Spåret upphör med en dödsruna i Dagens Nyheter: »Den svenske affärsmannen, fotbollspromotorn och journalisten Börje Lantz, Estoril, Portugal, har avlidit på sjukhus i Rio de Janeiro 67 år gammal.« Över ett notislångt utrymme, publicerat den 17 oktober 1999, återberättas en karriär som sträcker sig från uppväxtens Tomelilla fram till de sista månadernas sjukdom i Brasilien. Det är kort och koncist. Mannen är död, frid över hans minne. Inget underligt med det. En dödsruna är vad den är.
Mer konstigt är att det snart har gått 20 år sedan publiceringen och att så lite skrivits om Börje Lantz sedan dess. Inga artiklar har visat på den enorma maktposition han, som pionjär på spelaragentområdet, faktiskt uppnådde. Inga större minnesporträtt har gjorts om mannen som sparkade upp dörren för de svenska spelare och tränare som ville göra proffskarriär i toppligorna utomlands. Inte ett enda granskande reportage har skrivits om de kontroversiella metoder han använde sig av – och som gjorde att i princip varenda spelare i slutändan vände sig emot honom.
I pressarkiven nämns han bara i enstaka bisatser som exempel på en tidig branschskojare, oftast i samband med att nutida agenter hamnat i blåsväder. Smeknamnet »Mr 10 procent«, som han fick för sin vana att alltid lägga beslag på en tiondel av spelarnas bruttolön, påtalas. Liksom att han alltid hade en fet cigarr i munnen.
Det är också så mina egna tidigaste minnen av denne man ser ut.
