Foto: Peter Widing

Ciao, Ciao Italia

I tolv år hade svensk fotboll väntat på ett VM – och när man väl tog sig dit hade man ett av världens bästa mittbackspar, två Europacup­finalister och ett nyfunnet stjärnskott till anfallare. Det fanns goda skäl att drömma om medalj.

Tystnaden har lagt sig som ett dystert moln över rummet på Svenska fotbollförbundets kansli i Solna. Det nya decenniet är inne på sin andra månad och de två smålänningarna vid bordet funderar över nästa drag i förhandlingen. Tre månader tidigare har den ene av dem, förbundskapten Olle Nordin, sagt upp sitt kontrakt för att tvinga fram mötet. Men när han nu sitter här mittemot förbundets generalsekretare Lars-Åke Lagrell kommer de ingenvart.

Att Olle Nordin förtjänar löneförhöjning är det inget snack om. Sedan han tog jobbet 1985 har landslaget gått från klarhet till klarhet. Visst missade man EM två år tidigare, men ingen krävde att ett land som inte upplevt ett slutspel sedan 1978 skulle ta sig till en turnering där endast Europas åtta bästa var välkomna. Nordin fick också upprättelse i och med fyrnationsturneringen i Berlin våren 1988, då allt var upplagt för final mellan Argentina och Västtyskland men där Sverige skrällde genom att först slå Västtyskland i semifinalen och sedan ta hem finalen mot Sovjetunionen. Segern gav en miljon kronor i prispengar, ett välbehövligt tillskott för ett förbund som samma år drog ynka 13 000 personer i snitt till sina hemmalandskamper, och som ibland tvingades låna gräs från grannidrottsplatsen Skytteholm för att få nationalarenans plan i speldugligt skick. 

Dessutom har Olle Nordin ett makalöst år bakom sig. Under VM-kvalet förärades han smeknamnet »Flax-Olle« av pressen eftersom hans landslag inte förlorade en enda match, trots att det ofta hängde på håret: 0–0 mot England på Wembley efter att mittbacken Glenn Hysén glidtacklat som i trans, vändningen borta mot Albanien där inhopparen Hasse Holmqvist gjorde mål på första bollkontakten, hemmasegern mot Polen då debutanten Niclas Larsson petade in en retur på övertid, 0–0 hemma mot England där Thomas Ravelli storspelade i målet … Och så till sist den där magiska kvällen i Chorzów när Sverige spelade med kniven på strupen, när landslaget efter år av kvalbesvikelser visade sig vara som bäst när det gällde som mest och när Johnny Ekström sprudlade så av självförtroende att han sprintade i en soloräd från halva plan bara för att till sist fläka sig fram och stöta in målet som skickade Blågult till VM för första gången på tolv år.

Annons

Så nej, det råder ingen som helst tvekan: Olle Nordin är den framgångsmaskin som Lars-Åke Lagrell hoppades på när förbundet anställde honom, och de vill verkligen ha honom kvar. Avtalet hade också automatiskt löpt vidare i ytterligare fyra år – fram till VM 1994 – om inte Nordin själv sagt ifrån i december 1989, då europeiska klubbar började rycka i honom. Lagrell vet att det är ett tufft läge. Lazio har signalerat att de är intresserade av den svenske tränaren, och de 37 000 kronor som förbundet betalar i månadslön är inget mot vad en Serie A-klubb kan punga ut med. Lagrell har visserligen möjlighet att höja lönen, även om förbundskaptenens önskemål om att få samma ersättning som Danmarks Sepp Piontek – en miljon kronor om året – är väl magstarkt.

Men det är inte därför förhandlingarna har strandat. Lagrell kan helt enkelt inte möta Nordins krav på att skriva in en klausul där förbundskaptenen får möjlighet till en egen reklamdeal. Tränaren har till och med redan ett förslag att ta ställning till. En hustillverkare erbjuder honom ersättning för att bära en specialdesignad »coachkeps«, med logotyp på, under arbetet med landslaget.

Efter en stunds tystnad tar Lagrell till orda:

– Förbundet måste äga alla rättigheter. Säg istället vad du vill ha i pengar så får vi ta ställning till det.

– Äh, vi behöver inte bli osams om detta, kontrar Nordin. Vi förhandlar efter VM istället. Men mitt krav kommer att kvarstå.

Förbundskaptenen reser sig från sin stol och går mot dörren. Väl där vänder han sig mot generalsekreteraren och säger:

– Med detta så har jag rätten att förhandla med vem jag vill, eller hur?

Lagrell nickar. Men precis när Nordin ska lämna rummet kan den äldre av smålänningarna inte hålla sig:

– Men Olle … Du vet att vi också har den rätten?

VM-truppen 1990

Målvakter: Sven Andersson, Lars Eriksson, Thomas Ravelli

Utespelare: Jan Eriksson, Glenn Hysén, Peter Larsson, Roger Ljung, Roland Nilsson, Niklas Nylén, Stefan Schwarz, Leif Engqvist, Klas Ingesson, Ulrik Jansson, Anders Limpar, Joakim Nilsson, Glenn Strömberg, Jonas Thern, Tomas Brolin, Johnny Ekström, Mats Gren, Mats Magnusson, Stefan Pettersson

Tre månader senare. Valborgsmässoeldarna har brunnit ut, förstamajtågen har paraderat klart och löpsedlarna berättar att Christer Pettersson, den tidigare misstänkta Palmemördaren, beviljats 30 000 kronor i skadestånd. Den havererade Palmeutredningen är bara ett av allt fler mörka moln på Sveriges himmel. Efter ett 80-tal präglat av konsumtion och ekonomisk överhettning är landet på väg in i en kris – Kjell-Olof Feldt har avgått som finansminister sedan riksdagen ratat ett föreslaget krispaket. Dessutom är den öppna rasismen på frammarsch – flyktingförläggningar brinner i Kimstad, Mariestad och Motala. Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg beklagar det inträffade, men tillägger samtidigt att »vi daltar för mycket med flyktingar i Sverige«.

Det är inte undra på att de dystra rubrikerna behöver lättas upp med drömmar om framgång i det VM som nu bara är några veckor bort. TT:s siande om att Sverige kan »få en plats bland de stora i Italien« går hand i hand med optimismen i After Shaves VM-låt som går på repeat på radion, den där Knut Agnred skrålar: »Ciao ciao Italia, här är vårt lag, nu är det vi som ska göra’t, nå målet, och gå till final.«

Det finns också goda skäl till optimism. Sverige har lottats i en överkomlig grupp – Brasilien, Skottland och Costa Rica står för motståndet – särskilt med tanke på att två lag samt de fyra bästa treorna går vidare till åttondelsfinal. Den svenska truppen är också starkare än på många år. Lagkaptenen Glenn Hysén, som har vunnit engelska ligan under sin första säsong i Liverpool, utgör tillsammans med Peter Larsson, nybliven holländsk mästare med Ajax, ett av världens bästa mittbackspar. Jonas Thern och Mats Magnusson, anfallaren som gjort 33 mål på 31 matcher under säsongen, har avancerat till Europacupfinal med Benfica, klubben som numera också har ögonen på Malmö FF:s talang Stefan Schwarz. Och i Allsvenskan har ett nytt stjärnskott – IFK Norrköpings Tomas Brolin – dundrat fram med sju mål på nio omgångar under våren. 20-åringen landslagsdebuterade i april månads träningsmatch mot Wales, och gjorde två mål direkt.

Annons

Även Olle Nordin är omskriven. När Expressens Cecilia Hagen träffar förbundskaptenen för en intervju tar hon död på de elaka rykten som omger hans person: »Den där Olle Nordin är en riktig surkart sa alla. Ilsken och omedgörlig. Och så ser han ut som Christer Pettersson till råga på eländet. Så fel de hade. Jag tycker att han var ett under av vänligt tillmötesgående, artighet och samarbetsvilja.« Hagen avslöjar också det motto som Nordin nålat upp på sin anslagstavla: »Bästa sättet att bli kvitt en frestelse är att falla för den.«

När förbundskaptenen den 18 maj presenterar VM-truppen på Råsunda är gamla spelare som Robert Prytz och Dan Corneliusson bortvalda till förmån för killar som Tomas Brolin, Jonas Thern, Stefan Schwarz, Klas Ingesson, Leif Engqvist och Ulrik Jansson.

Inför journalisterna medger Nordin att det pirrade i magen inför presskonferensen:

– Jag var så nervös att jag tappade tvålkoppen tre gånger i duschen.

Han är dock säker på att han har gjort rätt val. Sverige ska ta sig vidare från gruppen.

– Allt är planerat in i minsta detalj – och ännu ett program finns i beredskap. Det sträcker sig förbi kvartsfinal i VM.

