Trixaren

Nacken värkte, korsryggen krampade och vaderna brände. Men det var ögonen som var värst. I över fyra timmar hade han riktat blicken rakt upp mot taket, medan salta svettdroppar rann ner i ögonvitorna i en strid ström. När han hade sett dubbelt i en dryg timme blev allt plötsligt svart. Med en duns föll Tomas Lundman ihop på det kalla golvet i Runbyskolans gymnastiksal i Upplands Väsby.

30 sekunder senare lyckades han få upp ögonlocken. Utan att ens förstå var han befann sig frågade han:

– Klarade jag det?

Annons

När domaren nickade svartnade allt igen. 15 sekunder senare återfick Tomas medvetandet, och då kom tårarna. Han, som tidigare bara lyckats hålla bollen i luften i lite mer än en timme, hade slagit världsrekord. Den 5 januari 1989 skrev han in sig i Guinness rekordbok genom att nicka den slitna Selectbollen i 4 timmar och 42 minuter.

Tomas var helt utpumpad men vägrade att låta tröttheten besegra honom. Han duschade och tog pendeltåget till Café Opera, där han bjöd 20 av sina kompisar på champagne.

 

22 år och 321 dagar senare hör jag ett dunkande ljud på avstånd. Ju närmare jag kommer det gula radhuset i Saltsjö-Boo, desto mer bekant känns basgången. När jag ringer på dörrklockan råder det inget tvivel. Tomas öppnar dörren, i blågul landslagsdräkt, och GES När vi gräver guld i USA från VM 1994 slår emot mig.

I den smala hallen står fyra köksstolar staplade på varandra. Inne i köket har Tomas vikt ihop klaffbordet och skjutit in det i ett hörn. På utrymmet som har skapats ligger en stor blå matta med texten »Världsmästarmattan«. Tomas har precis avslutat sin uppvärmningsgymnastik och ska strax börja »leka med trasan«. Det gör han två timmar om dagen, året om. På sommaren tränar han utomhus, på en grusplan två minuter bort. På vintern får köket duga.

För två år sedan flyttade Tomas in hos Eva. Eftersom Eva jobbar dagtid har Tomas huset för sig själv tills han åker till jobbet vid sextiden. Han tycker att schemat är perfekt: dels kan han träna i lugn och ro, dels tröttnar Eva och han inte så lätt på varandra om de mest ses på helgerna.

Tomas bjuder mig på en kopp kaffe. Själv fyller han en kopp med vatten som han sveper innan han höjer volymen på den gigantiska bergsprängaren och klickar sig fram till Markoolios In med bollen i mål.

– Då kör vi!

Tomas drar upp bollen med sulan. Genom de slitna Adidasskorna skymtar jag två lilltår. Tomas har gjort över hundra föreställningar 2011 och nu har han bara årets sista bokning kvar. Det blir också sista gången hans gamla skor hänger med upp på scen. Sedan ett par veckor tillbaka håller Tomas på att spela in ett par nya, men han känner att han behöver juluppehållets showfria veckor för att vänja sig vid dem. Skomodellen han använt tidigare har slutat tillverkas och det tar lite extra tid att vänja fötterna.

Tomas börjar med att lägga sig på rygg och köra »liggande fotbollsjonglering under fötterna«. Han har vevat med benen i luften så många gånger att det går automatiskt. Sedan övergår han till vanlig »liggande kickning« – med ovansidan av foten. På söndag ska han göra ett världsrekordförsök i denna specialdisciplin och nu vill han finslipa detaljerna. Efter en dryg minut reser Tomas sig upp och släpper ner bollen till högerfoten. Han smeker läpparna med höger hand och kickar upp bollen mot munnen. Bollen landar och blir liggande. »Pussa bollen« är ett av de mest populära tricken i Tomas repertoar, och han har aldrig sett någon annan klara av det.

Medan bollen rullar bak till nacken går han fram till stereon. I en hög på köksbänken ligger ett par CD-skivor. Absolute Football Anthems och Fotbollsfeber är Tomas favoriter. Han spelar bara två låtar utan fotbollskoppling: Erik Saades Manboy och Idol-Olas Unstoppable.

– De har rätt tempo och bra känsla, säger Tomas och knappar fram en ny Markooliolåt på CD-spelaren: Mera mål.

