Foto: Thomas Löfqvist/Bildbyrån

74 – VM 1974

Det hade gått 16 svåra fotbollsår sedan VM-silvret 1958. Sverige hade blivit en C-nation i fotbollsvärlden. Då kom en ny generation som bröt med det gamla, på och utanför planen. VM i Västtyskland gav svensk fotboll nytt hopp.

Det blåste kallt från Kvillingeslätten den januarieftermiddag år 2002 då Georg »Åby« Ericson begravdes. Talen var så högstämda som de brukar vara när det är en offentlig personlighet som begravs, men det som åhörarna mindes efteråt var varken det som uttalades av vice ordföranden i Svenska Fotbollförbundet Bengt Madsen, eller av IFK Norrköpings ordförande Björn Ahlberg. Det folk mindes var när Håkan Ericson ställde sig upp i predikstolen och talade om sin far. Han talade kärleksfullt om honom, men han beskrev honom också som ett stort barn, som alltid utgick från sig själv och från sina egna behov. Han talade om en prestationsfixerad person, som mätte sin omgivning efter vad de gjorde, inte efter hur de var. Han talade om en pedant, som sparade vartenda kvitto och bokförde varenda utgift. »Sov gott, pappa«, avslutade han. »Du har aldrig tillåtit dig att vila. Nu kan du göra det i lugn och ro, efter ett sällsynt gott dagsverke.«

När han tystnade och såg ut över den fullsatta kyrkan såg han rörda ansikten. Där satt flera av dem som varit med och fört Sverige till en femteplats i världen den där sommaren för snart trettio år sedan – Ralf Edström och Ronnie Hellström, Björn Nordqvist och Ove Kindvall, Conny Torstensson och Ove Grahn – och bland dem var det många som nickade bekräftande. De var överraskade och imponerade av Håkans öppenhjärtighet men framför allt kände de att det han sagt var sant: sådan var han, mannen som mot sin vilja ledde svensk fotboll in i den moderna tiden.

 

Annons

4 juni 1974.

De kommer från samma miljöer allihop. Det är därför Ralf Edström känner hur onödigt det är av Åby att hålla på som han gör och det är därför Ralf, på något sätt, ändå förstår vad det är Åby håller på med. Har man vuxit upp i Degerfors kan man stava till ödmjukhet. Har man vuxit upp i en tvåa med en farsa som är svetsare och en morsa som är städerska, utan bil och utan telefon och med en inlärd respekt för doktor Edberg, då vet man att man inte ska tro att man är nåt. Och är man uppfostrad på det viset, då påverkas man inte av att ha blivit svensk idrotts första popidol.

Visst, han har fått konkurrens. När Ralf denna regniga tisdagseftermiddag bläddrar i Kvällspostens sportsidor hittar han en artikel om nya tennisunderbarnet Björn Borg och hur han jagas av tonårstjejer vid Franska öppna mästerskapen i Paris. Men sånt har han ju varit med om själv – han har fått skriva autografer på tjejbröst och han har fått sina erbjudanden. Det har varit en del av livet i två år nu, sedan juli 1972 då han gjorde tre nickmål i en landskamp mot Sovjet och plötsligt förvandlades till svensk fotbolls stora hopp. Redan inför den efterföljande landskampen, åtta dagar efter hans 20-årsdag, satt det brandgula affischer över hela Göteborg med stor bild på Ralf och rubriken »Underbarnet«. Snacka om att sätta press på folk!

Sedan kom Ralf in i ett VM-kval som redan såg hopplöst förlorat ut – 0-0 hemma mot Ungern och
0-2 borta mot Österrike – och spelade en avgörande roll när Sverige ändå vände och tog sig till VM. Han var den bäste fotbollsspelaren Sverige hade fått fram på många långa år. Snart hamnade han på omslaget av Buster, sålde tröjor och väskor, och fick ett loppspel i fotbollsmiljö döpt efter sig. Han har blivit proffs i holländska PSV Eindhoven. Ralf Edström och hans stjärnstatus är orsaken till att detta svenska fotbollslandslag är så omsusat redan före det kommande VM i Västtyskland.

Inget av det där har fått honom att förhäva sig och ändå är det som om Åby gjort det till sin uppgift att hålla honom på mattan.

 

Ralf Edström sitter alltså där i samlingslokalen på Ystad Saltsjöbad medan Ove Grahn läser över hans axel. Grahn har på sig VM-truppens nyutprovade kostym, men Ralf är fortfarande i overall efter extraträningen. Det är dagen efter uppvärmningslandskampen mot Danmark i Köpenhamn och en dryg vecka tills VM-slutspelet i Västtyskland börjar. Ralf har först nu fått tid att sätta sig ner med tidningarna. Det är för märkligt, tänker han. Alla ser Åby som den glade underhållaren, han som spelar piano i TV medan Ralf och de andra i landslaget sjunger med i schlagern Vi är svenska fotbollsgrabbar. Men den svenske förbundskaptenen har också en en annan sida, en som hänger ihop med den bakgrund de alla delar. Inga träd får växa till himlen. När Ralf låter blicken fara över artiklarna om gårdagens match möts han av förbundskaptenens hårda omdömen: »Vi spelade med tio man.« »Ralf? Han hade väl ingen spelstil över huvud taget.« »Det är viktigt att vi inte övervärderar Ralf.«

Ralf suckar högt medan han läser och hör hur Ove Grahn skrockar lite grann bakom ryggen på honom. De känner ju sin förbundskapten, de vet att de får ta hans sätt att uttrycka sig med en nypa salt. Men det kan bli för mycket ibland. Ralf kommer ihåg sin succéhöst 1972, då han var 19 år och gjorde åtta mål på fyra matcher i landslaget. I Oslo i september var han bäst på plan och nickade in två mål när Sverige slog Norge med 3-1. Han var överlycklig, ända tills han fick läsa en kommentar från sin förbundskapten i en kvällstidning: »Man kan ju inte bara hålla på och nicka.« Och landslagsveteranen Ove Kindvall kan berätta om hur det kunde gå till i IFK Norrköping när Åby var lagledare. Ove hade gjort fyra mål, i en match där Norrköping slagit AIK med 6-0, och efteråt hade Åby kommit fram till honom i omklädningsrummet: »Du kunde ha gjort sex!« Sedan hade han gått han vidare, utan ett ord till.

Det finns helt enkelt något hos Åby som gör honom extra hård mot spelare som utmärker sig, eller på något uttalat eller outtalat sätt står honom nära.

»Har man vuxit upp i en tvåa med en farsa som är svetsare och en morsa som är städerska, utan bil och utan telefon, då vet man att man inte ska tro att man är nåt.«

När Ralf slår ihop tidningen tänker han att Åby väl bara är nervös. Med en vecka kvar till VM vore det inte så konstigt.

De som känner Åby – eller »Jojje« som hans vänner kallar honom – vet att han överhuvudtaget är dålig på att koppla av. Under slutet av 40-talet, när han spelade med sin sextett på Hotell Standard i Norrköping, brukade han tillbringa kvällarna med att lyssna på 78-varvare med Duke Ellington och Count Basie och transkribera arrangemang där varenda liten ton från originalet skulle finnas med. Lika minutiöst noggrann, lika ängsligt pedantisk, är han när det gäller laguttagningar. Åby har tagit över liggaren där hans far förde bok åt lanthandlaren i Torshag och har där antecknat kostnaden för varenda spik när familjen Ericson byggde huset i Åby. Han har ett bord i källaren i just detta hus där han klipper i tidningar och klistrar in alla de tusentals kvitton han samlat på sig (minsta lilla bensinköp registreras) när han någon gång har ledigt från jobbet. Hans familj ler åt hans egenheter, de vet att detta är hans sätt att koppla av.

Nu har denne 54-årige pedant sin största uppgift någonsin framför sig: ett VM i fotboll. Efter fiaskot i VM 1970, då Åby var assisterande tränare åt Orvar Bergmark i Mexiko, ska han återupprätta anseendet för en fotbollsnation som inte lyckats i någon turnering sedan det legendariska VM-silvret på hemmaplan 1958. Det är Åby Ericson och hans fotbollsgrabbar som ska bevisa att seedningen inför VM, där Sverige placerats i samma grupp som Haiti, Zaire och Australien, är en grov orättvisa.

Det som just nu främst oroar Åby är att det vapen som tagit dem till VM, samarbetet mellan anfallsparet Ralf Edström och Roland Sandberg – de gjorde sammanlagt 8 mål under VM-kvalet – inte längre fungerar som det ska. I Åbys ögon handlar det om att de har blivit proffs. När de slog igenom i landslaget spelade de tillsammans i Åtvidaberg, som vann Allsvenskan både 1972 och 1973, och som dessutom slog ut Chelsea i Cupvinnarcupen och tvingade blivande Europacupmästarna Bayern München till straffsparksläggning.

Men redan 1973, före Bayernmatcherna, försvann duon till holländska PSV Eindhoven respektive västtyska Kaiserslautern. Ralf själv tycker att han blivit en bättre fotbollsspelare i Holland, att han har lärt sig att använda fötterna också (»Nickson« gjorde sju av sina första åtta landslagsmål på nick, det åttonde lade han in efter att själv ha nickat i ribban). Ralf känner att han i grunden faktiskt är en framspelare som skapar ytor åt andra.

Annons

Roland Sandberg konstaterar, för sin del, att han nu tränar sju gånger i veckan, att jämföra med fem under tiden i Åtvidaberg. Han bedömer också att hans samarbete med skyttekungen Klaus Toppmöller fått honom att utvecklas ytterligare som anfallare.

Men det finns nästan inga TV-sändningar som  påminner folk hemma i Sverige om proffsspelarna ute i Europa. Det finns en ständig tendens, tycker proffsen, att man därhemma inte riktigt uppskattar att de har blivit annorlunda och bättre spelare.

Det förbättrar inte saken att inställningen delas av förbundskaptenen själv. Det är någonting Åby rent instinktivt ogillar med proffsspel, med att svenska fotbollsspelare försvinner till en miljö där de blir främmande och konstiga. Det var därför som han – trots att truppen den här dagen haft en utdragen och stressig utprovning av VM-kostymen inne i Ystad och trots att de andra tio som spelat mot Danmark fått bryta träningen efter en timme – fortsatte att specialdrilla Ralf. Benno Magnusson fick ösa inlägg mot honom i regnet på Ystad idrottsplats.

Det gäller att få fram »den gamle Ralf«, den Ralf som Åby Ericson känner igen.

 

När Åby Ericson beskriver sig själv hävdar han att han har »ett varmt hjärta och ett rätt labilt psyke« och är »en känslig person, lättrörd, lätt att glädja men också att såra«. Men han ser sig också som en sanningssägare, en som alltid säger vad han tycker och väntar sig att andra ska göra detsamma. Han kan med darrande röst berätta hur en okänslig replik från tränaren »Becka« Flisberg knäckte honom när han var ung spelare i IFK Norrköping, men samtidigt gör han en dygd av att aldrig någonsin vara försiktig med det han själv säger.

