Lagkompisar. Under åren som lagkamrater i Malmö FF umgicks aldrig ­Pontus och Filip på fritiden. Sedan de båda blev proffs i Italien är det annorlunda. De pratar regelbundet i telefon och i somras besökte Filip Pontus i Turin.

Räddarna i nöden?

Det svenska landslaget har ­ut­vecklats till en gnällig ­historia med ålderstigna ­spelare och opålitligt ­försvarsspel. Offsides Anders Bengtsson reste till norra Italien för att ta reda på om två unga ­mitt­backar kan göra oss gladare.

En kompis såg för inte så länge sedan Erik Hamrén i en trä- och färgaffär i Mölnlycke, strax utanför Göteborg. Förbundskaptenen var mellan landslagssamlingar och hade tydligen planer på att fixa till sitt hus. Alla som är villaägare vet att en uttorkad fasad eller några ruttna plankor kan få för­ödande konsekvenser, och Hamrén, som inte sällan liknat ett lagbygge vid ett husbygge (grund, väggar och tak är nödvändigt), strosade runt bland trävirket och målarburkarna med kepsen neddragen över pannan och gummistövlar på fötterna, uppenbarligen besluten att renovera innan det var för sent.

Liknande behov har funnits i landslaget på senare år. Märkligt nog har inte Hamrén varit lika alert här som i sin roll som hemmafixare. När elva svenska spelare sprang ut på Friends den 8 september för den avgörande EM-kvalmatchen mot Österrike var deras medelålder 29,9 år. Fyra spelare var äldre än 33 år, endast fyra spelare var yngre än 30. Ingen bör stirra sig blind på en statistisk siffra som 29,9, men det är svårt att blunda för hur det ålderstigna landslaget uppträdde i 1–4-förlusten. Även om det var uddlöst och krampaktigt offensivt, var prestationen defensivt än mer talande för hur Hamréns sex år som förbundskapten utvecklats. Efteråt var Aftonbladets Simon Bank så upprörd att han uppmanade Hamrén att läsa om sina anteckningar från »steg 1 i tränarkursen« – kanske skulle förbundskaptenen då inse att A och O i fotboll är att sätta ett grundspel, att hitta ett stabilt fundament att stå på. För de flesta fotbollstränare innebär det att man börjar med att bygga en fungerande defensiv. Men känslomänniskan Hamrén laborerar hellre med spelare och formationer. Inför landskampen mot Öster­rike fick han feeling och petade en vänsterback som tidigare ansetts given som högerback och satte ner en mittfältare på dennes plats. Stundtals har det känts som om den röda defensiva tråden i Hamréns landslag börjat och slutat med Andreas Isaksson. Under Hamréns sex år har inte mindre än 23 mittbackar testats i 24 olika konstellationer. Faktum är att det mittbackspar som fått mest förtroende sedan Hamréns debut 2009 – Andreas Granqvist och Mikael Antonsson – bara gjort tolv matcher ihop.   

Så det är här vi står vintern 2015: med ett mittbacks­par där den ene är 30 år och den andre är 34 år och där lite, om ens något, känns lovande inför framtiden.

Annons

Detta innebär att nästa förbundskapten inte kommer undan med att svamla om metaforiska husbyggen – han måste bygga något från grunden på riktigt. Varför inte då satsa på ett mittbackspar från Serie A som har sina bästa år framför sig och som redan är samspelta?

I två säsonger utgjorde Pontus Jansson och Filip Helander ett av Allsvenskans bästa mittbackspar – om inte det bästa. På kort tid lyckades de hitta det där samarbetet som de flesta andra mittbackspar – och tränare – bara drömmer om. De vann två SM-guld tillsammans, och när de skildes åt skaffade de sig nya erfarenheter på egen hand: den ene spelade i Champions League och den andre debuterade i Serie A. Den ene vann U21-EM och utsågs till en av mästerskapets bästa spelare, den andre tackade nej när ännu större klubbar ryckte i honom. Det är nästan som om det är för bra för att vara sant. Därför sätter jag mig på ett flyg till norra Italien för att reda ut om det också är det.

Redan efter några minuter i Filip Helanders sällskap konstaterar jag att han inte förändrats särskilt mycket sedan jag senast träffade honom 2013. Lugnet är intakt.

Då var jag redan förvarnad, både Daniel Andersson och Mattias Concha hade förklarat att jag skulle ha att göra med en ovanligt mogen, trygg och ansvarstagande 20-åring. Ett och ett halvt år senare är det istället Filips flickvän Louisa som bekräftar bilden.

