Bebben Johansson

Det var den 11 april 2009. IFK Göteborg skulle premiärspela på nya Gamla Ullevi mot Djurgården och i spelargången väntade Bertil »Bebben« Johansson med en liten pojke klädd i blåvitt matchställ vid sin sida. Pojken höll en hörnflagga i handen.

»Är du nervös?« frågade Bebben.

Pojken nickade.

»Bra, då håller jag i dig så kan vi darra ihop«, sade Bebben.

Det var över 54 år sedan han spelade sin första match för IFK Göteborg. Ändå skanderade publiken hans namn när han nu klev in på planen för att placera ut den fjärde och sista hörnflaggan. Strax skulle Joel Alme premiärsjunga den nya inmarschlåten Snart skiner Poseidon, och i och med det skulle Schytts Heja Blåvitt – med textraden »vi ska minnas Bebben Johansson i alla våra dar«, en låt som spelats på Ullevi sedan 1976 – vara ett minne blott på arenan. I gengäld skulle det IFK-producerade studioprogrammet, som sänds inför match och i halvtid, få bära namnet Bebbens Hörna.

Bebben vandrade med försiktiga steg ner mot kortlinjen. Han såg inte så mycket längre, ögonsjukdomen hade fått synen att svikta ett par år tidigare, men just i denna stund räckte de andra sinnena gott. Han kände pojkens darrande hand i sin, han hörde jublet från läktarna, han anade doften från det vårvarma gräset. Och när han satte ner hörnflaggan och lutade sig mot den på samma sätt som han gör på det klassiska fotot från 1965, kunde han inte hålla tillbaka längre. Medan ramsorna ekade från klacken kände han hur tårarna trillade ner längs hans kinder.

 

John-Bertil Johansson föddes 1935 och levde sitt första år i Olskroken i Göteborg innan familjen bestämde sig för att flytta ut till Sävedalen. När systern Rut tog honom på en tur i barnvagnen i de nya hemtrakterna försökte John-Bertil uttala sitt namn, men det lät mer som »Bebben« och därmed var smeknamnet fött.

Han började spela fotboll med kompisarna på en plan mellan järnvägen och Säveån. I pauserna sprang pojkarna ner till vattendraget för att kolla sina spön, och när de fått napp fyllde de bondens badkar i kohagen intill med braxnar. Sedan fortsatte de spela. Ibland var det vanliga matcher, ibland egenkomponerade utmaningar. Vem kunde kicka sig fram flest meter med bara höger fot? Vem kunde sparka längst med vänstern? Snart upptäckte Bebben att han behärskade båda fötterna i princip lika bra.

När han började spela organiserat tvingades han resa till grannorten Partille, men bytte till Sävedalens  IF så snart klubben hade samlat ihop tillräckligt många spelare för en startelva. Redan som ung junior debuterade han i A-laget. Det höll hög klass med spelare som Leif Andersson (som senare blev Gais målvakt i 15 säsonger), Einar Smith (som också gick till Gais) och Åke Norén (som tog SM-guld med IFK Göteborg 1958). Bebben kom med i ungdomslandslaget och redan 1952 ryckte Blåvitt i honom. Tre gånger skrev han på för storklubben inne i staden – tre gånger ändrade han sig, eftersom han föredrog att spela kvar med kompisarna i Sävedalen. Dessutom var Sävedalens lagledare Erik »Ali« Pettersson inte sugen på affären eftersom han ansåg att den gänglige teknikern skulle vara en färdig allsvensk spelare innan han lämnade: »När Bebben får bollen ska det gå ett sus bland åskådarna.«    

Sommaren 1954 gjorde IFK ett sista försök. Under årets varmaste månader plågades Bebben av en infektion i prostatan, vilket han använde som svepskäl för att en övergång inte var att tänka på. Men när han en dag kom hem från jobbet satt IFK:s lagledning, samt idrottsläkaren Gösta Karlsson, vid köksbordet och samtalade med Bebbens mor. Läkaren lovade att hennes son skulle bli bra bara han skrev på för Blåvitt. Därmed hade Bebben inget val längre. Mamma insisterade och 1955 tävlingsdebuterade Bebben för IFK Göteborg i ett derby mot Gais.

