Foto: Lennart Månsson/Bildbyrån

»Jag tryckte i mig 14 cola och var hög som en fura«

Efter SM-guld och mål på Camp Nou vann han ikonstatus hos AIK-fans och var självskriven på Micael Bindefelds kändisfester. Men framgångarna kom inte utan ett pris. 20 år efter glansdagarna berättar Pascal Simpson om rasismen, skadorna och jakten på ett nytt jobb.

Den spinkige 13-åringen med burrig mikro­fonfrisyr klev ut på Söderstadions gräsmatta och stegade bort till straffområdet. På mållinjen stod landslagslegendaren Ronnie Hellström och väntade. Lilla Sportspegeln hade ringt Brommapojkarna och frågat om de hade någon som skulle passa för deras inslag »Lilla utmaningen«. Efter viss betänketid hade Pascal Simpson tackat ja.

Nu när bollen låg där på straffpunkten ångrade han sig. Det var halvtidspaus i derbyt mellan Hammarby och AIK och publiken väntade på att han skulle skjuta. Vad gjorde han där? Han som alltid blev så nervös inför de viktiga matcherna.

Annons

Den första straffen for iväg tio meter över ribban. Publiken sorlade medlidande, någon jublade ironiskt. För att inte skämma ut sig ytterligare valde Pascal att bredsida de två återstående straffarna. Båda smet in och efteråt sade Hellström till reportern att det säkert skulle kunna bli något av Pascal en dag: »Grabben har ju bra stöt på kulan.«

Många tvivlade på att profetian skulle slå in. Inte minst Pascal själv. En lång spelare som vägrade nicka var inte särskilt åtråvärd, det begrep han. Så fort inläggen närmade sig var han uppe och viftade med benen i luften. Det såg inte klokt ut, men han vågade inte sätta dit huvudet. Inte efter det som hände Veronique.

 

Pascal Simpson kom till Sverige från Togo när han var sex år gammal tillsammans med sin mamma Barbara och sina två systrar Veronique och Nicole. En försommardag 1981, då Pascal var tio år, kilade han som vanligt in i Veroniques rum. Storasystern älskade att spela ­basket och försatt sällan ett tillfälle att bättra på styrkan. Pascal tyckte om att sitta där och prata med henne medan hon tränade. Mitt uppe i armhävningarna ­började hon prata underligt. Pascal ropade på mamma: »Det är något konstigt med Veronique!« Barbara åkte ambulans med dottern till Karolinska sjukhuset. Pascal och Nicole fick följa med grannarnas båt på en tur i Mälaren. Klockan åtta kom Barbara tillbaka och berättade att Veronique var död, en pulsåder hade brustit i hjärnan. Pascal grät oavbrutet i två veckor. Att nicka en  fotboll efter det var inte att tänka  på – han var livrädd för att samma sak skulle hända honom.

Det tog några år innan Pascal vågade använda huvudet igen, och det hämmade utvecklingen. Till skillnad från många av lagkamraterna i Bromma­pojk­arna, som lockade över honom från moderklubben Ekerö IK när han fyllde tolv, blev han aldrig uttagen i några stadslag eller pojklandslag. Han spelade fotboll för att det var roligt och var inte sugen på att lägga ner extra arbete. Hans styvpappa Göran Walter, som inte ville att Pascal skulle förspilla sin talang, fick ständigt klura ut sätt att motivera honom. Ofta handlade det om att tillhandahålla morötter. Till exempel fanns det en tuff WCT-overall som Pascal trånade efter. »Du får en sådan om du springer varje dag på sommarlovet«, sade Göran. Då sprang Pascal.

Logga in eller skapa ett konto för att läsa vidare

Kom igång med din gratis provperiod!

0 kr första två månaderna. Därefter 35 kr / månad. Avsluta när du vill. Pengarna dras varannan månad.

  • Magasinet i din brevlåda
  • Alla utgåvor som PDF
  • Allt webbinnehåll
  • Avsluta när du vill
Kom igång nu!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

Har du redan konto?

Glömt lösenord?