Festligt. På Lisebergs scen stämmer After Shaves Per Fritzell upp i VM-låten Ciao Ciao Italia, medan spelarna agerar kör. Hedersgästerna Gunnar Gren och Kurt Hamrin – som båda har firat triumfer som proffs i Italien – tar plats bredvid Lisebergskaninen för att lyssna till skönsången. Foto: Peter Widing
Omslagspojke. Expressen klär ut Glenn Hysén till VM-maskoten Ciao inför fotograferingen till VM-bilagans förstasida. Foto: Peter Widing
Sällskapsresan. Träningarna på Nösnäsvallen varvas med avkopplande segeltävlingar. En dag lyckas spelarna till och med smuggla ombord öl för att njuta extra mycket av tiden till havs. Foto: Peter Widing
Goda råd. Kurt Olsson varnar för motståndaren Skottland: »De är så fruktansvärt snåla, så det är inte säkert att ni får låna bollen.« Foto: Peter Widing
Blickar framåt. Olle Nordin är eftertraktad efter VM-kvalsuccén med Sverige och har sagt upp sitt kontrakt: »Jag vill ha dörren öppen. Dels för att kunna diskutera ett annorlunda formulerat kontrakt, dels för att kunna vara fri för förslag utifrån.« Foto: Peter Widing

Thomas Ravelli tror inte sina ögon: »Det här är ju inte klokt, bollen går som på ett snöre!« Målvakten betraktar hur medspelarna snirklar runt de finländska motståndarna långt bort på andra planhalvan. Han har en sysslolös kväll i detta genrep på Råsunda där Sverige krossar Finland med 6–0. Tomas Brolin gör två tjusiga mål, men allra roligast har Anders Limpar som noteras för ett mål och tre assist. Limpar utses till matchens lirare och tidningarnas krönikörer jublar. »Det här smakade mera Nordin – nu kan det bli lika roligt som 1958«, skriver iDags Ulf Jansson. Expressens nyblivne sportkrönikör Mats Olsson är också imponerad: »Precis när hjärndöda kackerlackor sätter eld på flyktingförläggningar. Precis när en religionsskurk som Ulf Ekman lyckats med sitt livs PR-kupp – bröllopet mellan Carola och Runar. Precis när man skäms för att vara svensk. Precis då är Anders Limpar på humör, ställer till show, stor underhållning, på Råsunda och slår Finland med 6–0.«

Unga spelare som Klas Ingesson och Jonas Thern hakar på euforin och känner att det här kan bära riktigt långt. Mer rutinerade Glenn Strömberg, som petats till förmån för Ingesson, och Glenn Hysén, som kämpar mot en vadskada, är mer försiktiga när de talar med varandra efteråt.

– Vi får ju lugna oss lite, säger Hysén. Vi har bara slått Finland. De har inte ett skit med VM att göra.

– Nej, och det här var en match som kunde ha slutat 2–0 också, säger Strömberg.

Dagen efter genrepet, den 28 maj, checkar det svenska landslaget in på hotell Stenungsbaden utanför bohuslänska Stenungsund. Olle Nordin har själv valt platsen för VM-uppladdningen. Han känner hotellägarna och var på plats med sambon Louise när hotellet invigdes med en fest tidigare under våren. Här vet han att spelarna får den ompyssling de behöver, här vet han att han själv har bäst förutsättningar att följa sitt upplägg punkt för punkt. Det är viktigt för honom. Därför blir han förbannad när han redan denna första dag inser att planeringen krackelerar: ett par journalister har checkat in på hotellet. Genast beordrar han den svenska förbundsordföranden Lennart Johansson att ta tag i ärendet. Reportrarna checkar ut redan samma dag.

Spelarna förvånas inte av irritationen. Med Olle Nordin har de vant sig vid en förbundskapten som inte accepterar avvikelser. Meningarna går isär om huruvida det är bra eller inte. Anders Limpar gillar den pedantiska ådran. Trots att omvärlden ser Limpar som en flaxpetter som kan spela världsfotboll ena dagen och korpfotboll andra, vet lagkamraterna att mittfältaren är en av dem som kräver mest fokus inför träning och match. Att Nordin kan sitta framme vid busschauffören och peka på klockan om man ligger en minut efter planeringen ger Limpar det lugn han behöver för att prestera på plan. Jonas Thern är å sin sida kluven till förbundskaptenens noggrannhet. Ofta uppskattar han den, ordning och reda är han van vid från både Malmö FF och Benfica, men ibland går den överstyr. När landslaget året innan skulle träna kvällen före match nere i Algeriet var arenan nedsläckt eftersom nordafrikanerna firade ramadan och därmed satt hemma och åt när solen gått ner. Nordin blev vansinnig och Thern såg hur oron spred sig bland spelarna. Han kände att tränaren nog kunde ha visat större förståelse för värdarnas sedvänjor.

Och när spelarna hade samlats i Stockholm för genrepet mot Finland hade fick de ytterligare bevis på den nordinska principfastheten. Tröjnumren de tilldelades inför VM följde ett strikt system i bokstavsordning. Skrockfulle Limpar oroade sig över sitt nummer 13, och Thomas Ravelli tyckte att det kändes konstigt att han, som förstemålvakt, måste bära nummer 22 i sitt livs första VM bara för att (Sven) Andersson och (Lasse) Eriksson kommer före i alfabetet.

Även lagkaptenen Glenn Hysén har svårt för stelbentheten. Han tyckte att det var surt att förbundskaptenen inte hade gått med på att låta killarna raka av honom halva mustaschen när laget fixade VM-biljetten i polska Chorzów. »I ett sånt läge måste man kunna bjuda till lite mer«, kände Hysén. Samtidigt ser han förstås poängen med en tränare som inte slarvar med läxorna. Nordins noggrannhet var trots allt en stor anledning till att Sverige – i likhet med storheter som Västtyskland, Holland och England – tog sig igenom hela kvalet med en intakt förlustnolla. Alltid väl påläst om motståndet såg han till att spelarna förbereddes på bästa sätt.

Som efterträdare till den torre fotbollslektorn Lars »Laban« Arnesson har Nordin gett svensk landslagsfotboll en betydligt modernare aura. Han framstår som framtidens tränare och har ett tufft ledarskap som de svenska utlandsproffsen respekterar när de vänder hem för landslagssamling. Dessutom har han visat mod: under Nordins ledarskap har landslaget föryngrats. Och det där lite nitiska draget kan ju faktiskt ge spelarna en del garv också. Ibland skojar de om att Nordin är så noggrann i sitt val av spelarhotell att han springer igenom alla våningar för att kolla var varmvattnet kommer snabbast i duschen, så att man kan spara in dyrbara minuter vid varje samling. Ingen har förstås sett honom göra det, men det är en rolig historia.

Även under detta läger roar de sig åt förbundskaptenens principer. När truppen samlas för att tidningarna ska få sina lagbilder ber fotograferna Olle Nordin att sätta sig på huk framför alla spelare. Förbundskaptenen vägrar. Spelarna fnissar och tisslar om att det nog beror på att han inte vill skrynkla till sin fina kostym. Till slut får Mats Magnusson nog och utbrister:

– Äh, för fan, bjud nu lite på dig själv!

Den som har svårast för Nordins rigida hållning dessa första lägerdagar är ändå Mats Gren. Hans Grasshoppers har chans att säkra ligaguldet för första gången sedan 1984, men förbundskaptenen låter honom inte åka till avslutningsmatchen – trots att klubben erbjudit sig att fixa ett plan som tar honom ner och hem på mindre än ett dygn. »Du hinner knappt märka att jag är borta«, har Gren vädjat. Förgäves. Tränaren vill inte rucka på sina regler och Grens argument att han ändå inte är ordinarie och att lite matchträning bara lär komma landslaget till gagn i VM biter inte. När Grasshoppers möter Lugano den 30 maj är Mats Gren så nervös att han inte orkar stanna kvar på Stenungsbaden. Han beger sig in till stan för att gå på bio istället. Valet faller på Hard to Kill. När Steven Seagal har fällt sin sista skurk återvänder Gren till hotellet för att ringa hustrun Mia.

– Hur gick det? frågar han.

– Ni vann med 3–0, svarar Mia.

Mats Gren är schweizisk mästare. Bitterheten över att inte få vara med och fira försöker han svälja, han ska trots allt spela VM i Italien och kanske väntar större framgångar runt hörnet.

 

Jonas Thern fattar tag i veven på den vinsch som är hans uppgift för dagen. Med varsin proffsseglare som instruktör ska Sunwave – båten Thern befinner sig på – tävla mot Sundance – där Olle Nordin och ett gäng ledare utgör besättning. När startskottet går vevar Thern plikttroget på i den takt som skippern beordrar. Då upptäcker han en barbröstad Johnny Ekström på däck. Anfallaren har lyckats undvika att få en uppgift och istället bekvämt lagt sig för att sola.

