Ciao, Ciao Italia

Tystnaden har lagt sig som ett dystert moln över rummet på Svenska fotbollförbundets kansli i Solna. Det nya decenniet är inne på sin andra månad och de två smålänningarna vid bordet funderar över nästa drag i förhandlingen. Tre månader tidigare har den ene av dem, förbundskapten Olle Nordin, sagt upp sitt kontrakt för att tvinga fram mötet. Men när han nu sitter här mittemot förbundets generalsekretare Lars-Åke Lagrell kommer de ingenvart.

Att Olle Nordin förtjänar löneförhöjning är det inget snack om. Sedan han tog jobbet 1985 har landslaget gått från klarhet till klarhet. Visst missade man EM två år tidigare, men ingen krävde att ett land som inte upplevt ett slutspel sedan 1978 skulle ta sig till en turnering där endast Europas åtta bästa var välkomna. Nordin fick också upprättelse i och med fyrnationsturneringen i Berlin våren 1988, då allt var upplagt för final mellan Argentina och Västtyskland men där Sverige skrällde genom att först slå Västtyskland i semifinalen och sedan ta hem finalen mot Sovjetunionen. Segern gav en miljon kronor i prispengar, ett välbehövligt tillskott för ett förbund som samma år drog ynka 13 000 personer i snitt till sina hemmalandskamper, och som ibland tvingades låna gräs från grannidrottsplatsen Skytteholm för att få nationalarenans plan i speldugligt skick. 

Dessutom har Olle Nordin ett makalöst år bakom sig. Under VM-kvalet förärades han smeknamnet »Flax-Olle« av pressen eftersom hans landslag inte förlorade en enda match, trots att det ofta hängde på håret: 0–0 mot England på Wembley efter att mittbacken Glenn Hysén glidtacklat som i trans, vändningen borta mot Albanien där inhopparen Hasse Holmqvist gjorde mål på första bollkontakten, hemmasegern mot Polen då debutanten Niclas Larsson petade in en retur på övertid, 0–0 hemma mot England där Thomas Ravelli storspelade i målet … Och så till sist den där magiska kvällen i Chorzów när Sverige spelade med kniven på strupen, när landslaget efter år av kvalbesvikelser visade sig vara som bäst när det gällde som mest och när Johnny Ekström sprudlade så av självförtroende att han sprintade i en soloräd från halva plan bara för att till sist fläka sig fram och stöta in målet som skickade Blågult till VM för första gången på tolv år.

Så nej, det råder ingen som helst tvekan: Olle Nordin är den framgångsmaskin som Lars-Åke Lagrell hoppades på när förbundet anställde honom, och de vill verkligen ha honom kvar. Avtalet hade också automatiskt löpt vidare i ytterligare fyra år – fram till VM 1994 – om inte Nordin själv sagt ifrån i december 1989, då europeiska klubbar började rycka i honom. Lagrell vet att det är ett tufft läge. Lazio har signalerat att de är intresserade av den svenske tränaren, och de 37 000 kronor som förbundet betalar i månadslön är inget mot vad en Serie A-klubb kan punga ut med. Lagrell har visserligen möjlighet att höja lönen, även om förbundskaptenens önskemål om att få samma ersättning som Danmarks Sepp Piontek – en miljon kronor om året – är väl magstarkt.