»Bra spelare, ett VM till – varför inte?«

Sven-Göran Eriksson har gjort inter­nationell karriär med ett ­ledarskap byggt på lång­siktighet. I våras fick han knappt tre månader på sig att skapa ett lag av en grupp ­bång­styriga individualister. Offside följde ­Sveriges mest meriterade tränare inför hans livs tuffaste utmaning.

Klockan är två på lördagseftermiddagen när Sven-Göran Erikssons telefon surrar till. »Méïté not start«, står det i SMS:et från West Bromwich-managern Roberto Di Matteo. »Svennis« skakar på huvudet. Abdoulaye Méïté är mittback, en position den svenske tränaren kämpar för att hitta rätt spelare till. Ivorianen har närmare 50  landskamper på meritlistan men platsar inte i West Bromwich. Svennis har inte kunnat se spelaren live en enda gång.

– Ja, då sparar vi in en resa i morgon i varje fall, suckar han.

Sedan han utnämndes till förbundskapten för Elfenbenskusten har han turnerat Europa runt för att försöka parera det faktum att tiden är så knapp. På mindre än två månader ska han kartlägga drygt 40 spelare för att kunna välja ut en 23-mannatrupp inför VM. Dessutom måste han planera träningsläger, besöka landet som anställt honom, kartlägga motståndare, se igenom DVD:er på matcher som landslaget tidigare har spelat, träffa sponsorer, få ihop en stab med läkare, sjukgymnaster, matchanalytiker, massörer och tränare samt träffa nyckelpersoner – som lagkaptenen Didier Drogba och vicekaptenen Kolo Touré – för att förankra hela organisationen och sig själv.

Annons

Elfenbenskustens fotbollsförbund har skickat listor på spelare som tidigare varit uttagna i landslaget och det är efter dem som Svennis och hans två assisterande tränare Tord Grip och Benny Lennartsson nu navigerar. De har delat upp Europa mellan sig: Grip fokuserar på Tyskland och Schweiz, Lennartsson på Frankrike och Svennis på England.

– Tiden kan du inte göra något åt, säger han. Du kan inte få spelarna förrän de har slutat ligan, så är det bara. Det får man köpa. Från mitten av maj drar vi igång med samlingen.

VM-premiären spelas den 15 juni mot Portugal. Därefter väntar höghöjdsmatch i Johannesburg mot Brasilien och sedan Nordkorea som redan har legat på läger i över en månad.

– När vi samlas har vi knappt en månad på oss att få ihop det. Vi måste vara organiserade på plan när VM börjar. För är vi inte det när vi möter Brasilien och Portugal är det lika bra att vi inte åker ner till Sydafrika.

Svennis knackar mobilen mot högerlåret.

– Det är ont om tid. Det är inget att hymla om. Det är väldigt ont om tid.

 

Svensk fotboll mår bäst när den får tid på sig. Så var det när Bob Houghton svepte in och grundlade den svengelska modellen, engelsmannen tog över Malmö FF 1973 och nådde höjdpunkten med en Europacup-final sex år senare. Så var det när Tommy Svensson tog över efter ett fiaskoartat VM i Italien, han fick en gratisbiljett till EM på hemmaplan 1992 och kunde jobba i lugn och ro för att knipa bronset i USA 1994. Och så var det också när Lars Lagerbäck och Tommy Söderberg tillträdde 1998 och byggde ett landslag som skulle nå sin formtopp först med EM i Portugal 2004.

Sven-Göran Erikssons karriär följer liknande mönster. När han tog över IFK Göteborg 1979 påbörjade han en omvandling av lagets spel, han betonade zonförsvar, hög press och strikta löp och spelvägar. Resultaten dröjde så länge att IFK Göteborgs styrelse tio omgångar in på säsongen fattade beslutet att sparka tränaren om det inte blev seger i nästa match borta mot Malmö FF. IFK vann på Malmö Stadion med 4-0 och följde upp med en 6-1-seger mot Åtvidaberg i cupfinalen en vecka senare. Bygget som skulle leda till Uefa-cuptriumf tre år senare hade påbörjats.

Långsiktighet och metodiskt arbete har präglat höjdpunkterna i Svennis karriär sedan dess. När han skulle till Benfica bad han klubben skicka lagfoton till Sverige så att han kunde plugga in alla spelarnas namn och utseenden före första träningen i Lissabon. I Roma hade han en motig första tid där stjärnorna vände honom ryggen och vägrade följa direktiven, först efter ett och ett halvt år fick han ordning på laget som då vann italienska cupen och var snubblande nära att även ta hem ligasegern. I Lazio dröjde det tre säsonger innan han vann ligan. I engelska landslaget fick han fem år, längre tid än någon förbundskapten fått leda landet sedan Bobby Robsons period 1982-1990.

På senare tid har Sven-Göran Eriksson upplevt motsatsen. Manchester Citys dåvarande ägare Thaksin Shinawatra sparkade svensken redan efter en säsong. Mexikos fotbollsförbund gav svensken tio månader innan de bad honom packa väskan och återvända till Europa igen. Och i Notts County väntade Svennis förgäves på investerarnas pengar innan han tackade för sig efter sju månader.

Men även om de senaste åren har bjudit på tvära kast har han aldrig varit med om något som det som nu väntar.

Uppdraget kom plötsligt. Den 4 mars besökte Svennis Loftus Road i London, där han numera bor, för att se Elfenbenskusten möta Sydkorea. Anledningen till besöket var att Elfenbenskusten placerats i samma VM-grupp som Nordkorea, vars förbund erbjudit honom jobbet som förbundskapten. Svennis var osäker på om han skulle tacka ja till att leda ett landslag tillhörande en av världens mest kritiserade regimer och efter matchen på Loftus Road kunde han sluta fundera. I  ett spontant halvtidssamtal med representanter från Elfenbenskustens fotbollsförbund fick han ett mer lockande anbud.

– De frågade vad jag gjorde nu, säger Svennis. »Ingenting«, sade jag. »Ta oss i VM då.« Jag tänkte: »Bra spelare, ett VM till – varför inte?« Dagen efter träffade jag de här personerna i London och då kom vi överens.

När han skrev på kontraktet var VM 79 dagar bort. Sedan dess har han försökt hämta in så mycket information som möjligt om såväl landet – han har själv aldrig besökt Elfenbenskusten – som spelarna han har att tillgå.

Annons

– Nu har jag 24 man nedskrivna och de kommer troligen att vara med bland de 30 vi ska presentera till Fifa i första skedet. Sedan har jag 21 till att välja på och där är jag inte säker i dag. Vi kommer inte att hinna se alla på plats. Men det är inte långt ifrån.

Vad ger spelarna för bild av sitt eget landslag?

– Det allmänna omdömet verkar vara att landslaget borde ha nått större framgångar, med tanke på vilka duktiga spelare det är.

Så vad ska du göra för att ge dem den framgången?

– Först och främst måste du skapa en bra stämning i laget och få dem att jobba för varandra. När jag pratar med spelarna är det den genomgående uppfattningen – att de inte har spelat riktigt som ett lag. Nu har jag plockat min egen stab, en svensk läkare, en massör från Lazio som jag jobbade med där … Förbundet ville att jag skulle ta in nytt folk runt landslaget för att komma bort från en del inre stridigheter.