– Nu slår vi! skriker skippern plötsligt.

Kaos uppstår. Segel fladdrar till i vinden. Thern vevar på, och ett rep far i rasande fart över däck rakt mot Ekström, som nu rest sig för att slappa på andra sidan båten. Repet träffar honom över anklarna, han faller men får i sista stund tag i relingen och räddar sig därmed från att trilla överbord.

– Vad i helvete var det där? frågar Johnny yrvaket.

Besättningen med lagkamrater skrattar så de viker sig dubbla. De är vana vid att göteborgarens bakåtlutade attityd försätter honom i dråpliga situationer, utan att han själv har en aning om det. En favorithistoria är den om hur Johnny inför en kvalmatch var exceptionellt usel i tvåmålsspelet under uppvärmningen. Inte en enda gång lyckades han passa till någon av lagkamraterna i röda västar. Så fort han fick bollen slog han den till de grönklädda motståndarna. När spelet avbröts och killarna stretchade skällde de på Johnny. »Har du inte vaknat i dag?« »Det är för fan VM-kval nu, Johnny!« Anfallaren bad om ursäkt, smög sedan fram till Mats Magnusson och sade: »Du ›Masse‹, säg det inte till någon, men jag trodde att jag var grön.«

Det är sådant som gör att alla – oavsett klubbtillhörighet – älskar Johnny. Truppen är annars uppdelad. De sju stycken som spelar eller har ett förflutet i Malmö FF håller sig gärna på sin kant, medan de nio som har rötterna i IFK Göteborg, samma klubb som Olle Nordin en gång spelat i, helst umgås med varandra. Förbundskaptenen har dessutom ytterligare stärkt Blåvittdominansen genom att ta in föreningens klubbdirektör, ordförande och läkare – Thomas Wernerson är målvaktstränare, Gunnar Larsson överledare och Lasse Pettersson medicinskt ansvarig – i VM-staben.

Uppdelningen är inte ny. För dem som varit med ett tag är det självklart. Glenn Hysén har insett att man inte behöver vara kompis med alla, laget kan funka bra ändå. För honom har det alltid varit lättast att umgås med göteborgarna, samt med spelare som kommer från Hammarby, eftersom »de är lika sjuka i huvudet«.

För landslagsnykomlingen Leif Engqvist är uppdelningen mer uppseendeväckande. Hans rumskamrat Mats Magnusson pratar ofta om »MFF:arna« och »IFK:arna«. En kväll, efter att Leif samtalat med Glenn Hysén, utbrister Masse: »Vad fan snackar du med dem för?« Engqvist inser att det mer handlar om klubblojalitet än om aversion mot vissa personer. För Masse är det helt enkelt viktigt att det går bra för MFF, trots att han numera är firat proffs i Portugal. När Sverige säkrade VM-platsen i Polen befann sig sex »MFF:are« på planen när domaren blåste av matchen. Då njöt Masse.

Annons

 

Maj övergår i juni, Niklas Strömstedt toppar såväl Trackslistan som Svensktoppen med sin Om och med sommarsemestern inom räckhåll ser svenskarna fram emot bad, grillkvällar och biopremiärer som Pretty Woman och Lambada (»filmen som gör det som Dirty Dancing inte vågade«). Men först ska ett VM spelas, och på hotell Stenungsbaden börjar spelarna känna av en veckas träning. Förbundskapten Olle Nordin har inte sparat på krutet. Det har varit högt tempo, mycket löpning och framför allt inget slarv med detaljer under passen på idrottsplatsen Nösnäsvallen. Vid ett tillfälle blir Johnny Ekström så less på slitet att han protesterar; i en övning på fasta situationer är hans uppgift att ta en maxlöpning åt höger, bara för att markera att han är spelbar i nästa sekvens. Efter tre inlägg, och tre meningslösa ruscher i full fart, säger Johnny:

– Fan, Olle, jag fattar vad jag ska göra nu. Måste jag löpa varje gång?

Förbundskaptenen stirrar bara tillbaka på anfallaren, som får fortsätta att löpa i full fart, utan att röra bollen, medan inläggen regnar in.

Till och med Thomas Ravelli, Sven Andersson och Lasse Eriksson får slita som djur eftersom målvaktstränaren Thomas Wernerson har lagt i överväxeln. Olle Nordin är belåten när han under lägrets slutskede summerar sina intryck för reportrarna:

– Jag hade hoppats att det skulle se ut så här. Intensiteten som vi haft på träningarna har slagit allt jag varit med om. När jag har sett mina spelare på träning har jag ibland undrat vart det ska bära hän.

Truppens enda orosmoln är Glenn Hyséns överansträngda vad. För att undvika en bristning har lagkaptenen stoppats från träning på plan. Istället har fysioterapeuten Dale Reese köpt en racercykel som lagkaptenen susar fram med på länsväg 160. Hysén var till en början skeptisk till att ge sig ut helt oskyddad i trafiken, men Reese lugnade honom: »Det kommer att vara fullt av journalister som vill fotografera spektaklet, så de kommer att skydda dig.«

Reese börjar också inse hur mycket det svenska folket ser fram emot VM. I takt med att rapporterna om hur han behandlar Hyséns skada läcker ut får fysioterapeuten allt fler brev adresserade till sig. Än innehåller de mirakelgörande krämer som ska vara bra för den omtalade muskeln, än tips som att själva felet antagligen sitter i stortån.

På pingstafton den 2 juni får Hysén, Reese, Nordin och de andra ett välgörande avbrott i skadeoron och träningsförberedelserna när de beger sig mot Göteborg för att delta i det TV-sända evenemanget Ciao Ciao Italia på Liseberg. Ingvar Oldsberg är programledare, Uffe Persson och Towe Jarnaek gör en smäktande version av den officiella VM-låten Un Estate Italiana, och när spelarna tar plats på scen i ljusgråa VM-kostymer rycker Lasse Brandebys alter ego Kurt Olsson in med block och penna för att instruera i bästa tänkbara VM-upplägg. Bland annat refererar han till hans och hustrun Guns egen Italiensemester.

– Vad ni än gör, grabbar, köp egna bollar. Det är dyrt där nere. Gun betalade 8 000 för två bananer.

Assistenten Arne levererar sedan slutklämmen på klingande dalmål:

– Men Kurt, Kurt! Det är ju liiiiire.

Spelarna applåderar artigt åt skämtet, men skrattsalvorna uteblir. Allvaret är nära nu. Det är dags att åka till Italien.

Redo för stordåd. Förbundskaptenen är full av tillförsikt när han landar i Genua den 6 juni. Enda oron är lagkaptenen Hyséns skada. »Om det hade varit match i dag hade Glenn inte spelat«, säger Nordin. Foto: Peter Claesson

»Vilken jävla volym, det känns nästan otäckt«, tänker Klas Ingesson när han träder in i ankomsthallen på Christofor Colombo, Genuas flygplats. Folk överallt. Skrik och gap. Journalister med anteckningsblock och mikrofoner i högsta hugg. Nog visste Ingesson att VM skulle bli häftigare än något han tidigare upplevt i sitt 21-åriga liv, men att det skulle vara ett sådant här pådrag hade han aldrig anat.

En brasiliansk journalist sträcker fram bandspelaren och säger att Brasiliens mittfältsstjärna Alemão är »nervös för att möta« Ingesson. Reportern frågar hur svensken ser på sin motståndare. Ingesson häpnar och tänker: »Alemão … Det är ju en sådan man ser på TV. Vet han vem jag är?« Sedan samlar han sig och svarar:

– Jo, ja … Jag vet ju vem han är också och han är inte att leka med.

– Hur ska du stoppa honom? frågar journalisten.

Ingesson blir tyst. Han har inte en aning. För bara ett halvår sedan låg han i lumpen i Göteborg och blev kallad »fotbollsfjolla« av befälen. Att nu, efter det klämkäcka myspyset hos Oldsberg på Liseberg, plötsligt stå mitt i ett fotbollskaos där man får frågor om hur man ska stoppa en världsstjärna som till vardags spelar tillsammans med Diego Maradona i italienska mästarna Napoli … Ingesson inser att det är skarpt läge nu.

Det är inte bara Ödeshögssonen som stressas av den stökiga miljön. När förbundets vice ordförande Bengt O Gullesjö, som varit i Italien ett par dagar, anländer för att ta emot truppen hälsar han spelarna »välkomna till Genève« istället för Genua. Och när Olle Nordin samma dag kallar till presskonferens störs han av att samma Gullesjö först håller ett inledningsanförande på stapplig, obegriplig engelska, och sedan av de fjantiga frågorna om huruvida spelarna tillåts ha sex under VM. Värmen ligger dessutom så kompakt i rummet att han tvingas knäppa upp några knappar på skjortan mitt under presskonferensen och smyga in pappersnäsdukar för att torka svetten från kroppen.

