Återuppståndelsen

En pilot chansade och ett helt lag utplånades. En åldrad styrelseordförande som skulle ha varit med ombord blev ensam kvar. Offside var med när han försökte få brasilianska Chapecoense att flyga igen.

Klockan var 03:20 när 71-årige Plínio David de Nês Filho väcktes av signalen från den fasta telefonen i hotellrummet på Grand Hyatt i São Paulo. Han tittade yrvaket på klockan och undrade vem det var som ringde mitt i natten. När han svarade hörde han sin dotters röst. »Pappa«, sade hon. »Jag har något tråkigt att berätta.« Plínio reste sig upp i sängen och väntade på fortsättningen. Hans första tanke var att något hänt hans familj, men samtalet gällde Chapecoense, fotbollsklubben där han var styrelseordförande. Dottern berättade att flygplanet som transporterade överraskningslaget från södra Brasilien till finalen i prestigefyllda Copa Sudamericana hade tvingats nödlanda i Colombia. »Ingen vet ännu om någon är skadad«, sade hon. 

Plínio lade på luren och gnuggade sömnen ur ögonen. Han rafsade åt sig sina kläder och slog på sin mobil för att få mer information. Sedan satt han där på sängkanten och väntade oroligt i en och en halv timme. I gryningen kom beskedet från de colombianska myndigheterna. Det rörde sig inte om någon nödlandning. Flygplanet med hela truppen, tränarstaben och fyra styrelsemedlemmar hade kraschat mot ett berg tre mil söder om flygplatsen i Medellín. Endast tre av lagets 22 spelare rapporterades ha överlevt. Plínio tog sig för pannan och kände hur golvet gungade under hans fötter. Egentligen skulle han ha varit med på planet. Han hade avbokat biljetten i sista stund.

Telefonen ringde igen. Nu var det en reporter på Brasiliens största TV-kanal, belägen mitt emot Grand Hyatt, som bad Plínio komma till studion för att kommentera händelseutvecklingen. Chockad släntrade han dit. När direktsändningen startade rann tårarna nedför hans kinder. Plínio blev ändå kvar framför kamerorna hela morgonen. Bara en gång bad han om att få bryta. TV-bolagets personal gav honom lugnande medel och lät honom vila i soffan medan kamerorna slogs av. I soffan försökte den åldrade styrelseordföranden, som sedan en tid tillbaka regelbundet ätit medicin mot Parkinsons sjukdom, ta in det ofattbara. Totalt hade 71 av de 77 personerna ombord på planet omkommit. Tjugo av dem var journalister och expertkommentatorer som följt Chapecoenses historiska klättring från inträdet i division fyra 2009 till final i den sydamerikanska cupen sju år senare. Många av de döda, däribland klubbens president, var nära vänner till Plínio. 

Annons

Efter några minuter i soffan slog det honom att han var den ende i livet med mandat att ta beslut i klubben. Han bestämde sig. Den värsta katastrofen som någonsin drabbat ett fotbollslag skulle inte bli slutet för Associação Chapecoense de Futebol, klubben som hans far en gång var med och bildade. Plínio rättade till hörapparaten och reste sig upp. Han hade ett jobb att utföra. 

 

Sommaren 1973 var Plínio David de Nês Filho 27 år och arbetade i bolaget som styrde Chapecós största arbetsplats – ett svinslakteri som hans pappa grundat. I det fotbollstokiga Brasilien levde Plínio i en delstat – Santa Catarina – som närmast utgjorde ett undantag. Det fanns inte en enda känd fotbollsklubb inom en radie på 500 kilometer och inga maffiga arenor. Om Plínio ville se professionell fotboll fick han köra bil i sex timmar till miljonstaden Porto Alegre för att se Internacional eller Grêmio möta några av elitklubbarna från São Paulo eller Rio. Den sommaren samlades några av Chapecós mäktiga män för att råda bot på problemet. De bildade Associação Chapecoense de Futebol med det långsiktiga målet att bli Santa Catarinas bästa fotbollsklubb. För att ha en chans att uppnå målet bad männen Plínios pappa, som också hette Plínio, att sponsra klubben. Svinföretagaren tyckte att det lät spännande och fick utdelning redan två år senare när Chapecoense vann sin första titel i delstatsmästerskapet Catarinense. Klubbens popularitet växte i takt med att svinslakteriet erövrade allt större marknadsandelar i det expansiva Brasilien. Som mest hade bolaget 5 000 anställda i åtta slakterier och kunde även sponsra stadens volleybollklubb och delstatens tennislöfte Gustavo Kuerten. Nedgången inleddes när staten reglerade köttmarknaden i slutet av 90-talet. Plínio junior hade då tagit över bolaget efter pappan och tvingades sälja till Mauricio Macri, en förmögen argentinare som även var klubbordförande i Boca Juniors och som numera är Argentinas president. Macri var helt ointresserad av att sponsra Chapecós fotbollslag och tio år senare var Chapecoense i så dåligt skick att existensen var hotad. Räddningen kom när stadens borgmästare, som insåg fotbollens kommersiella värde för Chapecó, övertalade en grupp lokala affärsmän att utarbeta en finansiellt hållbar plan för klubben. Redan året efter spelade Chapecoense in sig i Brasiliens nationella seriesystem. Publiksiffrorna ökade och klubben fortsatte att klättra. VM-året 2014 tog man sensationellt steget upp till den högsta serien – Brasileirão.

– De flesta trodde att vi skulle åka ner igen, men så blev det inte. Istället lyckades vi kvala in till den sydamerikanska cupen, berättar Rodrigo Goulart.

Han är sportredaktör på Diário do Iguaçu, den ledande dagstidningen i sydvästra Brasilien, och var med när klubben 2015 tog sig vidare till kvartsfinal mot River Plate. Argentinarna vann programenligt med 3–1 i Buenos Aires, vilket innebar att Chapecoense behövde vinna lika stort när lagen möttes igen hemma på Condá, som fått sitt namn från ursprungsbefolkningen som lever i en by några kilometer utanför Chapecó. I returen var uppstickaren bara ett stolpskott från en bragd, men trots nederlaget vann förlorarna många hjärtan den kvällen. Åskådare som tidigare haft Grêmio eller Internacional som förstalag löste nu medlemskap i Chapecoense. 

