»Han ropade ›god morgon, Eriksson‹. Sedan hörde jag ett plask.«

Fienderna var många, skrönorna ännu fler. Men i dag talas det märkligt tyst om den cigarrökande skåning som var kompis med Pelé och som förändrade svensk fotboll i grunden. Med hela världen som spelplan har Henrik Ekblom Ystén sökt svaret på gåtan Börje Lantz.

Spåret upphör med en dödsruna i Dagens Nyheter: »Den svenske affärsmannen, fotbollspromotorn och journalisten Börje Lantz, Estoril, Portugal, har avlidit på sjukhus i Rio de Janeiro 67 år gammal.« Över ett notislångt utrymme, publicerat den 17 oktober 1999, återberättas en karriär som sträcker sig från uppväxtens Tomelilla fram till de sista månadernas sjukdom i Brasilien. Det är kort och koncist. Mannen är död, frid över hans minne. Inget underligt med det. En dödsruna är vad den är.

Mer konstigt är att det snart har gått 20 år sedan publiceringen och att så lite skrivits om Börje Lantz sedan dess. Inga artiklar har visat på den enorma maktposition han, som pionjär på spelaragentområdet, faktiskt uppnådde. Inga större minnesporträtt har gjorts om mannen som sparkade upp dörren för de svenska spelare och tränare som ville göra proffskarriär i toppligorna utomlands. Inte ett enda granskande reportage har skrivits om de kontroversiella metoder han använde sig av – och som gjorde att i princip varenda spelare i slutändan vände sig emot honom.

I pressarkiven nämns han bara i enstaka bisatser som exempel på en tidig branschskojare, oftast i samband med att nutida agenter hamnat i blåsväder. Smeknamnet »Mr 10 procent«, som han fick för sin vana att alltid lägga beslag på en tiondel av spelarnas bruttolön, påtalas. Liksom att han alltid hade en fet cigarr i munnen.

Annons

Det är också så mina egna tidigaste minnen av denne man ser ut.

Första gången jag hörde talas om honom var i samband med IFK Göteborgs Uefacupäventyr 1982. Efter finalsegern mot Hamburg den våren försvann tränaren Sven-Göran Eriksson till Benfica, snart gjorde mittfältaren Glenn Strömberg honom sällskap.

Jag mottog nyheterna med blandade känslor. Å ena sidan kändes det tungt att se laget tömmas på talang, å andra sidan var det spännande att svensk fotboll blev en exportvara. Men framför allt fanns det något kittlande i mannen bakom affärerna: Börje Lantz var en välklädd, mustaschprydd och korpulent skåning vars hela personlighet utstrålade skrupelfri affärsman. Det skrevs att han bodde i Cascais utanför Lissabon, i ett lyxhus som han döpt till »Villa Tomelilla« efter sin födelseort. Det nämndes att han rökte cigarr för att Fidel Castro en gång sagt åt honom att inte »se så amerikansk ut«. Det berättades att Börje ofta refererade till sig själv som »Kingen«.

Börje Lantz

Född: 18 april 1932

Död: 23 september 1999

Karriär: Journalist 1947–1960 (Södra Skånes Tidningar, Kvällsnytt, Aftonbladet), promotor åt utländska lag 1960–1965, reklamsäljare 1966–1972, fotbollsagent 1972–1997, affärsman i fastighetsbranschen 1997–1999

Min fascination höll i sig åren som följde. Under uppgången, då han låg bakom en mängd flyttar för svenska proffs: Mats Magnusson, Johnny Ekström, Jonas Thern, Stefan Schwarz, Stefan Rehn, Hasse Eskilsson, Henrik Larsson … Under nedgången, då bråken eskalerade och agenten anklagades för att ha suttit på trippla stolar vid Jonas Therns övergång från MFF till Benfica. När Expressen apropå affären menade att det verkade vara mycket hysch-hysch kring kontraktet, svarade Lantz att det var naturligt: »Jag vet ju hur man tramsar hemma i Sverige, håller presskonferenser och sånt. Det är ute i världen helt obekant, vet du.«

Så arrogant – även i motgångens stund. Så övertygad om sin förträfflighet – även med ryggen mot väggen. Det var omöjligt att inte bli mer nyfiken på honom.

Men så gick åren. Börje dog, minnena ebbade ut. På besök i Cascais under EM 2004 noterade jag under en promenad gatan Rua da Tomelilla och antog att det hade med Börje att göra, men mer var det inte. Först i höstas, då jag flyttat från storstaden till den skånska landsbygden, vaknade intresset till liv igen. I ett nyinköpt hus sju kilometer söder om Tomelilla började tankarna surra. Var i detta lilla samhälle höll Börje till en gång i tiden? Hur kunde någon som växte upp i den här gråa, slumrande tätorten bli en av världens mest framgångsrika agenter, och dessutom skaffa sig en svansföring som om han ägde världen?

Kort sagt: Vem var egentligen Börje Lantz – bakom all cigarrök?

 

En reporter som söker svar kontaktar dem som vet bättre. För även om Börjes gärningar tycks ha glömts i samtidens nyhetsflöde, bör det finnas de som fortfarande minns.

DN:s dödsruna gav en del information. Börje sörjdes närmast av »hustrun Bodil och barnen Ulrika och Gustaf«. Var finns de i dag? Jag ringer mannen som skrev dödsrunan – Cars Stenfeldt. Så fort den legendariske Malmöjournalisten svarar noterar jag ett problem: Börje skulle ha varit 87 år om han levt i dag, de flesta som kände honom bäst är jämngamla.

– Jo, minnet sviker en del, medger Stenfeldt.

Annons

Jag svarar att det är förståeligt men vet inte om det går fram. Mobiltäckningen är usel. Stenfeldt mumlar något. Talar om aska som spridits. Om att Börjes barn kanske bor i Shanghai. Jag frågar om hustrun Bodil är i livet. Han ber att få återkomma. Det gör han också dagen därpå. Minnet är uppfriskat. Han har talat med Hasse Sjöström, mångårig idrottsledare i Helsingborg. Tillsammans närvarade de vid hustrun Bodils begravning. Det var alltså hennes aska som spreds. På Ven. Året minns han inte. Och om barnen vet han inget.

Jag kontaktar Hasse Sjöström direkt istället. Han nämner att Börje hade en syster, men att han inte talat med henne sedan Bodils begravning 2009. Dessutom är systern nu 94 år och huserar på äldreboende. Kontakten med barnen Ulrika och Gustaf har han tappat. Senast de hördes av bodde de »någonstans i Asien«. I övrigt avslöjar han att Börje ville ge ut en bok om sitt liv. Sjöström och journalisten Ken Olofsson påbörjade arbetet i slutet av 90-talet, men allt lades på is i och med Börjes bortgång. Sedan dess har 13 färdigskrivna kapitel legat orörda.

