Den sista festen

Han blev utsedd till Europas bästa målvakt fyra gånger. Vid både VM 1974 och VM 1978 valdes han till turneringens bästa målvakt. Ändå är det en sak som fattas i Ronnie Hellströms karriär.

Tre månader i förväg satte sig Ronnie Hellström ner med adressboken. De svenska Tysklandsproffsen var förstås givna: Bosse Larsson, som kom redan på 60-talet, Europacupmästarna Conny Torstensson och Björn Andersson från Bayern München, Benno Magnusson, lagkamraten Roland Sandberg och så Hasse Borg, som var mitt i karriären i Eintracht Braunschweig. Ronnie skrev också till Ove Kindvall, som sköt landslaget till Ronnies första VM 1970, och Björn Nordqvist som hållit ihop försvaret framför Ronnie i så många landskamper. Kenta Ohlsson, lagkamraten från Hammarby och Klaus Toppmöller, lagkamraten från alla åren på 70-talet i Kaiserslautern var också givna. Och så fem brev till västtyska världsmästare från 1974: Maier och Beckenbauer, Overath, Breitner och Grabowski. Ronnie skrev att han hoppades att de tyska stjärnorna kunde komma och undrade samtidigt hur mycket de ville ha betalt för besväret. 

Svaret från Beckenbauer kom snabbt: »Självklart kommer vi gratis. Så fungerar det när en av oss slutar.«

 

Annons

Först såg det ut som att det inte skulle bli någonting alls. Det tyska fotbollsförbundets regler för en officiell recettmatch var så hårda att nästan ingen klarade dem. Minst tio år i Bundesliga, minst 70 matcher i landslaget, minst 500 matcher i klubben… Ronnie klarade alla krav utom ett.

Han var inte tysk.

Efter flera månaders betänketid bestämde sig förbundspamparna för att göra ett undantag. Och så står Ronnie där till sist, den 24 april 1984, en timme före matchstart, på ett podium på planen med en lång, lång kö av supportrar framför sig. Han får 67 gåvor, inklusive en levande gris.

På läktaren sätter sig efter hand flera beundrare: den svenska ambassadören i Västtyskland, Kaiserslauterns borgmästare, den tidigare tyska förbundskaptenen Helmut Schön. Till och med Fritz Walter, Kaiserslauterns största spelare genom tiderna och hela Västtysklands nationalidol efter VM-guldet 1954, har kommit för att hylla den svenska målvakten.

Ett par minuter före matchstart står Ronnie vid sidlinjen och tittar ner på den lilla killen i blond kalufs som står vid hans sida och kramar hans vänstra hand. Äntligen är det dags, tänker han. Alla förberedelser är gjorda, allt fungerar. Det är hans dag. Hans match. 

Kanske är det därför det där pirret i magen kommer den här dagen också.

Ronnie är van vid att ha ögonen på sig, att en stor del av lagets framgång hänger på honom. Han vet av egen erfarenhet att ett enda misstag kan bli ihågkommet under en hel målvaktskarriär. Men den här matchen betyder ju ingenting, den är inte ens på riktigt. Och ändå. 35 000 åskådare har fyllt Betzenbergs läktare. Matchen TV-sänds i fem länder. För min skull, tänker Ronnie. De kommer att följa varje steg jag tar. Tänk om jag tappar in en boll. Tänk om Erland inte vågar följa med mig in på planen. Tänk om jag glömmer vad jag ska säga i mitt tal efter matchen. 

Det blir inte tid för fler funderingar. Ronnies egen klack på Westkurve överröstar hans tankar. Han tar de första stegen in på gräset. Kaiserslauterns rödvita flaggor fladdrar mot den blå himlen. Även den blågula svenska flaggan syns på sina håll. Fansen på Westkurve ropar hans namn. Det gör de alltid vid matchstart, och de slutar inte förrän han vinkar åt dem. I dag drar han ut lite extra på det och riktigt njuter av att höra sitt namn. Han känner sig som en friidrottare, som att han plötsligt bytt och blivit en individuell idrottare. Ronnie Hellström är den första utländska spelaren som ska få en recettmatch i Bundesliga. Han är också den första svenska spelaren någonsin som får en sådan avskedshyllning. Han känner att det här är det största ögonblicket i hans karriär.

