Kometen

Tomas Brolin slog igenom med ett mål mot Brasilien i VM 1990. Fyra år senare var han en av världens bästa spelare. Som 28-åring lade han av. – Somliga sagor har bra slut. Andra, som min, har mindre bra.

Varje land har ögonblick som etsat fast sig i själen på dess människor. En tillräckligt gammal amerikanska vet exakt var hon befann sig när John F Kennedy pricksköts till döds i Dallas den 22 november 1963. En tysk kommer troligen ihåg vem han kramade i samma stund som han såg de östtyska schaktmaskinerna riva ner Berlinmuren den 9 november 1989. En kille född i Sverige 1981 minns att han noterade vädret lördagsmorgonen den 1 mars 1986, när hans mamma kom in med tårar i ögonen och berättade att Olof Palme hade mördats under natten. Det var dimmigt och grått. Hela den dagen satt vi klistrade i soffan och följde rapporteringen från Sveavägen. Pappa slängde in vedträ efter vedträ i den öppna spisen.

Att min generation, och de som är äldre än så, på samma sätt har exakta minnesbilder från sommaren 1994 är självklart. Vi minns midsommarnatten den 24 juni, när Tomas Brolin väntade ut den ryska målvakten från straffpunkten på Pontiac Silverdome i Detroit och rullade in 1–1. Vi kommer ihåg när Brolin i nästa match mot Brasilien studsade över en glidtacklande brasse innan han skickade iväg en djupledspassning som Kennet Andersson mötte med stortån och lobbade över målvakten Taffarel. Och framförallt så minns vi vad vi gjorde den 10 juli. Pappa och jag hade gått in till grannen. Mitt i natten. Vi satt i den lila och mörkblå tygsoffan och följde kvartsfinalen mot Rumänien. Jag, pappa och grannen flög upp ur soffan när Brolin ryckte sig loss från den rumänska frisparksmuren, vi lutade oss framåt när vi såg honom närma sig kortlinjen, vi studsade av glädje när han drog upp bollen i nättaket.

Från den natten och några veckor framåt var jag alltid Brolin när jag spelade fotboll på ängen utanför mina föräldrars hus. Jag försökte imitera den lille blonde 24-åringen som i bronsmatchen mot Bulgarien nickade in 1–0 och spelade fram till både det andra och det tredje målet, han som firade sina mål med piruetter, han som valdes in i världslaget efter VM, han som var den magiska sommaren 1994. Han som bara fyra år senare, 28 år gammal, valde att avsluta sin karriär.

Annons

 

Det är inte lätt att få tag på Tomas Brolin. Precis som under delar av sin spelarkarriär pratar han sällan med media. Han »litar inte på journalister« och har sedan han lade av med fotbollen för det mesta nekat intervjuer med hänvisning till att han en dag ska »skriva en bok«. De få gånger som han syns i media handlar det om att han ger speltips om trav, hans stora hobby. Eller så rapporteras det om att han gått långt i någon pokerturnering, ett annat intresse som han upptäckt ger honom de adrenalinkickar som är det enda han saknar från tiden som spelare. Ibland omnämns han också som affärsman, antingen i samband med det dammsugarmunstyckeföretag som han har haft stora framgångar med eller för sin roll i Undici – krogen och nattklubben på Östermalm i Stockholm som han startade 2001 och som är döpt efter Tomas tröjnummer, elva, i Parma FC.

Jag sitter i en grå soffa på hans restaurang och ser Tomas slå sig ner mittemot. Han ställer ett par flaskor julmust på bordet och placerar sin mörkblåa Parmaväska på golvet, vid fötterna som Aftonbladet 1990 – när Tomas såldes från IFK Norrköping till Parma för den tidens svenska transferrekord 15 miljoner kronor – döpte till »Sveriges dyraste genom tiderna«.

Jag frågar om det är okej att spela in intervjun.

– Ja, det är det bästa, säger Tomas. Då kan du inte hitta på en massa skit när du skriver. Du skulle bara veta hur många gånger som jag har gjort intervjuer och dagen efter fått läsa saker som jag inte har sagt. Så var det under delar av min karriär. Det finns, eller i alla fall fanns, så jävla många tomtar i journalistbranschen som blåste mig rakt upp i ansiktet. Gång på gång.

Han lutar sig tillbaka och berättar att han efter några år inom toppfotbollen skaffade sig en »svart bok« där han skrev ner namnen på de reportrar som han tyckte hade lurat honom.

– Jag förstår att det var intressant att prata med mig. Blir man bra i sin sport måste man ställa upp. Däremot förväntar jag mig respekt. Lägger jag en timme på en intervju och det blir vinklat åt ett helt annat håll, då lägger jag ner. Sorry, liksom. Det är egentligen aldrig någon som har varit intresserad av att höra min version. Det har varit roligare, eller har sålt mer tidningar, att bekräfta all sörja som skrevs under några år. Jag älskade fotboll och ville bara vara ifred. Tyvärr var det så att ju bättre jag blev, desto mer hittade man på.

– Var du inte ledsen, om du nu upplevde det som att man bara hittade på saker? frågar jag.

– Nej, aldrig ledsen. Däremot var det jobbigt för familjen, mest för mamma. I början, när de inte förstod hur media fungerade, fick jag ofta ringa hem och förklara hur det låg till. Sedan fattade de. Än i dag kollar man inte upp fakta. När tidningar har fattat att jag inte pratar med dem längre, ringer det alltid någon journalist och säger: »Men det var inte jag, det var någon annan som vinklade det.« Det skiter väl jag i! Fuck off! Det är därför som jag knappt gör några intervjuer.

Stjärnan. Trots en helt ny position som högermittfältare gjorde Tomas sina bästa matcher under karriären i USA sommaren 1994. »När jag var mitt uppe i det njöt jag inte så mycket som jag kanske borde ha gjort. Jag ville bara framåt, bli ännu bättre.«

– Känns det tråkigt att det har blivit så här?

– Jag skiter i det. Eller, vad ska man göra? Eftersom jag aldrig har kommenterat mitt liv lever mitt rykte ett eget liv. De som känner mig vet att jag inte är sån som media ibland framställt mig som. Det räcker för mig.

– Varför tror du att det hände just dig?

– Nä, det visste man väl. Är man bäst så… Det är som om det blir lite roligare för media att försöka sänka en då.

– Skulle du säga att du är tjurig?

– Absolut. Eller… jag tycker i och för sig att tjurig är ett negativt ord. Jag skulle säga att jag är envis. Det var det som gjorde att jag blev så bra som jag blev. När andra sa att de skulle bli bäst var det nog många som inte insåg vad som krävdes. Jag förstod tidigt att det gällde att jobba mer än alla andra. Som tur var hade jag lite talang också. Men mest var det vilja och envishet.

Annons

 

På samma sätt som jag kommer ihåg var jag befann mig när Tomas Brolin ryckte loss från frisparksmuren mot Rumänien 1994 har han ett eget minne som sticker ut: ögonblicket då han bestämde sig för att han själv en dag skulle spela i ett VM. Det var den 31 maj 1986. Han var 15 år gammal och satt tillsammans med sin pappa och sin lillebror i soffan i Finflo, en och en halv mil utanför Hudiksvall. Det var bara minuter kvar tills öppningsmatchen i Mexiko-VM mellan Italien och Bulgarien skulle starta, och när spelarna radade upp sig för nationalsång fastnade Tomas blick på Aztecastadions gräs.

