74 – VM 1974

Det blåste kallt från Kvillingeslätten den januarieftermiddag år 2002 då Georg »Åby« Ericson begravdes. Talen var så högstämda som de brukar vara när det är en offentlig personlighet som begravs, men det som åhörarna mindes efteråt var varken det som uttalades av vice ordföranden i Svenska Fotbollförbundet Bengt Madsen, eller av IFK Norrköpings ordförande Björn Ahlberg. Det folk mindes var när Håkan Ericson ställde sig upp i predikstolen och talade om sin far. Han talade kärleksfullt om honom, men han beskrev honom också som ett stort barn, som alltid utgick från sig själv och från sina egna behov. Han talade om en prestationsfixerad person, som mätte sin omgivning efter vad de gjorde, inte efter hur de var. Han talade om en pedant, som sparade vartenda kvitto och bokförde varenda utgift. »Sov gott, pappa«, avslutade han. »Du har aldrig tillåtit dig att vila. Nu kan du göra det i lugn och ro, efter ett sällsynt gott dagsverke.«

När han tystnade och såg ut över den fullsatta kyrkan såg han rörda ansikten. Där satt flera av dem som varit med och fört Sverige till en femteplats i världen den där sommaren för snart trettio år sedan – Ralf Edström och Ronnie Hellström, Björn Nordqvist och Ove Kindvall, Conny Torstensson och Ove Grahn – och bland dem var det många som nickade bekräftande. De var överraskade och imponerade av Håkans öppenhjärtighet men framför allt kände de att det han sagt var sant: sådan var han, mannen som mot sin vilja ledde svensk fotboll in i den moderna tiden.

4 juni 1974.