»Kingen«. När Expressen besökte Börje Lantz i Villa Tomelilla i Cascais 1982 berättade agenten vilken han ansåg vara världens största lögn: »Det är ›Pengar är inte allt‹. I helsike, det är det visst!«, skrockade Börje och puffade vidare på sin cigarr av märket Flor de Brazil.

Jag bestämmer mig för att försöka hitta en väg framåt själv. En googling på »Gustaf Lantz« ger några alternativ: en egenföretagare i utbildningsbranschen, en sossepolitiker i Uppsala, en polis i Borås och så en kille som jobbar som Detective Inspector och som på sin Linkedin-bild bär solbrillor och har en helikoptermikrofon fäst vid ena örat.

Kan någon av dessa vara Börjes son? Jag tvivlar.

Men när jag vänder sökningarna mot Asien känner jag att det börjar brännas. Gustaf Lantz, VD för Guest Supply Asia, ett Hong Kong-företag som säljer exklusiva badrumsprodukter till lyxiga hotell, låter mer som kosmopoliten Börje. Jag kontaktar denne Gustaf via företaget och Linkedin. Ingen svarar. Och dottern Ulrika är lika svårfångad hon. Sjöström nämnde att hon numera bär efternamnet Brunner, och visst finns det några sådana på svensk mark: en lärarinna i Tullinge, en friskvårdskonsult i Huddinge … Borta i Asien hittar jag också en, på ett finansbolag i Kuala Lumpur i Malaysia. Nytt mejl. Inget svar.

Det känns tröstlöst. En fru som avlidit, äldre män med sviktande minne, en syster som tuffar på mot 100, en opublicerad självbiografi och två barn som kanske finns »någonstans i Asien«.

Men vad gör man när nutiden inte ger de svar man söker? Man letar i dåtiden.

 

I Tomelilla Hembygdskrets årsskrift från 2015 berättar Gunnar Browall om barndomsvännen Börje Lantz. De träffades i femårsåldern – Börje bodde på Nygatan, Gunnar på Norregatan. Börjes pappa Alfred var målare och jobbade extra som vaktmästare på biografen Rio. På 1940-talet flyttade familjen Lantz ut från tätorten till gården Sälshög i Tryde, men Börje och Gunnar höll kontakten och gjorde sådant som barn på 40-talet gillade: tillverkade drakar av bioaffischer och producerade svartkrut i ett egenbyggt laboratorium i föräldrarnas källare.

I årsskriften minns Browall kompisens osvikliga självförtroende. När Börje fått sin första lådkamera var han redan efter en vecka fotoexpert: »I mitt hem fann han ett nummer av Svenska Turistföreningens tidning, känd för sina högklassiga fotoomslag. Börje kastade en blick på omslaget och konstaterade: ›Hygglig bild men något överexponerad.‹«

Browall berättar vidare om en tidigt utvecklad entreprenörsanda. Som barn cyklade de runt på slätten för att måla av gårdar i olja – varpå de gick in och sålde tavlorna till bönderna för en tia. Och som realskoleelev fotograferade Börje elever och lärare med lådkameran, för att sedan sälja porträtten till personerna i fråga. Men Börje gick aldrig ut realen. Efter konflikter med lärare underkändes han i svenska och matte. När Gunnar själv tog examen uppvaktade Börje med blommor och ett kort: »Grattis – från en som visste att sluta i tid.«

Tyvärr har även Gunnar Browall gått bort och kan inte ge ytterligare information. Däremot är det tämligen lätt att via tidningsarkiven spåra Börjes vidare öden – eftersom han träder in i offentligheten. För som Browall konstaterar i sin text: Vad gör en man med gigantiskt självförtroende som precis har blivit underkänd i svenska? Jo, han blir journalist.

Börjes karriär kickade igång direkt efter relegeringen från Samrealskolan. Som skribent på Södra Skånes Tidningar, under pseudonymen »Friska Fläktar«, drog han uppmärksamheten till sig och det dröjde inte länge förrän Helsingborgsbaserade Kvällsnytt värvade honom. Där blev han bara kvar i ett par år innan Aftonbladet lockade honom till Stockholm.

Jag hittar en artikel i Aftonbladet, daterad den 19 september 1954, som presenterar den nya medarbetaren som en kille som »är pigg på att slåss i spalterna mot det han tycker är orätt och osunt«. Artikeln ackompanjeras av ett foto på en 22-årig Börje, slätrakad och välkammad, och berättar vidare att »fotboll, handboll, bordtennis och tennis hör till hans skötebarn – men som varje äkta sportjournalist intresserar han sig för all idrott«.

Det sistnämnda visade sig snart vara väldigt sant. Våren 1956 övertalade han redaktionen att få bevaka långdistanssimning i Kairo. På plats i Egypten fick han loss en dramatisk nyhet. »Simmaren på Nilen i livsfara«, löd rubriken på Aftonbladets förstasida den 6 april. I artikeln beskrev Börje hur simmaren Leif Gellberg fick kramp på grund av hög sjögång och sedan sjönk »avsvimmad som en sten mot botten«. Ett citat från Gellberg själv nyanserade det hela. Simmaren menade att han var »vid fullt medvetande« hela tiden.

Året därpå var det dags för nästa Lantzkupp. Hockey-VM skulle arrangeras i Moskva och trots att Börje aldrig sett en hockeymatch i sitt liv meddelade han tidningsledningen att han borde få ta hand om bevakningen. Det fick han. Under vinjetten »Klart Moskva« rapporterade sedan Börje om succén fram till svenskt VM-guld.

1993

När Henrik Larsson såldes från Helsingborg till Feyenoord 1993 rapporterade tidningen iDag att övergången kostade holländarna 4,6 miljoner kronor och att anfallarens årslön skulle bli 850 000 kronor. Larssons spelaravtal blev ett av de sista Börje Lantz var med om att skriva. Många spelare – däribland Jonas Thern, Martin Dahlin och Stefan Schwarz – hade vid den tiden redan övergivit honom för den nye agenten Vincenzo Morabito. Mest uppmärksamhet i medierna fick »Thernfallet«, där landslagsmittfältaren anklagade sin tidigare agent för »falskhet« och »orättvisa villkor«.