Tomas, som de senaste åren hade ägnat all ledig tid – i praktiken all den tid då han inte tränade fotboll i organiserad form – åt att spela fotboll på den ojämna åkerplätten som hans pappa gett till honom ett par hundra meter från det röda trähuset med de vita knutarna, tyckte att gräset på TV:n var »supercoolt«. Det var klippt med sneda ränder som gick som pilar mot båda målen. Han ville också stå så där en dag, med hela världen som åskådare, i en landslagströja och ha en »supercool« plan att spela på.

Så han började räkna. »Om fyra år, vid nästa VM, ska jag fylla 20… Det kan gå… Det ska gå.« Men han bestämde sig för att inte säga det till någon, inte ens till sin lillebror. Han visste ju att han var bra – bäst i Finflo, bäst i Hudiksvall, bäst i Hälsingland. Han kunde ibland göra 15 mål i en och samma match och han var stjärnan i Hälsingelaget. Som åttaåring hade han spelat med tioåringarna, som tioåring med tolvåringarna, som 14-åring i Näsvikens A-lag. Och han hade alltid sökt nya utmaningar. När de jämnåriga i byn blev för tråkiga att möta på ängen utanför huset, arrangerade han egna turneringar. Han cyklade runt och satte upp egendesignade affischer: »Stjärnspäckade Finflo Flyers möter Blackpool« – Flyers var Tomas eget lag, Blackpool ett gäng äldre killar från grannbyarna.

Nykomlingen. I september 1990 debuterade Tomas för Parma i Serie A. Han var en av tre s­tranieri i laget, de två andra var belgaren Georges Grün och brassen Cláudio Taffarel.
Kompisen. Klas Ingesson och Tomas blev tidigt bästa kompisar. »Tomas är nog den mest generösa människa jag träffat. Och väldigt omtänksam, han ringer och frågar hur jag mår med jämna mellanrum«, säger Ingesson.
Tajta. När Tomas kom till Parma var de flesta spelarn­a under 25 år. »Ingen trodde på oss. Det gjorde oss nog än mer beslutna att lyckas. Vi var en väldigt sammansvetsad grupp, ingen var utanför.«
Möts igen. Under hela sin karriär brukade Tomas dra på sig målvaktshandskarna efter träningarna för att rädda några bollar. Här med Hristo Stoitjkov som bara veckor efter att de hade mötts i bronsmatchen i USA skrev på för Parma.

När Tomas skolfröken frågade vad han skulle jobba med när han blev stor, svarade han »fotbollsproffs«. När distriktstränare och pojklandslagsansvariga sade att han var för liten för att bli fotbollsspelare blev han bara än mer bestämd. För att inte fysiken skulle stoppa honom sprang han upp och ner för en närliggande slalombacke. Han hade också infört ett träningsmoment där han hoppade på ett ben upp och ner för en grushög – det hade han sett Ingemar Stenmark göra på Sportspegeln. Om kompisarna frågade vem han hade som idol svarade han Glenn Hoddle, men när de andra lekte att de var Rossi, Rummenigge, Falcão eller Torbjörn Nilsson var Tomas bara Tomas.

VM-matchen mellan Italien och Bulgarien slutade 1–1. När Tomas gick och lade sig den natten visste han att om bara Sverige kvalificerade sig till VM nästa gång, då skulle han vara med och spela. Och så blev det.

 

När Tomas Brolin började gymnasiet flyttade han till Sundsvall, tio mil från Finflo. Ett fotbollsgymnasium var perfekt för den rastlösa tonåringen. Mellan de långtråkiga lektionerna fanns det alltid ett träningspass att avverka.

– Jag hade väl hyfsat lätt för mig i skolan, säger han. Om jag ville. Men jag förstod väldigt tidigt att jag skulle kunna försörja mig som fotbollsspelare, så jag lade energin där istället. Om det mot förmodan skulle gå åt helvete visste jag att jag alltid kunde jobba på farsans glasmästeri.

Efter ett år på gymnasiet fick Anders Grönhagen, då tränare i allsvenska Gif Sundsvall, höra att gymnasiet hade en spelare som stack ut. Grönhagen bjöd in talangen till några provträningar och strax därefter skrev de kontrakt.

– Anders är nog den bästa tränaren jag har haft, säger Tomas. Han var bra på att hantera mig. Jag ville så otroligt mycket redan då, jag var ivrig som tusan. Jag tänkte bara framåt hela tiden, det var som om det inte gick snabbt nog. Men Anders hade övningar som jag gillade. Och så gav han mig chansen direkt.

Den allsvenska debuten kom på hemmaplan mot Elfsborg 1987. Första bollberöringen var i luften, när Tomas drog till med en bicykleta. I matchen därefter, mot Hammarby på Söderstadion, spelade Tomas från start. Varken då, som 17-åring, eller senare, inför en straffläggning i en VM-kvartsfinal, blev han nervös. Han säger att han tidigt bestämde sig för att aldrig vara det eftersom nervositet »är en negativ egenskap«.

– Jag plockade bort sådana element som kunde förstöra för mig. När jag var 14 och spelade mot vuxna män förstod jag att jag inte kunde vara nervös. Och rädslan för att bli skadad, ja den tog jag bort genom att träna upp mina reflexer. Jag blev blixtsnabb på att hoppa undan om någon kom inflygande i en glidtackling.

Hösten 1989, efter Tomas tredje säsong i Gif Sundsvall, stod det klart att Sverige kvalificerat sig för VM i Italien ett drygt halvår senare. Eftersom Gif hade åkt ur Allsvenskan insåg Tomas att han var tvungen att byta klubb om han skulle ha en chans att förverkliga drömmen om en plats i VM. När de nyblivna svenska mästarna IFK Norrköping lockade med ett anbud tvekade han inte.

»När jag var hemma i Finflo strax efter VM kom Felix Magath på besök. Han satt där i soffan och drack morsans kaffe. Det var rätt coolt.«

Efter några veckors träning med några av Allsvenskans bästa spelare insåg han att han var minst lika bra som lagkamraterna i Norrköping. Framför allt använde han Johnny Rödlund som måttstock. Han var två år yngre än Tomas och svensk fotbolls största talang. Johnny hade redan varit ungdomsproffs i såväl Anderlecht som Manchester United.

– Jag tänkte direkt att han inte var ett dugg bättre än jag, och ändå kom han med i landslaget på en januariturnering. Jag tyckte inte ens att han var särskilt bra. Då tänkte jag: »Nu kör jag på!«

Efter träningarna stannade Tomas kvar och nötte avslut och mottagningar. När det var löpträning gav han alltid hundra procent eftersom han visste hur lagkamraterna resonerade: »De ger inte allt på en tråkig löprunda, men om jag gör det kommer jag att utvecklas snabbare än de.«

I den allsvenska premiären, med VM drygt två månader bort, mötte IFK Norrköping IFK Göteborg. Tomas visste att stormatchen skulle locka många journalister och att en bra insats kunde ge eko ända upp till förbundskapten Olle Nordin. IFK Norrköping vann med 6–0. Tomas stod för tre av målen och hoppade i spontan glädje för första gången motsols i en piruett med högerarmen höjd mot himlen. När Göteborgs-Posten bad Nordin bedöma talangens insats svarade förbundskaptenen: »Han var fenomenalt bra. Han jobbade kopiöst!«

Tre veckor senare blev Tomas uttagen till sin första A-landskamp. Sverige vann mot Wales med 4–2 och Tomas gjorde två av målen. Medan några journalister menade att det var självklart att Nordin skulle ge den unge hälsingen chansen i VM-truppen fanns det andra som ansåg att det var för tidigt. Det gjorde Tomas irriterad:

– Ibland har jag hört att jag hade tur som slog igenom så snabbt. Men tur? Det var ett hårt jävla jobb bakom, som inte många kände till. De visste inte vem jag var, de som tvivlade på mig. Alla timmar som jag sprang upp och ner i slalombacken, alla timmar på åkern i Finflo, alla uppoffringar för att vara utvilad till alla träningar och matcher. Jag hade satsat all tid så länge jag kunde minnas på att få spela ett VM.

