»De som var uppväxta i klubben hade de sämsta kontrakten«

Ikonstatus får den som spelar i samma klubb hela sitt liv. Men det fanns en tid när »Mr Hammarby« ville något mer med sin fotboll än att vara kung på Söder. Då kom hotbreven som gjorde att Kenta Ohlsson blev kvar i klubben där han aldrig fick bli en vinnare.

Hemma hos Kenta rullar C More, Manchester City möter Arsenal.

– Det där är roligare fotboll att titta på än den vi ska gå och se, säger han.

Kenta kastar en blick mot fönstret och konstaterar att det blir en ruggig kväll på Söderstadion. Hammarby ska möta Brage, en höstmatch som helt saknar nerv. Hemmalagets chanser att nå Superettans kvalplats är obefintliga och Brage, som gjort en bra säsong, har marginal till de nedre strecken.

Annons

Han har i alla fall inte långt till arenan. Kenneth »Kenta« Ohlsson bor i Hammarby sjöstad sedan tre år tillbaka med sin sambo Pia. När barnen hade flyttat hemifrån sålde de villan i Gamla Enskede och flyttade hit, till det som en gång i tiden hette Lugnet och var ett ruffigt område med mindre verkstäder och små­industri. Kenta pekar ut genom fönstret, mot Danvikstull, och säger:

– Där borta hade farfar smidesverkstad, men jag var inte där så ofta. Det var mycket brottslighet i området. Det var knappt polisen vågade gå dit.

Som Hammarby sjöstad har stadsdelen fått en helt annan karaktär. Skjulområdet har blivit ett tidstypiskt bostadsområde för dem som vill bo modernt och centralt, men inte bryr sig om den kulturella fernissa som förknippas med Södermalm på andra sidan kanalen.

– Cirkeln är sluten. Nu bor jag mittemellan Kanalplan och Söderstadion – de två platser där mitt liv utspelat sig.

Jag ser mig omkring i lägenheten, letar diskret efter tecken på detta liv i fotbollens och Hammarbys tjänst. Jag ser en soffa och fåtölj i vitt, spis och diskbänk i svart. Bredvid TV:n ett schackspel i glas, på väggarna oljemålningar.

Sedan hittar jag, inklämda mellan Pias romaner och de deckare Kenta brukar läsa, några volymer av Årets Fotboll från 1970-talet. Kenta ser vad jag ser:

– Det var en telefonsäljare, de ringde alltid upp spelarna som var omskrivna i böckerna. Jag tyckte att okej, det kan väl vara kul – fast böckerna var rätt dyra.

På väggen finns också ett par inramade förtjänst­diplom från Hammarby. Kenta viftar avvärjande.

– Jag vet inte varför jag fick dem och jag hade dem länge i källaren. Det var en släkting till Pia som hjälpte oss att inreda och hon tyckte att de passade bra ihop med tavlorna.

På TV:n har City tagit ledningen med 1–0.

– Om jag är hemma och de visar Premier League eller Champions League börjar det klia i kroppen, då kan jag inte låta bli att titta. Men jag ser aldrig svensk fotboll, om det inte är Hammarby. En match med till exempel Djurgården ger mig inget, det är för dålig klass.

– I England har jag däremot två favoritlag. Flyg­olyckan i München 1958 gjorde att vi var många ungar som började gilla United, de har alltid spelat fin fotboll också. Och West Ham håller jag på för att det är ett klassiskt arbetarlag med tydlig lokalförankring som åkt upp och ner genom serierna – Londons Hammarby kan man säga.

Någon timme senare kliver Kenta in på ­Hammarbys sponsorträff före matchen på Söderstadion. Kenta är en återkommande gäst i de här sammanhangen, klubben vet att han nästan alltid säger ja när de ­frågar. »Han är ikonen som tar ansvar för att vara det. Vi sliter på honom en del«, säger man på marknadsavdelningen.

Speakern Fredrik Berling presenterar Kenta Ohlsson som »Mr  Hammarby« och ber honom prata lite kring de båda lagen.

– Ja, Hammarby har ju gjort några nyförvärv under sommaren. Kennedy har en känslig fot och ett riktigt bra skott. Den här dansken i försvaret, Thomas Guldborg Christensen, har gjort bra ifrån sig men det är synd att Max von ­Schlebrügge inte kan vara med. Han behövs. Mittfältaren Nik Ledger­wood är en riktig kämpe, han har alltid kramp i slutet av matcherna. Den allra bästa värvningen är Erik Sundin i anfallet. Kenta pausar och fortsätter:

Annons

– Men det är nästa år det gäller. Då har vi ny arena. Vi har fansen, vi har publiken. Men det blir fjärde året i Superettan, längre får vi inte vara kvar i den här serien.

Berling frågar vad Kenta tror om kvällen.

– Det kan bli en ganska trevlig match. Jag valde bort en match på TV mellan Manchester City och Arsenal när jag gick hit. Det här är bättre!

Lirare. I ett av matchprogrammen från 1973 kan man läsa om Kenta: »Han slår gärna pass med knorr på och hans finurliga framspelningar skär ofta som knivar i smör och bereder härliga framkomstmöjligheter för kedjemännen.« Foto: Bildbyrån

Kenneth Ohlsson föddes den 7 september 1948 och bodde sina första år i ett par ruffiga kåkar på Rutger Fuchsgatan och Brännkyrkagatan på Södermalm tillsammans med föräldrarna och tre bröder. Pappan var musiker, spelade valthorn och trumpet, men plågades av att inte kunna försörja familjen med musiken och omskolade sig så småningom till kranskötare. Den ett år äldre brorsan Benny tog ibland med Kenta till Hornsgatan där det fanns ­massor av matinébiografer. De såg Roy Rogers och andra cowboy­filmer, och ibland hittade de inte tillbaka utan blev hemskjutsade av någon hygglig polis. Fortfarande användes kolkällare i Stockholms innerstad – längst ner i husen fanns luckor där man skyfflade ner bränslet som värmde upp fastigheterna och Kenta såg ofta stora ­råttor som rusade ner i mörkret. När familjen behövde mjölk gick morsan ner till mjölkbutiken med egen kruka och fick den påfylld. Det var omodernt och trångbott, det kryllade av ungar.

