Järnkamin. När Jan Tauer kom till Djurgården 2007 fick han av en person höra att han såg ut som en hammarbyare. »Han sa till mig: ›Du har långt hår och ser ut som om du röker på, du känns mer Hammarby än Djurgården.‹ Vad fel han hade!« Foto: Bildbyrån Hässleholm

»Jag hoppas fortfarande på Djurgården«

Efter Jan Tauers livs mest känslofyllda vecka kom beskedet: klubben han älskade ville inte ha honom kvar. I samma stund uppstod drömmen om att en dag få återvända.

Den knapphändiga vägbeskrivningen »kör bara rakt fram tills du ser mig« visar sig vara fullt tillräcklig. Det finns bara en större gata i den lilla ­grekiska staden Psachna, och den 29-årige tysken med hästsvans och röda basketskor syns på långt håll.

– Hej, perfekt att du har bil! säger Jan Tauer på svenska.

Under sin första tid i laget Iraklis Psachna hade Jan också bil, en Volkswagen Polo. Den gillade han. Men sedan cupförlusten den 24 oktober mot Karditsas från grekiska tredjedivisionen har han liftat till träningarna.

Annons

– Presidenten blev galen när vi förlorade, berättar Jan. Först sparkade han sönder en dörr, sedan sparkade han tränaren och när jag vaknade nästa morgon var Polon borta. Han tyckte att vi hade skämt ut klubben och därför inte förtjänade att ha bil längre. Crazy! Såna grejer hände inte i Djurgården.

I trappan på väg upp till Jan Tauers lägenhet ­frågar han hur bra Djurgårdens nye vänsterback Jesper Arvidsson är. Jag svarar att Arvidsson håller god ­allsvensk klass och har en fin säsong i Åtvidaberg bakom sig. Jan invänder att det är en »helt annan sak att lyckas i ett storstadslag«.

– Jag tar alltid Johan Oremo som exempel. Jättebra spelare, men han klarade inte pressen i Djurgården.

Lägenheten är spartanskt inredd. Kylskåpet är tomt och det enda ätbara som finns i skåpen ovanför spisen är ett paket flingor. Väggarna i enrummaren är kala. På golvet ligger en sportbag med träningskläder, bredvid den en resväska med texten »Ekwall vs. Lundh«.

Jan Tauer behöver egentligen inte säga det, men gör det ändå:

– Här blir jag inte kvar länge.

– Vad har du för alternativ? frågar jag.

– Lite olika. Portland i USA, och en thailändsk klubb. Det hade varit ett äventyr. Men jag hoppas fortfarande på Djurgården.

– Men är det troligt? Har du haft någon kontakt med klubben?

– Lite. Jag mejlade till Djurgårdens scout tidigare i höst. Då svarade han att de tyvärr inte sökte någon vänsterback. Sedan värvade de Jesper Arvidsson.

Han rycker på axlarna.

– Jag är bättre nu än när jag spelade i Sverige senast. Problemet är att Djurgården inte ser mina matcher. Kanske kan jag hitta en mindre svensk klubb att spela med, sedan får tränaren Magnus Pehrsson upp ögonen för mig igen och jag kan komma tillbaka till mitt älskade Djurgården. Vem är vänsterback i Syrianska?

 

Jan Tauer insåg tidigt att han inte var den mest begåvade spelaren. I Fortuna Düsseldorfs pojklag fanns många andra killar med större talang. Jans ­främsta egenskap var inställningen, dessutom var han stor till växten. Han försökte se varje träning som en match och förstod att han var tvungen att jobba lite hårdare än de andra för att lyckas inom fotbollen. Det gjorde han också – på planen. Utanför hade han »ibland lite problem med disciplinen«. I skolan gjorde han bara precis så mycket som krävdes för att slippa gå om årskurserna. Ofta gick han inte ens till lektionerna. I den ruffiga Düsseldorfförorten Garath där han växte upp fanns annat som lockade.

I tonåren började flera av Jans kompisar att ta droger. Några sålde också. Själv festade han mycket och rökte marijuana någon gång, men de tyngre drogerna rörde han aldrig. Till skillnad från de andra i kompisgänget hade han ett mål med framtiden: Kanske skulle det ändå gå att leva på fotbollen?

Annons

– Utan fotbollen hade det gått sämre för mig, säger Jan. Garath var tufft: mycket arbetslöshet och sociala problem. Ungdomarna där hade dåliga odds i livet.   

I pojk- och juniorlagen spelade Jan Tauer vänsterback. För Jan var positionen perfekt. Han var inte särskilt teknisk och på vänsterbacksplatsen fick han mer tid att behandla bollen. Dessutom älskade han duellerna som uppstod när han stormade fram längs kanten.