– Mötet med River förändrade allt, menar Rodrigo Goulart.

Stärkta av utvecklingen kvalificerade sig laget till samma cup även säsongen efter. Där slog man ut legendariska Independiente efter straffar och ställdes i kvartsfinalen mot colombianska Deportivo Junior från miljonstaden Barranquilla. Resan dit blev en mardröm. Det brasilianska luftfartsverket godkände inte att Chapecoense chartrade ett plan av ett nystartat bolivianskt flygbolag som Sydamerikas fotbollsförbund Conmebol rekommenderat. Det kvittade att flygbolaget LaMia tidigare hade transporterat Argentinas landslag och flera av Sydamerikas bästa klubblag. Enligt luftfartsverkets regler fick klubben endast kontraktera ett brasilianskt eller colombianskt flygbolag för att genomföra resan. Avslaget tvingade Chapecoenses president att flyga laget till gränsstaden Corumbá och låta spelarna gå över gränsen till Bolivia med passen i handen. Därefter flög laget vidare till Bolivias största stad Santa Cruz, där ett av LaMias tre plan väntade för den avslutande sträckan till Barranquilla.

»Planet slog i med bakdelen mot en bergssluttning och bröts i tre delar. Den främre delen for vidare nedför Andernas branter och stannade först efter flera hundra meter.«

LaMias brittiska plan hade köpts av ett konkursat venezolanskt flygbolag som tidigare använt planen till att transportera turister mellan Isla de Margarita och fastlandet. Planen var idealiska för kortare sträckor men hade inte mycket till räckvidd. För att flyga till Barranquilla vid den karibiska kusten var planet tvunget att gå ner i den bolivianska djungelstaden Cobija för att tanka. Spelarna fick återigen gå genom passkontrollen och nådde inte resans mål förrän 48 timmar efter starten.

– Det var inte konstigt att laget förlorade med 1–0, säger Rodrigo Goulart.

Returmötet vann Chapecoense med 3–0 och för första gången var klubben som byggdes kring ett svinslakteri semifinalist i Sydamerikas näst viktigaste mästerskap. Där väntade påvens klubb, San Lorenzo från Buenos Aires. Målvakten Danilo, som räddat fyra straffar mot Independiente tidigare i turneringen, blev på nytt hjälte när Chapecoense tog sig till final. Plínio trodde knappt att det var sant och det gjorde inte många andra heller. Medierna älskade David-mot-Goliat-historien som aldrig verkade ta slut. Kunde »Undret från Chapecó«, som laget kallades i tidningarna, vinna även finalen mot Atlético Nacional? Hela Brasilien ville veta.

 

Söndagen den 27 november 2016 satt Plínio på Allianz Parque i São Paulo och såg sitt Chapecoense möta Palmeiras i den näst sista ligaomgången. För Palmeiras handlade det om att säkra ligatiteln, för Chapecoense mest om att spara kraft till onsdagens cupfinal. Redan dagen efter skulle laget ta planet till Colombia. 

Innan Plínio reste till São Paulo hade en av Brasiliens största fotbollssponsorer tagit kontakt med honom. Bolagets VD berättade att han charmats av Chapecoenses framfart i cupen och var intresserad av att sponsra klubben. Kunde Plínio träffas dagen efter matchen mot Palmeiras för ett mer formellt möte? Det var en möjlighet som styrelseordföranden inte kunde tacka nej till. Han avbokade sin flygbiljett och förlängde sin vistelse i São Paulo med ett dygn. Samtidigt som han förhandlade med den potentiella storsponsorn tog sig laget ut till den internationella flygplatsen. 

Ofrivllig chef. 71-årige Plínio David Nês Filho lider av ­Parkinsons sjukdom. Men han lever. Ett hastigt påkommet sponsormöte gjorde att han aldrig klev ombord på Chapecoenses dödsplan. Kort efter katastrofen utsågs han till ny klubb­president.

Återigen hade det brasilianska luftfartsverket sagt nej till att låta det bolivianska flygbolaget LaMia hämta truppen i Brasilien. Spelarna fick i stället flyga med ett annat bolag till Santa Cruz i Bolivia, där Chapecoenses chartrade LaMia-plan väntade med det gröna klubbemblemet klistrat på sidorna. Laget kom fram först sent på måndagseftermiddagen, vilket ställde till det. För att ta sig hela vägen till Medellín var piloten tvungen att gå ner i djungelstaden Cobija för att tanka, men eftersom den flygplatsen saknar belysning går den inte att använda efter mörkrets inbrott. Att skjuta på flighten till dagen efter var inte att tänka på. För att kunna acklimatisera spelarna till höjden i Medellín, 1 500 meter över havet, behövde laget anlända senast natten till tisdagen för att åtminstone hinna träna en gång före finalen.

Annons

Planets räckvidd var 2 965 kilometer och avståndet till Medellín var 2 940 kilometer. Det gav piloten endast 25 kilometer till godo, vilket inte är tillräckligt. Enligt internationella bestämmelser måste ett flygplan ha tillräckligt med bränsle för att kunna flyga i 45 minuter extra om något oförutsett inträffar. Den bolivianske piloten, som var en av delägarna i det nystartade flygbolaget, kunde ha valt att gå ner i Colombias huvudstad Bogotá för att tanka – men fortsatte istället mot slutmålet Medellín. Senare skulle det spekuleras om det till synes dumdristiga beslutet berodde på pengar. En extra mellanlandning betydde extra kostnader för det lilla flygbolaget. 

Efter nästan fyra timmar i luften sedan starten i Santa Cruz inledde så LaMia flight 2933 sin inflygning mot Medellín. Vad som spräckte pilotens planering var att ett plan från lågprisbolaget Viva Colombia inte lyckats landa i Panama City på grund av ett oväder och hade ansökt om att få gå ner i Medellín istället. Kontrolltornet bad Chapecoenses plan att cirkulera i luften i väntan på att det colombianska planet landat. Chapecoenses spelare befann sig då endast 30 kilometer från flygplatsen och piloten kunde ha meddelat att han hade ont om bränsle och begärt förtur. Men något sådant önskemål hördes aldrig från LaMia 2933. Möjligtvis för att piloten var rädd för att prickas av luftfartsmyndigheten. 