När Kenta var sju år flyttade familjen till en av de nya söderförorterna längs tunnelbanans gröna linje, »som de flesta andra arbetarfamiljer på Söder gjorde«. För Ohlssons blev det Bagarmossen, som var så nytt att tunnelbanan ännu inte hade nått ända ut. Skolan var inte heller färdigbyggd men det var på skolans område han lärde sig spela fotboll. Kenta och hans kompisar höll till på en gräsyta där det fanns 40 tallar med ett staket runt om. Där skapade de dribblingsbanor och klockade tiden – om de inte blev bortjagade av vaktmästaren som bodde på skolan.

– Den gräsmattan och den vaktmästaren lade grunden för mitt spel. Vi blev för jävliga på att dribbla och vaktmästaren gav oss snabbheten, säger Kenta.

I kvarteren bodde också Olle Nyström, en av de första motorcykelpoliserna i Stockholm. MC-verksamheten hade startat 1954 och när Olle kom åkande på sin hoj till Emågatan flockades ungarna runt honom. Men Olle var också en viktig kugge i det Hammarbylag som etablerade sig i Allsvenskan i mitten av 50-talet, och när sonen Lars ville börja i Hammarby tillsammans med Kenta tog Olle med båda två till klubben. Pojkarna hade tidigare ­kamperat ihop i den egna låtsasklubben Emågatans IF, som spelade i vita tröjor med siffror de hade ritat själva. Det här var något annat, Kenta var nio år och skulle få spela sjumannafotboll i en riktig klubb för första gången.

Kanalplan blev hans andra hem. Det var där pojklagen och juniorerna tränade och spelade match, och för Kenta blev det vardag att åka in från Bagarmossen till Söder för att spela fotboll. Ibland hängde han kring Hammarbys klubbhus från morgon till kväll. Där fanns den snälla tanten Asta Jernspetz, som såg till att ungdomarna fick en pratstund och en varmkorv när de var hungriga.

Redan som 16-åring lyftes Kenta upp till A-laget. Då hade han också lirat ishockey i Hammarby sedan några år tillbaka, med inställningen att klubba och puck var roligare än att plågas av löpträning med ett fotbollslag under vinteruppehållet. Och Kenta var bra där också, 1964 kom han med i Stockholms TV-pucklag som gick till final och förlorade mot Västerbotten. När man från fotbollen började ställa krav på Kenta om att sluta med hockeyn sparkade han bakut och hotade att lämna föreningen. De lät honom hållas ett par år, ingen kunde klaga på ungtuppens kondition som efter en hockey­säsong var bättre än lagkamraternas.

Fotbollsstrategen Ohlsson var i rinken en retlig typ som stod vid motståndarnas målgård och rakade in puckar – när Hammarby 1968/1969 spelade i högsta serien vann han hockeylagets interna skytteliga före Rolf »Råttan« Edberg. Men det var en spelstil som hade sitt pris: målskytten fick en hel del snytingar av motståndare som inte gillade att bli överlistade av en ung spjuver. Kenta tvingades sy några stygn här och där, och eftersom han inte var någon slagskämpe satsade han snart allt på fotbollslaget, där han och ­Lennart »Nacka« Skoglund fått smeknamnen »­Gubben och Grabben«. Det hemvända Italien­proffset var dubbelt så gammal som Ohlsson, men de fann varandra på planen och det var Nacka som till­sammans med Tom Turesson tryckte på för att Kenta borde få en större roll i laget.

– Han kallade mig aldrig för »Kenta«, det var alltid »Grabben«. Men det var kärleksfullt, »Gubben« talade om för »Grabben« vilka ytor han skulle söka för att få passningar. Och bollarna kom.

Fortfarande var Nacka en mästerlig passnings­läggare, men försvarsarbete hade han inget intresse av. När motståndarna hade bollen stod Nacka vid mittlinjen och väntade. Och när han fuskade med konditions­träningen genom att gena på elljusslingan höll de andra spelarna god min.

– Nacka kom tillbaka först av alla och flåsade och stod i. Tränaren var imponerad, men vi visste ju att han inte hade sprungit hela vägen. Fast han var fort­farande startsnabb – ingen slog honom på 15 meter.

På hösten under det första året i A-laget fick Kenta mycket speltid, och i kvalet till Allsvenskan 1966 gjorde han två mål i hemmamatchen mot IF Saab. Det var en fantastisk känsla för den unge Kenta att avgöra en viktig match inför 25 000 åskådare på Råsunda. Kenta poserade halvnaken för pressen tillsammans med Nacka i ett badkar i omklädningsrummet efter matchen.

Succé på planen, men det var ändå tufft att ta steget till seniorfotbollen.

– Jag tappade mycket av ungdoms­tiden, i A-laget tränade jag med vuxna. Fotbollen var det viktigaste för mig men det innebar ju att jag tappade bort kompisarna från Bagarmossen. På kvällarna var det träning och på dagarna jobbade eller ­pluggade man. Jag jobbade på en DN/Expressens tryckeri och ett tag på en smides­firma.

