Foto: Lennart Månsson/Bildbyrån

»Jag tryckte i mig 14 cola och var hög som en fura«

Efter SM-guld och mål på Camp Nou vann han ikonstatus hos AIK-fans och var självskriven på Micael Bindefelds kändisfester. Men framgångarna kom inte utan ett pris. 20 år efter glansdagarna berättar Pascal Simpson om rasismen, skadorna och jakten på ett nytt jobb.

Den spinkige 13-åringen med burrig mikro­fonfrisyr klev ut på Söderstadions gräsmatta och stegade bort till straffområdet. På mållinjen stod landslagslegendaren Ronnie Hellström och väntade. Lilla Sportspegeln hade ringt Brommapojkarna och frågat om de hade någon som skulle passa för deras inslag »Lilla utmaningen«. Efter viss betänketid hade Pascal Simpson tackat ja.

Nu när bollen låg där på straffpunkten ångrade han sig. Det var halvtidspaus i derbyt mellan Hammarby och AIK och publiken väntade på att han skulle skjuta. Vad gjorde han där? Han som alltid blev så nervös inför de viktiga matcherna.

Annons

Den första straffen for iväg tio meter över ribban. Publiken sorlade medlidande, någon jublade ironiskt. För att inte skämma ut sig ytterligare valde Pascal att bredsida de två återstående straffarna. Båda smet in och efteråt sade Hellström till reportern att det säkert skulle kunna bli något av Pascal en dag: »Grabben har ju bra stöt på kulan.«

Många tvivlade på att profetian skulle slå in. Inte minst Pascal själv. En lång spelare som vägrade nicka var inte särskilt åtråvärd, det begrep han. Så fort inläggen närmade sig var han uppe och viftade med benen i luften. Det såg inte klokt ut, men han vågade inte sätta dit huvudet. Inte efter det som hände Veronique.

 

Pascal Simpson kom till Sverige från Togo när han var sex år gammal tillsammans med sin mamma Barbara och sina två systrar Veronique och Nicole. En försommardag 1981, då Pascal var tio år, kilade han som vanligt in i Veroniques rum. Storasystern älskade att spela ­basket och försatt sällan ett tillfälle att bättra på styrkan. Pascal tyckte om att sitta där och prata med henne medan hon tränade. Mitt uppe i armhävningarna ­började hon prata underligt. Pascal ropade på mamma: »Det är något konstigt med Veronique!« Barbara åkte ambulans med dottern till Karolinska sjukhuset. Pascal och Nicole fick följa med grannarnas båt på en tur i Mälaren. Klockan åtta kom Barbara tillbaka och berättade att Veronique var död, en pulsåder hade brustit i hjärnan. Pascal grät oavbrutet i två veckor. Att nicka en  fotboll efter det var inte att tänka  på – han var livrädd för att samma sak skulle hända honom.

Det tog några år innan Pascal vågade använda huvudet igen, och det hämmade utvecklingen. Till skillnad från många av lagkamraterna i Bromma­pojk­arna, som lockade över honom från moderklubben Ekerö IK när han fyllde tolv, blev han aldrig uttagen i några stadslag eller pojklandslag. Han spelade fotboll för att det var roligt och var inte sugen på att lägga ner extra arbete. Hans styvpappa Göran Walter, som inte ville att Pascal skulle förspilla sin talang, fick ständigt klura ut sätt att motivera honom. Ofta handlade det om att tillhandahålla morötter. Till exempel fanns det en tuff WCT-overall som Pascal trånade efter. »Du får en sådan om du springer varje dag på sommarlovet«, sade Göran. Då sprang Pascal.

När han var 16 år började han för första gången träna extra av fri vilja. Fyra pass i veckan. Plötsligt kände Pascal att den tråkiga träningen var rolig, framför allt eftersom den gav resultat. BP hade ett rotationssystem som innebar att ungdomsspelarna fick chansen i A-laget under två veckor för att sedan fortsätta träna med U-laget. Våren 1990, när Pascals två veckor var till ända, gick lagets inflytelserika målvakt Bernt ­Magnusson till tränaren Erik Hamrén och protesterade: »Vad ska han skickas ner för? Han är ju bra.«

19-åringen blev kvar och gjorde succé som spelfördelare på innermittfältet. Pascal hade blivit bra på huvudet och visade, sin längd till trots, fin teknik.

