Det rätta virket

När han pensionerade sig som spelare trodde han att vinnarskallen som drev honom från division fem till VM-brons äntligen skulle få vila. Cancerbeskedet för två år sedan förändrade allt. Klas Ingesson tog fajten, vann matchen och insåg att han hade ett uppdrag kvar inom fotbollen: att sprida lite jävlar anamma till nästa generation.

Klas Ingesson förstod att cancern hade ett rejält grepp om honom när han inte ens kunde tänka på snus utan att vilja kräkas. Fram till cancerbeskedet, stamcellsbytet och cell­gifterna 2009 hade han snusat tre dosor lössnus om dagen. Nu låg han illamående i sjukhussängen på Linköpings Universitetssjukhus och kunde bara tänka på en enda sak: björnjakten. Premiären var bara några veckor bort. Skulle det gå? Han orkade ju inte ens ta sig till toaletten på egen hand. Han var svagare än han någonsin varit men han hade bestämt sig – han skulle fan i mig sitta med sin bössa ute i skogen när jakten drog igång.

Efter tre veckor i isoleringsrummet han tvingats ligga i, eftersom hans immunförsvar var raderat, fick han äntligen flytta hem till sin fru och sina två söner i Ödeshög. Det var första steget. När han vaknade efter sin första natt var det dags för steg två: att ta sig ut från huset och hämta tidningen. Det tog honom fem minuter att hasa sig enkel väg till brevlådan. Med tidningen i handen sjönk han utmattat ned och pustade ut. Tio minuter senare började han promenera tillbaka och väl innanför dörren bestämde han sig för att han morgonen därpå bara skulle vila fem minuter vid brev­lådan. På den tredje dagen skulle han inte vila alls. Varje dag nya mål, varje dag slet han för att uppnå dem. Efter en vecka tog han en promenad runt huset.

När kompisarna ringde och frågade om han verkligen trodde att han skulle fixa björnjakten svarade han: »Klart som fan att jag orkar.« Han laddade sin bössa, åkte ut i skogen och försvann ett par hundra meter in bland granarna. Mjölksyran pumpade i benen. Han satte sig på marken och lutade sig mot en stubbe. Tystnaden var precis så magisk som han mindes den. Det var den här känslan som han hade längtat efter under alla sina år ute i Europa, och den som han saknat under sin tid på sjukhuset.

Annons

Han log för sig själv, lade ned bössan och började rota i fickan. Sekunder senare låg det en halv dosa snus under överläppen.

Klas såg inte en enda björn den dagen. Han somnade med bössan i famnen, med ryggen mot stubben. Och det gjorde ingenting.

 

Inför säsongen 2006 insåg Elfsborgstränarna Magnus Haglund och Peter Wettergren att de behövde få in mer jävlar anamma i truppen. Under 2005 hade det stundtals saknats ledartyper på planen och för att nå målet – SM-guld – behövde man tuffa till sig. Första åtgärden blev att värva mittbacken Andreas A­ugustsson som direkt visade vad han skulle bidra med – på sin första träning skällde han ut stjärnan Anders Svensson efter noter. Andra steget var att i januari ta truppen på överlevnads­läger till de snötäckta östgötska vildmarkerna; de skulle drillas av Klas Ingesson på hans gård söder om Kisa. Spelarna släpptes ut i skogen mitt i natten för att lösa utmanande problem och dagen efter summerade Klas övningen: »Ni kanske undrar varför vi utsatte er för det. För att knäcka er? Nej. Det var för att visa er att ni klarar av det, för det gör ni. Det är bara att ta det där guldet nu.« Tio månader senare höjde Elfsborg SM-bucklan i Borås.

Det är drygt fyra år sedan. Elfsborg har fortsatt spela ögonfägnande fotboll med fint kortpassningsspel och mycket bollinnehav, men segrarna har uteblivit. Inför den här säsongen talade tränare Haglund om varför: Man har varit »för dåliga på att grisa«.

Lösningen: att värva tillbaka Andreas Augustsson och att anlita Klas Ingesson som ungdomstränare. Augustsson fyller 35 i år och är ingen långsiktig lösning. Det är däremot anställningen av Klas I­ngesson.

– Kom igen nu gubbar, inte så mycket skitsnack!

Klockan är några minuter i fyra på eftermiddagen och Klas står mitt i omklädnings­rummet. Samtliga killar i Elfsborgs U19- och U21-lag tittar uppmärksamt på honom.

– Det ska vara jävligt skoj att komma hit och träna, det är helt rätt, fortsätter Klas. Men nu, när det bara är minuter kvar till träningen startar, då ska ni börja fokusera. Ta vara på varje träning, det har vi snackat om.

Killarna nickar.

– Bra gubbar! säger Klas och drar en mössa över sin rakade skalle.

Hade Stefan Andreasson, Elfsborgs klubbdirektör som i flera år har velat knyta till sig Klas erfarenhete­r men som fram till i höstas alltid fått ett nej, stått i omklädningsrummet hade han myst. Det var detta han visste att Klas skulle bidra med – fostran av vinnarskallar, utvecklandet av starka karaktärer. Med Klas i klubben – där han tillsammans med Jesper Bengtsson har hand om U19- och U21- laget – hoppas man få fram spelartyper som blir allt svårare att hitta nuförtiden – sådana som vägrar ge upp, sådana som har »den rätta skallen«.