Medan Arne Hegerfors drar ett fiktivt matchreferat nöter Tomas vidare i ett allt högre tempo. Han gör små armrörelser, tar av och på sig skorna, kör situps och armhävningar, hela tiden utan att bollen får markkontakt. Liksom en allsvensk tränare vill ha »matchlika« övningar, vill Tomas ha »showlika« övningar. Dessutom hoppas han att den varierade och regelbundna träningen ska skona honom från skador – han vill förlänga karriären så långt det bara går.

Efter fyra låtar pärlar svetten nerför pannan och Tomas avbryter sin rutin för att torka ansiktet med ett blågult badlakan.

– Ska vi inte gå ner till grusplanen? frågar han. Det blev så jävla varmt här.

Annons

Eva tycker att det är »så där« att Tomas bara har någon minuts promenad till planen. Hon går ofta ner och skäller på honom om kvällarna när han sagt att han bara ska »ut och bolla lite« och sedan inte kommer hem på flera timmar.

Att planen inte är i toppskick och att målen är olika stora spelar inte någon roll för Tomas. Han har knappt avlossat ett skott sedan han slutade i Märsta IK för 30 år sedan. Istället lägger han mattan mitt på planen och kickar vidare. Efter en kvart kommer fyra småbarn springande i full fart åt Tomas håll. De tvärnitar vid planens ena långsida.

– Det är han som brukar ta av sig kläderna medan han tränar! meddelar en tjej i neonrosa mössa.

– Nähä, det tror jag inte han kan, svarar en liten kille och sätter händerna i sidorna.

Tomas kör på med träningen och fem minuter senare tar han, som tjejen förutspått, av sig jackan medan han kontrollerar bollen med fötterna.

– Haha, där ser du, ropar tjejen innan hon sätter fart mot dagmammorna som väntar femtio meter bort.

Tomas testar lite ryggkickning, en ny variant där han hukar sig framåt med puckelrygg och låter bollen studsa upp och ner på skuldrorna med hjälp av ett slags rytmiska kroppsspasmer. Till sist rundar han av med ytterligare lite liggande sulkickning.

Sedan det första rekordet i Upplands Väsby har Tomas satt ytterligare 531 världsrekord. Rekordet i stående fotbollsnickning har han slagit 15 gånger om – i dag lyder rekordtiden på 8 timmar, 32 minuter och 3 sekunder. Efteråt gick Tomas runt med ett stort  sår i pannan, på den punkt där bollen träffat honom drygt 68 000 gånger.

Tomas Lundman har ägnat ett halvt liv åt att hålla kulan i luften. Han har genomfört tusentals shower, och tränat på sitt trixande i uppskattningsvis 25 000 timmar. Om tre dagar, på sin 46:e födelsedag, ska Tomas – som uppträtt över hela världen – resa tvärs över hela landet till lilla Eds FF:s julavslutning. Arvode: 5 000 kronor.

Jag frågar hur han kan behålla motivationen, hur en 45-årig man fortfarande kan tycka att det är så roligt att kicka med en boll.

Tomas förstår inte frågan.

Tomas Lundman växte upp med pappa André, som var kock på olika restauranger i Stockholm, och mamma Ellisiv, kallskänka på Sigtuna läroverk. När Tomas var sju skilde sig föräldrarna och Tomas blev kvar hos mamma i Märsta. För att sonen skulle ha något att göra om dagarna satte Ellisiv honom i fotbollsskola. Redan efter första träningen var Tomas fast, och när han fyllde tio år gav Ellisiv honom en fotboll i födelsedagspresent. Han tränade med sin boll varje dag och på kvällarna tog han med sig den i sängen. På loven dribblade och kickade han på gräsmattan utanför sommarstugan vid Norrtälje.

En sommardag fick Tomas syn på ett reklamplakat: Cirkus Europa skulle komma till Vikingalunden. Han tog bollen under armen och promenerade de tre kilometerna till cirkusplatsen där han fann en man i 25-årsåldern. Tomas sade som det var: »Jag vill vara med.«

Mannen, som höll på att resa cirkustältet, skrattade och förklarade att det inte var han som bestämde. Eftersom ingen visste var cirkusdirektören höll hus satte Tomas sig ner och väntade.

Efter flera timmar kom en äldre man med yvig mustasch och tovigt hår gående mot tältet. Tomas presenterade sitt ärende. »Visa vad du kan«, sade cirkusdirektören kort med spritskarp andedräkt och en tysk brytning som Tomas nästan inte förstod. Elvaåringen började kicka. Efter någon minut lade han upp bollen på nacken och lät den sedan falla ner på högerfoten, där den lade sig till ro.

Tysken applåderade och lovade att Tomas skulle få vara med, på prov, i föreställningen samma kväll. Tomas sprang hela vägen hem och in i köket. Ellisiv trodde inte ett ord av det sonen berättade. Först när Tomas drog fram en fribiljett, som han hållit gömd bakom ryggen, förstod hon att det var sant.

»Din lille skit, hur lyckades du snacka dig in där?«

»Jag visade cirkusdirektören vad jag kunde«, sade Tomas och flinade.

På kvällen stod han, i Märsta IK:s matchdress, på en elefantpall och kickade med bollen inför 400 personer. Som avslutning trixade han sig fram ett varv runt manegen. Publiken jublade.

– Att den där cirkusdirektören sa ja, och att jag fick uppträda de två andra kvällarna också, har nog varit väldigt viktigt för mig, säger Tomas i dag. Jag var inte någon jättesjälvsäker kille men plötsligt var det någon som trodde på mig. Där och då bestämde jag mig för att bli ännu bättre med bollen. Hade han sagt nej vet jag inte vad som hade hänt. Då hade det nog blivit som för många av mina kompisar; jag hade blivit osäker och ägnat tonåren åt att fundera på vad jag skulle göra med mitt liv.

Tomas började träna hårt. Fotbollen hade högst prioritet, men han klämde också in pingis, tennis och löpning före läggdags. När han började på Centralskolan i Märsta något år senare blev han snabbt känd som »killen med bollsinnet«.

Bollkänslan och träningsfliten gav Tomas stjärnstatus i Märsta IK, och dessutom en plats i Upplandslaget. Han började drömma om en karriär som elitspelare och kanske utlandsproffs. Så, plötsligt, blev han hårt tacklad av en mittback i Dalarnas distriktslag. Dobbarna träffade i knähöjd och Tomas tvingades åka till sjukhus. Skadan var inte så allvarlig, men tacklingen satte spår. Plötsligt anade Tomas hur tuff seniorfotbollen skulle bli – att många var beredda att kliva över lik både på och utanför planen för att nå sina mål.

Trixandet var något helt annat. Det gjorde folk glada och nyfikna. Med en boll och några kickningar kunde man hitta nya kompisar var som helst.

En vecka efter tacklingen slutade Tomas spela fotboll.

 

När Tomas var 20 åkte han till Gran Canaria med några kompisar. De fördrev semestern som de flesta killgäng gör: stranden på dagarna och baren på kvällarna. Och trots att Tomas slutat spela fotboll för flera år sedan hade han fortfarande med sig bollen vart han än gick. På stranden tränade han nickning medan de andra låg och pressade, på kvällarna fixade han gratis öl med sin boll.

Tricket var enkelt: Tomas gick in på en bar och kickade ett par gånger innan han tappade bollen med flit. Sedan gick han fram till de andra turisterna och frågade om de ville slå vad om vem som kunde kicka flest gånger. Ibland drog någon halvpackad kille upp en tusenlapp. Tomas och hans kompisar drack gratis i stort sett varje kväll.

Annons

Hemkommen till Märsta började Tomas inse att hans trixande kanske skulle kunna räcka längre än till gratis öl och ett par gästspel på en förbipasserande cirkus. Han började satsa på allvar och tre år senare satte han sitt första världsrekord. I samma veva öppnades dörren till den internationella scenen.

Mannen som ringde presenterade sig som italiensk TV-producent och förklarade att han jobbade med ett underhållningsprogram. Programmet, av typiskt italienskt snitt, innehöll gäster som visade upp »konstiga« färdigheter medan en solbränd man i medelåldern gick runt och pratade med dem.

Producenten planerade ett program som skulle visas i samband med grupplottningen till VM i Italien, och menade att Tomas skulle passa perfekt. Tomas tackade ja på stående fot och tog flyget till Rom ett par veckor senare. Medan Sverige lottades in i grupp C tillsammans med Brasilien, Costa Rica och Skottland, stod Tomas ett par kilometer bort och showade inför 5 000 åskådare och ett TV-team. Italienarna var som galna när han lämnade inspelningsplatsen. Bilarna tutade och vuxna män rusade efter Tomas för att få autografer. Tomas var salig när han flög hem. Han kände att saker och ting »började hända på riktigt«.

