Det gråtande decenniet

Robert Prytz spelade Europacupfinal som 19-åring och var sedan en av Sveriges bästa spelare under hela 80-talet. Men han fick aldrig uppleva ett mästerskap. Offside har träffat Sveriges ledsnaste landslagsman.

Ett rykande skott från vänsteryttern Theophanous fick den svenska FN-bataljonen på läktaren att tystna, innan det passerade strax utanför Thomas Ravellis stolpe. Kort efteråt blåste domaren av matchen. Sverige hade tagit årets första seger i 1982 års sista landskamp: endast 1-0 mot EM-kvalgruppens slagpåse Cypern.

Missnöjet hängde i luften denna svala novemberkväll i Nicosia. Ett katastrofalt kvalspel till Italien-EM hade följts av ett nytt haveri inför Spanien-VM – och så här långt tydde inget på att den hårt prövade förbundskaptenen Lars »Laban« Arnesson skulle nå större framgång i sin tredje kvalturnering.

Robert Prytz – eller »McPrytz«, som pressen kallade honom sedan hans flytt till Glasgow Rangers – vandrade långsamt av planen. Han var inte tillfreds med resultatet, siffrorna borde ha varit större än 1-0. Framförallt var han missnöjd med spelet.

Annons

Han var inte ensam om att känna så. Efter kvällens middag reste sig Håkan Sandberg upp och sade: »Så här kan vi inte hålla på!«

Laban grimaserade, Glenn Hysén skrattade tyst och Robert Prytz tänkte: »Man kan väl ändå inte gå emot förbundskaptenen på det här sättet?«

Mer än hälften av spelarna hade sina rötter i IFK Göteborg och Malmö FF, två lag som representerade »den svengelska modellen«. Det var ett spelsystem som tagit skåningarna till Europacupfinal 1979 och göteborgarna till en Uefacupseger så sent som ett halvår före Cypernmatchen. Att då, efter ett blekt VM 1978 och sedan två missade mästerskap, insistera på den tyska modellen med libero och man-man-spel kunde inte vara rätt.

»Laban« ruckade sällan på sina principer men den här gången lyssnade han på sina spelare. När Sverige till våren mötte Holland uppträdde man med en rak backlinje och en 4-4-2-modell. För andra matchen i rad spelade Robert Prytz vid sidan av Glenn Strömberg, nyblivet proffs i portugisiska Benfica, på mittfältet. Han kände Strömberg sedan åren i U21-landslaget. Redan där trivdes de tillsammans. Båda var hårt jobbande tvåvägsspelare, med Strömberg som den något löpstarkare. Båda var bekväma med bollen, med Prytz som den som kunde göra det lilla extra.

– Vi behövde aldrig prata med varandra, säger Prytz. Jag visste alltid var Strömberg fanns, och jag tror han kände samma sak. Om jag gick framåt, gick han bakåt. Och tvärtom.

Båda spelade 90 minuter mot Holland. VM-finalisterna från 1974 och 1978 krossades med 3-0 efter att Prytz och Strömberg matat fram bollar till Dan Corneliusson. Anfallaren satte två mål och fixade den straff som gjorde att Robert Prytz den kvällen kunde ringa hem till sin storebror Berne, som alltid stått vid sidlinjen hemma i Malmö, och berätta att han gjort sitt första landslagsmål.

Segern mot Holland blev inledningen till ett makalöst segertåg för det svenska landslaget. När Sverige åter EM-kvalade mot Cypern, på Malmö Stadion, visade man vad det nya systemet betydde. Efter en mållös första halvlek gav Laban spelarna den distinkta instruktionen: »Skjut så ofta det finns tillfälle och utrymme.« Ordern gav resultat: på drygt tjugo minuter gick man upp till 5-0. Robert Prytz både inledde och avslutade målskyttet.

– Det är ett av mina skönaste minnen, säger han. Det första målet var ett kanonskott från 25 meter som borrade sig upp i nättaket. Att få göra det på min gamla hemmaplan, det var stort.

Två veckor senare tog Sverige ett nytt kliv mot EM genom den första segern mot Italien sedan 1950: 2-0 på Ullevi mot de regerande världsmästarna, och den här gången var det hemmasonen Glenn Strömberg som gjorde sin kanske allra bästa landskamp. Efter den segern räddes Sverige inte heller de trefaldiga världsmästarna Brasilien; vid en match som högtidlighöll 25-årsjubiléet av VM-finalen mellan lagen nådde Sverige 3-3 inför 43 000 åskådare på Ullevi mot ett lag med världsstjärnor som Sokrates, Eder, Jorginho och Careca.

