Bobans sista spark

Zvonimir Boban är världsberömd för att ha vunnit ligatitlar och Champions League med ett av fotbollshistoriens bästa klubblag. I hemstaden Zagreb hyllas han framför allt för en karatespark.

Maksimirstadion i Zagreb den 7 oktober 2002. Zvonimir Boban, kroatisk nationalidol och frihetshjälte, en gång ung lagkapten i Dinamo Zagreb, har bjudit in en rad världsstjärnor till avskedsmatch på sin gamla hemmaarena. En efter en springer hans gamla lagkamrater från Milan ut på arenan.

Framför mig står en ung Dinamosupporter med fjunig mustasch, svart bomberjacka med Dinamomärke på högerarmen, jeans och mörka gymnastikskor. Han applåderar när Milanspelare som Paolo Maldini, Franco Baresi, Marcel Desailly, Marco Van Basten och Frank Rijkaard springer in på planen.

Men så börjar han hoppa upp och ner, pekar finger och buar ikapp med Dinamos ökända supportergrupp Bad Blue Boys. Först förstår jag inte vad som framkallat detta raseri men så ser jag att en av Bobans bästa vänner från Milantiden, Dejan Savicevic, har kommit in på planen.

Annons

Savicevic är montenegrin och numera jugoslavisk landslagstränare.

Det finns naturligtvis inte en enda person bland de 40 000 åskådarna på Maksimirstadion denna klara oktoberkväll som har glömt kriget. Allra minst medlemmarna i Bad Blue Boys.

Zvonimir Boban ser förtvivlad ut och höjer armen för att tysta fansen. Han ser ut att skämmas. Inför de visslande läktarna ger han Dejan Savicevic en lång kram.

På samma plats utdelade Zvonimir Boban tolv år tidigare en karatespark mot en polis.

I mångas ögon utgjorde just den sparken startsignalen till ett av de blodigaste krigen i europeisk nutidshistoria.

 

När Zvonimir Boban växte upp i Imotsk, ett idylliskt samhälle sju mil norr om Split, var det ingenting som tydde på att han skulle bli en av den kroatiska historiens mest mytomspunna personer.

Han var ett mycket begåvat barn, läste Fjodor Dostojevskij som liten. Pappa Marinko var fotbollsfantast och så fort han var ledig tog han med lille »Zvone« och storebror Drazen till en jordplätt fem minuters gångväg från deras hus. Där spelade de fotboll tills det blev så mörkt att de inte kunde se varandra.

»För att förstå hur matchen kunde urarta på ett så makabert sätt måste man förstå vilka spänningar det fanns mellan kroater och serber på den tiden.«

När bröderna kom upp i tonåren åkte de till Hajduk Split för provspel, men fick besvikna återvända hem utan något erbjudande. Tränarna i Hajduk tyckte att bröderna Boban var duktiga men att något saknades, att Zvonimir var för vek, att han hade »flugben«.

För de flesta familjer skulle proffsdrömmen ha tagit slut där, men Marinko, som varit en hyfsad fotbollsspelare själv, sålde huset i Imotsk och flyttade till huvudstaden Zagreb.

Zdenko Kobescak var en av Bobans första tränare i Dinamo och när jag når honom på telefon berättar han hur den tystlåtne men otroligt motiverade Boban spelade till sig en plats i A-laget.

– Det var svårt för »Zvone« i början eftersom hans bror Drazen tog steget upp i juniorlaget före honom, men han var inte avundsjuk utan bara glad för sin bror. Det visar att han redan då var ödmjuk och mogen som person. Några månader senare var det omöjligt att hålla honom tillbaka längre och jag sa till dåvarande tränaren Tomislav Ivic att plocka upp honom i A-truppen.

Boban debuterade för A-laget som 18-åring och blev utsedd till lagkapten inom två år.

Jag frågar Kobescak om det fanns något som tydde på att just Boban skulle förena det kroatiska folket i deras frihetskamp.