– Ibland är det svårt att tro att han är fotbollsspelare, säger hon och tittar på sin kille som sitter bredvid henne. Han är så snäll och lugn. Trygg.

– Tappar han aldrig humöret? frågar jag.

– Jo, en gång hände det, säger Louisa. Vi har en gasolspis i vår lägenhet och när den inte funkade, trots att vi hade haft reparatörer som tittat på den, såg jag att han blev arg. Han höjde i alla fall rösten.

Filip nickar. Jag frågar om han, som drog på sig totalt fem varningar på sina 71 allsvenska matcher innan han i somras flyttade till Verona, känner sig lika lugn på som utanför planen.

– Ja, det gör jag nog. Visst kan jag känna nervositet inför en match, men just kylan, i en-mot-en-situationer och i närkampsspelet, är nog en styrka jag har. Man har inte råd att vara för het som försvarare. Då drar man på sig en varning eller en farlig frispark.

»Holland skulle inte passa mig alls. Där är det mest full fart framåt. Jag är mer en lag­spelare än en som vill skina individuellt.«

Filip inledde sin utlandskarriär med att bli skadad. Bristningen i knäet, som innebar att han tvingades utgå i halvtid i U21-EM-finalen i somras var läkt, men bara några dagar efter att han flyttat till Italien skadade han sig igen. Tre veckors rehabiliteringsträning följdes av några matcher på Veronas bänk. Först i den femte omgången, när veteranen Rafael Márquez skadade sig, fick han debutera i tränaren Andrea Mandorlinis fembackslinje, borta mot Inter. Trots 0–1 på Giuseppe Meazza fick Filip beröm i lokalpressen. I nästa omgång, hemma mot Lazio, spelade han inte bara från start utan gjorde också mål. Filip startade även i den sista matchen innan han åkte på landslagssamling i oktober. Därmed kan Filip, när han nu sitter mitt emot mig på en restaurang i Verona, konstatera att han trots allt fått en ganska bra start på det nya livet. Tre dagar återstår till nästa hemmamatch, mot Udinese, och att döma av hur det såg ut på dagens träning tror han att han ­behåller startplatsen.

Att han inte fick spela mot vare sig Liechtenstein eller Moldavien bekymrar honom inte, hans fokus just nu är att etablera sig i Veronas startelva och att bli bättre på italienska. Landslaget är bara en »bonus«, som han säger. Han menar att det varit lättare än förväntat att komma in i sin nya klubb, att stämningen i omklädningsrummet inte är så hård som folk varnat honom för att den kan vara utomlands. Dessutom ­gillar han den mysiga kulturstaden Verona.

– Jag bestämde mig ganska tidigt i våras för att flytta från Malmö, säger han och tar en klunk av husets röda vin. Eller egentligen började jag redan fundera sommaren 2014 om det kanske ändå inte var dags för något nytt.

Du blev ordinarie i MFF först hösten 2012, ändå ville du flytta utomlands knappt två år senare?

– Jag gjorde nog min bästa säsong 2013, kanske framför allt på våren. Ett år senare skrev man att jag var en av de bättre mittbackarna i Allsvenskan, jag kom med i landslaget och bla, bla, bla … Det gjorde att jag satte högre krav på mig själv och kände att jag behövde en ny utmaning. Jag kunde Allsvenskan, även om det bara gått ett par år sedan min debut. Jag visste att jag var tillräckligt bra för att åtminstone inte göra bort mig i en av de större ligorna i Europa.

Annons

Varför blev det just Verona?

– Jag har alltid tänkt att Italien skulle passa mig. Verona visade ett seriöst intresse redan före U21-EM. Det är mycket fokus på försvarsspel här och jag är … hur ska man säga … verkligen en försvarare. Det är där jag har mina styrkor. Holland skulle inte passa mig alls. Där är det mest full fart framåt. Jag är mer en lagspelare än en som vill skina individuellt, och här i Italien, eller åtminstone i Verona, handlar det hela tiden om laget. Vi försvarar tillsammans, alla elva spelarna.

Var det inte så i Malmö?

– Jo, det var det väl. Men på ett annat sätt. 2012 och 2013 hade vi så individuellt skickliga spelare, spelare som kunde avgöra matcher helt på egen hand. Stundtals anpassades vårt spel efter det. Här i Verona finns visserligen ett par stora namn, men kvaliteten på spelarna i truppen är väldigt jämn. Då blir det ännu viktigare att man spelar som ett lag.

