Foto: Bildbyrån

»Jag vill ha lika mycket pengar som Cruijff«

När Roy Hodgson systematiserade svensk fotboll och Halmstads BK hade en spelare frikort att dribbla hur mycket han ville. När Sigge Johanssons frihet till slut begränsades gav han sig av direkt.

Mats Jingblad, center i Halmstads BK 1977–1987, minns målen. Och så frisparkarna, de som var hårda och skruvade på samma gång och som »ta mig fan alltid gick dit han ville, oavsett om han sköt med vänstern eller högern«. Givetvis kommer han också ihåg finterna. Hur han med tiden lärde sig att inte starta sina löpningar mot den första stolpen för tidigt, eftersom lagkamraten på vänsterkanten först skulle dribbla av någon stackars högerback ett par gånger.

– Men, säger Jingblad. Mitt goaste Sigge Johansson-minne, det är faktiskt en nedtagning. Vi mötte Norrköping. Sigge stod till vänster i straffområdet och fick en fyrtiometerspassning från andra kanten. Bollen gick lite för högt och Sigge var både felvänd och markerad. Ändå – jag fattar fortfarande inte hur – lyckades han suga ner bollen bakom sin egen rygg, omgiven av motståndare. Det var ett konstnummer i Zlatan-klass. När vi åt kvällsmat efter matchen kom Roy Hodgson fram och sa: »Sigge, vilken otrolig nedtagning du gjorde!« Då svarade Sigge, helt iskallt: »Vilken av dem menar du?«

Ju fler jag pratar med om Sigge Johansson, desto tydligare blir bilden: under slutet av 70-talet och början av 80-talet, i ett av de mest organiserade lagen – HBK – där mycket handlade om hög press, offsidefällor och långbollar, sprang det runt en smålänning och showade. Lagkamrater och tränare beskriver honom som en »världsartist«, en som »var flera år före sin tid« och som fick tidningarna att skriva om hur Halmstadborna löste biljett för att se »Sigges cirkus« på Örjans vall.

Annons

Så – varför blev det inte ännu mer av hans karriär?

 

I radhuset i Vallås, fyra kilometer från Halmstads stadskärna, ställer Sigge fram en kycklingpaj som han har lagat tillsammans med sin hustru Gith.

– Nu ska du inte vara blyg, säger han till mig. Först äter du upp den här portionen, sedan tar du en rejäl till. Inga protester.

Det är andra gången jag är hemma hos paret Johansson. Första gången, då jag bjöds på lax, var Sigge lite blyg. Nu är han mer avslappnad. Dessutom är han laddad inför kvällens landskamp mellan Sverige och England.

– Slå på TV:n nu, Sigge! säger Gith. Det börjar ju snart.

Sigge trycker på fjärrkontrollen. Snart syns Roy Hodgson i bild.

– Titta på Roy, säger Gith. Lika välklädd nu som då.

Sigge berättar att han växte upp på ett mindre jordbruk i småländska Hästhult. På gården fanns kor, höns, grisar och en ardennerhäst. Han fick hjälpa sina föräldrar i arbetet, men var aldrig särskilt intresserad av vare sig skogen eller djuren. Det bästa han visste var att leka med sin fotboll. Fadern skakade på huvudet, men var snäll nog att snickra ett litet mål, med hönsnät mellan stolparna.

– Mina föräldrar begrep sig inte på fotboll, säger Sigge. När jag var yngre såg de mig aldrig spela. Men sedan, när jag flyttade till Halmstad och kom med i landslaget, blev de jätteintresserade.

När Sigge inte stod och sköt mot målet var han ute på ängarna och dribblade mot påhittade motståndare – organiserad fotboll började han inte spela förrän i tolvårsåldern. Först då förstod han hur bra han faktiskt var. Det var nästan ingen som kunde ta bollen från honom.

– Jag hade inte haft någon att jämföra mig med innan. Jag märkte också att jag, till skillnad från de andra pojkarna, var i princip lika bra med båda fötterna.

Efter sju års skolgång började Sigge arbeta på en metallfabrik i Gnosjö, 14 år gammal. Han spelade fotboll med Gnosjö IF och med tiden spred sig ryktet om den tekniske yttern. När han var 22 ringde Halmstads BK:s tränare Sven-Agne Larsson. Kunde Sigge tänka sig att flytta till Halmstad för att spela allsvensk fotboll? Det kunde han. Dessutom skulle han få arbete som vaktmästare på Örjans vall, det lät skönare än att stå på fabriksgolvet i Gnosjö.

Efter en stark debutsäsong i HBK fick Sigge 1975 förstört av skador. Samma år var HBK också ytterst nära att trilla ur Allsvenskan. Sigge deppade. Kanske var det lika bra att flytta hem till Småland igen?

