Foto: Peter Widing

Ciao, Ciao Italia

I tolv år hade svensk fotboll väntat på ett VM – och när man väl tog sig dit hade man ett av världens bästa mittbackspar, två Europacup­finalister och ett nyfunnet stjärnskott till anfallare. Det fanns goda skäl att drömma om medalj.

Tystnaden har lagt sig som ett dystert moln över rummet på Svenska fotbollförbundets kansli i Solna. Det nya decenniet är inne på sin andra månad och de två smålänningarna vid bordet funderar över nästa drag i förhandlingen. Tre månader tidigare har den ene av dem, förbundskapten Olle Nordin, sagt upp sitt kontrakt för att tvinga fram mötet. Men när han nu sitter här mittemot förbundets generalsekretare Lars-Åke Lagrell kommer de ingenvart.

Att Olle Nordin förtjänar löneförhöjning är det inget snack om. Sedan han tog jobbet 1985 har landslaget gått från klarhet till klarhet. Visst missade man EM två år tidigare, men ingen krävde att ett land som inte upplevt ett slutspel sedan 1978 skulle ta sig till en turnering där endast Europas åtta bästa var välkomna. Nordin fick också upprättelse i och med fyrnationsturneringen i Berlin våren 1988, då allt var upplagt för final mellan Argentina och Västtyskland men där Sverige skrällde genom att först slå Västtyskland i semifinalen och sedan ta hem finalen mot Sovjetunionen. Segern gav en miljon kronor i prispengar, ett välbehövligt tillskott för ett förbund som samma år drog ynka 13 000 personer i snitt till sina hemmalandskamper, och som ibland tvingades låna gräs från grannidrottsplatsen Skytteholm för att få nationalarenans plan i speldugligt skick. 

Dessutom har Olle Nordin ett makalöst år bakom sig. Under VM-kvalet förärades han smeknamnet »Flax-Olle« av pressen eftersom hans landslag inte förlorade en enda match, trots att det ofta hängde på håret: 0–0 mot England på Wembley efter att mittbacken Glenn Hysén glidtacklat som i trans, vändningen borta mot Albanien där inhopparen Hasse Holmqvist gjorde mål på första bollkontakten, hemmasegern mot Polen då debutanten Niclas Larsson petade in en retur på övertid, 0–0 hemma mot England där Thomas Ravelli storspelade i målet … Och så till sist den där magiska kvällen i Chorzów när Sverige spelade med kniven på strupen, när landslaget efter år av kvalbesvikelser visade sig vara som bäst när det gällde som mest och när Johnny Ekström sprudlade så av självförtroende att han sprintade i en soloräd från halva plan bara för att till sist fläka sig fram och stöta in målet som skickade Blågult till VM för första gången på tolv år.


Prova Offside i två månader för 20 kronor!

Därefter 39 kronor/månad. Avsluta när du vill.

Beställ här

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto