Det gör ont

Först tyckte många av spelarna att den var rätt töntig. Men låten växte på något sätt, dag för dag. Kanske för att refrängen stämde så väl in på hur turneringen utvecklade sig. När de välkända raderna pumpades ut ur högtalarna före Hollandsmatchen sjöng alla med i omklädningsrummet: »Ont, det gör ont, jag har klarat mig rätt länge, jag börjar bli van…«

Värme. Väntan. En träning om dagen, 11.00 till 12.30. Uppradade i skuggan satt morgontidningarnas reportrar och krönikörer, kvällstidningsgängen, nyhetsbyråfolket, Ekwall, ibland Nyström, någon enstaka dansk.

På Estorils Estádio Dr. António Coimbra da Mota, eller Lilla Råsunda som Svenska Fotbollförbundet döpte om träningsanläggningen fyra mil väster om Lissabon till, övade spelarna inlägg och avslut med hög intensitet. Tommy skrek »Härligt! Underbart!«. Halva laget sprang i linne för att få vackrare solbränna, spelarna garvade och lattjade och efter träningen låg så många av dem kvar och gjorde situps och armhävningar att det var som om de satsade på Beach 2004 snarare än Euro 2004.

Tobias Linderoth drog några riktiga rökare i nättaket på en träning och efteråt undrade Offsides Ulf Roosvald om han aldrig önskade sig en offensivare roll i landslaget. Linderoth stod lite vid sidan om de andra och tuggade på ett äpple.

Annons

– Nej, sade han. Får jag dra några skott på träningen är jag nöjd.

Alla pratade om detaljer.

Mats Enqvist, den svenska EM-truppens sekreterare och alltiallo, berättade tröttkörd om sina fyra rekognoseringsresor till Portugal och allt som måste fixas – från lagkaptensbindlar av Uefa godkänt snitt till det korrekta antal bananer i omklädningsrummet efter match (70 stycken).

För fysiologen Paul Balsom började hetsen fyra veckor före den första samlingen – varje dag fick han in 23 rapporter från de svenska landslagsmännen där de fyllt i om de tränade, hur de tränade, om de spelat match, hur många minuter de i så fall spelade, om de uppfattade sin fysiska och psykiska hälsa som »OK«, »bra« eller »mycket bra«.

Bakom ett rep berättade spelarna om sina förberedelser för pressuppbådet, vid podiet drog Lars Lagerbäck förbundskaptenernas.

»Spelar roll«, fick jag lust att säga till dem alla. Det är fotboll; i slutändan räcker det att någon slår en slarvig pass i sidled, och turneringen är slut.

Efter pressdragningen blev Lagerbäck stående med SVT:s Albert Svanberg lite vid sidan av. När Svanberg gick därifrån kunde jag inte låta bli att delge Lars Lagerbäck min ångest. Han log ett av sina undertryckta leenden där det uppstår skrynklor kring ögonen, men munnen förblir ett rakt streck.

– Är det inte lite det som är tjusningen med fotbollen? sade han.

Sedan korsade han armarna och drog upp händerna så där norrländskt i armhålorna.

– Vi har ju ett lite längre tidsperspektiv också. Även om slumpen spelar stor roll i vissa matcher ser vi att noggrannhet lönar sig på sikt. Annars hade vi inte gått till tre slutspel i rad.

– Men även om ni tänker så, invände jag, är det ändå ögonblicket som avgör hur ert arbete bedöms.

– Det var riktigt tungt att förlora mot Senegal, sade Lagerbäck. Där tycker jag att vi var det bättre laget, framför allt i förlängningen. Så har vi Anders stolpe ut, och sedan…

Han ryckte på axlarna med plågad min.

Hetta. Trots värmen, och i motsats till de andra lagen i EM, tränar Sverige mitt på dagen för att få bättre återhämtning. Tommy Söderberg: »Vissa säger att man inte ska dricka kaffe, för det är vätskedrivande. Men det är rätt trevligt att ta en kopp kaffe, ja, så då får man väl dricka lite extra vatten då.«

Jävlar i havet. Ett mål var framdraget till mittpunkten och ytorna krympta till hälften. Spelet gick nästan helt på ett tillslag. Cannavaro passade Zambrotta som skarvade till Totti som drog en, två, tre – nej! – brytning och direktpass till Vieri som väggspelade med Pirlo och sedan ett ruggigt pressat skott.