Mot slutet av säsongen fanns det intresse från alla de stora Stockholmsklubbarna. Hamrén förklarade att Pascal skulle utvecklas bäst i BP, men mamma ­Barbara och styvpappan Göran tyckte att han skulle ta chansen och flytta. Djurgården och Hammarby erbjöd mest pengar men AIK hade Tommy Söderberg, en mjuk tränare som kändes rätt för en känslig själ som Pascal. Tommy Söderberg och AIK:s klubbdirektör Stefan Söderberg bjöd med Pascal på publiksporten nummer ett, ishockey. När Djurgården tog ledningen i det laddade ­derbyt mot AIK ställde sig Pascal upp och skrek ut sin glädje.

– Då fick man ju lite konstiga blickar, minns Pascal. Alla i skolan höll på AIK, så jag var bara tvungen att välja Djurgården. Om jag höll på samma lag var det ju ingen tävling. Dessutom gillade jag rött, gult och blått bättre. Jag tyckte att det var finare färger.

Pascal debuterade för AIK borta mot Halmstads BK våren 1991. Han hade varit orolig för att han skulle sakna sina kompisar i BP men kom snabbt in i gänget. I AIK:s spelarbuss slog man ihjäl tiden genom att konstruera gåtor.

– När vi var riktigt uttråkade körde vi denna: Vilken känd svensk fotbollsspelare har spelat i Milan och bor i träd? Gunnar Gren! Så kunde vi hålla på, och det blev bara sämre och sämre. Det var jag, Pierre Gallo, Gary Sundgren, Krister Nordin … Riktiga barnungar alltså!

Tränaren och lagkamraterna var bra men lönen, 6000 kronor i månaden, var inte tillräcklig för att han skulle klara sig. Pascal hade haft sommarjobb på ­Posten i Bromma sommaren efter studenten och ­lyckades nu fixa en heltidsanställning. Klockan sex varje morgon vadade han omkring i ett hav av ­osorterade brev.

– Det var både cykelturer och springportar. Jag såg det som extraträning. Man började sex och när man var klar med sitt distrikt fick man sluta. För mig blev det en tävling att bli klar så snabbt som möjligt. Jag hade lön till halv tre, men var oftast klar halv tio.

Efter en helt okej debutsäsong, där Pascal fick göra sitt första allsvenska mål borta mot Malmö FF, slog han igenom på allvar året därpå. Den 25 mars 1992 sköt han U21-landslaget till OS i Barcelona med ett avgörande mål mot Holland. Efter matchen fick truppen telegram från bordtennislandslaget: »Grattis till OS-platsen. Ni är bättre än vi på att slå bollen i nät.«

Väl på plats i OS-byn var livet nästan för bra för att vara sant. Pascal drack gratis Coca-cola och sprang på livs levande världsstjärnor – som Michael Jordan och Scottie Pippen. Och han fick skaka hand med en av sina stora idoler, Carl Lewis. Lätt starstruck gick han omkring med kameran dinglande runt halsen. Favorit­motivet var Merlene Ottey.

– Herrrrrregud alltså! Jävlar vad snygg hon var. Det var helt galet … Och så fri tillgång till läsk på det, jag tryckte i mig 14 cola och var hög som en fura. Kanske därför det inte gick så bra för mig?

Annons

Pascal fick nöja sig med ett 20 minuter långt inhopp i premiären mot Paraguay. Sedan bänkade förbundskapten Nisse Andersson honom resten av turneringen till förmån för IFK Norrköpings Jonny Rödlund. ­Pascal var låg i flera månader efteråt, men AIK:s framgångar under hösten gjorde det lättare att skaka av sig besvikelsen. Trots att laget hade en trupp på ynka 16 man och ofta tränade bland hundbajset ute i Hagaparken stormade man fram i Mästerskapsserien. Pascal och nyförvärvet Dick Lidman bildade en fruktad kedja framför den ukrainske spelfördelaren Vadim Jevtusjenko. Tack vare en 3–2-seger mot Malmö i sista omgången tog AIK sitt första guld på 55 år.

Det är förmiddagslugnt på Puls & Träning i Ekerö. Några kvinnor i övre medelåldern motionscyklar med blickarna fästa på TV:n på väggen. Pascal kliver i crosstrainern och knappar in 60 minuter.

– Det här är mindre roligt, säger han när han skriver in sin vikt.

111 kilo – 20 mer än han vägde under AIK-tiden.