Allt detta gör honom till en folkkär person. »Han är bland det svenskaste som finns och det är väl därför vi alla älskar honom – Georg Ericson, ›Åby‹ i våra hjärtan«, som Aftonbladet uttrycker det i en artikel.

Det är paradoxalt, eftersom Åby står främmande för så mycket som är det svenska 70-talets anda: »Jag har röstat socialdemokratiskt i hela mitt liv och det kommer jag nog att fortsätta med«, förklarar han i Aftonbladets artikel. »Men jag tycker att välfärden i Sverige har gått för långt. Det daltas för mycket med folk som inte vill arbeta.«

Lärdomarna från uppväxten i lilla Torshag, där hans far var snickare på Stockholms Bomullsspinneri, handlar för Åby helt om vikten av strävsamhet och sparsamhet, om att sänka sina krav, lära sig att slita för brödfödan och att ha respekt för de äldre. Det är kvaliteter han saknar i 70-talets Sverige, där barnen blir föremål för »fri uppfostran« och där skolans läroplan uppmuntrar eleverna till fritt tänkande. »Vad skolbarn ska lära sig – förutom kunskaper – är att lyda«, säger han till Aftonbladet. »Tänka självständigt kan de vänta med tills de är vuxna.«

I denna patriarkaliska anda fostrar han sina landslagsspelare. Efter matchen mot Sovjet (med Edströms tre nickmål) mottog Landskronabacken Claes Cronqvist – som spelat med nedrullade strumpor och utan benskydd på grund av problem med kramp i vaderna – följande brev från sin förbundskapten:

Hej Claes!

Tack för senast i Solna. Bedrövliga 25 minuter av första halvlek ombyttes i en härlig, frisk och intensiv
2:dra halvlek. Vi tände publiken och alla var nöjda – även jag.

Var dock ganska besviken på Dig – redan då vi skulle gå ut till spel – det kanske sedan påverkade min bedömning även när det gällde Dina prestationer ute på planen.

(…) Din insats i matchen var – spec. första halvlek – långt under Din verkliga förmåga, men det är sånt som man alltid får räkna med i lagsporterna. Men däremot trodde jag att Du respekterade min inställning till en landslagsspelares utrustning. Har varit mycket glad tidigare då Du så klart visat att Du ville infria alla mina förhoppningar på Dig.

Jag tänker fortfarande satsa på Dig – om Du håller Din tidigare form och Du själv vill – men fordrar att Du skall uppträda med strumpor och benskydd. Du blir uttagen i truppen även nästa match= Norge 17/9 – men Du vet förutsättningarna. Om Du inte kan acceptera mina önskemål ber jag Dig innan den 10 sept. höra av Dig. (…)

I förhoppning om att Du vill och kan uppfylla mina önskemål, tecknar

Vännen

Jojje

 

Även Benno Magnusson råkade illa ut när han dök upp vid en samling med en snusdosa i bröstfickan. »Är det där det nya klubbmärket?« fräste Åby. Förbundskaptenen hatar snus (»av estetiska skäl«) och menar att pressfotografer som tar bilder av idrottsmän med snuset inne borde skämmas. Utseende och uppträdande är viktigt, det vet han som gammal musiker och showman; själv lägger han ner en försvarlig tid framför spegeln för att se till att benan hamnar rätt. Spelarna får veta att de ska stå i givakt under nationalsången, att de under inga villkor får gå på toaletten under en bankett och att strumporna ska sitta snyggt. Många år senare, när Ralf Edström arbetar på Radiosporten och Henrik Larsson har börjat profilera sig genom att räcka ut tungan när han gjort mål, får Edström ett telefonsamtal från sin gamle förbundskapten. Ralf, tycker Åby, bör i Radiosportens namn be Larsson att omgående upphöra med denna otrevliga vana.

Men Åby har också förmågan att skapa god stämning omkring sig, att svetsa samman laget och få spelarna att trivas – som nu, när han såg till att fruarna fick åka med till Köpenhamn och titta på matchen mot Danmark. Spelarna minns också när de åkte buss till Gelsenkirchen i december 1973, till den avgörande omspelsmatchen mot Österrike i VM-kvalet. Det var oljekris och bensinransonering i Västtyskland, Autobahn var avstängd på helgerna och bara fordon med särskilt tillstånd fick köra där. Svenskarna var ensamma på vägen, det enda de mötte var något militärfordon. Då bestämde Åby att de skulle åka av vägen, hitta ett konditori och äta Schwarzwaldtårta. Det var viktigt: Schwarzwaldtårta skulle det vara. Så är det med Åby, han har förmågan att hitta guldkanten på tillvaron – precis som dragbasunen hans far spelade vid läggdags var ett sätt att sätta guldkant på den påvra tillvaron i Torshag. Om man finner sig i Åbys sätt, då är han en bra och faderlig ledare. Många av spelarna, som målvakten Ronnie Hellström och mittfältaren Staffan Tapper från Malmö FF, känner att hans sätt att svetsa ihop laget till ett klubblag är precis det rätta för ett svenskt landslag.

Till lägret i Ystad dyker således upp folk som ska lära ut bridge och backgammon – lämpliga tidsfördriv för en fotbollsspelare, enligt Åby. Dessutom kommer pingisvärldsmästarna Stellan Bengtsson och Kjell Johansson till hotellet och spelar uppvisningsmatch mot landslaget.

Det är, trots hårdträningen, en harmonisk vecka. Detta är en brytningstid när de stora reklampengarna, genom TV, har börjat sippra in i fotbollen: tidningarna kan redan berätta om våldsamma tvister om spelarersättningar inom den västtyska truppen, och om Johan Cruyff, som på grund av ett personligt reklamkontrakt spelar i utrustning från Puma medan hans holländska lagkamrater uppträder i kläder från Adidas.

Men i den svenska truppen finner sig alla spelare, utan att bråka, med kontraktet med Adidas. Visst, Ralf Edström döljer firmamärket på overallen med en boll när de ska fotograferas en gång (han har själv kontrakt med Quick), men i det stora hela är spelarna nöjda med den svenska modellen, som går ut på att alla i truppen delar lika på reklamintäkterna.

De visar sig ofta i sina specialdesignade t-shirts – det finns två varianter, en gul som är översållad med blå kronor, en med texten »WM 74 SCHWEDEN« – och i de ljusa VM-kostymerna med breda slag och utsvängda byxben. Ralf Edströms egen »Raffetröja« säljer dessutom i 15 000 exemplar

I den sista uppvärmningsmatchen, mot Schweiz i Malmö, ser allt bättre ut än mot Danmark. Att matchen på Malmö stadion slutar 0-0 och att Bosse Larsson missar en straff är av mindre betydelse – det märks i alla fall att Ralf är på gång. Nu är det i stället en helt annan del av laget som fallerar, en del som Åby inte i sin vildaste fantasi hade räknat med. Han inser att det byte som han och hans assistent Lars »Laban« Arnesson gör i pausen mot Schweiz kan få betydelse för öppningsmatchen på Rheinstadion i Düsseldorf den 15 juni.

 

Laban Arnesson är en produkt av de nya strömningarna inom svensk fotboll. 1967 avskaffades de sista amatörbestämmelserna, och plötsligt kunde en ny generation professionella fotbollstränare försörja sig i Sverige – tidigare hade det mest handlat om ett slags övervintrande gamla elitspelare som tränade fotbollslag för nöjes skull. 1968 sjösattes också det ambitiösa programmet »Fotboll 70« för att förändra den svenska fotbollen i grunden. Tanken är att på sikt ge landslaget ett genomtänkt spelsystem, gärna ett som praktiseras inom hela den svenska fotbollen från ungdomslagen och uppåt.

Detta är inget som förbundskapten Ericson är intresserad av och det är heller inte hans roll. När den 38-årige utbildade gymnastikdirektören Arnesson 1973 anställdes som elitinstruktör på förbundet fick han därför ansvar för spelar- och tränarutvecklingen i hela Sverige. Samtidigt utsågs han till assistent åt Åby, men en assistent med något oklara befogenheter. Arbetsfördelningen mellan de båda gav sig dock snart. Laban har studerat de nyaste fysiologiska rönen på GCI (senare GIH) och har deltagit i ett utbytesprogram hos det västtyska förbundet. Han är den nya tidens man, intresserad av alla de taktiska innovationer som är på väg att förändra världsfotbollen, av alla de där smådetaljerna som Åby inte orkar med. Åby är ingen tränare och inte heller speciellt taktiskt intresserad – han är typisk för den gamla sortens fotbollsledare, en självlärd person som har fått sin fotbollsskolning i 40-talets IFK Norrköping, ett lag som dominerade Allsvenskan totalt. Sedan dess är Åbys motto att man inte ska krångla till saker.

När Laban kom till landslaget upptäckte han således snart att träningarna var helt oförberedda. Åby kunde säga »vad ska vi göra nu« och då fick Laban improvisera, vilket han fann mycket otillfredsställande. Laban började förbereda träningar i smyg, tills han samlade mod att föreslå att han skulle ta träningen nästa dag.

Annons

»Ja, för fan«, sa Åby.

I Ystad är det därför Laban som lägger upp träningen. Här får han nytta av allt det han lärt sig under de senaste åren – som när han körde extraträningar med en back som hette Ivarsson (han var brandman och hade lite udda tider) och plötsligt upptäckte att Ivarsson fick mycket högre puls av att springa med boll i snitslad bana än att springa mycket fortare utan boll. Bara att ta pulsen på spelarna under träningen, det var sådant ingen hade tänkt på att göra tidigare! Laban har begripit att det är mycket mer konditionsstärkande att träna med boll än utan, och så lägger han upp träningen här i Ystad. Tuff träning med boll, hårt jobb med korta intervall. Intermittent arbete, som det heter på det fackspråk som börjar sprida sig över fotbollsvärlden och som Åby är helt oförstående inför.

För Laban är det himmelriket, att få praktisera alla dessa nya tankar med ett svenskt landslag. Att han medialt står i skuggan av den extroverte Åby accepterar han. Han är trots allt ung, känner sig som jämnårig med spelarna och är tacksam över att över huvud taget få chansen. Dessutom kommer även Laban från en bruksmiljö – hans far var riktare på sågbladsverkstaden i Sandviken innan han kom upp sig och fick jobb som kyrkvaktmästare. För Laban betydde pappans nya jobb att han fick toalett inne, varmvatten och telefon, men också att han fick gå upp på juldagsmorgonen och skotta snö före julottan. Laban är inte typen som slår sig för bröstet och kräver sin plats i ljuset.