Tomas fick sin plats i truppen. När han kom till samlingen i Stenungsund höll han medvetet låg profil, »eftersom man ska göra det när man kommer ny i ett lag«. Efter några dagar tog lagkapten Glenn Hysén nykomlingen avsides för att berätta »vad man behövde lyssna på när Nordin pratade, och vad man kunde skita i«.

– Tomas snackade inte ihjäl sig direkt, minns Hysén. Men när jag tänker på honom så finns det en sak som sticker ut – herrejävlar vad han utvecklades snabbt! Eller om det var att han tog för sig mer bara. På bara några veckor gick han i mina ögon från att vara en hyfsat bra spelare till en kanonspelare.

Tre VM-matcher senare återvände landslaget från Italien med svansen mellan benen efter att ha spelat 1–2, 1–2, 1–2 och kommit sist i gruppen. En enda spelare undkom krönikörernas sågningar. Tomas Brolins mål mot Brasilien – där han tog emot bollen och vände förbi en försvarare i en och samma rörelse och sedan kallt lyfte bollen över målvakten Taffarel – gav eko i Fotbollseuropa.

– Jag hade ingen agent då, säger Tomas. Jag levde mitt eget liv men förstod att jag hade gjort bra intryck. När jag var hemma i Finflo strax efter VM kom Felix Magath, som jobbade för Bayer Uerdingen, på besök. Han satt där i soffan och drack morsans kaffe. Det var rätt coolt.

»Rätt coolt.« Inte »supercoolt«. För Tomas fanns det bara en liga i Europa som var aktuell – den italienska, som då var världens bästa. Och snart fick han en förfrågan från Parma, en nyuppflyttad klubb i Serie A.

– På den tiden fick varje lag ha max tre utländska spelare, stranieri. De här tre var alltid lagets stora stjärnor, så att som 20-åring få chansen att bli en av dem… det var perfekt.    

Tomas flyttade till den norditalienska småstaden och köpte sin första travhäst för pengarna han tjänade vid övergången. Han ringde de erfarna Italienproffsen Kurt Hamrin och Glenn Strömberg för att få goda råd. »Lär dig språket«, sade båda två. »Gör du det kommer både dina italienska lagkamrater och fansen att gilla dig, oavsett hur det går.« Dagen efter gick Tomas till sportchefen och sade att han ville ha en privatlärare, tre dagar i veckan.

Tomas bildade anfallspar med jämngamle Alessandro Melli. Det klickade direkt. Där Melli var en klassisk italiensk forward som gillade att stanna kvar i anfallet och hämta andan när motståndarna hade bollen, föredrog Tomas att gå ner i planen för att skära av ytor och vara den första som lagkamraterna sökte med passning vid kontringarna.

När första säsongen var avklarad hade Tomas gjort sju mål och spelat fram till tio. Nykomlingen Parma, som satsade på unga och lovande spelare, slutade överraskande femma i Serie A och kvalificerade sig därmed för Europaspel för första gången i klubbens historia.

Annons

Tomas var inte nöjd. Han bodde fint i en villa på en av kullarna som omringar staden, han hade fått kompisar vid sidan av fotbollen och italienskan flöt på bra, men han kände samtidigt att han kunde nå längre. Han ville mäta sig med de allra bästa. Eftersom det väntade ett EM på hemmaplan sommaren 1992 bestämde han sig ändå för att stanna i Parma ett år till. Med en bra insats i EM skulle en övergång till någon av de största klubbarna i Europa inte vara en omöjlighet.

Under sin andra säsong i Italien startade Tomas samtliga ligamatcher. Parma vann Coppa Italia – Tomas gjorde mål i både kvarts- och semifinalen. Han unnade sig en Lotus, bilen som han alltid velat ha, och åkte hem till Sverige för att göra succé i EM. Sverige nådde semifinal och Tomas blev delad skyttekung med sina tre fullträffar. Hans mål på halvvolley mot England – som föregicks av ett klappklappspel mellan Klas Ingesson, Martin Dahlin och Tomas – utsågs till turneringens snyggaste.

Tomas var Sveriges största stjärna och mediebevakningen av honom intensifierades. »Det här är något helt nytt. Det är inte bara att de gillar honom, det är en idoldyrkan«, sade förbundskaptenen Tommy Svensson.

När Tomas återvände till Parma var klubben ivrig att skriva nytt kontrakt. Själv tvekade han. Inte för att han ville till någon större klubb – under året som gått hade han insett att Parma var på väg att bli minst lika bra som giganterna Milan och Juventus. Men han hade en längre tid varit missnöjd med tränaren Nevio Scalas träningsupplägg. Det kändes enformigt, alla pass var likadana.

När Parma samlades inför säsongen 92/93 ordnade Tomas ett möte med sportchefen och Scala. Den 22-åringe svensken sade: »Jag tror på klubben och stannar gärna. Men jag har ett krav – ändra på träningarna! Vi måste få köra anfall också, avslut och inlägg. Det gör vi ju aldrig.« Därefter lade Tomas upp några A4-papper på bordet – övningar som han själv, med hjälp av Anders Grönhagen, hade jobbat fram.

Dagen efter beordrade Scala både skott och inläggsövningar. Efter träningen frågade tränaren: »Skriver du på nu?« Tomas log: »Nej, jag vill se att vi fortsätter så här, så du inte bara gör det för att jag ska skriva på.« Två månader senare, när gamlingarna i laget började gnälla över att de inte orkade med fler inläggsövningar, signerade svensken ett treårskontrakt.

Våren 1993 vann Parma Cupvinnarcupen efter finalvinst mot Antwerpen på Wembley. Senare samma år, under några månader hösten och vintern 1993, vägrade Tomas att spela i landslaget. Flera tidningar förklarade bojkotten med att förbundskapten Svensson skulle ha sagt att han tyckte att Tomas hängde för mycket på krogen och kanske drack lite för mycket apelsinjuice och vodka.

När jag frågar Tomas om det stämmer säger han:

– Det är den versionen som framgått. Jag har inget att förklara.

– Så du vill inte berätta?

– Nej, det ska jag göra i min bok. Det enda jag vill säga är att jag inte hade någon motivation för att spela i landslaget. Det var på grund av vissa saker. Och så fungerar jag, har jag ingen lust att göra något, då blir det inte heller bra. Jag hade skjutit mig själv, och landslaget, i foten. Det var ett enkelt beslut för mig. Kolla på landslaget i dag. Det finns omotiverade spelare där också.

– Ändå valde du att komma tillbaka?

– Det var mycket samtal fram och tillbaka, om vad som hade sagts och inte sagts. Men VM – det var ju ändå VM. Jag fick se mellan fingrarna med vissa saker.