Sven-Göran Ericsson

Född: 5 februari 1948

Karriär som spelare: Torsby IF 1966-1971, SK Sifhälla 1971-1973, KB Karlskoga 1973-1975

Karriär som tränare: Degerfors IF 1977-1978, IFK Göteborg 1979-1982, SL Benfica 1982-1984, AS Roma 1984-1987, ACF Fiorentina 1987-1989, SL Benfica 1989-1992, UC Sampdoria 1992-1997, SS Lazio 1997-2001, England 2001-2006, Manchester City 2007-2008, Mexiko 2008-2009, Notts County FC (sportchef) 2009-2010, Elfenbenskusten 2010-

Titlar: Allsvenskan 1981 och 1982, Svenska cupen 1979 och 1982, Uefacupen 1982, portugisiska ligan 1983, 1984 och 1991, portugisiska cupen 1983, italienska cupen 1986, 1994, 1998 och 2000, Cupvinnar-cupen 1999, italienska ligan 2000

Stabil. Privatchaufför H. har jobbat för ­Svennis sedan tränaren fick jobbet med Elfenbenskusten. Det har blivit många mil på vägarna. Två dagar efter Portsmouthresan ska de till Wigan – fyra timmars bilfärd från London.

Elfenbenskusten befann sig länge i skuggan av andra framgångsrika västafrikanska landslag, som Kamerun, Ghana och Senegal. Men 1992 vann »Les Éléphants« överraskande Afrikanska mästerskapen och i samma veva grundade fransmannen Jean-Marc Guillou en ungdomsakademi i Asec Mimosa, en Abidjan-klubb som var mitt inne i en svåröverträffad segertrend – mellan 1989 och 1994 spelade laget 108 matcher i rad utan förlust.

Med akademin pånyttföddes den ivorianska fotbollen. Robert Nouzaret tillträdde posten som förbundskapten 2001 och fick möjlighet att förvalta de första kullarna nyutexaminerade akademispelare. Han kryddade laget med en anfallare han hade koll på sedan sin tid i franska förstaligan, då Nouzarets Bastia hade mött Guingamp. Spelaren – Didier Drogba – landslagsdebuterade i september 2002, vid 24 års ålder. Med honom och spelarna från Asecakademin – som genom åren bland annat har fostrat Aruna Dindane, Salomon Kalou, Emmanuel Eboué och bröderna Kolo och Yaya Touré – blev Elfenbenskusten ett av Afrikas mest slagkraftiga landslag. Under ledning av Nouzarets efterträdare Henri Michel kom också de sportsliga framgångarna: 2005 kvalade Elefanterna in till sitt första VM någonsin och året därpå gick de till final i Afrikanska mästerskapen där de snöpligt föll i straffläggningen.

Franck Simon, journalist på tidningen France Football och en av världens främsta experter på afrikansk fotboll, såg den matchen på plats. Simon har ägnat ett helt yrkesliv åt att resa runt kontinenten, och har bland annat bevakat Afrikanska mästerskapen de senaste två decennierna.

– Elfenbenskusten har hittat en stabilitet de senaste sju, åtta åren, säger han. Förbundets ordförande Jacques Anouma är en klok man och dessutom bra vän med folk i regeringen, vilket inte är oviktigt om man ska ha ett starkt fotbollsförbund i något av de afrikanska länderna.

Den plötsliga framgången har samtidigt skapat problem. VM i Tyskland präglades av interna konflikter och tog slut efter gruppspelet. I Afrikanska mästerskapen 2008 åkte man ut efter 4-1 i semifinalen mot Egypten och i årets turnering nådde man inte längre än kvartsfinal.

– Bland annat har det varit bråk mellan spelare som är fostrade på akademin och de som inte är det, säger Simon. Ivoriansk press skriver mycket om de här konflikterna, spelarna från akademin kallas ofta för »Les mécaniciens« – man insinuerar att de är som robotar och inte kan improvisera på plan.

Drogba är inte från akademin och hans roll som lagkapten och den stora stjärnan har ställt till problem. Lagkamrater har anklagat honom för att ta för stor plats och samarbetet med vice kaptenen Kolo Touré har inte alltid varit gnisselfritt.

– Landslagets framgångar har följt Drogbas formkurva, säger Simon. Man talar om »le Drogba dependence«. Laget är helt beroende av honom. Om Eriksson lyckas få de här spelarna till en enda enhet och inte till ett lag som ska se till att Drogba löser allt, så har han kommit långt. Kan han befria de andra, få dem att ta större ansvar, så kan han uppnå något. Framför allt måste han få ordning på försvaret. Elfenbenskusten har ett katastrofalt förvarsspel. Tyvärr är det nog om möjligt ännu svagare nu än för fyra år sedan.

 

Den 6 april sitter Sven-Göran Eriksson på Camp Nou och ser kvartsfinalen i Champions League mellan Barcelona och Arsenal. Barças första halvlek är den bästa han någonsin sett. Tyvärr är en av hans nyckelspelare, Yaya Touré, petad ur startelvan.

Dagen efter har Svennis ett möte med Touré. I första hand för att lära känna spelaren och presentera sig själv men också för att kolla förutsättningarna för var han kan använda Touré. Med Chelseas Drogba och Salomon Kalou, Lilles Gervinho, Portsmouths Aruna Dindane och Marseilles Bakari Koné har Svennis ett överflöd av bra anfallsspelare. Bakåt är det tunnare.

I Barcelona får Svennis bekräftat att en lösning på problemet kan vara Yaya Touré. Mittfältaren har spelat mittback flera gånger under säsongen i Barcelona. Brorsan Kolo, som är lagets mest givna mittback, är inte lika säker. När Svennis talade med honom om Yaya som en eventuell försvarsspelare skrattade brorsan och sade: »Honom vill jag bara ha framför mig, inte bredvid.«

Mötet med Yaya Touré är början på en intensiv resperiod. Tre dagar senare är Svennis i Marseille och ser Bakari Koné göra första målet för sitt OM i derbyt mot Nice. Han får också se spelaren bli fult kapad och bäras ut på bår med en knäskada. Den 14 april flyger Svennis till Schweiz för att välja anläggningar till lägret före VM. Under två dagar kollar han på fyra alternativ. Han bestämmer sig för ett delat läger – första veckan i Montreux, för att sedan flytta upp på 1 300 meters höjd till en anläggning i Gstaad som ska förbereda spelarna på VM-mötet mot Brasilien i Johannesburg, 1 700 meter ovanför havet.

När Svennis ska lämna Genève har Eyjafjallajökull börjat spruta aska och Europas luftrum stängs. Det blir ingen resa till München för att se Bayern mot Hannover. Det blir inget besök i Elfenbenskusten veckan därpå som inplanerat. Istället stannar Svennis i Schweiz och ser FC Sion mot Young Boys, där Seydou Doumbia spelar. Även han anfallare, noterad för 27 mål den här säsongen.

Efter tre dagars väntan i Genève på att askan ska lätta tar Svennis bil till Paris och Eurostartåget över till London. Värdefull tid har gått till spillo.

 

Vahid Halilhodzic muttrar:

– Jag har inga råd att ge Eriksson. Han är en legosoldat som har tagit ett jobb och med sin erfarenhet vet han säkert vad som är bäst att göra med laget.