Därmed var han etablerad i Sportjournalistsverige. Han skrev om Ingemar Johanssons internationella framfart i boxningsringen, han basade över Aftonbladets VM-redaktion vid hockey-VM i Oslo 1958, och när det var dags för fotbolls-VM på hemmaplan senare samma år tog han rygg på stjärnorna i Brasilien hela vägen fram till guldet. Han kom spelarna så nära att han efter finalen tog chansen att haka på laget hem till Sydamerika.

Pressklippen från den tiden avslöjar att Börje redan var på väg mot en ny karriär. Den 3 november 1958 skriver Aftonbladet att reportern har tagit tjänstledigt för att arrangera turnéer åt Mexiko och Brasilien i Europa. Den 23 september året därpå är Börje tillbaka i tjänst, men bara för att dra igång en galen reportageresa. »Fem månader – 12 000 mil« lyder rubriken ovanför artikeln som avslöjar att Börje ska »skugga världsmästaren Ingemar Johansson under dennes turné i USA och Sydamerika« och bland annat följa boxarens filmdebut i Hollywood.

Efter resan blev Börjes journalistinsatser allt färre. Han bosatte sig i Rio de Janeiro, skaffade sig kontor på det svenska företaget Facits högkvarter i staden och utnyttjade de kontakter som reporteruppdragen gett honom – i Sverige, Sydamerika och Sovjet – genom att börja arrangera turnéer åt klubbar och landslag. Han hjälpte Helsingborgs IF på turné i Central- och Nordamerika, han tog Elfsborg på träningsläger till Skottland och guidade Benfica på Skandinavienresa. Han fixade Brasiliens Europaturnéer och såg till att Sverige fick möta Sovjetunionen på Råsunda 1963. Sölvesborgs-Tidningen avslöjar att Börje även var arrangör när Östtyskland kom till Sverige sommaren 1965. Utöver det tog han också svenska spelare till Brasilien för provträning: 1963 flög talangerna Roger Magnusson och Lasse Ahlberg till Rio de Janeiro för en månads spel med Flamengo. Och 1965 lyckades han med konststycket att ge Coca-cola möjligheten att göra reklam i Brezjnevs Sovjetunionen, då han satte det som ultimatum för att Pelé och Börjes andra vänner i det brasilianska landslaget skulle komma på besök.

Snart upptäckte Börje att just reklam var en fantastisk inkomstkälla. Han började köpa upp ytor runt fotbollsplaner, för att sedan sälja vidare till företag i de länder där matcherna sändes. När Sverige mötte Östtyskland i Leipzig 1966 var Börje på plats med en vagnslast reklamskyltar. När Sverige mötte Polen i Wrocław samma vår dök svensken upp med två vagnslaster. TV-direktörerna gick i taket, reklamförbudet var heligt. Inför hockeymatchen Sovjet–Sverige i november 1966 briserade allt i medierna. Sveriges Television hotade med att ställa in sändningen om det fanns svensk reklam runt rinken.

TV-tittarna rasade och Börjes mellanhand Björn Sunne fick löpa gatlopp i Expressen när han förklarade att det annonserande företaget Ballograf inte ens betalade i pengar, utan med kulspetspennor som både Börje och han var »i behov av« som presentartiklar.

Nu sändes ändå matchen, Börje backade och tog bort reklamen. I tidningarna från den tiden kallas Börje både för »skurk« och »skrupelfri skojare«, men själv verkar han inte ha brytt sig. Han fortsatte snart sin verksamhet och utmanade reklamförbudet gång efter annan samtidigt som pengarna trillade in.

Allt pekade uppåt, även privat. 1969 födde hustrun Bodil dottern Ulrika. Strax därefter flyttade familjen till Cascais, en lyxig turistort utanför Lissabon. Huset, Villa Tomelilla, blev nu basen för företaget som tjänade allt mer pengar – samtidigt som Börje utökade sitt kontaktnät med klubbar och spelare världen runt. Pelé, som han träffat redan vid VM 1958, var en av vännerna. Världens bästa målvakt Lev Jasjin, som han lärt känna under sina många besök i Sovjet, en annan. Den portugisiske storstjärnan Eusébio, som han umgicks tätt med under Benficaturnén, en tredje. Samtidigt höll han kontakten med Sverige och framför allt med Malmö FF:s starka män Eric Persson och Hans Cavalli-Björkman. När Persson 1973 bad om tips på en bra utländsk tränare ringde Börje det engelska fotbollsförbundet och fick namnet Bob Houghton. Därefter ringde han upp den då 27-årige Houghton, som befann sig i Sydafrika, och erbjöd honom jobbet som tränare för »ett europeiskt topplag«. Det var inte riktigt sant, men det lät bra. Engelsmannen tackade dock nej eftersom han skulle bli tränare för Queens Park Rangers. Börje accepterade beskedet men ringde ändå tillbaka några veckor senare och bad Houghton ta vägen om Lissabon på väg hem mot England. Väl där tyckte Börje att Houghton och hans hustru kunde skippa hotell och istället bo hemma hos honom i Villa Tomelilla. Efter ett par dagars smörjande hade Houghton övertygats: MFF var nog ändå ett bättre lag än QPR. Tillsammans flög de till Malmö för att prata med Persson och Cavalli-Björkman. Innan förhandlingarna ens inletts stegade Persson ut till en samlad presskår och förklarade att MFF:s nya tränare hette Bob Houghton. För engelsmannen var det bara att rätta in sig i ledet.

Affären var en fjäder i hatten för Börje. Dessutom i rätt tid. Militärkuppen i Portugal 1974 gjorde situationen i Villa Tomelilla osäker, varpå familjen flyttade hem. På plats i ett hus på Gustavsgatan i Malmö, och med Houghton-värvningen i ryggen, kunde Börje flytta fram positionerna ytterligare i en av Sveriges mäktigaste klubbar. Genom vännen Cavalli-Björkman hade Börje stort inflytande och han kallades i folkmun för »MFF:s utrikesminister«.

Samtidigt hände stora saker i Brasilien, där han blivit hedersmedborgare och fortfarande hade goda kontakter. Världens bästa spelare ville flytta till USA. Pelé skrev på för New York Cosmos den 10 juni 1975, och en av männen bakom affären var Börje Lantz. På plats i New York diskvalificerade svensken direkt klubbens val av en stor lokal för presskonferensen. Börje flyttade allt till ett litet kyffe på Manhattan, med resultatet att slagsmål utbröt mellan reportrar och fotografer. Rubrikerna var säkrade. Börje var nöjd.

 

 

Eskil Svensson, 87, konstaterar:

Annons

– Börje hade en förmåga att lära känna människor. Han var oerhört driftig och såg alltid nya möjligheter oavsett vilken miljö han befann sig i.

