En ultra på planen

Lagkaptenen är uttalad kommunist, på läktaren vajar sovjetiska flaggor. Livorno är laget och staden som går på tvärs mot hela samhällsklimatet i Italien. När Lazio kommer på besök med sitt fascistiska bortafölje hotar spänningarna att explodera. Offside träffade dramats huvudperson.

Få områden i världen kan mäta sig med Toscana när det gäller kultiverad förfining. Här framställs några av världens bästa viner, olivoljor, ostar, skinkor och grönsaker. Här föddes renässansen. Här uppstod bankväsendet. Den enorma rikedomen, en vilja bland de styrande att manifestera densamma och en genuin kärlek till kultur bidrog till att städer som Florens, Siena, Arezzo och Pisa fylldes med några av västvärldens vackraste konstskatter. 

I dag klär sig folket snyggt, äter gott och arbetar hårt – men inte hårdare än att de har tid att umgås med vänner och familj. Livet i Toscana är om inte underbart så åtminstone ganska trevligt.

Livorno ligger också i Toscana. Men här finns inga Guccibutiker, inga lyxrestauranger och fram tills för ett par år sedan enbart budgethotell av enklare slag. Under Andra världskriget bombade de allierade Livorno till grus på grund av alla stora industrier och den viktiga hamnen. Somligt restaurerades, men det mesta byggdes nytt under 1950- och 60-talen enligt miljonprogramsmönster. 

Även Stadio Armando Picchi är byggd i betong. En gång var den röd och gul, i dag är färgen flagnad och ytterfasaden grå, blöt och skrovlig. Bara det ymniga klottret lyser upp: »Leve Stalin«, »Jag är inte ateist – jag tror på Protti«.

Med en timme kvar till match fylls området av allt fler supportrar i gröna militärjackor med påsydda tygmärken. Många av dem har mörkröda Livorno-halsdukar virade kring ansiktet så att bara ögonen syns. 

En helikopter smattrar i luften och en hård isande vind blåser från Medelhavet några hundra meter bort. Det är inte bara kyla som fått dessa unga män att täcka ansiktet. Efter att ha umgåtts några dagar med stadens ultras vet jag att inte alla vill bli identifierade av polisen.

Dagens match är speciell: Livorno har gjort succé, ligger femma i ligan och jagar en Champions League-plats. Ändå är det inte tabellen som supportrarna diskuterar. Man talar om Lazios fascistiska och våldsamma bortafölje kontra Livornos hårdkommunistiska ultras. Man talar om Lazios fascisthälsande forward Paolo Di Canio. Men framför allt talar man om Livornos lagkapten Cristiano Lucarelli: regerande skyttekung i Serie A, ståplatssupporter, fotbollsmiljonär och vänsterikon i en och samma person.

Nu vimlar hemmasupportrarna förbi mig på väg mot insläppet. Jag har träffat ett 40-tal Livornoultras de senaste dagarna. Ändå känner jag inte igen en käft. 

Var är alla?

Det dröjer ett par sekunder innan det slår mig: nästan alla jag har lärt känna är portförbjudna.

Stalin mot Mr Enrich. »Matchen på läktaren har börjat, på vår del vajar de keltiska korsen stolt. Mängder med körer (boia chi molla, me ne frego, Duce Duce). På motsatt sida är den dominerande färgen rött …« Direktrapport på Irriducibilis internetforum 1,5 timme före matchstart.

 

Fyra dagar före match. Mina försök att från Sverige få kontakt med Livornos ultras har varit fruktlösa, inte minst eftersom deras hemsida är stängd. Nu går jag på måfå in på en enkel bar i närheten av Livornos hamn och börjar snacka med en kille som heter Andrea. Han har hängt på ståplats sedan 1984, men är numera avstängd från matcherna. 

Andrea tar fram sin mobiltelefon och några minuter senare kommer Luca dit. Han är 34 år, stor och stark, och bär en kamouflagefärgad goretex-jacka med hammare och skära i en röd stjärna på vänster axel. Luca jobbar på Livornos stora varv, ett av få som finns kvar i Europa. Efter en ekonomisk kris på 1990-talet tog arbetarna själva över och drev företaget som ett kooperativ. Det höll i fem år. Nu är varvet privatägt och tillverkar lyxyachter, vilket Luca inte är särskilt nöjd med. Han pratar hellre om fotboll och om sina tonår, om tiden i Fedayn, en ökänd ultragrupp långt ut på vänsterkanten.

Fedayn, vars namn är taget efter en arabisk terrorgrupp, finns inte längre. Och Luca har inte sett Livorno från läktaren i någon serie högre upp än Serie C. Varje gång hans lag spelar hemma måste han gå till polisstationen nere vid hamnen och skriva under ett papper, en gång under första och en gång under andra halvlek. När det är bortamatch behöver han bara komma till första halvlek eftersom han knappast hinner ta sig till Cagliari eller ens Empoli i tid till den andra.

Luca säger att han ofta attackerat karabinjärer, medlemmar ur Italiens automatvapenförsedda paramilitära polisstyrka – och att han »skickat rätt många av dem till sjukhuset«.

 

1999 gick sex av Livornos ultragrupper samman och bildade Brigate Autonome Livornesi. Några år senare fick BAL skulden för att ha stormat och vandaliserat det postfascistiska partiet Alleanza Nazionales partilokal i Livorno. Luca säger att han och alla andra i BAL har alibi eftersom de firade att Livorno gått upp till Serie A på ett torg i annan del av stan. Obestridligt är däremot att BAL året innan hissade en arenabanderoll som visade den lokala kvinnliga Alleanza Nazionale-ledaren med en italiensk flagga uppkörd i röven – vilket ledde till att 100 personer stängdes av från Livornos matcher. Delar av BAL buade också under en tyst minut för de 19 italienska karabinjärer som omkom i ett bombattentat i irakiska Nassiryia.