Halilhodzic hade posten som Elfenbenskustens förbundskapten före Svennis. Bosniern tog över landslaget i maj 2008, kvalificerade dem för VM och på sina 24 landskamper förlorade han bara en – kvartsfinalen mot Algeriet i Afrikanska mästerskapen. Ändå sparkades han i slutet av februari, bara någon vecka före landskampen mot Sydkorea på Loftus Road i London. Han berättar att han fick ett fax från ordförande Anouma: »Du vann inte Afrikanska mästerskapet, vårt samarbete måste upphöra.«

– Jag har hört att beslutet kom från högsta ort, säger han. Det var politisk oro i landet och man sparkade mig för att få en syndabock och därmed kunna skapa lite lugn. Jag fick inte ut min lön men jag förhandlar fortfarande. Jag säkrade minst sex miljoner euro åt dem när vi kvalade in till VM, så jag tror nog att de ska leva upp till åtminstone sina mest grundläggande åtaganden mot mig. Men man vet aldrig. I  det här jobbet hör man de konstigaste historier.

Annons

Den förre förbundskaptenen bekräftar att det finns spänningar i laget men säger att han försökte bortse från allt sådant. Under Afrikanska mästerskapen i januari var problemet snarare spelarnas rädsla. Efter attacken på Togos landslag strax före premiären var Drogba och gänget oroliga att de skulle bli kidnappade och vissa av dem sov knappt under de 20 dagar landslaget var där.

– Men visst var egoism och avundsjuka också ett problem. Jag försökte övertyga dem om att LAGET var viktigast. »Ni är inga barn. Varför har ni aldrig vunnit någonting? Det är ert eget fel eftersom ni inte är villiga att offra er för kollektivet.«

Hur reagerade spelarna när du sparkades?

– Redan efter förlusten mot Algeriet började ryktena gå och många ledare och spelare sökte upp mig på hotellrummet för att stötta mig. Jag får fortfarande SMS från spelarna om att de inte kan förstå att jag fick gå. Zogbo (reservmålvakten) ringde från Israel och grät i telefonen. Och häromdagen fick jag ett SMS från en av spelarna där det stod: »Det spelar ingen roll att du inte är med i VM, du är ändå med oss i Sydafrika. Vi spelar för dig också.«

Hur tror du man ser på Sven-Göran Eriksson i Elfenbenskusten?

– Jag är inte säker på att han är välkommen. Särskilt med tanke på den lön han får för bara två, tre månaders jobb. Det är galet. Jag förstår det inte. Jag vet hur vi fick se över alla kostnader och utgifter, varje dollar, varje euro…

Kommer spelarna att respektera honom?

– De har inget val. De kan inte gå ut offentligt och säga vad de tycker om mig eller den här situationen, eftersom fotbollsförbundet inte skulle gilla det.

 

Solen har nyss gått ner över London när Sven-Göran Eriksson tar sig in på Craven Cottage. Det är returmatchen i Europa Leagues semifinal mellan Fulham och Hamburg. I vip-rummet kommer en man fram:

– Jag kommer ihåg -82, säger han.

Svennis tittar frågande på honom.

– Jag spelade vänsterback i Hamburg, förklarar tysken. Efter att vi hade förlorat med 1-0 i Göteborg var vi helt säkra på att vinna hemma. Vi trodde att vi hade Europas bästa fotbollslag. Efter att ni vunnit med 3-0 i returen satt vi och pratade. »Skapade vi egentligen några chanser mot IFK? Nej, det gjorde vi nog inte.« Vi kunde ha spelat mot er en hel vecka och ändå inte kommit hela vägen fram till er målvakt.

IFK Göteborgs framfart under tidigt 80-tal förföljer fortfarande Sven-Göran Eriksson. Det var där karriären tog fart, det var där han fick finjustera sin spelfilosofi, det var där han satte den ledarstil han fortfarande håller fast vid.

Han medger själv att han var nervös inför första träningen – mer än han någonsin varit senare i karriären. Han var 31 år och skulle drilla landslagsspelare som Björn Nordqvist, Olle Nordin och Torbjörn Nilsson. 

– Jag kom från division tre och hade som bäst spelat division två-fotboll själv, säger Svennis. Jag tänkte: »Vad ska jag säga till dem? Vad ska jag göra?« Men jag bestämde mig för att köra vidare på samma sätt som i Degerfors. Jag försökte inte vara någon annan än den jag är. Och det har jag inte försökt sedan heller.

Många av de spelare han haft genom åren instämmer: Sven-Göran Eriksson förställer sig inte. Han är inte en högljudd person och därmed heller inte en ledare som gapar och skriker. Han diskuterar hellre, mellan fyra ögon. Det var i ett sådant enskilt samtal han fick en 19-årig Glenn Strömberg att sluta dribbla – genom att berömma spelarens vinnarinstinkt och löpsteg. Det var också så han mötte Arsenals Ashley Cole efter att skandalen om vänsterbackens förbjudna möte med Chelsea briserat 2005 – genom att inte anklaga och vilja veta detaljer, utan istället fråga hur spelaren mådde och om det fanns något han kunde göra för att hjälpa till, vann han Coles respekt. Och det var så han ryckte Benficas Jonas Thern ur en av mittfältarens djupaste formsvackor i karriären, med en tämligen naiv förklaring: »Det är lugnt, Jonas. Glenn Strömberg brukade också få problem i december, det är som att svenska kroppar är vana att gå i vila då.« I boken Sfinxen från Torsby berättar Thern: »Jag minns att jag gick ut ur det där rummet och tänkte: ›Jag är nog trots allt jävligt bra.‹ Jag spelade nästa match och även om formen inte var perfekt så gick det inte uselt längre. Det var nog det snabbaste sättet att komma tillbaka i form som någon skådat.«

Även Torbjörn Nilsson minns hur hans självförtroende växte under tränarens ledning. När Svennis var i IFK Göteborg gick Nilsson från att vara en spelare med dåliga nerver till att bli en av Europas bästa anfallare.

– Inför en match i Malmö frågade jag om jag fick åka ner en dag tidigare eftersom min häst sprang på Jägersro, säger Nilsson. »Visst! Kom bara till hotellet sedan«, sade Svennis. Många tränare skulle ha sagt nej av princip, för att alla skulle åka gemensamt, för att ingen ska särbehandlas. Svennis var inte sådan. Han kunde motivera inför truppen att om det här var viktigt för mig så skulle hela laget tjäna på den friheten.

  – Jag är väl lite bonnpsykolog, säger Svennis. Det viktigaste i ett fotbollslag – oavsett om det är klubblag eller landslag – är att du har en go stämning. Har du inte det finns inget att falla tillbaka på. Då har du ingen motståndskraft när det går dåligt i några veckor. Har du en god atmosfär, där alla respekterar varandra och folk litar på varandra, då är du starkare.

 

Det engelska valet ligger en vecka bort och det går inte att värja sig för de tre kandidaternas budskap. Att Gordon Brown har blivit påkommen med att kalla en väljare för »a bigoted woman« har dominerat nyhetsflödet de senaste dagarna, men just den här lördagen verkar Londonborna ta paus från politiken. Solen skiner, jackor slängs över axlar och Hyde Park fylls av helglediga familjer. Allt går i slow motion. I South Kensington, några kvarter från Royal Albert Hall och ambassaderna med de pampiga entréerna, försöker en uppklädd spanjorska övertala sin son att snabba på sparkcykeln:

Venga! Venga!