Han har ändå stor respekt för Åbys konstruktiva fotbollsfilosofi och erkänner själv att han är mer försiktig än förbundskaptenen. Före den avgörande omspelsmatchen mot Österrike på snön i Gelsenkirchen, till exempel, argumenterade Laban för att Staffan Tapper skulle vara med och säkra defensiven på mittfältet. Conny Torstensson flängde för mycket, ansåg Laban, och Ove Kindvall var inte så stark i defensiven. Men Åby höll på sin offensiva uppställning: »Vi är bättre än de«, sa han. Och mycket riktigt tog Sverige snabbt ledningen med 2-0 efter mål av Roland Sandberg och Bosse Larsson. Fast när Österrike sedan reducerade och pressade tillbaka Sverige kom Tapper in, tidigt i andra halvlek, och bidrog till att rädda VM-platsen.

 

Om Åby är noga med anfallsspelet är han desto mer ointresserad av försvaret. Det bygger mycket på den erfarne Björn Nordqvist, som varit landslagsman sedan 1963 och dirigerat det svenska landslaget genom hela VM-kvalet. Nordqvist är sedan 1972 proffs i PSV Eindhoven, tillsammans med Ralf Edström, men har haft en dålig vårsäsong. PSV har skjutit upp beslutet att förlänga Nordqvists kontrakt till sista stund och ovissheten har gått ut över Nordqvists spel. Hans sviktande form är ett rejält orosmoment under hela vistelsen i Ystad, och får Laban att ifrågasätta hela det svenska försvarsspelet.

Nästan alla länder i Europa spelar med trebackslinje plus libero. Backarna markerar de tre forwards motståndarna oftast håller sig med, liberon ligger bakom för att hinna ut och täcka på djupa bollar. Vintern före VM var Sverige i Italien på träningsläger, spelade några matcher mot lag som hade libero och fick stryk av division två-lag vars forwards var överlyckliga för att de inte var närmarkerade. Laban upptäckte faran, anade lösningen och såg nu möjligheten att genomföra den. I Västtysklands EM-segrande lag från 1972 hade Franz Beckenbauer stigit fram som en mästare på att läsa passningar som gick i djupled, och  visade sig dessutom kunna bygga upp spelet bakifrån med en större kvalitet än traditionella mittbackar. I Sverige fanns bara en spelare som var en tänkbar Beckenbauer. Han hette Bosse Larsson.

Denne 30-årige Malmö FF-spelare är ett fenomen: en mittfältare med otrolig spelförståelse och dessutom hård som granit i kroppen. Han är, tycker Laban, klippt och skuren för rollen som libero. Laban presenterar sina funderingar för Åby. Det är aldrig fråga om att de fattar några gemensamma beslut: Åby lyssnar, sedan blir han hemlighetsfull och därefter meddelar han vad som gäller. I båda matcherna mot Danmark och Schweiz startar Larsson som libero bakom Nordqvist. I Köpenhamn uppstår dock missförstånd mellan de båda, vilket leder till flera enkla chanser för danskarna. Skulden till detta läggs helt på Nordqvist. »ÄR DU EN SÄKERHETSRISK, BJÖRN?« ropar Aftonbladets rubrik dagen efter och redan i halvlek i Malmö går Nordqvist ut och Åtvidabergs Kent Karlsson, med lagets bredaste polisonger, kommer in i hans ställe. »Björn Nordqvist tog en lysande revansch i går för missen i Köpenhamn«, menar Aftonbladets Nic Åslund. »Men för min del tyckte jag ändå att det kändes tryggare när Kent övertog rollen efter pausen.«

Detta är den viktigaste fråga Åby har att grubbla på när truppen den 10 juni flyger från Sturup. Planet landar i Västtyskland där svenskarna möts av ett dixielandband i ankomsthallen i Düsseldorf, men även av en pansarvagn. I lobbyn till hotell Holiday Inn står civilklädda poliser, och på den sjätte våningen, som spärrats av åt det svenska laget, är maskingevärsbeväpnade vakter posterade. Sedan OS i München 1972, då elva israeliska idrottsmän mördades av den palestinska terroristgruppen Svarta September, är västtyskarna besatta av säkerhetsfrågor. Dessutom har de sina egna inhemska terrorister att dras med. Det går rykten om att spelare ska kidnappas och att luftvärnsrobotar ska skjutas in på arenorna. Men svenskarna besväras inte av säkerhetsåtgärderna. Conny Torstensson, som spelar i Bayern München, har under sitt dryga halvår som proffs redan hunnit vänja sig vid den rigorösa säkerheten, och tycker att det maskineri som omgärdar svenskarna är förhållandvis beskedligt.

Snart blir spelarna kompisar med vakterna. De behöver inte visa legitimation och kan på det hela taget röra sig fritt i staden. På bara några minuter promenerar man genom en park ner till Alt-Stadt där den västtyske landslagsstjärnan Günter Netzers pub snart blir svenskarnas stamlokus. Frihet under ansvar är Åbys motto.

Åby har dragit lärdomar sedan VM 1970. Spelarna som var med då minns hur de tråkades ihjäl på den kombination av ålderdomshem och tandläkarmottagning som var deras bas den gången. Det var nödvändigt att åka buss för att komma från anläggningen och den bussen höll på att krocka med ett tåg vid en obevakad järnvägsövergång man dagligen måste passera. Tristessen bidrog till att missnöjet spred sig bland reserverna, som hängde med huvudet och packade väskorna redan före den sista gruppspelsmatchen.

Åby har nu också hjälp av det faktum att en stor del av truppen kommer från Åtvidaberg. Klubben kommer från ytterligare en fotbollsstark bruksort, där de av tränaren Bengt »Julle« Gustafsson skolats i konsten att inte förhäva sig. Ödmjukhet och kamratanda är honnörsord för en grupp spelare som hämtats från en rad av Sveriges mindre orter – Ralf från Degerfors, Roland från Lyckeby, Conny Torstensson från Gamleby, »Lill-Janne« Olsson från Halmstad, Jörgen Augustsson från Vankiva, Kent Karlsson från Eskilstuna och Benno Magnusson från Blomstermåla – och i Åtvidaberg svetsats samman till en homogen grupp. Där har de vant sig vid att umgås dagligen och odla en gruppkänsla som inte uteslöt andra – utom på måndagarna, då fruarna har sitt »papegojmöte« och klubbens småbarnspappor får finna sig i att vara hemma med barnen. Conny Torstensson, i Bayern München nu konfronterad med en hierarki som man skulle kunna skriva ner och ha på anslagstavlan, är en av dem som bäst kan uppskatta skillnaden. Och både Åby och Laban känner igen det bästa från sin egen bakgrund, sammanhållningen och anspråkslösheten, i andan från Åtvidaberg.

Truppens reserver har under våren vidtalats speciellt av Åby. Claes Cronqvist fick en rak fråga i omklädningsrummet efter Landskronas 1-0-match mot Elfsborg – »Du är inte aktuell för förstauppställningen, du är reserv och tillgång. Accepterar du det?« Det var raka rör och Cronqvist accepterade utan vidare. Även de andra reserverna förstår sin roll, målvakterna Göran Hagberg och Sven-Gunnar Larsson, och mittfältaren Sven Lindman från Djurgården.

 

En som inte räknat med att tillhöra reserverna är Björn Nordqvist. Dagen före premiärmatchen sitter han i hotellets samlingsrum i väntan på den tyska televisionens dubbade visning av Fimpen, Bo Widerbergs fotbollsfabel där stora delar av det svenska landslaget medverkar och Björn Nordqvist har en av huvudrollerna. Det är då samme Nordqvist till slut får beskedet att han för första gången under sin landslagskarriär är petad. Det kommer inte som en chock: på träningarna har Laban prövat olika försvarsalternativ och någonstans har Björn känt att allt inte stått rätt till. Men det är ändå en svår besvikelse.

Inför sittningen i samlingssalen hade Laban och Åby diskuterat det fram och tillbaka, men det slutliga beslutet tog Åby, som vanligt. Laguttagningarna är, det är alla eniga om, hans stora styrka. Det talas ofta om hans fingertoppskänsla, att välja rätt gubbar till rätt match.

Björn Nordqvist går först upp på sitt hotellrum och ringer hem till Eindhoven och hustrun Barbro. Han vet att hon tänkt åka de tio milen till Düsseldorf, tillsammans med bland andra Ralf Edströms flickvän Ingela och Roland Sandbergs Solway, för att se morgondagens match mot Bulgarien (Ingela har till och med sytt upp speciella blågula dräkter som flickorna kan bära på läktaren). Han vill förbereda hustrun på att han inte kommer att spela. Efteråt slår han numret till Åbys rum. Han känner sig olustig och vill i alla fall ha en förklaring. Åby säger åt honom att det är okej, han kan komma upp. Han får höra klarspråk, som vanligt.

– Som jag ser det har du inte uppfyllt de krav jag vet att jag kan ställa på dig, säger Åby.

Björn vet att det inte finns någon idrottsledare som kan honom bättre än Åby. Lik förbannat känner han sig besviken när han går nerför trapporna, tillbaka till sitt rum. Dagen efter, när det svenska landslaget radar upp sig för nationalsången, går Björn Nordqvist längs ledet och tar bilder på lagkamraterna med sin Instamatickamera.

 

Fredagen den 14 juni 1974 bjuder på en klassisk kanalkrock hemma i Sverige. Matchen mot Bulgarien spelas samtidigt som den unge kung Carl Gustafs syster, prinsessan Christina, gifter sig med greve »Tosse« Magnusson och de båda TV-kanalerna sänder var sitt evenemang. Tidningarna är fulla av reportage där svenska familjer berättar om hur de löser konflikten – för det mesta genom att höghusets eller radhusområdets alla kvinnor samlas framför en TV för att se prinsessbröllopet, medan deras makar och söner troppar in till grannen för att se Bulgarienmatchen. De får bevittna en spänd svensk insats. I omklädningsrummet före matchen är »Åby« på det nervösa humör som gör att spelarna vet att man gör bäst i att inte prata för högt och obekymrat. Ingen vågar ens skämta med honom genom att föreslå att de ska göra »ringen«. Åby hatar »ringen«, det vet alla – det är något ovärdigt, löjligt och inte minst nymodigt över vuxna män som lägger armarna över varandras axlar och vrålar »vi ska ta dem!« Om man vill retas med förbundskaptenen är det bara att nämna »ringen« för honom.

På den välskötta gräsmattan i Düsseldorf – planen är egentligen för bra för svenskarna, analyserar Åby bekymrat före matchen – slits de blågula mellan viljan att vinna och rädslan för att förlora. De vet att de egentligen är ett bättre lag än bulgarerna och att de förmodligen behöver vinna matchen för att gå vidare, eftersom de har grupp- och VM-favoriten Holland i nästa match. Ändå har de respekt för motståndet – flera av reserverna, Nordqvist, Sven Lindman, Örjan Persson och tredjemålvakten Sven-Gunnar Larsson var med när Bulgarien utklassade Sverige i två förnedrande EM-kvalmatcher 1967 – och vet dessutom att en förlust i en VM-inledningsmatch är svår att reparera. Minnena från den ödesdigra 0-1-förlusten mot Italien i VM 1970 sitter fortfarande kvar. Framför allt hos målvakten Ronnie Hellström, som släppte in ett enkelt markskott av Domenghini och sedan förvisades till läktaren för resten av VM.