Bar Stalin. Det italienska kommunistpartiet var Västeuropas största och bröt tidigt med Sovjetunionen för att skapa den så kallade Eurokommunismen. På Centro Politico 1921 står fortfarande Mao och Stalin högt i kurs. Den 30 mars 2004 landade en specialstyrka ur karabinjärerna på taket med en helikopter och stormade lokalen.

BAL blev en förbjuden organisation, vilket förklarar att deras hemsida är nedsläckt.

– Myndigheterna använder en lag som egentligen är en antimaffia- och antiterrorlag, säger Luca och skakar på huvudet. Vi får inte längre ha vår BAL-banderoll på matcherna. Men vi har en där det står »Fino al ultimo bandito«.

Uttrycket betyder »till den sista banditen«, och yttrades på 70-talet av en medlem i den vänsterextrema terrororganisationen Brigata Rossa som precis blivit gripen. Luca menar att BAL känner sig lika pressade som Brigata Rossa – de senaste två åren har strax under 500 supportrar blivit avstängda – men att man inte, likt Brigata Rossa, böjer sig för »repressionen«. 

Jag börjar förstå symbolvärdet i att mannen som vann Serie A:s skytteliga säsongen 2004/2005 – före Gilardino, före Toni, före Sjevtjenko, före Adriano – har BAL:s symbol tatuerad på underarmen.

Cristiano Lucarelli, född och uppvuxen i Livorno, gjorde 24 mål förra säsongen, Livornos första i Serie A på 55 år. Till klubben kom han på eget initiativ, trots att han fick sänka sin årslön med 4,5 miljoner kronor netto. På ryggen har han nummer 99, efter året då BAL bildades.

Luca ber mig följa med in bakom bardisken. På väggen har personalen nålat upp foton från en glad fest.

– Det är »La Pollata«, en fest vi anordnar en gång om året här i baren. Vi äter kyckling, dricker vin och sjunger sånger.

 Mitt bland de glada ultrakillarna sitter Cristiano Lucarelli och ler.

– Han är en vanlig kille som råkar vara bra på fotboll säger Luca. Hade han inte varit det hade han hängt här lika ofta som vi gör.

Han är som en av er?

– Nej, han är inte som en av oss. Han är en av oss.

BAL. Luca är en av ledarna i BAL, eller med kyrilliska bokstäver BRIG. Han gillar AS Livornos ägare Spinelli eftersom han håller nere spelarnas löner.

 

Cristiano Lucarelli växte upp i arbetarkvarteret Shanghai, byggt av fascisterna på 1930-talet. Hans far Maurizio jobbade, och jobbar fortfarande, i hamnen. Hans mor Franca är hemmafru. Som 16-åring började även Cristiano Lucarelli i hamnen med att reparera containrar. Det första han gjorde var att bränna sig svårt på svetslågan. Hans pappa, som ordnat jobbet, tvingades ringa och säga att sonen inte skulle komma tillbaka till sin arbetsplats.

Som tur var tog Cristianos fotbollskarriär fart istället när han värvades till division fyra-klubben Cuoiopelli. Snart fick bland annat Roma, Inter och Fiorentina upp ögonen för den storväxte och målfarlige anfallaren. 

Lucarellis agent trodde därför inte sina öron när spelaren sa att hans högsta dröm var att få spela för ett annat division fyra-lag – Livorno. Pappa Maurizio hade tagit med sonen på Livornos matcher så snart pojken lärt sig att gå, och Cristiano kunde inte tänka sig något bättre än att spela inför sina läktarvänner. 

Märkt för livet. BAL:s symbol är densamma som AS Livornos fast med taggar och text. Cristiano Lucarelli har en likadan.

Ny klubb blev till slut Perugia, vars ägare Luciano Gaucci hade ett osvikligt öga för talanger och bra affärer. I Perugias juniorlag gjorde Lucarelli 25 mål under sin första säsong. Nästa år vann han på nytt juniorlagsseriens skytteliga med 33 mål, före Totti och Di Vaio i de båda Romlagen. I säsongens sista match förlorade emellertid Perugia mot Lazio, som därmed vann serien. 

Gaucci, som aldrig gjort någon hemlighet av att han hejar på Roma, blev ursinnig över att Lucarelli gjort en dålig match och ville byta honom mot målspottaren Marco Negri från Serie B-laget Cosenza. Klubbarna kom överens om en affär. Samtidigt ville även Livorno köpa Lucarelli. Följden blev att Lucarelli tackade nej till att gå till Cosenza såvida de inte höjde hans lön rejält. Gaucci blev rasande och hotade att skicka honom »till Torre Alfina för att putsa Tony Bin. Varenda dag«. (Gaucci har gjort sin förmögenhet som hästhandlare, och Tony Bin var hans framgångsrikaste travhäst. Hästen står avbildad i naturlig storlek i brons vid ingången till Gauccis slott.) 

Efter hårda förhandlingar betalade Gaucci själv större delen av pengarna och Lucarelli flyttade till Cosenza. Snart tog han en plats i Italiens U21-landslag där han gjorde tio mål på tio matcher. När Italien mötte Moldavien den 27 mars 1997, spelades matchen på Armando Picchi i Livorno. Sin vana trogen gjorde Lucarelli mål. Han sprang fram till Luca och de andra i klacken på Curva Nord och tog av sig sin matchtröja. De jublade när de såg vad han hade under – en t-shirt med deras hjälte »Che« Guevara. Allt visades i direktsänd TV och skapade snabbt reaktioner. 