Annons

– Det var det väl egentligen inte, säger Kobescak. Men jag måste säga att »Zvone« hade en ursinnig vilja och en urstark karaktär. Han var en ledare från början och koncentrerade sig helhjärtat på fotbollen. När han fick reda på att den legendariske målvakten Vladimir Beara tränat med en tennisboll för att få bättre teknik började han också att göra det. Han spenderade mer tid med tennisbollen än med sina kamrater.

Det rådde nu inget tvivel om att Boban, med sin lätt framåtlutade stil och konstant neddragna sockor, skulle bli en av landets bästa spelare. När Jugoslavien vann ungdoms-VM i Chile 1987 var han en av de tongivande spelarna i laget.

Det laget, med spelare som Zvonimir Boban, Dejan Savicevic, Sinisa Mihajlovic och Davor Suker, hade enorm potential men fick aldrig utvecklas tillsammans eftersom deras land var på väg att styckas upp i fem delar.

Med Dinamo vann Boban aldrig något trots att han var en av landets främsta spelare i en av landets bästa klubbar i sex år. Det finns de som hävdar att det bästa han gjorde under sin tid i klubben var att sparka ner den där polismannen i maj 1990.

 

Jugoslaviens historia är invecklad men nödvändig att känna till för att förstå de omständigheter som rådde i landet i början av 90-talet. Extremt förenklat bestod Jugoslavien av sex delrepubliker vars folk egentligen inte ville leva med varandra.

Sönderfallet började 1980 då kommunistledaren Tito avled. De nationalistiska tendenserna ökade successivt från mitten av 80-talet fram till början av 90-talet, alltså under den tid Boban spelade för Dinamo. De flesta kroaterna ville skapa en egen stat, slovenerna likaså. Serberna, däremot, kunde bara tänka sig ett stor-Serbien med små landområden för kroater, slovener och bosnier.

Som i så många andra politiska konflikter spelade sport, och i synnerhet fotboll, en stor roll även i denna konflikt.

Jag träffar Dinamosupportern och journalisten Dean Bauer på ett sportkafé i centrala Zagreb. Trots sitt tyskklingande efternamn är Bauer kroat och har hållit på Dinamo i hela sitt liv. Han ser mer ut som kemilärare än fotbollssupporter med sin ljusgrå jacka och ljusblå Lacoste-skjorta. Han pratar god engelska.

Bauer, som var på Maksimir-stadion den där kvällen för tolv år sedan, grunnar på hur han ska förklara:

– För att förstå hur matchen kunde urarta på ett så makabert sätt måste man första vilka spänningar det fanns mellan kroater och serber på den tiden.

– Fotbollen var i högsta grad inblandad i den politiska maktkampen. Alltid när Dinamo eller Hajduk Split spelade mot Partizan eller Röda Stjärnan från Belgrad var det en hätsk stämning och det sjöngs nationalistiska sånger matcherna igenom.

Våren 1990 mötte Jugoslavien Holland i en vänskapslandskamp i Zagreb. Vid det laget stod de kroatiska fansen upp vid Hollands nationalsång och satt ned och buade ut den jugoslaviska – sedan sjöng de kroatiska frihetssånger under hela matchen.

Drygt en vecka före den ödesdigra matchen mellan Dinamo och Röda Stjärnan vann nationalisten Franjo Tudjman och hans parti HDZ lokalvalet i Kroatien. Hoppet om en egen stat intensifierades.

Till saken hör att Dinamo Zagrebs supportergrupp Bad Blue Boys och Röda Stjärnans motsvarighet Delije inte var vanliga supportergrupper, utan snarare paramilitära grupper finansierade av nationalismens pådrivare Tudjman i Kroatien och Slobodan Milosevic i Serbien.

Bad Blue Boys var inspirerade av Ustase, den fascistarmé som ledde Kroatien under andra världskriget. Ustase bildades 1929 men rörelsen mötte så starkt motstånd i sitt eget land att den levde i exil i Italien under större delen av 30-talet.

1941 såg fascisterna i Italien och nazisterna i Tyskland till att Ustase installerades som Kroatiens regering – en regering beskylld för att ha massdeporterat och avrättat judar och serber. För serber som överlevde andra världskriget var det ofattbart att se ungdomar i Bad Blue Boys associera sig med Ustase och dess ledare Ante Pavelic.