Intresset för landslaget var definitivt på uppgång igen och i EM-kvalet jagade spelarna bort gamla spöken ett efter ett – efter den historiska segern mot Italien lyckades Sverige, för första gången sedan 1962, besegra Tjeckoslovakien.

Årets svåraste uppgift återstod emellertid. Italien hade kniven på strupen i EM-kvalet och nu väntade Bruno Conti, Paolo Rossi, en hel bunt andra världsmästare och nya stjärnskott som Carlo Ancelotti på Sverige i Neapel. Några dagar före matchen ringde Robert Prytz upp Laban Arnesson och berättade att hans flickvän Joyce inte hade haft någon semester på hela året; han undrade om hon fick lov att följa med till matchen. Prytz hade träffat henne efter några månader i Glasgow när han, en annan Rangersspelare och två Celticspelare – jämvikten var alltid viktig – medverkade i en reklamfilm för frisersalongen där Joyce var manager. Det blev första gången som Joyce fick sätta saxen i Prytz lockar, men inte den sista.

Laban accepterade. Men det var viktigt att flickvännen inte bodde på samma hotell, påpekade han. Den nyförälskade Prytz hade full förståelse för detta. Men längtan var större än lydnaden och natten före matchen lämnade Prytz hotellrummet och smög ut i skydd av mörkret.

När Prytz nästa dag gick ut på arenan fick han skrika för att göra sig hörd hos lagkamraterna, fastän han inte ens hade börjat uppvärmningen. 80 000 åskådare var fast beslutna att hjälpa sitt lag till ännu ett mästerskap.

Svenskarnas taktik gick ut på att överraska. De räknade med att italienarna trodde att varje sunt tänkande lag som gästade Neapel skulle ställa upp med en stark defensiv. Istället uppträdde Sverige på samma sätt som Malmö FF och IFK Göteborg hade gjort med så lyckat resultat: hög press på bollhållaren och ett outtröttligt kollektivt arbete.

Ett lag med bland andra Ingemar Erlandsson, Sven Dahlkvist, Ulf Eriksson, Tommy Holmgren och Thomas Sunesson besegrade Italien med 3-0.

Annons

Prytz stannade några dagar med sin flickvän i Italien, han berättade för henne om känslan av att spela i ett helt nytt landslag sedan den där kvällen i Cypern.

– Vi hade spelat ihop så länge att allt kändes möjligt, nu när vi fick spela ett spel som alla kunde. Det var mer som ett klubblag än som ett landslag, många av oss hade varit med sedan U21 med Tord Grip och »Svennis«. Det gick lätt mot Italien. Och ännu lättare gick det efter att vi hade gjort 1-0. Då började publiken bua på sitt eget lag. Ett litet land som Sverige ska ju inte slå Italien. I synnerhet inte i Neapel.

Sverige vann samtliga EM-kvalmatcher under 1983. Utom en. Och man släppte bara in ett enda mål på de fem matcherna. Det målet kom i precis fel match.

Genom 1-0-segern mot Sverige knep Rumänien EM-platsen, med sämre målskillnad, men en poäng mer än Sverige.

Robert Prytz:

– Italien försökte spela ut oss men Rumänien spelade fuskfotboll. De lade sig ner så fort de fick en spark. Drog ut på tiden. Vi var inte vana vid det. Där var det vi som blev överraskade.

När året var slut rankade France Football, i sin årliga genomgång, Sverige som bäst i Europa.

Ändå blev Robert Prytz och Glenn Strömberg aldrig sin tids svar på 70-talets Ralf Edström och Roland Sandberg, eller 90-talets Jonas Thern och Stefan Schwarz. Vill man ha folkets kärlek och bli ihågkommen ska man spela i stora mästerskap.

Robert Prytz generation gjorde aldrig det.