Lär du dig saker här i Verona som du inte fick lära dig i MFF?

– För det första var vi alltid bollförande i Malmö. I vissa matcher hade jag knappt något att göra. Här är det tvärtom, vi blir ofta tillbakapressade och det innebär mycket mer aktivt försvarsspel för mig. Dessutom är tempot aningen högre här, både på träning och i matcher. Vi löper mer, konditionsmässigt har jag nog aldrig varit så här stark tidigare. Men den stora skillnaden är den taktiska biten.

Dagens träningspass var ett exempel på det. I nästan två och en halv timme, ett av Filips »längsta träningspass någonsin«, drillades han och hans lagkamrater av Mandorlini.

– Överlag är det så här, framför allt när det börjar närma sig matchdag, säger han. Vi tränar säkert dubbelt så mycket här som i Malmö. Det är videoanalyser, prat om motståndarna, finslipning av små, små detaljer … Det är mycket mer styrt från tränaren här, han berättar hur jag ska spela när jag har bollen, vem jag inte ska spela till, hur jag ska tänka.

Det låter inte så roligt.

– Allt handlar om vad det resulterar i. Bortsett från under 2013 har jag nog aldrig känt mig i så här bra form. Redan nu känner jag mig som en bättre spelare än i våras. Även om jag föredrar att spela i en fyrbackslinje, det är ju så man är skolad, har fembacksspelet gjort att jag tvingats utmana mig själv mer. Alla taktiska genomgångar har nog gett resultat.

Fattar du ens något?

– Jag kan en del fotbollsglosor. Ute på planen är det inga problem, jag ropar ut direktiv när jag känner att det behövs. Jag är nog inte tystare här än i Malmö. Som mittback måste man styra sina mittfältare eller sin ytterback. Men just den här biten, att se saker tidigt och våga styra mina lagkamrater mer, är något jag jobbar på. Samtidigt handlar fotboll så mycket om psykologi – är man i form tar man för sig mer och tvärtom.

Vad måste du mer förbättra för att ta en startplats i landslaget?

– En sak är att våga slå fler passningar offensivt, att hitta uppspelsvägar som tidigt startar anfall. Det är lätt att rulla bollen i sidled i backlinjen, men de riktigt bra mittbackarna både vågar och kan slå den där bollen.

Pratar Hamrén med dig om sådana här saker?

– Det behövs inte. Jag vet själv vad jag behöver bli bättre på.

Vilken typ av spelare ser du som din perfekta mittbackskollega?

– En spelskicklig back som är duktig på att styra. Det andra kan jag. Försvara, alltså. Det viktigaste för ett fungerande mittbackspar är att man kompletterar varandra. Som Pontus och jag gjorde.

Filip Helander

Född: 22 april 1993

Klubbar: Husie IF –2006, Malmö FF 2007–2015, Hellas Verona 2015–

Meriter: SM-guld med Malmö FF 2013 och 2014, U21-EM-guld 2015

Landskamper: 19 U21

Det kan tyckas dumt att förespråka ett nytt landslagsmittlås som i sin första match tillsammans släppte in fem mål. 0–5 mot Häcken i Allsvenskans andra omgång 2012 innebar att Malmö FF-tränaren Rikard Norling bänkade Filip Helander i de 17 följande omgångarna.

– Jag var ung, säger Filip. Hade inte ens fått skägg. Och även om Pontus var betydligt mer erfaren, var han bara 21. Det var inte så att jag gjorde en dålig match, hela laget föll ihop. Häcken kontrade sönder oss, men 0–5 är 0–5 och Norling kände nog att han var tvungen att göra något.

Vi lämnar restaurangen och promenerar runt på Veronas kullerstensgator. Filip och Louisa håller varandra i handen, klockan närmar sig midnatt. I morgon ska Filip, efter ett långt träningspass, checka in på Veronas spelarhotell. Med tanke på den dåliga säsongsinledningen vill tränaren bryta mönstret. Istället för att bara bo en natt på hotell före hemmamatchen mot Udinese, ska spelarna nu sova borta i två nätter.

– Pontus säger att de gör likadant i Torino. Det verkar vara en grej här i Italien att man ska stängas in på hotell i hopp om att det ska öka fokuseringen i gruppen. Men jag vet inte … Jag tycker mest det är tråkigt. Både för mig och för Louisa.

Jag frågar varför han och Pontus fungerade så bra tillsammans; efter att Norling satsat på de båda igen i 2–0-vinsten mot Gif Sundsvall i slutet av augusti 2012 var det mer eller mindre omöjligt att separera de två mittbackarna.