Italien tränade på Anders Anderssons hemmaarena Estádio do Restelo i flotta stadsdelen Belém i västra Lissabon.

Annons

Spelet var så snabbt, smidigt och tekniskt perfekt att vi flinade dåraktigt på läktaren.

De flesta i det svenska laget hade framstått som kossor på den italienska träningen. Det var svårt att tänka sig att några andra än Zlatan och Henke kommit undan med hedern i behåll.

Efter träningen tränade italienarna straffar. Corradi förnedrade Toldo med en retfull chipstraff, och Toldo svarade med att gå raka vägen av planen. Buffon försvarade Toldo och målvakternas heder genom att brotta ner Corradi i straffområdet.

När vi vandrade från arenan under en allé av kornblå jakarandaträd letade vi argument som kunde dämpa känslan av panik.

– De spelade på halva planen, försökte jag. Små ytor vet vi att de är bra på, match på hel plan är en helt annan sak.

Ulf nickade.

Sveriges presscenter var ett litet rum i hörnet av en luggsliten arena. Italiens mediecenter var en tillfälligt uppbyggd mässhall bredvid kulturcentrumet i centrala Belém, döpt till Casa Azurri.

I entrén var två vackra italienskor i jeans och tighta toppar anställda bara för att hälsa folk välkomna, en tredje log bakom en dator och bredvid henne stod en lika stilig ung man med oklar uppgift. Redan där mer än dubbelt så många som de två personer Svenska fotbollförbundet hade i Portugal för att hantera medier och information.

Det stora presskonferensrummet rymde ett hundratal sittande journalister och ett brett podium, men alla kameramän, reportrar och radiomän stod hopträngda längst nere i rummets ena hörn. Allra längst in, fullständigt omringad, stod, som en mobbad högstadieelev, Francesco Totti. Mobben var knäpptyst för att kunna höra vad Totti nästan viskande yttrade på sin säregna Romdialekt.

Jag räknade till 47 mikrofoner, kameror eller videobandspelare i hans omedelbara närhet.

48 människor på några få kvadratmeter.

För en sekund vajade sponsorskylten i bakgrunden till för att Totti pressades baklänges, men han bara mötte blicken hos den som frågade, svarade metodiskt, lyckades till och med skämta med journalisterna i uppståndelsen, fullständigt iskall.

Teddy Lucic slog ett hårt inåtskruvat inlägg och lagkamraterna jublade. Inlägg och avslut. Igen.

Denna dag, efter upplevelsen på Estádio do Restelo, kändes svenskarnas goda humör smått obegripligt.

Vad hurrade de för? I träning utan motstånd avslutade de sämre än italienarna gjorde – när italienarna spelade elva mot elva.

På en slänt bakom arenans ena långsidesläktare hojtade en liten grupp entusiastiska gulklädda fans »Vi vill se, Tommy dansa! Vi vill se, Tommy dansa!« när landslaget lämnade planen. Från början stod de med betydligt bättre utsikt högre upp på kullen, men uniformerade säkerhetsvakter med långa batonger hade motat bort dem.

Tommy dansade inte.

Supportrarna bytte till »Vi är svenska fans allihopa! Vi är svenska fans allihopa!« och Anders Svensson och Marcus Allbäck tog några steg åt deras håll och gav dem en applåd, vilket fick även Isaksson och Kim att höja händerna till en hälsning. Alla andra traskade rakt mot duschen.

Presskollegorna var inte mindre deprimerande, där de ältade samma frågor om och om igen – startelvan och Mellbergs hälsenor, startelvan och Mellbergs hälsenor.

Turneringen hade inte ens börjat och jag kände redan svårartad ångest.

Vi tog bilen från den heta grytan i Estoril, bort från turiststränderna och hotellen, förbi de muromgärdade mångmiljonvillorna utmed Cascais kust, ut till de karga sluttningarna mot Atlanten.