Efter att planet cirkulerat två varv i luften tog bränslet slut och lamporna släcktes. Nödbelysningen tändes i korridoren och spelarna började be till Gud. Först när piloten skrek »Tekniskt avbrott! Det saknas bränsle« insåg kontrolltornet allvaret och frågade piloten om han ville att de skulle förbereda flygfältet för en nödlandning. Det kom aldrig något svar. Planet sjönk snabbare och snabbare och det sista som hördes från flight 2933 var att den bolivianske piloten skrek »Jesus!« 

Planet slog i med bakdelen mot en bergssluttning och bröts i tre delar. Den främre delen for vidare nedför Andernas branter och stannade först efter flera hundra meter. 

 

Trottoaren längs huvudgatan i Chapecó är ren och bred och har överdrivet många mjukglasstånd. Jag köper en med ljummen karamellsås på toppen och konstaterar att trots att det snart gått två månader sedan olyckan måste man vara blind för att inte ständigt bli påmind om den. I nästan varje butik hänger affischer med laget som förolyckades. Vissa affärer har även klistrat upp klubbens nya slogan #VamosChape (Kom igen, Chape). I den välskötta staden med 210 000 invånare, som grundades för hundra år sedan av italienska och tyska nybyggare, finns inte en person som inte känner någon som känner någon som var ombord på LaMia flight 2933.

I slutet av huvudgatan ligger en rondell med vackra planteringar i mitten. Där vilar Chapecoenses klubbemblem på två tio meter höga pelare. Nedanför emblemet hänger en svart banderoll med »Obrigado« (»Tack«) översatt till ett tjugotal språk. Det är klubbens sätt att tacka för allt stöd som visades upp från hela världen när det behövdes som mest. I Rio färgades Jesusstatyn grön, i Paris färgades Eiffeltornet grönt och under en konsert i Mexico City höll rocksångaren Axl Rose ett tårdrypande tal till offrens anhöriga innan Guns n’ Roses spelade Knockin’ on Heaven’s Door. Bandet ändrade också sin logga på hemsidan och lade sina pistoler med rosor över Chapecoenses klubbemblem. Solidariteten kände inga gränser. Runt hela världen rapporterade nyhetskanaler oavbrutet om olyckan och i sociala medier spreds insamlingskampanjer till klubben som ingen tidigare hade hört talas om.

»I Brasilien har vi en bild av Colombia som ett våldsamt land med mord och droger. Jag hade ingen aning att de var så goda katoliker. Det som Atlético Nacional gjorde kommer vi aldrig att glömma.«

Jag slickar i mig mjukglassen och går uppför backen. Efter några kvarter kommer jag till en grönmålad betongkloss. Arena Condá består av fyra slitna läktare med plats för 22 600 åskådare. Sedan tre av Argentinas största klubbar förlorat här kallas stadion för Elefantkyrkogården, en plats där de stora går ner sig. Jag följer arenan till nästa gathörn där Chapecoenses supporterbutik huserar i en modern byggnad med glasfasad i två våningar. Trots att klockan inte ens är tio på morgonen står människor i kö för att köpa årets matchtröja. Om omvärlden visat solidaritet är det inget jämfört med Chapecós invånare. På mindre än två månader har försäljningen av årskort gått från 8 500 till 11 600 och antalet betalande medlemmar är snart uppe i 18 000. Om tillströmningen fortsätter måste klubben snart bygga ut sin arena för att få plats med alla fans. 

– Det är nu vi visar vad klubben betyder för oss, säger en pappa som handlar en tröja till sin 11-årige son. Vi är en liten stad. Vi måste hålla ihop.

I samma byggnad som supporterbutiken har klubben sitt kansli. Det första som syns i receptionen är Copa Sudamericanas silvriga trofé. Även om finalen aldrig spelades valde motståndaren Atlético Nacional från Medellín att hylla spelarna som dog genom att skänka vinsten till Chapecoense. 

Plínio David de Nês Filho sitter längst in i styrelserummet på ovanvåningen. Framför sig har han en dator, ett block och en trave spelarövergångar att skriva under. 71-åringen är mager, klädd i jeans och bär ett par glasögon som gör hans ögon större. Han har en ungdomlig blick, men det syns att han är sliten. Sedan kraschen har han arbetat dygnet runt med att kontraktera ett nytt lag till årets delstatsmästerskap. Premiären är bara några dagar bort.

– Folk frågar hur jag orkar, säger han. Jag svarar att jag inte haft något val. Det föll på min lott att få igång klubben igen.

DÖDSRESAN

1 Eftersom Chapecoense spelat ligamatch borta mot Palmeiras inleddes resan till cupfinalen i Colombia på São Paulos internationella flygplats. Klockan var 17.35 den 28 november 2016.

2 Laget bytte till ett chartrat LaMia-plan i bolivianska Santa Cruz. Djungelstaden Cobija kunde sedan erbjuda bränslepåfyllning, men då flygplatsen saknade elljus gick piloten inte ner där.

3 Nästa möjlighet till bränslepåfyllning: Colombias huvudstad Bogotá. Men piloten gick inte ner där heller. Tanken var inte riktigt tom och skulle räcka till Medellín, såvida inget oförutsett inträffade.

4 Ett oväder i Panama gjorde att ett plan på väg dit omdirigerades till Medellín. Chapecoenses plan tvingades cirkulera och klockan 02.55 förlorade flygledarna kontakten med planet, som kraschade i en bergssluttning drygt fyra mil söder om Medellín.

Det vita styrelserummet består av ett bord med 14 stolar. Det var runt detta bord som Plínio upprättade ett kriscenter så fort han kom tillbaka från TV-studion i São Paulo. Här tröstade han spelarnas gråtande änkor, familjer och anhöriga. Här skrev han under nödvändiga utbetalningar och förberedde den största kollektiva begravning som någonsin ägt rum i delstaten.