Med en stor dos självbehärskning lyckas han hålla tillbaka irritationen. Han svarar artigt på alla frågor och imponerar på de internationella journalisterna. Dagen därpå skriver italienska TuttoSport: »Nordin ser ut som en korsning mellan Errol Flynn och en fotomodell för Armani, och ingen kvinna i församlingen förblir oberörd av hans maskulina attraktionskraft.«

 

Den spelare som är minst påverkad av den nya omgivningen är också den som får flest frågor. Glenn Strömberg är inne på sitt sjätte proffsår i Italien och har vant sig vid såväl högre tonläge som lömska reportrar. Under hela våren har han upplevt hur temperaturen stigit i landet, han har pratat VM med vänner, baristas, servitörer och lagkamrater. Och nu verkar det inte som om han ens ska få spela från start. Att Jonas Thern petade Strömbergs radarpartner Robert Prytz mitt under VM-kvalet var ett första tecken på generationsskiftet. Efter mötet med Polen på Råsunda kom veteranen in i Therns rum och konstaterade bittert: »Ni unga får ta över nu, Olle tycker inte att jag är bra längre.«

Klas Ingesson tog Strömbergs plats några månader senare, när Sverige skulle möta England. Dagen före match kallade Nordin in Ingesson i en skrubb på Råsunda och meddelade att han skulle spela från start. »Är Strömberg skadad?« frågade Ingesson. »Nej, du är bättre«, svarade Olle. Sedan plockade förbundskaptenen fram två A4-ark fyllda med beröm som han pepprade ynglingen med: »Du är starkast!« »Du springer mest av alla!« »Du är målfarlig!« När Ingesson lämnade skrubben var han övertygad om att det inte var några problem att gå ut och dominera mot spelare som John Barnes, Chris Waddle och Peter Beardsley dagen därpå. Samtidigt hade han dåligt samvete. Strömberg var hans idol, och efter 0–0-matchen mot England var han orolig för vad Italienproffset kände. Än mer nervös blev han när Strömberg pekade på honom i omklädningsrummet och utbrast: »Du där!« Strömberg såg allvarlig ut men sken sedan upp och sade: »Du ska med oss ut i kväll.«

Med samma inställning har Strömberg följt med hit till Italien: om Nordin inte tycker att han platsar ska han inte klaga, utan istället vara ett stöd åt dem som får chansen. Men ett undantag har han gjort från sin regel. På Stenungsbaden bad han om ett enskilt möte med Nordin. Han förklarade att han accepterade att han inte längre var samma djupledslöpande mittfältare, och att Ingesson var bättre på just det, men tillade att Nordin också borde ha i åtanke att VM går i Italien. »Jag känner mig jävligt stark där nere«, sade Strömberg. »Psykologiskt ligger den här turneringen helt rätt för mig. Jag säger inte hur du ska välja, jag vill bara att du ska veta det så att du kan ta med det i beräkningen.«

Nu verkar det ändå inte hjälpa, Nordin föredrar Ingesson. Och Strömberg duckar skickligt för alla svenska och italienska journalistfrågor om en schism med förbundskaptenen. Istället talar han med TT om den »inre frid« som hans åtta år utomlands har gett honom. Han berättar om hur han söker kunskap utanför fotbollen, bland annat genom att läsa om kinesiska och japanska kampsporter, samt genom sitt nyvunna intresse för brukshundar – under våren har han rest Italien runt på olika hundutställningar.

Denna »inre frid« får sig dock en rejäl törn tre dagar före premiären mot Brasilien, när Strömberg nås av beskedet att Atalantas president Cesare Bortolotti fått vattenplaning på sin bil och kört rakt in i en mur. Bortolotti är död och familjen vill ha Strömberg på begravningen som ska äga rum redan om två dagar. I ett möte med Olle Nordin och överledaren Gunnar Larsson diskuterar Strömberg hur han ska göra. Förbundskaptenen är inte ovillig att släppa iväg spelaren om han själv vill. Strömberg själv är kluven, han är rädd för att lämna laget så tätt inpå match. Gunnar Larsson föreslår en kompromiss: Strömberg stannar med truppen men får en dag ledigt efter Brasilienmatchen för att träffa familjen Bortolotti.

Lagkamraterna följer Strömbergs sorg på avstånd. Många tror att mittfältaren egentligen vill åka till begravningen och att det är Nordin som har förbjudit honom. Men ingen frågar. Istället tisslas och tasslas det i smyg om att den där förbundskaptenen borde lätta lite på reglerna, särskilt under sådana här tragiska omständigheter.

Arvtagaren. Lennart Johansson ska ta över som ordförande i Uefa efter VM och gör därmed sitt sista år inom Svenska fotbollförbundet. Johanssons efterträdare på ordförandeposten blir generalsekreteraren Lars-Åke Lagrell. Foto: Peter Claesson
Stjärna. Benficas skyttekung Mats Magnusson gjorde under säsongen 33 mål på 31 matcher och var nära att vinna Guldskon – trofén till Europas bästa målskytt. Men CSKA Sofias Hristo Stoitjkov gick förbi efter att ha gjort sex mål i bulgariska ligans sista omgång. Foto: Peter Claesson
Lysande utsikter. Under VM håller Genoa, Bayer Uerdingen och Arsenal koll på Anders Limpar. Mitt under turneringen smyger han ut från hotellet för att i hemlighet ha möte med agenten Dieter Langhans och Genoa. Foto: Peter Claesson
Framtidsmannen. Tomas Brolins framfart i IFK Norrköping och landslaget under våren har gett eko i Italien. Den 14 juni a­vslöjar Expressen: »Genoa köper Brolin på lördag om klubbarna kommer överens.« Foto: Peter Claesson

Dagen före premiären åker landslaget till Turin för övernattning och träning på Stadio delle Alpi. Efter passet vägrar Nordin svara på frågor från de brasilianska reportrarna. TV6-journalisten Paulo Andrade konstaterar att »Olle Nordin är en feg skithög som inte vågar tala med brasilianska journalister«.

Förbundskaptenen bryr sig inte om uppståndelsen, han följer bara sin plan. Den är väl utarbetad, inga yttre omständigheter ska störa uppladdningen inför de viktiga matcherna. Redan i våras bad han förbundet om att få åka ner till Italien för att bland annat få testköra sträckorna mellan hotell och matcharenor, så att han kunde klocka den exakta restiden.

Därför är det extra irriterande när busschauffören på matchdagen sjabblar och väljer fel väg – istället för att köra innanför avspärrningarna mot arenan svänger han in på andra sidan, där supportrarna traskar fram mot biljettkassorna. Fansen undrar nyfiket vad det är för buss som hamnat mitt i folkhopen, och snart upptäcker de passagerarna.

– Titta, där är ju Ravelli!

– Det är spelarbussen. Kolla Hysén!

Olle Nordin är rasande längst fram i bussen och skäller på både chauffören och guiden. Mats Gren, Thomas Ravelli och Klas Ingesson hör allting. Till slut rycker överledaren Gunnar Larsson tag i förbundskaptenen och säger:

– Det är ett misstag, Olle. Men killarna här ska snart spela match. Du får svälja det här så de får lugn och ro. Sedan får vi ta det med arrangörerna efteråt.

Nordin påpekar att det är oförlåtligt, klockan tickar och nu kommer de inte att få tid till alla matchförberedelser. Larsson håller med men får till sist tyst på förbundskaptenen.

En och en halv timme senare ser Olle Nordin trots allt ganska nöjd ut. När han tar plats i Stadio delle Alpis avbytarbås daskar han förväntansfullt handflatorna mot knäna och drar på munnen. Äntligen är det dags: Sveriges första VM-match på tolv år. Att motståndet dessutom är de trefaldiga mästarna Brasilien gör att fotbollsvärldens blickar nu är riktade mot de blåtröjade skandinaverna i tidstypiska hockeyfrillor. En av dem sitter på 24-årige Roger Ljung. I skadade Glenn Hyséns ställe tar skåningen plats som innerback bredvid veteranen Peter Larsson. Ljungs ersättare som vänsterback är 21-årige Stefan Schwarz. Till höger i försvaret spelar 26-årige Roland Nilsson. På mittfältet finns Joakim Nilsson, 24 år, Jonas Thern, 23 år, Klas Ingesson, 21 år och Anders Limpar, 25 år. På topp spelar 20-årige succémannen Tomas Brolin bredvid 27-årige Mats Magnusson.

Trots att den unga startelvan får jaga mycket boll lyckas de också vid enstaka tillfällen skapa något eget. Limpar snurrar runt och får ett flertal frisparkar med sig. Brolin dribblar sig igenom två brasilianare, men skottet blir för löst och fångas enkelt av Taffarel i målet. Men så, i matchens 40:e minut, lurar Branco Thern och Ingesson i en och samma dragning och spelar sedan en boll på djupet där Careca dyker upp. Anfallaren dribblar enkelt bort Ravelli och sätter 1–0 i öppet mål.