För att gjuta olja på vågorna sa Lucarelli att gesten inte var politisk, utan enbart en hyllning till Livornos ultras. Fotbollsförbundets ordförande Nizzola hävdade att »om Livornofansens symbol hade varit påven Johannes Paulus II hade Lucarelli haft honom på sin tröja«. 

Lucarelli själv gjorde emellertid inte någon hemlighet av att han var kommunist, precis som så många andra från Livorno, staden där det italienska kommunistpartiet bildades den 21 januari 1921. Slutresultatet blev att han fick böter och aldrig mer togs ut till U21-landslaget. 

På olika planhalvor. Cristiano Lucarelli hoppas slå sig in i det italienska landslaget till VM, efter de givna Toni, Totti och Gilardino. 37-årige Paolo Di Canio lär inte få åka.

Lucarelli fortsatte istället till Atalanta och Serie A. I första matchen mot Bologna gjorde han ett mål, i nästa mot Parma gjorde han två. Efter matchen ringde Lucarelli från omklädningsrummet för att höra hur det gått för Livorno i lokalderbyt mot Pontevedra. När Livorno senare på säsongen kvalade för en Serie B-plats i Gauccis Perugia var Lucarelli på plats tillsammans med 20 000 andra livornesare.

Efter en skadefylld säsong i Valencia hamnade Lucarelli i Lecce där han blev lagkamrat med Klas Ingesson. Svensken minns:

– Lucarelli är en jävligt bra kille, en ledargestalt. Han hade lite svårt att hålla tyst, tyckte han att tränaren gjorde fel sa han det till honom. Men han hade verkligen inga divalater, han var bara väldigt engagerad. Han hade en »Che« Guevara-tatuering och alla visste att han var väldigt mycket vänster.

– Dessutom är han fantastiskt bra. Han påminner lite om Kennet (Andersson) men är lite mer målgörare, en sån som bara trycker dit den även om han bara har en halvchans. Han är stor och stark, ganska bra på fötterna och har ett djävulskt vänsterskott. Hade han inte vart så frispråkig tror jag att han hade gått till Milan eller Juventus och gjort lika många mål som Vieri gjorde när han var ung.

Efter två framgångsrika år i Lecce gick Lucarelli 2001 till Torino och ett guldkantat femårskontrakt. När Turintidningen Tuttosport frågade honom om han inte skulle vilja spela för Juventus svarade han »aldrig«. Efter Torino skulle han återvända till Livorno.

Yksel Osmanovski spelade samtidigt som Lucarelli i Torino.

– Han hade väldigt starka åsikter om politik. Var Berlusconi på TV påpekade han alltid hur dumt det han sa var. Och trots att Livorno låg i Serie C åkte han iväg och såg deras matcher från ståplats så fort han fick chansen. 

I februari 2002 hade Lucarelli gjort nio ligamål och Torino hade i praktiken säkrat kontraktet. I det läget började Lucarelli åka på allt fler Livornomatcher tillsammans med sina polare i BAL. När Livorno mötte Treviso på bortaplan i en avgörande match fanns han där, iklädd solglasögon, keps och halsduk – Torino hade match mot Venezia samtidigt, och även om Lucarelli var lätt skadad ville han inte bli igenkänd. När Igor Protti gjorde det avgörande målet, som innebar att Livorno var klara för Serie B för första gången på 30 år, rusade Lucarelli in på planen för att fira med spelarna. Han jublade, han sträckte armarna mot himlen, han mindes hur han redan som tioåring fått en autograf av Protti, Livornos stora skyttekung. Det fanns bara en tanke i Cristiano Lucarellis huvud: han skulle spela för Livorno i Serie B. 

Cristiano Lucarelli

Född: 4 oktober 1975 i Livorno

Längd/vikt: 188 cm/85 kg

A-landskamper: 2 (1 mål)

Klubbkarriär: Cuoiopelli 1992-1993, Perugia 1993-1995, Cosenza 1995-1996, Padova 1996-1997, Atalanta 1997-1998, Valencia 1998-1999, Lecce 1999-2001, Torino 2001-2003, Livorno 2003–

 

Efter en mellansäsong konstaterade Lucarelli att det fortfarande återstod tre år på hans kontrakt med Torino, som höll på att åka ur serie A. Till agentens förtvivlan lät Lucarelli förstå att han var beredd att gå ner kraftigt i lön för att kunna gå till Livorno. På Livornos läktare sjöng supportrarna att deras president Spinelli måste ge dem Lucarelli, till tonerna av Let’s Twist Again.

Lucarelli spred ut att han kunde tänka sig att tjäna en halv miljon euro mindre per säsong, nästan en halvering av lönen. Livornos president, ökänt snål med lönerna, tyckte att även den summan var hög men hade inget val. 28 år gammal fick Cristiano Lucarelli till slut spela i sina drömmars lag, tillsammans med Igor Protti. En av de första sakerna han gjorde var att åka till polisstationen för att be dem häva avstängningarna för BAL:s medlemmar. Han fick inget gehör, trots att han personligen garanterade att supportrarna skulle sköta sig. 

Livorno sprang igenom Serie B. Lucarelli vann skytteligan på 29 mål, fem fler än anfallspartnern Protti. Den 29 maj 2004 säkrade klubben plats i Serie A.

