»Låt dem sjunga, jag förstår ändå inte«

Medspelarna utsatte honom för practical jokes. Motståndarnas supportrar skanderade rasistiska ramsor. En matchvärd gav honom en låda bananer. – Ibland var det bra att inte förstå så mycket svenska, säger Samir Bakaou i dag.

I tre dagar talar vi om karriären. Vi bläddrar i tidningsklipp, ser rubriker som »Kalaslir, Samir«, »Inget förblir nattsvart, Samir« och »Samir dansar fram«. Han berättar hur det var att landa i Göteborg en majnatt 1984 med en höggravid hustru, om pressfotograferna som följde paret från Landvetter hem till lägenheten och bad honom bära hustrun över tröskeln varpå han vägrade: »She is too heavy.«

Samir Bakaou målar upp den första träningen och coachen Bosse Falk som uppmanade honom att tänka på försvarsspelet, men inte fick till engelskan och skrek: »Go home, go home

Samir trodde att han var så usel att han skulle sättas på första plan tillbaka till Tunisien.

Annons

Han berättar om galna fester på restaurang Le Sportif i Biskopsgården, om blöta resor med laget till Santo Domingo och gång på gång härmar han Bosse Falks småländska:

– »Åh, fy fan.« Så sa han alltid, Bosse. »Åh, fy fan.«

Så på den tredje dagen – efter att ha frossat i Gais­supportrarnas kärlek till »den svarta pärlan«, efter att ha skärskådat varje framgångsrikt steg på svenska fotbollsarenor från Grimsborg till Domnarvsvallen – säger Samir Bakaou med ett leende att han egentligen aldrig skulle ha spelat i Gais.

Jag tänker på de »Samir, Samir, Samir Bakaou«-ramsor som inte skulle ha sjungits på Ullevi. På alla minnen supportrarna aldrig skulle ha ältat över en stor stark på Gamle Port. På att omslaget till Gais 100-årsjubileumsbok skulle ha prytts av någon annan än Samir Bakaou.

För många med grönsvart hjärta är det en hisnande tanke. Gaislegendaren själv rycker på axlarna:

– Man kan ändå inte ändra sitt öde.

 

Hösten 1977 åkte Ruben Alexandersson till Sousse i Tunisien. Han hade jobbat hårt hela säsongen som materialare och allt-i-allo för tränaren Bosse Falk i Kalmar FF, och klubben visade sin uppskattning genom att bjuda honom och hustrun Maj på en semesterresa. Paret njöt av solen och utsattes för påträngande gatuförsäljare som visade imponerande kunskaper i svenska.

Redan den andra dagen drabbades Ruben av fotbollsabstinens och bad en av gatuförsäljarna att visa honom Sousses stolthet – laget Etoile Sportif de Sahel.  Till­sammans besökte de en träning och svensken fastnade omedelbart för en teknisk innermittfältare.

Samir Bakaou hade varit en av landets mest lovande spelare ända sedan 1970, då det brasilianska landslaget var på besök och Pelé sade att den unge Bakaou hade en lysande fotbollsframtid. Nu var Samir Bakaou 23 år, landslagsman och laddade inför VM i Argentina.

Ruben stämde träff med Samir på sitt hotell, där han frågade spelaren om han var intresserad av att spela i Sverige. »Varför inte?« svarade Samir. Ruben återvände till Kalmar och meddelade entusiastiskt att klubben kunde göra ett fynd, men KFF var inte intresserade.

De följande åren reste Ruben till Sousse varje vinter. Han såg Samir missa VM på grund av en ljumskskada. Några år senare fick han höra att Samir hade nappat på ett bud från Förenade Arabemiratens Al-Wahda.

Först 1984, då Förenade Arabemiraten förbjöd utländska spelare, kunde Ruben återigen ta upp diskussionen med Samir. Då hade Bosse Falk lämnat Kalmar och blivit tränare för Gais. Göteborgsklubben var nykomlingar i tvåan, hade ett talangfullt lag men saknade en rutinerad spelfördelare, vilket fick Falk att skicka Kjell Uppling till Tunisien för att granska Samir. Uppling såg en 0-0-match där Samir var bästa man på plan. Den före detta Gaismålvakten rekommenderade Falk att värva.

Den våren sökte ordförande S­ternhard Wilson upp Bosse Falk. Han påpekade att det var en stor värvning för en division två-klubb. Samir Bakaou skulle ändå bli heltidsproffs.

– Jag tycker att truppen ska få säga sitt, sa ordförande Wilson. Jag samlar spelarna hemma hos mig och så röstar vi om det.