Robert Prytz

Född: 12 januari 1960

Klubbar: Kirsebergs IF 1969–76, Malmö FF 1976–82, Glasgow Rangers FC 1982-85, IFK Göteborg 1985, BSC Young Boys 1986-87, FC Bayer Uerdingen 1987-88, Atalanta BC 1988-89, Hellas Verona FC 1989-93, Malmö FF 1993-95, BSC Young Boys 1995-96, Kilmarnock FC 1997, East Fife FC 1997-98. Pollock FC 1999-01, Hamilton Academical FC 2002-04

Titlar: Svenska cupen, (1980), skotska ligacupen (1984), schweiziska ligan (1986), schweiziska cupen  (1987)

Robert Prytz föddes som sjätte barnet av åtta, den yngste av fem bröder. Pappa Göte var lagerarbetare på takpappföretaget Icopal och mamma Lilian skötte hemmet, där Robert delade rum med tre av bröderna. Inget av barnen läste vidare efter grundskolan, några av dem gick inte ens färdigt. Det var självklart att börja jobba så snart som möjligt, för att bidra till familjeförsörjningen.

Robert Prytz är född på 60-talet, bara sju år före Jonas Thern och elva år före Patrik Andersson. Ändå är det som att han växte upp i en annan epok. 60-talet var decenniet då supermakterna siktade mot månen, högkonjunkturen verkade vara för evigt och välfärden bredde ut sig över Sverige.

Men den omfamnade inte alla kvarter. Inte det område där Robert Prytz växte upp. »Gula faran« var två gula hyreshus som hukade under flygplanen som kom in till Bulltofta en bit bort. »Faran« bestod i att passera gården mellan de båda husen. Nästan alla gick runt om istället.

Stig Olin, i dag 84 år och den som upptäckte Prytz, såg både talang och trubbel springa omkring på Dalhemsplanen och Kirsebergs fritidsgård:

– Jag minns när jag tittade på Robban första gången. Han var väl åtta år. Jag kommer ihåg att han var bättre än alla som var årsklassen över trots att han var kort även för sin egen ålder. Men framför allt kommer jag ihåg att jag tyckte synd om honom. Gula Faran bestod ju till stor del av utslagna alkoholister. Det var inte de bästa av hemförhållanden.

– Vi tog hand om honom i klubben, vi såg den svåra bakgrunden. Frågar du mig i dag tror jag att han hade blivit en av dom på bänken på Värnhemstorget, om det inte hade varit för fotbollen. Det låter kanske hårt att säga så. Men hans umgänge var inte det bästa.

Robert Prytz själv säger att Gula farans rykte var »lite överdrivet«:

– Jag såg ingenting i alla fall. Fast i och för sig var jag skyddad av mina bröder. Jag var ju minstingen. Kanske hade någon åkt på stryk, före min tid.

Prytz sitter mittemot mig och dricker cappuccino på ett av alla de caféer i Malmö som inte fanns förra gången han bodde hemma. Cappuccino fanns knappt på den tiden heller, han har bott tjugo år utomlands.

Han säger att han nog var pappa Götes favorit, för att han var minst och för att han hade en fotbollstalang som ingen av de äldre bröderna visat prov på. Götes stora dröm var att en gång få se Robert springa in på Malmö Stadion i MFF:s tröja, och därför fick minstingen nya fotbollsskor varje år.

– De lade inte ut lika mycket pengar på mina bröder. Men det var inget jag tänkte på då. Jag var ju tvungen att ha fotbollsskor. Men bröderna tyckte nog det var lite orättvist.

Prytz kom till Kirseberg som 9-åring, som 15-åring fick han chansen i A-laget. Han var som vanligt kortast på plan, men hade tekniken och ett bra skott.

– Jag var snabbare än många trodde. Sprang väl 60 meter på 7,9 sekunder. Jag började som anfallare. Och jag dribblade så mycket jag bara kunde.

Storebror Berne var alltid på plats vid sidlinjen. Och pappa Göte, så ofta han kunde.

– Jag förstod inte direkt, men man såg ju på pappa att det var något som inte stämde. Han var ganska stolt, ville inte ligga på sjukhus. På kvällarna, när vi skulle lägga oss, hörde vi hur ont han hade. Men varje frukost, när vi kom upp, satt han alltid i köket med ett leende.

– Jag tror det var jobbet som gjorde att han fick cancer. Förmodligen var det något som de andades in. Jag visste att de skulle kolla honom på sjukhuset. En dag när jag kom hem till lunch satt han bara där på stolen. Jag sade: »Men du skulle ju vara på sjukhuset och ta tester.« Det var bara jag och han i lägenheten. Då berättade han för mig: »Robert, du måste inse en sak. Jag kommer inte att vara kvar.« Tre veckor senare var han borta.