Hellström har lagt det där bakom sig nu, har redan före VM skrivit på ett kontrakt för tyska Kaiserslautern och lugnar alla eventuella premiärnerver med ett par resoluta ingripanden mot Bulgarien. Sverige gör ändå en mer försiktig insats på Rheinstadion än vad som förmodligen är av nöden. Bosse Larsson är prickfri som libero, men saknas på mittfältet. Den flängige Conny Torstensson, som pendlar mellan anfall och mittfält, kan inte ersätta skåningens kapacitet som speluppbyggare. De långa ballongbollarna mot Ralf – det är uttalat att de ska hänga i luften så länge att Edström ska hinna parera ett par knuffar från sina bevakare och ändå hinna komma rätt – får ofta ersätta ett mer vårdat anfallsspel. Dessutom har Staffan Tapper svårt att få grepp på Bulgariens storstjärna Hristo Bonev. Åby signalerar från bänken och den hårdföre mittfältskollegan Ove Grahn tar över bevakningsuppdraget. Grahn kör tre gånger i rad över en Bonev som hjälplöst gestikulerar mot domaren, och sedan försvinner ur spelet. Det jämnar ut matchen.

Ove Kindvall känner att han är på gång. Han har en spelstil som går ut på att han nöter sig in i matcherna och springer sönder motståndet. Kindvall är 31 år gammal och har sina bästa år bakom sig, men före Ralf Edströms genombrott var han svensk fotbolls klart lysande stjärna. 1969 fick han Svenska Dagbladets bragdguld för sin avgörande insats i VM-kvalet mot Frankrike, 1970 avgjorde han Europacupens final för sitt Feyenoord mot Celtic. Sedan 1971 är han tillbaka i IFK Norrköping och har börjat jobba på heltid igen som säljare på Fiskeby. Det är en omställning till det sämre, det känner Kindvall själv. Han har problem med sina ljumskar, känner sig stressad över detta och är klar över att han spelar sitt sista VM.

Men mot Bulgarien i Düsseldorf spelar Ove Kindvall fram till en av Sveriges bättre möjligheter, en genomskärare som frispelar Roland Sandberg, men en bulgarisk back fläker sig och täcker skottet. Då materialiserar sig ett spöke från Malta.

I den avgörande VM-kvalmatchen borta mot Malta i oktober 1973 fick den laddade inramningen Åby ur balans. Pistolskott avfyrades från läktaren, matchen spelades på en stenhård sandplan som de svenska spelarna hade svårt att hantera och Sverige kom tidigt i underläge. Sverige behövde vinna med två mål för att gå direkt till VM, men tio minuter in i andra halvlek, vid ställningen 2-1, bytte Åby ut Kindvall som gjort ett av målen och tillhört de bästa på plan. Kindvall blev ursinnig, och i bussen efteråt satte sig en förtvivlad Åby bredvid honom, bad oförbehållsamt om ursäkt och erkände att pressen fått honom att tappa huvudet.

– Jag begriper inte vad jag har gjort.

Det var ett misstag som hade kunnat kosta Sverige en VM-plats.

Nu, efter 73 minuters spel i Düsseldorf, bestämmer sig Åby för att byta ut anfallaren. Kindvall, tycker Åby, ser stressad ut och har dessutom, i Åbys tycke, protesterat omotiverat mot ett uteblivet domslut när Conny Torstensson fallit lätt i straffområdet. Den gamle skyttekungen trivs dessutom bäst på mittfältet nuförtiden, men där är den taktiskt föga äventyrlige Åby ovillig att använda honom.

Kindvall ser frågande ut när beskedet om bytet når honom.

– Menar ni verkligen mig?

Benno Magnusson som byts in skäms nästan. Han tycker att Kindvall har varit bäst på plan.

Därefter blir matchen en ganska sömnig historia.  Sverige går miste om en straff när Ralf Edström trycks ner i straffområdet (»När man vecklas ihop som ett dragspel, är det inte straff då« undrar han efteråt) och Sverige får nöja sig med 0-0. Många av spelarna känner när de går av plan att detta var en match de kunnat vinna.

Efteråt talas det om Åbys ambivalenta förhållande till sin gamla klubb IFK Norrköping och de båda landslagsspelare som funnits där under hans tid som lagledare. En av dem, Björn Nordqvist, har han precis bänkat, den andre, Ove Kindvall, har han bytt ut. Ett par journalister undrar om inte Åby agerar som en lärare som har egna barn i klassen och tuktar dem i överkant i sin iver att inte ge dem några favörer. Att hans tendens att aldrig låta några träd växa till himlen oftare riktar sig mot den självständige Kindvall än den lojale lagarbetaren Nordqvist är också något som många lagt märke till. Även Kindvall känner att Åby ibland är strängare mot honom än mot andra, men han fogar sig och gör inget rabalder av saken: även han är ju fostrad i en strikt anda.

 

Stämningen i spelarbussen är tryckt efter matchen mot Bulgarien. Åbys landslagslåtar spelas som vanligt i kassettbandspelaren, men den här gången sjunger ingen med. När Åby, sist av alla, stiger på bussen försöker han på sitt sedvanliga hurtiga sätt förbättra stämningen genom att lyfta armarna mot busstaket och tjoa:

– Kom igen nu grabbar! Upp med humöret!

Alla vet att Sveriges situation nu är mycket bekymmersam. Redan före matchen har Åby sagt det öppet: för att gå vidare till andra omgången måste man troligen slå Bulgarien. Från Hannover kommer dessutom nyheterna att Sveriges nästa motståndare Holland spelat ut Uruguay och vunnit med 2-0. I detta VM som ska gå till historien som de taktiska revolutionernas VM är det holländarnas »totalfotboll« som lämnar det största avtrycket. Ledda av sin store dirigent Johan Cruyff virvlar spelare som Krol, Rep, Neeskens och van Hanegem omkring i ständigt lika oförutsägbara mönster och kombinationer, formerar sig till anfall och skingrar sig på nytt, alltid ett steg före motståndaren. Till och med målvakten, Jan Jongbloed, är utvald för att han med tränarens Rinus Michels ord är Hollands »bäste offensive målvakt«.

Nu ska Sverige möta detta fantastiska lag, samtidigt som Bulgarien möter ett Uruguay som utan vidare framstår som sämst i gruppen. Ett nederlag för Sverige och en seger för Bulgarien betyder ett prekärt blågult läge inför slutomgången. Man kommer då att behöva en seger över Uruguay, och samtidigt hoppas på att de då redan avancemangsklara holländarna slår Bulgarien. »Spelordningen är emot oss«, kommenterar Åby bekymrat.

Åbys negativa sinnesstämning får många bedömare att hugga mot strupen. Den frispråkige fotbollsspelaren Dag Szepanski brännmärker i Kvällsposten beslutet att använda Bosse Larsson som libero som »en taktisk skandal« (något som Ralf Edström i hemlighet håller med om). Göteborgs-Tidningens krönikör Ulf Jansson dundrar om att det var »tjänstefel« att byta ut Kindvall. »Nu får det vara slut med Åbys felbedömningar av Ove Kindvall«, förklarar samma tidnings Stieg Sundberg. »Svensk fotboll har inte råd med sånt.«

Åby blir ledsen och förbittrad. Aldrig har han blivit så missförstådd, förklarar han följande dag; ingen får tro att han har något personligt mot Ove Kindvall.

 

I detta något ansträngda läge bjuds svenskarna på mottagning på svenska ambassaden i Bonn. Strax före tillställningen, dit även ett antal journalister åkt i buss, kommer en liten och okonventionellt klädd man fram till Åby. Han presenterar sig som Göran Zachrison, kulturchef på Göteborgs-Tidningen, och undrar om han får ställa några frågor. Han och Åby placerar sig vid en lång vit mur med Rhen i bakgrunden. Det är ljuvligt midsommarväder, det fläktar skönt från floden och det är ett utsökt tillfälle för ett avspänt samtal på tu man hand. Först efter samtalet erinrar sig Zachrison att det liksom ryckte till i förbundskaptenens ena ansiktshalvan, när »Göteborgs-Tidningen« nämndes, först efter samtalet gissar han att Åby drog sig till minnes Ulf Janssons krönika och det kraftfulla uttrycket »tjänstefel«.

Zachrisons första fråga handlar om Ove Kindvall, en spelare som kulturchefen, nerskickad till Västtyskland som kringreporter, personligen håller varmt om hjärtat. Zachrison undrar om det inte ringde en välbekant klocka från Malta i samma ögonblick som han bytte ut Kindvall. Han kommer inte längre än så. Åby stelnar till och vänder sig omedelbart från honom. Han småspringer bort längs muren och vänder sig i farten mot den förbluffade Zachrison:

– Intervjun är slut. Och du får aldrig mer intervjua mig!

 

Åby trivs annars normalt bra med pressen och den med honom. Med sin scenpersonlighet älskar han sammanhang där han står i centrum, där han kan få skratt och applåder och publikens kärlek. Han förser journalisterna med rubriker och löpsedlar och några år senare, i sin bok Inlägg från Åby, hävdar han att många högt uppsatta journalister har honom och hans meddelsamhet att tacka för sina karriärer. Med några av reportrarna utvecklar han ett mycket nära förhållande – själv talar han inga främmande språk, så han tar Thure Isacson från Kvällsposten med sig som tolk på bortalandskamper och diskuterar samtidigt laguttagningar med honom. Detta väcker viss irritation hos andra redaktioner, eftersom det leder till att nyhetsjägaren Isacson ofta kan presentera startelvan ett helt dygn före sina konkurrenter. Men så har det fungerat i svensk fotboll ända sedan de dagar då ledarna fungerade som lokaltidningarnas fotbollskorrespondenter, då personligheter som »Ceve« Linde och »R:et« Eklöw var lagledare, tränare, funktionärer och journalister på en och samma gång. Det är en tingens ordning där både journalister och fotbollsgubbar förväntas vara stora excentriker, bullriga och färgstarka herrar som gärna får odla vidlyftiga vanor vad gäller alkohol och damer. Visst kan de dela ut snytingar och kritik, men det är bara en del av den råa men hjärtliga jargongen idrottsgrabbar emellan.