Vändpunkten. Den 16 november 1994 gjorde Tomas 1–0 mot Ungern på Råsunda. Mindre än en timme senare låg han i gräset med en bruten fot. Han skulle aldrig komma tillbaka i samma form.

Såväl Tommy Svensson som Tomas har genom åren duckat för frågorna om bojkotten. Istället har tidningarna fått spekulera. Jag berättar för Tomas att det framställts som om Svensson till slut ringde gråtande till honom och bad om ursäkt för att han kommenterat något som borde ha stannat mellan fyra ögon.

– Så var det kanske, säger Tomas. Jag vill inte prata om det. Men… jag tackade ju inte bara nej till landslaget under den tiden. Jag bojkottade även Aftonbladet. De gjorde sig roliga på min bekostnad. Sedan blev det väl den andra tidningen också, om jag inte minns fel.

Tomas skrattar. Antagligen för att han några månader senare, efter att Parma nått ännu en Cupvinnar-cupfinal (förlust mot Arsenal, 0–1), åkte till USA med Sveriges landslag och bevisade för världen att han kunde prestera på en nivå som få andra svenska spelare nått tidigare.

 

Från Undicis nedervåning sprider sig ett sorl av röster. Ett hundratal gäster ska äta julbord, en crossover mellan det italienska och det norrländska köket. Tomas tittar på sitt armbandsur.

– Ska vi förflytta oss?

Han slänger på sig sin svarta rock. Vi kliver ut på Grev Turegatan, Tomas pekar på sin krog och säger:

– Det var ett jävla klabb för ett par år sedan. Enligt myndigheterna hade vi gjort saker som enligt min mening inte stämde alls. Minderåriga släpptes in eftersom de lurade vakterna med falskleg. Vad skulle vi göra? Det här ledde till att jag inte fick stå som ägare längre. Vi överklagade men det hände inget. Vi flyttade till nya lokaler och i dag är jag Undicis »konsult«.

Jag frågar vad som har varit roligast efter karriären: att spela in låten Alla vi med Friends in Needmedlemmarna Björn Borg och Dr Alban, att driva Undici, äga travhästar, starta »internetvaruhus«, spela poker, utveckla dammsugarmunstycken eller tillverka solkrämer.

– Ja, som du märker är jag rastlös, än i dag, säger han. Jag vill ha många järn i elden, det måste hända något hela tiden. Twinnergrejen, dammsugarmunstyckena, var en unik grej. Det utvecklade vi från scratch och är världsledande på. Hästarna har mest varit en jävligt dyr hobby. Undici… det är ändå det roligaste. Jag har träffat så mycket folk, och fått testa på galna idéer, precis som när jag var spelare. Och efter drygt tio år går det fortfarande bra.

Han berättar att han inte är så intresserad av fotboll längre, för varje år som går ser han allt färre matcher. Jag säger att det är konstigt, med tanke på hur mycket han en gång älskade sin idrott.

– Jo, men jag tappade förtroendet för hela fotbollsetablissemanget. Det var så mycket skit som hände de sista åren av min karriär att jag… nej, jag tycker inte det känns kul längre.

Han säger att han numera i princip bara har kontakt med fyra av sina före detta landslagkamrater – Klas Ingesson, Anders Limpar, Lasse Eriksson och Kennet Andersson. De hörs av med jämna mellanrum och träffas någon gång per år. Efter att ha spenderat några timmar med Tomas tycker jag att det känns som ett logiskt urval av vänner. Jag har träffat allihop vid skilda tillfällen genom åren och det finns saker som förenar de fem: de är godhjärtade, lättsamma och har en sympatisk, lite naiv inställning till livet.

– Den känslan som jag har, när jag tänker tillbaka på 1994, den är magisk, säger Tomas när han slår sig ner i hotellrestaurangen vi sökt upp.

– Jag kände det redan månaderna innan vi åkte till USA – det gick inte att stoppa mig. Jag gjorde vad jag ville på träningarna, ingen kunde ta bollen ifrån mig. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva den känslan, att vara en förgrundsfigur i ett VM.

– Ändå fick du inte spela på din vanliga position? säger jag.

»Fram till för något år sedan trodde jag att min bronsmedalj var borta. Men morsan hittade den i en påse på vinden hemma i Finflo.«

– Nej, jag hade alltid spelat som anfallare i landslaget. Hade jag fått bestämma hade jag spelat centralt på mittfältet, men där hade vi ju Thern och Schwarz. Och Kennet var i en sån jävla form att Tommy inte kunde bänka honom. Så Tommy sa: »Vad tror du om att spela på högerkanten?« Jag tänkte direkt: »Nej.« Och det sa jag. Så förklarade han hur han ville ha det och jag svarade: »Okej, men jag vill inte ha någon ryggsäck, inte ta en massa defensivt ansvar.« Tommy sa att det skulle lösa sig. Jag var ändå orolig, så jag gick fram till »Rolle« [Roland Nilsson, högerback]: »Nu får du fan hjälpa mig på kanten.« Han var bra där och svarade bara: »Det är lugnt, jag fixar det.«

 

Tomas första mål kom mot Ryssland, på straff. Sverige låg under och hade bara fått oavgjort i premiärmatchen mot Kamerun. Straffen var en av de viktigaste i svensk landslagshistoria och jag säger att det ändå måste ha gjort honom lite nervös. Han ler och säger:

– Okej, nu ska jag kolla dig. Tycker du att jag slog mina straffar på ett normalt sätt?

– Nej, du väntade ut målvakten.

– Ja, men minns du något mer?

Jag skakar på huvudet.

– Jag hade tränat på en speciell sak. Det började redan 1992 i Parma. Jag stannade kvar med vår reservmålvakt efter varje träning i flera månader och övade. Det handlade om att aldrig kolla på bollen. Jag hade hela tiden ögonen på målvakten. Det gällde att vara hundraprocentigt koncentrerad. Tittade jag ner på bollen i bara en hundradels sekund gick det inte. När målvakten slängde sig, då var det bara för mig att rulla in bollen i andra hörnet. Vet du hur många straffar jag missade under min karriär? Två! Men ingen i landslaget.

Han garvar.

– När jag slog straffen i straffsparksavgörandet mot Rumänien sen… Precis innan jag skulle gå fram vände jag mig mot Rolle. Han gick ju alltid på kraft när han slog sina straffar. Jag frågade: »Ska jag köra din eller min variant? Jag tror jag kör på din.« Rolle blev helt vit i ansiktet och sa: »Är du galen, gör nu inget dumt!« Så lugn var jag inför min straff.

– Är straffläggningen ditt starkaste minne från USA?

– Nja, det är mer att jag kände mig i en nästan overklig form. Under alla veckorna i USA, trots värmen och att jag spelade hela tiden, var jag aldrig trött. De andra killarna låg och fick massage var och varannan dag. Jag tog inte en enda på hela mästerskapet. När jag vaknade dagen efter match studsade jag upp. Inte en krämpa, ingenting!

Jag säger att han var som bäst när det gällde – i VM 1990, i EM 1992 och i VM 1994. Han nickar.

– Det är ingen slump. Jag älskade när det var på allvar. Det var som om all tid jag lagt ner sedan jag var sex år började betala av sig -94. Jag hade inte haft en skada, bortsett från en menisk som höll mig borta i en månad efter OS 1992. Och mentalt fanns det inga hinder, jag kände att jag var bland de bästa.

– I världen?

– Ja. Att jag blev uttagen i världslaget är kanske ett kvitto på det.