Ett år och elva världsrekord senare trixade Tomas i direktsändning igen, i Janne »Loffe« Carlssons TV-show Kulan – Sveriges då populäraste underhållningsprogram. Under hela rekordförsöket stod Loffe och skämtade. Eftersom »han var så förbannat rolig« hade Tomas svårt att kontrollera sina rörelser. Till slut levererade han ändå ett världsrekord, den här gången i sittande kickning. Efter programmet bjöd han showens andra gäst, den spanske smörsångaren och superstjärnan Julio Iglesias, på ett par extra trick backstage. Iglesias hyllade Tomas bollkontroll och berättade sedan om sin egen fotbollskarriär, som målvakt i Real Madrids B-lag på 60-talet, medan de skålade i champagne.

Tomas karriär snurrade fortare och fortare. Telefonsvararen i Märsta (»jag är troligen ute och tränar med bollen«) blinkade med nya jobberbjudanden varje gång han kom hem. Stora sponsorer som Coca-cola och Toyota ville förknippas med honom och Svenska fotbollförbundet skickade varje ny landslagsdräkt till honom så fort den kom från tillverkaren.

När Tomas åkte på solsemester till Turkiet gjorde han som han alltid har gjort: tog med sig bollen. På stranden i Alanya började han kicka och snart stod det ett tjugotal åskådare runt honom. Tomas ville inte göra publiken besviken och fortsatte hålla bollen i luften. Folkmassan växte men efter en stund trängde sig en välklädd man med kraftig mustasch fram till Tomas och bad honom lägga ifrån sig bollen.

Mannen presenterade sig som »Cengiz Aydoğan, Alanyas borgmästare«, och förklarade att han hade ringt Star TV. Ett inspelningsteam var redan på väg till stranden. Efter ytterligare samtal var även två licensierade domare på väg – kravet för att Guinness ska godkänna ett kickningsrekord. Dessutom stängde alla butiker på Atatürk Bulvari, stadens paradgata. När borgmästaren fixade ett TV-sänt världsrekordsförsök skulle alla vara med.

I brännande hetta levererade Tomas ett nytt världsrekord i sittande kickning: 1 timme, 17 minuter och 49 sekunder. Som tack för showen fick han en medalj av borgmästaren.

När han kom hem till Märsta var det fler än någonsin som bad om en autograf. Först efter några veckor förstod Tomas den plötsliga popularitetspeaken. En ung kille pekade på parabolantennerna som stack ut från nästan varje höghusbalkong. Innanför många av balkongerna bodde det turkiska familjer. Hundratals människor i kvarteren runt Tomas lägenhet hade sett världsrekordet på Alanyas strand live på Star TV.

Han började känna sig som en riktig stjärna.

 

De elektriska spärrarna på tunnelbanestationen hinner knappt stängas innan de trycks upp igen. Klockan är halv åtta på kvällen och hundratals resenärer strömmar fram åt båda hållen. Tomas har följt folkvimlet genom det centimetertjocka plexiglaset i lite mer än en timme när han plockar fram en dator och knappar in på Stockholms Lokaltrafiks interna nyhetssida. Det gör han varje dag, eftersom han tycker att det är viktigt att hänga med i vad som händer på företaget.

Tomas började jobba som spärrvakt för 25 år sedan. När bolljongleringen sköt fart gick han ner till 65 procent – men om det bara hade gällt pengarna skulle han ha lämnat tunnelbanan för länge sedan.

– För mig är det en skadeförsäkring, säger han. Jag hoppas ju kunna fortsätta med bollandet länge, men det krävs att kroppen håller. Sedan älskar jag att snacka med folk. Träningen sköter jag ju själv och resandet är också ensamt. Det här är raka motsatsen.

»Kylan har kommit, ta med dig uniformsjackan« lyder den översta rubriken på SL-sidan. Tomas skakar på huvudet men läser ändå texten. Ett par minuter senare skiner han upp: SL påminner om att det är personalfest på gång och att Charlotte Perrelli ska uppträda. Innan det avslöjades vem den hemliga gästen var trodde många av Tomas kollegor att det var han som skulle uppträda. Själv tror Tomas inte att personalfesten skulle vara någon »ultimat show« för honom.