– Men då kom han, säger Sigge och pekar på TV:n och Roy. Jag kom mer till min rätt under honom.

Annons

1976 spelade Sigge varenda minut i samtliga matcher. Han gjorde sju mål och hade stor del i att centern Rutger Backe vann skytteligan. Han fick också debutera i A-landslaget, mot Finland i Malmö.

– Det var ett fantastiskt år, säger Gith. Jag såg alla Sigges matcher på Örjans vall.

– Inte alla väl? frågar Sigge.

– Vad säger du? Jag såg varenda hemmamatch under hela din karriär. Och jag var så stolt när publiken sjöng ditt namn. När du dribblade på kanten och vid varje frispark: »Sigge! Sigge! Sigge!«

– Tyckte de inte att jag dribblade för mycket?

– Ibland kunde någon säga att du borde få en egen boll.

Sigge skrattar.

– Det tyckte Rutger Backe också ibland. När jag hade gjort en två–tre skottfinter, och sen ville dra högerbacken ännu en gång, kunde man höra Rutger inifrån straffområdet: »In med bollen nån gång!«

Jag frågar Sigge vilka finter han gillade bäst.

– Egentligen hade jag bara två. Överstegaren och skottfinten. Men eftersom jag var tvåfotad visste backen aldrig vilket håll jag skulle välja.

Han tvekar, men fortsätter:

– Nu låter det som om jag skryter, men jag kan faktiskt inte komma på någon annan svensk spelare som var lika bra med båda fötterna.

Jag frågar om inte motståndarna blev sura på honom, när han fintade fram och tillbaka.

– Jo, att jag höll mig hel berodde på min speluppfattning. Det hände att motståndarna var ute efter mig, men jag hade en känsla för när de skulle sätta in tacklingen. Då gällde det att vara i luften.

 

1976 vann HBK SM-guld efter att ha besegrat IFK Norrköping i näst sista omgången. Åren som följde blev de bästa i Sigges karriär. Hans gamla rumskompis Mats Jingblad berättar att HBK:s matcher »ofta var ganska låsta« och att Sigges spelstil därför stod ut extra mycket.

– Han dribblade i en tid då svensk fotboll var rätt cynisk. Det var nog därför han blev en sådan idol i Halmstad. Alla älskar ju en lirare – han var en blandning av Anders Limpar och Jesper Blomqvist. Sedan var Roy ingen dumbom heller. Han såg Sigges lekfullhet och förstod att om den gubben ska spela – då måste han få vara sig själv. Så han gav Sigge en fri roll på kanten. Publiken älskade honom.

HBK:s ordförande Stig Nilsson insåg hur viktig Sigge var för både tabellplaceringen och publikintäkter. Ändå var det likadant varje gång det var dags att förlänga kontraktet. Sigge fick hoppa in i Stigs bil och medan han körde förklarade ordföranden att HBK visserligen ville ha Sigge kvar, men att det inte var aktuellt med höjd ersättning. När Sigge svarade att han ville ha 5 000 kronor mer om året blev reaktionen alltid densamma – Stig bromsade in, öppnade passagerardörren och skrek: »Då har du min själ gjort ditt i den här klubben!«

 

Men Sigge blev kvar i Halmstad. Och 1979 vann HBK ännu ett SM-guld. Sigge anser att det var en större bedrift än guldet tre år tidigare, eftersom både IFK Göteborg och Malmö FF höll hög Europaklass det året.  MFF gick till och med till final i Europacupen.

När Roy Hodgson lämnade HBK 1980 tog holländaren Jan Mak över som tränare. Laget var inte lika starkt längre, men Sigge trivdes. Mak lät honom gå till vänster i en tremannakedja och applåderade dribblingarna.

– Sigge och jag såg fotboll med samma ögon, säger Mak. Han var en spelare som påminde folk om varför vi älskar fotboll.

I Sigges sista kontrakt med HBK stod det att han, om han ville, fick varva ner i en klubb i de lägre divisionerna (»dock ej IS Halmia«) utan att någon övergångssumma behövde betalas. Så kom våren 1984. Jan Mak hamnade i konflikt med Stig Nilsson och tvingades lämna HBK. Det skulle innebära slutet på Sigges karriär. Ersättaren Stefan Lundin lät honom visserligen spela alla matcher, men med ett mindre offensivt utgångsläge. När Sigge inte fick dribbla bort högerbackar längre tappade han gnistan, och efter två SM-guld och elva säsonger i HBK valde han att utnyttja klausulen – trots att han hade gjort 187 allsvenska matcher i rad i Sveriges högsta serie och fortfarande höll god klass. I stället för Allsvenskan blev det spel med Smålandsstenars Goif i division fyra.