Eskil bor i Ystad men växte upp tillsammans med Börje på Nygatan i Tomelilla. Jag lokaliserade honom via hembygdskretsens årsskrift – på en bild från 80-talet poserade ett antal män och en kvinna på en tennisbana. Där fanns Börje och hustrun Bodil. Och Eskil.

– Börje gjorde nog sin första insats som agent för mig, säger han. Jag spelade i Tomelilla IF. Jag var lite bohem – kunde vara fantastisk ena matchen och värdelös nästa. När jag var 16 petades jag, och trots att Börje inte var äldre än jag gick han upp till ledningen och krävde att de skulle spela mig. Så var jag med igen.

Eskil säger också att vännen inte alltid var lätt att ha att göra med. Särskilt sedan de blivit vuxna och försökte göra affärer tillsammans. När Eskil vid ett tillfälle inte fick ut de pengar han ansåg sig vara lovad efter att ha tagit hand om något utländskt lag på Sverigeturné, exploderade han och kallade Börje »din tjocke, lille jävel«. Börje blev förbannad och gick.

– Efter fem minuter kom han tillbaka som om inget hänt. Jag förstod ingenting. Men Börje var sådan: han kunde bara tjura i fem minuter, själv behövde jag vara förbannad i en vecka minst.

Fler vittnar om svårigheterna att göra affärer med Börje. Eskil Åkesson – med tre allsvenska matcher för Helsingborgs IF på meritlistan – växte även han upp på Nygatan i Tomelilla. I slutet av 60-talet jobbade han som lärare i Västerås när Börje undrade om han inte ville börja sälja arenareklam.

– Det skar sig efter ett tag, säger Åkesson. Börje ville mer in i fotbollen och jobba med spelare, jag ville satsa på att sälja reklam på Tipsextramatchernas arenor. Jag var med på några grejer, jag hjälpte bland annat Börje med Pelégalan i Sverige, men sedan rann samarbetet ut i sanden.

Åkesson berättar att de gick åt skilda håll och att det då började gå allt bättre för honom, varpå Börje ville in och ta över ruljansen igen. Då krackelerade vänskapen. Schismen till trots menar Åkesson att Börje hade en exceptionell talang: den totala hämningslösheten. Han talade en mängd språk – trots att han inte kunde många ord.

– Ta ryskan, säger Åkesson. Skulle han berätta att någon var död pekade han bara ner i marken och sa »dva metra«, någon låg två meter under jord.

Det gav resultat. Som enda svensk kunde Börje resa in och ut ur det stängda Sovjetunionen utan pass. En gång fick han till och med rädda den svenske industrimannen Hans Werthén ut ur landet genom att läxa upp de sovjetiska myndigheterna.

Jag frågar Eskil Åkesson om han har någon kontakt med barnen, eller om han åtminstone vet var de håller hus.

– Ulrika är min guddotter, svarar han. Men var hon och Gustaf finns nu … Nä, jag vet inte.

 

Det är tydligt: Börje Lantz är svårfångad. Att få fatt på information om hans liv under glansdagarna är enkelt. Man kan gå till arkiv och få en hel karriär uppspaltad framför ögonen, tack vare att han alltid befann sig i rampljuset. Eller så kan man ringa gamla bekanta som ytterligare spär på den myt Börje själv gärna odlade.

När jag talar med Roger Magnusson, som åkte på provträning till Flamengo på promotorns initiativ 1963, berättar han målande om hur en hel träning på arenan Maracanã stannade upp när Börje anlände i vit kostym, vit hatt och cigarr i munnen.

– Brassarna började ropa »Borje, Borje« och sprang fram och omfamnade honom. Sedan fick han slå en straff. Han lurade målvakten och satte bollen i nät. Då blev det nya kramar. De älskade honom – och han älskade uppmärksamheten.

»Jag är säker på att Börje dribblade bort artikeln för att han inte gillade den. Jag tror han hade hållhakar på vissa på tidningen.«

Eller ta den förre MFF-spelaren Staffan Tapper som berättar om hur Börje sumpade ett kontrakt efter VM 1974. Före turneringen var Tapper i princip överens med Stuttgart om en övergång. Vid förhandlingarna på hotell Savoy i Malmö ville Börje trissa upp budet, varpå tyskarna reste sig och gick. »Det är lugnt, Staffan. De kommer tillbaka«, sade Börje och flinade. Men det gjorde de aldrig. Tapper blev aldrig utlandsproffs.

– Varje gång jag träffade Börje efter det skojade jag med honom: »Du Börje, när återkommer Stuttgart?« berättar Tapper.

MFF:aren delar också med sig av ett minne från VM-premiären i Argentina 1978. När kamerorna före avspark zoomade in vip-logen där juntaledaren Jorge Vidal satt omgiven av säkerhetsvakter och andra potentater syntes ett välbekant ansikte i bakgrunden.

– Jag bara gapade, minns Tapper. »Hur fan har Börje nästlat sig in där?« Jag var ju själv med landslaget där nere på VM och visste precis hur stängt allting var. Man fick inte gå en meter utan tillåtelse. Vi var ju i en diktatur.

Till och med Dagens Nyheters tidigare kulturchef Maria Schottenius har en Börjehistoria. När hon 1978 sommarjobbade för Aftonbladet i Malmö fick hon uppdraget att skriva ett porträtt av promotorn vars liv alltid tycktes pågå i ytterfilen.

»Börje log och viskade: Jag vet att du heter ›Svennis‹. Den  här cigarren är inte tänd – man är väl professionell.«

– Han var en udda figur. Klädde sig flott, särskilt minns jag hans svindyra sidenstrumpor. Han stack ut, särskilt i Malmö, som på den tiden hade alla sina rediga gamla damer och sin arbetarkultur. Börje var ju en man som hämtad ur en maffiafilm.

Schottenius skrev ett ärligt reportage om ett hus fyllt av dyr konst, om en man som tog sig fram som en ångvält och troligen inte alltid med schysta medel. Börje läste och godkände, men artikeln försvann sedan spårlöst före publicering.

– Inte bara originalet, utan alla kopior också, säger Schottenius.

När hon många år senare skrev om händelsen undrade hon om Börje Lantz var »en äkta trollkarl« eller bara »en charlatan«.

– Jag är än i dag säker på att Börje dribblade bort artikeln för att han inte gillade vad jag skrev. Det var bara något han sa för att hålla mig lugn. Jag tror han hade hållhakar på vissa på tidningen.