Det blev tolv säsonger i IFK. Han vann Allsvenskans skytteliga 1958 och 1961 och tog två SM-guld – ett som spelare och ett som tränare – för klubben. Ett gott facit men samtidigt ganska blygsamt i en klubb som sedan dess upplevt 80-talets Uefacuptriumfer och 90-talets sex SM-guld. Dessutom kan man påpeka att Bebben faktiskt inte gjorde mer än fyra landskamper och att han är den enda tränare som ramlat ur Allsvenskan med IFK i hyggligt modern tid, säsongen 1970. Ändå är han en ikon på samma nivå som Torbjörn Nilsson – mannen som fansen refererar till som »Gud«.

 

Bebben pekar på sin hustru Solveig och säger:

– Vet du vad hon brukar säga till mig? »Är du inte snäll så möblerar jag om här hemma.« Du vet, då hittar jag ingenstans!

Han skrattar. Han fick diagnosen grön starr för flera år sedan. 2010 tvingades han till operation, men något gick snett och synen på ena ögat försvann helt. Med det andra kan han numera bara ana vaga konturer.

– Jag klarar mig inte riktigt själv längre. Du såg väl att vi hade målat grinden vit här ute? Det är för att jag ska kunna se den. Dit kan jag gå, men sedan vågar jag inte ta ett steg längre på egen hand. Jag kan ju gå in i en cykel eller vad som helst.

Det är tisdag förmiddag och jag är inbjuden till elvakaffe hos familjen Johansson på Hönö. I många år var det här ett sommarboende men för ett par år sedan flyttade de ut hit till ön i Göteborgs norra skärgård permanent. Bebben sitter bekvämt tillbakalutad i sin bruna skinnfåtölj. Solveig har tagit fram album med tidningsklipp från makens karriär, hon gav honom elva stycken när han fyllde 50. Artiklarna beskriver IFK-triumfer under 50- och 60-talet – och nästan alla berättar om hur Bebben dominerat spelet.

– Så var det, säger Solveig. När han kom hem efter en match kunde han säga att »i dag gick det inget vidare« och så när jag slog upp tidningen dagen efter stod det »Bebben bäst på plan«. De ville inte se att han var dålig ibland. Han var som en idol på något sätt. Men jag var alltid ärlig. Var du dålig sa jag det till dig.

– Och jag gav mig själv kritik, säger Bebben. När vi hurrade efter slutsignalen gick jag alltid igenom matchen i huvudet, då visste jag om det hade gått bra eller inte. Och ibland var jag inte bra. Antingen så ljög väl jag eller så ljög tidningarna. Och jag tror att det var de som ljög.

Solveig nickar.

– Ja, ibland var du dålig, Bertil. Och då var du fruktansvärt tråkig att se på plan. Då ville du inte vara med, du kunde se uttråkad ut.

Bebben skrockar:

– Jo, men så är det la. Det måste ju vara sköj ock här i livet.

Solevig skrattar. Hon och Bertil har varit tillsammans i över 60 år, de träffades redan när han spelade för Sävedalen. Solveig berättar att det inte var givet att det skulle bli ett par av dem. När Bebben lade in stöten sade han till Solveig – som ofta gick på Sävedalen IF:s matcher – att meddela i kassan att hon kände honom, så att hon och hennes far kom in gratis. Pappan tyckte det var en strålande idé men Solveig vägrade. Hon tyckte att Bertil, med sina blå kortbyxor och spinkiga ben, »såg ut som en stör«. Hon betalade hellre själv än att avslöja att hon dejtade lagets stjärna.

– Jag har alltid kallat honom Bertil, aldrig »Bebben«, säger hon. Det ekar i hela huvudet om jag skulle säga det. Jag tror kanske att jag är lite för generad. Jag har aldrig velat stå i centrum, har velat vara mer anonym. Så Bebben … nä, det säger jag inte.

– Men du sa ju det nu, två gånger! flinar Bebben från fåtöljen.

Vi bläddrar vidare i albumen. Solveig läser rubrikerna högt för maken, som fyller i med egna historier från matcherna.

– När folk frågar vad som är mitt bästa minne i karriären säger jag »hela min tid i Blåvitt«. Jag var ju bonnpojk. Sävedalen var kor och bondgårdar, vi hade en bondgård ett par hundra meter ifrån där jag växte upp. Och att flytta till Blåvitt då … ja, det var stort. Plötsligt visste alla vem jag var, plötsligt gick man omkring och hälsade på folk man inte hade en aning om vilka de var.

Jag frågar om det någonsin blev påfrestande.

– Nä, det var bara roliga år, säger Bebben.

– Du har alltid varit så utåtriktad också, säger Solveig. Det har nog hjälpt.