Klas är inte dummare än att han förstår att ingen av killarna i laget han tränar minns honom som fotbollsspelare. Däremot vet han att ett VM-brons och en lagkaptensbindel från Serie A ger respekt. Han märker att killarna lyssnar på honom.

En gång berättade han om när han flyttade till IFK Göteborg från lilla Ödeshög som 18-åring. När hans bil rullade in mot Göteborg började han nästan gråta. Han ringde sin mamma och sade: »Jag vill inte det här, jag kommer hem.« Lillemor svarade: »Du åker och tränar i morgon, tycker du att det känns likadant då så får du komma hem.« Klas åkte till träningen och två år senare gjorde han debut i A-landslaget.

Han använder berättelsen för att bevisa att det ibland känns hopplöst och att det är helt normalt att det känns så. Men om man gräver ner huvudet och gör sitt bästa, då kan det också vända väldigt snabbt.

Annons

– Jag märker ju på killarna att de går runt och g­rubblar väldigt mycket, säger han. Kommer jag att lyckas? Varför får inte jag spela med U21-laget? Ska jag nappa på det där erbjudandet om att bli ungdomsproffs i England? Varför utvecklas han snabbare än jag? Och tänker man så är det lätt att bränna sig. Det jävliga är att de inte ens är torra bakom öronen.

De senaste åren har Klas funderat mycket på vart svensk fotboll är på väg. Det har inte undgått honom att fler och fler tränare försöker efterlikna den syd­europeiska fotbollen. Klas tror att det är helt fel. Istället för att »syssla med cirkusteknik som alla verkar fokusera på nuförtiden« säger Klas att han vill »skapa huvuden som aldrig viker ner sig«.

– Om en kille kommer ut i Europa med »fel huvud« kommer hans karriär att bli kort. Klubbarna skiter i om du kan trixa till tusen med klacken, så är det bara. Det är självsållande på toppen, det vet jag om någon. Det här är min chans att ge tillbaka till fotbollen. Jag måste upplysa killarna om hur verkligheten är. Jag måste berätta varför vi lyckades i USA 1994. Det var för att vi var ett lag. Vi var ett kollektiv. Det är klart… nog fan gjorde »Brollan« en sulfint då och då bara för att visa upp sig. Men tappade han bollen fick han också höra det från oss andra.

Klas berättar om när han samlade killarna i Elfsborgs U19-lag efter en dålig träning där intensiteten var låg och koncentrationen svag. Han sade: »Jag gjorde sämre träningar än vad ni gjort i dag när jag var lagkapten i Serie A. Men då gjorde jag ändå ›alibiträningar‹. Är ni trötta på en träning så är det helt okej. Det får man vara. Men då ska ni fan i mig låta mycket. Gorma och skrik så att ni tappar rösten. Då är det ingen som märker om du inte har spring i benen.«

– Några dagar senare märkte jag att en kille gjorde just så. Då blev jag så glad.

Jag sätter mig på Borås Arenas läktare och tittar på Klas när han drar igång träningen. Bredbent och med händerna i fickorna ställer han sig vid sidlinjen och följer bollen som passas mellan killarna.

– Bra där, ropar han. Lite mer tryck i passningen bara.

Han slår näven i handflatan.

– Allt vi gör, gör vi rejält!

En pappa sitter några stolar bort och tittar på sin son. Jag frågar om han märker någon skillnad sedan Klas kom till klubben.

– Nu spelar killarna mer som ett lag, säger han. Man kämpar för varandra och man gör tummen upp mycket mer. Och de smäller på mer i närkamperna. De har liksom blivit modigare. Hårdare.

Efter 90 minuter är träningen över. I omklädningsrummet kastar killarna av sig sina träningskläder i olika högar på golvet. En kille råkar slänga sin tröja i byxhögen och går direkt fram och lägger den bland tröjorna istället. Han vet vad som hade hänt annars.

– Jag vill att grabbarna ska förstå att de har det jävligt bra, säger Klas. De har en talang som många bara drömmer om. Men vi skämmer bort dem. De får allt serverat, de sitter bara på röva. De ska uppskatta att någon tvättar deras kläder och då ska de också slänga tröjan i rätt hög.

Klas har delat in truppen i grupper om sex. Efter ett rullande schema har de hand om materielet i en hel vecka. Man samlar in bollar, hämtar koner, fylle­r vattenflaskor. För några veckor sedan bad Klas en kille som inte ingick i »materialgruppen« att hjälpa till, varpå spelaren svarade: »Det är inte min vecka.« Klas satte sig ned med killen och sade: »Så kan du inte tänka. Du måste visa att du är där för dina kompisar. När det sedan är din vecka, då kommer förhoppnings­vis någon som du hjälpte att hjälpa dig. Då blir ditt jobb enklare. Precis så är det på planen. Peka inte finger till backen om han inte tar markeringen. Du har ett lika stort ansvar att se till så att han tar markeringen. Det här är en lagsport.«

Klas sätter sig på sin plats i omklädningsrummet. Han hostar, något jag har märkt att han har gjort hela eftermiddagen. Jag frågar hur han mår.