En grå Porsche, med en man i kostym och slips bakom ratten, tuffar förbi på lågt varvtal och utanför den rysk-ortodoxa kyrkan samlas män i sina finaste kostymer. I övrigt ligger kvarteren i ett av Londons mest exklusiva distrikt stilla.

Utanför en av entréerna väntar en bredaxlad man med sin svarta Bentley – han är närmare två meter lång, förklarar bestämt att hans tilltalsnamn är »short for something« och att han helst bara kallas H. Han är privatchaufför men påminner mer om en livvakt.

Sven-Göran Eriksson kommer ut från entrén. Med mörkblå kostym, ljusblå skjorta och slipsen oklanderligt knuten tätt intill halsen.

– Hej, hej pôjkar. Allt väl? säger han på bred värmländska.

Vi hoppar in i bilen. H. rattar ut i Londontrafiken, med riktning söderut mot Portsmouth som denna lördag ska möta Wolverhampton. Svennis söker ännu en pusselbit. Portsmouth FC:s anfallare Aruna Dindane ska kartläggas.

Svennis vrider på huvudet och säger:

– Tord är i Hannover och Benny skulle se tre eller fyra matcher i Frankrike den här helgen.

Jag frågar hur deras arbetsuppgifter kommer att se ut när truppen väl samlas.

– Ja, Benny ska vara på plan med mig och Tord är som alltid… han håller i allt. Benny har jag inte jobbat med tidigare men jag känner honom väl. Det finns många fördelar med honom. Han är duktig på fasta situationer och det tycker jag är tråkigt om jag ska vara ärlig. Sedan är han fransktalande, vilket är viktigt. Min franska är nästan lika med noll. Nu pratar många av de här killarna engelska men man måste ändå ha någon som kan franska. Och så har Benny ett sätt att vara som är viktigt. Han är inte så strikt utan drar lite skämt då och då. Det är perfekt.

Vad kan Tord som inte du kan?

– Han är mycket bättre på att planera än vad jag är. Har mycket större tålamod. Jag vill att saker ska hända, ibland lite för snabbt. Tord… jag tror nästan att han tycker att njutningen är resan fram till det som ska hända. Det är inte min njutning. Sedan är han bra för att han ifrågasätter mig. Du behöver inte en massa folk runt omkring dig som bara säger »ja«. Han säger ifrån. Ibland lyssnar jag, ibland inte. Tord står alltid bakom det beslut jag fattar oavsett om jag följt hans råd eller inte. Han skulle aldrig i efterhand komma och säga »vad var det jag sade«.

Spelare du har haft pratar ofta om att du får till en bra stämning i omklädningsrummet. Hur skapar du en sådan?

– Det är inte några hemligheter. Jag respekterar folk, tror jag. Jag pratar mycket om respekt. Om det nu är städtanten eller materialaren eller presidenten eller den stora stjärnan i laget, alla måste behandlas lika för alla har en funktion att fylla.

Men det verkar vara mer än så. De verkar nästan förvånade över att du behandlar dem som vuxna individer »trots« att de är fotbollsspelare.

– Är inte det lite gammal ledarstil det där att inte behandla seniorspelare som vuxna? Särskilt här i England. Jag tror att det är på väg bort. Förr sågs nog spelarna som skolpojkar men det går inte att ha en sådan ledarstil längre. Du kan inte hota folk till att prestera. Jag tror det var ett skäl till att killarna i engelska landslaget gillade mig. Om du kan få dina fotbollsspelare att ha åsikter om det vi gör – både på och utanför plan – så har du kommit långt. Men då får du inte vara rädd för att bli kritiserad. Det är nog en rätt svensk ledarstil.

Har du alltid bjudit in till diskussion?

– Ja. Jag uppmanar alltid spelare att tänka efter och komma med idéer på sådant vi kan göra bättre. Ta bara IFK-gänget, de blev väl tränare nästan hela högen till slut. Teamtalk tog max en minut det sista året jag var där. Vi hade kommit fram till hur vi skulle spela tillsammans, alla var med på det. Jag sade »ut och kör«, och så var det inte mer med det. Spelare blir mer motiverade att göra jobbet om de är med och tycker till. Man ska aldrig underskatta spelare som har över 500 matcher i till exempel Premier League. Det är en enorm rutin och erfarenhet. Man vore bra dum om man inte lyssnade på dem. Samtidigt måste alla veta att det är jag som bestämmer i slutändan.

Har du någon gång gått för långt och lyssnat för mycket spelarna?

– Jag tror inte det. Men det har inte alltid varit lika enkelt som i IFK. När jag kom till Benfica och körde samma grej där var de inte vana vid det. Jag frågade spelarna hur de tyckte att vi skulle spela. Lagkaptenen Humberto Coelho svarade: »Men är inte Mister betald för att veta sådant själv?«

 

En som minns Sven-Göran Erikssons ankomst till Benfica väl är António José Conceição Oliveira. När svensken kom till Portugal sommaren 1982 hade »Toni« precis avslutat sin aktiva karriär och blev svenskens assisterande tränare. Han beskriver samarbetet som »um casamento perfeito« – ett idealiskt äktenskap.

– Hans filosofi var frihet under ansvar, säger Toni. Det är skillnad på det så kallade nordiska och det så kallade latinska sättet att vara, och när Svennis kom hit blev det en perfekt kombination av de båda.

Han minns ett av de första mötena med svensken, då Svennis sade: »Vi kommer att vinna Uefacupen.« Benfica hade inte varit i en Europafinal sedan 1968, då man förlorade Cupvinnarcupfinalen mot Manchester United, och Toni undrade om den nya tränaren var riktigt klok.

– Jag tänkte: »Den här killen har vunnit med Göteborg och nu tror han att han kan göra det varje år.« Jag är glad att jag hade fel när jag var så skeptisk. Vi vann inte men var bra nära. Vi gick till final. Eriksson är sådan, han får spelarna att tro på sina idéer och på sig själva.

Inters Dejan Stankovic, som spelade för Svennis i Lazio, håller med:

– Eriksson är en av de bästa tränarna jag någonsin jobbat med. När saker går emot har han en förmåga att prata med dig mer som en vän och övertyga dig på sitt sätt. Hans lugn ger dig självförtroende.

Han minns särskilt hur tränaren hanterade kaoset som uppstod i samband med bombningarna av Jugoslavien 1999, när Stankovic och lagkamraten Sinisa Mihajlovic övervägde att bojkotta hemmamatchen mot AC Milan i protest mot Nato.

– Eriksson samlade alla spelarna och sade: »Det pågår hemska saker nära oss och två killar i laget kommer från det här landet. Det är jobbigt för dem. Men vårt krig är på fotbollsplanen och jag hoppas att ›Miha‹ och Dejan hittar styrkan att gå vidare och spela med oss.« Sedan pratade han i enrum med oss två men överlät åt oss att bestämma helt själva. »Gör det ni känner att ni måste.« Tack vare att han var så resonabel bestämde vi oss för att spela matchen.