– Det är nog enkelt: Han var bra på sakerna som jag inte var lika bra på och tvärtom. Jag var den defensive av oss två medan Pontus gärna avancerade med bollen och letade uppspel. Vi visste hur vi skulle agera utan att behöva prata så mycket om det. Det kan låta enkelt, men så var det.

Annons

 

Efter att Pontus Jansson och Filip Helander lett Malmö FF till SM-guld 2013 väntade sig många att Hamrén skulle ta ut dem till Turkietmatchen några månader senare. Särskilt som han petade Granqvist och Olsson. Men istället satsade förbundskaptenen på Joel Ekstrand och Rasmus Bengtsson. Hasse Backe var inte glad när Fotbollskanalen bad honom kommentera uttagningen:

»Jag vet inte om det smäller så mycket högre att starta i Watford [Ekstrands klubb, då i The Championship] än att vara tongivande i Malmö FF. Pontus har varit outstanding i Allsvenskan och har tekniken och anfallsspelet som annars saknas hos många av dagens mittbackar. Han hamnar aldrig i stressade situationer och är en ledartyp som går i fronten vad gäller att sätta nivån i duellspelet. Han gör ett enastående jobb ihop med Filip Helander.«

Men när Pontus fick allt mer speltid i Italien och Filip fortsatte att imponera i MFF, kunde till sist inte Hamrén ignorera dem längre.

När Sverige sparkade igång bortamatchen mot Moldavien (1–1) i november 2014 satt de båda på bänken. I det årets sista landskamp, en vänskapsmatch mot Frankrike, fick Pontus 90 minuter, medan Filip satt på bänken. Ändå kändes det som om det bara var en tidsfråga innan de skulle få chansen tillsammans. Men var inte den ene skadad, var den andre iväg med U21-landslaget, och var det inte något annat så stod i alla fall Hamréns favoritmittbackspar Granqvist och Antonsson i vägen. Och som vi nu vet gjorde det ­knappast någon gladare.

Kometkarriär. I sin första match i Allsvenskan – mot Syrianska hösten 2011 – utsågs Filip till matchens bästa spelare. Fyra år senare har han spelat i Champions League, Serie A och tagits ut i landslaget.

Nej, det är inte utan att man fantiserar om Tommy Svensson ibland. Inte bara för att hans sävliga småländska kunde vagga in vem som helst i trygghet. Han var också en bra tränare som insåg att hunger kan vara värdefullare än erfarenhet. Efter fiaskot i Italien-VM 1990 vågade Svensson genomföra en omfattande generationsväxling – trots att ett Europamästerskap på hemmaplan väntade runt hörnet.

När Sverige spelade 1–1 mot Frankrike i EM-premiären i juni 1992 bestod mittbacksparet av den tjugoårige Patrik Andersson och den 25-årige Janne Eriksson.

Två år senare flyttade Svensson in vindsnabbe Joachim Björklund, lika gammal som Andersson, som mittback – och grundstenen till landslagets största framgång i modern tid var lagd.

– Tommy Svensson var väldigt duktig på att lyfta en orutinerad trupp, säger Janne Eriksson. Vid varje möte upprepade han sina mantran: »Motivation slår klass«, »se er i ögonen efter match och känn att ni gjorde ert bästa«, »frihet under ansvar«. Han gav oss unga fullständigt förtroende och vi växte med det. Jag fick ett sådant självförtroende!

Mittbacksparet Andersson–Björklund blev sedan kvar under hela 90-talet, även när Lars Lagerbäck och Tommy Söderberg tog över landslaget. Både Björklund och Andersson har gång på gång berättat om hur viktigt det var att de som unga kände att de hade Svenssons stöd, även om de hade en sämre dag.

– Jag tror det är viktigare för en mittback att känna förtroende än det är för någon annan i ett lag, säger Patrik Andersson. Det är mittbackarna som ska leda laget, det är bakifrån man har den bästa överblicken och det är därifrån organisationen ska utgå. Därför är det avgörande att man känner frihet att våga ta ansvar. Erik har valt att gå en annan väg och testat olika konstellationer, och resultatet är att ingen känner sig trygg, vilket smittar av sig på övriga spelare.

Ännu oftare har Andersson och Björklund pratat om hur de under åren lärde sig att komplettera var­andras styrkor och svagheter, att ett väl fungerande mittbackspar behöver tid.