Annons

– Då vet jag hur det blir, svarade Falk. Det första de frågar är: »Vilken position har han?« När du svarar »mittfält« så kommer alla mittfältare att vara emot värvningen. Fråga aldrig spelare vad de tycker.

Tisdagen den 8 maj 1984 skrev Göteborgs-Posten: »Landslagsstjärna klar för Gais. På gatorna i Tunis och Sousse vet alla vem han är. Det hindrar inte att Samir Bakaau, 29 år och 35 landskamper för Tunisien, på söndag kan vara GAIS-are.«

Lördagen den 19 maj kunde man, i samma tidning, läsa: »Samir är i stan! En halvtimma innan stängningsdags kom ett telexmeddelande till Svenska fotbollförbundet i Solna från motsvarigheten i Tunis. I dag visar Samir upp sig för första gången på ett lätt träningspass på Nya varvet 9.30. Då ser Falk honom för första gången. ›Men rapporterna är goda‹, säger Falk. ›I måndags ringde klubbpresidenten och meddelade att Samir spelat fram till samtliga tre mål i seriefinalen. Han skulle ha varit bättre än Zico.‹«

De svenska fotbollsklubbarna var ovana vid utländska spelare. »Utomstående« ansågs skadliga för svensk landslagsfotboll och var förbjudna från och med Allsvenskans grundande. Så sent som när Gais tog steget upp i högsta serien 1972 tvingades lagets danske målvakt Benno Larsen lämna klubben. Reglerna ändrades först 1974, och Brynäs Ronnie Powell kunde bli Allsvenskans första utländska spelare.

Erfarenheterna av afrikansk fotboll var ännu mer begränsade: Hammarby hade en tunisier 1977, Melke Amri, som spelade tre matcher för klubben. Gais visste därför ytterst lite om vad de kunde förvänta sig av Samir Bakaou, vars namn tidningarna inte ens lyckades stava rätt.

– Egentligen var det idioti, säger Falk. Att värva någon man aldrig har sett… men jag litade på Rubens fotbollsöga och så var ju Samir faktiskt landslagsman. Fast Ruben sa att Samir var stor, och när han landade på Landvetter var killen sex centimeter kortare än jag. »Fan, har vi blivit blåsta«, tänkte jag.

När lagkamraterna anlände till Nya varvet den 19 maj fick de ingen parkeringsplats på grund av alla supportrar och journalister som sökt sig dit. Alla ville se nyförvärvet, och alla ville veta om han ingick i morgondagens startelva. En halvtimme in i passet fick Bakaou en långboll från backlinjen. Han nickade bollen i mål, varpå Falk vände sig mot journalisterna och sa: »OK. Han spelar i morgon.«

– Det var lite löjligt. Folk applåderade så fort han rörde bollen. Han hade landat mitt i natten och var inte särskilt bra. När jag lämnade träningen den dagen kände jag: »Det där var väl inte så mycket att skryta med«, säger Gaisanfallaren Ulf Köhl.

Debuten mot Landskrona dagen efter slutade 1-1 och var inte särskilt lyckad. Först en vecka senare – mot Norrby på Ryavallen – visade Samir Bakaou klassen. Nyförvärvet gjorde ett mål, en assist och var bäste man på plan när Gais vann med 3-1. Efteråt jagade reportrarna Falk för att höra hur han hade hittat guldklimpen.

– Från den dagen var Samir accepterad i truppen, han var så bra att ingen kunde ifrågasätta vad han gjorde i laget, säger Falk.

Även Uffe Köhl var imponerad. Framför allt hade han upptäckt en egenskap som han insåg att han, som hypersnabb forward, skulle ha nytta av framöver:

– Han hade ju ett enormt afrokrull och det var som om det där håret gav bollen en extra skjuts. Jag skojar inte. Det var som gummi. När han gick upp i luften stack jag direkt på djupet för bollen bara for iväg.

Matchvinnaren. Förre Gais-tränaren Bosse Falk anser att Samir Bakaou är den mest kompletta spelare han någonsin har tränat. »Han var teknisk, målfarlig, konditionsstark och vann nästan matcher på egen hand. Alla tränare drömmer om att någon gång ha en sådan spelare i sitt lag.«

Samir Bakaou fann sig snabbt till rätta i Göteborg. Redan på första träningen träffade han en gammal bekant. Ridha Chebil var uppvuxen i Sousse och hade flyttat till Sverige som ung. I Biskopsgården drev han nu restaurang Le Sportif.