 

– Stackars Roy, säger Sigge från TV-soffan när Zlatan tåar in 1–0 mot England. Han har ju ingen sån spelare i sitt lag.

Vi sitter på ovanvåningen i radhuset: Sigge, Gith och jag. Vi dricker kaffe och äter Daimglass. Jag frågar om han inte ångrar att han lämnade HBK.

– Jag saknade ganska snabbt elitens puls och publiken på Örjans vall. Men jag kände ju att jag inte var viktig för Stefan Lundin. Det var inte lika skoj längre.

– Din lagkompis Lennart »Lie« Larsson blev proffs i Tyskland. Hade aldrig du anbud från utländska klubbar?

– Faktiskt hade jag inte det. I dag hade jag nog fått erbjudanden, men på den tiden var det svårare att bli proffs.

Han rycker på axlarna:

Annons

– Det hade varit kul, så klart. Men man ska inte vara bitter. Jag fick ändå göra elva landskamper och upplevde mycket spännande med HBK. Man gapade inte efter så mycket på den tiden. Dessutom fick jag se världen när vi var ute på turnéer med HBK. Vi var på många spännande ställen och spelade: Karibien, Saudiarabien, till och med Irak!

Dina gamla lagkamrater är säkra på att du hade blivit proffs i en storklubb om du hade kommit fram i dagens fotboll.

– Jaså? Säger de så? Ja, min spelstil var ganska internationell. Men då såg man det inte riktigt så. Fast jag märkte när vi mötte Ajax att jag kunde spela mitt spel även mot riktigt bra motstånd. Och då var jag ju ändå 34 år.

Sommaren 1985 ringde Jan Mak till Sigge. Mak, som efter att ha sparkats från HBK gått vidare till rivalen Halmia, berättade att hans lag snart skulle spela en uppvisningsmatch mot Johan Cruijffs Ajax. Som »en rolig grej« ville Mak att Cruijff skulle spela i Halmias lag. När superstjärnan tackade nej gick frågan till Sigge.

– Jag sa till Mak: »Då vill jag ha lika mycket pengar som Cruijff skulle ha fått.« Då blev han uppspelt och svarade med sin holländska brytning: »Det får du. Han skulle ha spelat gratis!«

Ett stjärnspäckat Ajax, anfört av Marco van Basten, var till en början överlägset Halmia och gjorde tre raka mål. Men sedan blev stjärnorna bekväma. Sigge spelade fram till 1–3 och 2–3, innan han fullbordade upphämtningen genom att stänka dit en frispark.

– Och så slog jag en tunnel på Frank Rijkaard. En sån där riktigt go där man först petar bollen lite åt sidan och sen – swosch! – drar den i luckan mellan benen.

På läktaren hörde Gith en man i publiken säga att Sigge »såg fin ut i Halmias tröja«. Det tyckte Jan Mak också. Efter matchen frågade han om Sigge ville börja spela regelbundet med Halmia.

– Det passade mig bra, säger Sigge. Det var inte Allsvenskan, men ändå hygglig nivå. Fast det var känsligt att gå till Halmia, jag jobbade ju fortfarande som vaktmästare på Örjan. Det tog ett tag innan Stig Nilsson började hälsa på mig igen.

Efter spelarkarriären tränade Sigge ett gäng mindre klubbar i Småland och Halland, men när han sparkades från Söndrum i division fem 2003 fick det vara nog. I dag nöjer han sig med att vara intresserad åskådare. Laget i hans hjärta är »utan tvekan HBK«, men han gillar alla spelare som är kreativa. Hans stora favorit är Zlatan Ibrahimovic.

Och när just Zlatan gör sitt fjärde mål för kvällen mot England – en bicykleta – flyger han upp från soffan och jublar.

– Så där gör bara en riktig mästare. Det är så underbart med spelare som vågar göra något med bollen. Heja Zlatan!

En halvtimme efter slutsignalen sitter vi i Sigges bil. Han skjutsar mig till tågstationen. Vi är fortfarande rusiga efter Zlatans mål. Jag frågar vilket som var hans eget snyggaste mål.

– Det var mot Elfsborg, direkt efter en frispark. Mats Jingblad fanns i bra position i straffområdet och det naturliga hade varit att slå ett inlägg till honom. Men i den sista hundradelen uppfattade jag att målvakten tjuvade. Då ändrade jag mig och sköt ett långskott, rakt i nättaket.

Han trummar med fingrarna på ratten. Jag anar ett litet leende i hans ansikte.

– Det var inte skottet som gjorde det snyggt, utan speluppfattningen. Fast det var det kanske mest jag som tänkte på.