– Sådär, säger han. Jag känner mig lite sliten. Lite trött. Men så är det. Det blir säkert bra snart.

– Är det säkert? frågar jag.

– Ja. Det här ger mig energi. Jag längtar till träningarna och känner förväntan varje gång jag sätter mig i bilen och kör hit från Ödeshög. Det känns som om jag gör något viktigt, något som betyder något för andra. I skogen gick man bara runt i sin egen värld. Man var lite egoist. Men det här… det är som när man sprang omkring på planen och försökte få laget att prestera max. Man är med i ett lag igen. Det är för jävla härligt!   

Bättre förr. Så länge Klas spelade i landslaget var han s­ponsrad med snus. »Två veckor efter min sista landskamp s­lutade de skicka snus till mig.«

Klaes Ingesson

Född: 20 augusti 1968

Spelarkarriär: Ödeshögs IK –1987, IFK Göteborg 1987–1990, KV Mechelen 1990–1993, PSV Eindhoven 1993–1994, Sheffield Wednesday FC 1994–1996, AS Bari 1996–1998, Bologna FC 1998–2000, Olympique de Marseille 2000–2001, US Lecce 2001

Landskamper: 57 A (13 mål)

Meriter: VM-brons 1994, EM-semifinal 1992, VM 1990

Att Klas skulle bli fotbollsspelare var inte självklart. Generna var i alla fall inte på hans sida. Mamma Lillemor visade aldrig intresse för fotboll och Klas minns bara att hans pappa Leif har rört en boll en enda gång i livet. Då stukade han foten.

Uppväxten handlade mer om att knalla runt i skogen och Klas bestämde sig tidigt för att han skulle bli jägare, eller skogshuggare, när han blev stor. Men fotbollen gick bra. Som 15-åring tog han plats i Ödeshögs A-lag och som 18-åring, 1987, flyttade han till ett av Europas bästa lag, IFK Göteborg.

För att vara säker på att han skulle komma i tid till sin första träning satte han sig i bilen med god marginal. Men Klas körde vilse i storstaden. En halvtimme efter att träningen hade börjat fick han panik. Han hittade en polisbil och frågade om vägen till Kamratgården. Polismannen, som var Blåvittsupporter, slog på blåljusen och eskorterade Klas genom Göteborg i ilfart. Klas nya lag­kamrater trodde inte sina ögon när de mitt i en övning såg nyförvärvet rulla in på Kamratgården bakom en polisbil.

För att dämpa sin hemlängtan under första året i Göteborg tog Klas anställning som skogshuggare. Från sju på morgonen till ett på eftermiddagen gick han runt med en såg i skogarna. Han imponerade direkt med sina ledaregenskaper och blev efter någon månad lagbas i ett AMS-projekt där han ledde en grupp »alkoholister, knarkare och brottslingar« i skogsarbete.

1989 gjorde han A-landslagsdebut mot Algeriet. Lagkaptenen Glenn Hysén minns när han såg Klas för första gången:

– Jag tänkte »herrejävlar, vilken best«. Han var stor som ett utedass och hade en lika stor snus under läppen. Jag tänkte: »Den där gubben kan inget annat än att sparka ner folk.« Efter ett träningspass förstod jag att han skulle gå långt. Han kunde ju inte bara springa och tackla, han hade också en riktigt fin teknik.

Ingesson gjorde två mål i debuten. På sina första tio landskamper gjorde han sju mål och i VM 1990 spelade han samtliga minuter på det centrala mitt­fältet – i de första två matcherna bredvid Jonas Thern, i den sista gruppspelsmatchen jämte idolen Glenn Strömberg. Efter mästerskapet flyttade Klas till belgiska Mechelen och köpte en Porsche Cabriolet. I dag skrattar han åt sin hybris och förklarar att han verkligen trodde att det förväntades av honom att bli en glidare. Det feta kontraktet var ju signerat. Han säger att han blev bortskämd i samma sekund som han blev utlandsproffs, »alla jävla nollor som jag drog in varje månad« gjorde att han tappade verklighetsuppfattningen. Folk passade upp honom dygnet runt.

Annons

Den snabba utvecklingen, på fem år hade han gått från Ödeshög till Mechelen, gjorde också att han trodde att han var på väg att bli bäst i världen. I några veckor slängde han pengar omkring sig men sedan, när han satt i sin ensamhet utan några nära vänner i Belgien och tittade på sina prylar, infann sig en känsla av tomhet. Hemlängtan var stor och varje dag ringde han till pappa Leif och mamma Lillemor som tröstade: »Kämpa på Klas, det blir snart bättre ska du se.«

Och det blev det. Efter att ha suttit på bänken de första sex månaderna tog Klas sig in i laget. Även om han därefter fick spela regelbundet i Mechelen och var given i landslaget, fanns det ändå något som skavde. Så fort han läste en svensk tidning förstod han att sportjournalisterna hemma i Sverige använde ord som »skogshuggaren«, »slitvargen« och »träbenet Ingesson« när de beskrev honom. Han visste själv att han var bra på mycket annat, men det var som om han började tro på bilden som journalisterna målade upp. Omedvetet anpassade han sin spelstil för att passa in i rollen.