Andersson:

– Jocke var så mycket mer än en snabb försvarare. Hans spelförståelse höll högsta klass, hans närkampsspel, hans tacklingar, modet … Jag var kanske mer teknisk och den som styrde. Jag var generalen som flyttade brickor för att stänga ytor för motståndaren. Ingen skulle komma förbi vår linje.

Det går att hävda att både Tommy Svensson och Lars Lagerbäck till sist föll på sitt eget vinnande grepp: kontinuiteten. Under deras respektive sista år kritiserades de för att de envisades med att ta ut samma ålderstigna spelare. Samma kritik riktas nu mot Hamrén. Skillnaden är att han håller fast vid något som aldrig har fungerat.

Pontus Jansson

Född: 13 februari 1991

Klubbar: Arlövs BI –2006, Malmö FF 2006–2009, IFK Malmö 2009 (lån), 2009–2014 Malmö FF, Torino FC 2014–

Meriter: SM-guld med Malmö FF 2013 och 2014

Landskamper: 15 U21, 7 A

Det är lördagsmorgon när Pontus Jansson öppnar dörren till sin stora, ljusa lägenhet i centrala Turin. Balkongen vetter ut mot en staty som föreställer en stor, skäggig och naken man med ett litet lakan över skrevet. Bakom posören skymtar det enorma, 400 år gamla torget Piazza San Carlo. Jag frågar Pontus om han vet vem den nakne mannen är.

– Inte en aning! Men folk fotograferar honom hela tiden, så han var nog känd.

Samma balkong uppmärksammades hösten 2014, när Malmö FF var i staden för att möta Juventus i Champions League. Då hängde ­Pontus kompis ut en MFF-flagga som fotograferades av lyckliga skånska supportrar. Efter att bilden spridits i sociala medier förstärktes bilden av Pontus Jansson: han var spelaren som inte glömt sitt ursprung, pojken som stått i MFF-klacken och som sedan förverkligade sin dröm när han vann SM-guld med klubben.

– Men det var ju inte ens jag som hängde ut flaggan, säger Pontus. Det har blivit så med åren, myten om mig har odlats utan att jag egentligen önskat det. Det har varit berättelser om hur jag stått och delat ut MFF-biljetter utanför stadion, och det kanske jag har gjort, men det var ju till mina kompisar. Det har varit så mycket … Man har lyft fram mig på sätt som jag kanske inte alltid förtjänat. Så när jag bestämde mig för att lämna Malmö för Torino var det som om det slog tillbaka mot mig. Jag fick sådana skuldkänslor att det är löjligt. Jag ligger fortfarande och grubblar på hur min relation till Malmö är. Det enda jag vill är att en dag komma tillbaka till Malmö, och då hoppas jag att man inte är besvikna på mig för att jag flyttade.

Pontus berättar att grubblerierna över relationen till Malmö FF tilltog efter att han opererade sitt sen­skadade knä i somras.

»Jag har inte riktigt kunnat kommunicera med läkare, och det känns som att även om jag fått mycket hjälp har jag inte fått rätt hjälp.«

I juni flög han till Umeå för att operera det knä han hade känt av under sin första säsong i Serie A. Tanken var att han skulle vara tillbaka till seriepremiären, men han märkte tidigt att något inte stod rätt till. Istället för att säga något till någon i klubben valde han att hoppas på att det skulle gå över av sig självt. Det gjorde det inte. I början av oktober sade han som det var till tränaren Giampiero Ventura: han hade inte kunnat gå för fullt sedan operationen. Tränaren satte igång en medicinsk utredning. Och medan Pontus skickades runt mellan olika knäspecialister i Europa fick han tid över till att grubbla.

Jag frågar om han ångrar beslutet att flytta.

– Nej, inte ur ett professionellt perspektiv. Jag var på väg att lämna Malmö i flera år, men varje gång ångrade jag mig när det började bli konkret. Det var så jävla sjukt, för ofta kände jag att jag gick lite för mycket på rutin, jag kunde Allsvenskan och jag kände alla utan och innan i Malmö. Ibland behövde jag inte ens ge allt när vi spelade, jag visste att jag klarade av det oavsett. Men ändå … det var svårt att ta beslutet. Till sist var det min storebror, och delvis Martin [Dahlin, Pontus agent], som fick mig att inse att jag var tvungen att ta chansen att testa mig själv utomlands.

Han lutar sig bakåt i soffan.