Kenneth Ohlsson

Född: 1948

Karriär: Hammarby IF 1958-1983. En säsong (1968/1969) i högsta serien
i ishockey, också med ­Hammarby.

Allsvenskan: 333 matcher, 59 mål. Totalt 383 matcher för Hammarby. ­SM-tvåa 1982.

Gör i dag: Gymnastik­lärare på Gubbängsskolan. Inne på sitt sista arbetsår.

Från 1968 spelade Kenneth Ohlsson från start i nästan alla matcher. Kenta var både speluppbyggare och målskytt, och Hammarby var klubben som snart blev »Bajen« i var mans mun. Något var på gång i svensk fotboll. En kulturell förändring där Kentas klubb utgjorde ett slags förtrupp. 60-talets popkultur förändrade den brittiska fotbollen och med några års fördröjning påverkades även Sverige. När Tipsextra startade vintern 1969 förmedlades sångkulturen på läktarna rakt in i de svenska vardagsrummen varje helg. Och det var kring ­Hammarby som det engelska sättet att stödja sitt lag tog fart på allvar hösten 1970.

Efter en svag vårsäsong parkerade nykomlingen på sista plats i Allsvenskan. Några supportrar bestämde sig för att göra vad de kunde för att förbättra läget. Under sommaruppehållet satte ett gäng grabbar i 20-årsåldern ny text till ett par populära låtar. Steams låt Na-na-na-na – hey goodbye blev »Nan-na-na-na – he-e-ej Hammarby«. Sången lever kvar än i dag och har adopterats även av andra fans. Mungo Jerrys In the summertime blev »när det är höstsäsong är Hammarby bäst« och Svensktoppslåten Ja, det är våren förvandlades till »Ja, det är Bajen«. En hejaklackskultur kring fotbollen hade funnits tidigare, det nya var att ingen ledare stod med megafon på innerplan och manade på publiken – sångerna och hejaropen kom från ­publiken själv.

Publiksiffrorna ökade snabbt dramatiskt, både på hemmaplan och i bortamatcherna, och många av åskådarna var Kentas jämnåriga från de stora efterkrigsbarnkullarna på Söder. Anförda av Tom ­Turesson, som under hösten återvänt från två år i Club Brügge, började Bajen också vinna matcher, och botten­laget reste sig från nedflyttningsplats till en ­slutlig femteplacering – Hammarbys då bästa allsvenska placering genom tiderna.

När spelarna – i utsvängda jeans, långt hår och ­mustascher – spelade in klubbsången Bajen va namnet blev det en av få fotbollslåtar som faktiskt plockades upp av en hemmapublik och sjöngs från läktarna.

Men Kenta kände att klubben utnyttjade hans lojalitet. Under första halvan av 70-talet brukade Hammarbyledaren Lennart Nyman, med visst fog, säga »vi åker ur utan dig« inför varje säsong. Efter femteplaceringen 1970 hade Hammarby en lång svit av placeringar strax ovanför nedflyttningsstrecket och Kenta kände ofta att han tvingades bära laget på sina axlar. När nyuppflyttade och hårdsatsande Kalmar FF efter säsongen 1975 ville ha ner honom till Småland blev han därför intresserad. En flytt skulle innebära en helt annan ekonomi, bättre träningsmöjligheter och kanske det lyft i karriären som kunde göra Kenta till landslagsspelare och utlandsproffs.

– Kalmarledningen hade erbjudit en villa och ett med svenska mått mätt fett kontrakt, och sedan blev jag bjuden till klubbens avslutningsfest tillsammans med min dåvarande fru. Jag hade inte berättat för någon om Kalmars intresse och det var lite smånervöst att komma till den där banketten. Kalmarspelarna ­visste inte ­heller något och de blev lite chockade över att det skulle komma en så etablerad spelare till laget. Dagen efter pratade jag lite mer med klubben och det var nästan klart att jag skulle gå över när det kom ut i tidningarna. Då bröt helvetet ut. Det började ramla in hatbrev och hotfulla telefonsamtal. Jag började tänka på att fansen hade min adress. Jag visste inte vad som skulle kunna hända.

»Jag anses vara en ikon, men jag har aldrig riktigt förstått det där. Jag har ju aldrig vunnit något.«

Första halvlek mot Brage blir bättre än det mesta som bjudits på Söderstadion under 2012. Spelet är kreativt och hemvändaren Kennedy Bakircioglu, som var publikens kelgris under flera säsonger i början av 00-talet och som gjorde det avgörande målet när Hammarby 2001 vann sitt första och hittills enda SM-guld, skruvar in en hörna direkt i mål. Lite senare drar han även in 2–0 på en frispark från långt håll.

I halvtid reser sig en nöjd men frusen Kenta och vandrar mot värmen i Klacksparksrummet, en lokal där sponsorer kan mingla i halvtid och lyssna på tränarens analys efter matchen. Klacksparksrummet är mycket riktigt fullt av sponsorer – men i Hammarby är det svårt att skilja sponsorerna från supportrar. De flesta är vanliga fans som kommit upp sig några snäpp och nu har egna firmor som gör att de kan satsa de 69 000 kronor som krävs för att bli medlem i Klacksparkens vänner. Supporterjargongen har de behållit och när Hammarby förlorar ifrågasätts allt: laguttagningen, värvningarna, styrelsens kompetens … ­Hammarbys anhängare beskrivs ofta som glada sångfåglar men i själva verket är många av dem ständigt arga. Marknadsfolket i Hammarby tar inte gärna med de tyngre sponsorerna till Klacksparksrummet.