De berättar om tiden då de bodde på Inägogatan på Hisingen. I samma trappuppgång fanns ett gäng ungar som älskade fotboll i allmänhet och IFK:s stjärna i synnerhet. En av dem var Stefan Thylin, som senare skulle komma att bli välkänd sportjournalist. IFK tränade måndag, onsdag och fredag, så varje tisdag och torsdag knackade det på dörren. Där stod Stefan och gänget med en boll under armen och frågade: »Bebben, vill du spela boll med oss?«

– Ibland var det ju så det stod en upp i halsen, säger Bebben. Men så hade man ju en käring som sa: »Gå ut med pojkarna, de tycker det är sköj.« Så kom en torsdag när det ösregnade. Jag tänkte: »Gott, då kan jag ta tidningen och lägga mig i soffan.« Men tror du inte det knackade på dörren! Hela gänget stod där. Stefan hade ett Monopolspel under armen. »Bebben, vill du spela Monopol med oss?« Så vi satte oss och spelade Monopol medan käringen gjorde chokladpudding med vispgrädde!

Solveig skrattar.

– När Stefan fyllde 50 gav vi honom chokladpudding i present.

Jag frågar Bebben om han gjorde succé från första stund när han kom till IFK 1955. Han skakar på huvudet.

– Jag debuterade mot Gais, vet du. Det var 32 000 på läktarna – och det var inte för att jag skulle spela kan jag säga!

Han berättar att han fick fyra fribiljetter till matchen, och orutinerad som han var gav han bort tre – till brodern, pappan och grannen Åke – men behöll en själv eftersom han trodde att han behövde den för att komma in på arenan. I entrén förklarade mannen i luckan att Bebben redan var uppsatt på frilistan eftersom han ingick i startuppställningen. När han gick in hörde han en man ropa på honom utanför stängslet. Han ville veta om Bebben hade en biljett över.

– Jag visste inte vem det var men jag gav honom min. Senare fick jag veta att det var en kille de kallade »Lelle-Mylla«. När matchen började stämde ingenting för mig. Och snart hörde jag en röst från läktaren, den ekade över hela arenan: »Skicka hem bonnjäveln till Sävedalen igen!« Och han bara fortsatte, hela matchen. Jag visste inte vem som ropade men efteråt fick jag höra att det var »Lelle-Mylla«. Så ja, det var tacken för att han fick en biljett.

– När lossnade det för dig då? frågar jag.

– Ja du, det gick några matcher. Jag spelade höger-inner först och det gick väl så där. Sedan tog det fart efter hand och då blev det väl lite bättre …

 

När man tittar tillbaka på Bebbens spelarkarriär kan man fastna vid siffrorna – 290 mål på 464 matcher imponerar. Men statistiken drunknar lätt i den mängd anekdoter som finns om honom. Och det verkar inte vara avståndet i tid som fött myten. Redan på 50-talet skapades ett slags skimmer kring den tekniske bohemen från Göteborg.

Fotot från mötet med Örebro 1965, då han lutar sig nonchalant mot hörnflaggan i väntan på att motståndarmålvakten Sven-Gunnar Larsson ska få behandling efter en smäll och ställa sig i mål igen, satte förstås sin prägel. Men det finns fler livaktiga historier. Som den om att han inte kom med i VM-truppen 1958 trots att han var i sitt livs form och vann den allsvenska skytteligan samma år. Inför turneringen spelade Bebben för Pressens lag mot landslaget i en träningsmatch i Stockholm. Då var han usel. Veckan därpå mötte Alliansen – ett hopplock av göteborgsspelare – landslaget vid invigningen av Nya Ullevi och plötsligt snurrade Bebben upp Sigge Parling, känd benknäckare i Djurgården och en av de bättre halvbackarna under VM-slutspelet, gång på gång. Alliansen fick 2–2 mot de blivande silvermedaljörerna och efter matchen ropade en åskådare från läktaren: »Bebben, du ska fan inte åka utanför Göteborgs kommungräns!«

Eller ta historien om när en Bebbenfrispark säsongen 1960 fick en tidningsförsäljare på Stigbergstorget så i gasen att han började kalla laget för Änglarna – ett smeknamn som lever kvar än i dag. Eller den om att Pelé under sitt genombrott i Sverige-VM 1958  till en början kallades »Den svarte Bebben«. Eller bortamötet med Helsingborg då IFK borde haft straff men domaren missade och dömde frispark istället. Blåvittspelarna protesterade men Bebben lugnade lagkamraterna: »Gubbar, det spelar la ingen roll var bollen ligger.« Och så drog han in frisparken i mål.

