Mats Jingblad, center i Halmstads BK 1977–1987, minns målen. Och så frisparkarna, de som var hårda och skruvade på samma gång och som »ta mig fan alltid gick dit han ville, oavsett om han sköt med vänstern eller högern«. Givetvis kommer han också ihåg finterna. Hur han med tiden lärde sig att inte starta sina löpningar mot den första stolpen för tidigt, eftersom lagkamraten på vänsterkanten först skulle dribbla av någon stackars högerback ett par gånger.
– Men, säger Jingblad. Mitt goaste Sigge Johansson-minne, det är faktiskt en nedtagning. Vi mötte Norrköping. Sigge stod till vänster i straffområdet och fick en fyrtiometerspassning från andra kanten. Bollen gick lite för högt och Sigge var både felvänd och markerad. Ändå – jag fattar fortfarande inte hur – lyckades han suga ner bollen bakom sin egen rygg, omgiven av motståndare. Det var ett konstnummer i Zlatan-klass. När vi åt kvällsmat efter matchen kom Roy Hodgson fram och sa: »Sigge, vilken otrolig nedtagning du gjorde!« Då svarade Sigge, helt iskallt: »Vilken av dem menar du?«
Ju fler jag pratar med om Sigge Johansson, desto tydligare blir bilden: under slutet av 70-talet och början av 80-talet, i ett av de mest organiserade lagen – HBK – där mycket handlade om hög press, offsidefällor och långbollar, sprang det runt en smålänning och showade. Lagkamrater och tränare beskriver honom som en »världsartist«, en som »var flera år före sin tid« och som fick tidningarna att skriva om hur Halmstadborna löste biljett för att se »Sigges cirkus« på Örjans vall.
Så – varför blev det inte ännu mer av hans karriär?
Tack för att du läser Offside
Teckna en prenumeration eller Logga in för att fortsätta läsa.