Ja, det verkar som om alla jag pratar med har minst en anekdot om Börje Lantz. Men vill man vidare från den typen av häpnadsväckande historier om en man från Tomelilla som slog sig fram i världen med hjälp av lika stora doser karisma som skamlöshet blir det tuffare. Den enda glimt av privatliv som återfinns i gamla tidningsklipp är en DN-annons under vinjetten »Husligt arbete« där Börje och Bodil 1973 söker »en ny rar och duktig barnsköterska« åt Ulrika och Gustaf. Och med tanke på att just dessa barn inte går att nå bestämmer jag mig för att höra med dem som i perioder kunnat räkna sig som en del av den allra närmaste kretsen.

 

Första gången Sven-Göran Eriksson stötte på Börje Lantz var på Stora Valla. »Svennis« Degerfors hade nyss mött MFF och i omklädningsrummet efter slutsignalen spatserade en välklädd man med cigarr i munnen in. »Svennis« röt ifrån och sade att det var högst opassande att röka i ett omklädningsrum. Börje log mot den 32-årige tränaren och viskade: »Jag vet att du heter ›Svennis‹. Den här cigarren är inte tänd – man är väl professionell.«

– Det bör ha varit 1978, säger Svennis när jag når honom i Lissabon.

Han har nyss landat efter en långflygning från Kina där han försökt förhandla ut de pengar han tjänade under sin tid i Shenzhen FC. Dagen därpå ska han sätta sig på flyget tillbaka till Kina för nya diskussioner. Jag påpekar att han borde ha haft Börje Lantz vid sin sida. Han skrattar.

– Då hade det nog gått lättare. Börje var otroligt skicklig på det han gjorde. Dessutom var han generös och trevlig. Vi hade mycket roligt tillsammans.

Han berättar att det dröjde fyra år efter Stora Valla-mötet innan de stötte på varandra igen. När Svennis IFK Göteborg blivit klart för Uefacupfinal mot Hamburg ringde Börje och frågade: »Vill du bli tränare utomlands?« Det ville Svennis. »Då fixar jag det«, sade Börje. Inför den avgörande finalmatchen mot Hamburg meddelade agenten att Benfica var intresserade. Efter säkrat Uefacupguld flög Svennis ner och skrev på kontrakt. Sedan köpte han huset bredvid Villa Tomelilla i Cascais.

– Varje morgon steg Börje upp tidigt för ett nakendopp i poolen. Jag vaknade alltid av att han ropade »god morgon, Eriksson«. Sedan hörde jag ett plask.

Familjerna Eriksson och Lantz umgicks tätt. En tradition var svampplockning med efterföljande picknick.

– Då lastade Börje in grillen i sin stora amerikanare och så drog vi ut i skogen.

Det blev också många gemensamma middagar. Svennis minns särskilt en nyårsafton hemma hos sig, då Börje sent på kvällen studsade upp på bordet och frågade om sällskapet visste att hans agentkarriär börjat redan i tioårsåldern, och att hans första klient var en kanin. Sedan berättade han om hur han som ung cyklade runt i Tomelillatrakten med en hankanin i bur och erbjöd bönderna att få sina honor befruktade för en tia. När han så plötsligt en dag förde ner handen i buren låg hans kanin där livlös. På matsalsbordet i Cascais blickade Börje ut över sin publik och konstaterade: »Ni förstår, han hade knullat ihjäl sig!«

– Sedan minns jag när han kom och hälsade på mig i Italien, när jag tränade Roma. Plötsligt försvann han ett par dagar. När han kom tillbaka sa han att han gjort klart så jag kunde ta över Juventus. Jag svarade: »Men jag vill inte dit, jag vill träna Roma«. Då trodde jag att han skulle svimma.

Svennis skrattar i telefonen.

– Jag kan prata hur länge som helst om Börje. Han var inte lång, men han var en stor man. Våra familjer hade väldigt roligt tillsammans.

– Har du någon kontakt med barnen? frågar jag förhoppningsfullt.

– Nej, inte alls, svarar Svennis.

 

Det har inte heller Börjes andra Portugalimport, Glenn Strömberg. När jag ringer honom berättar han att det senaste han hörde från dem var när deras mamma Bodil gick bort 2009.

Just Glenn Strömberg kom familjen Lantz närmare in på livet än de flesta. Han var bara 22 år och färsk i den stora proffsvärlden när han gick till Benfica 1983. Därför var det naturligt att han flyttade in hos sin rådgivare den första tiden.

– Det slutade med att jag bodde där i flera månader, säger han. Jag blev väl mer som en storebror åt Gustaf och Ulrika, och Börje och jag hade en relation som var mer än bara spelare och agent.

En signal om det var Strömbergs avtal. Börje hade ett standardupplägg där spelarna betalade honom med tio procent av sina intäkter, men för Glenn halverade Börje summan. Å andra sidan var Börje inte sen att be Strömberg om assistans. När den argentinske konsuln skulle komma på besök i Villa Tomelilla bad Börje spelaren att närvara. Strömberg masade sig dit för vad han trodde var en enkel middag. Det visade sig vara mer avancerat än så: Börje rökte ål i den skånska ugn han hade i trädgården och konsuln hade sällskap av ett antal andra politiska potentater. Så fort maten var uppäten reste sig Börje och sade: »Glenn, du vet att jag brukar sova middag, så du får ta hand om det här.« Sedan vände han sig till gästerna: »Ni har ätit svensk ål och nu kommer en annan svensk tradition – att värden vilar. Men Glenn tar hand om er!«

– Så där satt jag med ett gäng ambassadgubbar och hade inget annat val än att underhålla dem i någon timme. När Börje sovit klart kom han tillbaka som om inget hänt.

Att engagera sina inneboende i det egna arbetet tycks ha varit en tradition. Tränaren Stefan Lundin, numera sportchef i Svensk Elitfotboll, bodde även han hemma hos familjen Lantz ett par månader i mitten av 80-talet efter att ha fått sparken från Madeiralaget Marítimo. Snart blev han anlitad som guide åt ett MFF som kom ner på träningsläger. Strax därpå fick han etablera ett samarbete med Fritidsresor i Setúbal.

Lundin säger att han imponerades av mannen som aldrig såg några hinder. Som exempel nämner han Börjes språkbegåvning. Lundin menar att briljansen låg i en sällsynt förmåga att göra sig förstådd, trots begränsad kunskap om böjningsregler och tempus.

– Han bara pratade på. Skulle han säga något i dåtid pratade han vidare i presens och pekade bakom sin egen rygg för att visa att han menade att det hände i går.

Lundin förbluffades också över Börjes enorma kontaktnät. En dag ringde Börje upp Liverpool och bad dem ta emot Lundin ett par dagar, varpå den okände svensken fick en veckas skolning i en av världens bästa klubbar och blev varje dag skjutsad till träningen av ikonen Kenny Dalglish. En annan gång stod Lundin och Börje och spelade tennis när en gammal general från Salazar-tiden bröt matchen för att krama om Börje.