– Den historien stämmer nog, medger Bebben. Jag tjötade mycket på plan. Det kunde vara allt möjligt. En gång sa jag till en gnällig motspelare: »Du kan hålla käft … men det kan inte jag!« Eller när jag skulle lägga hörna och någon sa: »Sätt den direkt i mål nu Bebben.« Då kunde jag vända mig om och säga: »Nä, det får jag inte för fackföreningen.«

 

Under slutet av 50-talet och början av 60-talet var Bebben som bäst. Han avslutade lika bra med båda fötterna. Han skruvade då och då in hörnor direkt i mål. Och han var en makalös frisparksskytt. Efter att ha fått råd från tränaren Yngve Brodd att inte gå på kraft utan bara se till att skruva bollen hårt över muren blev han ännu bättre.

Men både han och laget varvade storspel med rena plattmatcher. I andra omgången säsongen 1960 gjorde Bebben fyra mål i 5–3-segern över Degerfors. Några veckor senare föll Blåvitt mot IFK Norrköping med 0–7. Säsongen därpå premiärspelade IFK mot Hammarby och vann med 7–1 (Bebben satte fem) och följde upp med idel bra resultat under våren. Men när hösten kom tog man bara en seger på de sista åtta matcherna.

1965 började Bebben känna ett tryck under revbenen när han spelade, det var som om han fick håll i varenda match. Kroppen sade ifrån efter alla år på elitnivå. Med kramperna försvann mycket av glädjen, och han bestämde sig för att det var sista säsongen. IFK:s ordförande Erik Johannesson accepterade beslutet och erbjöd Bebben att träna B-laget istället, under förutsättning att »då är det detta som gäller – du är tränare och inget annat«.

Men när säsongen 1966 startade gick Blåvitt dåligt. Redan efter tre omgångar fick Bebben frågan om han kunde rekommendera två B-lagsspelare som var redo att ta klivet upp. Bebben lanserade »Perra« Eriksson och Håkan Eklund. A-laget tog båda – men vädjade också till Bebben själv att snöra på sig fotbollsskorna igen. Det gjorde han och den hösten knep IFK till slut en fjärdeplats. Säsongen därefter tränade han A-laget istället men fick än en gång – efter endast sju poäng på de elva första matcherna – rycka in som spelare. Han gjorde till slut tio allsvenska matcher under året. Säsongen därpå blev likadan. Spelet hackade, laget låg på nedflyttningsplats och under en träningsmatch på sensommaren borta mot KB i Köpenhamn sade lagledaren Rune »Killing« Emanuelsson åt Bebben att byta om. Tränaren lydde, IFK vann matchen med 4–1 och klarade senare den hösten nytt allsvenskt kontrakt.

Men sedan var det definitivt slut. 1969 var Bebben enbart tränare och laget som året tidigare hotats av nedflyttning vann SM-guld. När reportrar frågade hur han lyckats med mirakelvändningen ryckte Bebben på axlarna och förklarade att de bara spelade gammal hederlig »bonnfotboll«.

 

Söndag eftermiddag i slutet av oktober. Bebben och Solveig ska in till Göteborg för att se IFK möta AIK i den näst sista matchen på Gamla Ullevi för säsongen. På färjan över till Hisingen upptäcker Hönöbon Gunnar Dahlman, klädd i blåvit halsduk och keps, paret. Han har aldrig träffat dem tidigare men känner igen Bebben och erbjuder skjuts in till arenan.

– Jag blev medlem i klubben efter -82, när det var så svårt att få tag i biljetter, berättar Gunnar medan han rattar bilen mot centrum. Så jag är lite av en veteran.

Bebben frågar om han är med i föreningen Gamla Kamraterna.

– Nä, men jag är med i Gamla Redbergspojkar, säger Gunnar.

– Ja, de är gamla de ock, säger Bebben.

– Jag är född i Olskroken vet du, inflikar Gunnar.

– Ja, det är jag ock. Hökegatan.

– Olskroksgatan.

Bebben nickar på sin plats i framsätet och säger:

– Jaha … Nä, jag var ett år när jag flyttade därifrån.

– Så du hann aldrig bli belastad?

– Just. Jag ville inte säga det, jag hoppades att det märktes.

Gunnar vänder sig mot Bebben. Han har något att bekänna:

– Det var ju RIK som var det största laget där, med Karl-Alfred och Sanny. Så när de gick till Gais började jag faktiskt gå och titta på Gais …

– Nä, gjorde du det? säger Bebben förvånat.