I halvtidspausen står det klart att Mats Magnusson inte kan fortsätta matchen. Ljumsken håller inte, och Nordin tvingas byta in Stefan Pettersson. Trots avbräcket tar Sverige för sig mer i andra halvlek. Brolin är nära att peta in en hörnretur, Limpar lyckas nästan skruva in ett inlägg från kortlinjen. Olle Nordin beordrar avbytaren Niclas Nylén att värma upp. Längs sidlinjen joggar också den petade Glenn Strömberg, som möts med hejarop från läktarplats. Italienarna känner igen svenskens hårman och vill ge honom sitt stöd.

Från sina platser vid sidlinjen ser de svenska avbytarna nu hur Müller driver upp bollen längs högerkanten i en kontring, att anfallaren tittar upp och upptäcker Careca i straffområdet, att Careca gör en avledande löpning mot första stolpen, att Peter Larsson hänger med och sedan inte ser att motståndaren istället väljer att backa in mot mitten. När Müllers passning kommer är Larsson långt ifrån bollen, och Careca kan lätt placera in 2–0.

Några minuter senare vänder sig Olle Nordin mot avbytarna. Nylén blir besviken när han ser att förbundskaptenen pekar på Strömberg. Roger Ljung får gå ut. Sverige går därmed över till en trebackslinje i jakt på ett mål framåt. Bytet ger resultat. Efter bara nio minuter på plan rycker Strömberg loss längs högerkanten och slår ett inlägg mot Thern som nickar fram bollen till Brolin. Anfallaren vänder runt och trycker in reduceringen. Trots ytterligare ett par bra chanser lyckas Sverige inte kvittera. Men trots uddamålsförlusten är svenskarna ändå nöjda. De har stått upp väl mot Brasilien i premiären.

På presskonferensen får Olle Nordin beröm för sin taktiska fingertoppskänsla: han vågade gå över till trebackslinje när han bytte in Strömberg, trots att Sverige aldrig tränat på det.

– Vi var fan så nära, säger Nordin. Jag skulle vilja se vilket lag i den här VM-turneringen som kan göra om vår prestation och nästan vända på 0–2. Vi var bara en millimeter från kvittering.

Internationell media håller med, och är särskilt imponerade av talangen på topp. Engelska The Guardian konstaterar att »Sveriges anda förkroppsligades av Brolin och hans mål«, medan brasilianska Fohla de S.Paulo skriver att »Brolin spelade som en brasse«.

Den ende som plågas efter slutsignalen är Thomas Ravelli. Han kallas till dopningskontroll och blir kvar länge innan han lyckas klämma ut några droppar.

– Det stod en kille och tittade på hela tiden, man fick prestationsångest, säger han när han äntligen blivit klar.

 

Nästföljande kväll möts de två andra lagen i gruppen. Costa Rica slår överraskande Skottland med 1–0. Några av spelarna hade hoppats få ledigt för att se matchen på plats, men passet genomförs, enligt plan.

Träningsledigt blir det däremot dagen därpå. Medan Olle Nordin och ett gäng ledare drar på utflykt till Portofino stannar spelarna kvar på hotellet. Jonas Thern är sugen på tennis. Han lånar en racket av Glenn Strömberg och utmanar Sven Andersson på match. Thern spelar regelbundet mot Mats Magnusson i Lissabon, men även om anfallaren är duktig är det ingenting mot det motstånd han nu möter. Hur bra Thern än träffar kommer bollen tillbaka. Det går inte att passera reservmålvakten. Istället får Thern jaga, jaga och jaga. Först efter utklassningen avslöjar Andersson att han har en gedigen bakgrund som tennisspelare, han har till och med deltagit i seriespel. Det är också först efteråt som Thern känner att löpandet på den hårda tennisbanan gått hårt åt en redan sargad kropp. Han kan knappt gå. Det medicinska teamet konstaterar snart att mittfältaren har fått ryggskott.

De här dagarna på Cenobio dei Dogi, mellan matcherna, präglas annars mest av halvtimmeslånga bussresor till Sampdorias anläggning i Bogliasco, träningar och så halvtimmeslånga bussresor hem igen. Passen är fortsatt högintensiva, ibland tränar laget två gånger per dag. Flera spelare börjar känna sig slitna – trots att bara en match har spelats.

Glenn Strömberg vädjar till Olle Nordin om flexibilitet:

– Det blir för mycket, vi får ju åka tidigare och tidigare varje dag för att hinna i tid. Vi kanske ska ställa in något pass för att vila upp oss istället.

Förbundskaptenen tar in synpunkten men vägrar rucka på planeringen.

Spelarna noterar hur Nordin blir alltmer stressad för varje dag som går. En dag skäller han ut personalen i matsalen när de serverar förbundskaptenen hans mat först.

No, I told you! Not me. First the players. First the players.

Det är sådana incidenter som gör att Mats Gren börjar fundera på om den ambitiösa planering som var en styrka i kvalet, där spelarna var samlade i några ynka dagar och där allt var tvunget att löpa smärtfritt, mer är ett ok under en sådan här lång samling. Spelarna är inte vana vid så mycket tid tillsammans, ingen av dem har varit på seniormästerskap tidigare.

Ledarna börjar också bli brydda över stämningen i truppen. Gunnar Larsson och Thomas Wernerson tycker att det känns fel att ledarstaben sitter vid ett eget bord under alla middagar. Så har de aldrig gjort i IFK Göteborg, där man strävat efter att bryta upp hierarkier. Men Nordin vill ha det så här eftersom middagarna kan användas till viktiga planeringsmöten. Wernerson noterar också att Nordin känns allt mer isolerad från de övriga i ledarstaben. Målvaktstränaren, som Nordin känt sedan slutet av 70-talet, är en av få som förbundskaptenen talar förtroligt med. De två kan koppla av och lösa korsord tillsammans, men resten av ledarna verkar nästan rädda för Nordin. Bara häromdagen spred sig skräcken när Wernerson skruvade av locket på saltkaret för att busa med tränaren. Förbundskaptenen tog sedan, intet ont anande, karet och fick hela soppan full med salt. Givetvis garvade Nordin. Till övriga ledares lättnad.

Samtliga i truppen gör vad de kan för att lätta upp stämningen. Den tid som inte går åt till att åka buss eller träna ägnar man åt att sola, bada, spela tennis eller utmana varandra i sällskapsspel. Ett särskilt lekrum är reserverat för landslaget, och där inne finns en buffé av det bästa i underhållningsväg: TP, Rappakalja, Popgeni, Skrupler … Svenska tidningsartiklar får de också faxade till sig. De läser om hur domaren Erik Fredriksson löper gatlopp efter att ha missat en solklar Maradonahands i Argentinas möte med Sovjet, om att den svenska porrtidningen Hustler drygat ut Christer Petterssons kassa ytterligare genom att få honom att ställa upp på »århundradets utvik« samt om att deras förbundskapten stöttas av förbundsordföranden Lennart Johansson: »Han har inte fått påökt sedan han började för fem år sedan. Jag förstår om Nordin vill ha mer än 37 000 i månaden. Hans värde har onekligen stigit.«

Men Olle Nordin är också ansatt från flera håll. Vid en presskonferens får en italiensk journalist honom att tappa fattningen när han påstår att Sverige allt mer ser ut som en favorit till VM-guldet. När svensken svarar att det är befängt med tanke på att de inte ens har vunnit en match än sätter italienaren in sin stöt:

– Men ett lag som har elva spelare som är bättre än Glenn Strömberg måste ändå vara väldigt bra, eller hur?

Löpstarka. Jonas Thern, 23, och Klas Ingesson, 21, har petat veteranerna Glenn Strömberg och Robert Prytz under VM-kvalet. I matchen mot Brasilien känner sig dock de unga innermittfältarna sega i benen. Foto: Peter Claesson

Glenn Hysén får klartecken till spel. I omklädningsrummet före avspark är lagkaptenen tydlig i sitt matchtal:

– Gubbar, de har förlorat sin första match, så i dag kommer de att spela för sin heder. Det är inte fotboll det handlar om där ute i dag, det är ett krig. Vi måste vinna duellerna! Och nu släpper vi för fan inte in några sketmål.

Lagkamraterna nickar. De känner sig både lugna och upprymda inför andra gruppspelsmatchen, mot Skottland. Att Hysén är tillbaka i startelvan ger trygghet, att Olle Nordin för första gången tummat på sin planering och gett klartecken för spelarna att träffa sina respektive omedelbart efter matchen, och inte dagen därpå som det tidigare var sagt, är en glad överraskning.