Ronnie sneglar åter ner på Erland. Treåringen bär matchbollen under armen och ser oberörd ut, trots fansens skrik och trots att ett tjugotal fotografer följer paret in på planen. Pappas målvaktshandskar ser ut som en clownutstyrsel på den lilla killen. Han ler och verkar trivas med uppmärksamheten och allt folk. Pappa Ronnie står nu med armarna i kors och ser lite försynt ut.

Jag pausar VHS-bandet och tittar på Ronnie. Han sitter nedsjunken i fåtöljen på andra sidan soffbordet i trerummaren på Borgmästaregården i Malmö. Han säger: 

– Det var så jäkla konstigt att alla var där för min skull. Det var ju bara de stora som fick en hyllningsmatch. Att jag var en av dem, tanken var helt svindlande.

 

Ronnie växte upp på Flensburgsgatan i Malmö, bara 500 meter från där han bor i dag. Mitt över gatan bodde den två år äldre pojken Sven. Många år senare återförenades de, i Mexiko-VM 1970. Ronnie Hellström som den blott 21-årige mästerskapsdebutanten och Sven Melander som Aftonbladets utsände att rapportera från turneringen. Sven Melander kommenterade då den gamla grannen med »den jäkla idioten på gatan som slängde sig som en galning på cementgolvet«.

Redan som femåring visste Ronnie att han skulle bli fotbollsmålvakt. Pappa Rolf stod i mål i division tre-laget Sofielund och så fort Ronnie fick chansen tog han på sig Rolfs målvaktskläder och härmade pappa genom att göra dödsföraktande pantersprång. Chansen att bli hjälte lockade.

Ronnie Hellström

Annons

Född: 21 februari 1949, Malmö

Klubbar: Hammarby IF 1966-1974, FC Kaiserslautern 1974-1984, Gif Sundsvall 1988

Landskamper: 77 A

Meriter: Trea i Bundesliga 1979, silver i Tyska cupen 1976 och 1981, Guldbollen 1971 och 1978, utsedd till Europas bästa målvakt av France Football 1974, 1977, 1978 och 1979, turneringens målvakt i VM 1974 och 1978

Några år senare provspelade han för Malmö FF två gånger men släpptes inte in i årskullen där bland annat Staffan Tapper spelade. När Rolf fick ett nytt jobb och familjens flyttlass gick till Stockholm såg Ronnie sin chans. 

– Jag hade läst om Hammarby i tidningen Match. De satsade på ungdomsverksamheten och hade många lag.

Någon vecka efter flytten satte sig den 13-årige Ronnie på tunnelbanan i sin nya hemstad, på väg för att spela sin första riktiga fotbollsmatch med killar han aldrig tidigare hade träffat.

– Jag fick spela första halvlek. Jag var så jäkla nervös att jag slängde mig så mycket som möjligt för att imponera. Jag räddade två straffar. Efter den matchen fick jag spela hela tiden.

Fyra år senare debuterade Ronnie i A-laget och året efter, 1967, blev han förstemålvakt, då Sven Lindberg flyttade till USA för att bli proffs. Nykomlingarna Hammarby vann bara tre matcher i Allsvenskan och åkte direkt ner igen. Trots jumboplaceringen utsågs 18-årige Ronnie Hellström till Årets målvakt i Allsvenskan.

Den 10 juli 1968 kom matchen som öppnade dörren till A-landslaget. En Stockholmskombination mötte Dynamo Moskva i den årliga juliaden på Stockholms Stadion och Ronnies storspel ledde laget till en 1–0-vinst.

– Efter matchen kom Jasjin, som stod i Dynamo Moskva, fram och frågade »Vad heter du? Helt otroligt vad bra du var!« Sedan gav han mig en blöt puss på kinden, säger Ronnie. 