Sven-Göran Erikssons demokratiska ledarstil är en sak, den delar han med många. Desto mer uppseendeväckande har hans iskalla yttre varit. Wayne Rooney berättar i sin självbiografi My Story So Far om när Svennis kallade till enskilt samtal för att meddela att han tänkte satsa på Rooney som ensam anfallare i kvartsfinalen mot Portugal i VM 2006. Det var kvällen före match, spelarna hade ätit och förbundskaptenen bad Rooney följa med ut på balkongen. På vägen ut missade Svennis att den välputsade glasdörren var stängd. Han gick rakt in i den och slog i huvudet kraftigt. Utan att röra en min, eller kommentera händelsen, öppnade han dörren och började berätta om sina planer för en Rooney som hade svårt att lyssna eftersom han försökte kväva skrattet inom sig.

För att kompensera den här lugna personligheten har Svennis alltid sett till att omge sig med färgstarka karaktärer som inte ryggar för att säga ifrån. I IFK Göteborg var det lagkaptenen Conny Karlsson som gormade på medspelarna när de inte låg rätt i position. I Benfica styrde Humberto Coelho med järnhand. I Sampdoria stötte Svennis på Roberto Mancini, som en gång slog ner en lagkamrat på träning för att kompisen inte tog i tillräckligt under konditionspasset.

Karlsson, Coelho och Mancini har – liksom så många andra av de spelare Svennis bjudit in till samtal om taktiken genom åren – blivit tränare efter den aktiva karriären.

– Han utser ofta några personer som sätter rätt atmosfär, säger Stankovic. I Lazio litade han mycket på Mancini men även på Mihajlovic och Verón. De styrde i princip hela omklädningsrummet. Det var en nyckel till vår framgång. Jag vet att folk ibland kritiserar hans lugn men jag tycker att det är hans största kvalitet.

De gånger Svennis höjt rösten har folk lyssnat desto mer. Som när IFK Göteborg 1981 hade värvat spelare för en miljon kronor – Thomas Wernersson från Åtvidaberg, Stig Fredriksson från Västerås SK och Håkan Sandberg från Örebro SK – och inledde säsongen med tre raka förluster. På träningen dagen efter 0-1 mot IFK Norrköping samlade tränaren spelarna till möte och sade: »Det finns bara ett fel i det här laget – ni är bäst i Sverige och ni vet om det. Om det är jag som är problemet så säger jag gärna upp mig. Meddela bara hur ni vill ha det.« Spelarna teg, skämdes och gick ut och slog Malmö FF på Malmö Stadion med 2-0 i omgången därpå. Det var början på ett långt segertåg. Mellan den 28 maj 1981 och 27 maj 1982 förlorade IFK inte en enda match.

Svennis röt också ifrån i AS Roma när storstjärnorna Roberto Pruzzo, Francesco Graziani och Bruno Conti gnällde över den oprövade tränaren från Sverige. I tidningen Corriere dello Sport den 22 september 1984 löd rubriken: »Eriksson förstör vårt spel«. I artikeln förklarade Pruzzo att Eriksson förstörde »allt som Liedholm byggt upp«. När Roma mötte Como dagen därpå var Pruzzo petad.

Samma behandling fick Giuseppe Signori i Lazio. Under en Uefacupmatch mot Rapid Wien fick stjärnan nog. Han lämnade avbytarbänken och gick ut i omklädningsrummet med svordomarna forsande ur munnen. Några dagar senare var han såld till Sampdoria.

– Eriksson kan säga ifrån, säger Stankovic. Jag minns en Laziomatch när vi spelat uselt i första halvlek och Eriksson kom in i omklädningsrummet i halvtid lika lugn som vanligt. Men så började han skrika på oss. Och plötsligt svor han! Eller… jag tror inte ens han hann säga hela svordomen innan han avbröt sig själv och rodnade. Vi satt knäpptysta, chockade eftersom vi var vana vid att han var så lugn. Vi spelare skrattade åt den händelsen i flera år efteråt.

 

Svennis vrider huvudet mot oss i baksätet och ler:

– Ja, jag är ju inte som Trapattoni och Mourinho precis. Men det där är ingenting som jag spelar. Det är klart att jag har känslor både privat och i jobbet men jag är född i norra Värmland och där hetsar man inte upp sig. Jag är lik min far. Jag tror aldrig att jag har hört honom höja rösten.

Jag frågar om han någonsin känt att diplomatin inte har räckt till. Han funderar länge:

– Roma var jobbigt. Att få ordning på de där gossarna, det tog lång tid det. Det var ett lag som inte var hungrigt längre. De hade vunnit ligan, varit i final i Europacupen året innan jag kom, det var bråk med Falcaõ. Och Pruzzo, Graziani och Conti var egentligen inte så intresserade. Bara att få ut dem på plan i tid till träningen tog tre månader. Och många, höga böter. Första året var otroligt jobbigt.

Han berättar att de hade tur om en träning som skulle börja klockan tio var igång vid elva. »Så här var det alltid under Liedholm, vi startar träningen när alla är här«, sade spelarna.

– Jag började peta stjärnorna. Och jag bråkade med Pruzzo så in i helvete. Det var en riktig slöfock. Presidenten sade till mig: »Du kan inte peta Pruzzo, han är ju kung i Rom.« Jag svarade: »Jaha, så det är därför han inte rör på benen.«

Andra säsongen skickade Svennis Pruzzo till en träningsklinik i Holland. Anfallaren kom tillbaka en månad senare som en helt annan spelare. Vältränad, fokuserad, effektiv. Före avresan hade han bara satt ett enda mål, nu gjorde han 18 på säsongens fyra återstående månader och vann därmed skytteligan.

I Lazio tog Svennis samma strid med Signori – men istället för att bråka och försöka förändra spelaren sålde han stjärnan tämligen omgående.

– Det var ett synnerligen impopulärt beslut. Jag trodde presidenten skulle svimma när jag sade det. Han var ju kapten. Lazio hade haft ett bra lag länge men det fanns en negativ inställning i klubben. Även om vi vann snackades det om att »ja, ja, vi vinner nu men vänta bara till jul då säckar vi ihop som vanligt«. Jag hörde det dag ut och dag in, speciellt från två, tre spelare. Ett exempel var när vi spelat cupmatch borta mot Fiorentina en onsdag kväll. På vägen hem gick bussen sönder. Vi fick sitta och vänta på en ny buss. Då blev det gnälligt: »Ah, det är typiskt Lazio. Alltid händer det något.« Det är ju det sista du vill höra när du sitter där på vägen och väntar.

Hur reagerade fansen när du sålde Signori?

– Vi sålde honom på en fredag eller lördag. Dagen därpå förlorade vi mot Udinese hemma. Då var fansen inte goa på måndagen. De var vid träningsanläggningen, vakterna ville få ut mig bakvägen men jag sade: »Jag åker ut samma väg som jag alltid gör.« När jag passerat grindarna hoppade de upp på motorhuven och taket på Volvon och bankade och skrek. Men det fick jag ta. Förändringen var nödvändig.

Istället för Signori tog du bland annat in Mancini som du lärt känna redan i Sampdoria. På vilket sätt förändrade han stämningen i omklädningsrummet?

– Mancini var otrolig – både som spelare och människa. Han ville ha kontroll på allt. Han var noga med att materialförvaltaren hade satt ut allt rätt före träningen, han kollade så att bussen skulle komma i rätt tid, han kom alltid ner före träning och frågade vad vi skulle köra på dagens pass… Till slut sade jag till honom: »Käre du, vi ska spela match också. Koncentrera dig på det, slappna av lite.« Men aldrig. Han var nog tränare redan när han var 20 år.