– Klas har alltid varit en grubblare, säger Kennet Andersson, Klas lag­kamrat i Mechelen. Han har alltid funderat på livet och jag minns att han kunde sitta uppe hela nätter och filosofera. Han längtade nog tillbaka till skogen väldigt mycket. Men så fort det var träning eller match var han närvarande till hundra procent. Det som slår mig mest med Klas är att det aldrig har funnits några gränser för honom. Det finns liksom inget tak för vad som är möjligt.

 

1993 flyttade Klas till PSV Eindhoven. Det gick snett direkt. Han grubblade för mycket och när det låste sig på träningarna märkte han att även lagkamraterna började tvivla på honom. Klas kände att han började leva ett dubbelliv. När han kom till träningarna skulle han vara den tuffa killen som han trodde alla förväntade sig. Satt någon på hans plats i omklädnings­rummet slängde han spelarens kläder i väggen och skrek åt honom att han skulle flytta på sig. Men innerst inne hade Klas inget självförtroende. Flickvännen V­ictoria sade åt honom att han var tvungen att ta tag i sig själv. Klas ringde idrottspsykologen Åke Fjellström och bad om hjälp, och några dagar senare var Fjellström i Eindhoven. I två veckor pratade de dagligen, om livet och om Klas uppväxt, men ingenting om fotboll. Klas undrade: »När fan ska du säga vad jag ska ändra på?« Fjellström svarade: »Jag är bara här för att du ska lära känna dig själv.«

Klas berättade för Fjellström att han inte visste v­ilken fotbollsspelare han var längre. Alla skrev att han hade träben, men det visste han ju att han egentligen inte hade. »De som skriver så, vad har de egentligen gjort, vad kan de om fotboll?« frågade Fjellström. Klas funderade och kom fram till att det fanns krönikörer som »hade skrivit om pop och rock hela sitt liv, vad fan kunde de om fotboll?«

Samtalen med Fjellström blev ett uppvaknande. Klas bestämde sig för att knyta näven och skita i vad alla skrev om honom. Han tänkte på den dröm han alltid haft, att han en dag skulle köpa en gård och jobba i skogen. Skulle den drömmen bli verklighet var han tvungen att få en lång och lyckad karriär. För att nå målet bestämde han sig för att bli så proffsig det bara gick; han skulle förbereda sig maximalt inför allt han gjorde, han skulle skrika på lagkamraterna på träningarna när han märkte att de inte gav allt, han skulle sova och äta rätt, han skulle aldrig gnälla, aldrig tjura. Han skulle bli den lagkamrat som han själv alltid hade velat spela ihop med.

Med insikterna färska i huvudet reste Klas med lands­laget till USA-VM 1994. Han åkte med en stödkrage runt nacken. Några dagar före avfärd hade han krockat med en älg. Han kände att han inte var på topp under första halvan av mästerskapet, dels var det den ovana positionen som vänstermittfältare som spelade in, dels hämmade nackskadan hans spel. Han kände ändå att han gjorde vad som förväntades av honom. Han löpte mer än någon annan, han var pådrivaren, bollvinnaren och den som jobbade i bakgrunden så att Tomas Brolin, Martin Dahlin och de andra kunde glänsa.

Men det räckte inte. Tidningarnas krönikörer ville se den nya talangen Jesper Blomqvist på hans position, eller Anders Limpar som hade dominerat i Arsena­l under säsongen. Klas upplevde att journalisterna behövde en hackkyckling mitt i framgångssagan – och att lotten föll på honom. Halvvägs in i mästerskapet kom förbunds­kapten Tommy Svensson fram till Klas och sade: »Bara så du vet, hemma i Sverige är det många som skäller på mig för att du får så mycket speltid. Lyssna inte på dem. Du är den första som jag väljer när jag tar ut startelvan.«

Trots att han spelade samtliga matcher från start, trots att han satte sin straff mot Rumänien och trots att han vann ett VM-brons kunde Klas inte njuta när han kom hem. Han kände hur vindarna blåste och fick det bekräftat när han läste Expressens VM-festen 94, som hade samlat texter från hela mästerskapet. Klas var den som hade fått sämst snittbetyg av samtliga i truppen. Han tog det så hårt att han funderade på att sluta i landslaget.

Efter VM flyttade Klas till Sheffield Wednesday. Sargad av besvikelsen kom han fel in i sin nya klubb. Dessutom irriterade han sig på lagkamraterna som drack mer öl än vatten mellan träningarna. Det blev sparsamt med speltid och Klas funderade på om han ändå inte skulle flytta hem till Sverige och börja leva det liv han allt mer längtade efter – skogslivet. »I helvete heller att du kommer hem«, sade pappa Leif, och Klas knöt näven i fickan ännu en gång. Efter två säsonger i England flyttade Klas till italienska Bari. Då vände allt.

Slitvarg. För ett par år sedan körde Klas fast med sin Timberjack, värd 2,5 miljoner kronor. För varje timme som gick sjönk den djupare och djupare ner i m­arken. Efter 28 timmars slit, utan sömn, fick Klas och hans pappa upp den.
Rastning. För att Klas två jakthundar ska må bra krävs det att de får löpa två mil per dag. Är han på gården tar han jeepen och kör ut i skogen, är han i Ödeshög hoppar han på cykeln.