– Ridha var ett bra stöd, säger Samir. Han visade mig stan, körde mig till träningarna, väntade där och körde sedan hem mig igen. Han kunde språket och hittade överallt. Det underlättade.

Vid sitt första besök i den lokala videobutiken sökte Samir ivrigt längs med hyllorna när han fick syn på Choukri Halila, också han en gammal vän från Sousse. Chokra studerade på Chalmers och skulle hyra film tillsammans med sin nyträffade flickvän. Samir häpnade över hur liten världen var och gav paret ett filmtips.

Doktor Zjivago. Det glömmer jag aldrig, för det är en av mina favoritfilmer.

I laget höll Samir låg profil. Engelskan var inte bra och många av lagkamraterna upplevde honom som blyg. Ändå gjorde han vad han kunde för att etablera sig i gänget.

– Vi som var tjötigast satt alltid längst bak i bussen på bortaresorna, säger Uffe Köhl. Det var väl jag, Micke Blomqvist, Mikael Robertsson och några till. Ganska omgående sökte Samir upp oss och därför blev han en del av det gänget. Vi hade ju en jävla jargong. Ett av de uttryck vi körde med då var »äh, lägg av då din jävla neger«. Jag minns en gång när någon slängde ur sig det och i samma ögonblick kom på att Samir kunde ta illa upp. Men han bara garvade. Han fattade att vi inte menade allvar.

Det var 1984. I tidningarna skrev man mer om bröderna Herreys uppladdning inför Eurovision Song Contest än om rasism, och det var fortfarande några år tills Sverigedemokraterna skulle bildas. Saker som är omöjliga att säga i dag var accepterade. Därför kunde Gaisklacken inte bara skandera »Samir, Samir, Samir Bakaou«, utan också, till tonerna av Blowin’ in the Wind, stämma upp: »Vilka har Sveriges bästa hejarklack, vilka har Lallo som back, vilka har i laget en neger, som för oss från seger till seger, jo svaret är lätt, Gais är nummer ett, nu slår vi de jävlarna jävligt lätt.«

Efter en match på Ullevi blev han utsedd till »banans bästa spelare«, varpå en vitsig matchvärd gav honom en låda bananer i pris. Expressen hade rubriken: »Bäst på banan«, ett foto av Samir när han tog en tugga och en bildtext som berättade att spelaren hyllats »med en fräck låda bananer« men inte låtit sig nedslås »utan visade sig vara på bettet här också«.

– Jag kommer ihåg det där, säger Samir. Jag undrade vad de menade. Först långt efteråt fattade jag ordvitsen. Det var ovanligt med svarta spelare, och många försökte få en ur balans genom att skrika saker. Det blev värre med åren, särskilt om man spelade i Stockholm. Ibland var det bra att inte förstå så mycket svenska. »Låt dem sjunga, jag förstår ändå inte«, kunde jag tänka.

Samir minns bara en spelare som han mötte som var svart, Djurgårdens Steve Galloway.

– Och så fanns det en nigerian som kom till Häcken, men han stannade bara en månad. De hade en bild av honom i tidningen där han låtsades frysa, och rubriken »Brrrrrrr«.

Han säger att rasism har funnits överallt – i Tunisien, Förenade Arabemiraten och Sverige – men påpekar att en hel del mest har varit tanklöshet. När han fick banan­lådan var det bara att börja käka:

– Det tog udden av det. Det finns två sätt att reagera: antingen blir man arg eller skojar bort det. En gång när jag spelade i Tunisien ville en motståndare få mig ur balans genom att trycka upp fingret i arslet på mig. Jag sa: »Mm, längre in tack. Jag gillar det.« Då slutade han. Om jag hade börjat knuffa på honom hade han vunnit.

 

När Samir återvände till Tunisien 1984 efter sex månader vädjade Bosse Falk att han skulle komma tillbaka året därpå. Samir spelade med Etoile under vinter­månaderna och anlände till Göteborg lagom till serie­starten 1985.

Under uppehållet hade Gais värvat engelsmannen Steve Gardner. Uffe Köhl, Gardner och Samir fick snart namnet »den gyllene triangeln«. Tillsammans gav de division två-klubben en offensiv som höll hög allsvensk klass.

– Samir gjorde saker ingen annan klarade av i Sverige på den tiden, säger Bosse Falk.

Annons

Minnena av september 1985 kan ge gaisare breda leenden än i dag.