Torsten Tegnér skrev om det »makalösa målvaktsspelet« i ledarspalten i Idrottsbladet. Han jämförde Ronnie med den spanske målvakten Zamora, som Tegnér häpnats över en augustikväll 1920. »… han hade spelat i trance, skuttat som en panter, slängt ut armar som en kobra hugger, och motat 10 eller 12 bollar som man redan noterat som mål (…) För mitt öga var Hellström just precis så bra! (…) Att nu – för andra gången på två tredjedels sekel – få se en dussin kalas- och fenomen-räddningar på 90 minuter, det var en sensation så ›tagande‹ att jag var fullkomligt knäsvag, och vimmelkantig, när jag reste mig för att gå de 900 meterna hem.«

»Jag kände att de kunde skjuta var de ville, jag stod rätt varenda jäkla gång. Ibland ville jag rulla ut bollen till anfallaren igen och säga ›alla lösa går om‹.«

När Sven Lindberg återvände från proffslivet i USA tog han rollen som målvaktstränare i Hammarby. Sven drillade Ronnie många år framöver.

– Ronnie regerade innanför målområdet, berättar Sven. Han hade otroligt snabba reflexer samtidigt som han var kall och beräknande. Hans reaktionsförmåga gjorde att han kunde vänta in i det längsta och låta skytten agera först. Samtidigt var han skicklig på att förutse situationer och vara på plats redan när de uppstod.

– Framför allt var han otroligt träningsvillig. Ronnie var den första målvakten i Sverige som hade en egen målvaktstränare på heltid, och det var han själv som ställde kravet att det skulle bli så. Vi kunde nöta 200 inlägg en kväll. Arne Hegerfors döpte den del av Söderstadion där jag och Ronnie höll hus till »Fakirrutan«.

I mästerskapsdebuten, mot Italien i Mexiko-VM 1970, släppte Ronnie in ett enkelt skott från Domenghini under högerarmen och Sverige förlorade med 1–0. Den petade målvaktskollegan Sven-Gunnar Larsson skrev om sitt missnöje i Nerikes Allehanda och Ronnies tavla blev sedan symbolen för Sveriges misslyckade VM.

– Den där jäkla skitgrejen är det alla kommer ihåg, säger Ronnie när jag frågar om missen. Erland sa det bra en gång: »Att vara målvakt är som att vara kirurg. Så länge allt går bra är det ingen som säger något, men gör man en miss, då…« Som målvakt är det extra viktigt att ta chansen när du får den.

Kändes det som att du missat chansen efter Italienmatchen?

– Egentligen var det helt åt helvete att jag gick från förstemålvakt till att hamna på läktaren efter missen. Orvar (Bergmark, förbundskapten) trodde att han skyddade mig genom att sätta mig där, men det gjorde bara saken värre. Det var ingen trygghet i laget i Mexiko – som målvakt är det extra viktigt att förbereda sig och jag fick veta klockan tio på kvällen att jag skulle stå. Jag var rätt ung och började fundera över vad de andra i laget sa om att »den där unga killen« skulle stå. 

– Italienmatchen kunde ha förstört mycket, i stället kom den där jäkla skiten att hjälpa mig. Jag blev förbannad och kände att jag ska fan visa att jag kan. Misstaget gjorde att jag nästan slapp nervositeten inför stora matcher, jag tänkte bara att det inte kan gå sämre än det gick i Mexiko.

Revanschlustan drev Ronnie fyra år senare i VM i Västtyskland. Han var klar förstemålvakt och kände det förtroende från ledningen som han saknat i Mexiko. Han hade vunnit Guldbollen 1971. Dessutom hade han redan innan VM skrivit på ett proffskontrakt med Kaiserslautern och kände sig inte stressad över att behöva prestera. Femteplatsen blev landslagets största framgång sedan silvret på hemmaplan 1958. Ronnie blev utsedd till turneringens bästa målvakt och rankades som Europas bästa målvakt (tillsammans med polacken Jan Tomaszewski) av France Football. Dessutom fick han utmärkelsen som en av VM:s fem snyggaste spelare av den tyska sensationstidningen Bild-Zeitung.

 

Ronnie Hellström visste att det ändå var ett tufft uppdrag som väntade. Västtyskland var regerande världs- och Europamästare, Bayern München regerande Europacupmästare. 