När man slingrar sig upp på grusvägen mot Klas gård Bjärkefall är det som att kliva in i en Astrid Lindgren-värld. Röda timmerstugor, gamla ladugårdar, körsbärsträd och väldigt, väldigt idylliskt. Det är bara när man närmar sig huvudbyggnaden, en solblekt gulmålad träkåk, som illusionen om Bullerbyn förstörs – två stora cementfotbollar pryder grindens ingång. Fram till för ett par år sedan drev familjen Ingesson ett konferens­center här, i dag är det mest en fristad och utgångspunkt för Klas när han ska ut i skogen. Det är hit han åker han när han inte är i Borås. Här har han 815 hektar skog att ta hand om. Skogen tar också hand om Klas. Där många av hans generationskamrater aktieplanerat och tagit stryk av IT- och finanskraschen, har Klas investering ökat snabbt och stadigt i värde.

Jag frågar honom hur många fotbollsplaner 815 hektar blir. Han tittar upp mot den blå himlen och kisar in i vårsolen.

– Ja, det blir väl en 900. Ungefär.   

Jag ser mig omkring. Bortsett från att Klas två sibiriska lajkor, hans jakthundar, skäller är det knäpptyst.

– Visst fan är det underbart? säger Klas. »Limpan« (Anders Limpar) kom hit häromåret från Stockholm och låg i ett dygn och lyssnade på tystnaden och tittade på stjärnorna. Sen åkte han hem igen.

Vi kliver in i huset och Klas sjunker ner i en sliten skinnfåtölj i vardagsrummet. Alldeles ovanför honom hänger ett fotografi där Klas tittar in i kameran med en PSV Eindhoven-tröja på sig.

– Inte nog med att det gick kasst i Holland, säger han. Man fick fan inte jaga där. Allt är fridlyst.

Han berättar att han jagade eller fiskade i alla andra länder där han spelade. I Belgien var det mycket vildsvin, i England flugfiske, i Italien gråsparv och i Frankrike sjöfågel.

– Jag försöker säga det till killarna i Elfsborg, man måste njuta av sin lediga tid. Det är en otrolig press på en när man är proffs utomlands. Hittar man inget att koppla av med, något som kan ge en lugn, då blir det farligt. Men killarna tittar på en med blicken »är du dum i huvudet?« De tror att livet går ut på att hänga på fik och spela TV-spel.

Klas mobiltelefon ringer.

– Får ni tag i några sågspån då? säger Klas med mobilen till örat. Jag kan ha ett par säckar, jag får kolla. Nä, det är bara att slänga ut skiten så blir det nog bra. På grusplanen, ja. Fint. Då hörs vi.

Det var vaktmästaren i Ödeshögs IK, föreningen där Klas är ordförande. I höstas, innan han började i Elfsborg, tränade Klas Ödeshögs A-lag.

– Vi snackade om att anställa en tränare men jag tänkte: »Ska vi verkligen lägga så mycket stålar på en tränare?« Det höll ju inte. Så jag blev tränare själv.

– Hur gick det då? frågar jag.

– Åt helvete! Riktigt pissigt. Vi höll på att åka ur. Men det var roligt ändå. Jag fick blodad tand. Det gav mig så mycket. Men jag tänker aldrig gå några utbildningar och sånt. Jag kör på med juniorerna, det är där jag känner att jag har något att ge.

Han ler:

– Häromdagen sa jag till några av killarna att de måste ta mer defensivt ansvar. Då tittade en på mig och sa: »Men Messi gör ju inget utan boll«. »Vänta nu här«, sa jag, »för det första är Messi Messi. För det andra så tycker jag att du ska titta på honom nästa gång Barça spelar. Han pressar ofta bollhållaren, täcker ytor för lagkamraterna och tar hela tiden löpningar som sätter motståndarnas försvarare under press.« Du vet, dagens killar har svårt att se hela bilden. De senaste åren har vi fostrat spelare att bli mer individualister. Det tror jag inte alls på.

Lillemor, som precis som pappa Leif är pensionär och därför spenderar en hel del tid på gården, kommer in i vardagsrummet med kaffe och kakor.

– Tack, morsan, säger Klas och greppar sin kaffe­mugg.

Han vänder sig mot mig.

– Du vet, snackar jag inte med killarna om mina egna erfarenheter, då kommer många av dem att vara med om otäcka uppvaknanden.

– Vad tänker du på? frågar jag.

– Att det är jävligt tufft på toppen. Man kan ha tur att komma till en klubb där det är den där riktigt goa stämningen. Men det är sällsynt i dag. Kommer man då från snälla Sverige blir det en chock. Jag vågade för fan inte gå utanför huset när jag var i Holland. Så knäckt var jag. Det gäller att man alltid har med sig det i huvudet.

Han knackar sig själv i skallen.

– Ingessonhuvudet? säger jag.

– Det vet jag inte. Jag har berättat om när jag sattes på bänken. Då gällde det att inte sura och tänka att tränaren var dum i huvudet. Då gällde det att ge sig den på att bevisa att du skulle spela. Står det mellan dig och en annan så ska du jävlar i det se till så att den andre killen inte får en lugn sekund på träningarna. Du ska vara först på varenda boll.

Klas pratar ivrigt nu.