När Jan var 17 år låg Fortuna Düsseldorfs A-lag i tredjeligan. Inför en hemmamatch mot VfL ­Osnabrück skadade sig den ordinarie vänsterbacken och spelaren som vanligtvis ersatte honom var avstängd. När det visade sig att även reservlagets vänsterback gick ­skadad blev Jan kallad till A-laget. »Ni behöver inte komma och titta«, sade han till sina föräldrar. »Jag får knappast spela ändå.« Men det fick han. Och efter bara tio minuters spel gjorde han 1–0 till Fortuna inför 6 000 åskådare.

– Jag var chockad. Varken förr eller senare har jag gjort ett så snyggt mål. Jag lobbade bollen över en back och sköt stenhårt. Efter det kom jag med i A-laget.

Jans första proffskontrakt med Fortuna gav honom 400 euro i månaden. Under hans debutsäsong i A-laget åkte klubben ur tredjeligan. När laget inte lyckades ta sig tillbaka året efter nappade Jan på ett erbjudande från KFC Uerdingen 05, där han nådde ikonstatus bland supportrarna efter att under en tumultartad match mot Dynamo Dresden ha skyddat lagets maskot Grotifant (en elefantliknande figur med brett leende) när motståndarfansen försökte storma planen. 2004 värvades han av Eintracht Braunschweig. Mitt uppe i sin tredje säsong fick han reda på att en svensk klubb ville köpa honom.

Jan Tauer hade aldrig hört talas om Djurgården och visste ytterst lite om Sverige. Men att spela i ett lands högstaliga lockade. Jan sade till sig själv: »Kämpar jag bara som en galning på planen ska de nog gilla mig där också.«

 

Solen skiner från en molnfri grekisk himmel. Klockan är strax efter tio på förmiddagen och vi promenerar till Jans stammisfik på torget för att dricka frappé, skumtäckt iskaffe. Tidigare på morgonen har vi båda läst om Djurgårdens senaste värvning: den förre guldhjälten Andreas Johansson. Jan ser det som en positiv nyhet.

– Det visar att Djurgården ändå kan tänka sig att hämta hem gamla spelare!

Jag påpekar försiktigt att Andreas Johansson trots allt vann två SM-guld med laget.

– Jag vet, säger Jan. Han spelade väl ihop med Magnus Pehrsson också? Och så har ju Djurgården den där Arvidsson på vänsterbacken nu. Men om de bara får se mig spela så … vilka andra svenska lag behöver en vänsterback?

– Jag vet inte riktigt, säger jag. Syrianska är kanske inte så dumt tänkt ändå.

– Ett bättre lag i Superettan skulle funka också. Gais åkte ur, va? Fast helst vill jag bo i Stockholm.

– Örebro åkte också ur, säger jag. Det är inte så långt från Stockholm.

– Örebro låter intressant. Vem är vänsterback där?

På fiket får vi sällskap av Jans lagkamrater. En efter en droppar de in för att slå ihjäl tid före eftermiddagens träning. Några av spelarna röker. Mittfältaren Antonis Liosis, som kan lite ­engelska, tar fram sin Iphone och visar mig ett klipp från Iraklis Psachnas senaste ligamatch. På skärmen ser jag Jan Tauer nicka en frispark i mål.

He is very good player, berömmer Antonis.

– Antonis är också väldigt bra, säger Jan. Men han är för offensiv för vår tränare. De hatar offensiva spelare i Grekland. Antonis, you should come to Sweden instead. The football is more fun there.

– Sweden?

– Yes, have you heard of Allsvenskan?

– I know all the team from betting. Norrköping, Malmö, AIK Solna …

– Not AIK! säger Jan. Djurgården is much better. You know, I used to play for them and now I hope they come here and bring me home.

Proffsliv. »På grund av Greklands eurokris är man som tysk inte så populär här. När vi spelade i Aten kastade publiken flaskor på mig.« Jan Tauer trivs över huvud taget inte så bra i Iraklis Psachna. Han saknar sin familj – och Djurgården.

Iraklis Psachna kämpar i toppen av andra­ligan och mycket talar för att laget tar sig upp till högstadivisionen efter den här säsongen. Men Jan, som flyttade till Grekland i augusti, räknar inte med att vara kvar då. Han gillar inte den defensiva fotboll som tränaren Georgios Vazakas förespråkar, men framför allt ­saknar han sin familj. Flickvännen Lisa och treårige sonen Travis bor fortfarande i Sverige.

– Kvar i världens bästa land, suckar Jan.