– Flera av spelarnas familjer har ingen egen inkomst utan levde helt och hållet på spelarens pengar. De både sörjde och oroade sig över framtiden, berättar han.

I flera fall stod klubben för begravningskostnaderna, och före begravningen den 3 december, fyra dagar efter katastrofen, radades de 64 kistorna från Colombia upp på Arena Condás gräs.

– Regnet öste ner, minns Plínio och berättar att borgmästaren i sitt tal sade: »I dag gråter även Gud.«

Minnet får honom att tystna. Han kämpar mot tårarna, men det går inte. Jag lägger min hand över hans och vi sitter tysta en stund. Sedan berättar Plínio om dagarna efter begravningen. Hur han var tvungen att lägga sorgen åt sidan för att på kort tid bygga ett nytt lag. Vid ett extrainkallat styrelsemöte valdes han enhälligt till klubbens nya president och det första han gjorde var att leta efter en ny tränare. Flera kända tränare hörde av sig och erbjöd sig att träna laget gratis. Plínio avböjde.

– Jag är tacksam för att de hörde av sig, men det går inte att ha en tränare som jobbar gratis. Hur ska jag då kunna ställa krav på honom?

Plínio kontrakterade Vágner Mancini, som tidigare lett Vitória i Bahia och som håller den låga profil som Chapecoense eftersträvar. Nästa steg blev att hitta spelare. Eftersom både sportchefen, den ställföreträdande sportchefen, tränaren och hans assistent dog i olyckan, fanns det ingen som visste vilka förstärkningar som var planerade inför säsongen. Plínio fick börja om från början och anställde Grêmios före detta sportdirektör till att hitta spelarna. Det blev en kamp mot klockan. Det var snart jul och då skulle agenterna försvinna iväg på semester. 

– Nästan 20 timmar om dygnet satt jag och den nye sportchefen vid det här bordet och ringde runt till klubbar, berättar Plínio. 

De började med att sondera 90 spelare, som blev till 50 och till slut 30. 

– Vissa dagar kontrakterade vi bara en spelare. En annan dag kontrakterade vi två.

ASSOCIAÇÃO CHAPECOENSE DE FUTEBOL

Annons

GRUNDAD: 10 maj 1973

ARENA: Arena Condá (22 830)

MERITER: Tilldelades Copa Sudamericana 2016 efter flygolyckan på väg till finalen.

ANTAL SÄSONGER I ­HÖGSTA SERIEN: 3

Ingen av klubbarna ställde till med problem kring övergångarna. Tvärtom. Aldrig förr har de annars så själviska storklubbarna i Brasilien varit mer solidariska. De flesta av de spelare som Chapecoense ville ha lånades ut till halva priset av konkurrerande klubbar. Flera av spelarna gick ner i lön och ställde inga krav på bilar, lägenheter eller annan lyx. De enda som krånglade var det brasilianska fotbollsförbundet som krävde samma övergångsavgifter som vanligt, trots att det rörde sig om 25 spelare som skulle kontrakteras på en och samma gång.

– Bara de avgifterna kostade oss flera miljoner, säger Plínio.

För att hålla budgeten satte han ett lönetak på 150 000 kronor i månaden till spelarna, vilket är hälften av en normal spelarlön i den brasilianska ligan.

– Vår filosofi är att inte ha några stjärnor i laget. Vi vill skapa ett kollektiv där löneskillnaderna är så små som möjligt, säger klubbpresidenten.

En av de storspelare som erbjöd sig att spela gratis för Chapecoense var Ronaldinho.  

– Visst, det var smickrande, säger Plínio. En VM-stjärna och Guldbollenvinnare i Chapecó! Tröjförsäljningen hade säkert gått bra. Men ärligt talat, vad hade han kunnat erbjuda sportsligt?

Plínio tackade nej.

– Ronaldinhos tanke var att spela här i tre månader, få en massa uppmärksamhet och sedan dra vidare. Så tänker vi inte i Chapecoense.

Inte heller Juan Román Riquelmes och Eiður Guðjohnsens intresse att hjälpa klubben togs på allvar.

– De twittrade. Något konkret förslag till klubben kom inte. Det var nog mest deras agenter som försökte stärka sina spelares varumärke.

Desto mer uppskattade Plínio den tänkta finalmotståndaren Atlético Nacionals supportrar. Samma dag som finalen skulle ha spelats i Medellín fyllde fansen sin arena till bristningsgränsen för att hylla de 19 motståndare som dog. Supportrarna sjöng, bad och höll en tyst minut. Utanför arenan samlades nästan 100 000 människor som visade sin vördnad genom att fylla gatorna med blommor. När Plínio tänker på stunden tystnar han igen och får åter glansiga ögon.

– I Brasilien har vi en bild av Colombia som ett våldsamt land med mord, droger och gerillakrig. Jag hade ingen aning att de kunde vara så goda katoliker. Det som Atlético Nacional gjorde för oss kommer vi aldrig att glömma.

»Det måste vara räddningsstyrkan, tänkte jag. De frågade om det fanns några överlevande. Jag samlade mina sista krafter, sträckte upp armen i luften och skrek: ›Hjälp! Här är jag. Jag vill inte dö!‹«

Presidentens största sportsliga utmaning i år är att Chapecoense ska spela väldigt många matcher. Förutom delstatsmästerskapet och ligan är laget direktkvalificerat till gruppspelet i Copa Libertadores – Sydamerikas motsvarighet till Champions League – eftersom Chapecoense utsågs till förra årets vinnare av Sudamericana. Därför består årets trupp av 37 spelare, varav endast 12 lyfts upp från det egna utvecklingslaget. Övriga 25 spelare är nyrekryterade. Målsättningen är att vinna delstatsmästerskapet, hålla sig kvar i ligan och gå vidare från gruppspelet i Libertadores.

– Visst, det är högt ställt för ett nytt lag som bara spelat ihop i några veckor, säger Plínio. Men bästa sättet att hedra dem som dog är att försöka bli lika bra som de.