Serbernas motsvarighet till Ustase var Cetnici och de är anklagade för att ha förföljt och avrättat kroater och muslimer. Röda Stjärnans supportergrupp Delije hade Cetnici som förebilder. Delije leddes dessutom under delar av 90-talet av Zeljko Raznatovic, mer känd som Arkan, senare en av de mest ökända krigsförbrytarna i det forna Jugoslavien.

Den 13 maj 1990 möttes dessa båda supportergrupperingar på Maksimir-stadion

 

Matchen var viktig för båda lagen även om man bortser från det politiska läget. Endast två matcher återstod av säsongen, Röda Stjärnan ledde ligan med fem poäng före Dinamo.

Bauer berättar att han för en gångs skull tagit med sig sin flickvän till matchen.

– Jag trodde inte att det skulle bli något jättebråk. Det är klart att det fanns antiserbiska känslor, kanske mer än någonsin, men ingen trodde att något liknande skulle hända, säger han.

Röda Stjärnan hade med sig runt 1 500 supportrar. Bauer säger att antalet Dinamofans var runt 60 000.

»Situationen på Maksimir urartade totalt. Polisen satte in tårgas mot de rasande Zagreb-fansen och tog in brandbilar för att mota bort dem från planen.«

Matchen skulle börja 18.00 men 40 minuter före matchstart började Röda Stjärnan-fansen slå sönder sin läktarsektion. Spelarna – som var ute på planen och värmde upp – och de kroatiska fansen väntade på att polisen skulle ta hand om bråkstakarna, men det gjorde de inte.

Bauer hävdar att poliskåren upp till åttio procent bestod av serber och att de inte ville attackera sina landsmän. Zagrebfans hade saboterat arenans stängsel några dagar före matchen så att de lättare skulle kunna storma planen – och det var precis vad de gjorde när de såg polisernas ovilja att ingripa mot Röda Stjärnan-supportrarna.

– Röda Stjärnan-fansen blev rädda och kunde inte göra annat än att stanna kvar på sin läktare. De var skitskraja, säger Bauer och levererar ett mullrande skratt.

Situationen på Maksimir urartade totalt. Polisen satte in tårgas mot de rasande Zagreb-fansen och tog in brandbilar för att mota bort dem från planen.

Det var nu fullt slagsmål mellan polisen och Dinamofansen. Boban var kvar ute på planen och såg Dinamosupportrar bli slagna sönder och samman av polisen. Mitt framför en TV-kamera fick han nog och attackerade en polis med en karatespark.

Annons

I samma ögonblick förvandlades Zvonimir Boban från lovande mittfältare till kroatisk frihetshjälte.

 

Matchen kunde naturligtvis inte genomföras. Efter att ha blivit utjagade från Maksimir marscherade Bad Blue Boys mot det kroatiska parlamentet, slogs med polisen, satte eld på bilar och sjöng »Franjo, Franjo, HDZ«.

Serbiska tidningar hävdade att Franjo Tudjman låg bakom kravallerna och att han finansierat Bad Blue Boys så att de skulle kunna göra den serbdominerade polisen till åtlöje. Kroatisk TV visade om och om igen bilderna på den unga Dinamokaptenen som sparkade ned en aggressiv polis – själva symbolen för serbernas makt.

De kroatiska fansen hade fått sin hjälte, men på det jugoslaviska fotbollsförbundet var de inte imponerade. Boban avstängdes från all fotboll i nio månader och spelade aldrig för Jugoslavien igen. Han missade fotbolls-VM 1990 och funderade till och med på att lägga av.

»Zaccheroni sade, efter att ha fått sparken, att han lämnade klubben eftersom ledningen krävde att Boban skulle spela från start.«

Men han hade redan uträttat tillräckligt på fotbollsplanen för att vara ett intressant namn bland storklubbarna i Europa. Milans värvningschef Ariedo Braida hade sett Boban i en jugoslavisk U21-match mot Italien i Parma några år tidigare. Sommaren 1991 flydde Braida med Boban över den kroatiska gränsen. De färdades längs småvägar genom Slovenien och norra Italien tills de kom till Milan. Där stannade Boban i tio år – längre än någon annan utlänning i klubbens historia.