– Sedan min första träning här i Italien har jag känt att varje pass är som en match. Jag måste verkligen ge allt i alla situationer. Taktiskt är det också på en helt annan nivå, jag ser på fotboll på ett mer utvecklat sätt i dag. Den här jävla skadan bara …

Han knackar på sitt knä. Pontus kan fortfarande inte träna för fullt.

– Det har varit fem tuffa månader, säger han. Jag kan en del italienska, men jag har inte riktigt kunnat kommunicera med läkare, och det känns som att även om jag fått mycket hjälp har jag inte fått rätt hjälp. I morgon ska jag åka till Rom och träffa en som är specialiserad på just min typ av skada. Jag ska träna hos honom i två veckor, sex-sju timmar varje dag, och efter det tror han att jag kan köra för fullt igen.

Pontus är förhållandevis lugn över situationen, han vet att klubben har en plan för honom. Redan när han skrev på kontraktet berättade sportchefen att han var tänkt som ersättare för Torinos lagkapten, polacken Kamil Glik, eftersom man räknar med att han ska gå till en ännu större klubb i sommar.

– Deras chefsscout hade en tjock pärm med en massa information och analyser som handlade om mig. Han sa: »Vi vet vad du kan och vad du måste förbättra. Du är en spelande mittback som är trygg med bollen, vi vill inte ha en som bara slår långbollar.« Vår trupp är formad på så sätt att det finns två spelare på varje position, och i den centrala mittbacksrollen är det Glik och jag. Även om vi spelar med tre mittbackar och två offensiva ytterbackar, går inte jag in och spelar på den högra mittbacksplatsen även om den ordinarie spelaren på den positionen är skadad.

Vad tycker du om det upplägget?

– Jag har lärt mig att gilla det. Det blir tydligt för alla, det ger oss spelare en trygghet att vi alltid vet exakt vad som förväntas av oss. För försvarare är kontinuitet och samspel sjukt viktigt, det inser jag mer och mer för varje år som går. Men jag … äh.

Jo, vadå?

– Även om jag fick spela nästan 20 matcher i fjol känns det frustrerande. Jag vande mig vid att vara en ledare i Malmö, jag vet att jag är den spelartypen. Men här är det dels språket, jag kan inte riktigt argumentera och lägga fram mina poänger på träningar eller med tränarna. Jag pluggade italienska i tre månader innan jag flyttade och jag förstår det mesta, men det är nyanser som jag inte kan få fram som gör stor skillnad. Och eftersom jag inte är en etablerad startspelare ännu har jag inte riktigt makten som krävs för att ha det inflytande som jag mår bra av att ha. Jag vill ta plats i ett lag.

Har du alltid känt att du är en ledare?

– Både och. Privat har jag nog varit det längre, i mitt kompisgäng är det jag som tar tag i saker, som fixar och löser. Om det är jag som har sökt den rollen eller om det är mina polare som bara är slappa, vet jag inte. Fotbollsmässigt, om vi pratar seniornivå alltså, kom det senare. Kanske framför allt under 2012. Det var Dannes [Daniel Andersson] sista säsong och jag kände nog att eftersom han var vår tydliga ledare och skulle lägga av, var det upp till mig att kliva fram. De två tidigare säsongerna var jag mer av en truppspelare och hade inte alls det förtroendet i gruppen. Och när »Fille« [Filip Helander] blev min mittbackskollega var jag ju den rutinerade av oss två, då blev det ännu naturligare för mig.

Hur kompletterar du och Filip varandra?

– Han är mer defensivt inriktad, väldigt bra i en-mot-en-situationer och följsam. Jag är kanske lite hetare, medan han håller sig lugn. Och för att vara så långa är vi båda snabba, vilket gjorde att vi kunde ha en hyfsat hög utgångsposition. Dessutom är han vänsterfotad och jag höger, vilket inte är en nackdel. Hösten 2013 var det som att alla bitar föll på plats, då var vi riktigt samspelta. Och det var fan nödvändigt. Under Rikards [Norling] tid var det full fart framåt och lite fokus på defensiven. Ytterbackarna var ju som yttrar ibland, och det var bara jag och Fille kvar när vi anföll. Det var faktiskt det som hände när vi spelade tillsammans första gången, när Häcken kontrade sönder oss och vi förlorade med 5–0. Jag och Fille stod där ensamma, gång på gång, när de sprang emot oss. Hade vi varit lite mer erfarna hade vi kanske rutit ifrån tidigt och sagt att det inte fungerade.