– Jag försöker säga att en karriär inte är lyckad för att man når Elfsborgs A-lag eller för att man får ett kontrakt i Holland. Karriären är lyckad när du har nått exakt så långt som du kan komma. Kolla på hur många svenskar vi har i Holland. De flesta av dem kommer inte längre. Det är skitbra om de verkligen har gett allt vad de har. Då ska de vara nöjda med sig själva. Men jag är säker på att många av våra utlandsproffs blir bekväma. Jag träffade många såna under min tid. De hade som mål att bli proffs och det blev de. Att ta nästa steg, det är det inte många som orkar. Det gäller mina killar också, att ta steget från U19 till U21 och inte vara nöjd med det.

Jag frågar om han själv känner att han nådde sin fulla potential.

– Jag kom aldrig till en riktig storklubb. Men jag kom till Italien från lilla Ödeshög. Och det är jag nöjd med. Sen är det ju klart, vissa saker som hände i karriären kan jag fortfarande gräma mig över.

 

Kontraktet som Klas undertecknade med Bari 1996 innebar att han äntligen kunde köpa Bjärkefall med tillhörande skog, som han alltid hade drömt om. Köpet gjorde att han kände en trygghet som gjorde att han kunde släppa alla tankar och bara köra på så som han alltid hade velat men inte vågat göra. Han blev sig själv. Dessutom fick han en tränare, Eugenio F­ascetti, som sade rätt saker: »Du har inte förstått vilken spelar­typ du är, du har inte kommit på vad din talang är. Du är teknisk och löpstark, du ska inte bara jaga bollar, du ska sprida bollar och gå i djupled.« Det var ljuv musik för Klas öron.

Han älskade sitt nya liv i Italien. Bari var precis som han hade föreställt sig, miljöerna påminde om dem som han hade läst om i Mario Puzos maffiaböcker. Han köpte också en ny bil, den här gången blev det en liten Opel. Efter något år blev han lagkapten.

1998 värvades han av hårdsatsande Bologna. När han lämnade Baris träningsanläggning för sista gången i sin Opel möttes han av ett hundratal fans. Marcus Allbäck, som precis hade skrivit på ett låne­avtal med Bari, satt jämte honom. Allbäck blev nervös när han såg att det var den hårdare typen av supportrar som slutit upp. Lagkaptenen skulle lämna och Allbäck var osäker på hur nyheten hade mottagits av fansen. Klas stannade bilen och klev ut. Ledaren för ultrasgruppen stegade fram. Med tårar i ögonen kramade han om Klas och önskade honom lycka till. Där och då kände Klas att han verkligen uppskattades.

Vid flytten till Bologna kände Klas sig i sitt livs form men landslaget lockade inte. I mars 1998 hade han kallats till Tommy Söderbergs första landskamp. Den nye förbundskaptenen skulle revolutionera landslaget med sin diamantuppställning på mittfältet och Klas fick i matchen mot Spanien rollen som den som skulle ligga längst bak och städa. Sverige förlorade med 4–0. Landskampen blev hans sista.

– Jag kände att det var fel hela tiden, säger han. Jag fick spela på en position som jag inte ville spela på, jag var ju inte den där spelaren längre. Och det var en jävla massa pärmar med pilar hit och pilar dit. Det var lite Kurt Olsson över det. En genomgång kunde ta 90 minuter och det var en massa high-fives och kramande och skit före matcherna. Jag kände bara »nä, nu skiter jag i det här«. Lusten var borta.

I Bologna gick det desto bättre. Säsongen 1998/1999 blev den bästa han gjorde under sin karriär. Allt föll på plats med den nya tränaren Carlo Mazzone. Den passionerade tränaren lyckades skapa ett lag där alla spelade för varandra, det hade inte Klas varit med om sedan han hade Tommy Svensson som förbundskapten. Första året slutade med en utmärkt Serie A-säsong, en semifinal i Uefacupen och en kaptens­bindel runt armen för Klas.

Under sommaren ringde Milans tränare Fabio Capello och ville köpa honom. Även Inter, Roma och Fiorentina lade bud. Bologna vägrade att sälja sin ledare.

– Man sa till mig att man skulle satsa inför kommande säsong, att inga spelare skulle lämna klubben. Så under sommaren, när jag gick här hemma i skogen, ringde en efter en i laget och berättade att de var sålda. Jag tänkte: »Vad är det här? De har ju lurat mig.«

När Klas kom tillbaka var halva laget borta. Precis som tränaren Mazzone.

– Jag tog mitt ansvar ändå, säger Klas. Jag tränade som en idiot, försökte driva på laget som vanligt. Men det kändes inte rätt längre. Då kom Marseille in i bilden och Bologna sa åt mig att de behövde pengarna. Jag sa: »Jag har två år kvar på mitt kontrakt. Ni kan inte tvinga bort mig.« Jag var så pass gammal och kände att jag inte ville flytta igen. Jag älskade ju Italien.

Halvägs in på Klas andra säsong i Bologna ringde Lars Lagerbäck, som nu var förbundskapten jämte Söderberg. »Vi har lite skador på mittfältet. Skulle du kunna tänka dig att hoppa in till EM i sommar (Holland/Belgien 2000) om det krisar«, sade han.