Annons

Vid det laget följde redan män från Malmö FF varje steg som talangen i Kirseberg tog på planen. I december 1976 fick Kirsebergs IF officiellt besök av storklubben.

– Jag blev chockad av att någon ville betala pengar för mig. Jag spelade ju bara fotboll. De var villiga att betala 50 000 kronor. Jag tyckte att det var vansinnigt. Men det var bara att skriva på.

Prytz hamnade i den första kullen av ungdomsproffs i Malmö FF, tillsammans med bland andra Ingemar Erlandsson, Jan-Olov Kindvall och Mats »Balja« Arvidsson. Kindvall såg snabbt att Prytz var den mest ambitiöse i gruppen:

– Det var tydligt att fotbollen var viktigare för honom än för någon av oss andra. Han ville bli proffs. Det fanns inget alternativ för honom.

Prytz och »Balja« blev vänner för livet:

– Han var den med mest talang, säger »Balja«. Och mest vilja. Han ger ju sig aldrig, den jäveln. Han hade ett gott humör, vi skojade mycket. Men när det var allvar med fotbollen, då gick han in i sig själv. Kopiöst. Han jagade verkligen en plats i A-laget.

Tränaren Bob Houghton tog »Prytzen« till sitt hjärta och den legendariske, och mycket klassmedvetne, ordföranden Eric Persson sade: »Jag älskar den lille.«

Robert Prytz fick första chansen i A-laget, 17 år gammal, i MFF:s sista hemmamatch hösten 1977. SM-guldet var redan klart och eftersom Prytz bara spelade den enda matchen, fick han ingen medalj.

Prytz ler snett:

– Det är ju klart att jag kände mig rätt säker på att vinna Allsvenskan en dag, MFF hade ju tagit hem fem guld bara på 70-talet.

I september 1978, 18 år gammal, fick Prytz spela det viktiga returmötet mot AS Monaco i Europacupen. Efter en mållös hemmamatch räknade alla med att MFF skulle förlora mot franska mästarna. Alla utom Bob Houghton, som satsade på Prytz och ännu en 18-åring: Jan-Olov Kindvall, som kom att göra matchens enda mål. Houghton berömde efter matchen Prytz som »outstanding« på mitten. Själv minns Prytz mest att han också kunde spela »fulfotboll« när det behövdes.

– Jag blev tacklad när det var tio minuter kvar. Massören kom in. Men jag sade att det var lugnt, att jag bara skulle ligga ner en liten stund, så att de andra fick vila också. Jag var väl lite rutinerad redan då.

MFF tog sig vidare omgång efter omgång i Europacupen, men flera nyckelspelare föll ifrån på vägen på grund av skador. I finalen, mot Nottingham Forest på Olympiastadion i München, spelade tonåringen Prytz återigen från start.

– Man hade ju sett Nottingham på Tipsextra, så man kunde några av namnen. John Robertson, Peter Shilton, Gary Birtles… Och Trevor Francis.

Prytz eget favoritlag i England var Leeds United, med hans idol den ettrige och krullhårige skotten Billy Bremner på mittfältet. Prytz beundrade också Derby Countys Archie Gemmill. Båda visade att kortväxta fotbollsspelare kunde hävda sig på allra högsta nivå, bara viljan fanns där.

När Prytz sprang in på Olympiastadion i München njöt han av känslan att få spela inför 66 000 på läktarna och veta att närmare 10 000 av dem var från Sverige. Han tänkte inte för ett ögonblick på sin framtid eller vad detta skulle betyda för hans fortsatta fotbollsliv. Man gjorde inte det på den tiden, i alla fall inte om man växt upp på Gula Faran. Det var bara en match till som skulle vinnas.

– Jag var 19 år och var väl lite grön. På den tiden tänkte jag inte på hur stort det var att ett litet amatörlag från Sverige hade gått till Europacupfinal.

När domaren blåste av matchen och Trevor Francis, världens då dyraste spelare, hade gjort matchens enda mål lämnade spelarna planen, en efter en. Kvar satt bara Robert Prytz, på en bänk vid sidlinjen. Huvudet täcktes av en handduk. Den korta kroppen skakade av gråt.

– Jag ville bara sitta där en stund och gömma mig under handduken. Jag var oerhört besviken över att vi förlorat. Och över att vi inte skulle få en chans till. Det var ju bara den matchen.

– Och det var så klart omöjligt att fatta att jag en gång skulle titta tillbaka på de 90 minuterna och tänka: Det där var min största match i karriären.