– Vad är det vanligaste du får höra av folk som kommer fram till dig?

– Det är nog målet mot Rumänien, frisparksvarianten. Den hade jag tagit med mig från Parma. Annars är det att folk minns exakt vad de gjorde på midsommarafton, hur de drog el till någon ö i skärgården för att kunna se matchen på TV.

– Jag har ett speciellt minne, säger jag. Det var mot Rumänien, precis efter att du slagit en hörna. De var på väg att kontra och du rusade i full fart 50 meter hemåt, snodde åt dig bollen utan att orsaka frispark, vände mot motståndarnas mål och började anfalla igen.

– Ja, lite så var det. Det fanns inga gränser.

– Händer det att du tittar på VM-krönikan i dag?

– Jag har aldrig sett den.

– Va?

– Nej, morsan och farsan har väl den på en VHS. Men jag har det i huvudet, det räcker för mig. Kanske ska jag se den i framtiden, så att Sebbe [Tomas son] får se att jag ändå var helt okej… Fram till för något år sedan trodde jag att min bronsmedalj var borta. Men morsan hittade den i en påse på vinden hemma i Finflo.

Han lutar sig över bordet och sänker rösten.

– Den formen som jag hade, den bara fortsatte. Jag var nästan chockad. Jag fick en ny roll i Parma när vi kom tillbaka efter sommaren, jag tjatade mig till den. Vi spelade 3–5–2 och jag var spelfördelaren på mittfältet, spelaren som alla anfall skulle starta med. Aaaah, det var så jävla bra! Livet lekte. Parma ville förlänga. Men jag hade ett år kvar på mitt kontrakt. Jag tänkte att jag antingen skulle skriva ett riktigt lukrativt kontrakt med Parma, eller så skulle jag vänta till efter vintern och se om Parma fortsatte att satsa. Jag satt ju i en drömsits.

– Barcelona var intresserade?

– Ja, det var många som var det. Men det visade sig att jag gjorde rätt. I november, när jag åkte hem till Sverige för landskampen mot Ungern, ledde vi ligan med två poäng. Vi var på väg att bli ett av de bästa lagen i Europa och jag var spindeln i nätet. Men…

Han tar ett djupt andetag.

– … det är väl så – de flesta sagor har bra slut. Andra, som min, har mindre bra.   

 

Det var den 16 november 1994. Det hade gått fyra månader sedan VM-sommaren och Tomas hade roddat i veckor för sin 25-årsfest. Inbjudningar var utskickade, krog bokad, mat beställd. Först skulle han bara spela EM-kval mot Ungern på Råsunda.

När Tomas steg ut på nationalarenan var det kallt och rått i luften. Han såg banderollerna på läktarna: »Tomas – vi älskar dig!« Han hade fått en status som bara ett fåtal svenskar uppnått tidigare. Karriärkurvan hade gått brant uppåt och ingen visste var den skulle sluta. Tomas Brolin var folkkär.

Med hjälp av svenska folkets tjat hade han på två månader våren 1990 gått från okänd talang till erkänd VM-stjärna – något som därefter kom att kallas »att göra en Brolinare«. Han hade sedan lyckats i exakt rätt ögonblick för att ytterligare odla sin position som älskad idrottsman – han var bäst i det populäraste landslaget, han briljerade i ett mästerskap på hemmaplan, han dominerade under en midsommarnatt 1994… Att han hade slitit i en slalombacke i lilla Finflo och ofta bar en butter uppsyn påminde om Ingemar Stenmark, att han uppträdde rebelliskt och gick sin egen väg påminde om Björn Borg. Och liksom de båda 70-tals-ikonerna var han en av de bästa i världen i sin sport. En månad tidigare, när Parma hade varit i Stockholm för att möta AIK i Cupvinnarcupen, hade det kommit 1 500 personer (främst unga flickor), till träningen. Tomas hade fått ledas in till och ut från arenan av polisen.

Matchen mot Ungern började bra. Tomas gjorde 1–0 på halvvolley i första halvlek och känslan från det senaste halvåret satt kvar: han kände sig ostoppbar. Han nästan svävade fram över gräset, lirkade sig förbi ungerska försvarare, hittade passningar som andra bara kunde drömma om. Under hösten hade han varit så framträdande i fotbollsvärlden att Diego Maradona och Éric Cantona hade ringt för att höra om han var intresserad av att bilda en internationell spelarfackförening med dem.

I den andra halvleken tog han emot en passning på bröstet, ryckte loss från en försvarare och slog in bollen i straffområdet med högerfoten. Martin Dahlin kunde enkelt göra 2–0. Dahlin höjde händerna mot skyn och sprang mot Tomas för att tacka för framspelningen. Han såg hur lagkamraten låg kvar i gräset med armen över ansiktet. Vänsterfoten var av. Kroppsvikten hade tryckt ner dobbarna djupt i gräset och i samma ögonblick som den målgivande passningen levererats hade hela fotleden vridits om. TV-kameran zoomade in ansiktet när Tomas skrek: »Det gör så ont!«

Klockan var 20.27 när han bars ut på bår.

Några timmar senare röntgades han av läkare på Karolinska sjukhuset. Tomas var så hög på morfin att han lugnt låg och läste favorittidningen Travronden samtidigt som hans fot undersöktes. När läkarna konstaterade att den var bruten, och att det troligen skulle innebära minst sex månaders vila, var hans första tanke: »Jaha, då får de ha fest i kväll utan mig.« Innerst inne hade han nästan gått och väntat på att något skulle hända, det senaste året hade varit för bra för att vara sant. På sjukhuset bestämde han sig för, precis som han hade bestämt sig för saker i hela sitt liv, att han inte skulle deppa. Istället skulle han ta sig igenom rehabiliteringsperioden med ett leende på läpparna.

Vinnare. Än i dag vägrar Tomas förlora, även om det är i sällskapsspel med familjen. »När jag var liten och spelade kort med mormor lärde jag mig hur man kunde fuska. Att förlora är det värsta jag vet.«

Andra tog beskedet värre. Pingisstjärnan J-O Waldner, som lärt känna Tomas i OS-byn i Barcelona 1992 då de hade balkongerna bredvid varandra, förlorade överraskande en match samma kväll. Waldner urskuldade sig med: »Jag kunde inte koncentrera mig. Jag tänkte bara på Tomas och hans fot.« Och när nyheten om skadan nådde Italien skickade världens största pastatillverkare, Barilla, ut ett pressmeddelande: »Vi är lamslagna!«

Efter operationen rullades Tomas ut i väntrummet. Där stod 50 journalister och ville ha kommentarer. En fråga återkom: »Tror du att du kan komma tillbaka?« Tomas svarade gång på gång: »Jag vet att jag kommer tillbaka. Jag har en vilja som få andra.« Det var ett ärligt svar, han var övertygad om att det skulle gå.

 

Tomas skjuter bort sin tallrik och tar en klunk på kaffet. Det sprakar julmusik från högtalarna. En av servitriserna har en tomteluva på sig.

– Jag har inte orkat titta på bilderna från när jag skadade mig, säger Tomas. När man tänker på vad som hände efter det… Det är ju inte skitkul, precis.

Tolv dagar efter skadan bjöd Tomas till presskonferens hemma i Finflo. Det var hans 25-årsdag och han hade vunnit både Bragdguldet och Guldbollen. En uppspelt kvinna berättade för en TV-reporter att det aldrig hade varit så mycket journalister i Hudiksvall tidigare. Tomas serverade tårta, förklarade hur han tänkte komma tillbaka och tackade sina lagkamrater för att de hjälpt honom att »vinna så fina utmärkelser«.