Det började med mötet med Häcken på Rambergsvallen den 2 september. Samir fälldes innanför straffområdet, men Matts Sjöström blåste inte, varpå Bosse Falk blev så arg att han sprang in på planen och kastade en ispåse efter domaren. Från avbytarbänken bakom sig hörde Falk andretränaren Lennart »Länsman« Johansson muttra: »Jag har aldrig sett en svart kille vara röd i ansiktet tidigare, men titta på Samir nu.«

I ett anfall strax därefter dribblade den vansinnige mittfältaren sig igenom från halva planen. När det bara återstod en försvarare lyfte han bollen över mittbackens huvud, och sprang sedan runt och nickade bollen i mål.

– Vi vann med 3-1 och Samir vände hela matchen. Alla tränare drömmer om att någon gång få ha en sådan spelare i laget, säger Falk.

Sex dagar senare mötte Gais Elfsborg på Ullevi. Samir startade vid mittlinjen och dribblade sig förbi tre motståndare, samtidigt som han avancerade mot straffområdet. Han kroppsfintade bort båda mittbackarna, kom fri med målvakten och petade in bollen i mål. Göteborgs-Posten skrev att målet »skulle ha stoppats in i en av Konstmuseets montrar«.

– Det var som om man hade satt upp slalomportar på Ullevi, han gick bara runt dem. Jag trodde aldrig han skulle komma fram till målet, säger Falk.

Månaden avslutades med en match mot Halmia. Samir gjorde ett hattrick, Steve Gardner ett till och Gais vann med 6-0.

När säsongen summmerades hade Samir gjort 20 mål. Gais kvalificerade sig till kval mot Djurgården, ett kval som inleddes med en mållös match på Ullevi, där Gais brände flest och bäst chanser. Returen på Stadion slutade också 0-0, men i förlängningen gjorde Gais 1-0. Spelarna sprang tillbaka till den egna planhalvan och jublade framför Gaisklacken. Glädjen var så stor att Djurgården ostört kunde göra avspark och påbörja ett anfall som slutade med att Teddy Sheringham kvitterade.

1-1 borde ändå ha inneburit avancemang, men en svensk regel satte stopp: enbart mål gjorda på bortaplan under ordinarie tid räknades dubbelt. Lagen tvingades till straffläggning. Samir hade aldrig missat en straff och tog den första. Bollen gick i stolpen, rullade längs mållinjen, tog i andra stolpen och studsade sedan retligt ut mot straffskytten igen.

Djurgården vann matchen och Gais fick tillbringa ytterligare en säsong i division två. För Samir Bakaou innebar det samma resa som året innan; hem till Tunisen över vintern, tillbaka till Sverige i mars. Under en träning i maj gick korsbandet av, vilket tvingade honom till lång rehabilitering. Samir tränade två gånger om dagen och var visserligen tillbaka i spel efter sex månader, men Gais tvivlade på att 32-åringen skulle klara av toppfotbollen.

– Jag berättade för styrelsen tidigt på våren att Samir var tillbaka i spel, säger Falk. Men alla tyckte att det var för riskabelt att skriva kontrakt. Även jag.

1987 spelade Samir Bakaou i Allsvenskan för Västra Frölunda. Han gjorde bra ifrån sig, men längtade bort och följde sina förra lagkamrater på avstånd.

– Jag kände mig inte riktigt hemma. Jag ville tillbaka till Gais. Det var lätt att glömma och förlåta. Jag älskade klubben, spelarna och supportrarna, säger Samir.

Trots att Falk saknade sin spelfördelare gick det bra i serien. Gais säkrade en plats i Allsvenskan i sista omgången.

När Frölunda arrangerade avslutningsfest i slutet av oktober dök Samir aldrig upp. Han åkte till andra änden av stan istället, för att festa med Gais.

 

Comebacken i Gais innebar en nysatsning. Klubben skulle spela i Allsvenskan för första gången på tolv år, och ville inte släppa iväg stjärnan på vinterspel i Tunisien. Därmed fick Samir uppleva sitt livs första svenska försäsongsträning. Det var kallt, regnigt och mycket löpning, men den 34-årige tunisiern klarade åttakilometersrundorna på 38 minuter – inte bäst i truppen, men på den övre halvan.

När Bosse Falk bad honom att hålla i uppvärmningen lät Samir lagkamraterna värma på afrikanskt manér –  med rytmik, handklapp och enkla danssteg. Svenskarna var så stela att Falk bokade in ett workout-pass för hela truppen redan samma vecka.

– I efterhand var det betydelsefullt. Samir införde smidighetsträningen hos oss. Ingen hade tänkt på att det var viktigt men det här öppnade ögonen på mig och spelarna, säger Falk.