– Jag svarade att om det skulle bli aktuellt, då ville jag att han skulle komma ner till Italien och se mig i klubblaget. Jag sa: »Jag är inte den spelaren som ni tror jag är. Kom ner och titta på mig och fråga mig efter att du sett mig.«

Lagerbäck flög till Italien och såg Bologna vinna med 3–0 mot Juventus. Klas gjorde sitt livs match, utsågs till matchens lirare och överglänste både Zinedine Zidane och Pavel Nedved på Juventus mittfält. Sedan träffade han förbundskaptenen.

»Det gick ju bra«, sade Lagerbäck. »Jo, det gick helt okej«, svarade Klas. »Jag har pratat med några killar i laget och de tycker att det är okej om du gör comeback i landslaget«, fortsatte Lagerbäck. Klas undrade vad han menade med det. »Vadå att de andra tycker det är okej?« tänkte han men sade inget. »Jag åker hem till Sverige nu och funderar lite på det här«, fortsatte Lagebäck. Där och då bestämde sig Klas: »Du behöver inte fundera så länge. Jag vill inte längre.« Sedan gick han därifrån.

– Jag blev riktigt förbannad, säger han. Jag hade gått och funderat sedan han ringde och bestämt att jag skulle tacka ja. Jag tänkte att »nu ska jag fan visa hela Sverige vem Klas Ingesson egentligen är«. Jag kände den revanschlustan. Så skulle han fundera, höra med de andra i laget och sånt trams.

När säsongen var över återkom Marseille. Klas tänkte att han kunde dra till med ett skambud, de skulle ändå aldrig acceptera hans lönekrav. Men det gjorde de. Sommaren 2000 flyttade Klas till Frankrike. Efter en strålande inledning gick hans knä sönder. När han var tillbaka var det tumult i klubben med interna bråk och sparkade tränare. En dag gick Klas och lagkamraten George Weah till klubbledningen och bad om att få lämna. Marseille gick med på det och Klas lånades ut till italienska Lecce. Sex månader senare, efter 2–2 mot Inter i den sista omgången – ett resultat som innebar nytt kontrakt för Lecce – slutade Klas med fotbollen. Han var 32 år gammal.

Uppfostrar. »Min största utmaning som juniortränare är att skapa egoister som fungerar i en grupp. Man ska inte vara nöjd med att sitta på bänken, man ska alltid kriga för en plats. Men hamnar man på bänken ska man göra allt för att hjälpa laget.«
En ny Ingesson. Tobias Linderoth tränar Elfsborgs U17-lag, där Klas son Martin är mittback. »Samma löpsteg som en annan«, beskriver Klas sin son.

Klas skakar på snusdosan. Tom. Han går ut i köket och hämtar en ny.

– Min äldsta grabb skulle börja skolan och jag hade pendlat fram och tillbaka mellan Italien och Ödeshög ett tag eftersom min nyfödde son föddes alldeles för tidigt. För varje gång som jag var hemma i Ödeshög kände jag att det blev svårare och svårare att flyga tillbaka till Italien. Jag ville bara ut i skogen. Då förstod jag att det var dags att sluta.

I en månad njöt Klas av sitt nya liv. Sedan kom ångesten. Han läste i tidningar hur den ena efter den andra åkte till sin klubb ute i Europa. Klas tänkte: »Jaha, vad fan ska jag göra hela dagarna? Sitta på en stubbe i skogen och vänta på en älg?«

– Efter drygt tio år i hetluften med samtal från journalister och uppmärksamhet vart man än gick var det helt tyst. Jag var inte den personen som jag trodde att jag hade varit hela tiden. Åren i fotbollen hade förändrat mig. Jag behövde uppmärksamhet för att må bra. Jag frågade min fru om jag hade varit sån länge. Hon sa: »Ja, ända sen du flyttade från Sverige«. Det var för jävligt att inse det.

Efter ett och ett halvt år utan fotboll, utan att ha kommit på vad han skulle göra med sitt liv, sade hustrun Victoria åt honom att något måste hända. Hon orkade inte med honom i det rastlösa och grubblande tillståndet. Så han började träna med Elfsborg, han trodde att han ville spela fotboll igen. Efter några veckor kände han att det inte var särskilt kul det heller. Han insåg att han var tvungen att ta tag i sitt liv. Snart kunde han njuta av skogen på det sätt som han alltid hade hoppats han skulle kunna göra. Det höll i fem år.

Runt jul 2008 började hans rygg värka mer än vanligt efter tolvtimmarspassen i skogen. Det blev värre och värre och till sist kunde han inte komma ur sängen. Det gjorde inte så mycket, för han var ändå trött hela tiden. Ibland somnade han mitt i ett samtal. Efter tjat från Victoria åkte han till läkaren. Några tester senare fick Klas beskedet – han hade blodcancer. Myelom, som det heter, är en obotlig form av cancer, en kronisk cancer som hålls i schack med cellgifter och stamcellstransplantationer.

– Två gånger i livet har jag insett att jag inte var den Stålmannen som jag trodde att jag var. När jag kom till Holland och dagarna runt cancerbeskedet. Allt bara rasade ihop. Man tänkte på familjen, hur skulle de klara sig utan mig? Man låg där om nätterna och funderade i banor som man aldrig varit i närheten av tidigare. Jag grät som fan.