– Jag gör mig bättre på ungdomsavslutningar. Men det ska bli kul med fest, även om de flesta brukar droppa av redan efter maten.

Det knackar på glasrutan. En kvinna i 40-årsåldern har köpt SMS-biljett, men eftersom batteriet i hennes telefon laddat ur har hon ingen biljett att visa upp när hon ska byta till buss. Tomas vet att han inte kan göra något åt det. Man måste ha ett giltigt färdbevis.

– Äh, vad fan, säger Tomas. Du kanske kan charma busschauffören, så att han låter dig åka gratis?

– Du, jag har inget charmläge i mig vid det här laget, säger kvinnan.

– Det tror jag alla har.

– Va? Hur menar du att jag skulle göra då?

– »Snälla söta busschauffören, kan inte jag få åka…« börjar Tomas med barnslig röst.

Kvinnan brister ut i skratt:

– Du är ju rolig du. Jaja, jag får väl göra ett försök.

– Gör det! Och du… ha en bra kväll i alla fall, ropar Tomas efter henne.

– Brommaplan i ett nötskal, kommenterar han när han lutar sig tillbaka i stolen igen. Folk är stressade, men är man bara trevlig så blir de oftast på bättre humör. Jag har det så bra här att det vore själva fan om jag inte kunde sköta mig. Jag gör alltid mitt bästa.

Han öppnar en ny flik i webbläsaren. Bolljonglerandet har gett honom ett sparkapital och börsen har blivit ett stort intresse på senare år. Han läser mer och mer om de företag han har aktier i, trots att han oftast handlar efter devisen »snabbt in, snabbt ut«.

– Fan, index har fallit med 0,16, säger Tomas. Samtidigt har Boliden gått uppåt. Det var jävligt märkligt!

Längre hinner han inte i sin börsanalys. Ett äldre par vill åka till T-centralen och skickar in en biljettremsa genom luckan. Efter två stämpeltryck googlar Tomas »fotbollsavslutning ungdomar 2011«.

– Här kanske vi har något! utbrister han innan han inser att det är Södra Sandby IF som ska ha avslutning.

– Då är det är ingen mening. De säger bara »nej, nej, nej«. Deras ordförande är riktigt otrevlig. Han borde ju kunna vara lite trevlig åtminstone. Men visst, hans budskap går ju fram.

Det är nya tider för Tomas nu. Under 90-talet var han mer eller mindre ensam i branschen. TV och tidningar flockades vid hans shower och företagen stod i kö för att synas med honom.

Sedan kom Nikes kampanj Joga Bonito.

I början av 2000-talet började sportjätten veva reklamfilmer med en trixande Ronaldinho och en dribblande Denilson på TV. Nästan varenda knatte började kicka, och medan Tomas reste runt och slog rekord, växte ungarna som sett reklamfilmerna upp.

Där Tomas byggt sin karriär på maratonkickande i ensamhet, satsar den nya generationen på fartfyllda freestylebattles där killarna tävlar i vem som kan göra det mest spektakulära tricket.

Emil Jylhänlahti, 24, är en av de nya trixarna och även om han tycker att Tomas »håller på med en helt annan sport« så gav han sig på världsrekordet i liggande fotbollskickning under fötterna i Lilla sportspegeln 2009.

– Jag tyckte att det var en fräck grej att testa i TV, säger Emil. Det var skitkul att slå rekordet. Alla som håller på med fotbollsfreestyle i Sverige vet ju vem Tomas är, men vi håller inte alls på med samma grej egentligen. Han försöker ju bara hålla på så länge som möjligt. Vi vill snarare bjuda på en fet show och göra coola trick.

Emils världsrekord stod sig i en vecka. Tomas läste om det på nätet, och vid sin nästa föreställning såg han till att återta tronen.

– Jag har haft en handfull konkurrenter från olika länder, säger Tomas. Det är en kille från Georgien och en kenyan som bor i USA. Och så någon asiat som gjort mycket väsen av sig på nätet men aldrig visat upp vad han kan. Grejen är att alla andra tröttnar. De slår kanske ett rekord två gånger men sedan ger de upp.