Du lägger mycket energi på att få ihop rätt personligheter men nu har du inte den tiden att lära känna spelarna före VM. Hur tänker du då?

– Ja, nu måste jag fokusera mer på spelarnas kvaliteter på plan. Ta ut de 23 bästa helt enkelt. Det är ett annat sätt att tänka. Inget snack om saken.

Bentleyn svänger in på en gård omgiven av röda tegelmurar på Fratton Park i Portsmouth. En värdinna möter i dörren och leder oss upp mot »boardroom« där vip-gästerna samlas före match.

Sven, will you marry me? frågar värdinnan i trappan.

Svennis rodnar och ler. Vet inte vad han ska säga.

It’s so sudden. So direct, hasplar han ur sig.

But I just love you, förklarar kvinnan och håller upp dörren med ett leende.

Svennis nickar artigt och går vidare in i rummet där fem runda bord med vita linnedukar är uppställda. En man räcker fram en bok om Portsmouth FC:s historia och ber Svennis signera den. Svensken fattar pennan och skriver. Sedan går han runt borden och tar i hand med alla. Längst in i lokalen sitter klubbarnas ledare – Wolverhamptons Jez Moxey med hustrun Babette samt Andrew Andronikou som sköter Portsmouth sedan de i februari sattes under förvaltarskap på grund av den dåliga ekonomin.

Två platser står tomma. Sven-Göran Eriksson slår sig ner på sin stol och jag sätter mig bredvid på platsen med namnskylten »Guest of Mr. Erikkson«.

– Lax eller lamm? frågar servitrisen.

Svennis tar lax, jag lamm.

– Rött eller vitt vin?

Vi väljer båda vitt. När hon gått rättar Svennis till slipsknuten och vänder sig mot mig:

– Ja, det här är väl ganska civiliserat?

Platt-TV:n på väggen visar Skysports sammanfattning av de matcher som redan har spelats. Jubelbilder efter att Notts County säkrat avancemang till League One efter 5-0 mot Darlington vevas om och om igen. Svennis skrattar när Kasper Schmeichel studsar omkring som en galning och stör lagkamraternas intervjuer.

Bordsgrannarna undrar hur Svennis ser på sin tid i klubben. De har läst intervjuer där svensken förklarat hur han i juni förra året blev lockad in i samarbetet av två finansiärer som sade sig jobba på uppdrag av ett konsortium med affärer i Mellanöstern och Asien. Männen lovade stora investeringar under en femårsperiod så att Notts County skulle kunna klättra hela vägen upp till Premier League. Det talades om börsintroduktion. Några pengar kom inte, börsintroduktionen skedde aldrig och plötsligt var de två finansiärerna försvunna. Kvar stod Svennis och klubbens ordförande Peter Trembling med ett havererat projekt.

– Allt verkade bra, förklarar Svennis. Vi kollade upp det här bolaget som stod bakom. Två banker, en schweizisk och en engelsk, gjorde det och sade att allt såg bra ut. Men, men…

– Är det skönt att slippa den engelska fotbollen nu? säger Jez Moxey.

– Nja, det vet jag inte, ler Svennis.

– Jag menar med all politik och sådant.

– Ja, just den kan man nog leva utan.

– Det kanske finns en del sådant i den afrikanska fotbollen också, ler Moxey.

Svennis nickar. Han berättar om sin kamp att få anställa en scout med uppdrag att kartlägga potentiella motståndare för slutspelsfasen. Förbundet svarade först inte alls. Sedan kom beskedet att han fick anställa en scout – om han betalar honom själv.

– Men det är ett bra uppdrag det här. Fantastiska spelare.

Han vänder sig mot Portsmouths Andrew Andronikou:

– Och Dindane är en av dem. Absolut.

Tio minuter senare sitter vi på läktaren och ser att Dindane, som gjorde två mål förra helgen, har bevarat formen. Han når högst på ett inlägg från Michael Brown och nickar in 1-0.

– Så ja! utbrister Svennis.

Dindane joggar jublande tillbaka mot mittlinjen och pekar upp mot läktaren. Det är oklart om han riktar sig till sin förbundskapten men Svennis tar det säkra före det osäkra och gör tummen upp mot anfallaren. Spelaren vet i varje fall att han är bevakad, de pratade i telefon i går kväll.

Jag frågar Svennis om han tänker sig en 4-4-2-uppställning även i Elfenbenskusten.

– Nja, jag tror vi måste ha tre centrala mittfältare. Och Drogba är bäst när han ligger ensam på topp. Vi får se.

Dindane fortsätter att störa Wolverhamptonförsvaret. Det är en öppen match. Portsmouths målvakt David James tvingas gång på gång göra strålande räddningar – till glädje för Franco Tancredi, målvaktstränare i engelska landslaget, två rader ovanför våra platser.

I halvtid stoppas Svennis i dörren ner till boardroom för att publiken vill ta foton tillsammans med honom. Svensken smilar in i kamera efter kamera och det bildas kö i korridoren då folk inte kommer in genom dörren som blockeras av bildjägarna. Svennis ler mer ansträngt mot kamerorna och säger att de nog måste släppa förbi de andra nu. Ingen verkar lyssna. Jez Moxeys röst dånar från de bakre leden:

Sven, you’re blocking the way!

Wolvesledaren flinar belåtet när han ser hur hans basröst skingrar massorna.

 

En dryg timme senare sjunker Svennis ner i baksätet på Bentleyn och konstaterar:

– Ja, det var väl en rätt hygglig match ändå.

Portsmouth vann med 3-1 och efteråt fick managern Avram Grant stående ovationer för sina insatser för en klubb i ekonomisk kris. Dindane spelade inte andra halvlek. Från läktaren såg det ut som att han hade ont i en ljumske när han haltade ut.

– Jag har inte hört honom säga något om det, säger Svennis. Drogba har problem med ljumskarna, det vet jag. Vi får hoppas att det inte är någon fara.

Han bläddrar i telefonboken på mobilen och ringer upp.

– Hej, det är jag, säger Svennis med bredare värmländska än tidigare.

– Hej där, vad gör du? frågar Svennis pappa Sven.

– Jag är ute och åker lite bil. Har varit i Portsmouth och kollat fotboll.

– Det är första maj. Då ska man inte jobba, säger pappa.

Sedan refererar han Manchester City-Aston Villa som han sett på TV hemma i Torsby. Svennis lyssnar intresserat och sticker in frågor om spelarna. Det är bara två år sedan han själv var manager i klubben. Det bygge han aldrig fick chansen att fullfölja då har hans adept Roberto Mancini nu möjlighet att realisera.

När Svennis lagt på undrar jag om han känner att de senaste årens satsningar på City, Mexiko och Notts County har gjort att han halkat ner på statusstegen. Han ler.

– I fotbollsbranschen är det de senaste matcherna, de senaste åren, som folk kommer ihåg. Det är inte lika lätt i dag som det var när jag hade vunnit ligan med Lazio. Absolut inte. Men det är ju rätt också. Så ska det vara.

Hur ser du på tiden i Mexiko med distans till det?