Att Samir hade vidare vyer än medspelarna märktes på fler sätt. När laget var på semester i Santo Domingo kunde man köpa ett ostron och en öl till paketpris på stranden. Samir och Lallo Fernandez njöt i fulla drag, resten av killarna nöjde sig med ölen.

Samir bar välstrukna skjortor, dyra skor och fina märken, vilket lagkamraterna pikade honom för så snart de kom åt. En kväll under en resa till Florida skulle Samir och Uffe Köhl på nattklubb i Miami. Köhl bar jeans och urtvättad t-shirt, Samir var elegant klädd i vita byxor, vit skjorta och vit kavaj. När de gick trottoaren fram svängde en bil in vid deras sida. Föraren hoppade ut och kastade nycklarna till Samir.

– Som om han jobbade på stället med att parkera bilarna, säger Köhl. Jag skrattade så jag höll på att dö: »Där ser du att du inte ska klä upp dig så.«

När Köhl dök upp först av alla till träningen en dag, upptäckte han att lagets måttbeställda kostymer hade anlänt från skrädderiet. Köhl satte Samirs namnlapp på kostymen som var avsedd för lagets minsta spelare, Mario Jadonic. När tunisiern drog på sig kavajen slutade ärmen strax nedanför armbågen.

– Jag försökte hålla masken, säger Köhl. »Men så illa är det inte, Samir, det går nog att lägga ner ärmarna lite.« Han såg helt förstörd ut. Det var mycket sådana grejer. Man galnade sig i omklädningsrummet på den tiden. Det var väl inget särskilt – man kunde gå fram och jucka mot Samir, eller någon annan, för att få till lite garv.

Samir fick också känna på de svenska inkilningarna. På ett träningsläger på Kanariöarna fick Samir texten till Ekorrn satt i granen och uppgiften att sjunga inför hela truppen. Spelarna skrattade så de grät.

Samir imponerades av svenskarnas uthållighet när det gällde att kombinera krogen med fotboll. De t­ränade på förmiddagen, stekte vid poolen efter lunch och gick sedan på ölen. Mest förbluffad blev Samir av Uffe Johansson, som kunde ta två ölflaskor i munnen och svepa dem samtidigt.

Bosse Falk höll inga förmaningstal, utan tvingade i stället upp killarna tidigt dagen efter och startade varje pass med nickträning för att de bakfyllevärkande skallarna skulle få sitt. Samir, som hade försökt hålla tempot kvällen innan, höll på att svimma.

Med åren anpassade han sig. Under en avslutningsfest på Le Sportif, restaurangen som ägdes av Ridha Chebil, utmanade han Bosse Falk. Samir placerade en tratt i byxlinningen på tränaren och sa att om han lyckades balansera en femkrona på huvudet, och sedan böjde huvudet nedåt och prickade tratten, skulle Samir bjuda på en stor stark. »Hur lätt som helst«, sa Falk, la upp femkronan på pannan och koncentrerade sig. Samtidigt tog Samir den stora ölen och hällde den rakt ner i tratten. Bosse Falk:

– Ja, han blev ju rolig till slut, Samir. Det blev han.

 

Bland alla skratt fanns vid den här tiden också ett stråk av oro. Under hela 1988 hotades Samir av utvisning, eftersom fotbollsspelare bara fick uppehållstillstånd i fyra år. Samir var inne på sitt femte.

Vännen Ridha Chebil gav honom anställning som hovmästare på restaurangen i Biskopsgården, för att han skulle ha ett jobb vid sidan av fotbollen. Samir serverade inte särskilt flitigt, men Uffe Köhl minns med glädje att han i alla fall var i tjänst när Uffes pappa firade sin 65-årsdag på Le Sportif.

Med försäsongsträningen i kroppen gjorde Samir Bakaou sitt bästa år i Sverige. Som allsvenska nykomlingar var Gais i större behov än tidigare av Samirs erfarenhet, inte minst då säsongen började dåligt.

I sommarmatchen borta mot Sundsvall krävdes poäng, och efter en duell innanför straffområdet väntade alla på att Gais skulle få straff. Domaren flyttade ut bollen och dömde frispark i stället. Alla gaisarna utom Samir protesterade. Han tog bollen, begärde avstånd på muren och skruvade in frisparken i krysset.

– Ett otroligt viktigt mål. Vi fick 1-1 och det vände hela säsongen för oss, säger Falk.

Några veckor senare gjorde Samir hattrick på 21 minuter mot ett Malmö FF innehållande spelare som Jonas Thern, Stefan Schwarz och Martin Dahlin.

