Jag har en vän som är läkare. Något han snabbt blev varse var att så fort han hänger på sig läkarrocken tenderar andra människor att köpa precis allt han säger. »Det är läskigt, Andreas. Jag skulle i princip kunna säga att den där väggen är grön och få nickningar tillbaka«, sade han och pekade på den vita väggen bakom oss.
Titlar fungerar ju ofta så, de för med sig respekt och trovärdighet. Få människor skulle få för sig att kliva in på universitetet för att utvärdera kunskaperna hos professorn i matematik. En advokatbyrå får sällan jobbansökningar från personer utan juristexamen. Inte ens på knattegymnastiken skulle någon vilja tala om för instruktören hur barnen borde ha landat efter en handvolt.
Ett tydligt undantag här är fotbollstränaren.
Eftersom »alla« kan fotboll vet vi efter 90 minuter hur en Champions League-tränare borde ha gjort och vilka spelare som måste tas ut till nästa match. Alla vet exakt också hur tränaren, som de aldrig träffat, är som person och hur den dagliga verksamheten, som de aldrig besökt, bedrivs.
Jag lyssnar på en fotbollspodcast där det bergsäkert slås fast att tränare X »jobbar mycket med människan, psykologiskt och sådär« och tänker att nej, det stämmer inte alls. Tränare Y anses i sin tur vara väldigt bra på att utveckla spelare. Jag tänker: smart strategi att slänga in ordet »utveckling« i ett antal intervjuer. Så behöver ingen få reda på att det internt mest har skrikits efter nya spelare i varje transferfönster.
I en tidningsartikel läser jag om tränare Z. Personen känner jag som en av de mest strukturerade i branschen, med oerhört detaljerade träningar kopplade till sin spelidé. Men i artikeln döms han ut. Skribentens motivering: han saknar tydlig spelidé.
Bilden av hur en tränare »är« skapas i dag väldigt fort. Och oavsett om den är onyanserat positiv eller överdrivet negativ blir den snabbt allmänt vedertagen. Detta behöver tränarna, men framför allt klubbarna, förhålla sig till. Ett inte helt ovanligt scenario är att en tränare gör bra resultat, byter klubb och får sparken sju månader senare. Har hen blivit en mycket sämre tränare på mindre än ett år? Självklart inte.
Givetvis finns det bättre och sämre tränare, och vad som är bra och dåligt är upp till var och en att bedöma. Men en klubb måste åtminstone veta åt vilket håll den vill och söka tränare därefter. Mer än en kollega har berättat om möten med klubbledningar där de har fått kontraktsförslag och samtidigt känt att den potentiella arbetsgivaren inte haft en aning om vad önskerekryteringen står för.
Med resultat, vision och ekonomi som insats har klubben alltså valt att chansa med den kanske viktigaste sportsliga rekryteringen av alla.
Uttrycket »bra för svensk fotboll« är numera så slitet att det oftast används ironiskt. Men tydligare idéer och noggrannare research kring tränaranställningar är en helt uppriktig önskan. För vet ni vad? Den naturliga följden blir just förbättrad svensk fotboll.
Andreas Brännström har varit tränare för bland annat IK Sirius, AFC United och Dalkurd FF – som han fick lämna efter 2017 trots klubbens allsvenska avancemang. Det här året är han fast krönikör i Offside.