Gudar och människor

Torbjörn Nilsson kan konsten att lämna en fest när den är som roligast. Är det därför så många har glömt att bjuda honom?

FC Barcelonas tränare Terry Venables såg skeptisk ut när han betraktade planen på Nya Ullevi. Här skulle det bli svårspelat. Gräsmattan som välkomnade lagen i Europacupens semifinal var hård, brun och ojämn. Venables tog plats på bortabänken. Tio meter bort slog sig Gunder Bengtsson ner i hemmalagets avbytarbås. Det gick inte att ta miste på vem som basade över den spanska storklubben och vem som tränade ett gäng blåvita amatörer. Venables bar en elegant ljusbrun trenchcoat över sin mörka kostym, Bengtsson hade hakan nerborrad i en tjock täckjacka. Vädermässigt var dock den senare bäst klädd. Onsdagskvällen i Göteborg var klar men kylig, fem–sex plusgrader bara. Ännu ville den svenska vintern inte helt ge plats åt våren. Och vilken jävla vinter det hade varit …

Mordet på statsminister Olof Palme låg bara en dryg månad bak i tiden och Expressens läsare kunde denna dag, den 2 april 1986, läsa om den häktade »33-åringen«. Inga genombrott hade gjorts i förhören, rapporterade tidningen. Samtidigt dömde kriminologen Leif GW Persson ut polisens spaningsarbete i Aftonbladet. Persson tvivlade starkt på 33-åringens skuld och påminde om att chanserna att klara upp mordet minskade för varje dag som gick. Sverige var fortfarande ett land som försökte hämta sig från chocken och sorgen efter dådet. Och mitt i denna sorgeprocess skulle det alltså hållas fotbollsfest i Göteborg.

44 103 åskådare befann sig på Nya Ullevi, journalister från 20 olika länder trängdes på pressläktaren och lekprogrammet Oss skojare emellan, med Ingvar Oldsberg som tävlingsledare, fick utgå i Kanal 1 för att bereda plats i tablån. Matchen direktsändes i TV, IFK Göteborgs framfart i Europacupen ansågs vara en riksangelägenhet. Lagets allsvenska säsong hade ännu inte startat, medan Barcelona – regerande spanska mästare – skuggade Real Madrid i La Liga. Favoriterna från Katalonien hade tagit sig till semifinal genom att slå ut Sparta Prag, Porto och Juventus – anförda av sin bångstyrige speluppläggare Bernd Schuster, västtysken som enligt Aftonbladet bar »en förmåga att skapa negativ publicitet som får vår egen Frank Andersson att framstå som en vattenkammad konfirmand«.

Annons

Spelaren som gick i bräschen för hemmalagets offensiv saknade däremot ett bad boy-rykte att leva upp till. Tvärtom var det många som ansåg att Torbjörn Nilsson varit för snäll under sin karriär. Det kunde kvitta nu. För Torbjörn var starka lår viktigare än vassa armbågar, och 31 år gammal kändes benen kraftfulla och lätta på samma gång. Fem cupmål stod han på inför semifinalen, och när TV-kommentatorn Arne Hegerfors gav tittarna laguppställningarna före avsparken gick hans röstvolym upp när han kom till det sista namnet i IFK Göteborg:

»Och så nummer 11 förstås – Torbjörn Nilsson!«

Halvårskontraktet som anfallaren hade skrivit med IFK vid årsskiftet skulle snart löpa ut. Han tänkte inte förlänga det, hur mycket klubben än tjatade. Inte heller ville Torbjörn spela vidare i någon annan klubb. Planen var att sluta med fotbollen, fullfölja kocklärlingstiden på Pripps personalrestaurang och därefter öppna egen krog.

 

När Torbjörn fick bollen av Johnny Ekström vid avsparken skickade han den genast vidare till mittfältaren Stefan Pettersson, sedan rusade han upp mot Barcelonas backlinje för att markera sin närvaro. De långa benen kändes nästan löjligt lätta. I den 22:a minuten sprintade han ifrån Barcelonas mittback Bernardo Migueli. Nickskarven från Ekström var perfekt och Torbjörn avslutade distinkt med högervristen innan Migueli hann täcka. 20 minuter efter 1–0-målet lurade han samma spelare igen, när han från stillastående position i straffområdet och med ryggen mot målet tog emot en hög boll från Ekström. Han vände upp, slog en tunnel på Migueli och placerade in bollen till höger om målvakten Urruti.

»Torbjörn Nilsson show!« utbrast Arne Hegerfors.

När kommentatorn fick se målet i repris lät han nästan gråtfärdig:

»Inte får han sluta spela …«

En kvart in i den andra halvleken gjorde Tommy Holmgren 3–0. Barcelona var skakat, IFK jagade fler mål och Torbjörn bara fortsatte springa. De gånger han fick bollen lät han instinkten bestämma nästa drag. Det var det bästa tillståndet, när spelet bara flöt utan att man behövde tänka. Några gånger tidigare i karriären hade han upplevt samma lätta spelkänsla; bland annat på samma arena fyra år tidigare, i Uefacupsemifinalen mot Kaiserslautern, då TV-reportern Ingvar Oldsberg blev så imponerad att han under en spontanintervju med den prominente åskådaren Thorbjörn Fälldin blev tvungen att fråga: »Hur känns det för statsministern att med vikande opinionssiffror stå här och höra tusentals människor ropa ›Torbjörn! Torbjörn! Torbjörn!‹?«

Så när nästa stora chans mot Barcelona dök upp, efter en hög boll från egen backlinje, funderade inte Torbjörn Nilsson. Han var inne i zonen. Han drog till direkt. Volleyn satt i stolpen. Två veckor senare, när Barcelona i returmötet på Camp Nou kom att hämta upp 0–3, skulle han gräma sig över att han inte tog ner bollen och gav sig själv ett enklare avslut. Men när domaren blåste av matchen på Nya Ullevi var han bara lycklig. Arne Hegerfors utnämnde kvällen till »en av de största för svensk klubbfotboll« och bisittaren Agne Simonsson menade att IFK Göteborgs tvåmålsskytt »aldrig varit så här bra«.