– Vid ett tillfälle kom Lennart Johansson på besök med en delegation från förbundet. Den kvällen slutade med att alla satt i Börjes vardagsrum och sjöng.

Lundin, Svennis och Strömberg återkommer ständigt till samma sak: Börje var fenomenal på att umgås i de finaste kretsarna, men utan att kameleontlikt anpassa sig efter koderna. Istället tog han plats genom sin skånska bufflighet. Strömberg menar också att bilden av Börje som en man som njöt av att visa upp sin nyrikedom inte är helt sann. Visst gillade agenten flärd, visst rökte han sina Flor de Brazil och gillade dyra restauranger, och visst stod privatchaufför Ribeiro alltid körklar utanför Villa Tomelilla. Men han vägrade samtidigt att göra sig av med sina två bilar: en sliten amerikanare och en Volvo Amazon som, enligt Glenn, var »typ hundra år gammal«. Och huset i Cascais må ha varit lyxigt med den tidens mått mätt, men det var också pyntat med nostalgiska inslag som varje dag påminde Börje om var han kom ifrån. I trädgården fanns ålugnen och den äktsvenska bastun. På uteplatsens vägg hängde en livboj med texten »Bodil – Tomelilla«.

Lantzlaget. I slutet av 1980-talet anlitade i princip varenda landslagsspelare Börje som rådgivare. Metoderna för att locka stjärnorna till sitt stall var ofta enkla. »Jag fick en parfym i present om jag inte minns fel«, berättade Martin Dahlin i en Expressenintervju 2017.

Såväl Strömberg som Svennis vittnar också om en man med nästintill sjuklig rutinmässighet: det obligatoriska morgondoppet, att alltid vila middag, att varje dag klockan tolv dricka en gin och tonic.

– Jag har faktiskt en historia om hur helig den drinken var för honom, säger Strömberg och berättar om när Börje vid ett tillfälle kom till Bergamo för att diskutera med spelarens nya klubb Atalanta.

De träffade ledningen i en trädgård för att äta lunch. Någon frågade Börje om han ville ha en whisky före maten. Börje tittade på klockan och fräste: »Whisky? Absolut inte före klockan ett på dagen!« Klubbledarna nickade skamset runt bordet. Ny fråga, försiktigare denna gång: »Kanske en öl då?« Börje svarade: »Nä du, jag tar en gin och tonic.«

Strömberg skrockar i telefonen:

– Den körde jag alltid med sedan när vi skulle äta lunch. »Ingen whisky för dig va, Börje?«

 

Glenn Strömberg behöll sin rådgivare karriären ut. Så slutade han också spela 1992. Det blev generationen efter honom som blev Börje Lantz fall.

I slutet av 1980-talet hade agenten i princip varenda landslagsspelare i sitt stall. Dominansen var så stor att Expressen döpte om Blågult till »Lantzlaget«. Men runt decennieskiftet dök det upp konkurrens, och den nya generationen talanger protesterade mot de tio procent av intäkterna som Börje Lantz krävde i betalning. Jonas Thern lämnade skeppet först, efter anklagelser om att Börje tagit trippelt betalt – från båda klubbarna samt från spelaren – och stoppat 200 000 dollar i egen ficka när mittfältaren skrev på för Benfica. Snart följde fler Therns initiativ: Stefan Schwarz, Thomas Ravelli, Martin Dahlin, Henrik Larsson, Joakim Nilsson, Roland Nilsson … Kvar blev till slut bara Johnny Ekström.

Börje hotade med stämningar och inkassobrev. Rubrikerna blev allt mörkare. »Här firar de affären Thern – sen går han bakom ryggen på sin bäste vän«, rubricerade Expressen 1993 en bild på Börje och MFF-ledarna Bengt Madsen och Hans Cavalli-Björkman utanför hotell Savoy. »Lantz kör med en hotande ton mot spelare som vill säga upp sig«, menade Vincenzo Morabito, den nya stjärnan på agenthimlen, i samma tidning det året. När Expressen besökte Börje i Portugal för att ställa honom mot väggen beskrevs han som »spydig och arrogant«. Det är långtifrån den man som tidigare framställts som en jovialisk spjuver.

Sven-Göran Eriksson menar att förändringen skedde gradvis under hans andra period i Benfica, 1989–1992. Han minns det som att Börje blev sjuk och tror att det var de första tecknen på levercancern som senare skulle komma att ta agentens liv.

– Humöret förändrades, säger Svennis. Vi kunde sitta på restaurang och ha trevligt när Börje plötsligt började skälla ut personalen för någon struntsak. Det var jobbigt, och det slutade med att vi inte umgicks alls. Det var inte bara jag, utan Jonas [Thern] och Stefan [Schwarz] upplevde samma sak.

Att Börje blev stingsligare kan också ha haft att göra med branschens förändring. När det svenska landslaget vann VM-brons 1994 med ett lag fyllt av före detta Lantzklienter befann de sig på en marknad som såg helt annorlunda ut än när Börje en gång i tiden börjat som agent. Under 1990-talets första år hade ett flertal nya aktörer gett sig in i agentbranschen, och i januari 1994 kände sig Svenska fotbollförbundet nödgade att anställa en jurist för att rensa upp bland skumraskaffärerna. Året därpå förändrades sedan branschen totalt när Bosmandomen trädde i kraft. Plötsligt fick spelare röra sig fritt mellan klubbar om de stod utan kontrakt. Samtidigt införde Fifa krav på att alla agenter skulle licensieras för att få utöva sitt yrke.

För Börje Lantz var allt sådant främmande. Han hade verkat i en tid när fotbollen balanserade på gränsen mellan amatörism och professionalitet, då klubbar behövde en kreativ affärsman med kontakter jorden runt för att konkurrera. Han hade haft sina glansdagar i en stängd värld där han – som kände sig lika hemma i fotbollsmeckat Sydamerika som i ett Östeuropa bakom järnridån – kunnat agera dörröppnare.

»När far kom in i ett rum lade alla märke till honom omedelbart. Inte för att han hördes, utan tack vare hans utstrålning.«

Nu rådde istället en fri marknad, spelarna hade rättigheter och muren mot öst hade rämnat. Börje Lantz tid var helt enkelt förbi. Därmed stannade hans gärning vid att han skyndade på reklamfinansierad TV-sänd idrott, att han fick Bob Houghton att bli MFF-tränare och därmed bidrog till den »svengelska modell« som förändrade vår fotboll i grunden, att han gav Svennis chansen att bli en av världens mest omtalade tränare och att han fick ett otal spelare att bli proffs i europeiska toppligor.