Ralf Edström, den andra stora svenska landslagsstjärnan från VM 1974, valde medvetet andra proffsdestinationer:

– Det var ett tuffare klimat med mer egotrippade spelare i Tyskland, som jag inte tyckte passade mig när jag blev proffs. Men jag förstod att Ronnie kunde klara det, han hade mentaliteten.

En av anledningarna till den hårda miljön var att de västtyska bestämmelserna med lönetak och maxpriser vid övergångar hade försvunnit 1972, och att Bundesliga ungefär samtidigt utvecklades till världens bästa liga. Resultatet blev en självmedvetenhet och en girighet bland de tyska spelarna, som till och med hotade VM-turneringen på hemmaplan 1974. Bara dagarna före turneringens start packade förbundskapten Helmut Schön sina väskor, beredd att lämna sin post, alternativt spela med ett B-lag, som en följd av att de västtyska spelarna protesterade mot summan som varje spelare skulle tilldelas om de vann turneringen.

»I det läget kände jag bara tomhet. Jag hade ju skrivit på ett kontrakt med Hammarby men förstod inte hur jag skulle kunna motivera mig efter de här åren.«

Överhuvudtaget var Västtyskland ett land med hårda konflikter under 70-talet. OS i München 1972 drabbades av en palestinsk terrorattack där nio israeler dödades och de tyska vänsterterroristerna i RAF, Röda armé-fraktionen, kidnappade högt uppsatta affärsmän och mördade den västtyska chefsåklagaren. Även fotbollsspelarna varnades för kidnappningsförsök och ombads till exempel att vara uppmärksamma om en bil stod stilla länge utanför huset. 

Spänningen mellan Öst- och Västtyskland präglade också spelarnas vardag. Efter att Kaiserslautern mött östtyska Dynamo Berlin på Betzenberg rymde en av bortalagets spelare, Lutz Eigendorf och började spela med Kaiserslautern. Några år senare flyttade Lutz till Braunschweig men strax efter flytten körde han under mystiska omständigheter in i ett träd och dog. I efterhand har det konstaterats att den östtyska säkerhetspolisen, Stasi, hade förgiftat Eigendorf.

Annons

Ronnie Hellström mötte den nya, hårda miljön genom att fokusera på träningen och genom att försöka göra den sociala omställningen så liten som möjligt – Ronnies familj flyttade in på övervåningen i Roland Sandbergs hus.

– Visst fanns det spelare som distanserade sig och blev arroganta så fort det gick bra, säger Ronnie. Conny Torstensson, som spelade i Bayern München, berättade om hierarkin i laget, både i lön och i status. Men det var vanligare i storklubbarna. I Kaiserslautern bodde det bara 100 000 människor och jag mötte fans varje dag. Då kan man inte gå på höga moln. Hade vi fått stryk var det bara att titta supportrarna i ögonen och hålla med om att det här var för jävligt.

– Framgång underlättar också. Vi förlorade inte på de tio första hemmamatcherna och jag höll nollan i mina fem första matcher.

Tack vare sina reflexer och sin spänst gjorde Ronnie ofta TV- och supportervänliga »serietidningsräddningar«. I Västtyskland lärde han sig också att dominera straffområdet på ett sätt som han inte hade gjort tidigare. Snart var han en stjärna i både Sverige och Västtyskland. Han gjorde reklam för Kalles kaviar och Wasa knäckebröd och han fick – liksom Björn Borg och Ingemar Stenmark – en Saab Turbo, mot att han ställde upp på bilmässor i Västtyskland.

– På reklamen tjänade jag en spottstyver. Och på tio år i Bundesliga tjänade jag nog det toppspelarna i dag tjänar på ett år. Det är klart att jag kan tänka att »fan, jag kunde ha haft en del av den kakan«, när man ser vad spelarna tjänar i dag. Men jag höll inte på för pengarnas skull utan för fotbollens. Att jag spelade i lag som inte var bäst betydde också att jag alltid hade mycket att göra. Annars kanske jag aldrig hade blivit så bra.

Säsongen 77/78 bedömer Ronnie som sin bästa. När tyska fotbollstidningen kicker gjorde en sammanställning av Bundesliga 1978 hittade de två spelare av världsklass: Englands Guldbollenvinnare Kevin Keegan, som spelade i Hamburg, och Sveriges Ronnie Hellström.