Annons

När Kenta gör entré kommer ett par medelålders män genast fram och vill snacka. Men inte om de två drömmålen som Kennedy nyss gjort i sin andra hemmamatch efter åtta års proffsliv i utlandet. Nej, de båda männen beger sig 30 år bakåt i tiden och ber Kenta jämföra Hammarbys lag från 1982 med det IFK Göteborg som vann Uefacupen samma år.

– Bolltekniskt hade vi ett bättre lag. Göteborg var mer som en maskin och så gjorde de psykologiskt ­viktiga mål, svarar Kenta

Det verkar vara ungefär det som supportern/sponsorn vill höra. En av männen fortsätter med att jämföra 82:orna med guldlaget 2001:

– Fotbollsmässigt var de inte i närheten av er!

Kenta lyssnar artigt och kommer med lämpliga inpass. Han känner igen både den här supportern och själva diskussionen. Hammarbylaget från 1982 har en särskild status för de generationer som såg dem spela, och för varje år blir de allt bättre. Det påminner om den särställning Brasiliens VM-lag av samma årgång fått – hur mycket senare landslag än vunnit så är det Zicos och Socrates skönspelande 82-lag som omhuldas av fansen.

När vi går upp på läktaren igen säger Kenta:

– Jag anses vara en ikon, men jag har aldrig riktigt förstått det där. Jag har ju aldrig vunnit något. Jag fick representera stadslaget som spelade JSM-final på ­Stadion mot Skåne. De hade ett bra lag med bland andra Staffan Tapper och Roy Andersson och vi förlorade. Jag spelade cupfinal mot Öster 1977 och förlorade. Vi torskade i SM-­finalen 1982 mot Göteborg. Vi mötte Göteborg igen i cupfinalen 1983 och fick stryk. Jag har alltid varit tvåa.

För det blev ju så – det blev aldrig någon Kenta i ­Kalmar. Han stannade i Hammarby, där läget vände till det bättre. Så sent som 1972 hade Björn »Bönan« Löf, som hade spelat samtliga matcher i Allsvenskan det året, lagt av vid 26 års ålder, eftersom han var timmerman på heltid och inte orkade med kvälls­träningarna och matcherna. Men mot mitten av 70-talet började klubben med eftermiddagsträningar, som för Kentas del kombinerades med studier på folkhögskola. Samtidigt började man värva talangfulla killar i 19–20-årsåldern från närområdet: Thomas Dennerby anslöt från Spårvägen, Micke Rönnberg och Micke Andersson från Älvsjö, Uffe Eriksson från ­Enköping och Peter Gerhardsson från Uppsala. Resultatet blev en offensivare och kreativare fotboll, som gav bättre tabellplaceringar än det tidiga 70-talets nedflyttningsstrid – och som dessutom sågs som en välgörande kontrast till Bob Houghtons och Roy ­Hodgsons framgångsrika men extremt resultat­inriktade långbollande och offsidefällande i Malmö FF respektive Halmstads BK.

Men framför allt bjöd de här åren på stora framgångar mot de traditionellt starkare konkurrenterna Djurgården och AIK – mellan 1977 och 1982 spelade Hammarby 20 derbyn och förlorade bara tre. Dessutom svarade laget för flera utklassningssegrar. Man vann till exempel med 6–0 mot Öster och Kenta framhöll i en tidningsintervju efteråt att alla de 10 000 åskådarna hade stått upp redan i halvtid, det hade han inte varit med om förut. Efter samma match hade tidningarna och Hammarbyfansen också roligt åt att Österledaren Stig Svensson köpt en resultatlott före matchen med siffrorna 6–0, behållit den och löst in vinsten efteråt. Över huvud taget var tidningarna ­villiga medskapare till bilden av Hammarby som det glädjespridande laget med sjungande fans. Som när Bajen 1980 vände 0–2 till 5–2 mot IFK Göteborg – i Expressen blev rubriken »Målfesten« medan Aftonbladet körde på »Folkfesten« och lade till: »Så här roligt kan bara hammarbyare ha.«

Lagets fotboll och stämningen på Söderstadion började uppmärksammas även utanför sportsidorna. Ett år fick Kenta »Guldkängan«, Dagens Nyheters pris till personer som förbättrat Stockholm. Oftast gick det till någon kulturarbetare eller Stockholmsaktivist – att en idrottare skulle få det var helt otippat.

– Det priset är jag stolt över, säger Kenta. Det är ju ett erkännande, ett bevis på att jag gjort ­Stockholm ­gladare, att jag bidragit till någonting. Den där skon är ganska cool också, den står faktiskt framme i ­lägen­heten.

1982 föll alla bitar på plats. Under tränaren Bengt Persson blev Bajen ett lag som inte nöjde sig med enstaka stormatcher. Ju längre säsongen gick, desto bättre blev Hammarby, och både MFF och IFK  ­Göteborg besegrades under seriespelet. När det nyinrättade slutspelet startade sågs Bajen som en allvarlig utmanare till det Blåvitt som hade vunnit Uefacupen tidigare under året.

Fansen plockade upp en sambaorkester på Söderstadions läktare. Laget tackade genom att köra över Örgryte i två kvartsfinaler. 1–3 borta mot Elfsborg i semifinalen vändes till 3–0 hemma och sedan vann Hammarby första finalen nere i Göteborg med 2–1.

I Hammarby hade nu flera av de unga spelarna vuxit till sig och till och med fått landslagserfarenhet. Men IFK Göteborg hade besegrat några av Europas bästa lag och dessutom skaffat sig en grundmurad vinnarkultur. Efter 46 minuters spel på Söderstadion ledde IFK med 3–0 och Hammarby var ett slaget lag. Hemma­publiken hyllade sitt lag efter matchen men kunde inte förändra valören på medaljerna.