– Det har blivit mycket chips och soffa sedan Jordan och Lucas kom till världen, flinar han.

Efter en timmes träning tar vi en tur genom Pascals uppväxtmiljö. Vi passerar Träkvistavallens frusna grusplaner, dit Göran tog en sexårig Pascal, och svänger inom Tappströmsskolan där han gick hög­stadiet. Den gamla gymnastiksalen står kvar. När det blev för kallt att spela ute på skolans grusplan dröjde Pascals kompisgäng kvar i salen efter lektionerna. Pascal klättrade upp i en ribbstol och ställde upp fönstret på glänt. När det började skymma på eftermiddagen tog han sig uppför stuprännan och svingade sig in i salen. Sedan spelade han och polarna tills skramlet av vaktmästarens nycklar hördes. Då gömde de sig i plintarna.

– Vi trodde vi var så jävla smarta fram till den dagen då vaktis sa: »OK, killar jag börjar bli lite trött på det här. Ni kan väl bara släcka och låsa om er när ni är klara, så slipper jag komma tillbaka.«

Pascal parkerar på uppfarten till en rymlig tvåplansvilla i Älvsnäs, tre kilometer från radhuset i Ekerö där han växte upp. Pascal och sambon Sabina lät bygga kåken 2003 när de väntade sitt första barn Jordan. Ovanvåningen bjuder på maffig panoramautsikt över grantopparna men inredningen är sparsmakad. Det enda som vittnar om en fotbollskarriär är Barcelona­tröjan som hänger inramad på Jordans rum, en souvenir från Cupvinnarcupmötet 1997. Guldmedaljen från -92 ligger i en låda på vinden.

– Det är minnena jag lever av, säger Pascal. Jag har liksom inget behov av att skylta med någonting.

Han berättar att han firade SM-guldet i flera månader. Segerrusiga restaurangägare bjöd honom på lunch (favoriten var Black&White med pommes på Da Costa’s) och festfixaren Micael Bindefeld bjöd in honom till biopremiärer och nattklubbsöppningar. Det kändes coolt att gå före i kön på Berns och Café Opera.

– Fram till 19 års ålder hade jag varken rört tjejer eller sprit, så det var ju lite intressant att plötsligt vara het på marknaden.

Pascal gjorde till och med business av partajandet. Tillsammans med några vänner, bland annat Cain Dotson, som han kände sedan BP-tiden, hyrde han en lokal i ett industriområde i Solna. Gänget anlitade DJ och garderobiär och sålde biljetter för 50 kronor. Överskottet från klubbkvällarna finansierade en skidresa till Åre.

Pascal blev snabbt också ett hett villebråd för medierna och bjöd på sig själv. I en intervju med Expressen från 1992 avslöjade han till exempel sitt »tjejideal«: »Hon ska vara ganska lång, mellan 1,70 och 1,80. Och gärna blond. Hon ska vara naturlig och ha snygg kropp och halvstora fasta bröst.« Sedan svarade han på hur han ville bli förförd: »Jag vill ligga i sängen, blunda och utelämna mig. Och inte veta vad som ska hända.«

Men en grej sade han nej till – hemma-hos-reportage.

– Mina föräldrar sa att »den enda fristaden du har är ditt hem«, så det hade jag som devis. Du är faktiskt den första journalisten som blir insläppt.

1992 flyttade Pascal in i Dick Lidmans fyra i Rissne. Dick, som hade fru och barn, skilde av ett rum på 15 kvadratmeter åt sin kompis. Pascal njöt av friheten men åkte hem till Ekerö varje helg för att äta söndagsmiddag hos Barbara och Göran.

– De tog ned mig på jorden. Det kunde handla om att jag sårade mina gamla kompisar. Man var ute med gamla gänget, och så kom det fram en massa nytt folk som man började snacka med istället. Mina föräldrar gjorde mig uppmärksam på sådant.

Några månader efter SM-guldet kom också ett anbud från Birmingham City.

– Det hade gått så snabbt, jag kände att jag behövde landa lite. De hade dessutom en trupp på 40, 45 spelare och jag var rädd för att bli en i mängden. Att bli proffs kändes overkligt och komplicerat. Skrev man kontrakt på tre år var man bunden i fyra och ett halvt. Bosman fanns inte, så man var rätt livegen. I dag ångrar jag att jag inte tog chansen. Det är så med mig. Jag behöver en ny grej, en tydlig utmaning, för att komma igång. Har jag ingen utmaning blir jag mätt. Då rullar det liksom bara på.