Men det finns också frågetecken. Mats Magnusson är inte kry nog att spela och ersätts av Stefan Pettersson. Dessutom är Jonas Therns rygg kass. Fysioterapeuten Dale Reese har ränt Camogli runt för att hitta mirakelgörande örter att blanda i varma bad, men ingenting har hjälpt. En bedövningsspruta gör att Thern ändå är med i startelvan.

När domaren blåser igång matchen visar det sig att Hyséns peptalk inte har bitit på laget. Skottarna dundrar in i varje duell, svenskarna kliver åt sidan. Och redan i tionde minuten uppstår kalabalik i eget straffområde efter en hörna. Stuart McCall sträcker fram foten och gör 1–0.

I halvtidspausen funderar Olle Nordin över taktiska drag. Ska han byta ut den bleke Thern? Nej, mittfältaren får ytterligare en bedövningsspruta och kör vidare. Ska han ta bort Limpar som knappt rört bollen? Nej, yttermittfältaren kan trots allt avgöra en match på egen hand – tre veckor tidigare strålade han ju klarare än alla andra i genrepet mot Finland.

Sveriges jakt på kvittering leder till en skotsk kontring i den 80:e minuten. Roy Aitken kommer fri i straffområdet, Roland Nilsson sträcker fram benet och skotten väljer att ramla. Domaren dömer straff och Mo Johnston är säker när han sätter 2–0 bakom Ravelli.

Återigen är det inbytte Strömberg som skapar mest för svenskarna. I 86:e minuten skickar Stefan Schwarz iväg en djupledsboll långt in i skottarnas straffområde, Strömberg visar mer vilja än någon av lagkamraterna gjort på hela matchen, fläker sig fram och bredsidar in reduceringen.

Efter matchen är Glenn Hysén vansinnig inför de svenska reportrarna.

– Vi var överens om att kämpa som fan. Tyvärr fanns det folk på plan som inte tog i som man måste. Vi tappade matchen för att skottarna hade det som vi saknade: jävlar anamma.

Lagkaptenen lämnar sedan journalisterna med en påminnelse om att allt inte är nattsvart – det är trots allt dags för spelarna att träffa fruar och flickvänner:

– Nu jävlar ska det ryka i sängarna!

Thomas Ravelli släntrar ut sist av alla. Återigen har han kallats till dopningskontroll, återigen har han haft svårt att klämma fram dropparna.

– Det är inte sant, två gånger i rad har de kollat mig. Tycker de jag ser så galen ut? säger han.

 

Det är ingen rolig läsning som faxas till spelarhotellet morgonen därpå. I Aftonbladet skriver Lasse Sandlin: »Att inte byta ut Stefan Pettersson redan efter första kvarten, att inte ta in Glenn Strömberg senast i halvtid – det framstår så här efteråt som inget annat än rena tjänstefelet.« Expressens Mats Olsson riktar istället kritiken mot spelarna: »Skottland kom rustat för krig, Sverige kom. Detta, just detta, är typiskt svenskt. Vi behöver inte anstränga oss för det ordnar sig. Det ska inte smälla i fotboll. Ibland måste det. Skottland kom till krig och de som inte steg undan var Glenn Hysén, Klas Ingesson, Tomas Brolin och Stefan Schwarz. Och Glenn Strömberg, den lilla stund han fick vara med.« Som extra salt i såren ger italienska La Gazetta dello Sport Nordin en pik genom att tilldela Strömberg högst betyg – 7,5 – trots att mittfältaren bara spelade i 16 minuter.

Det är inte konstigt att Olle Nordin är extra stingslig när han under presskonferensen på hotellet samma dag upptäcker att en IFK Norrköpingdelegation smugit sig in. Ordföranden Björn Ahlberg samt styrelseledamöterna Tommy Wisell och Georg »Åby« Ericson är där för att diskutera med Tomas Brolin om hur de ska lägga upp taktiken i förhandlingarna med Genoa. Förbundskaptenen blir förbannad och ber Gunnar Larsson slänga ut klubbledarna. Larsson håller med om det olämpliga i att störa spelaren mitt under uppladdningen och säger åt Ahlberg att försvinna från hotellet.

Under presskonferensen frossas det också i hur stämningen egentligen är i truppen. Hyséns kommentar om att vissa spelare »inte tog i« antas av många vara riktad mot Anders Limpar, och mittfältaren känner sig orättvist påhoppad. Visst var han dålig, men han var inte den ende som inte presterade som han önskat. Dessutom får spelarna frågor om det finns en spricka mellan IFK:arna och MFF:arna. Alla bedyrar att de är goda vänner och trivs ihop.

Och mitt i detta kaos, mitt i denna kaskad av negativa rubriker och groende schismer inom truppen, är det dags för fest. Förbundskaptenens plan var att det skulle vara perfekt för spelarna med lite förströelse efter två spelade matcher. Men då hade han inte räknat med två förluster. Samtidigt: Vad fan ska man göra? Nordin har själv bjudit in artisterna, och sponsorerna ska underhållas. Så när kvällen nalkas ansluter trupp, ledare, journalister och sponsorer till restaurangen på Cenobio dei Dogi för att njuta av carpaccio, tonfisk och pestolasagne. Spelarna har ingen aning om vilka som ska uppträda, och Jonas Thern skojar om att han »hoppas på Östen Warnerbring«.

Vid fördrinken tar förbundets ordförande Lennart Johansson till orda. Han tackar Olle Nordin för framgångarna och avslutar:

– Nu är träningsmatcherna avklarade. Nu börjar allvaret.

Därefter kommer artisterna på löpande band. Kurt Olsson är givetvis där, men också Totta Näslund och Björn Afzelius. Spelarna är kluvna till tillställningen. Jonas Thern är lycklig, han gillar Afzelius och tycker det är häftigt att se en så känd artist på nära håll. Glenn Hysén gillar att det äntligen blir lite uppsluppet, att man kan ta sig en öl och koppla av från allvaret. Mats Gren sitter mest och skruvar på sig, liksom Klas Ingesson. Att ha fest efter två raka VM-förluster är så vansinnigt fel tajming, tycker de. Och vad sänder det för signaler till alla besvikna supportrar? Johnny Ekström är mer pragmatisk: om man nu har bjudit ner »Kurtan« till Italien så kan man ju inte gärna säga att han sedan inte får uppträda.

Och kvällen slutar ändå i dur. Den gamla förbundspampen Birger »Farsan« Sandberg uppträder med sitt paradnummer Trolleboschottis, och målvaktstränaren Thomas Wernerson får ett minne för livet när Björn Afzelius tolkar Evert Taube, med Medelhavet som fond, så sent in på natten att några hotellgäster vrålar åt vissångaren att sluta skräna.

 

Solen går återigen upp över Genuabukten. Bladen på palmerna kring poolen vajar sömnigt i den lätta havsbrisen. I norr ser man de gröna kullarna sträcka sig hela vägen ner mot vattnet. Den paradisiska vyn helar inte alla sår, men den gör det ändå möjligt att se på framtiden med större tillförsikt. Att dagen är avsatt för en segeltur med fruar och flickvänner, och inte bussresor och träning, underlättar också.

Ute på Medelhavet finns tid för eftertanke. Läget är trots allt inte så illa. Brasilien tuffar på mot avancemang med sina fyra poäng efter två vinster, men andraplatsen i gruppen är fortfarande möjlig att nå. Skottland och Costa Rica har två poäng var. En vinst mot Costa Rica, samtidigt som Brasilien gör sitt jobb mot Skottland, och det svenska avancemanget bör vara klart.

Spelare och ledare återvänder från segelturen på bättre humör. Rekreationen har gjort dem gott och när träningen åter tar vid dagen därpå är det fullt fokus på den avgörande matchen mot Costa Rica. Olle Nordin imponeras återigen av spelarnas intensitet på planen, men tyglar sig när han svarar på frågor:

– Jag vågar snart inte säga att det ser bra ut på träningarna. Det går ju åt helvete i matcherna.

Mittfältaren Klas Ingesson är kaxigare när Expressen frågar honom om den kommande matchen:

– Vi ska vinna med ungefär 3–0.

För att skapa ytterligare lugn i VM-lägret rycker Lennart Johansson in till Olle Nordins försvar. På matchdagen deklarerar ordföranden att förbundskaptenen sitter säkert – och att han förtjänar 12 000 kronor i löneförhöjning. Överledaren Gunnar Larsson är förvånad över uttalandet. Styrelsen, där Larsson ingår, har inte diskuterat tränarens framtid alls under VM. Därmed är utspelet att betrakta som ett tomt löfte.