Han säger att han önskar att pappa Göte hade sett matchen.

Prytz skjuter den tomma kaffekoppen från sig. Men vänder inte bort blicken. Han biter sig i underläppen. Ögonvitorna är röda. Tårarna kommer.

Jag tänker på tårarna efter Europacupfinalen, jag tänker på bilderna jag sett från Prag 1985.

Det är första gången han och jag träffas. Det är 35 år sedan hans pappa dog. Och här sitter han, på ett kafé i centrala Malmö, framför mig och gråter. Han säger:

– Om jag tycker något är jobbigt så visar jag det. Varför skulle man inte kunna det? Man är ju inte mindre man för att man gråter. Det är bättre att få ut det i det öppna.

»Vi skakade av oss den förlusten redan i duschen. Och såg fram emot middagen. Aldrig i livet trodde vi att Portugal skulle kunna rubba Västtyskland.«

Det var ett revanschsuget landslag som tog sig an kvalet till VM i Mexiko 1986. Men efter seger mot Malta förlorade Sverige, utan Prytz och Strömberg, med 0-1 hemma mot Portugal och sedan med 2-0 borta mot Västtyskland.

Inför det tidiga returmötet med Portugal krävdes seger.

Prytz var tillbaka efter fotskada och bänknötande i Rangers. Dessutom gjorde Torbjörn Nilsson comeback efter tre års landslagsbojkott

En snabbt slagen hörna och en nick av Jordão gav Portugal ledningen redan i 11:e minuten. Sedan vände Robert Prytz, med ett straffmål och ett frisparksmål, och Torbjörn Nilsson, med ett solonummer, matchen på en halv halvlek. VM-drömmen levde och Sverige vann på nytt mot Tjeckoslovakien, efter en sen straff från Prytz, och fick oavgjort mot Västtyskland på Råsunda, efter en spektakulär kvittering i 89:e minuten av inhopparen Mats Magnusson.

Förutsatt att Sverige slog Malta i den allra sista kvalmatchen räckte det nu med en poäng i bortamatchen mot Tjeckoslovakien. Ja, det gick till och med an med förlust mot tjeckerna om Portugal inte vann borta mot Västtyskland. Portugal, som just med nöd och näppe besegrat Malta hemma, var känt som ett svagt bortalag medan Västtyskland aldrig någonsin, inte ens när de bara hette Tyskland före andra världskriget, hade förlorat en VM-kvalmatch på hemmaplan. Glenn Strömberg, med erfarenhet från Benfica, sade till landslagskamraterna att Portugal avskydde fysiskt spel, spelarna var livrädda för att möta lag som Tyskland och England.

Stämningen var följaktligen på topp när det svenska laget flög ner till Prag. Dagen före match lät sig en leende Torbjörn Nilsson fotograferas i Expressen med en sombrero på huvudet. Så nära kändes Mexiko för Sverige.

Och det tog bara sex minuter innan Nilsson slog ett inlägg som Dan Corneliusson mötte vid första stolpen. Det var ett mål som Ullevipubliken sett de båda spelarna göra många gånger i klubblaget.

– Det förde in oss i en sorts trygghetskänsla, säger Robert Prytz. Det gick ju så lätt. Så vi började slappna av. Och förmodligen föll vi ner med laget, redan så tidigt i matchen, vilket är livsfarligt. Så här efteråt var nog det tidiga målet det värsta som kunde hända oss. Vi tappade vårt eget spel.

De svenska tidningarna var kritiska mot valet av Östers mittfältare Andreas Ravelli, som varit en besvikelse redan i matchen mot Västtyskland på Råsunda. Det antyddes att Laban fortfarande hade ett överdrivet gott öga till Östers IF, som han ledde till ett överraskande SM-guld 1978. Många hade förordat IFK Göteborgs Peter Larsson, som hade gjort en fullgod insats nere i Lissabon och varit tongivande i Allsvenskan under hela 1985. Istället blev det nu ett självmål av Andreas Ravelli, bara några minuter från pausvilan. Tjeckerna bjöds in i matchen och mitt i andra halvlek nickade Ladislav Vizek in 2-1 för ett tjeckiskt lag som inte hade något att spela för.