Och de kommande säsongerna rullade det på, men utan de toppar som han upplevt 1992. Tvärtom fick han uppleva framgångens baksida. Redan under första säsongen i AIK hade några nazister på Råsunda sjungit »Vi är Solnas vita bröder«, och nu blev »jävla svarting« ett allt vanligare skällsord från motståndarklackarna. Pascal tog aldrig illa vid sig och tyckte mest synd om dem som skrek.

 

Men under en bortamatch mot Trelleborg ropade någon i AIK:s klack: »Jävla neger!« Inte en gång, utan flera, och högt så att det hördes över hela läktaren. För första gången blev Pascal ledsen. Det här var Black Army, de som skulle stötta AIK i vått och torrt. Hur fan kunde de göra så? I skolan hade Pascal fått skit för sin hudfärg. Folk hade busringt bara för att säga »neger« och sedan lagt på. Och i kafeterian frågade man: »Vad ska du ha, en negerboll eller?« Då hade Pascal gett igen med nävarna. Men hur skulle han bemöta sina angripare den här gången? Han frågade Barbara och Göran. »Du måste markera«, sade hans styvpappa. »Försök få med laget på att gå av planen.«

– Det var pinsamt att fråga alla, men jag gjorde det i alla fall. Det fanns ju inte så många färgade spelare i Allsvenskan, så man blev tvungen att bryta lite ny mark.

Lagkamraterna förklarade att de gärna hade stöttat honom, men att de inte vågade stöta sig med Black Army. Pascal fick agera ensam och slutade att tacka klacken efter matcherna. När han efter några månader åt lunch med Johan Segui och några andra från Black Armys styrelse bad de om en förklaring. Pascal gjorde klart att »jävla neger« inte var okej och krävde att de skulle slänga ut de skyldiga. Angreppen upphörde redan till nästa match, och snart återtog Pascal vanan att applådera Black Army efter slutsignal.

Tyvärr tog de rasistiska påhoppen inte slut där. Våren 1994 gjorde flera tusen på Ullevi apljud så fort Pascal rörde bollen, och ett år senare flyttade rasismen ner på plan. Det var i en hemmamatch mot IFK Göteborg som Pascal gick upp i en nickduell mot Jonas Olsson. Motståndarmålvakten Thomas Ravelli tyckte att Pascal armbågade Olsson och skrek »jävla svarthuvud« så att det hördes över stora delar av Råsunda. Pascal var den som verkade ta minst illa vid sig  av utbrottet.

– Jag hade en viss förståelse för varför han sa så. Han var hetlevrad,  hade släppt in en massa mål och hånades av Black Army. Det var inte okej, klart att det inte var det, men jag blev inte lika sårad som när mina egna gick på mig.

Det fanns fler anledningar till att fotbollen inte var lika kul som 1992. När Pascal sprang ut på Eyra­vallen den 22 augusti 1994 var han besviken – dels för att han tyckte att han borde platsat i den VM-trupp som kom hem med ett brons en månad tidigare, dels för att en affär med FC Zürich gått i stöpet i sista stund. Men hans tio mål hade väckt intresse och denna kväll satt scouter från Norwich på läktaren. När han gick upp i en duell för att skarva vidare fick han fick en smäll på knäet. Så fort han landade kände han att något var fel. Korsbandet hade gått av.

Det dröjde till säsongen 1996 innan han kände sig helt hel. I mötet med IFK Göteborg den våren tog han revansch för hånen två säsonger tidigare. Han svarade för två mål och tre assist när AIK krossade de regerande mästarna med 6–0. För Pascal kändes det som ett fint avslut, och när serien var slutspelad meddelade han sportchefen Stefan Söderberg att han ville flytta, helst under nästkommande säsong.

Redan i mars 1997 fick han en ypperlig möjlighet att visa upp sig för intresserade klubbar. I Cupvinnar­cupens kvartsfinal lottades AIK mot Barcelona. Matchen på Camp Nou var bara en minut gammal när Barce­lonas vänsterback Sergi fick bollen. ­Pascal uppfattade att Nebojsa Novakovic satte press på för­svararen och förutsåg en stressad bakåtpassning till målvakten Busquets. Pascal rusade in i straff­området, och när Busquets försökte lägga bollen till rätta tacklade anfallaren den över mållinjen. Efter att ha gjort mål också i returen borde Pascals aktier stått högt, men en fotskada gjorde att skaran av intressenter snabbt glesnade. I slutänden var bara norska ­Vålerengen sugna.