För första gången sedan han var 17 år fick Tomas månaderna som följde leva ett någorlunda normalt liv. Parma tillät honom att under perioder sköta sin rehabiliteringsträning i Sverige. Han träffade kompisar, gick på trav och umgicks med familjen. Jag frågar om han omedvetet fattade tycke för sin nya tillvaro, utan press och uppmärksamhet.

– Det var jävligt skönt på ett sätt, jag mådde bra, det sticker jag inte under stol med. Men det var inte i närheten av lika roligt som det var att dominera i en fotbollsmatch. Jag ville inget annat än tillbaka ut på planen.

Den 23 april, drygt fem månader efter benbrottet på Råsunda, gjorde han comeback. Han hade tjatat på Parmatränaren Scala i ett par veckor, han ville komma igång innan säsongen var över. Foten kändes bra, men konditionen och tempot hade försvunnit. Ändå kände han att han var på väg tillbaka. I den sista omgången, borta mot Napoli, spelade Tomas från start. Efter 23 minuter fick han sitt första röda kort i karriären, efter att ha stoppat en boll på mållinjen med handen.

Under sommaren tränade Tomas extra – först hemma i Finflo, sedan i Parma. Han vann den interna skytteligan på försäsongen. Men det röda kortet som han drog på sig mot Napoli innebar att han var avstängd i premiären och därmed inte ingick i Scalas närmaste planer.

– Det var ju fine, säger Tomas. Tränaren spelade in ett lag för premiären. I andra matchen satt jag på bänken, likaså i tredje. Efter någon månad, när jag bara fått göra inhopp, gick jag till Scala och frågade vad som var grejen. »Du är inte redo med foten«, sa han. Jag påminde honom om vem som hade gjort flest mål under sommaren. Då började han snacka om »taktiska skäl«.

Tomas skakar på huvudet. Han hade intyg från Sveriges landslagsläkare Janne Ekstrand som bekräftade att foten var hel. Parmas egen läkare höll med.

– Men något hade hänt, säger han. Något som jag aldrig har fått reda på. Det var saker i kulisserna som… Alltså, jag hade bara ett drygt halvår kvar på kontraktet. Även om jag hade varit skadad så var det många klubbar som visade intresse. Och klubben hade under sommaren köpt Stoitjkov för en jävla massa pengar. Det var som… jag fattade vad som var på väg att hända. Scala var populär, och han hade fått för sig att inte spela mig. Då lyssnade väl ledningen på honom och tänkte: »Lika bra att vi säljer honom nu, i sommar får vi inte en spänn för honom«. Detta skedde alltså bara någon månad innan Bosmandomen kom.

– Det var väl ändå du som tog initiativet att söka efter en ny klubb?

– Jo, men jag hade inte gjort det om de inte hade behandlat mig som en handelsvara. Fansen fattade ingenting, inte jag heller. Samtidigt, jag ville komma tillbaka till den form jag hade före skadan, och jag förstod att det inte skulle gå i Parma. Så jag sa till min rådgivare att se efter vad som fanns. Tyvärr kom han tillbaka med Leeds.

 

Tomas enda krav var att han inte skulle spela i någon annan klubb i Italien. Av lojalitet mot Parmafansen. Störst intresse visade Leeds. Tränaren Howard Wilkinson bjöd in Tomas och hans rådgivare Lars G Petterson.

– Jag minns det så väl. Vi satt i ett rum och Wilkinson frågade: »Hur mycket vill du ha i lön?« Jag berättade att det inte var pengarna som var avgörande, det var rollen jag skulle få i laget. Han tog fram ett A4-papper och började rita. Jag var spindeln i nätet på mittfältet, det var jag som skulle slå den avgörande passningen, framför allt till Tony Yeboah där framme. Det var hej och hå, allt var så bra. Så jag skrev på.

Parma fick 50 miljoner kronor och alla var nöjda. Wilkinson berättade för engelsk press att man hade värvat »en spelare som klubben länge har saknat«. Yeboah fyllde i: »Han håller världsklass.«

I sin debut, dagen efter han hade skrivit på för Leeds, var Tomas anfallare. Matchen därefter likaså.

– Efter fem, sex matcher som anfallare, när de som var skadade återvände, började jag undra. Jag frågade Wilkinson varför jag inte fick spela där han hade lovat mig. Han sa bara att han tyckte att det gick bra för mig i anfallet. Och jag tänkte väl att det skulle lösa sig senare.

Det gjorde det inte. Istället placerade Wilkinson Tomas som högermittfältare. Svensken protesterade, men fick löftet att det bara gällde en match. I nästa omgång var han uppsatt på högerkanten igen och efter matchen sade Tomas att han inte ville spela där. Tränaren lyssnade inte. Mot West Ham gjorde Tomas båda målen i en 2–0-vinst – som högermittfältare. Tomas höjde rösten och sade att han vägrade spela mer på positionen. När Wilkinson veckan efter läste upp startelvan mot Liverpool var Tomas återigen lagets högerspringare.

– Det låter kanske inte så jävla farligt, men en högermittfältare i Leeds, med det defensiva ansvaret jag skulle ha… det var inte som när man hade Rolle bakom sig i landslaget. Jag skulle löpa upp och ner som en idiot längs kanten. Det var inte alls jag, jag tyckte inte ens att det var roligt, även om det gick bra. Så jag bestämde mig… jag skulle göra en pissdålig match mot Liverpool.

Leeds förlorade med 5–0 och Tomas var, som han själv säger, »usel«. Det var början på slutet. Tomas fick starta i ytterligare en match, en förlust mot Nottingham Forest den 31 januari 1996, men därefter satt han mest på bänken, eller på läktaren.

– Alla tror att det gick så jävla dåligt i Leeds. Och då kommer vi in på journalistiken igen. Mot West Ham gjorde jag två mål och utsågs till matchens bästa spelare. Fansen sjöng mitt namn. Tidningarna skrev att det var succé. Efter 0–5 mot Liverpool skrev tidningarna hemma i Sverige att jag var usel. Och det hade de rätt i. Men ingen, verkligen ingen, frågade mig varför. Hur fan kan det vända från succé till katastrof på en vecka? Och eftersom jag inte fick spela mer från start, förutom någon enstaka ligacupmatch, var det fritt fram att förutsätta att jag var usel.

Jag säger att det låter som om hans tjurighet gick ut över karriären.

– Jag är, som jag har sagt, en människa som inte tar skit. Om någon ljuger mig rakt upp i ansiktet, gång efter gång, då tappar jag all respekt.

I mars 1996 sade Tomas i en engelsk intervju att han var tvungen att tänka över sin framtid i Leeds, »som jag känner just nu tror jag att jag måste leta efter en ny klubb«. Uttalandet resulterade i att klubben gav Tomas böter – två veckolöner.

– För första gången kände jag att jag var tvungen att säga något utåt. Fram till dess var det bara Leeds som gav sin version. De klagade på att jag inte gav allt på träningarna, att jag inte var en lagspelare. Det var bullshit!