Kenta var 34 år och hade planerat att lägga av efter säsongen. Men nu väntade klubbens första Europaspel någonsin, så han slet sig igenom ännu en försäsong. På hösten 1983 besegrade Hammarby Tirana i första omgången av Cupvinnarcupen (dit Hammarby uppgraderats efter cupfinalförlusten mot IFK Göteborg). Sedan spelade Hammarby 1–1 mot Haka Valkeakoski i Stockholm. Returen i Finland slutade också 1–1, innan Haka Valkeakoski avgjorde i förlängningen.

Kenta hade tillbringat 18 säsonger i A-laget, spelat 381 seriematcher och gjort 84 mål. Han hade gjort en hel spelarkarriär i en och samma klubb, ända från knattefotbollen. Hans klubb var på topp, och själv var han den enskilt viktigaste faktorn till att Hammarby befann sig mitt i en för klubben rekordlång svit av obrutna allsvenska säsonger.

Kenta tog av sig fotbollsskorna och ställde dem i mittcirkeln på Olympiastadion i Helsingfors. Han var, och är, den mesta hammarbyaren någonsin.

Ändå är det något med karriären som gnager.

Färgad. »Min äldsta dotter är ett riktigt fan, ett tag stod hon i klacken. Vi går ofta på matcher tillsammans, jag bor i Hammarby sjöstad och det tar fem minuter att cykla upp till Söderstadion.«

En fredagseftermiddag träffas fotbolls­bröderna Ohlsson, Kenta och Billy, på ett kafé i hörnet av Södermannagatan och Katarina Bangata. ­Brorsorna ses då och då, det skiljer sex år mellan dem men fotbollen är ett starkt kitt och av fyra Ohlsson­syskon från Bagarmossen är det Billy som Kenta har mest kontakt med. Utöver ett decennium av gemensamma upplevelser på planen har de på olika sätt varit engagerade i Hammarby efter karriären.

Området på östra Södermalm tillhör de mest omhuldade för alla som vårdar legenden om ­Hammarby. Det var här lagledaren för ­Hammarbys hockey­sektion, Curt Piper, i början av 40-talet enligt egen utsago samlade sitt lag genom att ställa sig »i gathörnan vid Södermannagatan och vissla – då kommer grabbarna«. Men kaféet som Kenta och Billy träffas på minner inte om det Söder som fortfarande fanns under Ohlssonbrödernas epok i Hammarby. På 70-talet och en bit in på 80-talet var stadsdelen ansedd som slummig och begreppet »Ej Söder« var vanligt i annonserna för bostadsbyten.

Nu har ölsjappen sedan länge blivit lattekaféer. Falukorvsmackorna har ersatts av cupcakes och ­brownies. Männen från arbetarklassen har ersatts av mammalediga projektledare i 35-årsåldern.

Billy konstaterar att han gillar stället och slår sig ner med sin morotskaka i en snurrfåtölj bredvid några barnvagnar.

– Såg du Ulf Lundell i Skavlan? Det var en riktig tjurgubbe, säger Kenta.

– Jo. Och en som är med överallt är Glenn Hysén. För mig är det sunt förnuft att ligga lite lågt. Glenn är med i varenda blaska, svarar Billy.

– Du satt ju själv i TV. Men du fick gå …

– Och jag saknar det inte för fem öre! Av dem som kommenterar i dag är det många som inte vet hur det känns i ett omklädningsrum. De gissar vilt kring vad som sagts i halvtid.

–Ofta spekulerar de fel. Säger att ett lag kommer att spela aggressivt, sen blir det tvärtom, säger Kenta.

Bröderna Ohlsson. Kenta och Billy. De tiger­randiga Söderbröderna med mustascher och polisonger som blev symbolen för 70-talets Hammarby. Kenta var strateg och underhållare i en och samma person, de lätta vrickningarnas man som i röda fotbollsskor gjorde narr av motståndarna och fick folket på läktaren att skratta och jubla. Billy var målgöraren, allsvensk skyttekung 1980 och 1984. En 175 centimeter kort anfallare som nickade in en stor del av sina 94 allsvenska mål – ofta på passning från den sex år äldre storebrorsan.

Men hur stora var de egentligen? Oerhört älskade på Hammarbyläktaren, själva sinnebilden av det som fansen ville att klubben skulle vara: det vackra spelets fanbärare mot fotbollsmördarna. Och i Stockholm som helhet: odiskutabelt respekterade. Men i övriga landet? Är Kenta något slags Södervariant av Göteborgs »Bebben« Johansson, vars storhet varit osynlig bortom kommungränsen? Jag harklar mig och säger:

– Jag har en känsla av att ingen av era karriärer blev så bra som de hade kunnat bli. Du, Kenta, fick göra en landskamp och Billy sex. Billy gjorde en säsong i ­Arminia Bielefeld och du blev aldrig proffs överhuvudtaget. Och ingen av er har vunnit något.

– När det gäller proffsbiten så var det ju importstopp i Italien, säger Kenta. Och i England värvade man nästan bara brittiskt. Danmark och Norge hade ingen börjat åka till. Det var i stort sett bara Tyskland som var öppet.

Billy nickar:

– Tyskland hade ungefär samma status som Spanien i dag, det var där de bästa hamnade. Men när vi spelade var det väl bara två–tre svenska spelare om året som blev proffs.