Strax före flytten till Oslo genomgick Pascal en komplicerad operation på Karolinska sjukhuset: ledbandet i foten hade läkt fel. Vålerengen var medvetna om att de köpte skadat gods, men medierna och fansen var inte lika förlåtande. Pascal, som värvades för 6,5 miljoner norska kronor, ses än i dag som ett av klubbens största felköp genom tiderna. Supportergruppen Klanens talesman Christian Kjellsen kommenterade saken i tidningen VG för några år sedan: »Vi betale noen millioner kronor for en spiss, og tenkte at: Nå må det bli masse mål. Så kom han feite svensken.«

Annons

Pascal ler snett när han hör det.

– Jag har liiiite svårt att förstå den kritiken. De ­visste ju att de köpte en nyopererad spelare. Där fick jag jävligt mycket skit. Jag var dyr och svensk. Jag är i grunden väldigt positiv och ser lösningar, men där kände jag för första gången att jag stod helt ensam.

Räddningen blev en flytt till FC Köpenhamn. Tränaren Roy Hodgson hade tidigare försökt värva Pascal till Blackburn, och hade ett gott öga till svensken. Pascal ­spelade de flesta matcherna när FCK vann Super­ligaen, men när Hasse Backe tog över laget fick den skade­benägna anfallaren inte ens plats på bänken.

Hösten 2002 lyfte tränaren Jonas Thern honom från harvandet i den danska reservlagsserien och in i ett Halmstad som krigade för nytt kontrakt. Under korttidslånet tog Pascal laget till en sjätteplats, men det kostade mer än det smakade. I början av 2003 fanns det knappt något brosk kvar mellan hans skenben och fotled. Han gjorde ännu en operation men smärtan gav inte med sig. När kontraktet med FCK löpte ut samma sommar var det ett jobbigt, men inte särskilt svårt beslut: han slutade spela fotboll.

Pascal Simpson

Född: 1971

Karriär: Ekerö IK -1983, IF Brommapojkarna 1984–1990, AIK 1991–1997, Vålerengen IF 1998–2000, FC Köpenhamn 2000–2003, Halmstads BK (lån 2002). Två landskamper.

Allsvenskan: 141 matcher för AIK, 43 mål.
SM-guld 1992. Svensk cupmästare 1996 och 1997.

Gör i dag: Slutade nyligen som tränare för Bromma-pojkarnas Tipselitlag. Går klart Pro-utbildningen under 2013 och letar tränarjobb.

Pascal bakar en rejäl snus och torkar av fingrarna på träningsbyxorna. När spelarna från Bromma fotbollsgymnasium kommer in i omklädningsrummet på Stora Mossens IP sträcker Pascal på sig och tar i hand. Varje spelare får en individuell hälsningsfras.

– Tjena gubben!

– Läget mannen, du har inte ont?

Med sin kroppshydda och lufsiga gång påminner han lite om Baloo.

Dagens pass består enbart av tvåmålsspel. Killarna är slitna efter en lång säsong och behöver ha lite roligt, förklarar Pascal. Och eftersom det saknas folk ställer han sig själv i mål. Det är vad kroppen klarar av. För tre år sedan tilltog smärtorna i högerfoten, så fort han satte ner den strålade en extrem smärta genom kroppen. Han tvingades steloperera, vilket innebär att han aldrig mer kommer att kunna springa.

– Från att ha varit elitidrottsman till det här alltså. Jag är ju inte den som grämer mig, men det är lite surt. Det är synd att jag inte kan vara ute och jogga. Jag kommer ihåg känslan, att få syre upp till hjärnan. Man tänker jävligt mycket när man är ute och joggar. Men, men … bara jag får hålla på med fotboll på något sätt så.

Hösten 2003, några månader efter att han hade lagt av, ringde BP:s ungdomsansvarige Tommy ­Söderström och frågade om han kunde tänka sig att »spela tredjefiol« bakom Ola Larsson och Novy ­Karlsson i 88/89-kullen. Det räckte med något tränings­pass för att Pascal skulle inse att det var fotboll han måste få syssla med. Han skrev genast in sig på tränar­utbildningen.