Göran Zachrison tillhör en annan, nyare värld. Ty alltför hård kritik tål inte sanningssägaren Åby. Efter nästa dags träning på Neuwerkstadion i Mönchengladbach går Åby rakt förbi de väntande journalisterna och rakt in i spelarbussen. Han låter hälsa att han är i psykisk obalans och inte förmår möta pressen. Han och det svenska landslaget behöver lugn och ro och inte »hugg i ryggen«. Endast Kvällspostens »Kajan« Sandell, själv gammal landslagsspelare, släpps in på förläggningen. »Kajan« återgäldar förtroendet med en artikel där han i patetiska ordalag bedyrar hur osjälviskt Åby offrat sig för svensk fotbolls bästa och hur han nu lider över denna oansvariga behandling: »Jojje Ericsson (…) vill inte vara någon skottavla och blir direkt besviken när t ex en sportokunnig kulturjournalist ställer provocerande frågor. För första gången på fyra år nekade Jojje i går att ställa upp för intervjuer. Jag förstår honom. Men definitivt inte denne journalist, som i varje fall inte underlättar jobbet för den kår han representerar…«

Även andra sportjournalister som gillar Åby och står honom nära är oroliga över utvecklingen. Östgöta-Correspondentens Åke Stolt, som har utvecklat ett nära förhållande till förbundskaptenen – de båda ska, något år senare, samarbeta kring hans självbiografi – undrar i sin rapport om Åby kommer att palla trycket:

»Åby är en splittrad natur, han är fylld av känslor, han kommer lätt i obalans. Men han är samtidigt en av de mest fotbollskunniga karlar vi haft i det här landet. Därför hoppas jag att han snabbt hittar sig själv igen. Annars är det nog god natt med Sverige i den här VM-turneringen.«

Åby själv bekänner för Stolt att han har mycket svårt att samla tankarna på laguttagningen inför matchen mot Holland. Och detta är ju faktiskt en match på liv och död.

Uppgiften att förbereda laget taktiskt inför matchen i Dortmund faller på Laban Arnesson. Åby kan anförtro sina förtrogna bland journalisterna att det egentligen hade varit skönast att vara ensam på bänken, men när det gäller träning och taktik har förbundskaptenen kommit att förlita sig på sin assistent. Det är Laban som har analyserat motståndarnas spel och han som har studerat holländarnas fenomen Johan Cruyff närmare. Nu arrangerar han träningsmatcher där de elva reserverna föreställer Holland. I en paus tar Laban mittbacken Kent Karlsson avsides och demonstrerar Cruyffs berömda hälfint för honom. Cruyff ska inte punktmarkeras, kommer de överens om, han ska trängas ut mot vänster där han är något mindre
farlig.

Laguttagningen är dock, som alltid, Åbys uppgift. Björn Nordqvist är tillbaka i laget igen. Åby och Laban är ense om att Bosse Larsson inte kan undvaras på mittfältet. Laban ångrar inte beslutet att prova Bosse som libero, även om han så här i efterhand inser att det rörde sig om ett experiment i förtvivlan. Björn Nordqvist blev glad, men också något förvånad, när Åby direkt efter matchen mot Bulgarien kom fram till honom och sa:

– Nästa match spelar du igen.

Nordqvist tänker för sig själv att så himla mycket bättre har han väl inte blivit på ett par dagar. Men han ser fram emot att möta det land där han spelar fotboll till vardags, särskilt när han hör att holländska journalister med glädje hälsat beskedet att han kommer att spela mot dem. De tänker på hans svaga vårsäsong, men han tänker visa dem. Med sin erfarenhet från holländsk fotboll vet han att svenskarna har egenskaper som motståndarna saknar. Han och Ralf har ofta diskuterat varför PSV:s skyttekung Willy van der Kuylen lämnats utanför truppen, ett öde som också drabbat samma klubbs målvakt Jan van Beveren, som i både Ralfs och Björns ögon är den holländska ligans bäste målvakt. »Det är typiskt Cruyff«, sa Ralf. »Det är han som bestämmer allt i det laget, det fattar man ju.« Nordqvist börjar tro att det verkligen förhåller sig så. Holländarna, det vet både Björn och Ralf, har en förmåga till inbördes kiv och rivalitet, hos holländarna har tidens auktoritetstrots blommat ut till fullo.

Det kan verka till svenskarnas fördel.

»Och så satt de där som två skolpojkar och stirrade stint ut på planen, medan Farsan kom fram, ställde sig bakom dem och la  händerna på deras axlar.«

En annan spelare med holländska förbindelser ställs utanför laget. Det känns extra bittert för Ove Kindvall, eftersom han har spelat fem år i Feyenoord och fortfarande är en hjälte i Rotterdam. Åbys förtrogne Thure Isacson skriver att Kindvall själv har bett att få stå över, eftersom tumultet efter bytet mot Bulgarien påverkat honom så illa.

Det är knappt halva sanningen. Kindvall är visserligen illa berörd av hela diskussionen, men han vill inget hellre än att spela. Att, som nu, bli petad utan förklaring – Åby ger ogärna förklaringar till varför han sätter spelare på bänken – gör honom förbannad. Före detta Anderlechtproffset Inge Ejderstedt, som gjort en bra insats mot holländske vänsterbacken Ruud Krol i europacupmötet mellan Anderlecht och Ajax, spelar i stället. Dessutom sätts Conny Torstensson på bänken, eftersom Bosse Larsson skickas upp på mittfältet när nu Nordqvist går in i laget igen.

De för dagen blåtröjade svenskarna har stundtals änglavakt i mötet mot Cruyff och hans holländare. Åtvidabergs ettrige högerback »Lill-Janne« Olsson blir för entusiastisk vid ett tillfälle och förlorar bollen till Wim van Hanegem på motståndarnas planhalva. Denne släpper bollen till Cruyff som från kanten spelar in till en framrusande Johnny Rep. Rep lyckas skjuta över från bara några meters håll. När Piet Keizer något senare frispelar Cruyff, som hålls fast i armen av Björn Nordqvist, klarar sig Nordqvist undan med en varning. Men på det hela taget är det en helgjuten insats av det heroiska svenska slaget, en disciplinerad försvarsinsats mot ett bättre motstånd. Laban känner sig stolt vid sidlinjen. Inge Ejderstedt får Sveriges bästa chans när han frispelas av Ralf Edström, men skjuter obehärskat utanför. I övrigt görs det flera fina svenska insatser. Ove Grahn lyckas med en frisparksvariant – en chipp över muren – som Sandberg slår till på volley, men den holländske veteranen Jongbloed gör en fantomräddning.

– Jag fick alldeles för ren träff, klagar Sandberg efteråt. Om jag hade fått min vanliga snedträff, hade han aldrig tagit den.

I nästa ögonblick kommer överledaren »Farsan« Sandberg in i omklädningsrummet. Han ser bekymrad ut.

– Grabbar, Bulgarien vann med 1-0 mot Uruguay.

Någon minut senare lockar denna dystra rapport fram råa skratt. Den svenske överledaren har inte registrerat att Uruguay kvitterat i slutminuterna. Typiskt Farsan, tänker Laban och flera av spelarna. Men de ler överseende åt det liksom åt alla andra problem. Plötsligt känns det som om allt har vänt. Insatsen mot Holland har fyllt spelarna med självförtroende och resultatet i den andra matchen innebär att de nu har allt i egna händer: seger mot Uruguay och Sverige är under alla omständigheter vidare från gruppen.

Åby är sitt vanliga glada jag igen och låter sig fotograferas tillsammans med Ronnie Hellström, som än en gång stått för en storartad insats: de knyter leende nävarna mot kameran. Laban ser på från ett hörn när Åby håller hov. Få journalister är intresserade av att prata med Laban och det händer att det gör honom förbannad, men just nu är han bara nöjd med Sveriges insats. Han och de svenska spelarna har undrat varför de är det mest anonyma laget i VM. Inte ett inslag om dem har visats på västtysk TV, ibland har det känts som om Sverige inte ens deltagit i turneringen. Kyrkvaktmästarens son från Sandviken känner nu att han och hela hans nation är på väg att få sin revansch.

Den plötsligt så positivt laddade atmosfären försämras inte när landslaget bjuds in till midsommarfirande hos Svenska Handelskammarens representanter, familjen Giertz i Düsseldorf. Farsan Sandberg kreerar en ny oförglömlig huvudroll, när han, hetsad av spelarna, framför sitt paradnummer »Trolleboschottis«. Med stor inlevelse vaggar han omkring i villaträdgården och spelar rollen som trollen Mitt, Mutt, Vingel-Pär och Snorkel-Frans medan spelare och ambassadörsbarn klappar takten och några tyska gäster storögt ser på:

Bakom varje sten och varje stam, stam, stam

Där tittar fram, fram, fram

Ett ganska livat gäng

 

Farsan har i både Åbys och Labans ögon en klar tendens att lägga sig i saker och ting han inte har med att göra. I bortamatchen mot Ungern i Budapest spelade han dock en viktig roll för att Sverige skulle kvala in till VM. Det var tjugo minuter kvar att spela och ett utspelat Sverige, som behövde minst oavgjort, låg under med 3-2. Ralf Edström var halvskadad och lunkade omkring i hettan på Népstadion utan att göra en människa glad.

– Du måste byta ut Ralf, för han gör ju ingenting, sa Laban till Åby.

– Njää, fan, kan inte byte Ralf, muttrade Åby.

De satt där och gruffade i tio minuter innan Åby till sist sa till Conny Andersson från Malmö FF att värma upp. I det ögonblicket, när Edström precis skulle bytas ut, fick Laban se en välbekant figur komma gående på löparbanan.

– Nu kommer Farsan, viskade han till Åby.

– Vad fan vill han? Nu säger jag upp mig!

Åby såg sig omkring med ett jagat uttryck i blicken och vände sig till Laban igen.

– Du, vi säger ingenting.

Och så satt de där som två skolpojkar och stirrade stint ut på planen, medan Farsan kom fram, ställde sig bakom dem och la händerna på deras axlar.

– Jaha, vad tänker ni göra då, pojkar?

De fortsatte att tyst stirra framåt. När Farsan inte fick någon kontakt med dem vände han och gick. Laban följde honom med blicken, för att vänta in det tillfälle då de kunde börja agera igen. När Farsan tagit sig ner till kortsidan kom Ove Grahn plötsligt loss på samma kant och skickade in en lyra mot mål. Därinne dök Ralf upp med sin panna. Efteråt var Farsans version att det var han som sagt åt Åby att låta Ralf vara kvar på plan.

Laban kan inte låta bli att tänka på det när han nu ser Farsan hålla hov i trädgården för spelarna som blinkar åt varandra ungefär som de brukar blinka åt varandra när Åby leder allsången av landslagslåten i bussen. Farsan är en av de många excentriska, storvulna och oftast välmenande personligheter som styr och ställer i svensk fotboll – Gunnar Ericsson, Tore Brodd som kallas »Tore Grogg«… Farsan är inte så olik Åby själv när man tänker närmare på saken. Inte så konstigt, kanske, att Åby har svårt för honom. Fast just nu har Åby annat att bekymra sig för. Helt säkra på avancemang till andra omgången är ju inte svenskarna.

