

Titlar fungerar ju ofta så, de för med sig respekt och trovärdighet. Få människor skulle få för sig att kliva in på universitetet för att utvärdera kunskaperna hos professorn i matematik. En advokatbyrå får sällan jobbansökningar från personer utan juristexamen. Inte ens på knattegymnastiken skulle någon vilja tala om för instruktören hur barnen borde ha landat efter en handvolt.

Ett tydligt undantag här är fotbollstränaren. 

Eftersom »alla« kan fotboll vet vi efter 90 minuter hur en Champions League-tränare borde ha gjort och vilka spelare som måste tas ut till nästa match. Alla vet exakt också hur tränaren, som de aldrig träffat, är som person och hur den dagliga verksamheten, som de aldrig besökt, bedrivs. 

Jag lyssnar på en fotbollspodcast där det bergsäkert slås fast att tränare X »jobbar mycket med människan, psykologiskt och sådär« och tänker att nej, det stämmer inte alls. Tränare Y anses i sin tur vara väldigt bra på att utveckla spelare. Jag tänker: smart strategi att slänga in ordet »utveckling« i ett antal intervjuer. Så behöver ingen få reda på att det internt mest har skrikits efter nya spelare i varje transferfönster. 

I en tidningsartikel läser jag om tränare Z. Personen känner jag som en av de mest strukturerade i branschen, med oerhört detaljerade träningar kopplade till sin spelidé. Men i artikeln döms han ut. Skribentens motivering: han saknar tydlig spelidé.