Sekreteraren knackar på dörren till styrelserummet och lägger fram några papper till honom att signera. Plínio ser trött ut. Om två dagar är det dags för premiären i delstatsmästerskapet – lagets första tävlingsmatch efter olyckan. Jag undrar hur stressen tagit på honom.

– Det finns inte tid att känna efter, svarar han.

 

En av de överlevande spelarna rullar ut från klubbens grönmålade styrketräningsrum. Han har sår i ansiktet, på armar och ben. Den 24-årige reservmålvakten Jakson Follmann var en av sju passagerare som hittades vid liv på olycksplatsen. Hans sista minnesbild från planet är hur spelarna bad till Gud samtidigt som nödbelysningen tändes. Nästa minnesbild är från flera timmar senare, då han vaknade upp i en bergssluttning, kraftigt nedkyld och med smärtor i benen. Det var då han förstod att planet måste ha störtat.

– Jag såg några ficklampor och hörde någon skrika »Policía Nacional! Policía Nacional!« Det måste vara räddningsstyrkan, tänkte jag. De frågade om det fanns några överlevande. Jag samlade mina sista krafter, sträckte upp armen i luften och skrek: »Hjälp, hjälp! Här är jag. Jag vill inte dö!«

Räddningsmanskapet försökte dra ut Jakson Follmann från vrakdelarna. Det gick inte. Ena benet satt fast. Varje gång de försökte skrek målvakten av sådan smärta att det ekade över berget. En av akutläkarna gav honom en morfinspruta som sövde honom. Tre dygn senare vaknade han upp på sjukhuset i Medellín. 

– Först visste jag inte var jag var, säger Follmann.

När han tittade ner över täcket i sjuksängen såg han att den vänstra foten var omlindad med bandage. Den högra foten hittade han inte.

– En hel dag grät jag. Bara grät, grät och grät.

Fotbollsstad. Det första som möter en på flygplatsen i Chapecó är en bild på klubbens arena. Efter olyckan arrangerade det brasilianska fotbollsförbundet en landskamp ­mellan Brasilien och Colombia. Alla intäkter gick till de omkomna spelarnas änkor.

När läkarna från Chapecó anlände till sjukhuset i Medellín hade deras colombianska kollegor redan ritat ett streck runt Follmanns ena lår. Colombianerna menade att såren var så infekterade att de var tvungna att amputera hela benet. Läkarna från Chapecó insåg att målvakten aldrig skulle kunna gå igen och argumenterade för att istället skära under knäet. De fick tillåtelse att ta över behandlingen och inledde en kamp mot infektionen. Efter att ha tvättat såren rena mer än tio gånger gav infektionen med sig och Follmanns knä kunde räddas.

– Jag kommer aldrig att stå i ett mål igen, säger han. Men jag ska försöka ta mig tillbaka till ett normalt liv.

I över ett år hade Jakson Follmann väntat på att bli ordinarie målvakt i Chapecoense. I och med att förstavalet Danilo gjort en sådan succé i Copa Sudamericana hade han sålts till en bulgarisk klubb och Chapecoenses tränare hade bekräftat att Follmann skulle bli nummer ett nästa säsong. Även det brasilianska landslaget, som genomlever en målvaktskris, hade varit och tittat på honom.

– Jag undviker att tänka på det, säger Follmann. Läkarna menar att jag ska vara glad att jag är i livet.

I över en månad låg han kvar på sjukhuset i Medellín och flögs sedan i en privatjet till Chapecó där läkarna tvingades göra ännu ett ingrepp. Vänster fot läkte dåligt och saknade en viktig benbit. Läkarna stelopererade foten. När jag träffar honom har det bara gått en vecka sedan operationen. Den stelopererade foten är fortfarande gul och svullen. Follmann tittar förhoppningsfullt på den.

– Om några veckor ska jag kunna stödja på den, säger han.

Dagen före vårt möte kom Follmann tillbaka från Rio de Janeiro där han varit hedersgäst vid en vänskapsmatch som det brasilianska fotbollsförbundet arrangerade med Colombias landslag för att samla ihop pengar till de anhörigas familjer. Inför matchen rullades överlevaren ut på planen och tog emot publikens jubel. Känslorna tog över och Follmann hulkade sig genom den brasilianska nationalsången. Han lutar sig tillbaka i rullstolen och lyfter upp benstumpen. 

– Jag ska inte klaga. Jag har ändå haft tur, säger han.

Tack vare att läkarna amputerade under knäet kommer han att kunna gå med protes i framtiden. Varje dag går han på sjukgymnastik i klubbens lokaler. Främst handlar det om att stimulera blodcirkulationen i benen. Ju bättre cirkulationen blir, desto fortare kan läkarna placera en protes under knäet. 

Överlevare. Chapecoenses vänsterytter Alan Ruschel rullar ut sin tidigare lagkamrat Jakson Follman från klubbens gym. Båda överlevde kraschen, där 19 spelare, 4 styrelsemedlemmar, 12 ledare och 20 journalister dog. När Zambias landslag störtade 1993 omkom samtliga spelare, likaså i Supergaolyckan som drabbade Torino FC 1947. När Manchester United kraschade i München 1958 var åtta av 44 dödsoffer fotbollsspelare.

Follmanns pappa dyker upp vid styrketräningsrummet för att rulla hem sin son. Hela familjen har flyttat från delstaten Rio Grande do Sul till Chapecó för att ta hand om honom. Pappan är trevlig men vill helst att sonen inte ska lägga för mycket tid på att prata om kraschen med journalister. Tyska Der Spiegel och flera andra tidningar har fått nej på intervjuförfrågningar. 

– Vi vill att han ska tänka framåt, säger pappan. Inte tillbaka på olyckan.

Nästa vecka ska familjen flyga till São Paulo där Follmann ska få prova ut den protes som i framtiden kan betyda att han kan byta ut rullstolen mot kryckor. När det har skett ska han och hans flickvän gifta sig. Bröllopet var planerat till veckan efter fjolårets cupfinal. 