Torbjörn själv hade inga invändningar mot det påståendet. Ryggen blev visserligen allt stelare, men fotbollsmässigt stod han på toppen. Målen mot Barcelona betydde att han nu ledde Europacupens skytteliga, som han dessutom tagit hem året innan. Totalt i karriären stod han noterad för 33 mål på 43 internationella cupmatcher. Ingen europeisk 80-talsspelare var bättre. Inte Michel Platini. Inte Paolo Rossi. Inte Karl-Heinz Rummenigge. Ingen.

Ändå var han inte beredd att ompröva sitt beslut att lägga av. Två månader efter uppvisningen mot Barcelona genomförde Torbjörn Nilsson sin sista allsvenska match, när IFK Göteborg spelade 2–2 mot Öster. Han gjorde bägge målen.

När Torbjörn Nilsson var nyblivet utlandsproffs och började tjäna pengar på sin idrott köpte han sig en gul Porsche. Han tänkte att det var sådant som fotbollsstjärnor gjorde och hoppades bli gladare av att bränna runt i en fräck sportbil. Det blev han inte. Numera kör han en vit Volvo kombi och en regnig decembertisdag 2014 parkerar han den på grusplanen intill Valhalla IP i centrala Göteborg. I baksätet ligger några exemplar av hans nya bok, Förstå spelets idé, som han ska signera och lämna över till Tomas Simonsson, tränare i Göteborgs DFF. De två har stämt träff på Kopparbergs/Göteborgs kansli, och när Tomas dyker upp berättar han att böckerna ska bli »julklappar till allehanda fotbollsfolk runtom i stan«.

– Perfekta fotbollspresenter, säger han. Sedan är det ju extra fräckt med en personlig hälsning också.

Torbjörn tar en bläckpenna, slår upp en av böckerna men hejdar sig just innan han ska signera den.

Annons

– Ska jag skriva »god jul« eller »en blåvit hälsning«? frågar han.

– En blåvit hälsning låter bra, säger Tomas. Kör på det. Den här boken är till en som heter Michael. M-I-C-H-A-E-L.

– Bra att du bokstaverar. Jag är lite dyslektiker, vet du.

Tomas skrattar.

– Nämen på allvar, fortsätter Torbjörn. Jag har alltid haft svårt att få ihop bokstäverna. »Hur stavas det?« frågar man. »Som det låter«, svarar någon. Jaha, och hur sjutton låter det, då!? Det tog mig 20 år att lära mig skilja på Tuesday och Thursday.

– Så du kom alltid två dagar sent? Tur du inte blev proffs i England.

Torbjörn Nilsson

FÖDD: 9 juli 1954

KLUBBAR SOM SPELARE: Jonsereds IF 1966–1974, IFK Göteborg 1975–1976, PSV Eindhoven 1977, IFK Göteborg 1977–1982, 1. FC Kaiserslautern 1982–1984, IFK Göteborg 1984–1986, Jonsereds IF 1988–1989.

LANDSKAMPER: 28 A, åtta mål.

MERITER SOM SPELARE: Holländsk mästare 1977/1978, svensk cupmästare 1972 och 1982, SM-guld 1982 och 1984, Uefacupmästare 1982, Guldbollen 1982, bästa målskytt totalt i Europa­cuperna under 1980-talet, framröstad till Ullevis populäraste artist någonsin.

KLUBBAR SOM TRÄNARE: Jonsereds IF 1988–1990, Örgryte IS 1991–1993, IK Oddevold 1994–1995, Västra Frölunda IF 1997–1999, BK Häcken 2001, Sverige U21 2002–2004, Kopparbergs/Göteborg FC 2008–2013, Utsiktens BK 2014 (forwardstränare).

MERITER SOM TRÄNARE: Fört upp tre klubbar till Allsvenskan, tog U21-landslaget till semi­final i EM 2004, svensk cupmästare med Kopparbergs/Göteborg FC 2011 och 2012, årets tränare i Damallsvenskan 2011.

Förstå spelets idé, skriven med hjälp av journalisten Johan Rydén, innehåller 64 anfallsövningar varav 30 är olika exempel på avledande löpningar som en forward kan göra för att lura sin bevakare. Det ser statiskt och lite väl teoretiskt ut när man bläddrar mellan de uppritade modellerna, men Torbjörn hävdar att de fungerar även i praktiken. Det tillfälliga extrajobbet som anfallstränare i Utsiktens BK under hösten gav honom chansen att testa de egenkonstruerade övningarna på riktiga spelare, och resultatet föll väl ut: Utsikten gick upp i Superettan.

– Blir det en fortsättning i Utsikten nu, eller? frågar Tomas när alla böckerna är signerade.

– Nja, svarar Torbjörn. Jag tror nog inte det. Jag har varit där två gånger i veckan, 45 minuter varje gång. Inklusive uppvärmning. Det är för lite tid, helt enkelt. Jag kände mig aldrig färdig när jag var tvungen att släppa spelarna, samtidigt förstod jag ju huvudtränaren.

Tomas nickar.

– Så vad blir det istället, då? frågar han.

– Jag vet faktiskt inte, säger Torbjörn. Förutom att jag ska fortsätta med mina föreläsningar då. Vi får se vad som händer.

När Tomas har önskat god jul och lämnat Valhalla berättar Torbjörn Nilsson att ovissheten inte skrämmer honom, men också att »något fattas« i hans liv för tillfället. Själv undrar jag hur det kan komma sig att mannen som i rollen som tränare har fört upp tre olika klubbar i Allsvenskan, och som under historikfliken på IFK Göteborgs hemsida omväxlande kallas »Gud« och »världens bästa fotbollsspelare genom alla tider«, vintern 2014 funderar på om han kanske ska anfallsträna ett nyblivet Superettanlag 90 minuter i veckan. Var det verkligen så det var tänkt?

 

Torbjörn Nilssons första fotbollsminnen är från den västmanländska bruksorten Hallstahammar, där han bodde de sex första åren av sitt liv. Han brukade följa med sina föräldrar till idrottsplatsen för att se sin storebror spela, och det var lika tråkigt varje gång. När han efter familjens flytt till Partille började spela själv blev det lite roligare, men det tog lång tid innan han förälskade sig i sporten. Som 12–13-åring i Jonsereds IF hände det att han sprang runt på planen och undrade vad han egentligen gjorde där. Visst var det kul att vinna matcher, men allt verkade så slumpartat. Ibland gjorde han mål, ibland inte. Han såg inga linjer i spelet och saknade tydliga instruktioner. Det var likadant i skolan. Om läraren inte förklarade varför han skulle lära sig något, vad han skulle ha för nytta av kunskapen, hade han svårt att motivera sig.