Balansgång. Pontus, som endast varit mittback i fem år, hävdar att bristen på rutin inte är ett hinder för honom. »Jag får vara bra på något annat istället. Till exempel är det inte så många mittbackar som spelat som anfallare på elitnivå. Det har jag gjort. Jag vet hur de tänker.«

Ibland är det som om man knappt kan tala om mittbackar utan att orden »erfarenhet« eller »rutin« nämns. Jag vet inte hur många gånger jag hört utläggningar om vilken stor roll yrkesvanan spelar i en så utsatt position. En mittback ska ha upplevt alla möjliga situationer, helst flera gånger, innan han är redo. Lovande unga mittbackar gör därför ofta några hundår som ytterbackar innan de ges chansen centralt. Och ibland tänker tränare att många matcher på en annan position under en lång karriär är tillräckligt mycket för att en spelare – som till exempel Elfsborgs Anders Svensson eller IFK Norrköpings Andreas Johansson nyligen fått uppleva – kan gå ner som mittback när springet i benen börjar avta. Ena stunden pratar man om erfarenhet, andra stunden nöjer man sig med en spelare som varit mittfältare under hela sin karriär.

För en ung mittback kan det säkert kännas som om man fastnat i ett hopplöst moment 22: Man måste få speltid för att utvecklas – samtidigt kräver tränaren erfarenhet.

Både Filip Helander och Pontus Jansson är bekanta med dilemmat. Filip tillbringade en halv säsong på bänken efter förnedringen mot BK Häcken, och Pontus Jansson hade svårt att ta en plats under sin första tid i Serie A. Men nu när de verkar ha lämnat se-och-lära-perioden bakom sig är de något så unikt som två svenska mittbackar som inte bara är unga, utan också samspelta och erfarna.

  

Några timmar senare har Pontus hunnit med att närvara vid en sponsorträff på vad som ska bli Torinos nya träningsanläggning. Han sjunker ner på en stol på stamhaket vid Piazza San Carlo och beställer samma pastarätt som han alltid beställer, och jag ­ställer frågan: Varför blir man mittback?

– Jag ville inte ens bli mittback, svarar han.

Mycket riktigt, som juniorlandslagsspelare var han oftast mittfältare, och när han 2009 skrev A-lagskontrakt med MFF var det som anfallare. Inte förrän Roland Nilsson hade skadebekymmer inför Skåne­derbyt mot Helsingborgs IF i april 2010, testades ­Pontus som mittback.

– Jag hade inte spelat en enda A-lagsmatch som mittback, jag kunde ingenting. Det enda jag visste var hur en anfallare tänkte i straffområdet. Vi förlorade med 2–1 mot Helsingborg, men den matchen har färgat mig som spelare. Jag kände att mittbacksrollen ändå var min grej, inte enbart för att jag inte gjorde tillräckligt många mål som anfallare, snarare för att det passade mig.

Roland Nilsson och Daniel Andersson skolade om honom. Pontus kände att det gick framåt. Men så var det detta med erfarenheten. När alla mittbackar var friska igen hamnade den orutinerade Pontus utanför laget. Inte förrän MFF tog emot Zlatan Ibrahimovićs AC Milan i en träningsmatch i augusti 2011 fick han bekräftelsen som han kände att han behövde.

– Tidigt i matchen hamnade jag i en duell med Zlatan. Vi gick båda in hundra procent. Han flög i väg och jag stod upp. Det var ett jävla viktigt ögonblick för mig. Resten av matchen var det som om jag var i trans. Jag fick bekräftat att jag kunde det här. När Rikard [Norling] tog över kom han fram till mig på sitt första träningspass och sa: »Du ska bli startspelare i mitt lag, Pontus!« Det behövde jag höra.

Är verkligen erfarenhet så viktigt som man ofta vill göra det till?

– Det ligger något i det. Kolla på Linus Wahlqvist i IFK Norrköping. Han är egentligen mittback men får spela ytterback tills han samlat på sig mer erfarenhet. Man »sejfar«. Samtidigt är det också överdrivet. När jag var ny som mittback och plötsligt fick starta mot Helsingborg saknade jag erfarenhet. Jag visste inte när jag skulle lyfta, när jag skulle falla djupt och så vidare. Nu har jag varit mittback och tränat på positionen varje dag i fem år. Det vore ju fan om det inte räknades som något.

Vad är det roligaste med att vara mittback?