I norr försvann de branta Serra de Sintra bakom ett lätt eftermiddagsdis. I väster: obrutet hav.

Här fanns det syre.

 

Vid niotiden nästa morgon ringde jag presschefen Jonas Nystedt.

– Jonas, jag vet att det här egentligen inte har med jobbet att göra, men jag och Ulf var ute på supportercampingen i går. Det var verkligen skitsnälla killar. De hade lite svårt att förstå varför de inte fick stå uppe på den där kullen.

Nystedt intog sin automatiska försvarsposition.

– Vi har pratat om det. Hur ska vi göra, ska vi ha öppna eller slutna träningar? Vilka kan vi släppa in? I Gimo hade vi öppet och spelarna skrev autografer i timmar. Här kan det stå 5 000 pers på måndag och vi har ingen aning om vilka de är. Det handlar om säkerhet.

– Absolut, det förstår jag, men om de bara får stå på sin kulle är de nog nöjda med det.

Nystedt suckade.

Annons

– Vi diskuterar de här frågorna hela tiden. Det är inte bara vi, det är Portugals folk också. De ansvarar för säkerheten.

– Givetvis, men om du tog ett snack med dem och frågade om inte fansen kunde få stå på sin lilla kulle så kanske portugiserna lyssnar. Det skulle bli väldigt uppskattat. Det skulle sprida positiv stämning.

Helt tyst i andra änden.

– De har trots allt rest 370 mil för att heja på Sverige…

– Ja, ja, sade han med uppgiven stämma. Jag ska se vad jag kan göra.

Några timmar senare hade den lilla supportergruppen från dagen innan vuxit till ett hundratal gulklädda. Batongmännen höll sig undan. Högt uppe på kullen, efter en brant stig kantad av taggiga tistlar, var utsikten magnifik över träningsplanen.

»Vi vill se, Zlatan vinka! Vi vill se, Zlatan vinka! Vi vill se, Zlatan vinka!«

Sedan introducerade fansen den nya In med bollen i mål. Den lät helt vidrig när Markoolio spelade in refrängen i pausvilan Sverige-England på Nya Ullevi. Skrålad ur hundra rossliga strupar lät den helt rätt.

– Vem ska vi nu sjunga för? undrade en av de behornade.

– Olof! sade en kille. Han har problem med hälsenorna. Han kan behöva lite stöd.

Snart ekade »Olof Mellberg, Olof Mellberg, Olof Mellberg« ner mot Estorils stadion.

När träningen var slut gick hela laget åt supportrarnas håll och lyfte händerna till en uppskattande applåd.

 

Inne på Quinta da Marinha gick Anders Svensson och Marcus Allbäck och lade sig i sina sängar. De delade dubbelrum, precis som kompisarna Mellberg och »Salle« Östlund, Kim och Isak, Edman och Micke Nilsson. Alla andra bodde för sig själva.

På TV:n hade Grekland precis besegrat Portugal i EM-premiären. Det var lördag kväll, två dagar före Sveriges öppningsmatch mot Bulgarien. Som vanligt försökte Mackan och Anders lista ut den svenska startelvan.

Sammantaget hade de spelat nästan 90 A-landskamper under Lars-Tommy. De visste hur förbundskaptenerna resonerade. Trots det var de inte säkra på Sveriges lag.

Journalisterna försökte smygtitta på de stängda träningarna och studera vilka som bar väst eller inte för att ta reda på startelvan. Spelarna i landslaget visste av erfarenhet att förbundskaptenerna var mer svårlästa än så.

Ta bara Micke Nilsson.

Två dagar före hans första landskamp, en bortamatch mot Tjeckien, fick han spela mittback på träningen. Dagen före match var han högerback. Sedan fick han spela från start – på sin ordinarie position som högermittfältare.

Denna lördag hade Micke Nilsson spelat i »avbytarelvan« när laget tränade fasta situationer på den stängda träningen, i startelvan spelade istället Christian Wilhelmsson.