Behandlingen inleddes omedelbart.

– Efter några veckor, när läkarna berättade att min kropp svarade fint på behandlingen, började jag komma tillbaka till verkligheten. Jag kände ett stort behov av att prata med folk om min sjukdom och jag blottade mig på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare. Det var befriande. Det var som om det blev rent här uppe, säger han och pekar mot sitt huvud.

När han låg på sjukhuset kom sköterskan en dag in och berättade att en man satt utanför rummet. Klas sade att han inte orkade med några besök. »Men han har åkt från Stockholm«, sade sköterskan. »Han säger att han heter ›Limpan‹ eller något sådant.« Klas skrattade och sköterskan släppte in Anders Limpar, Klas rumskamrat under alla åren i landslaget.

– Den lille skiten kom in där med blommor och gav mig en jävla kram när jag låg där. Vi sa inte så mycket, han bara satt där och höll om mig. Efter en timme åkte han tillbaka till Stockholm.

Det blänker till i Klas ögon. Han berättar att han strax därefter bestämde sig för att gå ut med ett pressmeddelande och berätta om sin sjukdom. Stödet som han fick betydde allt.

– Det var helt otroligt. Man trodde inte att folk kom ihåg en. Men något hade man väl gjort som folk mindes… Det ringde folk som jag inte kände, folk som jag inte hade träffat på 20 år och det kändes som om hela Sverige hälsade till mig. Det var rörande som fan och gjorde på något sätt att jag fick ännu mera krafter. Jag tänkte: »Tror alla de här på mig, då vore det ju fan om jag inte själv började kriga.«

Klas ler.

Det är konstigt. Under hela min karriär knöt jag näven för att bevisa saker, att jag inte bara var det där träbenet. Men när jag blev sjuk, då var det tvärtom, då var det omgivningen som lyfte fram mig och som gjorde att jag plockade fram den där skallen.

– Du blev folkkär, säger jag och påminner om det tal han höll på Fotbollsgalan i november 2009, när kameran zoomade in en gråtande Pontus Kåmark.

– Ja, kanske.

Klas hostar och jag frågar om han fortfarande känner sig sliten. Han nickar.

– Jag vet att risken är stor att cancern kommer tillbaka. Jag går på kontroller regelbundet och man säger åt mig att jag kanske måste räkna med att ta cellgifter med några års mellanrum.

Jag frågar om han tänker på döden.

– Man påminns ofta om cancer när man har drabbats av det. Slår jag upp tidningen så står det alltid något om »cancer«. Visst fan är jag rädd för att dö. För ett tag sedan var jag på en begravning och då kunde jag se mig själv ligga där i kistan.

Han skakar på huvudet.

– Samtidigt har vetskapen om att inget är för evigt gjort att jag fått en inre frid. Jag tar till vara på livet på ett helt annat sätt i dag, jag mår konstigt nog bättre i huvudet än jag någonsin har gjort. Allt är så klart. Och det är jävligt underbart.

Klas reser sig upp.

– Nä, ska vi inte köra ut och mata vildsvinen nu?

 

Några timmar senare håller solen på att gå ner bakom granarna. Vi sitter i köket och Klas har precis gett sina två jakthundar varsin skål med mat. De g­lufsar i sig ljudligt några meter ifrån oss. Klas tar en klunk apelsinjuice och sträcker på ryggen.

– Efter cancern har jag haft problem med ryggen, säger han. Jag kan inte sitta i maskinerna som jag kunde tidigare, det går bara inte. Och det är jävligt trist, det är det jag älskar att göra. Att bara sitta där i skogen och jobba. Så när jag inte kunde göra det längre funderade jag på vad jag nu skulle hitta på med livet. Förutom jakten och skogen, vad tycker jag är kul? Jo, fotboll. När Andreasson ringde och frågade om jag ville hjälpa till i Elfsborg var tajmingen perfekt. Jag har haft tur.

– Tur?

– Ja, det finns de som har det fan så mycket sämre än vad jag har. Jag får jobba med glada killar som älskar det de gör. Om de har nytta av mig, av mina erfarenheter, en gammal sjukpensionär från Ödeshög, då är det ju fantastiskt.

Plötsligt exploderar det i köket. Den ena hunde­n attackerar den andra och får ett rejält grepp om nacken. Klas flyger över bordet, välter en stol och landar på golvet. Inom loppet av några tiondelar ligger båda hundarna med sina huvuden i golvet, med Klas rejäla nävar som trycker ner dem.

– Nej!!! säger han högt med eftertryck. Nej!

Han spänner ögonen i lajkorna och biter ihop käkmusklerna. Hundarna tittar skamset tillbaka. Efter några sekunder släpper han greppen och hundarna tassar iväg åt varsitt håll. Klas reser sig upp, ställer tillbaka den välta stolen och sätter sig ned.

– Wow, säger jag. Vilken jävla explosivitet! Den s­itter i alla fall kvar.

Klas pustar ut och ler.

– Ja, den gör nog fan det.

Sedan lägger han in en snus.


Cancern kom tillbaka och i oktober 2014 avled Klas Ingesson. Under det sista året skrev han på självbiografin Det är bara lite cancer, tillsammans med Offsides medarbetare Henrik Ekblom Ystén.