– Fotbollen höll ganska bra standard men det var för mycket politik. Förbundets styrelse består av de 16 klubbägarna i ligan och jag var inte den de ville ha. Så fort vi spelade oavgjort eller förlorade skulle man in i möten i olika kommittéer. När vi förlorade mot Honduras borta och Javier Aguirre, som var den de egentligen ville ha, hade fått sparken från Atlético Madrid passade de på att sparka mig.

Du har varit fotbollstränare i drygt 30 år. När man stöter på motgångar som de här – funderar man inte på att bara ta ett steg tillbaka eller till och med lägga av?

– Nja, jag har alltid velat fortsätta jobba med fotboll. På ett sätt tog jag ett steg tillbaka när jag accepterade Notts County. Jag skulle vara ansvarig för fotbollen totalt sett i klubben. Det var jag sugen på. Att ta hand om allt, få helhetsperspektivet. Om jag hade lyckats få upp dem i Premier League skulle det nog varit det bästa jobb jag gjort i min karriär.

Är du förbannad för att det blev som det blev?

– Vi kollade ju upp allting så väl vi kunde. När de här killarna som var våra kontakter bara försvann försökte vi – ordförande Peter Trembling som köpte klubben för ett pund, och jag – få in pengar på egen hand. Vi var i Norge, Frankrike, Spanien och Dubai för att hitta någon som ville ta över projektet. Alla var intresserade men det blev aldrig någon affär. Då sålde Peter klubben till några killar från trakten. De gick med på dealen under förutsättning att Tord, jag, ordföranden, VD:n och några till lämnade. Då gjorde vi det.

Vad känner du för klubben i dag?

– Jag gillar klubben. De nya som kom in kan du inte anklaga, utan det var ju de här två killarna som bara försvann. Jag och Tord ska till Nottingham på måndag kväll, för då är det prisutdelning och någon bankett med Notts County. Jag är hedersordförande där och äger nog fortfarande fem procent av klubben. Ha-ha! Fem procent av något som inte är värt ett öre. Den är bra den.

Hur nära var det att du tog svenska landslaget?

– Ja du, av någon anledning så… Lagrell kommer inte att gilla det jag säger nu, men jag vet inte varför han sade som han sade. Han ringde mig och frågade förra hösten om jag ville ha jobbet. Jag svarade: »Ja, den här gången kanske jag är intresserad.« Han sade: »Du får jobbet men tänk några dagar till.«

Svennis berättar att han strax därefter åkte till Asien för Notts Countys räkning och träffade ägarna. I samtalen med dem kom det fram att de tänkte köpa ytterligare en klubb, spanska Cádiz, och att projektet därmed skulle växa. De rådde honom att säga nej till svenska landslaget.

– Själv kände jag också att i min ålder ska man inte ha två jobb. Jag förstod hur det skulle bli. Satt jag i Sverige skulle jag känna att jag borde vara i Nottingham. Var jag i Nottingham skulle jag vilja vara i Sverige. Jag ringde Lagrell och tackade nej. Han sade att han fick acceptera det och frågade om jag kunde hålla tyst om det tills vidare. »Visst kan jag det«, sade jag. Sedan går han ut och säger… ja, jag vet inte vad han sade riktigt.

Dels att du själv hade ringt upp honom och ville ha jobbet…

– Men herre jävlar. Jag fattar inte varför. Ja, han ville försvara Erik Hamrén då kanske. Han ville att Erik skulle känna att han var förstavalet och så får väl Lagrell gärna tänka, men då är det bättre att han inte säger någonting alls än att han går ut och pratar strunt.

Mobilen ringer. Tord Grip vill avlägga rapport från Hannovermatchen. Svennis lyssnar intresserat och frågar om spelarna.

– Är han kvick? Ser han stabil ut?

Grip är i sin tur nyfiken på Dindane.

– En man för truppen är han definitivt, säger Svennis. En positiv spelare, bra med boll. Och ger man en instruktioner tror jag nog han ska kunna följa dem med.

Grip frågar om Svennis har hört något mer om Lacina Traoré. En agent tipsade dem i förra veckan om den 19-årige anfallaren i rumänska Cluj. Det sägs att Arsène Wenger har ögonen på spelaren som går under smeknamnet »den nye Adebayor«.

– Han är intressant, säger Svennis när han lagt på. Vi hade folk som var och tittade på honom där borta. Han är 2,03. Det är längre än Crouch!

Traoré har inte gjort någon A-landskamp men är uttagen i det ungdomslag som ska spela sommarturneringen i Toulon i maj. Kanske kan det bli VM-samling istället. Grip-Eriksson har överraskat förr – som när de inför VM 2006 strök omkring på Arsenals reservlagsmatcher efter att Arsène Wenger tipsat dem om Theo Walcott.

– Det var lite gambling att ta ut honom. Inte så lite heller kanske. Men Tord och jag och de andra tränarna diskuterade den sista forwarden i truppen och alternativen var inte bra. Defoe var ett alternativ men han spelade knappt han heller. Så vi tittade på den här Walcott flera gånger och valde honom. Han hade ju en snabbhet som var helt otrolig. Tyvärr fick han aldrig spela i VM. Jag hade tänkt kasta in honom men så fick vi utvisningar och skit så det sprack. Men jag har nog gjort Capello en tjänst, nu har Walcott ändå varit med i ett VM. Tyvärr har han stannat av i utvecklingen på något sätt. Enligt mig borde han vara bättre än han är i dag.

Traoré kan vara Svennis Walcott i sommar.

Chauffören H. håller ett fast tio-i-två-grepp om ratten. Den engelska landsbygden rusar förbi utanför bilfönstret. Svennis sitter tyst och funderar. Det är knappt tre veckor kvar tills truppen samlas i Schweiz. De inställda resorna ner till Elfenbenskusten stör honom. Han vill dit före VM.

– Det blir lite snobberi om man inte åker dit. Man måste ändå ha varit i landet som man är förbundskapten för.

Han säger att  stödet från Elfenbenkustens fotbollsförbund är bra än så länge, att allt sköts proffsigt. Det är inte alls samma känsla som när han var på anställningsintervju i Nigeria tidigare i år.Glenn Hoddle, som också var där, har i efterhand berättat i media att de nigerianska förbundspamparna ville ha en del av förbundskaptenslönen som sportministeriet betalar ut.

Svennis skakar på huvudet. Han blev aldrig konfronterad så direkt som Hoddle hävdar att han blev, men han säger att känslan där nere inte var bra.

– Jag ångrar att jag åkte dit. Det var ett misstag. Jag sade till dem att jag inte pratar pengar och att de fick ta allt snack om lön med min agent. Sedan ringde jag till lite Fifafolk som jag känner. De sade: »Ett gott råd: sätt dig på första bästa flyg hem.« Och det gjorde jag.

De engelska tidningarna gick därmed miste om en chans att få ifrågasätta Svennis moral när det gäller pengar. De har tagit igen det nu sedan han skrev på för Elfenbenskusten.

– Ja, jag har inte något speciellt bra rykte i England varken när det gäller damer eller pengar. Det kan man ju åtala engelska tidningar för i stort sett varje dag, i varje fall när det gäller pengarna. Min agent och vän Athole Still lämnade bara häromdagen in ännu en stämning till en av tidningarna och de vill tydligen förlika. Det har stått mycket om att jag tagit Elfenbenskusten för pengarna och att jag skulle tjäna… vad sade han att det stod? Två, tre miljoner pund? Jag tjänar inte ens en tiondel av det.