– Kommer du ihåg i Florida, när vi var där på tränings­läger med Hammarby? säger Kenta. Gerd ­Müller ­spelade i Fort Lauderdale Strikers i amerikanska proffsligan och de hade en brittisk kontakt som hette Peter Short. Han skötte alla spelarimporter från Europa till ligan och hörde av sig till mig och sa: »Vi är jätteintresserade av att ha dig och Billy i Fort ­Lauder­dale.«

Billy skrattar.

– Jo, jag hörde när han ringde. Den engelska du presterade där var årskurs ett ungefär. Sedan var alla andra i laget på Disneyland medan du och jag satt på ett hotellrum och väntade. När han ringde sa han att hela staben för klubben blivit sparkad, och att det inte skulle bli något proffskontrakt för oss.

Kenta:

– Att det inte blev mer i landslaget för mig berodde på min fiende nummer ett, Georg »Åby« Ericson. Han ­gillade inte mig, och jag gillade inte honom. Och det sa jag till honom. Åby hade svårt för stock­holmare, det skulle vara spelare från småklubbar som han kunde styra. Sen var det ju några stora block från andra ­klubbar också. Vi hade många duktiga spelare från Stockholm som spelat i U23-landslaget: bröderna Leback i AIK och Tommy Berggren i Djurgården, till exempel. Men de fick inte heller chansen i landslaget. Åby kanske tyckte att stockholmarna var lite kaxiga. Långt efteråt sa han till mig att han borde gett mig chansen. Men det hjälpte ju inte mig när jag var 45 år.

– Inför VM -78 var du kass i några av de allsvenska matcherna. Ingen visste varför, men du låg ju i skilsmässa då, säger Billy.

»De som var uppväxta i klubben hade de sämsta kontrakten. I början tjänade vi inga pengar utan fick väl 100 kronor per poäng

– Jo, men jag spelade ändå i landslagets genrep mot Västtyskland som var regerande världsmästare, och då vann vi med 3–1. VM-truppen togs ut dagen efter och jag hade varit tillräckligt bra för att vara aktuell, det kändes nästan som det var klart. Det var jätte­snopet att inte komma med.

Kenta fortsätter:

– Fast jag kanske var ännu mer aktuell inför VM 1974. Jag kan acceptera att vi hade ett väldigt bra lag då, men jag borde fått plats i truppen. Då hade landslaget ofta två veckor långa vinterläger där vi mötte klubblag på Madeira. Jag var med på tre sådana läger men fick inte spela och frågade varför. Jag fick aldrig något bra svar. Åby var ingen bra taktiker, inte så duktig fotbollsmässigt. De gamla förbundskaptenerna hade inte så mycket kunskaper, de var mest galjons­figurer. Sen när spelarna från VM -74 blev gamla åkte de runt och spelade uppvisningsmatcher på småorter – och då blev jag ju tillfrågad av Åby när de saknade folk. »Ska jag hjälpa den här jävla bonntjuven?« tänkte jag och sa nej. Då beklagade han sig.

Billy skruvar på sig i snurrstolen.

– Å andra sidan: det snackades mycket om att vi var gamänger och det kan jag känna själv. Det var inte så att jag misskötte mig men jag hade kunnat ta fotbollen lite mer seriöst. Jag kom att tänka på en sak härom­dagen – att jag faktiskt spelade en VM-kvalmatch. Men jag tror inte att jag fattade då vad matchen betydde för mig och landslaget. Det stämmer att vi tog det mesta med en klackspark.

– Bosse Larsson sa något träffande om mig, fort­sätter Kenta. »Han kan hålla på med sina klack­sparkar, sen vinner vi matchen.« Efter en match kunde vi snacka om vem som gjort tre tunnlar, vi snackade inte om vem som vunnit. Attityden berodde ju också lite på de ledare vi hade. MFF tog in stora ­tränare, vi plockade från de egna leden och på den tiden fanns det ju ingen tränarutbildning. Våra tränare var inte dåliga, men det var egent­ligen först med Bengt ­Persson som det började hända något. Olle Nyström som tränade oss 73/74 hängde av sig sin polisuniform och lade pistolen åt sidan. Sen sa han: »I dag måste vi ha fysträning.« Vi svarade: »Titta på gräset vad fint det är, Olle! Klart vi ska spela istället.« »Får jag vara med?« sa Olle då. Ibland kunde vi ligga under med 3–0 i halvtid och då förväntade man sig att ­tränaren skulle komma med något för att försöka vända matchen. Men det enda vi fick höra var: »Kämpa mer!«

– Men Björn Bolling som kom året efter var en riktigt bra fotbolls­tränare. Han var en föregångare som plockade idéer från andra sporter, säger Billy.

– Ja, han hade oss i två omgångar. Jag såg honom aldrig någonsin sparka på en boll. Det är jävligt ovanligt för en tränare. Han försökte införa 4–4–2 i en träningsmatch inför mötet med Västerås i Svenska cupen. Det skulle vara press på bollhållaren och sånt. Vi tyckte det var så jävla tråkigt men vann med 5–0 ­första gången vi spelade så. Ändå sa vi nej till det ­spelet. Det var spelarna som bestämde hur vi skulle spela, inte tränaren.

– Jag är ändå helnöjd med det jag uppnått, säger Billy. Men det var en annan tid. Vi gick in till Lennart Nyman, tog i hand och sa att »det blir två år till«. En kontraktsförhandling tog 30 sekunder. Du och jag var ganska drivande i laget, ändå skulle jag tro att det fanns tio spelare i laget som hade bättre betalt. Nyman var intelligent, han visste var han hade oss. Att vi tillhörde familjen.