Enligt Guinness rekordbok har Tomas »världsrekord i världsrekord«, alla tänkbara och otänkbara grenar inkluderade. Emil Jylhänlahti tänker inte ta upp kampen:

– Det där med att nicka i nio timmar känns inte alls som min grej. Det är väl i och för sig imponerande men jag vill bjuda på en show, inte se hur länge jag pallar fysiskt. Fotbollsfreestylen har vuxit enormt på senare tid, men det är svårt att säga vem som är bäst. Det är en bedömningssport så det varierar från tävling till tävling.

För Tomas Lundmans del betyder utvecklingen att strålkastarna riktats åt ett annat håll och att sponsorerna drar vidare mot nya jaktmarker. I dag vill inte ens svenska landslaget, vars matchställ Tomas alltid uppträder i, bjuda på något. Och i tunnelbanan, där han ständigt blev igenkänd förr, är det allt färre som noterar kändisen i spärren. Till och med hans trognaste supporter, mamma Ellisiv, har tappat sugen. Hon såg nästan alla Tomas första hundra världsrekord, men sedan fick det vara nog. Hon är orolig för vad miljoner nickar kan ha gjort med hans hjärna.

– Jag kan ju inte avgöra själv om jag blir dummare, säger Tomas. Men jag har gått till läkare två gånger. De säger att eftersom nickarna inte är så hårda, och eftersom jag är förberedd på dem, så ska det inte vara någon fara.

Tomas ler och säger:

– Det är värre med sponsorerna och fotbollsförbundet. Det är bara business, business, business överallt. Förr var det ett handslag och folk hjälpte till och var glada. De unga killarna är billigare än jag är också, så det är klart att det blir konkurrens. Man märker den där trenden överallt, i spärren också. Folk är mer stressade och surare. Allt är så hårt i dag.

Den förändrade marknaden har gjort att Tomas börjat fokusera på kortare rekord. Nuförtiden har arrangörerna helt enkelt inte tid med en man som står och nickar i nio timmar. Trenden började när TV3 skulle göra en TV-show av olika Guinessrekord. De ringde upp Tomas och frågade om han inte kunde testa något nytt. TV-folket hade sett att det inte fanns något rekord för »liggande fotbollsjonglering« och bad honom att testa. Liggande, med hela ryggen mot golvet, kickade Tomas i 6 minuter och 6 sekunder.

– Jag fattar att saker och ting förändras, säger Tomas. Men sex minuter under sulan är inte samma sak som åtta timmars nickning. Samtidigt är det de korta rekorden som gjort att jag kunnat slå rekord så många gånger, så på något sätt har väl jag också dragit nytta av det här. Nu kan jag dessutom säga att ett »världsrekordförsök« ingår när jag diskuterar pris med en arrangör. Så länge de fixar riktiga domare.

Halvvägs in på sin 46-årsdag står Tomas, i sin blågula träningsoverall och en gigantisk grå täckjacka, och rotar i en bagagelucka.

– Fan vilken tur att ni åkte samma väg, säger han när han ser mig och fotografen Peter Widing.

– Jag har aldrig ställt in en show i hela mitt liv, men nu trodde jag fan i mig att stunden var kommen!

Stormen Berit har dragit in över Västsverige under morgonen och järnvägsspåren mellan Göteborg och Ed låg strömlösa innan Tomas ens nått Göteborg. Trots det var det först när han satt sig till rätta på tåget som det skränade till i högtalarna och han blev hänvisad till ersättningsbussen han nu lastar ur i Öxnered, utanför Vänersborg.

Tomas fäller upp en liten kärra och placerar en stor svart sportbag med texten »Världsmästarväskan« i botten. Den blå mattan har han slagit in i plast för att den inte ska bli smutsig. Han fruktar fortfarande att årets sista show också kan bli årets värsta.

Dagen före ringde Eds FF:s kanslist Mats Gren för att berätta att idrottshallens musikanläggning gått sönder. Tomas har fått släpa med sig sin egen CD-spelare, och nu har han upptäckt att någon slängt en stor väska ovanpå. Utan musik tappar showen all lyskraft.

Dessutom tyckte Tomas sambo Eva inte att årets 110:e bokning var särskilt genomtänkt, hon menade att en resa tvärs över Sverige till en knatteavslutning inte är en perfekt födelsedag. Tomas höll inte med.