Framgångarna uppmärksammades i Tunisien, där han inte spelat i landslaget på flera år. 34 år gammal kallades han in till landskamperna mot Östtyskland och Egypten.

Den hösten slutade Gais åtta i tabellen. Efter tolv långa år längre ner i seriesystemet var klubben på allvar tillbaka i eliten. Året därpå blev laget trea i serien, åkte ut mot MFF i SM-slutspelet men kvalificerade sig för Uefacupen.

Samtidigt började Samirs kropp säga ifrån. Skadorna kom allt tätare, och sommaren 1990 vred han till knäet på en träning. I Uefacupmatchen borta mot Torpedo Moskva den hösten tvingade skadan, i kombination med den leriga planen, honom att bryta redan i första halvlek. Han var 36 år och varje löpsteg smärtade.

Under sina sex Gaissäsonger hade han sett klubben utvecklas från en nykomling i division två till ett allsvenskt topplag. Motståndarna hette inte längre Myresjö och Grimsås, nu spelade klubben cupfotboll i Europa och supportrarna älskade sin »svarta pärla«.

När Samir linkade av planen i Moskva den kvällen visste han att karriären var över. 109 matcher och 37 mål för Gais fick räcka.

Senare den hösten tackade Gaisklacken Samir med att sjunga originaltexten till den melodi de i vanliga fall kallade Gårdakvarnen: »Gamle Svarten kamrat på vida färden. Gamle Svarten den bästa här i världen. När din vandringsfärd är över, väntar gröna ängars klöver.«

Samir Bakaou

Född: 1954

Karriär: Etoile Sportif de Sahel (1965-81), Abu Dhabi Football Club (1981-83), Gais (1984-86), Västra Frölunda (1987), Gais (1988-90). 39 landskamper för Tunisien.

Allsvenskan: 58 matcher för Gais, 13 mål. 12 matcher för Västra Frölunda. Lilla silver 1989 i grundserien.

Gör i dag: Bosatt i Abu Dhabi, Förenade Arabemiraten, där han arbetar som rådgivare och scout åt agenter och klubbar.

En ljummen vind sveper in över terrassen utanför Emirates Palace, Abu Dhabis sexstjärniga hotell och konferenscenter. Samir Bakaou tänder en cigarett och tittar ut över de välansade gräsmattor som omger palatset.

– Det kostade nästan fyra miljarder dollar att bygga, inget hotellbygge i världen ska ha kostat mer. Pelarna vi såg därinne är av rent guld.

Han berättar hur Förenade Arabemiraten har utvecklats sedan början av 90-talet. Pengar finns i överflöd och om några år kommer landet att leva lika gott på turismen som de nu gör på oljan.

– Efterfrågan på hotell ökar för varje dag. Här i Abu Dhabi är byggjobbarna igång till midnatt, i Dubai jobbar de dygnet runt för att hålla uppe tempot.

Spelare och tränare som värvas till Förenade Arab­emiraten presenteras ofta öppna checkar under förhandlingen: »Fyll i beloppet, säg ditt pris!« Stjärnor med VM-meriter kan bli uppringda så långt som ett år efter att de slutat spela, och få frågan om de inte vill börja igen. Svensken Kennet Andersson bara skrattade när han fick ett sådant samtal, men uppringaren lät sig inte avslås: »Det spelar ingen roll att du slutat spela! Du får leva som en kung!«

Samir påpekar att pengarna också kan vålla problem. Som spelare fick han ett frikostigt erbjudande om att förlora i en match avsiktligt, men vägrade. I årets ligaspel har sex tränare fått sparken hittills – efter sju omgångar. Klubbarna sparkar folk bara för att de kan det.

När han lämnade Gais bodde han först ett år i Sousse och drev familjens klädbutik. 1991 flyttade han hit till Abu Dhabi för att träna Al-Wahdas talangfulla elva­åringar. Han hade killarna i sju år, vann flera juniorguld och kan nu se fyra av spelarna representera A-laget i förstaligan. De senaste åren har han jobbat som junior­tränare samt som assisterande A-lagstränare för Abu Dhabi-klubben Al-Jazeera. Numera är han inte knuten till något lag utan arbetar som scout för den svenske Fifa-agenten Mats Thyrén.

Samir Bakaou är ett välkänt ansikte i Abu Dhabi. På gatorna stoppas han av gamla spelare, som har mött honom på planen, och klubbledare som säger att Samir är »one of the best players ever«.