Det var därför Nils Berghamn blev så viktig. När Berghamn började träna Jonsereds A-lag, som låg i division tre, var Torbjörn en av flera uppflyttade juniorer i laget. Och med den nya tränaren föll saker och ting på plats. Berghamn var konkret. Han förklarade för Torbjörn att fotboll var en löpsport och att det därför gällde att ha starka lår.

– Nisse sa: »Styrkan i låren avgör om du kommer till bollen i precis rätt tid eller lite för sent.« Han fick mig också att förstå sambandet mellan fysik och teknik. Det var en fantastisk insikt: hur starka ben inte bara gjorde en snabbare, utan också gav bättre svikt så att bollbehandlingen gynnades. Vi tränade mycket ankgång i Jonsered.

Nils Berghamn ville inte bara att spelarna skulle träna hårt, han uppmuntrade dem också att titta på fotboll så mycket det bara gick. »Studera de bästa spelarna«, sade han, »se hur de gör!« Torbjörns favoritspelare hette Ove Kindvall. Snart började han ta för vana att åka in till Göteborg när anfallsidolen kom dit för att spela, med landslaget eller IFK Norrköping.

– Framför allt tittade jag på vad Ove gjorde när han inte hade bollen. Hur han löpte, vilka beslut han tog för att komma i bättre position. I fotboll har du bollen mellan 10 och 30 sekunder på en hel match. Däremellan löper du. Och ju bättre du löper, desto större chans att du kan göra något bra med bollen när du väl får den. När jag specialgranskade Ove förstod jag hur smart han var på planen.

Inför säsongen 1975 var Torbjörn 19 år och flitigt uppvaktad av större klubbar. Gais och Örgryte ville ha honom, likaså AIK och Åtvidaberg. Dessutom fanns det intresse från holländska PSV Eindhoven, där han sommaren innan varit och provtränat i en vecka. Men han valde IFK Göteborg – trots att klubben harvade i division två. Det som avgjorde saken var dels den nye klubbdirektören Anders Bernmars tjat och löften om storsatsning, dels att lagets nya tränare skulle bli Nils Berghamn. Att idolen Ove Kindvall också skulle byta till IFK Göteborg gjorde inte valet svårare.

Säsongen 1975 blev en vändpunkt för IFK Göteborg. Efter fem mörka år i division två drog det namnkunniga laget, dit också landslagsveteranen Björn Nordqvist anslutit, en snittpublik på över 15 000 åskådare till hemmamatcherna. Nyförvärvet från Jonsered blev snabbt en publikfavorit, mycket tack vare sina dribblingar och sin lekfullhet på planen. I ett Svenska cupen-möte med Malmö FF, det klart bästa laget i Sverige vid den tiden, slog han en tunnel på lagkaptenen Krister Kristensson. Vid en IFK-hörna kort senare sökte den erkänt hårdföre Malmöbacken upp Torbjörn, satte ena fingret mot hans bröstkorg och sade på tung malmöitiska: »Det där gör du bara en gång, pågajävel.«

Men Torbjörn hade också namnkunniga veteraner på sin sida. Den elva år äldre anfallskollegan Ove Kindvall minns hur han »blev lite pappa åt killen«.

– Det var tydligt att det fanns höga förväntningar på Torbjörn, säger Kindvall. Bernmar sa till mig: »Ove, du får hjälpa honom att må bra.« Och det gjorde jag så gott jag kunde. Vi var arbetskollegor på Volvo Fritid och före matcherna kom han ofta hem till oss för att ladda tillsammans med mig.

Annons

Ove Kindvall hade för vana att vila ordentligt före matcherna. Men med Torbjörn i huset var det svårt.

– Han hade alla förutsättningar att bli en stor spelare: löpstyrka, bra teknik, fantasi, målsinne … Det enda problemet var att han ofta blev spänd. Han kunde inte vara still på matchdagar. När vi satt på vår altan före samlingarna gjorde jag allt för att få honom att tänka på annat än fotboll. Jag såg hur nervös han var.

 

Debuten i Blåvitt blev ändå lyckad – laget slutade tvåa i tabellen 1975 och missade upplfyttning med minsta möjliga marginal. Och året därpå gick IFK upp i Allsvenskan igen, bland annat efter att ha slagit nytt publikrekord för svensk division två-fotboll när 50 690 personer kom till Ullevi för att se derbyt mot Gais. Efter avancemanget valde Torbjörn att lyssna på locktonerna från PSV. På papperet såg det ut som ett klokt karriärsteg. Landsmannen Ralf Edström fanns redan i klubben och efter VM 1974 hade Torbjörn, mest tack vare Johan Cruijff, blivit Hollandsfantast.

– Alla sa till mig att jag borde bli proffs, säger han. Jag kände inte riktigt efter själv om jag var mogen för det. Jag trodde, dumt nog, att allt skulle flyta på som det hade gjort i IFK.

Han flyttade till Eindhoven mitt under den holländska ligasäsongen och kände direkt att atmosfären i laget var råare och mer hierarkisk än vad han var van vid hemifrån. Under sitt första år i IFK hade han skojat med backveteranen Björn Ericsson genom att slå krokben på honom under en skottövning. Något sådant vågade han sig definitivt inte på i PSV, trots att han hade Ralf Edström på sin sida. Ralfs status var fortfarande hög, men hans stjärna hade börjat dala något och i lagets interna maktkamp utmanades han av landslagstvillingarna René och Willy van de Kerkhof. På en träning blev det slagsmål mellan Ralf och en av Kerkhofbröderna. Torbjörn undrade om det här verkligen var ett ställe för honom.

Även supportrarna var tuffare än i Göteborg. Där brukade han visserligen bli nervös före avspark, men när matchen väl satte igång var det sällan något problem. Publiken i Eindhoven förväntade sig stordåd av det uppskrivna nyförvärvet och lät honom tidigt förstå att det inte skulle bli tal om någon smekmånad. I sin debutmatch på Philips Stadion blev Torbjörn av med bollen i ett av sina första ingripanden. Han kunde höra burop från läktarna. För att undvika ännu mer missnöje började han spela med större säkerhetsmarginaler, trots att det inte alls var hans spelstil. Då blev det inte mycket uträttat alls. Efter ett par ligaomgångar hamnade han på bänken och själv kände han att det nog var lika bra: utan självförtroende kunde han ändå inte glänsa. När TV-sportens Kjell Andersson flög ner till Eindhoven för att göra ett reportage om den petade svensken förklarade Torbjörn att han var »rädd för bollen« och att han därför kände sig »lycklig« på avbytarbänken.