Medan Boban var i Milano fortsatte Franjo Tudjman att utnyttja fotbollen som verktyg för sin nationalistiska agenda. I oktober 1990 hade Tudjman återinfört den kroatiska flaggan – samma flagga som användes av Ustase-regeringen under andra världskriget – återuppfört Ban Jelacic statyn, en kroatisk symbol som rivits ner av kommunistregeringen efter andra världskriget, samt anordnat en vänskapsmatch mot USA – trots att Kroatien fortfarande tillhörde Jugoslavien.

Kroatien vann med 2-1 och för fansen tog det roliga slut där. Tudjman skickade stora delar av Bad Blue Boys till frontlinjen där de, som de gjort så många gånger förut, krigade mot Delijefansen som rekryterats av den serbiska armén. Skillnaden den här gången var att många dog.

Och så fortsatte det fram till 1995. När Tudjman inte tittade på fotboll eller spelade tennis med landslagsstjärnor skickade han trupper till olika delar av det forna Jugoslavien för att kriga mot serber eller muslimer.

Fotbollsmässigt gick det bra för både Kroatien och Boban. Under första säsongen lånades han visserligen ut till Bari eftersom bara tre utlänningar per lag fick spela samtidigt. Men under 1993 och 1994 satsade Fabio Capello alltmer på de tekniska ex-jugoslaverna Zvonimir Boban och Dejan Savicevic. Milan vann ligan båda åren och presterade en av de bästa matcherna i Europas fotbollshistoria när Barcelona besegrades med 4-0 i 1994 års Champions League-final.

Laget hade i stort sett allt, framför allt ett perfekt balanserat mittfält med Boban på vänsterkanten, Savicevic på högerkanten och grovjobbarna Demetrio Albertini och Marcel Desailly i mitten.

Boban vann ytterligare två Serie A-titlar och spelade kanske sin bästa fotboll under hela karriären under slutet av säsongen 1998-1999 då skador tvingade tränaren Alberto Zaccheroni, som egentligen ogillar tekniska spelare som inte alltid jobbar hem, att spela med Boban från start. Boban var lysande och utan honom hade Milan med största sannolikhet inte vunnit ligan den säsongen.

Boban var så omtyckt av klubben att Zaccheroni, efter att han fått sparken, sa att han lämnade klubben eftersom ledningen krävde att Boban skulle spela från start. Det kunde han inte acceptera.

Men även om Boban var framgångsrik i Milan är tredjeplatsen med Kroatien i VM 1998 höjdpunkten på hans karriär. Kroaterna nådde kvartsfinal i EM 1996 i England, men det fanns ingen som trodde att de skulle kunna gå långt i ett VM.

Landslagstränaren Miro Blazevic hade en otrolig förmåga att motivera sina spelare. Kroatien slog Jamaica och Japan och gick vidare från sin grupp tillsammans med Argentina.

Blazevic började alltid sitt förhandssnack med att påminna spelarna hur deras land lidit genom tiderna och att de måste ge absolut allt för att hedra de soldater som dött. Kroatiens framgångar framkallade eufori i det krigströtta landet och president Tudjman var inte sen att utnyttja läget. Han åkte till Frankrike och såg Boban, lagkapten sedan landslagsdebuten hösten 1991, leda sina lagkamrater till segrar mot Rumänien och Tyskland.

Inför semifinalen mot Frankrike petade Blazevic Robert Prosinecki och satsade på ett mittfält bestående av Dario Simic, Boban, Aljosa Asanovic och Robert Jarni. Kroaterna dominerade mittfältet och tog också ledningen med 1-0 genom Davor Suker.

Så kom den stund Boban beskrivit som den »absolut värsta i hela min karriär«. Han tappade bollen till Lilian Thuram en bit utanför Kroatiens straffområde, Thuram gjorde mål och Frankrike vann till slut med 2-1.