Prytz:

– I pausen pratade vi om att vi inte kunde springa och känna oss säkra. Samtidigt var det ju en känsla vi haft i flera dagar. Alla trodde att det skulle fixa sig av sig själv, bara vi gick ut och spelade av andra halvlek. Vi försökte få fast bollen där uppe, men föll tillbaka hela tiden. Det var en konstig match. Huvudet ville liksom en sak och benen gjorde en annan. Samtidigt skakade vi av oss förlusten redan i duschen. Och såg fram emot middagen. Aldrig i livet trodde vi att Portugal skulle kunna rubba Västtyskland.

Svenskarna bytte om och satte sig i en samlingssal. En radio levererade Tommy Engstrands referat från matchen på Neckarstadion i Stuttgart. Tre minuter före matchens slut lämnade Laban rummet med orden: »Det här går åt helvete. Nu går jag!«

Kaptenen lämnade skutan. Ett långskott från Portugal efter en halvtimme av första halvlek räckte till seger trots en lång serie av tyska ribb- och stolpträffar i andra halvlek. Det som inte kunde hända och aldrig hade hänt – det hände. Stillbilder från samlingssalen i Prag skickades hem. Bland annat på en gråtande Robert Prytz. Sportsidorna jämförde med förlusten mot Japan vid OS i Berlin och löpsedlarna talade om »Tårarna i Prag«.

– Jag var så oerhört besviken. Det kändes helt tomt och obegripligt. Jag satt med »Masse« Magnusson. Jag kommer ihåg hur han försökte trösta mig. Det gick inte så bra.

För Prytz personligen blev VM-året 1986 ändå ett bra år. Han ledde sin nya klubb – schweiziska Young Boys – till ligaseger, han gifte sig med Joyce och han utsågs till årets bästa svenska fotbollsspelare: »Robert Prytz får Aftonbladets Guldbollen för sina avgörande insatser i landslaget och för sitt schweiziska klubblag Young Boys. Från sin mittfältsposition har Robert Prytz utvecklats till det svenska landslagets främste målskytt under 80-talet. Hans inspirationskraft och egenskaper som pådrivare gör honom till en ovärderlig lagspelare.«

En helikopter landade med honom i mittcirkeln på Råsunda och lät honom motta priset alldeles före avsparken av första SM-finalmatchen.

– Att landa i mittcirkeln på Råsunda, precis före SM-finalen mellan AIK och MFF, och ta emot priset – för mig var det ett av de absolut största ögonblicken i karriären, att bli vald till den bästa spelaren i Sverige.

Det hade gått mer än sju år sedan Europacupfinalen, men Robert Prytz var fortfarande bara 26 år gammal.

Generationsskifte. Prytz tar sina sista steg i den blågula tröjan, när han byts ut mot Klas Ingesson i match mot Danmark 1989. »Tack och farväl Prytz«, löd rubriken i Expressen.

Ett halvt liv senare sitter vi mitt emot varandra vid ett bord på Malmö Allmänna Sjukhus. Robert Prytz är hemma i Sverige igen.

Hans skotska fotbollskarriär avslutades 2004 i amatörlaget Hamilton Academical FC. Året därpå meddelade Joyce att hon ville lösa upp äktenskapet. 2007 tog Robert Prytz flyget över Nordsjön. Han sade till sin kusin att det skulle kännas gott att flyga till Köpenhamn och sedan ta Dragörfärjan – det var ju länge sedan han »turade«. Kusinen sade att färjorna slutade gå när Öresundsbron öppnade. Prytz tog flyget till Göteborg istället, tåg till Malmö och sedan en taxi till Sorgenfrivägen 37 där Lilian Prytz, 79, öppnade dörren.

Det var för mammas skull han flyttade hem till den lägenheten han bodde i under sina tonår. Och det är för hennes skull han nu sitter på sjukhuscafeterian med mobilen på bordet. Ifall det skulle hända något. Lilian har fått vätska i lungorna och har tappat aptiten. Prytz nickar:

– Hon tog ju hand om oss en gång, nu är det min tur att ta hand om henne. Och jag har ju inte så mycket annat att göra.

Prytz säger att Guldbollenåret 1986, och ett par år därefter, var karriärens bästa. 1987 vann han en ny titel, cupen med Young Boys och sedan gjorde han ett år i tyska Bayer Uerdingen innan han sammanstrålade med Glenn Strömberg i Atalanta. Tillsammans tog de nykomlingen så högt upp i tabellen att klubben kvalificerade sig för Uefacupen för första gången.

