Kometen

Tomas Brolin slog igenom med ett mål mot Brasilien i VM 1990. Fyra år senare var han en av världens bästa spelare. Som 28-åring lade han av. – Somliga sagor har bra slut. Andra, som min, har mindre bra.

Varje land har ögonblick som etsat fast sig i själen på dess människor. En tillräckligt gammal amerikanska vet exakt var hon befann sig när John F Kennedy pricksköts till döds i Dallas den 22 november 1963. En tysk kommer troligen ihåg vem han kramade i samma stund som han såg de östtyska schaktmaskinerna riva ner Berlinmuren den 9 november 1989. En kille född i Sverige 1981 minns att han noterade vädret lördagsmorgonen den 1 mars 1986, när hans mamma kom in med tårar i ögonen och berättade att Olof Palme hade mördats under natten. Det var dimmigt och grått. Hela den dagen satt vi klistrade i soffan och följde rapporteringen från Sveavägen. Pappa slängde in vedträ efter vedträ i den öppna spisen.

Att min generation, och de som är äldre än så, på samma sätt har exakta minnesbilder från sommaren 1994 är självklart. Vi minns midsommarnatten den 24 juni, när Tomas Brolin väntade ut den ryska målvakten från straffpunkten på Pontiac Silverdome i Detroit och rullade in 1–1. Vi kommer ihåg när Brolin i nästa match mot Brasilien studsade över en glidtacklande brasse innan han skickade iväg en djupledspassning som Kennet Andersson mötte med stortån och lobbade över målvakten Taffarel. Och framförallt så minns vi vad vi gjorde den 10 juli. Pappa och jag hade gått in till grannen. Mitt i natten. Vi satt i den lila och mörkblå tygsoffan och följde kvartsfinalen mot Rumänien. Jag, pappa och grannen flög upp ur soffan när Brolin ryckte sig loss från den rumänska frisparksmuren, vi lutade oss framåt när vi såg honom närma sig kortlinjen, vi studsade av glädje när han drog upp bollen i nättaket.

Annons

Från den natten och några veckor framåt var jag alltid Brolin när jag spelade fotboll på ängen utanför mina föräldrars hus. Jag försökte imitera den lille blonde 24-åringen som i bronsmatchen mot Bulgarien nickade in 1–0 och spelade fram till både det andra och det tredje målet, han som firade sina mål med piruetter, han som valdes in i världslaget efter VM, han som var den magiska sommaren 1994. Han som bara fyra år senare, 28 år gammal, valde att avsluta sin karriär.

 

Det är inte lätt att få tag på Tomas Brolin. Precis som under delar av sin spelarkarriär pratar han sällan med media. Han »litar inte på journalister« och har sedan han lade av med fotbollen för det mesta nekat intervjuer med hänvisning till att han en dag ska »skriva en bok«. De få gånger som han syns i media handlar det om att han ger speltips om trav, hans stora hobby. Eller så rapporteras det om att han gått långt i någon pokerturnering, ett annat intresse som han upptäckt ger honom de adrenalinkickar som är det enda han saknar från tiden som spelare. Ibland omnämns han också som affärsman, antingen i samband med det dammsugarmunstyckeföretag som han har haft stora framgångar med eller för sin roll i Undici – krogen och nattklubben på Östermalm i Stockholm som han startade 2001 och som är döpt efter Tomas tröjnummer, elva, i Parma FC.

Jag sitter i en grå soffa på hans restaurang och ser Tomas slå sig ner mittemot. Han ställer ett par flaskor julmust på bordet och placerar sin mörkblåa Parmaväska på golvet, vid fötterna som Aftonbladet 1990 – när Tomas såldes från IFK Norrköping till Parma för den tidens svenska transferrekord 15 miljoner kronor – döpte till »Sveriges dyraste genom tiderna«.

Jag frågar om det är okej att spela in intervjun.

Logga in eller skapa ett konto för att läsa vidare

Kom igång med din gratis provperiod!

0 kr första två månaderna. Därefter 35 kr / månad. Avsluta när du vill. Pengarna dras varannan månad.

  • Magasinet i din brevlåda
  • Alla utgåvor som PDF
  • Allt webbinnehåll
  • Avsluta när du vill
Kom igång nu!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

Har du redan konto?

Glömt lösenord?