Den första matchen i högsta divisionen spelades borta mot de italienska mästarna Milan. Livorno hade redan tidigare tvingats betala böter varje vecka för att deras fans sjöng smädeskörer mot Silvio Berlusconi, Milans ägare och Italiens premiärminister. Nu samlade supportrarna ihop till böterna redan före matchen.

»Livorno är en stad där man nöjer sig med det lilla, där man uppskattar det man har.«

10 000 personer gav sig av mot Milano med en banderoll där det stod »Silvio, vi är på väg«, vid sidan av de vanliga röda fanorna. På huvudena bar de likadana vita bandanas som Berlusconi några månader tidigare använt för att dölja ärren efter en hårtransplantation.

Matchen slutade 2-2. Lucarelli gjorde båda målen och fick ett bortdömt. Många italienare gladde sig åt att stora Milan tappade poäng mot nykomlingen i premiären, och många drog på munnen åt Livornobornas trotsiga upptåg inför premiärministern.

Några månader senare förlorade Livorno mot Sampdoria. Lucarelli ansåg att han hade blivit blåst på en straff och utvecklade argumentationen inför pressen: »Detta var femte gången domaren dömde mot oss. Det handlar inte om fotboll utan om politik. Förra året var det de fyra lag i Serie A vars supportrar har vänstersympatier som åkte ner till Serie B. I år finns bara Livorno, så de har det lätt att bestämma sig för vem som ska åka ur. Vi slåss mot en övermäktig motståndare. När vi gick upp fruktade jag att domarna skulle vara mot oss, och det är det som händer. Efter Empoli, Perugia, Modena och Ancona är det tydligen vår tur att återvända till Serie B av politiska orsaker.«

Den här gången mötte Livorno och Lucarelli inga sympatier. Lucarelli fördömdes av hela Fotbollsitalien och bötfälldes med 30 000 euro. Många var också trötta på att Lucarelli firade sina mål på kommunisternas vis: en knuten vänsternäve i luften.

 

Jag träffar Cristiano Lucarelli på träningsanläggningen. Han slutade med sin knutna vänsternäve efter 2005 års första Romderbyt då Paolo Di Canio gjorde en »romersk salut«, hälsningen som fascisterna införde på 1920-talet och som nazisterna kopierade på 1930-talet. Eftersnacket kom till stor del att handla om att det var lika fel av Lucarelli att hälsa med knuten näve.

Han uttalar sig inte heller för dagsmedia före matchen mot Lazio. En anledning är att han inte vill framstå som alltför kontroversiell för en VM-plats i sommar, han debuterade och gjorde mål i A-landslaget för mindre än ett år sedan. En annan anledning är att han inte vill öka risken för sammandrabbningar mellan supportrarna.

Men han är fortfarande upprörd över Italiens högervridning och att Berlusconi använder fotbollsretorik för sin egen partipropaganda. Han gillar inte Berlusconi, och han gillar inte fotbollens allt snabbare pengakarusell.

– Det är inte det att jag är kommunist… jag har idéer som är åt vänster. Jag skulle vilja att arbetarnas ställning blev bättre. I Italien i dag blir de rika hela tiden rikare och de fattiga hela tiden fattigare. Jag skulle vilja att de fattiga fick det bättre – jag är helt enkelt på arbetarnas sida. Så ja, jag är vänster.

Ditt liv förändrades när din fotbollskarriär tog fart. Hur såg du då på den världen?

– Jag var glad över att tjäna pengar, så att jag kunde hjälpa min familj. Vi är tre bröder, min far är arbetare, min mor jobbade inte, så när jag var liten hade vi problem med ekonomin. Men jag gör inte av med jättemycket pengar. Visst, jag har en fin bil och ett fint hus, men jag har alldeles för stor respekt för pengar för att bränna dem på en massa saker som arbetare som jobbar hela dagen inte har råd med.

– Fotbollen ger dig väldigt många privilegier, och ibland tappar man kontakten med verkligheten. Man måste anstränga sig för att hålla fötterna på jorden, att inte flyga iväg – för då är det kört. Fotbollen tar slut förr eller senare, och då ska man tillbaka till ett vanligt liv. Har man varit bra på att minnas hur ett normalt liv ser ut blir det inga problem, men har man glömt hur livet såg ut innan fotbollskarriären får man problem.

Hjälper det att spela i Livorno?

– Ja. Livorno är en stad där man nöjer sig med det lilla, där man uppskattar det man har.

La Pollata. Bar F70 är en av flera informella mötesplatser för BAL-medlemmar. Här kostar ett glas vin sju kronor.

 

Två dagar före matchen är huvudnyheten i lokaltidningen Il Tirreno att 500 poliser ska bevaka arenan och omgivningarna. Tidningen påminner om att det bara återstår två veckor till jul, en tid då det gäller att vara snäll. Därför är det extra viktigt att ignorera Laziosupportrarnas provokationer. (På slutet av 1500-talet införde Livorno en lokal lag om religionsfrihet. Sedan dess har staden haft en stor judisk befolkning.) Tidningen rapporterar att ett tusental personer i Lazios klack ropat »Livornesi ebrei« – jude-livornesare – vid en cupmatch föregående dag.

På kvällen är det dags för årets upplaga av kyckling- och vinfesten »La Pollata«. Ett 30-tal personer trängs vid långbord i den lilla baren. Gamla som unga dricker kopiösa mängder vin, spelar gitarr och sjunger Bella Ciao och andra vänstersånger. 

»Kvällen slutar med att hela gänget dansar ut i ett 20 meter långt tåg på gatan med händerna på varandras axlar medan de sjunger ledmotivet ur filmen Brazil

Jag pratar med flera personer som var med på bortamatchen mot Lazio i april 2005. Alla berättar liknande historier om hur de romerska karabinjärerna beslagtog deras röda fanor, »Che« Guevara-bilder och Livornohalsdukar. Samtidigt fick Lazios Irriducibili behålla sina hakkorsflaggor och en gigantisk banderoll: »Rom är fascistiskt«.