Samir Bakaous tunisiska moderklubb Etoile har i flera år pratat om att anställa honom, men aldrig presenterat ett konkret förslag. Nu har klubben bytt ord­förande och vill diskutera en sportchefsroll åt Samir, som inte längre är lika bunden vid Abu Dhabi; döttrarna, båda födda i Sverige, är vuxna. Salina är 22 och studerar sedan ett par år i England, Jasmina är 20 och på väg bort även hon. Hustrun Liane basar visserligen för ett företag som säljer spa-anläggningar, men Samir kan tänka sig pendla delar av året till Sousse om arbetet är tillräckligt stimulerande.

– Jag jobbar som rådgivare åt Mats ett halvår till. Sedan får vi se. Det är mycket resor. Man får träffa människor och uppleva nya kulturer. Jag har alltid gillat det, säger han.

Jag frågar om det var därför han åkte till Sverige – för äventyrets skull. Han nickar.

– Jag visste ju lite om Sverige redan innan. I slutet på 60-talet började skandinaver åka till Tunisien på semester och jag hade träffat många svenskar.

Många klubbar har svårt att integrera utländska spelare än i dag. Varför lyckades du?

– Jag var 30 år när jag kom till Gais och hade tidigare erfarenheter. Min första utlandsresa var när jag var 15 och vi åkte med Etoile till Sicilien för att spela turnering. Jag har alltid varit nyfiken, men hade aldrig klarat av att smälta in utan hjälp från spelarna. Om inte de hade gillat mig, skulle de ha dödat mig direkt. En trupp kan lätt stänga ute en spelare. Jag bjöd hem dem. Vi träffades med våra respektive fruar. Ibland gick vi ut. På lördagar samlades vi hemma hos varandra och tittade på engelsk fotboll. Vad heter det… stryktipset?

Vad var ditt första intryck av Sverige?

– Jag gillade att det var så organiserat. Träningskläderna låg och väntade när man kom till omklädningsrummet. Så var det inte i Tunisien. Sedan var det lite svårt med språket. Jag läste svenska i en månad. Jag och en massa iranier och irakier. Oerhört tråkigt.

Svenska för invandrare?

– Precis. Jag slutade och lärde mig av killarna i laget i stället.

Det var inte så vanligt med utländska spelare på den tiden.

– Det är svårt att vara den enda, man har alla ögon på sig. Samtidigt fick jag mycket uppmärksamhet, det gjorde mig mer speciell och på det sättet är det kanske lättare att vara först. Mitt spel var annorlunda än de svenska spelarnas, så jag blev mer unik än om hela ligan varit full av afrikaner.

Bosse Falk anklagades alltid för extrem långbollsfotboll.

– I början undrade jag: »Vad är det här?« Jag gillade teknik, korta passningar, väggspel, någon crossboll. Det är fotboll för mig. Den här typen av fotboll… vad var min uppgift som innermittfältare? Att stå och titta på när bollen passerade ovanför huvudet? Ibland sprang jag ner och sa: »Ge mig bollen i stället.« Mikael Johansson var en spelare som kunde avancera från mittbackspositionen, men Niclas Sjöstedt hade inte de egenskaperna. Han tog två tillslag och sköt upp bollen.

Och då ville Bosse ha dig där uppe, för att vinna andrabollen när Sjöstedt dyngat upp den?

– Exakt. Men det är inte säkert att man vinner en sådan boll. Det är alltid 50/50. Har man bollen under kontroll i backlinjen ska man försöka behålla den, tycker jag. Men efter ett tag blev det bättre. Killarna lärde sig och visade att de kunde spela fotboll.

 

Musiken från en nyöppnad nattklubb på andra sidan vägen tränger in i familjen Bakaous lägenhet. »Welcome to Hotel California, such a lovely place, such a lovely face…«

Samir rynkar på näsan åt oljudet men kallar ändå på mig för att visa utsikten. Från 18:e våningen ser han det mesta av Abu Dhabi: havet och hamnen, olje­raffinaderiet som genererar landets alla pengar, strandpromenaden Corniche Road. Där nere bygger man på en temporär läktare för Förenade Arabemiratens nationaldag som ska firas två dagar senare.

– Det kommer att vara en stor parad och upp­trädande hela kvällen. Vi har första parkett här hemifrån, säger Samirs holländska hustru Liane och slår sig ner i en skinnfåtölj.

Vi har varit på familjens favoritrestaurang där de serverar Abu Dhabis bästa ostron. Samir hoppades att de skulle ha fått in årets Beaujolais nouveau, men han får ge sig till tåls ännu en vecka.

– Hur mår Gais i dag? frågar Samir.