För att skingra tankarna från fotbollen lyssnade han på Electric Light Orchestras nya album A new world record och samlade på frimärken (äldre holländska stämplar) tillsammans med Ralf (som föredrog frimärken med sportmotiv). När det första halvåret som utlandsproffs hade gått åkte han hem till Göteborg för att träna. Hela sommaren körde han stenhårt och när han anslöt till PSV inför säsongsstarten 1977 kände han sig redo att ta upp kampen om en startplats.

Men tränaren Kees Rijvers var inte imponerad. Vid ett tillfälle kallade den kortväxte holländaren in den gänglige svensken till sitt kontor. Rijvers bad Torbjörn att sätta sig ner men blev själv kvar på fötter, så att han kunde titta ner på spelaren. Därefter tog han fram ett block och en penna. Han gjorde en markering högst upp på sidan och sade på stapplig engelska: »When you came – so good.«

Sedan lät tränaren pennan glida ner till papperets underkant och ritade dit ett nytt kryss.

»Now – so bad. Why?«

Torbjörn hade inget bra svar på det.

Innan året var slut var han tillbaka i IFK Göteborg.

 

– Jag ser alltid fram emot det. Det är sant! Men i dag är jag faktiskt lite pirrig.

Det är tolv dagar före julafton och Torbjörn Nilsson ska hålla sin sista föreläsning för 2014. Han är en rutinerad talare. Ungefär 30 gånger om året står han inför en grupp människor – ibland i en idrottsförening, ibland hos ett företag – och uttrycker sina tankar om ledarskap, personlig utveckling och gruppdynamik. Men den här dagen är speciell. Ett år tidigare auktionerade han ut sig själv i Sveriges Radios välgörenhetssatsning Musikhjälpen. Livsmedelsföretaget Zeelandia AB budade högst, så här står han nu på en gråtrist företagspark i Stenkullen två mil nordost om Göteborg och väntar på att bli insläppt i budvinnarens lokaler.

– 20 000 var jag visst värd, säger han och ler.

Som vanligt när han ska föreläsa är han ute i god tid. Inte förrän om två timmar ska han prata. Innan dess tänker han »ladda och bekanta sig med företaget«. Lunch har han redan ätit, på ett gatukök i Lerum.

– Det är som inför en fotbollsmatch. Jag har gjort det många gånger förr, men det finns ändå en anspänning. Jag ska prestera inför en publik och jag vill göra så bra ifrån mig som möjligt. Då vill jag inte vara stressad eller alldeles nyäten.

När Torbjörn släppts in i kontorsbyggnaden och med sin lätt hjulbenta gång vaggar fram i korridorerna får han genast nyfikna blickar på sig. En mellanchef försöker sig på ett skämt:

– Jaså, du jobbar här nu?

Zeelandias VD kommer fram och presenterar sig. Han berättar att det är »lite extra festligt« på firman den här dagen eftersom det nya lunchrummet ska invigas. Alla medarbetare, såväl fabriksarbetare som kontorsråttor, kommer att bjudas på gulaschsoppa och tårtbuffé. Senare på kvällen är det julfest. Däremellan ska Torbjörn prata i en och en halv timme.

Innan medarbetarna får hugga in på sopplunchen håller VD:n ett tal om året som gått. Torbjörn ser uppriktigt intresserad ut när han lyssnar på företagets toppar och dalar under 2014, och om utmaningarna som väntar på andra sidan nyårsafton (»hygieninspektionerna blir mycket viktiga«). Han skrattar artigt när chefen drar ett svagt skämt om jämställdheten på firman (»Man kan inte ha för många kvinnor i ledande positioner … jag skojar bara!«) Han hurrar tillsammans med resten av gruppen för en medarbetare som nyss fyllt 50. När så soppan väl har serverats sätter han sig vid ett av de rektangulära matborden i lunchrummet. Bordsgrannarna är fotbollsintresserade och pepprar honom med frågor om IFK Göteborg:

– Tror du Hysén kommer hem?

– Stannar Vibe?

– Vem blir Jakob Johanssons ersättare?

Frågorna får inga tydliga svar, Torbjörn vet inte mer än de själva.

– Hur blir det med din tränarkarriär, då?

Torbjörn ler vänligt, säger att det är en bra fråga och ber att få återkomma i ämnet.

 

Säsongen 1987 ägnade Torbjörn åt sin nyöppnade restaurang. Där serverade han mat till gäster som undrade varför han stod där och stekte köttbullar samtidigt som IFK Göteborg vann Uefacupen för andra gången. Till slut gjorde han också comeback, fast på lägre nivå hemma i Jonsered. Då hade han även börjat träna laget och fört upp Jonsered till division ett. 1990, efter tre tränarår i moderklubben, värvades han av Örgryte IS – som precis åkt ur Allsvenskan. Trots att det gick bra till en början tyckte han att tränarsysslan var svår. Efter ett drygt decennium som spelare på toppnivå hade han vant sig vid en omgivning där fotbollskunnandet var högt och där alla strävade efter att bli så bra som möjligt. En sådan sak var inte given i ett svenskt division ett-lag 1990.

– Tidigt som spelare hade jag målet att bli bäst i Europa, säger Torbjörn. Jag tänkte att alla hade den drivkraften, men så var det inte riktigt när jag började träna i Sverige. Det tog ett tag för mig att inse det.