– Så fort jag kan gå igen bokar vi ett nytt datum. Jag vill inte rulla upp till altaret, säger han och skrattar.

För att ha fått hela sin karriär förstörd på grund av att en boliviansk pilot ville spara pengar är han förvånande skämtsam. Läkarna berömmer Follmann för hans mentalitet och menar att den goda återhämtningen beror mycket på honom själv. Klubben har också erbjudit honom en fast anställning på kansliet som han tackat ja till. 

– Klubben har verkligen ställt upp för mig, säger han. Annars hade jag inte klarat det.

Just när han ska rulla hem tillsammans med sin pappa kommer vänsteryttern Alan Ruschel fram och hälsar. Ruschel är en av de två andra överlevande spelarna och klarade sig bättre än Follmann. Nu drar han ett snuskskämt för att muntra upp sin skadade lagkamrat. »Jag har hört att du fått tillbaka känseln i kuken.« Det fungerar. Follmann skrattar och gör en highfive med Ruschel. Vänskapen mellan dem inleddes för fem år sedan då de spelade tillsammans i Juventude i Rio Grande do Sul. Efter olyckan har deras band blivit ännu starkare. Mitt under flygningen till Medellín bad Follmann sin kompis att lämna journalisterna bak i planet och sätta sig vid honom i den främre delen. Det räddade Alan Ruschels liv. Alla som satt bak i planet dog. 

– Ska vi grilla i morgon? frågar Ruschel. Jag kan köpa oxfilé.

Follmann sträcker ut sin knutna näve och dunkar den mot sin kompis.

– Klart vi ska grilla!

 

Alla försöker de hitta sätt att gå vidare. De som var med, de som skulle ha varit med, de som kände någon som var med. På en av träningarna inför premiären träffar jag klubbens nya pressassistent. Sirli Freitas är 33 år och började jobba för Chapecoense efter olyckan. När jag undrar hur det är att så snabbt efter en tragedi lära känna en klubbs kultur undviker hon att svara. Jag tycker att det är märkligt att en pressassistent inte svarar på en sådan enkel fråga och frågar igen. Inget svar den här gången heller. Fem minuter senare, när de lokala reportrarna och fotograferna ställt sig vid träningsplanens staket, kommer hon fram till mig.

– Min man var ombord, säger hon. Jag kan den här klubben utantill.

Jag skäms och påminns om vidden av olyckan. Det var inte bara spelarna som dog utan det var en hel infrastruktur runt en skrällklubb som gick bort just när den skrev historia. Förutom truppen omkom materialförvaltaren, massören, fysioterapeuten, läkaren och folk från marknadsavdelningen. Sirlis man var Chapecoenses presschef och satt längst bak i planet med journalisterna. När hans kropp flögs till Brasilien bad hon om att få se honom en sista gång.

– Jag trodde han skulle vara sönderslagen, säger hon. Men han var intakt. Det enda som saknades var hans hand.

Minnen. Pressassistenten Sirli Freitas är ny på jobbet. Hennes man, tidigare presschef i Chapecoense, omkom i olyckan. Efter katastrofen erbjöd klubben den numera ensamstående tvåbarnsmamman arbete på stående fot.

Dagen efter begravningen hämtade hon sin mans tillhörigheter på klubbkontoret och fick en stor kram av Plínio. Han undrade hur hon som frilansfotograf skulle försörja sina två barn på tre och åtta år. Sirli hade inte hunnit tänka på det. Hon hade fullt upp med att förklara för barnen att pappa inte skulle komma hem. Plínio förstod att det skulle bli svårt för henne även ekonomiskt och erbjöd henne att bli klubbens pressassistent.

– Bättre att sörja med andra i klubben än att bli deprimerad hemma, säger Sirli.

Barnens skola sänkte terminsavgiften med hälften och hennes lillasyster flyttade in i parets nybyggda villa för att ta hand om barnen när hon måste jobba kväll. 

– Jag ska klara detta, säger hon.

»Ni vet inte vad denna dag betyder för mig! Detta nummer kommer jag för alltid att bära med mig. Den 29:e november 2016 är min andra födelsedag. Dagen då jag föddes på nytt.«

Av alla flygolyckor som drabbat fotbollslag är Chapecoenses den mest omfattande. 19 spelare, 12 medlemmar ur tränarstaben, klubbpresidenten, 4 styrelsemedlemmar, 3 anställda på klubbens pressavdelning, en av cheferna för det brasilianska fotbollsförbundet, en sponsor och 20 journalister samt 7 besättningsmän. Klubbens enda viktiga person som inte var ombord var Plínio.

– Hade han gått ombord hade Chapecoense med största sannolikhet inte funnits i dag, säger Nivaldo Martins.

Han är den spelare som gjort flest matcher för Chapecoense. 298 gånger har han vaktat lagets mål, men förra året tog veteranen ett kliv tillbaka och blev tredjemålvakt. Det var därför han inte var med på flyget till Medellín. Efter olyckan gjorde han som många andra anhöriga: han hängde i omklädningsrummet och sörjde. En dag träffade Plínio honom i korridoren och gick rakt på sak. »Nivaldo«, sa han. »Vi måste bygga upp klubben igen. Jag vill ha med dig och din erfarenhet. Kan du ingå i gruppen som kontrakterar spelare?« 42-årige Nivaldo, som aldrig tidigare arbetat administrativt, insåg att hans kunskaper behövdes.

– Vi var så få överlevande att alla fick dra sitt strå till stacken, säger han.

 

Det finns inte så mycket att göra i Chapecó. Det var därför fotbollen så snabbt fick fäste när Plínios pappa hjälpte till att grunda klubben för 44 år sedan. Det slår mig hur nära det faktiskt var att flygolyckan tog död på klubben. Vad hade då hänt med Chapecó? Skulle stadens invånare börja stödja Internacional och Grêmio igen? Vad hade då staden haft att vara stolt över? Slakteriet drivs numera av riskkapitalister från São Paulo som struntar i Chapecós historia. De vill bara tjäna så mycket pengar som möjligt. Vem utanför delstaten Santa Catarina hade i framtiden brytt sig om en sömnig småstad om det inte funnits ett slagkraftigt fotbollslag här? 