2007 fick han chansen att träna ett seniorlag – IFK Eskilstuna i division två. Han fick en hyfsad lön, egen bil och ett lag som ingen trodde på. Pascal lyckades rädda klubben kvar och såg fram emot att sätta sin ­prägel på laget när klubben plötsligt gick i konkurs. Han återvände till BP och tog hand om den pojkallsvenska truppen fram till 2010 då Gröndals IK frågade om han ville ta över A-laget. Pascal beskriver klubben som »en parodi«. Han visste aldrig hur många spelare han skulle få med sig till matcherna, spelarnas löneutbetalningar släpade efter och klubbledningen förhandlade med MTG om att vara med i en dokusåpa. Upplägget skulle bland annat innebära att TV-tittarna fick ta ut laget. Trots kaoset lyckades Pascal hålla kvar laget i division ett. Men historien från Eskilstuna upprepade sig – just som han började skissa planer för nästa säsong meddelade klubben att den var bankrutt. Än en gång tvingades han återvända till BP – som ­tränare för Tipselitlaget.

– Man trodde inte det var sant! Andra raka laget som konkade. Vad jag lärt mig? Jag kommer att kolla lite noggrannare vad klubbens plan är nästa gång det blir aktuellt.

Två killar i 20-årsåldern parkerar sina cyklar bakom Pascals mål.

– Du ser stark ut, Pagge! säger den ene.

Pascal kastar en blick över axeln.

– Men tjena gubbar!

Hampus Jönsson och Joakim Lindner är två av hans adepter från BP:s Tipselitlag. Båda spelar regelbundet för A-laget.

– Han är äcklig i mål, säger Joakim. Fan, vad jobbigt det var när man var liten. Han låg alltid i rätt hörn när man kom fri. Han har en jävla speluppfattning.

Hampus nickar.

– Det ser man på hans mål mot Barça också. Han är smart alltså, men framför allt är han jävligt rolig. En riktig glädjespridare som tränare.

Pascals plan har hela tiden varit att stanna i BP, åtminstone tills han blir färdig med Pro-­utbildningen 2013. Men i september meddelade BP:s ord­förande Ola Danhard, samme man som en gång frågade honom om han ville slå straffar på Ronnie Hellström, att det inte blir någon fortsättning.

– Skälet var att jag varit där i tre år, säger Pascal. De tyckte att det var dags för någon annan. Jag ­frågade Ola om det var något annat. »Nej«, sa han. Han tyckte att jag skulle testa vingarna någon annanstans för att sedan komma tillbaka. Jag tog tjänstledigt från min halvtidstjänst som fritidspedagog just för att kunna jobba heltid med BP, och så händer det här. Jag tycker inte att det var snyggt skött. Men, men …

För några dagar sedan tog han farväl av sitt lag. Lärarjobbet på fotbolls­gymnasiet i Bromma hör samman med BP-engagemanget, så dagens pass är ett av de allra sista.

En kille i motståndarlaget drar ett hårt markskott mot första stolpen. Pascal tar den enkelt i skopan.

– Men snälla nån, säger han. Det är så enkelt!

När hans lag gör mål sträcker han armarna i luften och skriker

– Jag älskar det här. Älskar det!

Målvaktstränaren Pontus Wilgodt smyger upp vid min sida.

– Jag har sju pass i veckan med honom och han är så här HELA tiden. Det är en väldigt ambitiös utbildning som han går. Och Pagge går in för det stenhårt. Han hör hemma inom seniorverksamhet, så det kommer att komma, även om jag vet att han oroar sig. Pagge går in med en sådan energi på träningarna, så oftast vinner laget han är med i. Fast han är både halt och lytt.

På Umbro Corner på Råsunda råder klass­åter­träffsstämning. Klubbens mest kända ansikten har bjudits in för att föräras ett ärevarv inför den sista ­allsvenska matchen på arenan, AIK–Malmö FF. En efter en väller de in: Rolf Zetterlund, Lennart ­Johansson, Kurre Hamrin, Bojan Djordjic, Kenny Pavey, Vadim Jevtusjenko… Pascal anländer med en rejäl snusbula under läppen, trött efter gårdagens ­middag hemma hos Dick Lidman. Sent på natten fick de den tvivelaktiga idén att ringa slumpmässiga samtal ur telefon­boken. Pascal ringde SVT:s program­ledare David Fjäll vid halv tre. När Fjäll till slut svarade sade Pascal: »Jaha, vad händer?« Pascals fru Sabina var förbannad redan vid ettsnåret, då AIK:s gamla anfallsduo ringde hem till Hasse Backe för att kolla läget.