Han vet att det brukar gå upp och ner: när han återvände till Göteborg på besök sex år efter Uefacupspelet mot Torpedo Moskva var det för »Rädda Gais-dagen«. Klubben var så ekonomiskt pressad att den vädjade till supportrar och gamla spelare att ge sitt stöd för att Gais överhuvudtaget skulle överleva.

Jag säger att säsongens tiondeplats var en framgång för den allsvenska nykomlingen.

– Den nya ordföranden är bra, säger Samir. Jag träffade honom för några år sedan. Och Roland Nilsson verkar ju ha lyckats.

Följer du Gais regelbundet?

– Nja. Så där. Men jag är inne på Internet och kollar resultaten ibland. Det är lättare när de ligger i Allsvenskan.

När han var i Göteborg för några år sedan och blev intervjuad på innerplan fick han frågan när han skulle komma till Sverige och träna Gais. »När de frågar mig«, svarade han.

Han ler när jag påminner honom.

– Om de vill ha mig vet de var jag finns. Jag har aldrig varit den som ringt och tjatat på någon klubb.

En sötaktig lukt sprider sig från rökelsen som står på soffbordet, placerad mittemellan glasstatyn för oktober månads GT-lirare 1988 och ett U-17-guld med Al-Wahda. Jag frågar Samir vad han tänkte när han fick höra att han skulle pryda omslaget till den bok Gais producerade vid 100-årsjubileet.

– Det var enormt. Alla spelare som har varit i Gais genom åren, och jag är utlänning. Att få den respekten var… stort.

Han häller upp två glas whisky, ger mig ett och tänder en cigarett.

– Samtidigt gav jag alltid hundra procent. Det är det jag är mest stolt över i livet. Oavsett var jag har spelat har jag haft ett gott rykte när jag har lämnat klubben, säger Samir.

På 100-årsfesten 1994 anlände han sent. Ridha Chebil hämtade upp på Landvetter och körde Samir till restaurang Trädgår’n där alla redan satt till bords. Det blev tyst när han kom in i restaurangen. Efter ett par sekunder reste sig Bosse Falk och kramade om honom.

– Det var ett mycket fint ögonblick, säger Samir.

Han tar ett bloss och säger:

– Egentligen skulle jag aldrig ha spelat i Gais. Danmar­k låg närmare till hands.

Han berättar att KB var nere i Sousse redan 1978. De bjöd över honom på provträning. Under de tio juni­dagarna i Köpenhamn frågade de om han inte ville spela en vänskapsmatch arrangerad av Unicef mellan Världslaget och danska landslaget. Samir svarade att han inte var tränad för 90 minuter, men gjorde ett mål och två assist i en match som Världslaget vann med 4-0. KB erbjöd kontrakt direkt. Han åkte hem till Tunisien för att övertala klubbpresidenten att släppa honom. »Vad har du gett ditt lag?« sade presidenten. »En ligatitel och en cupvinst«, svarade Samir. »Det är inte tillräckligt. När jag ser att det är dags för dig att gå ska jag släppa dig, men nu är du inte mogen.«

– Danskarna sa att jag kunde komma ändå, säger Samir. Om jag inte spelade på tre månader skulle jag vara fri att gå vart jag ville sedan. De skickade en flygbiljett och den låg på nattduksbordet i en vecka. Samma dag som jag skulle flyga till Köpenhamn vaknade jag upp och bestämde mig för att inte åka. Jag vågade inte chansa.

Jag frågar om han har funderat på vad som skulle ha hänt om han hade satt sig på det där flyget.

– En dansk journalist sa till mig att det bara skulle dröja något år innan jag spelade i en stor klubb. Han hade nog rätt. Jag var 24 år och på väg uppåt. Det är väl troligt att jag skulle ha spelat i England, Italien eller Spanien.

Och aldrig i Gais?

– Med största säkerhet inte, svarar Samir.

Vi sitter tysta ett tag. Han säger att han aldrig kommer att glömma den kvällen han var tillbaka i Göteborg för några år sedan. Det var Gaisfest på Park Lane, klockan passerade midnatt och han hämtade ut rocken när två supportrar greppade hans axlar och vädjade att han skulle stanna ett tag till. Samir sa att han hade ett tidigt plan att passa dagen efter. Supportrarna förstod, följde honom till taxibilen och gav taxichauffören Samirs hotelladress samt hundra kronor.

– Jag protesterade, men de tittade bara på mig och sa: »Samir Bakaou does not pay.«

Hustrun Liane ger sin man ett varmt leende.  Samir höjer sitt glas och de kämpar med att få till varsitt svenskt »å« när de säger »skål«.