Allt detta funderar jag på medan jag vandrar nedför huvudgatan. Det är dagen före premiären och jag måste erkänna att situationen känns märklig. Om två dagar börjar tävlingssäsongen. Då ska samma publik som brukade heja på sina nu döda hjältar ställa sig bakom ett helt nytt lag. Det kan inte heller vara alldeles enkelt för de nya spelarna att prestera under sådana omständigheter. 

Jag går in på Chapecós bästa restaurang och äter pasta lagad av en argentinare som bott i USA och som gärna vill tala engelska med mig. Det är inte så ofta han får chansen. Vid ett bord längre bort skålar ett sällskap i trendiga kläder. Jag känner igen en av personerna. Det är Túlio de Melo, en gång anfallare i danska Ålborg när Erik Hamrén var tränare där. När jag går förbi till toaletterna passar jag på att testa hans danska.

– Hvordan går det, Túlio?

– Det går fint.

– Du har ikke glemt din dansk?

– Nej, selvfølgelig ikke.

Säsongen 2004/2005 var Túlio de Melo en av Ålborgs bästa anfallare och gick sedan till Le Mans i Frankrike. Han stannade i tre säsonger och skrev därefter på för Lille, där han spelade över hundra matcher under fem säsonger. När Europakarriären var över 2015 återvände han till Brasilien och fick ett erbjudande av Chapecoense, som behövde erfarna spelare för att hålla sig kvar i högsta serien. Túlio gjorde sex mål på 16 matcher och fortsatte sedan till Sport Club do Recife. När han nåddes av nyheten om att hans tidigare lagkamrater förolyckats bad han sin agent att ta kontakt med klubben.

– Jag förstod direkt att de behövde mig, säger han.

Túlio de Melo kontrakterades på stående fot och är en av de tre nya anfallarna som ska se till att Chapecoense tar hem delstatsmästerskapet i år. Förutom att han känner ett ansvar för klubben lockas han av möjligheten att få spela mot Sydamerikas största klubbar i Copa Libertadores. Dessutom kommer han att få möta Barcelona. Efter olyckan ringde den spanska gigantens president till Chapecoense och erbjöd laget en vänskapsmatch på Camp Nou i augusti. Barcelona står för resa och uppehälle och skänker inkomsterna från biljettförsäljningen till Chapecoense.

– Föreställ dig att spela mot Messi på Camp Nou, säger Túlio.

Jag undrar hur stämningen är i den nya truppen.

– I början var det nästan ingen som pratade med varandra. Vi var alla nya och det fanns ingen ledare i gruppen. Först nu har det bildats några grupper. 

Túlio och den 36-årige målvakten Artur Moraes, som kallades för »Kung Artur« när han spelade i Benfica, är det nya lagets mest erfarna spelare och brukar umgås efter träningarna. Det är ungefär det man kan göra i Chapecó, menar Túlio: spela fotboll och umgås.

– Det är inte alla spelare som är vana vid att bo i en mindre stad, säger han. Jag tror att klubben har valt killar som inte får panik av det. 

 

Flera timmar före avspark är Arena Condá fylld av supportrar i gröna matchtröjor. Bakom målet håller en av de tre organiserade klackarna på att sätta upp banderollen med uppmaningen »Spela för dem som inte längre är med oss.« Jag går upp till vip-läktaren för att hälsa på Plínio men hittar honom inte. Han syns heller inte till i klubbstyrelsens bås, där styrelsemedlemmar och sponsorer vräker i sig ostar och vin. 

– Han är på läktaren, säger en av dem. Han sitter alltid där med sin familj. Mitt i smeten.

Det kvittar att Plínio tillhör den mest förmögna familjen i Chapecó. När det kommer till fotboll njuter han helst på läktaren och slipper gärna sponsorerna som han ändå träffar i veckorna. Jag hittar honom några platser in från en av gångarna på sittplatsläktaren. Han sitter tillsammans med sin fru, sin dotter och hennes man. Han är klädd i klubbens vita pikétröja och applåderar när laget springer in på plan för att värma upp.

– Det ser ju bra ut, säger han och blickar ut över den slutsålda sittplatsläktaren.

Några rader ovanför Plínios familj sätter journalisten Rafael Henzel nycklarna i radiobåset och pluggar in mikrofonen. Han är den ende överlevande av de 21 radiojournalister och expertkommentatorer som reste med Chapecoense till Medellín. Rafael Henzel har inte bara förlorat nära kollegor utan också vänner som han jobbat med i över tio år. Hans närmaste medarbetare, som han brukade sända matcherna med, satt bredvid honom på planet och omkom. 

– Det måste vara ödet, säger han. Varför är jag här i dag och inte han?

Stöd. Klubben har fått så många nya medlemmar efter olyckan att den tänker bygga ut arenan. För att hedra offren som dog i Colombia har också en bar – Chapecoense Bar – öppnats i Medellín. På väggen bakom disken hänger porträtt på de omkomna spelarna.

Rafael är så gott som återställd och saknar endast en fläck hår på skallen där ett sår läker. Psykiskt har han haft det svårare. 

– Det är svårt att ta in varför jag överlevde och alla andra dog, säger han.

När den 43-årige kommentatorn testar volymen inför matchen knackar det på dörren till radiohytten. Det är Chapecoenses nya sportchef som berättar att han har en överraskning till Rafael. Sportchefen drar upp en grön matchtröja med nummer 29 från en kasse. 29:an markerar inte bara datumet från flygkraschen i november, utan också datumet då laget och radiojournalisten återuppstår på Arena Condá: den 29 januari 2017.

– Du är en i laget nu, säger sportchefen. Vi behöver dig.

Rafael Henzel blir alldeles rörd.

– Ni vet inte vad denna dag betyder för mig! Detta nummer kommer jag för alltid att bära med mig. Den 29:e november 2016 är min andra födelsedag. Dagen då jag föddes på nytt.