25-årige Gabriele tar en klunk av rödvinet.

– Redan tidigt under matchen sjöng Irriducibili »Var har ni era banderoller?«. De visste att poliserna skulle ta ifrån oss våra. Fascismen är verkligen på väg tillbaka i Italien, säger han.

 Efter matchen blev Gabriele arresterad av polisen, tillsammans med fem andra Livornoultras.

– Vi blev attackerade av Laziosupportrar och efter tumultet påstod en karabinjär att jag hade kastat en sten på honom, vilket var ren lögn. Vi blev förda till fängelset Regina Coeli, utan att få ringa våra anhöriga för att berätta var vi befann oss.

Resten av Livornos bortasupportrar väntade ombord på tåget. När tåget började rulla utan Gabriele och hans vänner drog någon i nödbromsen. Tåget stormades av karabinjärerna. På Internet cirkulerar en ljudfil som en av Livornosupportrarna spelade in med sin mobiltelefon. En arg röst som uppges tillhöra en karabinjär skriker: »Svin! Svin! Era äckel! Så ja… Nu ser vi till så att ni aldrig mer kommer hit, ni ska inte komma hit… Håll käften, du håll käften och öppna inte munnen. De är bäst för er att sitta stilla, annars dödar vi er. Sitt! Tyst, tyst, tyst! Alla stannar på sin plats, annars nitar vi er allihop, en efter en.« Därefter hörs dova ljud och personer som gnyr av smärta. 

»En typisk vänsterultra beskrivs som ›engagerad socialt och för tredje världen‹. För dem är läktaren ett ställe för ›att föra kampen‹.«

Samtliga 298 Livornosupportrar på tåget fördes till en flyktingförläggning där de låstes in under natten utan möjlighet att äta, dricka eller gå på toaletten. Eftersom flera radiostationer rapporterade var de befann sig och att Livornosupportrarna skulle släppas i smågrupper väntade snart Irriducibili utanför. Räddningen blev tre bussar som Cristiano Lucarelli och en vänsterpolitiker från Livorno hyrde med egna pengar. 

De 298 supportrarna blev senare avstängda från Livornos matcher. Efter ett domstolsutslag har avstängningen precis hävts. Hemmamatchen mot Lazio blir den första de får se på åtta månader.

Jag frågar Gabriele vad han tycker om Cristiano Lucarelli.

– Han spelar här för att han kommer från Livorno och älskar staden och klubben. De flesta andra spelar för pengarna, men inte han. Lucarelli är en ultra på planen.

Och Di Canio?

– Ah, han är bara en provokatör. Jag tror inte att han kommer att spela på söndag. Förra året missade han matchen här, även i England lyckades han nästan alltid missa de stora matcherna.

Kvällen slutar med att hela gänget dansar ut i ett 20 meter långt tåg på gatan med händerna på varandras axlar medan de sjunger ledmotivet ur filmen Brazil.

Hasta la victoria siempre. Livornos Curva Nord är full av politiska symboler. Många livornesare ogillar utvecklingen och ser hellre matcherna på någon av stadens många barer.

 

Det är inte konstigt att ultrarörelsen, som betonar vikten av att stå upp och vara stolt över sin stad, fått ett sådant starkt fäste i Italien. Det är inte heller konstigt att Italien har de mest politiserade och polariserade supporterorganisationerna.

Italien har alltid varit ett land där invånarna identifierar sig mer med den egna staden eller regionen än med landet. Ända sedan landets enande 1861 har politikerna försökt skapa en nationell identitet. Men det var till exempel först på 1960-talet som majoriteten av landets invånare behärskade italienska, och inte bara sina vitt skilda lokala dialekter. 

När fascisterna kom till makten på 1920-talet ville även de skapa en stolthet kring nationen och en vi-känsla hos befolkningen – samtidigt som de förföljde landets kommunister. Historien – framför allt romarriket – förhärligades, Etiopien invaderades och koloniserades, och en nationell fotbollsserie, Serie A, skapades. Samtidigt byggdes det fotbollsarenor över hela landet inför hemma-VM 1934. Så även i Livorno där den nya stadion fick namnet Edda Ciano Mussolini efter fascistdiktatorns dotter. 

Fotbollen blev snabbt populär, landslaget vann både VM på hemmaplan och Frankrike-VM 1938. Men skapandet av Serie A fick en för fascisterna oönskad bieffekt: de regionala rivaliteterna, som går tillbaka till medeltiden, fick ny fart. Stora skaror av poliser kallades in till derbymatcher för att slå ner på alla som störde ordningen.

Även efterkrigstidens italienska republik använde sig av fotbollen. Den omstridda gränsstaden Trieste fick behålla sitt lag Triestina i Serie A trots att de borde ha åkt ur. På så sätt kunde staden knytas hårdare till Italien. I dagens Italien äger premiärminister Berlusconi själv ett av landets bästa fotbollslag och kallar sitt egenstartade parti för Forza Italia (Heja Italien).