– Men det är la preskriberat nu, tycker du inte det?

– Fick du utslag?

– Nä, jag fick inte det. Jag slutade i tid.

Och så där fortsätter de. Gunnar berättar om folk han har jobbat med på SKF, Bebben kontrar med arbetskollegor från sina år på Götaverken. Gunnar frågar om de gamla spelarna från 50-talet är i livet i dag, Bebben berättar om de är det. Vissa lever, andra inte. Och en är så dålig att »de inte ens vågade berätta för honom att hans fru dog«.

– Var inte »Chaplin« på SKF också? frågar Solveig från baksätet.

– Chaplin Lundberg? säger Bebben. Nä, han är död.

– Jo, att han är död vet jag, suckar Solveig. Men jobbade han inte på SKF?

– Jo, han jobbade nog där, säger Gunnar. Det var många bra spelare som var på SKF då. Agne Simonsson jobbade ovanför mig, på kontoret. När han kom tillbaka -58, efter VM, gratulerade jag honom till silvret. Han var väldigt försynt, nästan så han tyckte det var jobbigt att folk kom fram och gratulerade.

Bebben suckar:

– Ja, han är också dålig nu, Agne.

Det blir tyst i bilen för ett ögonblick. Gunnar lägger sig i ytterfilen när han kör in i Lundbytunneln. Ljuset från höstsolen ersätts av det murrigt orange skenet från lamporna inne i bergskroppen. Efter ett tag säger Gunnar:

– Jag minns att vi hade en gubbe på förrådet, Eliasson hette han. Han bar alltid sossarnas fana på första maj. Och när Kamraterna hade slagit Gais en gång kom han före första skiftet och satt och väntade. Så sprang han ut och tog alla gaisare i hand när de kom till jobbet. Och så hade han dragit ut dasspapper från de där stora dassrullarna i taket i hela fabriken, som girlanger!

Bebben skrattar.

– Det var la inte ofta han fick springa och håna gaisare – de var ju så bra på den tiden. Men du vet när Gais åkte ur -55, då gjorde de en kista på snickarverkstaden på Götaverken. Så stod det på kistan: »Karl-Alfred – vila i frid.« Och så satt det ett ljus bredvid.

– Det var nog roligt på de större ställena förr, säger Solveig. Det blev mycket tjöt.

– Ja, det är annat i dag, säger Gunnar. Spelarna går från en klubb till en annan – och man hinner inte med förrän de spelar i en tredje. Det är en massa okända spelare i Blåvitts tröjor …

Gunnar svänger av motorvägen, saktar farten i höjd med Nya Ullevi och kikar mot parkeringsplatserna på andra sidan älven.

– Jag brukar köra ner i garaget, men på söndagar kostar det bara två kronor att stå vid Mariakyrkan. Jag är snål också, vet du.

Bebben flinar:

– Det måste du vara om du ska köra ett sånt här gäng, för du får inte en spänn av oss!

 

Bebben och Solveig går arm i arm mot Gamla Ullevi. Hon koncentrerar sig på ojämnheter i asfalten och förvarnar maken när de dyker upp, han passar på att dra några vitsar för Gunnar. På trottoaren 20 meter bort stannar ett gäng Blåvittsupportrar upp och pekar.

– Är det Bebben som går där? säger en av dem.

Vännerna nickar leende och betraktar sällskapet som traskar mot arenan.

Inne på Gamla Ullevi tar Solveig och Bebben som alltid plats bredvid sportchefen Håkan Mild på läktaren. När Snart skiner Poseidon ljuder från högtalarna står Mild med halsduken utsträckt ovanför huvudet. Solveig sjunger med medan Bebben får hjälp av sin gamla lagkamrat Donald Nicklasson att fästa hörlurarna vid öronen. Via en kommentator på arenan får Bebben matchen refererad för sig. På så sätt kan han följa händelserna trots att han inte ser någonting.

– Jag vägrade först testa det här, berättar han. Jag skämdes väl lite. Men nu är det fantastiskt. I början levde jag mig in så i matcherna att jag inte tänkte på att jag hade dem på mig. Så när kommentatorn sa något jag inte tyckte stämde vände jag mig om och skällde på gubben som satt på raden bakom. Jag trodde det var han som pratade! Han tyckte väl jag var en idiot… och det hade han ju rätt i.

Bebben ler:

– Ibland vänder jag mig till Mild för att fråga vad fan laget håller på med. Men då har han försvunnit ner till bänken utan att jag har märkt det.