»Torstensson spelar trots allt i västtyska ligan, där filmningens konst under denna tid praktiseras av mästare som Eintracht Frankfurts Bernd Hölzenbein.«

De dubbla världsmästarna från Uruguay är ett åldrat lag fullt av spelare på nedgång, men ingen vågar ta en seger mot dem för given. När den 33-årige Roland Grip nu får hoppa in på »Lill-Jannes« plats ställs han mot en ännu äldre motståndare, den 34-årige Luis Alberto Cubilla, och deras sävliga dueller i den 27-gradiga värmen på Rheinstadion väcker mycket glädje på den svenska avbytarbänken. Framför allt 32-årige Örjan
Persson (vars eget inhopp mot Holland fått en lakonisk bedömning i Aftonbladet: »Persson skjuter. Dortmunds fiskmåsar flyr«) har mycket roligt att säga om »The two Cubillas«.

Inte fullt så roligt är det att Sverige fortfarande har förtvivlat svårt att göra mål. En revanschlysten Ove Kindvall, som återerövrat platsen från Ejderstedt, bränner två frilägen och alla nyheter från Hannover, där Holland samtidigt möter Bulgarien, hålls hemliga av den svenska lagledningen. Sveriges sjunde raka
0-0-halvlek betyder att man fortfarande är beroende av att Holland ska slå Bulgarien, och att man ängsligt frågar sig vad som ska hända om Uruguay lyckas snubbla in ett mål.

Lyckligtvis passerar bara 16 sekunder av andra halvlek innan Ove Kindvall slutligen får utdelning på sitt slit. Han väggpassar med Benno Magnusson, chippar bollen över det uruguayanska försvaret till Ralf Edström som lättar upp bollen och med en otagbar volley stänker den i mål mellan den svartklädde målvakten Mazurkiewicz och stolpen. Ralf tar glädjestrålande ett språng upp i luften innan Roland Sandberg hinner ifatt honom. Lagkaptenen Bosse Larsson kommer framspringande, ställer sig panna mot panna mot dem och skriker:

– Det står 2-0 till Holland!

Det är inte ofta Bosse Larsson skriker. Han fick resultatet från sidlinjen i samma ögonblick svenskarna sprang in för andra halvlek. Nu lossnar allt för svenskarna, samtidigt som Uruguay alltmer desperat måste jaga framåt. Med en dryg kvart kvar får Kindvall återigen en passning i tillbakadragen centerposition och slår en stickare till Sandberg som tar emot bollen på ett tillslag och sätter fart mot straffområdet. Från höger, i en bana som skär Sandbergs, kommer inhoppande Thomas Ahlström och ser ut att vara på väg att ta bollen, men hoppar i stället över den, drar sin uruguayanske bevakare med sig och ger Sandberg fri kurs mot mål. Sandberg krutar på mot den bortre delen av målet, ser bollen ta i stolpen och i ett moln av kritrök fortsätta in i nätmaskorna. Glädjestrålande vänder han tillbaka mot egen planhalva, springer med båda armarna höjda mot skyn, tar plötsligt ett jämfota hopp på stället och slår en kullerbytta. Varken då eller senare kan han svara på varför han gör det: det är långt före de intränade målgesternas tid. Men även långt senare, när han får frågan av någon av alla de som minns ögonblicket på TV, kommer han att minnas det som det lyckligaste ögonblicket i sin karriär. Han vet att Sverige är vidare i gruppen. Ralf Edströms 3-0-mål, inlagt i ett övergivet mål sedan Sandberg och Conny Torstensson rullat upp det sydamerikanska försvaret, bekräftar bara saken.

 

För första gången sedan 1958 har Sverige tagit sig till andra omgången av ett VM. Motståndet i den nya gruppen, där segraren går vidare till VM-final, blir Polen, Jugoslavien och – sensationellt – hemmalaget Västtyskland, som förlorat den avslutande gruppmatchen mot grannen Östtyskland och bara blivit tvåa i sin grupp.

Första matchen går mot Polen, som väckt internationell uppmärksamhet genom att slå ut England ur VM-kvalet. I gruppspelet är de det enda lag som vunnit alla sina tre matcher och det mot klassiska fotbollsnationer som Argentina (3-2) och Italien (2-1) förutom en bekväm 7-0-seger mot noviserna från Haiti. De har dessutom stormat fram med en närmast gammaldags offensiv, ledda av Andrzej Szarmach med långt hår och mustach, och hans tunnhårige forwardsdrabant Grzegorz Lato.

Det svenska laget tar tåget från Düsseldorf ner till Stuttgart. Matchen ska spelas på Neckarstadion, vilket riktar omvärldens uppmärksamhet mot Bosse Larsson. Det var ju där, i VfB Stuttgart, som Larsson hade en så framgångsrik karriär under åren 1966-69, innan han valde att flytta hem till Malmö FF igen. Stuttgartledningen erbjöd honom ett guldkantat kontrakt, men hemlängtan blev för stark och dottern skulle börja svensk skola. När Bosse Larsson hade bestämt sig fanns det inte en människa i världen som kunde få honom att ändra sig.

Under tågresan sätter sig Åby ner med en grupp av spelare som han, i synnerhet under mästerskapen, kallar till sig för att stämma av sina funderingar med. Denna »inre cirkel« består av Ronnie Hellström, Bosse Larsson, Björn Nordqvist och oftast även spelare som Ove Kindvall och Roland Grip.

Åby funderar på vem som ska spela vänsterback i matchen. Han vet att Roland Grips insats mot Luis Alberto Cubillas inte säger mycket om hur han kommer att kunna hantera den vindsnabbe Grzegorz Lato. Han ställer en direkt fråga.

– Hur är det, Roland, tror du att hinner ikapp Lato?

Grip är en lugn jämtlänning som brukar säga att han får vara med i landslaget för att han bor så nära Arlanda (han spelar numera för Sirius i Uppsala). Men lugnet döljer ett starkt självförtroende.

– Jojje, svarar han, kan du komma på en enda ytter som sprungit ifrån mig?

Åby ser lite bekymrad ut, innan han spricker upp i ett leende. Han kan inte komma på något namn och antecknar Roland Grip för spel i morgondagens match.

 

På Hotel Mon Repos i Stuttgart möts
svenskarna av en märklig syn. I soptunnor utanför hotellet ligger vinlådor, tomflaskor och drivor av sönderrivna idolkort. Svenskarna får ta över det hotell där italienarna bott under gruppspelet, samma italienare som överraskande slagits ut av Sveriges blivande motståndare från Polen. För de spelare som var med under VM 1970 känns det som en revansch, eftersom det då var italienarna som la beslag på den förläggning svenskarna från början hade valt ut, en händelse som förvisade svenskarna till det dystra ålderdomshemmet i Toluca. Det blir ett symboliskt bevis för det de alla känner: att den lilla ringaktade nationen från norr nu tagit revansch för misslyckandet 1970, att de visat alla som inte trott på dem.

 

Både spelare och ledare funderar på nästa steg. För landslagsledningen, van vid små omständigheter faller det sig naturligt att genast ta ner förväntningarna. Inför matchen mot Polen säger Åby, i ett närmast vädjande tonfall, till pressen: »Nu är vi bland de åtta bästa i världen, begär nu inte mer av oss.« Långt senare ska spelare som Ove Kindvall och Björn Nordqvist jämföra med Tommy Svenssons sätt att medvetet förbereda spelarna mentalt för VM-framgången 1994, men för Åby Ericson och Laban Arnesson faller det sig naturligt att hålla en låg profil. Man ska inte tro att man är något. Inga lag ska få växa till himlen.

Den svenska amatörbakgrunden gör sig påmind på flera håll. Laban är oroad över den medicinska organisationen kring laget. Redan före VM upptäckte doktor Hans Lewerentz att de allsvenska klubbarna struntat i hans böner om att kontrollera spelarnas blodvärden och att dessa följaktligen var usla. Han fick raskt ordinera järntabletter.

Nu blir det också tydligt att Sverige har dålig kompetens inom rehabilitering. Laban har genomgått modern fysiologisk utbildning och vet att Linggymnastikens dagar är förbi: för honom kommer det följaktligen inte som en överraskning när Åby någon gång sköter uppvärmningen och det slutar med att några av spelarna får nackspärr. Massören »Knutte« Hallberg är däremot av den gamla stammen, som innan Åbys landslagslåtar tog över brukade leda allsången av Bättre och bättre dag för dag i bussen. Knutte är så hårdhänt att spelarna knappt vågar gå till honom. Han har ett förflutet som brottare och har ett sätt att pressa in tummarna längst ner vid muskelfästena och trycka så hårt han kan. Om spelarna skriker trycker han bara ännu hårdare. Claes Cronqvist, som även haft Hallberg som massör under sin tid i Djurgården, roar de yngre spelarna med skräckhistorier från Mexiko där Hallberg knådade Leffe Eriksson så att en skrikande Leffe ålade sig av massagebänken. »Ni är inga riktiga djurgårdare«, brukar Knutte grymta när han konfronteras med den sortens veklighet. Här i Västtyskland har Hallberg sådan hemlängtan att han packade väskorna redan före matchen mot Uruguay och verkade närmast besviken över att Sverige gick vidare

Konsekvensen av landslagets okunnighet blir att Ove Kindvall är borta till matchen mot Polen. Ljumskproblemen har till slut tagit ut sin rätt. Conny Torstensson går in i startuppställningen i hans ställe.

I första halvlek är Ove Grahn helt fri, med både Ralf och Roland i bättre läge innanför sig, men Grahn är gammal center och har inte Bosse Larssons split vision: han skjuter själv, över. Så, med bara två minuter kvar av första halvlek kommer ett långt polskt inlägg mot bortre stolpen. Ronnie Hellström, som hållit nollan i snart sju VM-halvlekar, väljer att stå kvar, medan Kent Karlsson och Björn Andersson låter bli att gå upp för att släppa fram Ronnie. Andrzej Szarmach når bollen före sin bevakare Andersson, nickar den snett inåt bakåt förbi Hellströms armar och på Grzegorz Latos tunnhåriga huvud, där polacken tränger sig fram förbi den tvekande Karlsson. 1-0 till Polen.

Efter 60 minuters spel i Stuttgart får den bristande medicinska kompetensen återigen konsekvenser, när Björn Andersson faller. Andersson från Öster har hittills varit ett av de stora utropstecknen i Sveriges VM, en modern ytterback av internationell kaliber; nu blir han liggande med en muskelbristning.

Claes Cronqvist, som sitter på bänken, ser vad som händer, anar att det handlar om ett omedelbart byte, och böjer sig hoppfullt ner för att knyta skorna. Bakom sig hör han, till sin förvåning, Åby ropa:

– Jörgen, börja värm upp, du ska in!