– Det kändes så bra att spela med Glenn. Jag kände förtroende och kunde göra det där lilla extra. Och den där tunneln på Maradona… egentligen såg jag inte att det var han, det bara passade sig att göra det. Men jag blev berömd över en natt i Italien efter det. Jag tunnlade Dan Corneliusson också, när han spelade i Como. Det var däremot medvetet. Han blev vansinnig. Men va fan! Man måste ju blanda det seriösa med det roliga på plan.

Efter bara ett år i Atalanta överraskades Prytz av att hans agent sedan fyra år, tysken Dieter Langhans, drev på och flyttade Prytz till Verona. Samtidigt gick argentinaren Claudio Caniggia andra vägen, från Verona till Atalanta.

– Jag fattade halv sju. Det var bara tre dagar kvar till försäsongen när min agent ringde. Sen fick jag höra rykten om att Verona var trötta på att Maradona flög upp till Caniggia i Verona efter varje match. Det sades att de höll på med en massa kokain. Det förklarade kanske varför de ville bli av med Caniggia, men inte varför just jag skulle flytta på mig.

Året efter gick Sverige slutligen, efter tolv års väntan, till ett stort mästerskap – VM i Italien. Olle Nordin, som hade tagit över efter Laban, hade målmedvetet föryngrat landslaget. Prytz spelade mer än hälften av kvalmatcherna men när laget vann den avgörande kvalmatchen mot Polen hade Prytz och Strömberg ersatts av Jonas Thern och Klas Ingesson. När VM-truppen togs ut fanns Strömberg med som backup men Prytz kom inte med överhuvudtaget.

– Jag blev otroligt besviken. Jag hade ju erfarenheten och var proffs i Italien. Dessutom gick det bra i Verona, och det hade gått bra i Atalanta. Jag hade alltid ställt upp och fått en massa skit från klubblaget för att jag åkt till landslagssamlingarna. Och så fick jag inte ens en förklaring av Nordin. I Italien fattade man överhuvudtaget inte varför jag inte kom med i truppen.

Besvikelsen var så stor att Prytz inte ville vara kvar i Italien under sommaren. Istället åkte han hem till Glasgow.

– Det var kanske inte så smart. Jag satt i en lägenhet med några kompisar och såg VM-matchen mot Skottland. Och fick ta en massa skit.

Prytz återvände till Malmö FF 1993 men varken han eller laget gjorde succé. Som 35-åring spelade han också en säsong till i Young Boys. Sedan flyttade han tillbaka till Skottland för en lång rad säsonger i allt lägre divisioner tills han 44 år gammal lade skorna på hyllan.

Jag berättar att jag sprang på hans gamle polare Glenn Strömberg på Maxi i Trelleborg dagen före. Strömberg var, mellan uppdragen som expertkommentator, ute på turné med sina böcker och sitt pastaimperium.

– Ja, säger Prytz, Glenn blev ju expert på italiensk fotboll, efter alla sina år där. Och hade turen att det sändes i svensk TV. Det visades ju ingen skotsk fotboll, så jag kunde inte gå in där. Jag var med i en match sedan, mellan Rangers och Hearts. Det gick bra. Då satt jag bisittare med Robert Perlskog.

Prytz säger att han aldrig riktigt varit på rätt plats vid rätt tidpunkt. Han sörjer att han aldrig fick spela något stort mästerskap med landslaget. Med MFF blev det aldrig något SM-guld. I Rangers var han under en av klubbens längsta titeltorkor någonsin. Två år efter att Prytz lämnade vann Rangers ligan igen, och därefter vann klubben nio ligatitlar i rad.

– Graeme Souness kom in som spelande tränare 1986. Därefter gick det väldigt bra för laget och Souness visste också från sin tid i Italien vad fotbollsspelare skulle tjäna. Han började köpa in engelska spelare och förändrade hela lönestrukturen. Ally McCoist berättade för mig att han skulle löneförhandla och gick in och sade en summa till Souness. »Du får det!« sade Souness direkt. Ally kände att han kunde fått mycket mer.

– Och det är klart, sedan med Bosman 1995 blev det spelaren som bestämde. Men då var min karriär slut.

Robert Prytz tillhör den sista generationen svenska landslagsmän som inte självklart blev mångmiljonärer.