Men om detta är Nordin lyckligt ovetande. För honom ligger allt fokus på Costa Rica, och han väljer att göra förändringar i startelvan. Limpar petas, in kommer istället Stefan Pettersson. Dessutom bestämmer han sig för att satsa allt framåt: trebackslinjen som han tidigare tvingats testa i desperation mot både Brasilien och Skottland blir nu startformation. Med Stefan Schwarz, Glenn Hysén och Roland Nilsson där bak låter Nordin Peter Larsson ta steget upp på mittfältet.

Allt är upplagt för seger och avancemang, men när Lars-Åke Lagrell träffar Lennart Johansson samma morgon säger ordföranden:

– Jag har en känsla av att det går åt helvete i dag.

Förbannad. En svensk supporter får nog efter Costa Ricas andra mål och stormar planen. Han är inte ensam i sin frustration. Dagen efter utnämner Svenska Dagbladets Sune Sylvén Blågult till »det sämsta VM-lag som släppts
ur landet«. Foto: Peter Claesson

För Johnny Ekström är det ta mig fan på tiden. Äntligen är han med i startelvan. Efter att ha spelat alla kvalmatcher och skjutit Sverige till VM med en soloräd i Chorzów, fick han under våren följa hur Tomas Brolin slog igenom som från ingenstans. Ekström trodde ändå inte att han skulle tappa sin plats. Mats Magnusson, som öst in mål för Benfica, var förstås svår att peta, men nog skulle väl Nordin ranka ett utlandsproffs högre än en allsvensk talang?

Redan när truppen samlades i Stockholm fattade Ekström dock varthän det barkade. Brolin fick chansen mot Finland – och gjorde två mål. Det kändes surt. VM i Italien skulle ju bli Ekströms turnering. De två säsongerna i Empoli var fortfarande hans bästa proffsminne, och ett bra VM kunde vara hans biljett tillbaka till Serie A. Dessutom skulle landslaget husera i Camogli, nära hustrun Marinellas föräldrahem. Halva släkten har suttit på läktaren i matcherna mot Brasilien och Skottland, men Ekström har bara fått 28 minuters speltid. Men nu är han på plan redan vid avspark.

När matchen drar igång är det första gången under turneringen som Sverige dikterar villkoren från start. De radar upp chanser. Joakim Nilsson försöker fräckt dra ett frisparksinlägg rakt i mål – Costa Ricas målvakt Luis Gabelo Conejo räddar. Stefan Schwarz skjuter en stenhård vänster mot första stolpen – Conejo är återigen där. Samme Schwarz drar sedan en frispark längs marken som Conejo med nöd och näppe tippar till hörna. Klas Ingesson sliter sig loss på vänsterkanten och slår ett inlägg som når Glenn Hyséns panna: men Conejo verkar omöjlig att passera. I 30:e matchminuten fälls Joakim Nilsson utanför Costa Ricas straffområde. Återigen träder Schwarz fram. Den här gången kan Conejo inte hålla skottet, och på returen dyker Johnny Ekström fram. 1–0 till Sverige.

Sveriges dominans fortsätter. Att Brolin tvingas gå ut skadad i 34:e minuten och ersätts av Mats Gren är inget som stör, och i halvtidspausen är alla nöjda. Fem-mannamittfältet har fungerat bra och Costa Rica har inte oroat Sveriges trebackslinje, förutom när Glenn Hysén slog en vansinnespassning rakt in i mitten och tvingades kapa Claudio Jara i straffområdet. Som tur var friade domaren.

– Vi fortsätter pressa högt, säger Nordin till spelarna.

Leif Engqvist blir förvånad. Med ledningen i ryggen borde man väl gå tillbaka till den fyrbackslinje man behärskar? Å andra sidan: det har ju funkat bra hittills, så varför ändra nu? I den andra halvlekens inledning verkar Nordins taktik också vara den rätta. Sverige fortsätter att trycka på. När Costa Rica byter in Hernán Medford agerar Nordin. Han skriker ut direktiv att Peter Larsson ska backa ner i försvaret igen. Ingesson frågar Larsson om det också innebär att de ska falla ner i planen. Ajaxspelaren skakar på huvudet:

– Nej, vi ska fortsätta pressa högt.

Med Medford på planen har Costa Rica plötsligt ett vapen de tidigare saknat. Gång på gång stör den snabbe anfallaren Sveriges försvar. Han drar en volley från bra läge högt över ribban. Han skickar iväg ett långskott som Ravelli med nöd och näppe fångar i famnen. Vänsterbacken Stefan Schwarz mår mest dåligt av Medfords löpningar, och när costaricanen i 74:e minuten än en gång sprintar förbi svensken fäller Schwarz ut armbågen. Domaren dömer frispark i bra inläggsläge i höjd med straffområdet. Svenskarna formerar sig för markering när Glenn Strömberg plötsligt får syn på sin rumskompis Johnny Ekström, som sällan brukar befinna sig i eget straffområde.

– Vad fan gör du här? säger Strömberg.

– Nä, men dom sa att det var en gubbe över, mumlar Ekström.

Strömberg undrar vilka »dom« är men pekar in mot mitten och säger:

– Jaha, men ta honom där då.

Ekström lyder. I målet skriker Ravelli hysteriskt:

– Till vänster! Till vänster! Backa, »Svarre«!

Men Schwarz tar istället ett steg fram, samtidigt som Ekström inte följer med sin markering i löpningen och Peter Larsson blir stillastående i målområdet. Juan Cayasso drar till frisparken, som flyger i en båge mot första stolpen där Róger Flores dyker upp i tomrummet som uppstått efter svenskarnas missar. Nicken sitter perfekt. 1–1.

Sverige försöker repa mod. Ingesson avlossar ett skott som passerar strax utanför stolpen. Men även Costa Rica sticker upp – Jara har ett friläge som Ravelli räddar med en benparad. Under slutet av matchen chansar Nordin med att skicka upp Glenn Hysén på topp. Skicka långt, vinn andrabollar och kämpa, lyder direktiven. Med två minuter kvar av matchen drar Ravelli iväg en utspark. Den blir för kort, Leif Engqvist förlorar nickduellen mot Ronald González som nickar bollen i djupet – mot det avfolkade svenska försvaret, mitt emellan Roland Nilsson och Schwarz. Där dyker Medford återigen upp. Inte en svensk i närheten. Medford får tid att sikta, fri med Ravelli, och med en enkel bredsida fastställer han slutresultatet 2–1.

 

När laget lämnar arenan har svenska supportrar samlats på läktaren ovanför spelargången. Anders Limpar träffas av en spottloska. En kille bryter sönder sin vikingahjälm och kastar hornen på Leif Engqvist. Glåporden haglar mot Olle Nordin. Snart är spelarna samlade i omklädningsrummet. Stämningen är tryckt. I Sveriges första VM på tolv år har de haft en jättechans att gå vidare från gruppen, men sumpat allt på ett pinsamt sätt.

Där sitter de och förbannar sina missade chanser, sina skador, sina drömmar, sin förbundskapten och all otur som har förföljt dem de senaste veckorna. Mats Gren är ilsken på sig själv för att han inte presterat bättre, och arg för att Nordin hindrade honom från ligaavslutningen i Schweiz. Vid inhoppet i andra halvlek var han ringrostig eftersom han inte hade spelat någon match på sex veckor. Jonas Thern förbannar sin egen idioti; en tennismatch mot Sven Andersson förstörde allt. Stefan Schwarz gråter och inser att hans målgivande frispark kommer att glömmas bort i matchanalysen med tanke på att Medford snurrade upp honom gång på gång. Klas Ingesson sitter mest och skäms: »Stryk mot Costa Rica. Ett bonkagäng som ingen har koll på. Vad fan ska folk säga?«

Ja, nog finns det roligare saker än att möta en blodtörstig presskår efter en usel insats, men Glenn Hysén stålsätter sig ändå och går ut till hopen som samlats vid spelarbussen.

– Fiasko. Det är rätta ordet för vår insats, säger han.

Någon försöker trösta med att spelarna trots allt får fira midsommar hemma i Sverige. Hysén skakar på huvudet i besvikelse och säger:

– Det här var kuken, nu får man bli kanon på fredag.

Expressens Mats Olsson noterar och tänker att han ska återge Hysén exakt i morgondagens tidning. Den nyblivne sportkrönikören stör sig på kollegornas tendens att snygga till allt för att göra spelare och ledare en tjänst. Till skillnad från kollegorna har Olsson också tagit ställning för Nordin i hans löneförhandling med förbundet. När Expressen lyckades få förre förbundskaptenen Åby Ericson att protestera mot Nordins krav, bad redaktionsledningen Olsson att skriva en krönika som rasade mot förbundskaptenen. Olsson vägrade och valde istället att skriva att han tyckte att Nordin gjorde helt rätt. Krönikan hamnade långt bak i tidningen, bredvid porrannonserna.

När Nordin nu går förbi ber Olsson honom om en kommentar:

– Sånt händer i fotboll, säger förbundskaptenen.