»Minuten efteråt blir Di Canio utbytt. Innan han går av vänder han sig mot Lazioklacken och sträcker upp högerarmen i en romersk salut.«

Långt in på 1950-talet styrdes det italienska fotbollsförbundet av den gamla fascistledaren Ridolfo, och så såg det ut i alla delar av det italienska samhället. Frustrationen över att gamla fascister och förbrytare kunde behålla maktpositioner ledde så småningom till anni di piombo, »blyåren«, då vänsterextrema terrorgrupper attackerade samhället, som svarade med att införa speciallagar som gav karabinjärerna näst intill obegränsad frihet att slå ner protester. Samtidigt dök det upp fotbollsspelare som den långhårige och skäggige Perugiaforwarden Sollier, som hälsade med en höjd knuten vänsternäve på omslaget till sin självbiografi. 

Under detta turbulenta 1970-tal växte också ultrarörelsen fram i Italien. De flesta grupperna stod då politiskt till vänster, men under 80- och 90-talen skedde en förskjutning åt höger. Två av landets största vänsterultragrupper, Romas CUCS och Milans Fossa dei Leoni, landets äldsta ultragrupp, är numera nedlagda. 

Säsongen 2003-2004 gjorde den italienska polisen en omfattande kartläggning av landets supporterskaror. Den visade att nästan hälften av de organiserade supportergrupperna var politiska. Av dessa räknades 14 500 medlemmar till extremhögern och 15 000 till vanlig höger. 6 000 tillhörde extremvänstern och 7 500 vanlig vänster. Extremhögergrupperna fanns främst i centrala och norra Italien medan extremvänstern var helt koncentrerad till Toscana. Studien pekade särskilt ut en klubb som hade ekonomiska relationer med en extremistisk ultragrupp: Lazio och Irriducibili.

Högerultrasupportrarna karakteriseras av studien som personer med en »romantisk och utopisk« syn på supporterskapet och med »tydliga tendenser till aggressiva initiativ«, ibland med »rasistiska och främlingsfientliga idéer«. En typisk vänsterultra beskrivs som »engagerad socialt och för tredje världen«. För dem är läktaren ett ställe för »att föra kampen« och att »vara en motkraft till fascistifieringen av ultrarörelsen«.

Målkåt. Livornos segermål bokförs som ett självmål av Lazios målvakt. Cristiano Lucarelli: »De har ändrat Fifareglerna så att om ett mål styrs in av en motståndarspelare ska det räknas som anfallarens mål. Så för mig är det mitt mål.«

 

Dagen före match ryktas det att 3 000 Laziosupportrar är på väg till Livorno. På stan syns smågrupper av tyskar som kommit hit för matchen. Det gäng jag pratar med är supportrar till St. Pauli, Tysklands mest kända »vänsterklubb«. Uppmärksamheten från utlandet är ganska ny för Livorno, som harvat ett halvt sekel i lägre divisioner. Men BAL har numera officiella vänskapsband med Olympique Marseilles Commando Ultrá 84 och AEK Atens R21, och mer lösa förbindelser med flera andra vänsterinriktade ultragrupper runt om i Italien och Europa.

Jag går bort till Centro Sociale Godzilla, ett aktivitetscenter av den typ som finns i alla större italienska städer. I ett moln av sprayfärg tillverkas morgondagens banderoller. Lokalen tillhör CP 1921, BAL:s politiska gren som tagit sitt namn från året då kommunistpartiet bildades några stenkast bort. I rummet intill vet Sovjetnostalgin inga gränser. Propagandaaffischer på ryska, Leninporträtt, böcker av Marx och så Stalinbysten som vältes av militärpolisen senaste gången de stormade lokalen. När jag frågar runt för att förstå hur någon kan hylla Stalin, en av historiens värsta mördare, får jag inget bra svar. Det hänvisas till historiekunnigt folk som »har en bra förklaring«, men jag får aldrig träffa dem. 

Livorno styrdes av Kommunistpartiet tills Berlinmuren föll, och alla i staden har tydligen inte gjort upp med Sovjetkommunismen. Å andra sidan har Italien i stort ännu inte gjort upp med fascismen – utanför Lazios hemmaarena, Olympiastadion i Rom, står fortfarande en gigantisk Mussoliniobelisk.

Senare på kvällen spelar en DJ för danssugna ungdomar, som kan köpa öl och vin till självkostnadspris. På en storbildsskärm visas en film tagen föregående dag i alpdalen Valle di Susa där 30 000 personer samlats för att protestera mot bygget av en snabbjärnväg genom det känsliga landskapet. Flera BAL-medlemmar hade åkt den dagslånga turen dit. Protestmarschen urartade i våldsamma sammanstötningar med polisen. Tidningsuppgifterna om 500 karabinjärer till Laziomatchen stod med förbehållet att det kunde vara svårt att få ihop så många på grund av det oroliga läget i alpdalen.

Saluto romano. Veckan efter matchen mot Livorno gjorde Di Canio en ny fascisthälsning, men har nu lovat att sluta. I sin självbiografi säger han: »Minns ni den där mobiltelefonreklamen där de frågade folk vem de helst skulle vilja prata med? Ian Wright valde Dr Martin Luther King. Mitt val skulle ha varit Mussolini.«

 

När jag så står där utanför stadion en timme före match får jag till slut syn på en kille jag träffat på flera av BAL:s olika informella mötesplatser. Han berättar att jag missat Laziobussens ankomst till stadion.

– Vi stod utanför och ropade »Di Canio, fascistsvin« och andra förolämpningar. Han gick ur bussen, spände ut bröstkorgen och lyfte på mössan för att visa sin rakade skalle.

Livornofansen svarade med en rökfackla mot Laziospelarna som så när träffade den albanska anfallaren Igli Tare i huvudet.