Världens bästa land? Ja, åtminstone var det så Jan Tauer upplevde det när han kom till Djurgården våren 2007. Stockholm var så rent, tyckte han. Människorna så välklädda och artiga. När han ringde hem till sina kompisar i Düsseldorf och berättade om Sverige blev två av dem så imponerade att de följde efter. Jan lät dem – utan Djurgårdens vetskap – bo i hans lägenhet vid Gärdet och försökte fixa jobb till dem. Det gick inget vidare. Tyskarna var mer intresserade av att utforska Stockholms nattliv. När de också »började stjäla lite saker« skickade Jan hem dem.

– Det var ingen bra idé att ha dem i Stockholm. Du vet, jag är en kille som … jag vill gärna hjälpa folk. Och ibland blir det lite fel. Men en av dem fick ordning på livet sedan. Han är busschaufför i Düsseldorf i dag.

I Jan Tauers allsvenska debut förlorade Djurgården överraskande mot Brommapojkarna. Efteråt skrev Expressens krönikör Mats Olsson om hur kvicka brommapojkar »lurade bort trögfotade djurgårdare i Scorpions-frilla«.

Men en bit in i serien kom både laget och tysken igång, och med sin aggressiva spelstil blev Jan snabbt publikfavorit på Stockholms stadion. Fansen började kalla honom för »Janne Tauer Beckenbauer« och jublade när han hemma mot IFK Göteborg – med ­ryggen – gjorde sitt första mål för Djurgården.

– Förmodligen det fulaste målet som någonsin gjorts på Stadion, minns Wille Bäckström, som jobbar för Dif Media och ofta intervjuade Jan.

Annons

Wille Bäckström märkte tidigt att Jan Tauer hade något speciellt.

– Han spelade som om han var beredd att offra sitt liv för Djurgården. Ingen spelare har enbart på grund av sin inställning nått så många Djurgårdshjärtan.

I slutet av säsongen 2007 hade Djurgården en liten guldchans, men efter ännu en svag insats mot BP blev det till slut en tredjeplats. Under Jans andra år i ­Djurgården blev han och Sebastian Rajalakso nära vänner. Rajalakso, som var ny i Stockholm, minns hur tacksamt det var att hänga med Jan.

– Han tog sig an mig och visade hur allting f­ungerade. Sjukt snäll var han. Sedan var han så rolig att umgås med. Alltid när vi gick på stan kom folk fram och pratade. Det var som om Jan hade en aura omkring sig, alla blev glada när de såg honom.

Sista matchen. I kvalet mot Assyriska 2009 blev Jan Tauer hjälte, tack vare sitt 1–0-mål på Stadion. Då visste han inte att det skulle bli hans sista framträdande i Djurgården.

Efter ett sämre 2008 blev säsongen 2009 riktigt jobbig för Djurgården. Jan minns hur tränarna Andrée Jeglertz och Zoran Lukic ofta kom med helt olika direktiv och hur konflikterna i truppen ökade i takt med förlusterna. Själv försökte han lätta upp stämningen genom sin videoblogg på sajten Nyheter 24. I ett välsett inlägg skojade han med lagkompisen Pa Dembo Touray genom att hålla en lång, svart påle framför skrevet och säga: »Jag heter Pa Dembo ­Touray, jag är målvakt i Djurgården och jag hoppas att alla kommer i morgon när jag håller nollan.« I dag ­försäkrar Jan att målvakten inte tog illa upp.

– Men Jeglertz blev väldigt nervös. Han var faktiskt – till skillnad från Lukic – en ganska bra tränare, men alltid nervös. När jag hade postat något på bloggen blev han orolig direkt. »Kom igen«, sade jag. »Det går ju skitdåligt för laget. Då är det väl bra att fansen får skratta lite?«

Onsdagen den 4 november 2009 var det svårt att hitta en skrattande djurgårdare. I den första kvalmatchen mot Assyriska förlorade laget med 2–0 och stod därmed med ena benet i Superettan. Jan Tauer kom till matchen i Södertälje direkt från BB där hans son Travis hade fötts några timmar tidigare. De följande dagarna tränade han ingenting utan var bara med Lisa och Travis. Trots det fick han spela från start i returen på Stadion och den nyblivne pappan gav fansen hoppet tillbaka genom att skjuta in 1–0. Var sitt mål från Christer Youssef och Mattias Jonson såg sedan till att Djurgården höll sig kvar i Allsvenskan.

Jan satte punkt för sitt livs mest intensiva vecka. Han var både lycklig och lättad, och lovade sig själv att nästa säsong skulle bli bättre. Då ringde sportchefen Stefan Alvén och kallade till ett möte. Jan fick förklarat för sig att Djurgården inte hade för avsikt att behålla honom.

– Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det. Värst var att jag inte fick säga hej då till fansen, de som hade gett mig så mycket kärlek.

Jag frågar om det är därför han är så besatt av tanken på att återvända till Djurgården.