Ögonen tåras på männen i radiobåset och Rafael Henzel kramas om av sportchefen. Sedan tar han på sig sin nya tröja, sätter mikrofonen till munnen och vrålar:

Raaaaddiiioooo Oeste Capitalllll sänder direkt från premiären på Arena Condá! Hoppas ni är med mig därhemma!

Glädjen han känner smittar av sig och det blir ännu ett kramkalas i båset. När sportchefen har gått frågar jag Rafael Henzel hur han känner inför att kommentera sin första match efter kraschen.

– Det enda som kan bli jobbigt är när domaren blåser av matchen i 71:a minuten för att hylla de 71 döda. Då kan minnena komma tillbaka. Annars känns det bra.

Nere på planen rusar motståndarna in. Inter de Lages är en av de minsta klubbarna i Santa Catarina och har tryckt upp Chapecoenses klubbemblem på bröstet bredvid sitt eget för att hylla de döda. Laget möts av applåder när de värmer upp. När startsignalen ljuder står hela arenan upp och välkomnar de nya hemmaspelarna som de inte hunnit lära sig namnen på. Chapecoense tar genast kommandot i matchen och möts av spontana glädjerop. Högeryttern Rossi stormar fram på kanten och släpper bollen i precis rätt ögonblick till den 23-årige anfallaren Niltinho, som lånats ut av Chapecoenses rival Criciúma. Utan att tveka stöter Niltinho in 1–0 och Arena Condá kokar av glädje. En halvtimme senare gör Rossi samma löpning och får över bollen till den andra anfallaren, Wellington Paulista. Han gör 2–0 och firar genom att springa fram till klacken och peka på nian på sin rygg. Nio var det nummer som Chapecoenses omkomne stjärnanfallare Bruno Rangel bar förra säsongen. Plínio ler och applåderar högtidligt på läktaren.

»Som du såg i premiären: känslorna tog över och vi tappade övertaget. Supportrarna kommer nog alltid att applådera när vi går in i 71:a minuten. De som dog är våra hjältar och förtjänar att hyllas.«

I andra halvlek reducerar Inter de Lages och när den 71:a spelminuten närmar sig tar jag mig upp till radiobåset för att vara där under den tysta minuten. Rafael Henzel sitter alldeles stilla framför mikrofonen när domaren blåser av spelet. Sedan vänder publiken och spelarna sina blickar mot vänsteryttern Alan Ruschel som kommenterar premiären för Brasiliens största TV-bolag. Det känns som om han återuppstått från de döda. Fortsätter Ruschel att göra framsteg i fysioterapin tror hans sjukgymnast att han kan spela fotboll igen redan i maj. Efter det vänder publiken sina blickar mot Henzel och applåderar. Det är deras sätt att hylla den enda överlevande journalisten. Henzel andas djupt för att hålla tillbaka känslorna och höjer sin hand som tack. 

Hemma i sin lägenhet följer Jakson Follmann matchen från sin rullstol. Pappan har monterat bort trösklarna i badrummet så att sonen kan rulla direkt in i duschen. Den tredje överlevande spelaren, mittbacken Neto, väljer också att se premiären hemma. Han var i så dåligt skick efter olyckan att läkarna först en månad senare kunde berätta för honom vad som hänt. När planet slog i berget hade det en hastighet på 263 kilometer i timmen. 

Efter den tysta minuten tappar Chapecoense fokus. Motståndarna lyckas inte utnyttja situationen och istället är Túlio de Melo, som inlett matchen på bänken, nära att kontra in 3–1 vid sin första bollkontakt. Det blir seger i återkomsten. Det nya laget övertygade och visade att de mycket väl kan infria målsättningen att vinna delstatsmästerskapet. Ändå är det inte resultatet som publiken jublar mest åt efteråt. Den största segern är att Chapecoense fortfarande finns. 

Premiär. När delstatsmästerskapet inleds i januari ­ställer Chapecoense upp med ett helt nytt lag på Arena Condá. De gröna vinner sin första tävlingsmatch sedan olyckan, men säsongens främsta mål är att lyckas i Copa Libertadores, Sydamerikas Champions League.

 

Två dagar senare samlas truppen på klubbens nya träningsanläggning Água Amarela (Gula vattnet), som ligger i närheten av indianreservatet där urfolket Condá lever. Stämningen är uppsluppen och som vanligt dyker Plínio upp för att prata med tränarstaben. 

– Det går inte att sitta på kontoret hela dagarna, säger klubbpresidenten.

Han är på gott humör och nöjd med hur det nya laget presterade i premiären.

– Nu kan vi blicka framåt, säger han.

Jag undrar om klubben kommer att fortsätta använda den 71:a matchminuten till att hedra de döda.

– Om vi ska stanna upp spelet vet jag inte. Det kan ge oss fördelar, men också nackdelar. Som du såg i premiären: känslorna tog över och vi tappade övertaget. Men supportrarna kommer nog alltid att applådera när vi går in i 71:a minuten. De som dog är våra hjältar och förtjänar att hyllas.

Plínio ursäktar sig. Han måste prata med sportdirektören som häckar i tränarbåset vid planens långsida. När han tar adjö märker jag hur hela hans huvud skakar. Parkinsons sjukdom blir bara värre och värre. Det kvittar att han varje dag tar bromsmediciner för att hindra förloppet. Plínio är 71 år. Hans far gick bort när han var 72. Tanken går inte att undvika. Hur lång tid är det rimligt att Plínio ska leda klubben? Kommer han att kunna vara med även nästa säsong eller braka samman tidigare? Hur som helst är hans främsta gärning redan gjord. Det var han som fick fågeln Fenix att lyfta från askan och det kommer människorna i Chapecó aldrig att glömma. 

Innan han försvinner hejdar jag honom och frågar om det nu, med premiären avklarad och med ett helt nytt lag på banan, inte finns tid för honom att stanna upp och ge tid till sin egen sorg. Han viftar avvärjande med handen. Den nya ledarstaben behöver stöttning, liksom spelarna som ännu knappt hunnit lära känna varandra. Och förresten är det match snart igen.

– Sörja kan vi göra sedan, svarar han. Nu måste vi spela.