Även denna dag finns det anledning att fråga Mild vad laget sysslar med. AIK dominerar och redan i 15:e minuten gör Niklas Backman 1–0 till gästerna. Bebben lyssnar på kommentatorn i lurarna. IFK trycks tillbaka, slår ifrån sig och skapar i princip ingenting framåt. Bebben stampar oroligt i betongen. Han är så inne i matchen att han inte noterar när klacken i den 19:e minuten drar igång sin ramsa. Den lanserades säsongen 2011, och melodin är tagen från TV-serien Solsidan:

– Vi sjunger högt för vårat lag! Vi stöttar er i med- och motgång! Blåvitt ska alltid finnas kvar – och vi ska minnas Bebben Johansson i alla våra dar!

 

Några veckor senare ligger himlen som ett grått täcke över bukten utanför Hönö. Det är några ynka plusgrader i luften och inne i vardagsrummet sitter Bebben i den bruna skinnfåtöljen och lyssnar på Radio P4 Göteborg. Solveig är på symöte.

Säsongen 2012 är slut, IFK slutade sjua i tabellen och Bebben var på varenda hemmamatch. Jag serverar kaffet, som Solveig förberedde innan hon gav sig iväg, och slår mig ner i soffan. Vi pratar om hur det kan komma sig att supportrarna fortfarande hyllar en spelare som lade skorna på hyllan för 44 år sedan. Bebben har inget svar.

Jag säger att det kanske har att göra med att han var rätt spelare i rätt tid. IFK Göteborg hade några tunga år innan han kom till klubben – 1951 gick de upp i Allsvenskan efter en säsong i division två, och åren som följde placerade man sig fyra, nia, åtta … SM-guldet 1958 kom som en överraskning och IFK blev ett poplag samtidigt som svensk fotboll exploderade åskådarmässigt, tack vare de nya arenor som byggdes inför VM. Hans debut mot Gais 1955 förblev publikrekord på Gamla Ullevi i alla år. Det var goda tider och lätt att älska en tillbakalutad personlighet som såg till underhållning i första hand. Dessutom var han en tydlig symbol för staden: alltid nära till skratt, alltid tid över för att »tjöta«, alltid bäst inom kommungränsen. Och den bohemiska stilen på planen vägdes upp av det hårda slitet vid sidan av – i yrket som plåtslagare på Götaverken, en del av Göteborgs stolta varvsindustri. Under alla sina år i Blåvitt steg han upp kvart i fem sex dagar i veckan. Fyra på eftermiddagen åkte han direkt från arbetet till Kamratgården för träning. Han jobbade även lördagar och var det match i Stockholm på söndagen gick han direkt från passet till centralstationen för avfärd mot huvudstaden. När laget återvände, efter hemfärd med nattåget, klockan sex på måndag morgon, bar det av till Götaverken igen.

Bebben lyssnar på vad jag säger men rycker bara på axlarna.

– Jo, jag vet inte. Det var ju inte det lättaste jobbet, det var det inte. Stå och klippa plåt en hel dag, lägga fram och göra i ordning.

Han flinar:

– Det var väl därför jag var tvungen att vila mig på hörnflaggorna ibland.

Jag frågar om det är något han ångrar i sin karriär.

– Nej, svarar han direkt. Jag är så oerhört tacksam för allt jag fått vara med om … Det enda som kan gnaga i huvudet på en än i dag är att jag aldrig fick bli proffs. Jag skrev på för två klubbar – Genoa och Torino – men då var det importstopp i Italien. Jag kanske inte hade trivts, men det hade varit kul att testa om man hade klarat upp det där nere … Men det är klart, det hade ju varit utanför Göteborgs gränser.

Bebben skakar på huvudet.

– Nä, jag kan inte sitta och gräma mig för något. Du vet, när det var invigning av Kamratgården i våras satt Ruben [Svensson] och jag vid ett bord, A-laget stod längre bort. Det var ju längre kö till vårt bord! Två gamla gubbar. Och folk ville att jag skulle skriva autografer. Det kom till och med en som ville att jag skulle skriva på hundens värmeskydd. Men du vet, börjar jag skriva ett B kan ju nästa bokstav hamna på örat på hunden. Det ser ju inte jag.

Han trevar med fingrarna för att hitta rätt grepp om kaffekoppen. Med hjälp av båda händerna för han den sedan långsamt till munnen. Han säger:

– Jag förstår inte det där. Jag har alltid känt mig som en vanlig Johansson. Jag har ju bara haft tur med idrotten lite grann.