Jag går in på arenan. Livornoklackens Curva Nord är ett hav av sovjetiska och kubanska flaggor, och fanor tillhörande Rifondazione Communista, det reformerade kommunistpartiet som Lucarelli lär rösta på. En stor banderoll protesterar mot snabbtågsbygget i Valle di Susa, en annan påminner om att det är på dagen 36 år sedan det högerextrema bombattentatet på Piazza Fontana i Milano inledde blyårens terrorism. I Lazioklacken på den motsatta curvan är alla klädda i svart. Många viftar med italienska flaggor, ett 20-tal med röda flaggor med en vit cirkel i mitten innehållande ett svart keltiskt kors. Symbolen har ursprungligen inget med fascism att göra, men i Italien har de blivit populära i dessa kretsar eftersom de keltiska korsen liknar hakkors. Till skillnad från dessa är de keltiska korsen inte förbjudna enligt lag. Det enda hakkorset på läktaren försvinner snabbt. Framför de svartklädda supportrarna står det »boia chi molla«, ett uttryck som fascisterna på 30-talet hade som stridsrop.

När nationalsången sjungs innan match stämmer Livornos ståplats upp i vänsterschlagern Bandiera Rossa. Så blåser domaren igång matchen.

Blåsten har tilltagit och Lazio har en fördel av medvinden. Schweizaren Behrami testar Livornos succémålvakt Marco Amelia med ett bra skott. Strax därefter skjuter Di Canio över. Curva Nord sjunger: »A testa in giú, a Di Canio la testa in giú« om och om igen; man vill att Di Canio ska hängas upp och ner, som hans idol Mussolini gjorde på Piazzale Loreto i Milano för 60 år sedan.

»Jag anser att politik är en del av samhället, av världen, och att stadion är ett ställe där den också har en plats.«

I andra halvlek fortsätter 37-årige Di Canio att oroa Livornoförsvaret. Han är svårmarkerad, spelar ett smart anfallsspel och fyrar av ett lågt välplacerat skott som skruvar sig inåt – i stolpen. Tio minuter senare får Livorno sin första riktiga målchans, ett inlägg från högerkanten som mittfältaren Diego de Ascentis omarkerad nickar i mål! Publiken flyger upp i luften och stadion kokar.

Minuten efteråt blir Di Canio utbytt. Innan han går av vänder han sig mot Lazioklacken och sträcker upp högerarmen i en romersk salut. Publiken stämmer upp i en arg visselkonsert, ackompanjerad av rop om Piazzale Loreto.

Lazio anfaller frenetiskt och i den 65:e minuten lobbar Di Canios ersättare Goran Pandev snyggt in 1-1. Livorno tar nu tag i taktpinnen. Lucarelli som är en utpräglad straffområdesspelare har knappt fått röra bollen när han får ett inlägg. Nicken är hård men Peruzzi i Laziomålet greppar bollen och landar med den precis på mållinjen. Lucarelli tror först att det är mål, men domaren signalerar att spelet ska fortsätta.

Med elva minuter kvar till full tid springer Lucarelli efter en crossboll långt ut på högerkanten. Bollen studsar en gång i marken och Lucarelli skjuter hårt mot mål. En Lazioback får den på sig, bollen går i stolpen, studsar ut – på målvaktens ansikte och in i mål. Cristiano Lucarelli tittar tvivlande mot målet ett par sekunder innan han sträcker upp armen i luften och tokrusar hundra meter till Livornoklacken på motsatt sida. Kommunisterna-Fascisterna 2-1.

Efter slutsignalen springer Di Canio bort till Irriducibili, som han själv var med i som tonåring. Di Canio tar av sig den svarta t-shirt han har satt på över sin Laziotröja och gör ytterligare en fascisthälsning.

Kärleken är blind. När en träningsmatch med U21-landslaget inför Atlanta-OS krockade med Livornos kval till Serie C ljög Lucarelli för förbundskapten Tardelli att hans bästa kompis skulle gifta sig. I Carlo Pallavicinos bok om hans liv säger han: »Vissa fotbollspelare köper sig en Ferrari eller en lyxyacht. Jag köpte mig Livornos tröja.«

 

Senare på kvällen visas Il Processo di Biscardi, det direktsända tokpopulistiska fotbollsprogrammet som i 25 år har hetsat mot Italiens domare. Programledaren Aldo Biscardi fäktar vilt med armarna och skriker in i kameran att all politik måste ut från läktarna, oavsett om det handlar om fascistsymboler eller hammare och skäror.

Två dagar senare träffar jag Igor Protti som avslutade sin aktiva karriär förra säsongen. I sista matchen lämnade han symboliskt över lagkaptensbindeln till Cristiano Lucarelli.

Jag frågar vad han tycker om de båda supporterskarorna som möttes.

– Det är ett stort ämne. Jag anser att politik är en del av samhället, av världen, och att stadion är ett ställe där den också har en plats. Det viktiga tycker jag är att man inte överdriver.

Som Di Canio?

– Jag pratar inte om någon speciell. Var och en får ta ansvar för sina egna handlingar, jag vill inte uttala mig om vad andra gör.

Märker man som spelare att Livorno är en kommunistisk stad eller är det lite överdrivet?

– Spelarna vet vilka åsikter som finns på Livornos ståplats, men när de springer ut på plan gör de det för att göra sitt bästa oavsett vad supportrarna har för åsikter. Fast visst finns det en väldigt speciell relation mellan laget och supportrarna. Vi respekterar deras idéer.

Det är många som är avstängda.

– Ja, framför allt om man jämför med hur det var för några år sedan. Jag anser att om någon begår grava överträdelser är det rätt att han blir straffad – men jag är också övertygad om att det är fel att straffa någon för hans åsikter. Det som hände i Rom, och i Trieste, där alla passagerarna i två bussar blev avstängda – alla de kan inte ha begått något brott. Det är en sak om man kan peka ut vem som gjorde vad, men att straffa alla i en klump är fel.