– Vi firade min födelsedag med japanskt julbord i går kväll istället. Det här är mitt jobb och det är en hederssak att inte ställa in. Dessutom har jag redan varit hos Ed en gång, för sju år sedan. Det är en bra kund, jag värnar alltid om dem som vill att jag ska komma tillbaka.

Tomas slänger ett öga på klockan. Tanken var att han skulle byta om och värma upp på tåget. Istället fick han byta om på bussens trånga toalett. Uppvärmning har han inte hunnit med överhuvudtaget.

– Folk undrade vad jag höll på med när jag sprang fram och tillbaka till toaletten. Efter ett tag kände jag mig tvungen att förklara att jag skulle till Ed och showa. Det var faktiskt ingen på bussen som kände igen mig, det är rätt ovanligt.

Efter en dryg timme i bilen når vi vårt mål. Idrottshallen är fullsatt. 200 barn sitter vid tio långbord mitt i hallen. På läktaren trängs otåliga föräldrar med träsmak i baken.

Mats och de andra ledarna i Eds FF har gjort allt för att förhala avslutningen. Tomas skulle ha varit framme klockan kvart över två och nu är klockan snart fyra. När han kommer in i hallen har barnen druckit Coca-cola och ätit kanelbullar i över två timmar.

Tomas smyger fram till scenen och sätter ner sina grejer. När han krängt av sig överdragskläderna och blottar den blågula dräkten med texten »Tomas Lundman Världsmästare« går det ett sus längs borden.

– Där är han! ropar en tjej som tappat båda framtänderna.

Tomas hoppar upp på scenen och greppar mikrofonen.

– Tjena!

– Heeej, svarar publiken.

– Är ni världens bästa publik?

– Jaaa!

Tomas bjuder upp ett tjugotal barn på scenen och frågar en liten kille hur länge han tror att Tomas kan nicka.

– Va? svarar pojken.

– Rätt! 8 timmar och 32 minuter, ge killen en applåd!

Tomas eldar på publiken samtidigt som han kopplar in förlängningssladden till CD-spelaren. Markoolios In med bollen i mål drar igång och Tomas andas ut. CD-spelaren har klarat bussresan. Han vrider upp volymreglaget så långt att lampan på spelarens framsida blinkar rött.

– Nu kör vi!

Tomas börjar med att kicka liggande, rullar runt, ställer sig upp och nickar, ryggkickar, kör »sjölejontricket« med en vattenflaska balanserande på huvudet och bollen ovanpå…

Den stressade man som jag nyss delade bil med är som förbytt. Han har försatt sig själv i en fokuserad trans.

Efter en stund balanserar han bollen på pannan och börjar klappa i takt. Barnen hakar på direkt. Tomas lägger ner bollen på nacken och går bort till CD-spelaren. Mera mål. Han tar ner bollen på högerfoten och kickar på ett tillslag upp mot ansiktet. Barnen jublar när han tar emot med sina putande läppar. Tomas gör extra högljudda smackningar. Efter ytterligare tio minuters show landar bollen lugnt på högerfoten igen.

– Tyckte ni att det var bra?

– Jaaa! ropar ungarna och applåderar frenetiskt.

– Vill ni se ett världsrekord också?

– Jaaa!

– Okej, då ska jag bara snacka lite med domarna här, så fixar vi det alldeles strax.

Tomas är taggad. Men domarna Morgan och Sebastian har inte riktigt koll på vad som gäller. Procedurfrågorna drar ut på tiden och medan Tomas ingående förklarar reglerna frågar han flera gånger:

– Ni är riktiga distriktsdomare, va?

Morgan och Sebastian nickar varje gång.

Tomas vänder sig mot »timekeepern« och påminner honom om att det är 13.22 han måste slå. En pappa ur publiken blir extrainkallad som videoansvarig. För att rekordet ska bli godkänt måste hela försöket filmas. Hela kroppen och bollen måste vara med i bild. Filmen skickas sedan till Guinness där den granskas i slow-motion, för att säkerställa att alla tillslag på bollen är korrekta. Tomas säger att han »troligtvis fyllt en halv server hos Guinness med foton och filmklipp«.