Svennis vänder sig mot mig.

– På något sätt har pressen fått för sig att jag tar jobb för pengar, men de skriver aldrig hur mycket Capello tjänar. Han har bra mycket kraftigare lön än jag någonsin haft.

 

Tränarskrået har sina trender. Vårens, och de senaste årens, smak är definitivt José Mourinho-typer – karismatiska, utåtagerande personer som gillar att ha full kontroll och som gärna levererar kvasipsykologiska utläggningar om sina spelare. Det är tränare fullmatade av managementlitteratur, tränare som älskar att analysera såväl matcher som sitt eget ledarskap.

Sven-Göran Eriksson tillhör en annan generation. Han talar mer om att »få killarna att spela bättre tillsammans« och om att »få en go stämning i laget«. Ibland undrar jag om han tränar ett division tre-lag eller verkligen ska iväg och coacha Afrikas intressantaste trupp i VM.

– Folk missförstår ibland tränare som har den här enkelheten, säger Torbjörn Nilsson. När Svennis kom till IFK öppnade han ögonen på oss just för att han pratade vårt språk. Inget ont om de tränare vi hade haft innan, men det är vanligt att tränare gömmer sig bakom teorier och analyser som sällan funkar i verkligheten. Tränare som vill ha kontroll på allt är ofta de som vill kunna visa exakt vad de har åstadkommit och säga att de gjort allt rätt. Det är egentligen mindervärdeskomplex. Att ge spelarna frihet är ett modigt ledarskap.

Afrikanska landslag har traditionellt sett haft två tydliga ledartyper. Antingen har man valt den auktoritära tränaren som styr med järnhand – flertalet av de tränare som importerats från Tyskland eller ex-Jugoslavien har haft den stilen. Eller så har man valt den sköna killen – helst i page – som är bra kompis med spelarna, typ Senegals Bruno Metsu som lät spelarhotellet i Japan-VM bli en enda stor festlokal under turneringen.

Ingen av stilarna har ännu nått riktig framgång i en VM-turnering. Det är upp till bevis för Svennis. Han är varken den auktoritära ledaren eller den självklara partypolaren. Han kommer att försöka finjustera försvarsspelet, hålla spelarnas humör uppe och sedan lita på att det är de elva på planen och inte tränaren på bänken som avgör matcherna.

– Elfenbenskusten har en bra chans att gå vidare från gruppen, hävdar Vahid Halilhodzic, Svennis företrädare på posten. Min plan var att satsa allt på att vinna gruppen, för att undvika Spanien i nästa omgång. Det är möjligt. Slår man Portugal, spelar oavgjort mot Brasilien och gör några mål mot Nordkorea så.

– Det är naturligtvis en svår uppgift, säger Dejan Stankovic. Han har bara en månad på sig att få ordning på laget och organisera dem efter sina idéer. Men jag är övertygad om att han kan lyckas. Laget innehåller oerhört bra spelare.

– En månad att drilla spelarna på låter tillräckligt i mina öron, säger Torbjörn Nilsson. När jag tränade U21-landslaget var jag glad om jag fick fyra dagar. Spelarna är så duktiga i dag att det mer handlar om att få dem att prestera max vid rätt tillfälle.

 

Det är första veckan i maj och ligorna börjar avgöras. Didier Drogbas och Salomon Kalous Chelsea har tagit förstaplatsen i Premier League och ska möta Aruna Dindanes Portsmouth i FA-cup-finalen. Yaya Tourés FC Barelona går mot seger i Primera División. Bakari Konés Olympique Marseille har redan säkrat titeln. Och i Schweiz blir Young Boys Seydou Doumbia både skyttekung och ligamästare.

Jag frågar Svennis vad han tror att spelarna tycker om honom.

– Bra fråga, säger han fundersamt. Jag tror alltid att det är svårt att ha en uppfattning innan man har börjat jobba ihop med tränaren. Får vi bara några träningar vet de nog bättre. Från min sida är det positivt, de är artiga och trevliga. Otroligt välkomnande när jag pratar med dem. Jag antar att de hoppas att det här ska bli bra. Det ligger i deras intresse.

Det ligger naturligtvis även i Svennis intresse. Efter Manchester City, Mexiko och Notts County är VM en chans att sikta uppåt och framåt igen. Att ta Elfbenbenskusten vidare från den tuffa gruppen och kanske ytterligare något steg framåt i turneringen skulle kunna ge den svenska tränaren andra valmöjligheter i framtiden.

– Går det väldigt bra antar jag att de kanske vill ha en förlängning, men det är inget vi har pratat om. Så jag är i princip fri att förhandla med andra om vad som ska hända efter VM.

Vad vill du helst ha för jobb?

– Det beror mer på projektet. Det behöver inte vara ett projekt för att vinna en liga, men det måste vara något där man har en plan: »Vi tänker investera så här mycket för att…« Det kan vara att komma ut i Europa eller kvala in till ett mästerskap. Det viktiga är att möjligheten och planen finns där.

Är det karriärplanering? Aldrig ta ett lag på väg ner utan sikta på dem som är på väg upp.

– Jag har haft tur i karriären. Vid väldigt få tillfällen har jag haft lag där det inte har funnits någon tydlig målsättning. Fiorentina var ett av få. Jag ska inte säga att jag vantrivdes men det var ingen rolig känsla. Om man förlorade brydde folk sig inte så mycket om det. Spelare och ledare ryckte nästan på axlarna. Då får man inte in den energin som jag söker.

Tror du innerst inne på en framgång i VM?

– Ja, det måste man ju göra. Första matchen mot Portugal blir ganska avgörande. Vinner vi den har vi alla chanser att åtminstone ta andraplatsen i gruppen. Och hur bra Portugal är beror mycket på Ronaldos form.

Jag frågar om hans ledarstil förändrats genom åren. Han nickar och säger att om han hade haft samma filosofi som när han tog över IFK Göteborg 1979 skulle de 32 dagar han nu har på sig, från att laget samlas i Schweiz till VM-premiären, definitivt ha varit för ont om tid. Då var tron på systemet och det långsiktiga bygget enorm.

– På den tiden kunde jag inte ens tänka tanken att byta ut en forward och sätta in en mittfältare om vi ledde med 1-0 och det var fem minuter kvar. 4-4-2 var allt för mig och spelarna skulle lära sig mitt system till varje pris. Jag hjärntvättade dem. Med åren har jag insett att de individuella spelarna är viktigare än systemet.

Chauffören H. svänger in framför Svennis port, kliver ut och öppnar dörrarna för oss. Klockan är strax efter sju på kvällen. South Kensington är lika folktomt som när vi lämnade det och regnet öser ner från Londonhimlen. De enda ljusen kommer från lyktorna på den rysk-ortodoxa kyrkan på andra sidan gatan. Svennis berättar att han av ren nyfikenhet gick in där häromdagen men när han insåg att mässan var i full gång vände han i porten av rädsla för att bli igenkänd.

– Jag tror faktiskt att vi kan lyckas i VM, säger han.

Han hukar för dropparna, sätter händerna i rockfickorna och ler:

– Egentligen är ju det här inga större konstigheter. De är ju bra bollspelare allihop. Du får bara se till att göra det så enkelt som möjligt för dem.