– Man är hjärtat i laget. Grunden som allt står på. Samtidigt ska jag inte hymla, jag tycker det är roligare att trixa med bollen än att nicka bort bollar. Mest saknar jag att dribbla. Fan, vad jag saknar det! Jag har det kvar i mig, den offensiva attityden. När jag debuterade i Serie  A mot Udinese förra hösten vann jag en duell, gjorde en två­fotare förbi två motståndare och sprang iväg med bollen. Men då ekade min tränares ord i huvudet: »Du ska inte underhålla, du ska försvara.« Så jag slog en kort passning och joggade tillbaka till min plats.

Vad tycker du om försvarsspelet i landslaget?

– Det kan jag knappt kommentera. De gånger jag varit med har det varit lite olika försvarare, så jag vet inte riktigt.

Om du jämför hur ni arbetar med defensiven i Torino och hur det varit i landslaget, vad säger du då?

– Det är också svårt att svara på. Vi ses varje dag, året om. Med landslaget är det en vecka här, en vecka där. Vad jag kan säga är att det är sjukt mycket mer fokus på detaljer här. Otroligt mycket tid läggs på det taktiska. Vi tittar på klipp i timmar, både för att se hur vi själva agerat och hur motståndare rör sig. Tränaren avbryter övningar hela tiden för att instruera små, små saker. Samtliga spelare i truppen vet exakt vad man ska göra när man har bollen, det är inövat i minsta detalj. Det har jag aldrig varit med om tidigare.

Filip var inne på samma sak och i mina öron låter det som om man vill forma er till robotar.  Vill ­Ventura göra dig till en robot?

– Ja, nästan så, faktiskt. Kanske är det mer att han vill förbereda oss, lära oss. Det kan låta tråkigt, men jag tror på det.

Betyder ens landslaget något för dig?

– Jag var stolt första gången jag kom med i A-landslaget. Men jag har inte gjort något avtryck än och då känns det mest som … att det kvittar. Är jag väl där ger jag givetvis järnet, men jag tänker inte på det. Jag satt faktiskt här, på den här restaurangen, och käkade när vi mötte Liechtenstein häromveckan.

Han sänker sin espresso i ett svep.

– Det är bara Torino och Malmö som finns i mitt huvud.

Läktarvana. Först när Pontus 2006 flyttade till Malmö FF lämnade han ståplatsläktaren på Malmö Stadion. »Då fick man matchbiljetter av klubben, och man förväntades sitta med lag­kamraterna istället. Men det var inte lika kul.
En dag kommer jag att stå med fansen igen.«

Det är en ljummen kväll i Turin. Det viftas med vinröda flaggor i luften utanför Stadio Olimpico och det doftar brända mandlar, marijuana och svett. Det är bara några minuter kvar till ligamatchen mellan Torino FC och AC Milan. Jag går bredvid Pontus, som med sina 194 centimeter sticker ut i folkhavet. Några supportrar får syn på honom och ropar:

Grande Jansson!

Pontus vinkar glatt tillbaka. För varje meter som vi rör oss framåt mot entrén upptäcker fler och fler den blonde, långe svensken. Någon ber om att få ta en mobilbild med honom, en annan vill göra high five. Några nöjer sig med att viska lite mer försynt.

Grande Jansson! ropar en till.

Ett par minuter senare är vi inne på arenan. Vi letar upp våra platser på ena långsidan, fyra rader bakom Torinos avbytarbås. En man lyfter över sin son i Pontus famn för en snabb bild, en tant vill krama honom medan hennes man förevigar ögonblicket. Snart har en kö på tio meter bildats. Pontus bara skrattar.

Efter ett tag klampar en öldoftande italienare med öppen gylf fram till mig och pekar på Pontus, som nu står med en bebis i händerna.

Grande Jansson!

Min telefon vibrerar i fickan. SMS från Filip: »Känns som att jag inte kommer starta i morgon.« Tränaren Mandorlini ser ut att välja den rutinerade Rafael Márquez före den lovande Filip Helander. Jag tänker att det kanske ändå är rimligt. Hade jag varit en pressad tränare hade jag troligen också valt en tvåfaldig Champions League-vinnare med nästan 130 landskamper för Mexiko.

Jag sjunker besviket ner på min stol. Hur naiv kan man vara? Bakom mig står en skadad mittback som tänker mer på Malmö FF än landslaget och ler in i en mobilkamera. Och 30 mil bort ligger Filip Helander på ett hotellrum och konstaterar att han inte får starta mot Udinese. De må vara lovande, samspelta och till och med erfarna för sin ålder. Men spelar de inte fotboll kan inte ens Hamrén lastas. Det är inte hans fel att de bästa mittbackarna just nu har som bästa egenskap att de inte är skadade.