I april reste Tomas hem till Sverige för en enklare operation av foten. Före avresan gick han runt i omklädningsrummet och sade adjö till lagkamraterna. Han tänkte inte komma tillbaka. När Wilkinson fick reda på det gav han Tomas nya böter. Men svensken brydde sig inte, han var övertygad om att han aldrig skulle återvända. En klausul i kontraktet sade att han fick lämna Leeds om någon klubb betalade lika mycket som de hade köpt honom för – 50 miljoner. Men få klubbar var intresserade, ingen var övertygad om att Tomas var samma spelare som före skadan.

Problemen i Leeds sammanföll med att svensk skvallerpress började frossa i spelarens privatliv. Tomas Brolin intresserade fler än de fotbollsintresserade. Det skrevs om drinkar på Café Opera och Spy Bar, romansrykten med kronprinsessan Victoria och kändisfester med Borg och Waldner. Det spreds partybilder från Båstad och Tylösand och det pratades om spritproblem. Tomas valde att aldrig kommentera ryktena i intervjuer. Istället skrev han då och då krönikor i tidningen Svensk Fotboll för att ge sin version: »Alla förstår att det vore en omöjlighet att ha spritproblem och spela fotboll på den nivå jag gör. Det skulle inte fungera.«

 

När försäsongen 1996 började i Leeds, dök Tomas inte upp. Nya böter utdömdes av manager Wilkinson.

– Jag hade under sommaren, genom mitt folk, förklarat att jag bara ville ha en ärlig chans, ett löfte om att jag skulle få chansen att spela på den position som jag var lovad. Men den jävla gubben vägrade lyssna. Han gick istället ut i media och sa att jag var oseriös. Det gjorde det inte lättare för mig att hitta någon ny klubb.

Tomas tränade istället ensam hemma i Finflo. Jag frågar om han sprang uppför slalombacken.

– Nej, det gjorde jag inte. Ska jag vara helt ärlig… redan där kände jag att glädjen var borta. Jag hade tappat förtroendet för fotbollen. Det var lögner hit och dit, saker som hände bakom ryggen på mig, tränare som fick betalt av agenter för att ge en viss spelare speltid… Tidningarna skrev massa lögner. Det var inte kul längre. Jag ville bara spela fotboll, men fick inte göra det på det sättet som jag tyckte var kul. Och tycker inte jag att något är kul, då gör jag inte bra ifrån mig heller.

– Jag får känslan av att du bara tyckte det var kul med fotboll när du var bäst?

– Det är nästan rätt. Jag tyckte det var kul när jag jagade de bästa. Och när jag kom i fatt de bästa, under -94, då var det som att jag visste hur mycket jobb det låg bakom. Jag fick den där magiska känslan, som inte så många i världen får uppleva, att jag var ostoppbar. Kanske räckte det för mig, jag vet inte.

I september nådde Leeds och Tomas en lösning – en utlåning till FC Zürich i tre månader. Den schweiziska klubben kunde inte betala Tomas lön och blev förvånad när svensken sade att han gärna spelade gratis. Och det gjorde han nästan. Han fick 800 pund i veckan, minimilön enligt schweizisk lag för en fotbollsspelare på den tiden.

»Jag fattade ju att de var nervösa. Jag hade så mycket info om vad som skedde i den klubben, om olagligheter…«

Efter en månad, när Wilkinson fått sparken och Tomas gjort fyra matcher för Zürich, hörde Leeds av sig. Den nya tränaren, George Graham, ville ha tillbaka Tomas. Kontraktet med Zürich var uppsagt.

– Det jävliga var att jag kände att jag svek Zürich. Jag hade lovat dem att stanna perioden ut. Och jag trivdes där. Jag fick vara i fred och träna upp mig. Fotbollen blev hyfsat rolig igen. När Graham, en ännu större idiot än Wilkinson, ringde kände jag bara: »Nä, jag orkar inte mer.« Han hade inte ringt under de tre veckor som han hade haft jobbet. Men eftersom han inte heller lyckats vinna med Leeds kände han pressen från fansen. De ville ha tillbaka mig. Men jag vägrade. De bjöd in mig med armbågen och det är lack of respect.

Istället för att åka till Leeds flög Tomas med sin flickvän på semester till Thailand.

– Jag sket väl i det, kan man säga. Det var ännu en spik i kistan.

När Tomas återvände till Sverige ringde Sven-Göran Eriksson, då tränare för Sampdoria. Han ville köpa loss Tomas och Leeds accepterade budet. Lycklig åkte Tomas till Lausanne för en läkarundersökning. En fransk fotspecialist hävdade att foten inte var korrekt opererad. Sampdoria drog sig ur affären. Tomas bad läkare Ekstrand i Sverige om råd.

– Han förstod ingenting och ringde ner och försökte förklara. Men de vägrade lyssna. Just då, när jag satt där i Lausanne, insåg jag att det var kört.

Några dagar senare fanns röntgenbilderna på Tomas vänsterfot i tidningar i hela Europa. Flera år senare drev Tomas en rättsprocess för att någon –antingen Sampdoria eller den franske läkaren – hade lämnat ut hans journal. I dag vill han inte berätta hur det gick.

– Jag funderade allvarligt på att kalla till en presskonferens och säga att jag var klar med fotbollen. Men så ringde J-O Waldner och frågade om jag ville följa med till Los Angeles. Han skulle spela en pingisturnering och ville ha hjälp att bära trunken. Jag ville bara komma iväg.

Innan avfärd åkte Tomas till Parma för att fira nyår. Parmas president frågade om han inte kunde tänka sig att spela för dem igen, klubben hade gått knackigt i ligan och ledningen behövde muntra upp fansen. Känslan av att någon ville ha honom gjorde att Tomas ändå började fundera. Han svarade: »Löser ni det med Leeds så kommer jag.«

– När vi var i LA fick jag upp suget igen. Jag tänkte att det skulle gå fint med Parma. Jag var älskad av fansen och Ancelotti, som hade tagit över efter Scala, gillade mig. Så jag sprang omkring där i Beverly Hills och hoppades att de skulle ringa och säga att det var klart.

Precis det hände. Tomas lånades ut från Leeds resten av säsongen 96/97.

– Leeds gick bara med på det om Parma tog min lön, men Parma hade inga pengar. Så jag fick ingen lön, det jag fick var att de betalade min hyra. Jag bodde till och med i samma hus som förra gången. Ägaren hade inte hyrt ut det sedan jag var där. Det var som att komma hem.

Tomas satt på bänken bara några dagar efter att det blivit klart. I andra matchen, hemma på Ennio Tardinistadion mot Lazio, minns Tomas hur publiken utbrast »i sång och jubel« varje gång han reste sig från avbytarbåset. Totalt fick han starta fyra matcher under våren, i övriga sju kom han in som avbytare. Parma började spela bättre och slutade tvåa i ligan. Tomas tyckte att fotbollen var rolig igen.

– När säsongen var över sa jag till ledningen: »Lös det, snälla!« Men Leeds hade väl insett att jag inte var slut, att de kunde få tillbaka en del pengar för mig. Så de meddelade att de räknade med att jag skulle vara tillbaka när säsongen drog igång.

Tomas berättar att Graham ringde till honom den sommaren. Managern tyckte att de skulle dra ett streck över allt. Svensken litade inte på honom, men bestämde sig för att ge det en sista chans. På väg till flygplatsen, kvällen innan återsamling, krockade Tomas med en fågel så att vindrutan sprack. Tomas skulle inte kunna vara i Leeds förrän förmiddagen därefter. Det innebar att han kom för sent till träningen. I svenska tidningar publicerades bilden på den kraschade rutan och Tomas förklaring: »Det var en fågeljävel som spräckte upp hela skiten.« Men i Leeds trodde man inte på honom. Tomas fick nya böter – två veckor utan lön – och i England utsågs ursäkten till årets sämsta i en tidningsenkät.