Men det finns sämre meritlistor.

 

Här kunde historien ha slutat. Om det inte varit för att det plötsligt en dag dök upp ett mejl i min inkorg. Avsändare: Ulrika Brunner. Jag läste: »Ja, jag är Börjes dotter. Jag har CC:at min bror Gustaf också. Han bor i Hong Kong, jag i Kuala Lumpur.« Ulrika berättade vidare att hon bott i Asien – Vietnam, Kina, Thailand, Malaysia – i snart 20 år, och att brodern Gustaf faktiskt var den man jag försökt kontakta på Guest Supply Asia. Hon skrev vidare att hon blev glad av mitt mejl och att hon gärna pratar om sin »far som var en väldigt unik personlighet på många sätt och vis«.

När jag ringer upp henne förklarar hon närmare.

– Han var en magnet, säger hon. När far kom in i ett rum eller en konferenslokal så lade alla märke till honom omedelbart. Inte för att han hördes, utan enbart tack vare hans utstrålning.

– Var det jobbigt att växa upp med en pappa som alltid var i mediernas rampljus? frågar jag.

– Inte alls, svarar hon. Som barn upplevde jag bara hans jobb som spännande. Jag kommer ihåg när han var i Sovjet där de hade ont om pengar. Då betalade de med litervis av rysk kaviar som han kom hem med.

Hon beskriver mycket av den person jag redan känner till – kontaktskaparen, kosmopoliten, lyxliraren – innan jag avbryter och frågar vem Börje var just för henne.

– En oerhört generös människa, svarar hon. För honom var det alltid vi fyra i familjen som kom först. Han lagade till exempel fantastisk mat. Alltid svenskt, nästan alltid skånskt. Han gjorde en fantastisk fläskpannkaka. Och så minns jag hans njurgryta. Sedan bjöd han ofta med mig och Gustaf på sina affärsresor. Alla i familjen skulle känna sig delaktiga, annars kunde det kvitta för honom.

Hon berättar att hon som barn satt i möten med fotbollspampar och besökte flertalet cuplottningar arrangerade av Uefa och Fifa, och att det blev en utbildning hon »inte kunnat få på någon skola i hela världen«. Att hon i dag jobbar som »connector och facilitator« på ett finansbolag tackar hon pappa för. Karriären har också fått en skjuts av hennes fars kontaktnät. När hon var 13 och ville börja på en internatskola i Skottland var Börje tveksam. Själv hade han ingen examen och han var skeptiskt inställd till den akademiska världen. Han ändrade sig först sedan han talat med en av sina bästa vänner, förre Fifaordföranden Sir Stanley Rous, som övertygade Börje om att Ulrika borde få chansen. När dottern senare själv sökte sitt första jobb i Vietnam 1997 ställde dåvarande Uefaordföranden Lennart Johansson upp som referens.

Jag påpekar att det ändå låter rätt mycket som om Börjes arbete styrde vardagen. Ulrika håller inte med. Hennes pappa var väldigt tydlig med att skilja arbete från privatliv, säger hon. Även i perioder då klienter som Glenn Strömberg eller Mats Magnusson bodde hemma hos dem. I jobbet var Börje »Kingen«, en rådgivare med hög svansföring och koll på läget. Privat var han pappan som lade alla pretentioner åt sidan.

– När jag studerade i Skottland kom han och mamma på besök. Far hyrde antagligen den äldsta husbilen i hela landet och så körde vi ut i The Highlands. Snart började det regna in, särskilt över pappa som satt vid ratten. Men han drog bara upp en handduk över huvudet, skrattade och fortsatte köra.

Sedan berättar Ulrika om Börjes sista tid. Cancern upptäcktes 1998 och eftersom operationsköerna var långa bestämde sig Bodil och Börje för att den hösten flytta till Rio de Janeiro där man lovade snabbare behandling för den brasilianska hedersmedborgaren. Men Börje fick ändå vänta i nästan ett år. Han åt knappt och levde enbart på egen viljestyrka. När han väl fick klartecken för operation i augusti 1999 åkte han in till sjukhuset bara för att mötas av ett nedslående besked: leverdonatorn hade dragit sig ur i sista stund.

– Då gav far upp, säger Ulrika. Mor ringde och sa att jag och Gustaf borde komma dit, så vi flög in från Vietnam där vi bodde då. När jag kom in i salen där far låg var han vid liv, men inte vid medvetande. Jag tog hans hand och kände honom krama om den. Sedan slutade han andas. Så fort gick det. Det var tufft. Sedan fick mamma cancer bara något år senare.

Entreprenörstalang. Börje tjänade egna pengar tidigt som biljettrivare på Bio Rio, där hans pappa också arbetade. Biografen skulle några decennier senare bli känd som salongen där Hasse och Tage placerade världspremiärerna för sina filmer. Foto: Privat

Jag påpekar att mycket har sagts och skrivits om Börje, men lite om Bodil. Det lilla jag hört har däremot varit nästintill vördnadsfullt. Svennis var förundrad över att hon stod ut med alla Börjes upptåg, Strömberg berättade att hon var den som skötte allt det pappersarbete som Börje var sämre på.

– Utan mamma hade pappa inte klarat allting, säger Ulrika. Hon var hans pelare. De var bästa vänner och partner i allt. Jag minns särskilt hur bra de dansade tillsammans. Alla som träffade mamma talade om hur elegant hon var. Det hade hon helt naturligt. Nä, mamma var oerhört stark och samtidigt hur gullig som helst. Jag saknar henne varje dag.

Jag påpekar att hon som dotter tycks bära med sig en del av sin pappas rastlösa själ. Börje blev världsmedborgare redan på 50-talet. Hon växte upp i Portugal, tillbringade ungdomen med studier i Skottland och har nu levt nästan hela sitt vuxna liv i fyra asiatiska länder. Hon säger att hon ärvt nyfikenheten från både mamma och pappa.

– De var mästerliga på att dimpa ner någonstans med öppna sinnen och bara trivas, säger Ulrika.

– Känner du dig ändå svensk? frågar jag.

– Mitt hem är där de nära och kära är. Det är inte bundet till en särskild fysisk plats. Men visst känner jag mycket för Sverige. Jag har fina barndomsminnen, särskilt från vårt sommarhus där vi var varje sommar och varje jul.

– Var låg det?

– Ett ställe i Skåne som heter Fårarp. Far sålde det till en vän senare, Mats Hasselquist.