Kroatiens VM slutade ändå lyckligt. Holland besegrades med 2-1 i matchen om tredje pris och kroaterna återvände till Zagreb som hjältar.

Tudjman såg till att vara inblandad i festligheterna och de kroatiska spelarna firade gärna tillsammans med presidenten. Zvonimir Boban tyckte, och tycker, att Tudjman var en »fantastisk människa«. Han har också sagt att Tudjman är »århundradets man« eftersom han »gav oss det som ingen annan ledare lyckats med – ett fritt Kroatien«.

Men alla epoker tar någon gång slut. Tudjman dog i november 2000 och Boban slutade med fotboll året efter.

 

Zagreb, oktober 2002. På förmiddagen före Bobans avskedsmatch träffar jag Elvir Islamovic från sporttidningen Sportske Novosti på ett kafé. Det kunde ha legat i vilken västeuropeisk stad som helst med enkla stolar och bord i Ikeastil. Musiksmaken är oroväckande tysk – de spelar Roxettes Spending my time, Mr Bigs To be with you och Scorpions Wind of change efter varandra.

Elvir suger i sig cigarett efter cigarett. Genom dimmorna berättar Elvir att han gillar italiensk fotboll och växte upp med Igor Kolyvanov och Marco Ballotta som favoritspelare. Elvir vill prata fotboll och jag vill prata om fotbollens koppling till Ustase, krig och högerextremister. Elvir ger sig till slut.

Han sänker rösten, som om vi var med i underrättelsetjänsten. Elvir berättar tålmodigt hur Jugoslavien, hans hemland, förvandlades till Kroatien, om bomberna och om Ustase och Cetnici. Och han berättar hur Bad Blue Boys tappade förtroendet för Tudjman när presidenten bytte namn på Dinamo Zagreb till först HASK Gradjanski och sedan Croatia Zagreb.

»Jag inser att kvällens match, även om den först och främst är en hyllning till Boban, kommer att ses som en manifestation för Dinamo som klubb och Kroatien som land.«

Tudjman ville att klubben skulle erövra Europa med Croatia i namnet och på så sätt ge landet ökad respekt i resten av Europa. Bad Blue Boys blev rasande och vägrade länge att gå på matcherna.

Klubben var oförmögen att göra något så länge Tudjman var i livet, men bytte tillbaka till Dinamo Zagreb bara några veckor efter presidentens bortgång i januari 2000.

Elvir berättar också att klubben rest en staty utanför Maksimirstadion till minne av de Dinamofans som dog i kriget. Under statyn står det: »Tillägnad våra supportrar, hjältar som försvarade Kroatien med sina liv«.

Elvir säger att Boban före matchen i kväll kommer att lägga en blomsterkrans vid statyn för att visa sin respekt och jag inser att kvällens match, även om den först och främst är en hyllning till Boban, kommer att ses som en manifestation för Dinamo som klubb och Kroatien som land.

Elvir och jag tar spårvagn 12 till Maksimir och när har vi kommit halvvägs börjar en grupp män i 25-årsåldern att sjunga. Resten av spårvagnen tystnar och Elvir ser besvärad ut.

– Vad sjunger de? frågar jag.

– Vi tar det sen, säger Elvir.

När vi kliver av förklarar Elvir att de sjöng en låt från en artist som blivit allt populärare den senaste tiden.

– Hans första hit hette Cavoglave – Krigssången – och var populär under krigsåren. Han sjunger om Herzegovina och om hur vackert det är där. Han säger det inte rakt ut men många tolkar det som ett sätt att säga att Herzegovina ska tillhöra Kroatien och kroaterna. Det är lite skrämmande men många fotbollsfans ser hans sånger som en chans att på nytt framföra nationalistiska åsikter. Hans artistnamn är Thompson.

– Som i Liverpooltränaren Phil Thompson? frågar jag.

– Nä, som i maskingeväret, svarar Elvir.