Istället för en omedelbar återkomst till Allsvenskan åkte Örgryte ner i tvåan 1990. Säsongen därpå blev märklig. En serieomläggning i svensk fotboll gjorde det möjligt att på ett år avancera genom två divisioner. Öis radade upp segrar, och tack vare »höstettaspel« och slutkval var laget plötsligt i högsta serien igen. Spelarna hyllade tränarens »ödmjuka ledarstil« och firade avancemanget genom att slänga in honom i duschen. Ovanför Torbjörn fanns dock en man med hårdare nypor. Managern Gunder Bengtsson, som återvänt till Göteborg efter att ha fått sparken från Feyenoord, ansvarade för rekryteringen och skrev in i Örgrytespelarnas kontrakt att de var tvungna att gå till sängs senast klockan tio de tre sista kvällarna före match. Han tvingade också målvakten Bengt Andersson att klippa av sig sitt långa hår. När det gick knackigt för nykomlingen i Allsvenskan 1993 klagade flera av spelarna på Gunder Bengtsson. En av dem sade anonymt till Expressen: »Gunder är en riktig demon. Många är rädda för honom. Han behandlar oss som om vi vore professionella.«

Inspiratör. Att tala inför folk var länge Torbjörns största skräck. Numera försöker han under sina föreläsningar själv få blyga åhörare att övervinna sin rädsla. »Oro och rädsla står i vägen för många begåvningar«, konstaterar han.

Torbjörn gick fri från kritik, men han lyckades inte hålla kvar Öis i Allsvenskan. För andra gången på tre år åkte han ur en serie. »Nu har jag lite av en stämpel som förlorare på mig«, konstaterade han när han lämnade klubben.

Stämpeln tvättades bort i Uddevalla. Ordentligt. Utan namnkunniga spelare i laget gick IK Oddevold 1995, för första gången i klubbens historia, upp i Allsvenskan, med Torbjörn som tränare. Samtidigt skulle Roger Gustafsson sluta som tränare i IFK Göteborg efter sex guldrika säsonger, och för Göteborgs-Postens krönikör Jan Hansson var efterträdaren given. »Vem är bättre lämpad än Torbjörn att träna IFK Göteborg?« frågade Hansson retoriskt och fick dagen efter medhåll av tidningens läsare när de ombads tycka till. Men »folkets man«, som GP benämnde honom, blev inte blåvit igen. Inte heller följde han med Oddevold upp i Allsvenskan. Istället tog han ett sabbatsår från fotbollen, och när han återvände 1997 var det för att träna Västra Frölunda, som säsongen innan varit nära att åka ner i division två. Dåvarande klubbdirektören Bertil Kristiansson minns hur förvånad han blev när Torbjörn tackade ja till hans förfrågan.

– Han hade varit Sveriges bästa spelare och var väldigt het som tränare, säger Kristiansson. Jag tänkte: »Herregud, inte vill väl han träna ett lag i Göteborgs utkanter utan ekonomiska muskler.« Men det ville han! Han gillade utmaningen, lät han mig förstå.

Torbjörn:

– Ett sådant val ser kanske lite udda ut på papperet, men för mig var det logiskt. Jag är intresserad av utveckling – inte av förvaltning. Jag vill jobba på ett ställe där jag känner att det finns en stor utvecklingspotential. Och det fanns det i Frölunda.

 

Med sin nya tränare fick Västra Frölundas spelare försäsongsträna på ett nytt sätt. Torbjörn ville att det skulle vara tävlingsinriktat, men också lekfullt. Så kom det sig att spelarna delades upp i olika lag och fick kuta runt i Göteborg för att hitta svaret på frågor som »vad kostar en halv special på Höjdens gatukök?« och »vem bor till höger två trappor upp på Marklandsgatan 37?«. Ibland ordnade tränaren också särskilda matkvällar då varje spelare fick i uppgift att ta med sig en hemlagad rätt.

– Vi fick en väldigt fin sammanhållning, säger Torbjörn. Spelarna var ambitiösa och ville utvecklas, samtidigt var det många skratt. Den kombinationen är svårslagen för mig.

Inför den sista omgången 1997 hade tre lag – Frölunda, Häcken och Gunnilse – chansen att gå upp i Allsvenskan. Före Frölundas match mot Falkenberg hemma på Ruddalen var klubbdirektören Bertil Kristiansson otroligt nervös. Torbjörn bestämde sig för att skoja med honom. När Kristiansson kom in i klubbstugan just innan spelarna skulle anlända tog tränaren snabbt upp sin telefon och sade: »Krya på dig!« Sedan förklarade han för Kristiansson att den offensive nyckelspelaren Tomas Rosenqvist just sjukanmält sig – och att dribblingskungen Hasse Blomqvist gjort detsamma tio minuter tidigare. När Kristiansson började skrika av förtvivlan avslöjade Torbjörn snabbt sin bluff. Några timmar senare var Frölunda i Allsvenskan.

– 1998 blev vi femma, året efter åtta, säger Bertil Kristiansson. Och det skedde med fin fotboll! När jag känner mig deppig brukar jag titta på våra matcher från den här tiden, jag har några av dem på videokassett. Då blir jag alldeles varm. Vi hade många duktiga spelare, men Torbjörn var nog den viktigaste personen för framgången. Hans fotbollskunnande är oöverträffat. Men det jag gillade bäst var att han behandlade den tjugonde spelaren i truppen på samma sätt som den främste.

Som klubbledare var Bertil Kristiansson känd för sin envishet och sitt heta temperament. Han hamnade ofta i konflikter med egna tränare, när de tyckte att han lade sig i för mycket.

– Jag har varit inblandad i många bråk. Men aldrig med Torbjörn Nilsson. Det gick inte att bråka med honom. Han var alldeles för ödmjuk för det. Det var väldigt synd att han lämnade Frölunda efter 1999. Väldigt, väldigt synd.

Efter en ny timeout från elitfotbollen år 2000 gjorde Torbjörn en säsong i Häcken, innan han blev förbundskapten för U21-landslaget i januari 2002. Tidningarna skrev att det var ett första steg mot att ta över A-landslaget, eftersom dåvarande förbundskaptenen Tommy Söderberg också tagit vägen via U21. När Torbjörn fick frågor om framtiden gav han undvikande svar och sade att han hellre fokuserade på att ta U21-landslaget till EM i Tyskland 2004.

I november 2003 hade U21-laget spelat sig fram till ett avgörande playoffmöte med Spanien. Till det första mötet i Halmstad lät förbundet Torbjörn ta ut flera unga spelare som egentligen tillhörde A-landslaget. Kim Källström, Andreas Isaksson och Mikael Dorsin anslöt till samlingen, däremot inte Zlatan Ibrahimović, som tackade nej för att han inte kände sig motiverad. På en av pressträffarna i Halmstad försäkrade Torbjörn att han respekterade Ajaxstjärnans beslut. Sedan ville en journalist veta om laget planerat in någon särskild aktivitet före Spanienmatchen.