Han är inte äldre än att han, när vi ser på MFF-Örebro tillsammans, pekar på Daniel Andersson och konstaterar att de två spelat tillsammans i MFF. Men Robert Prytz gjorde som generationen före honom; spelade fotboll tills kroppen tog slut och återvände till ruta ett. I dag bor han i mammas lägenhet tillsammans med två av bröderna. Jobbet som assisterande tränare i LB07 försvann när klubben åkte ur Superettan och inte hade pengar till tjänsten längre. Jonas Thern, som efterträdde Prytz på landslagsmittfältet, bor på en enorm herrgård. Prytz konstaterar att Thern »nog hade 20 miljoner mer om året i Rangers än vad jag hade«.

För Prytz del förvärras saken av att samarbetet med agenten Dieter Langhans fick ett tråkigt slut.

– I början blev man ju jätteglad över en agent, säger Prytz. Det var inte lika många proffs ute på den tiden. Och det var inte så lätt att ta sig in i vissa ligor. Som Italien, dit jag ju ville.

Tio år efter att deras samarbete börjat visade det sig i samband med en skatterazzia mot Malmö FF och Prytz att det inte var en tillfällighet att Langhans hade fått Prytz att byta adress ofta, eller att Langhans, i klubbar som Verona, omförhandlat kontraktet varje år. Det innebar nya bonusar, som uppenbarligen gick rakt ner i agentens egen ficka.

– Jag har försökt få tag på honom sedan 1996, utan att lyckas. Det är inte bara mig han lurat.

Prytz säger att det rör sig om miljonbelopp och att hans ekonomi nu »inte är den bästa«. Den affären, och en fällande skattedom mot Prytz som följde med i kölvattnet, plågade honom svårt de sista åren i Skottland. Han menar att det var den utlösande faktorn till skilsmässan.

– Det blev rätt mycket press på mig. Så jag var väl inte lika trevlig hela tiden mot min fru och mina barn. Det kan ha varit en del av anledningen.

Imponerad. I årets upplaga av Malmö  FF har Prytz fastnat för en ­bollskicklig central mittfältare. »Kolla Wilton! Han är spelbar hela tiden.«
Lika som bär. Ett par veckor efter mamma Lilians död landar dottern Karen och hennes pojkvän Vincent i Sverige. »Det är underbart att träffa henne. Det är som att se en spegelbild. Ja, hon är vackrare än jag, så klart. Men det är samma drag i ansiktet.«

Den 11 april halv fem på morgonen ringer det hemma i lägenheten på Sorgenfrivägen där mamma Lilian inte längre bor. Bröderna sover, Robert vet vad han ska få höra och dröjer lite extra innan han lyfter luren.

Några dagar senare ser han sliten ut, hängig i ansiktet, små ögon. Han hymlar som vanligt inte:

– Ja, som du ser har jag gråtit mycket. Det är svårt att fatta att hon inte är med längre. Och samtidigt kom ju allt med pappa upp igen. Nu är man föräldralös.

– Jag är ändå nöjd med att jag kom hem. Det är förmodligen ett av de bästa beslut jag har tagit på länge.

Han ler:

– Äntligen på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Han säger att han knappast kommer att vända tillbaka till Skottland, att han inte vill bryta upp ännu en gång, och att han har gjort rätt för sig. Han lämnade två hus i Skottland. I det ena bor ex-hustrun och döttrarna, i det andra hans gamla svärföräldrar.

– Allting är betalt. Inga skulder.

Han betonar det med stolthet och förklarar att svärföräldrarna trodde att han skulle kasta ut dem efter skilsmässan.

– Men jag är inte en sån människa. Man tänker ju på sin familj, det är viktigast. Och jag älskar Joyce föräldrar.

Jag frågar om han saknar henne. Då kommer tårarna i ögonen igen.

– Jag saknar henne varje dag. Hon var förmodligen mitt livs kärlek. Jag skulle göra allt för henne. Hade hon ringt i dag skulle jag åkt över direkt. Så är det bara.

Han säger att han, trots allt som varit, inte är det minsta bitter.

– Fotbollen har lärt mig tre nya språk och gett mig en familj; två underbara döttrar. Och lusten att spela försvinner aldrig ur kroppen. Det är ju vad jag kan. Jag ska börja i korpen!

Jag frågar vad han för planer annars. Han säger att han kan tänka sig i stort sett vad som helst, att han bara vill ha något att göra. Flera av bröderna jobbar på stadens kyrkogårdar. Jag undrar om han också kan tänka sig det jobbet. Han skiner upp:

– Ja, varför inte? Jag älskar att jobba utomhus. Jag har ju alltid jobbat utomhus.