Jörgen Augustsson, den 21-årige backen från Åtvidaberg, är inte helt överraskad. Under träningen har han förstått att han var nära en plats i laget. Samtidigt kände han att han inte skulle bli besviken om han inte fick komma in, han har trots allt aldrig spelat någon A-landskamp tidigare. Bytet går fort, Jörgen Augustsson hinner aldrig bli nervös, han knyter sina röda fotbollsskor en sista gång, och rusar in på Neckarstadions gräs. Sverige ligger fortfarande under med 1-0, trots att spelarna gör sin bästa match hittills i VM.

Bosse Larsson får bollen vid mittlinjen, hör ett rop framför sig, »Bosse!« och lägger fram bollen till Conny Torstensson i straffområdet. Polske mittbacken Gorgon tacklar oförsiktigt och Torstensson faller lätt. Torstensson spelar trots allt i västtyska ligan, där filmningens konst under denna tid praktiseras av mästare som Eintracht Frankfurts Bernd Hölzenbein (som ska vinna två straffar åt Västtyskland under denna slutspelsrunda). Domaren Baretto Ruíz från Uruguay blåser. Sverige har straff.

Straffar spelade en viktig roll när Sverige gick till i VM. I båda de avgörande VM-kvalmatcherna, på den stenhårda grusplanen mot Malta och på snön mot Österrike, fick Sverige straff och båda gångerna expedierades de av Bosse Larsson. Men sedan dess har Bosse missat en stramare i vänskapsmatchen mot Schweiz, och dessutom i en vänskapsmatch mellan Malmö FF och IFK Hässleholm. Att man missar en straff betyder i Malmö FF att turen går över till en annan spelare, i det här fallet Staffan Tapper. Bosse har bestämt sig för att det får bli likadant här och när Bosse har bestämt sig för en sak går han inte att rubba. Flera spelare känner efteråt att Åby borde ha övertalat honom, men det är efterklokheten som talar.

Den långe Tapper går fram med sin lite kutryggiga hållning och slår bollen hårt, utan att titta upp, och nära den polske målvaktens högra stolpe. Långe Jan Tomaszewski, med nummer 2 på ryggen och ett tunt hårband kring kalufsen, ligger som ett streck i luften och tippar ut bollen till hörna. Tapper står kvar vid straffpunkten och pekar lite hjälplöst mot Tomaszewski: det är tydligt att målvakten har satt iväg mot stolpen innan Tapper rört bollen. I nästa ögonblick inser svensken att domaren inte tänker låta straffen gå om och blir stående som förstenad på straffpunkten. Med knutna händer och slutna ögon står han där, Sveriges i det ögonblicket mest olycklige man, innan Roland Sandberg hinner fram till honom och kramar om honom:

– Kom igen, Staffan!

Efter matchen är det Grahns skott som får Ralf Edström att muttra. Tappers straffmiss är sånt som händer, Grahns medvetna själviskhet är en mycket värre förbrytelse. Ove Grahn, med många års proffserfarenhet i den schweiziska ligan, replikerar med sitt karaktäristiska självförtroende att det var en bra chans, att bollen lika gärna kunde ha gått in. Han visar med händerna:

– Den var ju bara så här långt över ribban.

Edström är, trots sin ungdom, redan känd i truppen för sin snabba tunga. Han måttar samma avstånd som Grahn med sina händer:

– Hade du passat mig så hade den varit så här mycket under ribban.

 

Roland Grip får smälta nederlaget på Neckarstadions läkarmottagning. Han är en av de två spelare som lottats till dopningskontroll. Redan när han kommer in till läkaren och sjuksköterskan inser han att det som förväntas av honom inte kommer att bli någon lätt uppgift. Dock upptäcker han till sin glädje att en ölback, i stället för den sedvanliga lemonaden, ställs till hans förfogande. Grip börjar dricka. De andra spelarna anar att det kommer att ta tid, och lämnar Grip ensam åt sitt öde.

Stämningen är inte helt otvungen i det lilla rummet. Sjuksköterskan blir alltmer irriterad på att Grip inte kan klämma ur sig några droppar. Hon ska egentligen gå på middag, men förstår snart att hon kan glömma den tillställningen. Grip får lite dåligt samvete, men upptäcker att både det och besvikelsen över nederlaget lindras i takt med att ölen rinner ner. Först en stund efter midnatt lyckas han slutligen prestera.

 

Expresståget IC 144 avgår från Stuttgart klockan 13.05 den 27 juni och gör nio minuter senare ett icke reglementsenligt stopp vid den lilla stationen Asperg i stadens utkanter. Det svenska VM-laget tar plats i sin specialvagn längst fram vid loket, medan en vakt med k-pist ser till att de trötta och besvikna spelarna får vara i fred. På samma expresståg befinner sig även de svenska journalister som bevakat matchen på Neckarstadion, det är mer regel än undantag att spelare och journalister reser och bor tillsammans.

Journalisterna anar att Åby inte är på bästa humör, men några av dem tar ändå kontakt med presschefen Sten »Stabben« Ahlner och undrar om de inte kan få fem minuter med förbundskaptenen. Åbys svaghet för medial uppmärksamhet ger sig ännu en gång till känna. Snart drar han upp dörren till den vagn där den svenska pressen förskansat sig.

– Tjenare grabbar, tjoar han och höjer näven i en kollegial hälsning.

Snart börjar han tänka högt på det sätt som gör honom så populär inom presskåren. Han ifrågasätter, på sitt sedvanligt taktfulla sätt, om han kan använda sig av Conny Torstensson i matchen mot Västtyskland (Torstensson är lagkamrat i Bayern München med sex av de tyska landslagsmännen). Åby går sedan över till att tala om den dystra framtid som enligt hans förmenande väntar svensk fotboll – efter VM återvänder proffsen till sina utlandsstationeringar, och Sveriges framgångar kommer att göra att fler och fler spelare blir attraktiva för utländska klubbar. Detta ser Åby som ett hot: hans grundläggande synsätt är att proffsspel utomlands gör att en spelare är förlorad för svensk fotboll. Åby börjar sedan prata om Kjell Svensson, förbundskaptenen i ishockey. Han upplyser den svenska pressen om att Svensson uppbär en högre lön än honom själv, trots att Svensson bara arbetar halvtid på hockeyförbundet. Åby är formellt sett tjänsteman på Svenska Fotbollförbundet och får betalt efter lönegrad (80 000 kronor om året).

En journalist får för sig att Åby funderar på att avgå och ställer den logiska frågan: »Vad ska du göra i stället?« Åby spricker upp i ett snett leende och svarar:

– Jag får väl ta vilket kontoristjobb som helst! Och på kvällarna ska jag spela piano med Zarah Leander. Nej, slutar jag så är det bara en idiot som kan ta över!

Den lilla föreställningen får önskad effekt. Överledaren Sigge Bergh (»Sigge Matvrak«, som spelarna kallar honom) konfronteras med Åbys missnöje och kommenterar förvånat:

– Varför tar han upp det, nu och här?

Men bundsförvanterna i pressen tar strid för förbundskaptenen. »Svensk fotboll behöver dig Åby«, utropar Nic Åslund i Aftonbladet följande dag, medan Thure Isacson i Kvällsposten går till hårt angrepp mot fotbollsförbundet för att de inte betalar hans vän efter förtjänst.

 

Dagen före matchen mot Västtyskland, när den svenska lagledningen får syn på den tyska tabloidtidningen Bild-Zeitung, bestämmer de sig för att försöka hålla den från spelarna. Bild-Zeitungs journalistik är något helt annat än de svenska kvällstidningarnas; under turneringen har de systematiskt letat upp spelare bland Västtysklands kommande motståndare och svartmålat dem. Chiles sockersjuke tränare Ayala hånades som en kraftlös invalid och vad gäller australiern Manfred Schäfer, som emigrerat från Tyskland vid nio års ålder, letade man reda på gamla skolbetyg och framställde honom som ett dumhuvud.

Nu har turen kommit till Sverige och Bosse Larsson. Reportern Karl-Erich Jäger har tillbringat ett par dagar på hotellet och skildrar Larssons utseende i föga smickrande ordalag: »Ingen vill påstå att han är någon skönhet. Och Bo Larsson har säkert sällan upplevt att flickorna hoppat av glädje när han bjudit upp dem till dans. Hans hår är kortklippt som på en gammal preussare. Öronen, som i sig är tämligen ansenliga, förefaller därigenom ännu större och han har något hypnotiserande i sina tätt liggande ögon. Att näsan dessutom är allt annat än klassisk, passar in i bilden.« Larsson framställs som en rökande och whiskydrickande sälle som inte är blyg för att vara otrevlig om han tröttnar på sällskapet. Svenskarna blir rasande. Presschefen »Stabben« Ahlner förklarar att man helst skulle vilja ta Jäger avsides och ge honom ett rejält kok stryk, om man bara inte hade några vittnen. Som det nu är får man i tydliga ordalag meddela att han inte är önskvärd på hotellet längre. Den till synes så hårdföre Bosse Larsson reagerar på ett sätt som gör omgivningen orolig och förvånad. Man hade hoppats att han skulle bli förbannad, men han blir ledsen och sårad.

»Åby får inga pengapremier men erbjuds en gåva för sin insats. Han väljer ett par persiska mattor som han måste betala restskatt för efter VM.«

Det är alldeles knäpptyst på Rheinstadion. Trots de 66 500 på läktaren hör Laban Arnesson varenda regndroppe smattra mot plasttaket på kuren där den svenska lagledningen trängs med avbytarna. Ute på gräset ser han den otroliga synen: hur Ralf Edström, med ena knytnäven höjd, lugnt firar det fantastiska volleyskott som ger Sverige ledningen med 1-0 mot hemmanationen Västtyskland. Ingen anar sig till den högst triviala anledningen till hans behärskade glädje: Ralf Edström är magsjuk och rädd för att obehärskade krumsprång ska få pinsamma konsekvenser. Annars känns hans reaktion nästan som en spegelbild av Labans egen spontana känsla när han ser sig omkring på stadion. Ska detta sargade svenska lag, som redan gått längre än det har skäl att hoppas, lägga hinder i vägen för själva hemmanationen? Ska de ställa till det för ett västtyskt lag som hämtat sig efter förnedringen mot Östtyskland och alla de uppmärksammade schismerna, och nu under Franz Beckenbauers fasta ledning är på väg mot den väntade VM-finalen? Ska Sveriges möjligheter till VM-final leva vidare till sista omgången?

Tyskarna kommer inte att låta det ske, tänker pojken från Sandviken. Nu skjuter de oss.

Tolv minuter senare skördar ytterligare en bristning ett offer i det svenska laget. Bosse Larsson känner hugget i låret när han ska slå en hörna och går, precis som han alltid brukar, av plan utan att förändra en min. Menande blickar växlas bland alla de åskådare som sett artikeln i Bild-Zeitung.