– Den säsongen kände jag att de kunde skjuta var de ville, jag stod rätt varenda jäkla gång. Ibland ville jag rulla ut bollen till anfallaren igen och säga »alla lösa går om«.

Samma år fick Ronnie erbjudande att gå till New York Cosmos med löfte om stora pengar och spel med Franz Beckenbauer och Gerd Müller.

Men Ronnie stannade i Kaiserslautern. Han valde tryggheten och belönades med fansens kärlek.

 

Videobandet rullar igen hemma hos Ronnie i Malmö. Den 75:e matchminuten närmar sig. Plötsligt tar Beckenbauer upp bollen med händerna i eget straffområde. Det är dags. Ronnie springer över planen med en enda tanke i huvudet: »Jag måste sätta straffen, fan om jag missar.« Under tiden tar Sepp Maier upp det röda kortet ur domarens ficka och visar ut domaren. Spexaren Maier får Ronnie att slappna av. När Ronnie kommer fram till straffpunkten tar han av sig handskarna och lägger dem bredvid bollen, som om han känner sig mer som en utespelare och straffskytt på det sättet. Han pekar åt Maiers vänstra hörn, dit tysken kastar sig. Ronnie sätter bollen högt i det andra krysset.

Matchen slutar 7-4 till Kaiserslautern och efter slutsignalen håller Ronnie ett tal där han tackar fansen och klubben. Jag känner igen det nervösa kroppsspråket från den svenska fotbollsgalan 2008, då Ronnie delade ut pris till Årets målvakt. Under ärevarvet tar han av sig matchtröjan och kastar upp den på Westkurve. 

– I det läget kände jag bara tomhet, säger Ronnie. Jag hade ju skrivit på ett kontrakt med Hammarby, men förstod inte hur jag skulle kunna motivera mig efter de här åren och det här avslutet. Jag tänkte att jag skulle föreslå dem att jag skulle jobba som målvaktstränare i stället. Och så blev det.

Ronnie försvinner ut i köket, där han plockar fram en dammig vinflaska ur prisskåpet som är placerat bakom köksbordet. Ronnies ansikte sitter på etiketten. Han berättar att klubben gjorde 5 000 flaskor vitt vin med Ronnies etikett till avskedsmatchen. Tyska postverket visade sin uppskattning genom att trycka upp frimärken med Ronnies ansikte som motiv. Det gavs också ut en bok på tyska om hans karriär.

Ronnie berättar att det tog två, tre år innan han hade anpassat sig till livet i Sverige. En stor hjälp var parabolantennerna, som kom på slutet av 80-talet.

– Jag hade den största på hela gatan. Att kunna se tysk fotboll varje vecka fyllde en del av tomheten.

För sju år sedan kom Ronnie ännu närmare sitt saknade Tyskland. En representant från Hornbach Byggmarknad kom på besök till Malmö. Företaget har sitt huvudkontor utanför Kaiserslautern och när de planerade att etablera sig i Norden kom de på att Ronnie, populär i både Tyskland och Sverige, skulle vara ett perfekt ansikte utåt. Han visade sig vara mer än ett ansikte. I dag är Ronnie expansionsansvarig för Hornbach i Norden.

 

Ronnie Hellström spelade tio år i Bundesliga, blev utsedd till Europas bästa målvakt av France Football fyra gånger – 1974, 1977, 1978, 1979 – deltog i tre VM-slutspel och tilldelades den svenska Guldbollen två gånger, 1971 och 1978. Men det saknas ändå något från karriären.

– Sepp Maier är mer känd än jag världen över. Det beror förmodligen på att han spelade med Bayern München och Västtyskland och vann både VM och Europacupen. 

– Jag fick spela två tyska cupfinaler och jag vann Sankt Erikscupen som pojklagsspelare två gånger. Det var väl inte riktigt det jag hade tänkt mig. Men jag förstår ändå inte hetsen i dag att gå till en klubb för att »vinna titlar«. Det viktiga är att du får spela och att du trivs.