Pascal skakar lätt skamset på huvudet.

– »Dicken« och hans jävla lekar. Man är nästan lite sliten i dag asså.

Han slår sig ner bredvid Gary Sundgren, Krister Nordin och Magnus Hedman.

– Ska man ta på sig denna nu eller? frågar Pascal och håller upp jubileumströjan han fått.

Ingen vet.

– Vad är det egentligen vi ska göra? säger Hedman.

– Kolla på fotboll, säger Pascal. Tror du att du fixar det?

– Men vi ska väl springa lite också?

Pascal grimaserar.

– Jag kan ju inte det. Foten vet du.

– Men hur gör du med träningen då?

– Jag kör sån här crosstraining, och så spelar jag fotboll med oldboys. Jag står i mål.

– Va? Står du?

Pagge slår upp lite mineralvatten.

– Jaja, spikar igen fullständigt, vet du.

Martin Åslund kommer fram och klappar honom om axlarna. Efter lite kallprat kommer frågan Pascal inte vill ha.

– Du kör BP nu, va?

– Ja, fast jag får ju gå nu efter tre år. »Nu vill vi ha någon annan«, sa de.

– Aha.

Martin Åslund ser inte ut att veta hur han ska reagera. 

 

Frågan dyker upp igen några dagar senare, i samband med att ­Pascal snackar upp Sverige–­England inför ett affärssällskap på hotellet Park Inn i Solna. Per Smedberg, som var ­marknads- och försäljnings­chef i AIK när Pascal kom till klubben, har bjudit in honom eftersom han haft båda kvällens förbundskaptener – Erik Hamrén och Roy ­Hodgson – som tränare. De cirka 150 personerna stirrar hålögt framför sig medan de sätter i sig sina kallnande ox­filéer. Fem män har festat till det genom att dra på sig gula landslags­tröjor. För att råda bot på den tryckta representationsstämningen skjuter konferenciern Pontus Gårdinger in lite Zlatan-frågor. »Vad är det egent­ligen som gör honom till en så stor spelare?« »Tröttnar man inte på att han är så bra? Faaan, måste han va så bra jämt liksom?«

Efteråt, när Pascal satt sig för att äta, lutar sig den forne hallåan fram över honom.

– Jaha, hur går det för dig nu då?

– Jo för fan, säger Pagge mellan tuggorna. Jag fick ju sparken här från BP för två månader sedan.

När vi någon timme senare promenerar till arenan frågar jag vad han har gjort för att marknadsföra sig själv.

– Jag är rätt anti-nätverkande, jag har ingen Facebook och sådär. Jag behöver inte tala om för folk vad jag gör. Men jag gick med i det här Linkedin för ett tag sedan, och så har jag satt upp mig på fotbolls­förbundets lista över lediga tränare. Men än har det inte kommit några anbud, inte ens något dåligt. Helt kall är man alltså. Ice cold. Man börjar undra om man betalt mobilräkningen, så lite ringer det.

Han stannar vid ett rödljus.

– Jag hoppas verkligen att det händer något snart. Utbildningen bygger lite på att man har ett lag, man behöver ett gäng för att göra sina övningar. Sen känner man ju ett ansvar för familjen också.

Vi går nedför Vintervägen i Gamla Råsunda, passerar villorna på höjden.

– 100 meter härifrån bodde jag på 90-talet. Minns du Rob från Rob ’n’ Raz?

Han pekar på en av villorna.

– Hans föräldrar bor precis där.

Pascal säger att han gärna skulle göra studiebesök hos Roy Hodgson.

– Vi som går tränarutbildningen får en liten sudd till en studieresa. Det hade varit lättare om han fortfarande hade Fulham, men jag borde kolla upp det i alla fall.

Vi närmar oss den nya nationalarenan.

– Det kanske inte är så dåligt att jag fick kicken ändå. Jag är ingen Guidetti-typ, så där framåt, men de gånger jag gjorde satsningar som spelare så gav det ju effekt. Jag behöver en spark i baken ibland.

Han knäpper upp jackan och fiskar upp match­biljetten.

– Min styvpappa Göran har alltid varit på mig om att man själv måste ta styrspaken. Det tar alltid emot att erkänna att han har rätt … Men det kanske ligger något  i det.