Några dagar efter fågelincidenten åkte Leeds till Östersund på träningsläger. Tomas fick inte följa med. Istället skulle han träna med juniorlaget. Graham beslagtog Tomas pass och låste in det på Leeds kansli. Tomas, som var ett känt ansikte i England, lyckades ändå flyga hem till Tylösand för en helg med kompisarna. Efter att svenska journalister berättat för Graham att Tomas fanns i Sverige rasade managern och beordrade ytterligare två veckors löneavdrag.

När lagkamraterna återvände till England från Östersund var det dags för lagfoto. Tomas fick inte vara med. Och när materialaren delade ut årets nya träningskläder blev Tomas utan. Snart tilläts han inte ens komma in gratis på Elland Road när Leeds spelade match. 

– I efterhand har jag ofta tänkt att det var mobbning. Det var tur att jag tidigt bestämde mig för att bara le åt det, annars hade jag ju gått under som människa. Här kom väl min envishet fram. Eller tjurigheten, om du så vill. Jag bestämde mig för att jag skulle vara så jävla bra på träningarna att fans och media skulle börja ifrågasätta Grahams kompetens. Även om jag bara tränade med juniorerna och spelade i reservlaget dominerade jag. Någon gång under hösten hörde BBC av sig. De ville göra ett inslag om varför jag inte fick träna med A-laget och varför jag inte hade fått en full lön på fyra månader.

Samtidigt hade Tomas kontaktat jurister för att överklaga många av de böter han fått det senaste året. Kvällen före förhören ringde en Leedsrepresentant och föreslog en förlikning.

– Jag fattade ju att de var nervösa. Jag hade så mycket info om vad som skedde i den klubben, om olagligheter… Ja du skulle inte tro mig. Och när de sedan fick höra att jag skulle ställa upp i en dokumentär… Jag gick ändå till mötet, jag tänkte att de skulle bli riktigt nervösa. När jag satt där i väntrummet kom Leedsfolket fram. Jag sa att jag ville ha tillbaka alla de veckolöner som de hade hittat på olika böter för, plus lite extra för att jag skulle vara tyst. Dessutom krävde jag ett skrivet dokument som tydligt förklarade att det inte var jag som hade misskött mig, utan att det var de som hade behandlat mig illa. Det fick jag. Där och då var jag fri från mitt kontrakt. Jag var en fri fågel.

Dagen efter bjöd Tomas in media till ett hotell i Leeds. Det serverades champagne och tårta och Tomas meddelade att han skulle »åka på semester och fundera över framtiden«. Innerst inne hade han bestämt sig för att sluta, men han ville vänta några veckor med avslöjandet.

Det gick två månader utan att någon hörde från Tomas. Plötsligt, i januari 1998, var han klar för Premier League-laget Crystal Palace.

– Jag ville egentligen inte, om jag ska vara ärlig. Men deras ordförande, Mark Goldberg, bad på sina bara knän. Jag blev nog lite smickrad. Jag kände: »Undra hur det går när en ägare verkligen vill ha en?« Det var viktigt att känna förtroende igen. Men väl där märkte jag att jag inte hade motivationen. Och då visste jag att det var dags att sluta.

Tomas lovade ändå Goldberg att köra på säsongen ut. I en tröjstorlek större, och med tyngre steg, sprang han ut på fotbollsplanerna i England. Det var inte tanken att det skulle bli så mycket spel, men Tomas visade tillräckligt mycket för att få chansen från start. I sin första match utsågs han till Palace bästa spelare. Därefter gick det varken bra eller dåligt för Tomas. För laget gick det däremot riktigt dåligt. I mars fick tränaren Steve Coppel sparken, varpå Tomas och Attilio Lombardo tog över ansvaret för laget.

Höjdpunkt. »Ett av mina finaste minnen är från när jag skulle upp till Finflo efter bronset i VM. Jag hyrde en helikopter från Stockholm. När jag landade hade hela byn ordnat en överraskningsfest. Det betydde mycket för mig.«

– Det var en ära att få frågan. Jag körde mycket avslutningsövningar, som i Parma, säger han och skrattar. Efter någon vecka insåg jag vilket jobb det var. Dygnet runt skulle man tänka på fotboll. Det var inte min grej, förstod jag.   

Den 27 april, mot Manchester United, när det återstod tre matcher av säsongen och Palace redan var klara för nedflyttning, sprang Tomas för sista gången ut på en plan som en känd fotbollsspelare. Crystal Palace förlorade med 3–0.

Den 12 augusti kallade Tomas till ny presskonferens. Det var fyra år efter VM-bronset, fyra år efter att han hade varit i sitt livs form. »Nu är det slut på den här karriären«, sade han och log.

 

Vi lämnar hotellet och promenerar mot Humlegården, bara ett par minuter bort från Undici. Vid ett övergångsställe ser jag hur folk tittar på honom. En man viskar något till sin flickvän. Jag frågar om det är vanligt att folk kommer fram till honom på stan.

– Inte så att de kommer fram och pratar. Det är mer att jag känner att folk stannar upp och tittar. Ibland hör man någon ropa »Tomas« när man går på stan. Jag tror alltid att det är någon jag känner och vänder mig så klart om. Då kan det stå ett gäng där och vinka till mig, personer som jag aldrig har sett.

– Tycker du att det är roligt?

– Äh, jag bryr mig inte. De tror väl att de känner en, på något sätt. De känner mig, men jag känner inte dem.

Vi går försiktigt fram i allén. Marken är isig. Det är lätt att jämföra Tomas med dagens bäste svensk, Zlatan Ibrahimovic. De har under sina respektive karriärer delat svenska folket i två läger – för eller emot. Båda talar ofta och gärna om respekt. De har båda två blivit mer än kända fotbollspelare och därmed även behövt parera nyheter om flickvänner, barn och husbyggen i skvallerpressen. Ingen av dem kan röra sig fritt på stan utan att bli igenkänd.

– Det är lite lustigt, säger Tomas. Sebbe, min son, har alltid undrat varför folk står och vinkar till mig, varför hans kompisars pappor vill snacka fotboll med mig. Nu tror jag att han börjar förstå. Han kollade ju på Mästarnas mästare.

Jag förklarar att jag nog inte var ensam om att få en helt ny bild av Tomas Brolin efter hans medverkan i TV-programmet. Han ler.

– Jaså? Nej, men det har jag förstått. Det får jag ofta höra, att jag »gav ett bra intryck«. Det var öppet mål för mig. Som en straffspark utan målvakt. Jag behövde bara vara mig själv.

– Finns det något du ångrar i din karriär?

– Nej, ingenting. Och det är skönt. Hade jag inte fått benbrottet, då hade det varit kul att se hur länge jag hade kunnat hålla den nivå som jag nått. Men… så blev det inte.

Vi stannar vid några parkbänkar.

– Vad kommer du att säga till Sebastian när han undrar varför du slutade med fotbollen som 28-åring? frågar jag.

– Jag kommer att säga att jag spelade fotboll eftersom jag älskade det, att det var det roligaste jag visste. Och att det var därför som jag blev så bra. Sedan kommer jag säga att jag inte tyckte det var roligt längre. Att jag ville göra andra saker i livet som var roligare. Jag hoppas han förstår mig.