– Ja, lite. Men det handlar inte bara om det. Jag tror verkligen att Djurgården skulle behöva mig. Publiksiffrorna är inte så bra längre, har jag sett. Man måste ha lite profiler i laget.

Jan Tauer

Född: 1983

Karriär: Fortuna Düsseldorf –2003, KFC Uerdingen 05 2003/2004, Eintracht Braunschweig 2004–2007, Djurgårdens IF 2007–2009, VfL Osnabrück 2010–2012, Iraklis Psachna 2012–.

Allsvenskan: 57 matcher för Djurgården, två mål. Målskytt i kvalet mot Assyriska 2009.

Gör i dag: Fortfarande fotbollsproffs. Följer Djurgården passionerat på avstånd.

Georgios Vazakas är missnöjd. Trots att Iraklis Psachna två dagar tidigare besegrade Fokikos med 2–1 ger han spelarna kritik på taktikgenomgången före träningen. Särskilt arg är han på Antonis Liosis. Tränaren anser att mittfältaren genom slappt försvarsagerande bjöd Fokikos på ett reduceringsmål i slutminuterna. När spelaren protesterar blir Vazakas rosenrasande:

– Ett ord till och jag dödar dig!

Jan Tauer betraktar lugnt ordväxlingen. Efter några månader i Grekland är han van vid kraftuttryck, ­tränaren före Vazakas gillade också att skrika. När Jan en gång blev utskälld bad han sin språkbegåvade lagkamrat Stratos Tzakis översätta utbrottet. Tzakis översatte: »You fucking fucked pussy fuck the hell!«

På den lilla arenan där Iraklis Psachna tränar om­gärdas planen av en sliten betongläktare och grusiga löparbanor. Vi är 13 personer som ser Georgios Vazakas dra igång en defensiv positionsövning. Den visar sig hålla på i nästan en timme och är imponerande tråkig. Jan och de andra försvararna får träna på att hålla ihop backlinjen medan någon (ofta tränaren själv) kommer emot dem med bollen. Uppgiften är inte att försöka ta den, backarna ska bara avvakta och se till att ingen går bort sig. Om någon stöter för högt stoppar Vazakas spelet och skäller ut försvaret. När en av spelarna vid ett tillfälle tar sig ton mot tränaren får han en smäll på hjässan.

Sista kvarten får laget spela tvåmål: elva mot elva, på halva plan. Eftersom det knappt finns några ytor att springa på blir spelet låst och händelsefattigt. Jan försöker ändå spela sitt spel, men blir tillrättavisad när han ger sig ut på en offensiv utflykt på vänsterkanten. Lite senare får han skäll för att ha slagit en crossboll mot högeryttern. »För riskabelt«, säger tränaren.

Efter träningen kommer Antonis Liosis fram till mig och gör en highfive. När jag frågar vad han tycker om sin tränare pickar han med fingret mot tinningen och gör en grimas.

– Only thing he love is tactic.

– It looked boring.

– Yes, very boring. But what can you do? It’s Greece.

 

På kvällen tar vi min hyrbil till kuststaden Chalkida, ett par mil från Psachna. I baksätet sitter Lúcio, en brasiliansk spelare som liksom Jan snart hoppas hitta en ny klubb.

– Det är sjukt, säger Jan. Han är en skitbra offensiv spelare, men nu sitter han bara på bänken här. Snacka om fel liga för honom.

Jag frågar Lúcio var han skulle vilja spela istället.

– Brasilien. Paraguay. Kanada. Korea.

– Nej, Lúcio, säger Jan. Inte var du har spelat. Var du ska spela. Han är rolig, Lúcio. Förstår nästan ingenting men pratar ändå.

– Tauer nis så snäj, säger Lúcio från baksätet.

– What?

– Tauer nis så snäj.

– Nicht so schnell, rättar Jan och skrattar. Nej, jag är kanske inte den snabbaste. Men det har gått ganska bra ändå. Jag har fått uppleva många roliga saker tack vare fotbollen.

I Chalkida besöker vi en tatueringsstudio där Jans och Lúcios lagkompis Stratos Tzakis håller på att gadda sig. Det blir ett stort porträtt av jungfru Maria på armen. Lúcio bläddrar i en katalog och bestämmer sig för att tatuera sig han också, men när han upprymd ringer hem till sin fru och berättar om planen förbjuder hon honom. Nedslagen går han ut för att köpa ett par jeans i stället.

Jan Tauer skrattar och berättar att han själv snart tänker göra en tatuering.

– Eller två, rättare sagt, säger han. En tysk flagga på den vänstra axeln och en svensk flagga på den högra. Det passar väl mig bra?

Det finns även planer på ytterligare en tatuering, avslöjar han. Ett allsvenskt klubbmärke, kanske på bröstet. Det är bara några grejer som måste lösas först.