Inne på Maksimirstadion har Bad Blue Boys som vanligt tagit över norra läktaren men även på östra, där vi har biljetter, är det fullt med BBB-halsdukar. Stämningen är uppsluppen och inte förrän BBB börjar skrika »DINAMO« och resten av arenan svarar »ZAGREB« kan man ens föreställa sig hur hätsk stämningen måste ha varit den där majdagen för tolv år sedan.

Själva matchen är som de flesta avskedsmatcher: gamla spelare med begynnande kulmagar som vill visa hur bra de var en gång i tiden. Milan slår Dinamo med 3-1 och Boban, som spelar en halvlek för Dinamo och en för Milan, gör två mål för italienarna.

I pausen spelas musik och när låt nummer två inleds sträcker mannen framför oss instinktivt upp högerarmen i en fascisthälsning. Han är inte ensam.

Låtarna som spelas är Mojoj Majci, som blev något av Kroatiens nationalsång under krigsåren, Thompsons Krigssången och Ruza Hrvatska – Kroatien härskar.

 

När taxichauffören får höra att jag ska intervjua Boban blir han så upphetsad att han två gånger är nära att köra mot rött, sedan pratar han oavbrutet på en blandning av kroatiska och tyska.

Jag förstår i stort sett ingenting, men nickar artigt och säger »alles klar« när jag kliver ur vid Sheraton.

Först hittar jag inte Boban men så får jag syn på honom mitt i en samling på fem, sex personer. Det är dagen efter festen med alla vänner och före detta lagkamrater och tränare som kommit till Zagreb för att hylla Boban. Han ser väldigt trött ut, eller så är han kraftigt bakfull. Förmodligen både och.

»Jag älskar mitt land och det gör nog de flesta personer, även om vissa inte vågar erkänna det.«

Han är dagen efter-klädd med beiga Pumaskor, ljusblå jeans, jeans-jacka och en rödvitrutig skjorta med så gigantiska kragar att de borde vara förbjudna.

Roberto Matteoni, journalisten som anordnat intervjun, berättar att vi har tio minuter på oss innan Boban ska ta Milanmittfältaren Redondo till flygplatsen. Han vinkar över Boban och den före detta fotbollsspelaren släpar sig fram till mitt bord.

Han sjunker ner på den bruna skinnfotöljen och sätter sig rakt på min kamera. Han märker inget. Jag säger inget.

– Det blev lite sent, säger han ursäktande.

Boban pratar förvånansvärt bra engelska med tanke på att han aldrig bott i ett engelsktalande land. Jag undrar vilken roll fotbollen har spelat i Kroatiens frihetskamp.

– Vi inom fotbollen bidrog med vår bit men det är bara en liten del av det här landets historia. Kroatien har skapat sin egen historia genom århundraden av kamp och slit. De äldre generationerna gjorde allting möjligt, det var de som skapade nationen, inte vi – även om vi kanske hjälpte till lite på slutet. Fotboll har ganska stor makt och kan ge en nation en väldig stolthet och det var väl det vi gjorde.

Vilka tre ord tänker du på när du hör ordet Kroatien?

– Lidande, stolthet och framtidshopp. Och det är inte bara jag som känner det så, det skulle varenda kroat säga. Vårt folk har lidit oerhört, det har varit väldigt smärtsamt med ständiga krig och vi har levt under andra härskare i över 1 000 år.

Kroaterna har anklagats för att vara nationalistiska och främlingsfientliga. Hur ser du på det?

– Det är svårt att säga, men om man får försvara sitt land under så långa perioder som vi gjort blir man nog lite patriotisk. Och lite nationalism är bra, men det får inte övergå i rasism eller hat mot andra folk eller religioner. Jag älskar mitt land och det gör nog de flesta personer, även om vissa inte vågar erkänna det.

Många i Kroatien ser dig som framtida landslagstränare – eller till och med president. Skulle de kunna tänka dig det?

– Man vet aldrig, säger Boban och reser sig upp. Life is like a box of chocolate. You never know what you will find inside.

Intervjun är slut. Jag kan inte tycka annat än att det är märkligt att en man som läser filosofi och historia och som läste Dostojevskij som barn, avslutar en intervju med att citera Forrest Gump.