Massmord. Symbolen på väggen tillhörde Stalins hemliga polis NKVD som avrättade hundratusentals av »folkets fiender«.

 

Dagarna efter matchen växer kritiken mot Di Canio. Hans försvarare menar att Lucarelli är likadan, men eftersom Lucarelli har slutat att fira med knuten näve och medvetet inte pratat med massmedia veckorna före Laziomatchen faller argumentet platt. 

Vid 30 års ålder har Cristiano Lucarelli lärt sig att det ibland är bättre att vara tyst. Di Canio har utvecklats åt motsatt håll, det var först på äldre dagar som han började prata vitt och brett om sina fascistsympatier. Tatueringen på höger biceps där det står »DVX« – latin för Mussolinis självpåtagna titel Duce – skaffade han sig som 34-årig tvåbarnsfar. I boken Il ritorno berättar han att han gjorde tatueringen i Bologna »eftersom jag gillade idén att visa mina åsikter i ett vänsterfäste«.

Ändå visar Lucarellis och Di Canios karriärer många likheter. Båda kommer från enkla förhållanden. Båda har stått upp för sina åsikter, vilket förmodligen har påverkat deras karriärer negativt. Båda har till slut kommit hem till sitt hjärtelag. Di Canio uppmuntras av Benito Mussolinis barnbarn Alessandra, Lucarelli träffade i höstas »Che« Guevaras dotter Aleida. 

Med fyra dagars distans till matchen frågar jag Cristiano Lucarelli om han vet någon annan spelare på toppnivå som varit lika stor supporter som han själv.

– Ärligt talat gör jag inte det, jag kan inte komma på någon spelare som stått på ståplats. Kanske Zampagna i Messina. Han är en Ternana-tifoso.

Även Di Canio har väl varit supporter på ståplats?

– Han säger det, ja. Jag har aldrig sett honom där.

Vad tänkte du när du såg Lazioklacken, klädda i svart, viftande med keltiska kors?

– Jag har spelat tio år i Serie A, och har sett de där symbolerna i tio år varje gång jag spelar i Rom. Det är inget nytt, man blir van vid att det är så. Men det är inte godtagbart enligt den italienska konstitutionen, och är därför straffbart. Jag vet inte varför det får fortsätta, det är ordningsmakten som borde ingripa.

Jag har å andra sidan träffat många Livornosupportrar som är avstängda. 

– Jag tycker att den som gör fel ska straffas. Men enligt mig har många straffats trots att de inte har gjort något. Det är rätt att stänga av folk, men bara om det kan bevisas att de är skyldiga. Att bara tro att någon är skyldig är inte tillräckligt. Livornos supportrar har fått ett rykte om sig att vara farliga. I verkligheten är det inte så, det var många år sedan det hände någon allvarlig incident i Livorno. 

Detta är en kommunistisk stad, tror du att det påverkar?

– I dagens läge, med den regering som vi har, så är inte direkt Livorno den stad som de gillar mest.

Jag berättar att jag var på La Pollata och såg fotona från förra året när Lucarelli var där. För första gången under intervjun fyrar Cristiano Lucarelli av ett leende.

På festen sa de att om du inte hade varit fotbollsspelare skulle du förmodligen hängt där med dem. Stämmer det tror du?

– Ja, det tror jag. Jag växte upp bland dem, sedan på grund av mitt yrke har jag blivit tvungen att att vara skötsam… Jag har varit där med dem, och det hade inte varit något fel om jag hade blivit kvar med dem istället för att bli fotbollsspelare.

Skulle du kunna göra lika många mål i andra lag, eller hänger det ihop med att du är här i Livorno?

– Hur menar du?

Att du kanske är lite lugnare här, att du känner dig hemma.

– Jo, visst är det så att sedan jag kom till Livorno har jag mognat som yrkesman, och jag är även mer
motiverad. Det bidrar till att mina prestationer blir bättre.

Kommer du att stanna i Livorno resten av din spelarkarriär?

– Jag vet inte. Jag vill vara kvar i Livorno, men i dagens fotboll är det svårt att säga att jag kommer att vara kvar här för alltid. Man kan få problem med tränaren eller med presidenten och bli tvungen att lämna. Jag hoppas att jag kommer att stanna här.

Det var snack om en övergång till Tottenham i somras.

– Ja, de och Monaco försökte köpa mig. Men som det ser ut just nu finns det egentligen inget som kan få mig att lämna Livorno.

Vad gör du till sommaren? Åker du till Tyskland, eller på semester?

– Jag vet inte. Det är en fråga som bara förbundskapten Lippi kan svara på. Jag kommer att göra allt jag kan, precis som jag gjorde i fjol då jag vann skytteligan. Jag hoppas kunna göra om det, även om det är svårt att vinna den två år i rad. Men jag ska göra många mål, 18-20 stycken, så att jag blir en av dem som är aktuella för landslaget.

Tror du att det har varit svårare för dig att ta en plats i landslaget på grund av dina politiska åsikter?

Beh, jag tror absolut att om jag varit lite lugnare, lite försiktigare med att uttrycka mina åsikter, hållit käften lite oftare, då skulle jag ha fått fler cha… färre problem, att ta mig till landslaget.

– Egentligen anser jag att min historia är vanlig och enkel. Att jag är vanlig och enkel. Men i den här världen har det tydligen blivit något speciellt att vara just så.

Artikeln publicerades ursprungligen i Offside 1-2006 (09 januari 2006) och är skriven av .