 

I pausen går Claes Cronqvist och Sven Lindman upp till den generöst uppdukade buffé som hedersläktaren bjuder på i pausen. Det har blivit en trevlig vana för de lojala reserver som inte ens tillhör de fem som får sitta på bänken. De har redan döpt sig själva till »Korvgänget«, eftersom utbudet av tysk wurst är omfattande på dessa dignande bord. Cronqvist plockar åt sig av läckerheterna, sida vid sida med det tyska mittfältsgeniet Günter Netzer. Netzer är i samma belägenhet som de svenska läktarreserverna, men har hamnat där under helt andra omständigheter. Netzer är den stora stjärnan från EM 1972, en av huvudpersonerna i de spektakulära misshälligheter som skakat det tyska lägret och (antyds det) nu offer för Kaiser Franz aversion mot andra framträdande personligheter. Netzer vänder sig med ett brett leende till Cronqvist och gör inget för att dölja sin belåtenhet över att hans lagkamrater ligger under med 1-0.

Sehr gut, säger han och klappar svensken på axeln.

Sven Lindman, som i likhet med Cronqvist inte har spelat en minut av detta VM, iakttar skådespelet och reflekterar över skillnaden mellan det lag korvgänget tillhör och den mentalitet Netzer representerar.

 

I andra halvlek sköljs de kämpande svenskarna bort av Beckenbauers landsmän. Kent Karlsson tampas förgäves mot den västtyske skyttekungen Gerd Müller. Det är omöjligt att hindra honom att få bollen, det är omöjligt att ta den från honom. Och medan de svenska backarna kämpar mot Müller kommer tyskarna i andravågen och kastar sig över deras desperata undanrensningar. Fem minuter in i andra halvlek slår Wolfgang Overath in 1-1. Minuten efteråt träffar Rainer Bonhof båda stolparna innan bollen retfullt rullar in i mål.

Men svenskarna har ett sista äss i ärmen. Staffan Tapper slår fram en lång passning mot Sandberg, som sätter den förbi Maier. Den här gången gör han ingen kullerbytta. I stället rusar han bort mot sidlinjen och drar av bara farten med sig några lagkamrater. Tillsammans försöker de hetsa den tyska publiken: ni trodde ni hade knäckt oss, men nu har vi kvitterat! Det är den lilla bruksnationens sista trotsiga försök att göra uppror mot känslan att de inte får vinna, att de är på väg att bli ett träd som försöker växa upp till himlen.

Den tyska publiken är oberörd. Den pumpar vidare, likt den lagmaskin som de hejar fram nere på planen: »Deutschland! Deutschland! Deutschland!«

Åby kommenderar full fart framåt in i det sista. Sverige har förlorat sin ende bollvårdande spelare på mittfältet (Ejderstedt har kommit in i stället för Bosse Larsson och Torstensson dragits ner på mittfältet), de har ett hedersamt oavgjort resultat mot hemmanationen, men Åby tänker inte så. Han är fast besluten att försöka vinna matchen, att jaga den lilla chans Sverige fortfarande har att gå till VM-final.

Staffan Tapper tränas sedan ett halvår av engelsmannen Bob Houghton, som i opposition mot både Labans och Åbys idéer ska revolutionera den svenska fotbollen: han tänker att den här taktiken är ett självmord, under Bob hade de bara svalt bollen. Men nu leds svenskarna av en förbundskapten med en idealistisk, ja nästan romantisk, syn på fotbollen som på något märkvärdigt sätt samexisterar med all den där ängsligheten och egensinnigheten, och nu formar sig hans lag efter hans vilja och kastar sig framåt. På en tysk kontring efter ett svenskt anfall låser Müller som vanligt fast bollen inom straffområdet, Hölzenbein lägger ut den och Jürgen Grabowski kommer i andravågen och vräker den i mål. I slutminuten fäller Ejderstedt
Müller och Uli Hoeness slår in 4-2 på straff.

 

Efteråt väntar Åby på Ralf Edström och Björn Nordqvist som stannat och dopningstestats. Det är tyst en stund i minibussen på väg tillbaka till Mönchengladbach. Till slut kommer frågan.

– Grabbar, vad tror ni, säger Åby, var Bosse verkligen skadad?

Ralf tror inte sina öron. Han blir förbannad, men respekten för Åby gör att han säger, i något mer dämpad ton:

– Bosse? Klart han var skadad. Vad tror du?

Åby skruvar på sig och tittar ner i golvet.

– Ja, men jag bara tänkte…

Ralf sitter tyst. Det finns inte mycket att säga. Han antar att Åby är besviken på nederlaget och han vet att repliken bara är ytterligare en pusselbit i den kontrastrika mosaik som utgör Åby Ericsons personlighet.  Dessutom längtar han hem till det hotellrum han delar med Benno Magnusson. Han kliver in och säger till Benno:

-Jag måste ringa morsan och fråga om hon såg målet.

 

»SVERIGES GENOM TIDERNA BÄSTA MATCH. Jublet – målen – kommentarerna – Åbys stora dag trots förlusten.« Så lyder Aftonbladets löpsedel dagen efter matchen mot Västtyskland. Sådan är också den allmänna känslan, både bland spelarna och hemma i Sverige. Trots förlusten har vi på något sätt vunnit ändå. Eller kanske tack vare förlusten.

Denna tid som har blivit föremål för så mycket nostalgi är i sig själv djupt nostalgisk. Det som framhävs hos tidens idrottshjältar är Ingemar Stenmarks tystlåtenhet och Björn Borgs lugn, egenskaperna som förenar dem med det bondesamhälle, eller det »folkhem« Sverige fortfarande gärna vill vara. De må vara produkter av stenhård träning, men de får gärna bekänna sig till det enkla och anspråkslösa och helst på dialekt – Stenmarks »Då bar å åk« motsvaras av Ralfs »En gör så gôtt en kan.« Detta svenska fotbollslandslag tillåter den svenska nation som utomlands ses som jordens mest framåtsträvande land att för en stund låtsas som om den är tillbaka på Rekord-Magasinets dagar. Text och melodi på deras schlagerhit (femma på Svensktoppen samma dag matchen mot Västtyskland spelas, efter I min lilla värld av blommor med Eldorados, Hasta mañana med Lena Andersson, Honey honey med ABBA och Lilla Ann Louise med Sten Nilsson) kunde vara skriven när Åby fortfarande spelade med sin sextett på Hotel Standard i Norrköping:

Vi är svenska fotbollsgrabbar

och vet att vägen till VM är svår

kvalet gick ju utan tabbar

och vi tänker inte göra några i år

Vi ska kämpa för att vinna

och segermelodin finna

Grabbar, nu ska vi ta friska tag

för Sverige och för vårat lag!

 

Åbys landslag förkroppsligar samma attityd som alla dessa nödrim och hurtiga klyschor: en attityd av Lycko-Pär i stora världen, av anspråkslösa svenska fotbollsgrabbar på den svåra vägen till VM. Svenska folket identifierar sig med landslagsspelarnas egen häpna förvåning över framgångarna, Sandbergs kullerbytta, Bengt Grives förvånade utrop efter Ralfs volley i regnet (»vad är klockan?«), Åbys ansikte med dess bekymrade glädje i samma ögonblick. »Han vågade inte riktigt le, men han var glad i ögonen«, skriver P O Enquist i Expressen dagen efter Västtysklandsmatchen. »Han bläddrade försiktigt med läpparna, blinkade nervöst, och man såg vad han tänkte: nu jävlar, kanske, tänkte han.« Vår djupt kända anspråkslöshet kanske inte bara är ett handikapp i våra relationer med omvärlden; kanske kan just denna anspråkslöshet göra oss till ett föredöme för hela världen. »Vi«, sammanfattar Enquist, »är världsfotbollens finaste förlorare«.

Efter 2-1 mot Jugoslavien i den betydelselösa slutmatchen blir Sverige femma i VM. Spelarna får
20 000 kronor var i extrapremie från Fotbollförbundet. Åby får inga pengapremier men erbjuds en gåva för sin insats. Han väljer ett par persiska mattor som han måste betala restskatt för efter VM. Det grämer honom så länge han lever.

 

Den 4 september 1974 möter Sverige de holländska silvermedaljörerna från VM. Det är ett tillfälle för svenska folket att hylla sina succémän och deras folkkäre ledare. De bjuds på lunch på Stallmästargården i Stockholm av statsminister Olof Palme (som har vänsterhanden i gips, eftersom han halkat i duschen efter en tennismatch mot Harry Schein) och jordbruksminister Svante Lundqvist, under vars departement idrotten sorterar. Sedan står Åby och hans svenska fotbollsgrabbar nere på Råsundas gräs och vinkar till de 33 000 åskådare som kommit för att uppvakta dem.

På läktaren sitter Laban Arnesson. Han känner ingen glädje. Ingen har erbjudit honom att vara med därnere och ta emot folkets erkänsla för hans insats under VM. Det är så typiskt Åby, tänker han: han ska stå ensam i centrum. Redan under VM  gick det upp för Laban att Åby har hemliga möten med nyckelspelarna före match, utan att Laban får vara med; det gjorde honom förvånad och ledsen, men han tänkte att stora ledare kanske gjorde på det sättet. Dessutom var han ju så stolt och glad över att bara få vara med om ett VM och så överlycklig över det flyt de hade under några veckor under sommaren.

Men nu har det gått för långt. Bara för att man inte vill stå i rampljuset jämt vill man ju inte känna sig som någon jävla springpojke. De har haft ett möte med Åby, han och juniortränaren Lars-Oskar Nilsson, och förklarat att de gärna fortsätter som assistenter, bara det blir officiellt på något sätt. Nej, sa Åby. Förbundet vill inte ha det så, påstod han.

Nere på plan skickas ett svenskt landslag ut för att, på Åbys uppmaning, bjuda publiken på underhållning. Det blir 5-1 till Holland. På läktaren sitter Laban och skäms och tänker tillbaka på 0-0-matchen mot samma holländare två månader tidigare. Men han lägger sig inte i längre. Vill Åby ha det så här, tänker han, får han sköta det själv.

 

Fyra år senare, inför VM i Argentina, får Laban Arnesson erbjudande om att åka med som assisterande tränare. Han tackar nej. VM blir ett fiasko och kritiken tar Åby Ericson så hårt att han utvecklar svår astma. Året efter avgår han som förbundskapten. 1983, när han tillfrisknat, börjar han ta hand om matcherna där laget från 1974 återförenas. Spelarna infinner sig troget, mottar vart år ett brev på posten från Åby med årets statistik och får bannor av honom när de inte spelar tillräckligt fin fotboll. De gillar honom ju. Laban Arnesson tillfrågas aldrig.

I januari 2002 går Åby ut för att skotta snö och bada bastu, som alltid på fredagarna innan han och hustrun Britta ser Så ska det låta. Britta blir orolig när han inte kommer tillbaka och hittar honom död i bastun.

VM-laget från 1974 spelar fortfarande tillsammans, nu med Björn Nordqvist som lagkapten.