– Vi ses igen, svarar krönikören.

– Var inte så säker på det, du.

– Åjo.

Nordin ler och säger:

– Stones då, va? Göteborg den 3 augusti.

Kvar inne på Stadio Luigi Ferraris, ensam i ett kalt rum, sitter Thomas Ravelli. För tredje gången i rad har han kallats till dopningskontroll. Och om det var svårt att klämma fram droppar efter Brasilien och Skottland är det ingenting mot nu, när misslyckandet är fullbordat. Ravelli får gott om tid till att grubbla över framtiden. Efter ett decennium av VM-kvalbesvikelser – Lissabon -81, Prag -85 – fick han äntligen chansen att spela världens största turnering, och så gick allt åt helvete. Kommer han någonsin att få chansen att spela på den här nivån igen? Vid nästa VM är han en gammal gubbe på 35 år.

Nej, tänker han, det låter osannolikt att han kommer att vara med i USA. Om nu Sverige ens skulle gå dit.

 

Midsommar passerar. I Sverige byts kvällstidningarnas hårda rubriker (»Skäms!« står det kort och gott i Expressen) snart ut mot gladare nyheter. Roxette firar triumfer i USA med It Must Have Been Love och Stefan Edberg vinner Wimbledon. I Italien tuffar VM-slutspelet vidare. Fysioterapeuten Dale Reese undrar vad som hände med den pall med Verum hälsofil som han – övertygad om att Sverige skulle ta sig vidare – beställde till lägret dagen före matchen mot Costa Rica. Förmodligen blev den lika oäten som den sill spelarfruarna tog med sig ner.

De stukade VM-spelarna försöker gå vidare. Glenn Hysén nås av ilskna brev efter sitt uttalande om att »bli kanon« på midsommarafton. Dels får han kritik av nykterhetsorganisationen IOGT-NTO, dels är det en präst i Värmland som har blivit förbannad på hans ansvarslösa beteende. Mats Gren grämer sig över sin alldeles för korta semester. Dagen efter Costa Rica-matchen meddelade Ottmar Hitzfeld, tränaren i Grasshoppers, att han tänkte skola om svensken till mittback och därför inte kunde ge honom någon ledighet alls. Gren förhandlade ändå fram fem dagar, men efter att ha landat i Sverige och missat anslutningsflyget till Dalarna tvingades han ta en taxi från Arlanda. Den kostade 2 500 kronor. Nu är han på plats i Schweiz för att lära sig spela mittback. Det går skitdåligt. Och hemma i Ödeshög sitter Klas Ingesson och summerar den sämsta resan i sitt liv. Istället för att flyga tillbaka med laget reste han från Camogli till Monaco med ett gäng barndomsvänner som bilat ner. Tanken var att leva loppan ett par veckor på kontinenten, men redan första dagen sprack planen. På en flashig nattklubb insåg de att ölen kostade 140 kronor styck – så de delade på en 33-centiliters Heineken och gick hem. Dagen därpå fick en av kompisarna, som aldrig varit utanför 50-skyltarna i Ödeshög, svår hemlängtan. Gänget sträckkörde hem till Sverige igen.

Men värst är det för Olle Nordin. Han har sökt sig till lugnet i Småland för att komma undan. Han är fortfarande hett stoff i tidningarna – även utanför sportspalterna. På Expressens insändarsida skriver underhållaren Thore Skogman en lång vers om det svenska fiaskot. I samma tidning publiceras ett öppet brev till förbundskaptenen, signerat P.O. Enquist: »Jag såg Dig i TV-rutan efteråt«, skriver författaren. »Du har fått otroligt med skit, men du ska inte sura på detta lite akademiska sätt mot media. Du ska titta busen från TV rakt i ansiktet, och säga till honom: ›Du kan torka dig i röven, om du har nån, far åt helvete.‹ Då frågar busen säkert: ›Hur ska vi tolka det?‹ Då säger du: ›Som att jag är jävligt ledsen. Far åt helvete.‹ Det är ett rakt besked som vi alla som tittar förstår, och sympatiserar med. Och så är Du kvitt skiten, och kan börja tänka igen.«

Spelarna lider med tränaren. Ingesson tycker att han och resten av laget tydligare borde ha tagit på sig sin del av misslyckandet. Ingesson som fick ett sådant förtroende från förbundskaptenen, som pepprades med beröm i en skrubb på Råsunda så att han blev ett huvud längre och som deltog i varenda minut av VM-fiaskot – vad gjorde han för sin tränare nu när det stormade? Ingenting. Anders Limpar resonerar likadant. Han anser att Nordin får löpa gatlopp trots att han är en av de bästa tränare han stött på i sin karriär. Svenskarna släppte in två slumpmål på fasta situationer och fick en tveksam straff dömd emot sig. Det kan hända alla lag, tänker Limpar. Shit happens.

Glenn Hysén och Jonas Thern konstaterar att fiaskot inte handlade om Olle Nordins misstag, utan om att laget helt enkelt inte räckte till när det väl behövdes. Thomas Ravelli ser hela VM som ett nybörjarmisstag – ingen hade upplevt en sådan stor turnering tidigare och därmed var det svårt för samtliga inblandade att veta vad som väntade.

På förbundet råder det debatt om Nordins framtid. Lennart Johansson och Lars-Åke Lagrell har hela tiden utgått från att förbundskaptenen ska få förlängt, men väl hemma i Solna vänder vindarna snabbt. Kansliet uttrycker missnöje med Nordin – han har varit svår att samarbeta med, heter det. Fotbollschefen, den förre förbundskaptenen »Laban« Arnesson, är inte heller nöjd med sin efterträdare. Laban och Nordin har aldrig kommit överens och har undvikit varandra på kansliet i Solna de senaste åren. Nu passar den gamle på att dela ut en smäll i medierna. Han anser att Nordins taktik i VM var »en återgång till gammaldags fotboll«, och att »laget genomförde delar av matcherna med trebackslinje, men spelade inte som trebackslinjer ska spela«.

När överledaren Gunnar Larsson lämnar in sin VM-rapport innehåller den också kritik mot ledarskapet – Nordin har varit så principfast att hela lägret präglades mer av allvar och press än kreativitet och spelglädje.

 

På ett styrelsemöte den 16 juli, 26 dagar efter Costa Rica-matchen, viker sig ordföranden Lennart Johansson för majoriteten. Lars-Åke Lagrell får uppdraget att meddela Olle Nordin beslutet. När Lagrell ringer upp har tränaren redan anat budskapet.

– Men jag tycker på sätt och vis att jag har ett avtal med er, ni satte inte upp några villkor för hur det skulle gå i VM, säger Nordin.

Lagrell medger att han har rätt och säger att de är beredda att erbjuda en bra deal för att lösa det så smidigt som möjligt. Generalsekreteraren erbjuder sig sedan att formulera ett pressmeddelande, men Nordin vill själv författa några rader. Redan samma dag når de nyhetsredaktionerna: »Via Lars-Åke Lagrell har jag i dag fått information om Svenska Fotbollförbundets styrelses beslut att ej teckna nytt förbundskaptenskontrakt med mig. Jag vill tacka speciellt Lennart Johansson och Lars-Åke Lagrell för ett gott samarbete under fyra och ett halvt år. Jag vill också uppriktigt önska förbundsstyrelsen lycka till med tillsättandet av ny förbundskapten och i det fortsatta arbetet mot EM 1992 och VM 1994. Ett stort tack också till de spelare och övriga fotbollsledare runt om i Sverige och Europa som jag haft nöjet att samarbeta med.«

När Lagrell läser det nickar han igenkännande åt Nordins korrekthet – en gentleman in i det sista. För Lagrell har det varit tuffa dagar. Han betraktar Nordin som en vän; när Lagrell tillträdde som generalsekreterare 1986 delade han och förbundskaptenen till och med bostad – en övervåning på en villa i Danderyd. Det har grämt Lagrell att förhandlingarna med förbundskaptenen strandade i februari, då alla ville förlänga hans kontrakt. Att Nordin nu istället lär förknippas med resultatraden 1–2, 1–2, 1–2 för lång tid framöver är helt enkelt inte rättvist.

Men livet går ju vidare. Utanför fönstret står sommaren i full blom, hela Sverige har gått på semester. Snart ska en ny förbundskapten utses, snart ska Lagrell ta över efter Lennart Johansson som förbundsordförande, medan den unga spelarstommen i landslaget ska satsa vidare mot ett EM på hemmaplan, för att sedan ta sig an ett kval till VM i USA 1994. Det känns inte så just nu, men kanske ska de hemska veckorna i Italien ändå visa sig bli värdefulla längre fram? Ja, tänker han, ljusare tider ska komma för svensk fotboll. Det är Lars-Åke Lagrell övertygad om.    

Assisterande reportrar: Johan Orrenius och Victor Friberg