 

Vi säger hej då, jag lägger undan telefonen och ler. Dels för att bilden av Börje fördjupats av samtalet, dels för det sista Ulrika nämnde: sommarhuset i Fårarp. Faktum är att den lilla bondhålan ligger alldeles intill det hus jag själv nyligen köpte. Faktum är att jag ett par gånger i veckan kör igenom Fårarp och antagligen har sett gården ett antal gånger utan att veta att den så tätt hänger ihop med den man jag lagt så mycket tid på att försöka förstå. Faktum är att jag kunde ha kommit allt på spåret själv: på fotot från tennisbanan i Tomelillas Hembygdskrets Årsskrift spårade jag Eskil Svensson men förbisåg de andra på bilden. Mats Hasselquist var en av dem. Dessutom: när jag söker kontaktuppgifter till denna man inser jag att han inte ens bytt telefonnummer i huset. Det är samma siffror som Börje och Bodil uppgav i DN-annonsen då de 1973 annonserade efter en barnflicka.

Återbesök. På semester i Tomelilla 1991 passade Börje på att spela tennis med gamla vänner. Från vänster: Börje Lantz, Eskil Svensson, hustrun Bodil, Mats Hasselquist och Sven Åke Håcanson. Foto: Privat

Jag ringer upp Mats Hasselquist på hans permanenta adress i Stockholm. Han berättar att allt jag hört stämmer. Han köpte huset av familjen Lantz 1976, efter att Börje hotat med att sälja »till en tysk«. Mats och Börje lärde känna varandra redan på 50-talet, då Börje jobbade på Kvällsnytt och rapporterade om tennisveckan i Båstad, en tävling som Mats Hasselquist var tävlingsledare för. Under decennierna som följde drog männens respektive karriärer igång på allvar. Där Börje blev turnéledare och spelaragent, blev Mats pamp i Svenska tennisförbundet och skrev för alltid in sig i historieböckerna när han 1972 övertalade DC-kaptenen Lennart Bergelin att låta 15-årige Björn Borg spela singelmatcher i mötet med Nya Zeeland eftersom svensk tennis behövde publiciteten.

– Min och Börjes vänskap bestod i alla år, vi hade mycket trevligt tillsammans, säger Mats.

– Och du har fortfarande kvar huset, säger jag.

– Absolut. Jag är där nere varje sommar.

 

Vintersolen gassar över frostbitna åkrar när jag dagen därpå lämnar mitt hus för en löprunda. Termometern visar minus tre, det är vindstilla. Jag joggar nerför backen, passerar bron över Nybroån och svänger höger in på Per i Möllans väg där det står en vägskylt: »Fårarp 1.« Inte en bil syns till. Korna som fram till för någon månad sedan betade i hagen har sökt sig inomhus. Den enda levande varelse jag möter är en övergödd, svartvit bondkatt som vägrar maka på sig där jag kommer lunkande längs landsvägen. När jag når fram till Börje Lantz gamla sommarhus har jag joggat i tio minuter. Fågelvägen är det 1 800 meter hem till mig.

Jag sätter mig på gräset utanför huset och tänker på Börjes eftermäle. Allt har handlat om cigarrerna, lyxlivet, de skumma affärerna, och sammantaget har det gjort Börje till mer av en seriefigur än en verklig person. Samtalet med dottern Ulrika bekräftade det. Att så lite skrivits om Börje sedan hans bortgång beror sannolikt på de sista årens tragik – med en Börje som inte ens kunde äta och som flyttade till Rio bara för att inse att alla är lika inför döden. Sådan realism passade inte in i demonagentens seriefigursimage.

Men samtalet med dottern breddade också bilden av Börje. Han var inte bara »Kingen« och »Mr 10 procent«, han var också en pappa som ville ge sina barn bättre förutsättningar än han själv haft. Han involverade dem i affärerna, han såg till att ha ett yrke där han kunde vara närvarande och laga sin fläskpannkaka åt familjen samtidigt som han arbetade. Själv hade han ingen utbildning. När realskolan underkände honom i svenska och matte svarade han trotsigt genom att bli skrivande journalist och affärsman. Som pappa valde han att lägga misstänksamheten mot akademikervärlden åt sidan för att ge dottern chansen att gå på ett fint internat i Skottland.

Från min plats på gräsplätten tittar jag upp mot Börjes gamla sommarhus. Vit puts nedtill, blå träpanel upptill. På framsidan tronar en vit utegrill. Baksidans trädgård har utsikt mot nordost, där gröna kullar som hämtade från Tolkiens Fylke breder ut sig. Bortanför dem ligger det Tomelilla där Börje växte upp. Jag tänker på hur han som ung cyklade runt i de här trakterna för att sälja oljemålningar. Jag ler åt hur han som aningen äldre retade gallfeber på traktens idrottsföreningar under reportersignaturen »Friska fläktar«, och att han bara några år senare började resa jorden runt för att skaffa sig det kontaktnät som ledde till att han blev en av världens första och främsta fotbollsagenter. Han träffade Fidel Castro på Kuba, han reste in och ut ur Sovjet utan pass, han rörde sig fritt bakom järnridån i länder som Östtyskland och Bulgarien, han levde själv i Rio de Janeiro och Lissabon. Ändå återkom han alltid till den här trakten. En gång fixade han en match på Borrby Idrottsplats, några mil bort, mellan en Österlenkombination och brasilianska Fluminense, förstärkt med publikmagneten Lennart »Nacka« Skoglund (som dock utgick efter 44 minuter med en fejkad skada för att han skulle hinna med ett folkparksuppträdande i Vimmerby). En annan gång lockade han det sovjetiska U-landslaget till match i Ystad – och höll bortom all politisk korrekthet de unga spelarna nöjda med två lådor vodka på efterfesten.

När jag talade med Stefan Lundin beskrev han Börje som »en internationell personlighet« och »allt annat än en man från Tomelilla«. Jag är säker på att det inte stämmer. Börje älskade sin ålugn, han lagade sin skånska mat, och när han inte fick bygglov för ett nytt hus i Cascais accepterade den annars så hänsynslösa förhandlaren att bli kompenserad med att kommunen döpte om gatan där tomten låg till Rua da Tomelilla.

Nej, Börje Lantz var definitivt en man från Tomelilla. Det var bara det att han tänkte och drömde större än de flesta.

När han dog spreds hans aska på tre platser – i Rio de Janeiro, i Lissabon och utanför Ven – men sittande här på gräset framför ett gammalt sommarhus i Fårarp är jag övertygad: Börje Lantz cigarrbolmande ande vakar fortfarande över de gröna kullar där han en gång i tiden cyklade runt med en inkomstbringande kanin på pakethållaren.