»Ja«, sade Torbjörn. »Vi ska gå och se en ny fars med Thomas Petersson.«

»Vad heter den?«

»Den heter … Var är Zlatan?«

Sverige besegrade Spanien utan Zlatan, och väl i EM tog sig laget, anförda av spjutspetsen Johan Elmander, fram till semifinal. Där blev det förlust mot Serbien, men turneringen ansågs ändå som en stor framgång. Därför förvånades många när Torbjörn kort senare sade upp sig från förbundet. Anledningen var att Tommy Söderberg skulle återvända till U21-landslaget.

– Jag erbjöds att bli Söderbergs assistent, och för att fylla ut tjänsten skulle jag även ansvara för P16-landslaget. Det kändes för splittrat.

Än en gång försvann Torbjörn Nilsson från radarn. Mellan 2005 och 2008 ägnade han sig i huvudsak åt att föreläsa. När han återvände till fotbollen var det för att bli tränare i damlaget Kopparbergs/Göteborg FC. Där stannade han i sex säsonger, en evighet för att vara honom.

– Kanske för att utvecklingsprocessen var längre där, funderar han. Jag är en person som gillar korta projekt där man jobbar mot ett konkret mål. Antingen går det åt skogen och då blir man ju inte kvar särskilt länge. Eller så uppnår man målet och sedan … är det inte lika kul längre.

 

I Zeelandias nyinvigda lunchrum släpar Torbjörn fram ett slitet blädderblock på stativ till mitten av golvet. Som vanligt när han föreläser använder han varken mikrofon, manus eller digital teknik. Blädderblocket är den enda rekvisitan.

– Är det okej att jag blir lite Kurt Olsson? frågar han samtidigt som han med röd tuschpenna klottrar ner ord som »trygghet«, »utveckling« och »tillit« i blocket.

Hans mål för de kommande 90 minuterna är att »bli ett med publiken«. Det sker inte riktigt den här dagen. De anställda som sitter och lyssnar är i olika åldrar. För några av dem är det enormt stort att ha Torbjörn Nilsson på besök, andra var inte ens födda när han 1982 tilldelades Guldbollen och de ser följaktligen mest ut att sakna det årliga bjudjulbordet som Torbjörns närvaro det här året har ersatt. Ändå fungerar föreläsningen som bäst när han – för att konkretisera pratet om vikten av att känna trygghet för att utvecklas – drar paralleller till den egna karriären. Ett av eftermiddagens största publikgarv kommer när han, efter en utläggning om hur viktigt det är att förstå sina kollegors olika kompetenser, nämner sin gamla lagkamrat Glenn Hysén.

– Glenn kunde inte passa så bra, men vi visste att han var bäst på att försvara och att hans attityd var oslagbar. Han var inte rädd för någon. Om Glenn skulle möta Barcelona i dag skulle han fråga: »Vad är det för en liten jävel som springer där?« »Messi heter han.« »Okej, då får vi ta och köra över honom då.«

Torbjörn ler och fortsätter:

– Precis som i ett fotbollslag måste ett företag ha plats för administratörer, organisatörer och kreatörer. Om ni känner och förstår era medarbetare ökar chansen till ett bra resultat. Så var det för oss i IFK Göteborg på 80-talet.

Det fotbollsintresserade gänget i lokalen spetsar öronen.

– Bakom mig till höger hade jag Tord Holmgren. Jag visste att han nästan alltid spelade kort – alltså var det ingen idé att sticka i djupled. Bredvid Tord spelade Jerry Carlsson och han slog alltid långt – alltså var det meningslöst att gå ner och möta. Bredvid Jerry fanns Glenn Strömberg och när han hade bollen visste vi fan aldrig vad som skulle hända. En entreprenör! Precis som i dag.

Efter föreläsningen omringas Torbjörn av den fotbollsintresserade gruppen. Och när väl den första personen har vågat be om en mobilbild bildas en kö av beundrare. Torbjörn poserar på bild efter bild, alltid med samma milda leende, samtidigt som komplimangerna haglar:

– Du var min barndomsidol, ska du veta!

– Oj, vad avundsjuk min man ska bli när han får se den här bilden!

– Det här är stort, riktigt stort!

Senare berättar Torbjörn för mig att han inte tycker vidare bra om att bli fotograferad tillsammans med fans, även om han förstår mekanismen. Han vet själv hur det är att se upp till någon.

– Om Freddy Mercury mirakulöst nog skulle gå förbi på gatan skulle jag utan tvekan be om att bli fotad med honom också.

Snarare handlar det om att det känns skönare att ta emot feedback för en färsk prestation. Han blir genuint glad när personalchefen kommer fram och säger att föreläsningen var »riktigt intressant«.

– Det ger mig mycket mer, för då är det något konkret som bedöms.

När den sista idolbilden är tagen kränger Torbjörn på sig sin rock och försvinner ut till bilen för att köra hem till Jonsered. Under armen bär han dagens arvode – en tårta.

 

Under helgen funderar jag på de val Torbjörn Nilsson har gjort, både som spelare och tränare. Han framstår som något av en gåta. Å ena sidan ville han knappt fira sina mål, livrädd för att framstå som en diva och präglad av bruksmentaliteten »tro inte att du är något«. En gång sade lagkamraten Håkan Sandberg till honom på skarpen: »Sluta be om ursäkt för att du är bra!« Å andra sidan var målet att bli bäst i Europa inte särskilt blygsamt. Jag tänker att hans milda och vänliga utstrålning måste ha lurat många genom åren, att folk har underskattat vinnarskallens storlek. För vinna är fortfarande viktigt för honom. Han är inte intresserad av att delta i Mästarnas mästare eftersom han nog »inte skulle kunna fuska till sig en seger där«. Ängsligheten och beslutsamheten tycks trängas i samma huvud. Han var ofta som bäst i de stora matcherna, samtidigt behövde han ligga på soffan hos idrottspsykologen Willi Railo för att hitta självförtroendet. Han vann Guldbollen och Uefacupen 1982, samtidigt ville han inte spela i landslaget. Han var hela Europas bästa målskytt 1986, samtidigt vågade han inte slå en straff när IFK Göteborg bortaspelade mot Barcelona i Europacupsemifinalens retur.