– Ja, de som var uppväxta i klubben hade de sämsta kontrakten. I början tjänade vi inga pengar utan fick väl 100 kronor per poäng, om vi nu lyckades ta någon …

– Man trodde ju att ingen hade något. Och jag har aldrig känt att pengar betyder något, säger Billy.

Tränare. Final med Gubbängsskolans niondeklassare i skol-DM på Hägerstensåsens IP, hösten 2012. »Aspudden vann i sudden, grabbarna var rätt besvikna efteråt«, säger Kenta.

Efter matchen mot Haka Valkeakoski 1983 fick Kenta tränaruppdrag i Hammarbys juniorlag innan han blev hjälptränare under Björn Bolling 1985 och sedan tränade Spånga IS i tredjedivisionen 1986–1988. När Hammarby under Hasse Backes ledning trillade ur Allsvenskan 1988, efter 19 raka allsvenska säsonger, vände sig klubben till Kenta. Men förutsättningarna var tillbaka på tidig 70-talsnivå.

– Jag hade en jäkla otur att vara tränare under en period när det inte fanns några pengar i klubben. Jag kommer ihåg när vi var på väg hem från en bortamatch i Sundsvall och skulle käka. Yngve Leback, som var lagledare, beställde mat men de vägrade servera oss. »Ni kan inte betala«, hävdade de. Kreditkortet som Yngve använde hade stängts av.

Klubben lyckades ändå ta hem Division 1 Norra 1989 genom att vinna med 6–0 i Karlstad, precis den målskillnad som behövdes för att ta förstaplatsen från Vasalund som samtidigt missade en straff och spelade oavgjort uppe i Luleå. Efter säsongen satt Kenta och Yngve Leback och räknade på hur många spelare av allsvensk standard de hade i truppen. De fick ihop fyra stycken, men någon satsning blev det ändå inte – klubbledningen hoppades att några av de unga spelarna skulle utvecklas under året. Tidningarna konstaterade dessutom att H­ammarby var den enda klubben i Allsvenskan som inte hade en fulltidstränare. När ­klubben till slut, mest som en eftergift, heltidsanställde Kenta hade han ändå inga spelare att träna annat än på kvällstid – spelarna var tvungna att sköta sina jobb och studier på dagen, eftersom Hammarby bara erbjöd en marginell ersättning.

»Det viktigaste för de spelarna var att ha roligt ihop och så började jag också tycka. Vi hade kul tillsammans under ett par år.«

Det är förstås ingen slump att just Kenta ställde upp under dessa omöjliga premisser. Klubben behövde honom och han sa ja. Liksom han lyssnat till Lennart Nymans vädjanden många år tidigare när det handlade om att hålla Hammarby kvar i All­svenskan.  Men för Kenta skulle det betyda slutet som tränare på toppnivå. Och det var knappast det farväl man önskar en klubbikon. Den sista seriematchen för »Mr   ­Hammarby« spelades hemma mot BK Forward 1992, då 354 håglösa åskådare betraktade ett lika håglöst Bajen, som missat sista chansen till allsvenskt kval veckan före. Definitivt slut tog det tio dagar senare, en kall oktoberkväll då Kentas Hammarby mötte Spånga IS i Svenska cupen och förlorade med 0–1 efter ett ­golden goal.

Eftermälet bland Hammarbys fans blev inte särskilt kul det heller. Det hette att Kenta bara hade satsat på sina gamla polare, när det i själva verket var klubben som inte hade råd med några värvningar. Å andra sidan – hur många brydde sig egentligen? Hammarbys höstmatcher före mötet med Forward sågs av 1  700 åskådare i snitt och de som kom orkade knappt ens vara arga på sin klubb. Tio år efter 82-laget syntes ingen samba vare sig på läktaren eller planen.

– Jag mådde inte bra då, säger Kenta. Det man kommer ihåg från de åren är Karlstadmatchen, den är en milstolpe. Den säsongen gör att jag inte känner att jag bara var med under tre år när allt var skitdåligt. Men ekonomin blev bara sämre, jag tror inte jag fick betalt de sista månaderna. Jag blev lite bränd av de där åren. Jag var besviken på klubben och höll mig borta några säsonger. Jag hade ingen kontakt med Hammarby och gick inte ens och tittade på matcherna.

Men du hade väl ambitioner att förbli elittränare?

– När jag började utbilda mig var mitt mål att träna en allsvensk klubb, och det nådde jag. Men Pia och ungarna ville absolut inte flytta från Stockholm, och är man inte beredd att flytta runt i Sverige är man ute ur diskussionerna på ett par år. Dessutom lever man lite i en bubbla som tränare, det är jättemycket telefon och man ska vara tillgänglig jämt. Ofta blir det skilsmässa.

Kenta tog sin an BP:s tipselitlag, fortsatte som tränare i Reymersholm och ledde Assyriska under ett halvår. Sedan gick han till division fyra-laget Han­viken, vars styrelse hade aviserat en satsning mot högre divisioner. Kenta berättar att han, som tidigare allsvensk tränare, kom dit med höga ambitioner men att han snart märkte att spelarna inte alls var med på tåget – en tvättstugetid kunde vara viktigare än att träna. Jag frågar om han inte tröttnade på hela ­situationen.

– Nej, svarar Kenta. Jag blev snabbt likadan som spelarna. Jag var tävlingsmänniska på högre nivå, men inte där i Hanviken. Det viktigaste för de spelarna var att ha roligt ihop och så började jag också tycka. Vi hade kul tillsammans under ett par år.

Showman. 1984 spelade Kenta i Ronnie Hellströms hyllningsmatch för Kaiserslautern och gjorde tunnel på Franz Beckenbauer. 28 år senare har den gamle teknikern fått nya beundrare.