Efter 20 minuter är alla införstådda med reglerna. Samtidigt har barnen nyktrat till från sitt sockerrus, flera föräldrar lämnar hallen med utmattade barn i famnen. En av domarna måste egentligen åka till jobbet men stannar kvar då Tomas lovar att rekordet »bara« ska ta en kvart.

Tomas lägger sig på mattan och påbörjar rekordförsöket.

– Det här kan vara det första världsrekordet i Eds historia. Eller är det någon som minns något udda rekord här? undrar speakern och tittar ut över publiken, som halverats.

Alla skakar på huvudet, ingen minns något annat rekord i Ed. Speakern vänder sig mot Tomas igen:

– Är du rädd för att tappa bollen? Blir du inte trött?

Tomas har fått samma frågor hundratals gånger och ropar automatiskt ut sina svar till publiken. Åtta minuter in på rekordförsöket känner han att han måste fokusera:

– Det är svårt att snacka nu!

När klockan står på 8.35 tappar bollen plötsligt sin inarbetade bana. Den sticker iväg två decimeter åt höger. Skräcken lyser i Tomas ögon. Han har bara misslyckats med ett enda världsrekordförsök, 1994, efter 6 timmar och 23 minuters nickning. Han skyller på att det var för dålig belysning vid det tillfället.

Den här gången slänger han ut högerbenet och räddar situationen. När det återstår 30 sekunder till rekordgränsen börjar publiken räkna ner: »29, 28, 27…«

När klockan passerar rekordgränsen med en sekund kickar Tomas iväg bollen med full kraft och reser sig upp med ett segervrål. En kille i tioårsåldern rusar upp på scenen och omfamnar honom. Tomas skrattar och gör highfive med domarna.

20 minuter senare är hallen tom. Borden och de 200 stolarna är bortplockade. Tomas frågar Mats om han kan låna duschen.

– Jodå, alla har ju gått hem, säger Mats. Du kan ta femman, längst ner till vänster.

– Tack! Det tar bara tio minuter.

Mats pustar ut. De senaste veckorna har han inte haft annat än ungdomsavslutningen i huvudet. Han har varit livrädd att något ska gå snett. Nu är allt äntligen över.

– Fy fan vad skönt, säger han. Det blev ju bra det här… till slut. Men nu ska faktiskt jag också kasta in handduken. Ni kan slänga igen dörren när ni går. Kul att ni kom.

När Tomas kommer tillbaka från omklädningsrummet är det bara fotografen Peter Widing och jag kvar i hallen. Spåren är fortfarande strömlösa och Tomas tåg är inställt. Vi har lovat att köra honom till Göteborg. Där ska han ta sista tåget till Stockholm. Om inget mer strular är han tillbaka i hemmet någon timme efter midnatt.

Tomas är inte ovan vid långa dagar. På somrarna kan han göra tre shower på en dag, på olika orter. Men han klagar inte. Det flitiga turnerandet gör att han tjänar lika bra som en allsvensk fotbollsspelare – och han har redan haft en mycket längre karriär än en elitspelare någonsin får.

– I dag ser jag bollandet som ett jobb. Ett väldigt roligt jobb! Jag tycker att det är skitkul att träffa folk och bjuda på en show, och jag får en kick av att veta att jag kan dra fram ett rekord när någon ber om det. Jag räknar med att fortsätta upp förbi 60-årsåldern med de korta rekorden, de långa klarar jag nog inte av så många år till. Å andra sidan: när det gäller rekorden så har jag ju faktiskt nått alla mina personliga mål för länge sen…

– Så hur orkar du fortsätta då? frågar jag.

– Det är ungarna… jag vill visa dem att man inte behöver vara så jäkla hård för att lyckas. Jag tycker att det är viktigt att de ser att man faktiskt kan vara bäst i världen på någonting utan att för den sakens skull vara kaxig, och att de förstår att man kan bli bäst om man bara tränar tillräckligt mycket.

Jag frågar Tomas om han är nöjd med sin 46:e födelsedag.

– Jo, det blev ju en riktigt bra show till slut. Men vilken dag! Först det här med resan, och sedan blev det riktigt svettigt där efter åtta minuter. Nu får det fan bli champagne…

Tomas hejdar sig. Han inser att SJ inte serverar skumpa i restaurangvagnen.

– Det löser sig. Jag får ta ett glas vitt och låtsas att det bubblar.