Men det jag verkligen inte får ihop är varför han så ofta har vandrat iväg från något som har fungerat utmärkt. Det låter fint att vara »intresserad av utveckling istället för förvaltning«, men är det inte också en omskrivning för att han helt enkelt är rädd för att misslyckas? När Torbjörn slutade spela fotboll sommaren 1986 var det många som tyckte att han gjorde fel. Till och med hans egen bror ringde och sade att han inte var riktigt klok.

När helgen har gått tar sig Torbjörn återigen till kansliet på Valhalla IP. Han ska signera ytterligare några böcker, och svara på mina frågor om karriären.

– Det stämmer att jag kände mig fullt utvecklad 1986, säger han. Inte minst mentalt. Men jag visste också att jag inte skulle bli bättre. I min skalle hade jag också Ingemar Stenmark. Från att alltid ha varit bäst blev han med tiden sjua, nia, elva … Tidningarna undrade varför han inte slutat på topp. Det där gnagde i mig. Jag ville inte att någon skulle kunna peka på mig och säga: »Varför slutade han inte tidigare?«

Du var rädd att det skulle bli ovärdigt?

– Det kan man nog säga. Hade jag blivit fem procent sämre skulle jag ändå ha varit en av de bättre i laget, men det var inte tillräckligt för mig.

Jag frågar om idén om att sluta på topp ändå inte är överskattad. De som i dag tänker tillbaka på Ingemar Stenmarks karriär ser knappast svagare åk från slutet av 80-talet framför sig. De tänker troligen på Garmisch-Partenkirchen 1978, på Lake Placid 1980, på 86 världscupsegrar.

– Det var ett intressant resonemang, säger Torbjörn och ler.

Jag tänker att rädslan för att misslyckas har mycket att göra med det dystra året i PSV Eindhoven, hans första stora motgång som spelare. När han återvände till IFK Göteborg 1977 var det självförtroende han byggt upp före proffsflytten till Holland kört i botten. Det tog ett och ett halvt år – och ett evigt nötande under Sven-Göran Erikssons ledning – att hitta det igen.

Tänkte du att du hade fått nog av proffsspel efter misslyckandet i PSV?

– Nej, jag hade fortfarande målet att bli bäst i Europa. När vi spelade Europacupmatcher med IFK märkte jag också att min spelstil passade mot internationellt motstånd. För mig var det frapperande hur enkelt det var att komma till målchanser i Europamatcherna. Lagen vi mötte spelade nästan alltid man-man, jag fick en bevakare på mig och då gällde det att lura honom. Och jag var ganska duktig på att luras. Mitt spelsinne stimulerades av att någon hela tiden sprang och jagade mig.

Efter Uefacuptiteln 1982 gick du till Kaiserslautern. Hade du andra anbud?

– Liverpool visade intresse, och Real Madrid ännu mer. De erbjöd lika bra betalt som Kaiserslautern. Men jag kände att den löpstarka tyska ligan nog passade mig bättre. Sedan var det lite surt dagen efter att jag skrev på, för då hörde Nils Liedholm av sig och frågade om jag ville spela för Roma. Italien hade varit häftigt. Min tid i Kaiserslautern … jag skulle säga att den blev 80-procentig.

 

Maktstrukturer. Divor. Statusjakt. Torbjörn gillade det lika lite i Kaiserslautern som han gjort i PSV, även om hierarkierna i Tyskland inte överraskade honom på samma sätt. Flera gånger återkommer han till att han trivs bäst i platta organisationer.

– Jag gillar inte maktspel eller när individer ställer sig över andra. I Kaiserslautern spelade jag bredvid Thomas Allofs och på mittfältet fanns Rainer Geye. De två höll ihop. För mig var det givet: var jag i en bättre position när Geye hade bollen skulle han passa mig. Men det gjorde han inte. Jag gjorde totalt 23 mål i Kaiserslautern – inte ett enda kom efter en passning från Geye. Däremot gnällde han på mig varje gång jag tappade bollen.

Konfronterade du honom någon gång?

– Inte direkt, men jag gjorde en dum grej. Efter mina första tio matcher hade jag ännu inte gjort mål. Tidningen Rheinpfalz gav mig kritik och frågade varför det inte lossnade. Jag svarade att jag var van vid ett lag där bollarna kom tidigare till mig. Det blev ett jävla liv efter det. Geye blev ännu mer avståndstagande.

Du måste ju också haft status, som nybliven Uefacupmästare? 

– Javisst. Men vissa i laget hyste agg mot mig eftersom de ansåg att jag hade filmat till mig en straff när Blåvitt slog ut Kaiserslautern ur Uefacupen. De kallade mig »skådespelaren«. Jag levde heller inte helt upp till bilden av en stjärna. Jag begärde inte boll i alla lägen, så som till exempel Zlatan gör i dag. När jag inte tog den där alfahannerollen tappade nog en del lagkamrater respekten för mig.

Gjorde du fel?

– Det beror på hur man tänker. Det är lätt att bli bekväm när man har hög status. Lothar Matthäus var länge en fantastisk spelare. Han passade bra, jobbade hårt och sprang i djupled. Så blev han bäst i Europa och kunde plötsligt få bollen när han ville. Då blev han bekväm och slutade springa i djupled. Det var jobbigt, tyckte han. Det är därför det är så viktigt att Zlatan tänker till och inte bara går ner och begär bollen i alla lägen – han måste löpa i djupled också. Annars blir anfallsspelet långsammare och mer lättläst.

På vilka andra sätt tog sig statusjakten uttryck i Tyskland?

– Jag minns när vi mötte Bayern München borta och körde in med bussen under Olympiastadion. Där stod Bayernspelarnas bilar parkerade, i statusordning. Bilen närmast omklädningsrummet var Rummenigges. En stor jävla merca. Han var number one. Och det skulle synas. Min egen status sjönk också i och med att jag inte spelade i landslaget under de här åren.

Hur ser du på det beslutet i dag?

– Särskilt 1981, då jag vann skytteligan i Allsvenskan och spelade väldigt bra, tyckte folk det var konstigt att jag tackade nej. Men jag kände mig begränsad i landslaget och tog inte åt mig av vad andra tyckte – jag var totalt iskall där. Men i dag ångrar jag mig. Jag ångrar att det inte står »83 landskamper, 27 mål« eller något sådant efter mitt namn. Redan när jag gjorde comeback i landslaget 1984 kände jag att jag hade varit för prestigebunden.