I vår gör Kenta Ohlssons sin sista termin vid Gubbängsskolan. Det är dags att gå i pension efter 30 år som gymnastiklärare. Högstadiet är sedan några år en av Hammarbys akademiskolor och för Kenta har det inneburit att han varit lite mer fotbollsinstruktör och lite mindre vanlig gympalärare. Men han är anställd av skolan och inte av Hammarby.

När niorna har inomhusmatcher i skol-DM mot Alvik och Engelbrektsskolan, som är akademiskolor för BP respektive Djurgården, är det därför Kenta som står vid sidlinjen och coachar i jeans, vita sneakers och grå jacka. Eftersom domaren inte kommit till ­första matchen har Kenta kommit överens med Alviks­tränaren om att denne får ta domaruppdraget. Ingen åskådare är på plats och i Brommahallen, i praktiken en tältbyggnad, ekar det när spelarna ropar till varandra. Kenta tycker inte att han behöver styra så mycket, spelarna är ganska skolade i five-a-side-spelet. Första matchen slutar 1–1 efter att Gubbängsskolan kvitterat med några minuter kvar.

– Förutsättningarna nu är att ni måste vinna sista matchen, säger Kenta inför mötet med Engelbrektsskolan. Ni vet hur ni ska spela. När de har bollen – håll ihop fyran! Backa hem! Passningskontakt hela tiden. När ni löper får ni upp sådan fart att ni tappar bollkontrollen. Det är bara 15 minuter, det gäller att inte bjuda på något. Våga ta uppspel även om forwarden har spelare i ryggen. Snabba passningar, precis som när ni gjorde målet mot Alvik.

Matchen ser ut som ett derby mellan Hammarby och Djurgården, båda lagen spelar i tröjor som visar vilken akademi skolan är knuten till. Gubbängen leder med 2–0 när lagets övermodige målvakt gör en fint som misslyckas. Motståndaranfallaren kan enkelt rulla bollen i mål.

– Sebbe … för faan, säger Kenta.

Gubbängen vinner ändå med 3–1 och når därmed finalen i skol-DM. I omklädningsrummet efteråt diskuterar laget den kommande matchen.

– Jag vet inte vilka vi möter men finalen spelas på onsdag klockan 13 i Västertorpshallen, säger Kenta.

– Ska vi gå i skolan innan? frågar en av spelarna.

– Det är ert ansvar. Om vi har match klockan 13 bör vi vara där klockan 12. Och så har tjejerna match innan, de börjar klockan 12.

En kille säger att det snackas om att skolan ska bjuda på något om det blir seger.

– Jaja, vi har ju inte vunnit något ännu, eller hur? säger Kenta.

Spelarna fortsätter att diskutera hur de ska göra med skolan före finalmatchen: »Alla står upp för alla, alla åker och kikar på tjejernas match, annars får några skit. Om någon kommer till skolan fattar dom ju.« Kenta låtsas inte höra diskussionen utan säger bara:

– Tröjorna ska in, jag måste ta tillbaka dem och åka och tvätta.

Flera gånger på sistone har Kenta tänkt: »Nu är det sista gången jag gör det här momentet.« Han har funderat kring när det är smartast att säga upp sig för att få ett sista betalt sommarlov. Och han har funderat betydligt mer på vad han ska göra sedan. Det lär bli en öl då och då på klassiska Söderkrogen Pelikan med de gamla fotbollskompisarna Ronnie Hellström och Gunnar och Björn Qvarfordt. Eller på Kvarnen, där spelarna drack med fansen på Kentas tid (»men de respekterade om man ville vara fred ibland«). Och så stavgång med Pia (»det ser ju heltöntigt ut, men det är bra träning«). Han ska förstås umgås med döttrarna – Matilda, som 2012 spelade allsvenskt i Linköpings FC och nu är på väg tillbaka till Hammarby, och Klara, som ett tag stod i klacken på Söderstadion. Och så ska han gå på Hammarbymatcher (»när vi är uppe i All­svenskan igen kommer jag att se varenda match«).

I slutet av juni spelar Hammarby för sista gången på Söderstadion och Kenta kommer förstås att vara där. Han spelade på arenan när den invigdes och då kändes den toppmodern, nu undrar han lite oroligt om stämningen kommer att flytta med till den nya anläggningen för 30 000 åskådare.

Kenta säger att han med åren blivit mer och mer som en vanlig supporter – om man med supporter menar en person som blir grinig och förbannad när laget spelar dålig fotboll och klubben gör dåliga värvningar, en person som säger att han inte tänker gå på matcher i fortsättningen men lik förbannat sedan är där. Han har också den typiska Hammarbyvanan att hylla publiken när det inte finns resultat att framhålla.

– Fansen är faktiskt otroliga. Vi värvar två spelare, och 12 000 kommer till nästa match. Det är typiskt våra fans, de lever alltid på hoppet och tror att vändningen kommit. Sen blir de besvikna.

Jag frågar om han är nöjd med sitt fotbollsliv. Och jo, det är han ju. Men han hade gärna vunnit något, och ett par gånger var det ju på väg att öppna sig möjlig­heter för något större: Kalmar, Fort Lauderdale, VM, en riktig tränarkarriär.

Kenta sitter tyst en stund.

– Jag minns de där hotbreven, allt prat om ­svikare och sådant … En menade att jag, som spelat för ­Hammarby sedan jag var sju år, väl för fan inte ens kunde tänka på att gå till Kalmar.

Han ler och konstaterar:

– Och det hade han ju rätt i.