Vad ångrar du mer?

– Säg det. En konstig sak är att så många har sagt att det är synd att jag aldrig har tränat ett svenskt storlag. Men jag har ju aldrig fått frågan! Det är faktiskt sant. Så det kan jag ju inte ångra.

 Varför tror du att du aldrig har fått frågan?

– Jag kanske inte har sänt ut de signalerna, jag vet inte. Jag har velat behålla mina föreläsningar vid sidan av fotbollen och har inte velat flytta långt för att träna ett lag. Fast egentligen är det väl ganska normalt för en tränare att stanna på ett ställe i ett par år, för att sedan gå vidare?

Visst. Men om det har gått bra, som det ofta har gjort för dig, brukar det vara för att gå till en större klubb.

– Jo. Men det är ju som jag säger: jag är mer intresserad av att utveckla något än att förvalta. Och ju högre upp du kommer, desto mer förvaltning.

 

Att utveckla något, säger Torbjörn Nilsson. Det vill han fortfarande göra, men hur många är det som lyssnar? I sin bok Förstå spelets idé ger han en rad exempel på hur han skulle vilja förändra fotbollen för att göra sporten mer attraktiv för publiken. Några av förslagen är anmärkningsvärda: Torbjörn vill bland annat införa fem fria byten på elitnivå, gå över till effektiv speltid två gånger 30 minuter samt ta bort en utespelare i varje lag.

– För att frigöra ytor, säger han. Kreativiteten skulle gynnas av det. Det skulle bli roligare fotboll.

Jag tänker att det är idéer som tidningarna borde rapportera om, men medan hans gamla lagkamrat och frimärkskompis Ralf Edström får rubriker så fort han uttalar sig tycks Torbjörns åsikter passera obemärkta förbi. När man tillbringar mycket tid med honom blir det tydligt att han har många funderingar om svensk fotbolls utveckling. Till exempel tycker han att ett spelsystem av typen 4–2–3–1 är »hämmande« och att mittbackarna i dag »får för mycket hjälp«.

– Jag tänkte på det när Malmö mötte Juventus hemma. Juventus hade inte särskilt många målchanser, ändå sprang Malmös mittfältare hem i full fart för att hjälpa backarna. »Titta vilket bra jobb!« sa kommentatorn. Visst, men backarna hade nog kunnat erövra bollen ändå. Och då hade Malmö haft en bättre chans i sina kontringar, med fler spelare framför bollen och utan mittfältare med 180 i puls.

Lysande utsikter? Sedan Utsiktens BK, där han under hösten fungerade som anfallskonsulent, vann division ett saknar Torbjörn ett tränarjobb. Det är därför han menar att »något saknas i mitt liv«.

Torbjörns framgångar med IFK Göteborg kom i ett grundmurat 4–4–2-system. Men det är inte av nostalgiska skäl som han fortfarande föredrar det spelsättet, menar han.

– Med två defensiva mittfältare framför sig kan mittbackarna bli lata. Då behöver de inte gå upp i ryggen på motståndarna och vinna bollen, utan kan mest stå och vänta i getingboet. Då utvecklas de inte lika mycket. I förlängningen gör man backarna en otjänst genom att hjälpa dem så mycket. Om svensk fotboll vill få fram duktiga, spelande mittbackar är det kanske så vi måste tänka.

 

Julen passerar, 2014 blir 2015. Torbjörn hjälper sin son Peter att flytta hem från Borlänge, där han har spelat för Dalkurd i division ett. I övrigt händer inte så mycket. Han vet inte mer om framtiden nu än vad han gjorde före helgerna. Han diskuterar fortfarande lite löst med Utsikten, men inget är bestämt.

För mig låter det deppigt att han inte har något häftigare anbud att ta ställning till. Ett tag kändes det bara som en tidsfråga innan han skulle ta över svenska landslaget. När Tommy Svensson 1997 för andra gången i rad misslyckades med att kvala in till ett stort mästerskap nämndes Torbjörns namn frekvent i medierna som en tänkbar ersättare, likaså när det stormade kring Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck efter EM-fiaskot 2000. Jag minns fortfarande Mats Olssons ingress i Expressen: »Lars-Åkes våta dröm. Han lyfter telefonluren, slår ett 031-nummer, några signaler går fram och en röst svarar: ›Torbjörn.‹ ›Hej, Torbjörn, det är Lars-Åke, jag ska gå rakt på sak, vill du bli ny förbundskapten?‹ ›Ja, jag är mogen nu.‹«

Nu är han 60 år och mer än mogen. Landslaget lär det inte bli, men lusten att träna och instruera finns fortfarande. Eller som han själv säger: »Suget är starkt.« Men Torbjörn verkar inte riktigt veta vart han ska rikta det där suget, eller hur många som är intresserade av att få ta del av det. På ett sätt har han sig själv att skylla. Efter de tre succéåren i Västra Frölunda ville flera nordiska toppklubbar ha honom. Då tog han istället en timeout. I ett läge där andra skulle ha smitt medan järnet var varmt valde han att dra sig undan, varken för första eller sista gången. Då är det kanske inte så konstigt att bordet inte står dukat nu.

En vecka in i januari ringer jag honom igen för att fråga hur hans drömscenario ser ut. Om han fick bestämma själv? Det blir tyst i luren i några sekunder.

– I min ålder inser man de praktiska fördelarna med att vara specialtränare, säger han. Men att ha huvudansvaret är ju väldigt roligt … Jag står och väger. I hela mitt liv har jag blivit bedömd, det präglar en som människa. Vad är mitt drömliv? Det är inte så lätt att veta.

När vi har lagt på tittar jag ner i anteckningsblocket och suckar. Om fotbollen kan han uttrycka sig tydligt, till och med snärtigt, men när det gäller honom själv blir svaren ofta svävande. Jag tänker att citatet om drömscenariot är för vagt för att använda i den här texten. Sedan ändrar jag mig. Dels för att ambivalensen känns så typisk för Torbjörn Nilsson, dels för att jag inser att inte heller jag skulle kunna svara på hur bilden av mitt drömliv ser ut. Det är faktiskt inte så lätt att veta. Han har rätt i det. Och kanske är det extra svårt om folk redan har bestämt att man är »Gud«.

Han är förresten inte särskilt förtjust i det smeknamnet. Han föredrar »Totte«. Eller ännu hellre: Torbjörn.