Marcus Allbäck tog ändå med Micke Nilsson när han gissade startelvan, framför den självklara backlinjen Edman-Mellberg-Jakobsson-Lucic. På topp Henke och Zlatan, förstås. Och på mitten, bredvid Ljungberg och Tobias Linderoth, rumskompisen Anders Svensson.

I sin säng gissade Anders som Marcus, med undantag för en position. Framför Tobias Linderoth på det centrala mittfältet tog han inte ut sig själv, utan Kim Källström.

 

Medan de andra spelarna hade en lugn söndagsförmiddag tog Olof Mellberg och Fredrik Ljungberg den sista presskonferensen tillsammans med förbundskaptenerna och Thomas Lyth.

Mellberg och Ljungberg hann knappt sätta sig till rätta innan en brittisk journalist frågade Mellberg om han höll igen tacklingarna bättre än i Japan. Mellberg blev irriterad.

– Ska jag svara på det? Nej, jag går alltid in i tacklingarna. Det som hände där var inte bra för någon men är sådant som händer.

Fredrik Ljungberg gav Mellberg en road sidoblick, helt avslappnad inför situationen.

Ljungberg fick frågan om han och Mellberg talat ut om det inträffade. Han svarade med sitt allra bredaste leende:

– Vi har inte talats vid på två år.

En våg av förtjusta fnittringar spred sig genom rummet.

Olof Mellberg skrattade inte.

– Hur känns det att inte ha tränat? undrade en journalist.

– Men jag har tränat, protesterade Olof. Jag har tränat för att vara hundra procent i matchen som kommer. Det är så jag har tränat. Nu gäller det bara att koncentrera sig på det viktiga. Jag har spelat med smärta så många gånger tidigare och läkarna säger att inget allvarligt kan hända så det är bara att köra.

 

Det var vindstilla och över trettio grader varmt när Paul Balsom lade ut sina uppvärmningstrappstegar. Flera av spelarna tittade upp mot Sporting Lissabons nybyggda Estádio José Alvalades stupbranta läktare. Stolarna var målade i olika färger, för att ge känslan av fullsatt oavsett publiksiffra. Det var dagen före match.

Efter en stund sade Kim Källström:

– Konstigt, inga av stolarna är röda.

Micke Nilsson, som stod bredvid, tittade mot läktarna med förnyat intresse. Precis när han började fundera på varför det var på det viset, sade Kim:

– Det är nog för att rött är Benficas färg.

Micke Nilsson gav honom en förundrad blick.

Tommy Söderberg slängde ut bollar och spelarna ställde sig två och två på varsin långsida för att värma upp med crossbollar.

– Bröst! Huvud! Fot! skrek Söderberg för att få in ett tävlingsmoment och öka intensiteten.

Spelarna matade sammanbitet bollar, fram och tillbaka, och tog ned dem enligt Söderbergs allt mer invecklade instruktioner.

– Huvud, bröst, bröst, fot!

Så fortsatte det tills de misslyckades i par efter par.

Plötsligt vrålade Mellberg så att det ekade över arenan:

– Han fuskade! Tommy, han fuskade!

De andra suckade för sig själva, eller skakade menande på huvudet åt varandra. Typiskt Olof – för en gångs skull var han inte längst kvar i tävlingen, och då anklagade han genast det enda par som klarade sig längre.

Flera av spelarna var i det tysta övertygade om att just Mellberg var den främste fuskaren av alla. Någon annan vettig förklaring fann de inte till att han gick segrande ur varenda tekniktävling.

20 dagar hade passerat sedan de först samlades i Gimo. Killar som Kim Källström, Anders Svensson och Petter Hansson älskade att köra rallybil och racerbåt, för Anders Andersson som lever i Portugal var det underbart bara att få umgås med svenska grabbar, och Olof Mellberg gav förstås allt om så bara för att vinna. Andra, som Erik Edman och Micke Nilsson, var mindre övertygade om behovet av social verksamhet. Men även om de kunnat undvara Gimoveckan accepterade de den som »Tommys grej«. Det var inte mer med det.

Matchen mot Finland var det ännu färre som tog på allvar sedan Lagerbäck deklarerat att den mest var till för dem som fått lite speltid i klubblagen. Den riktiga uppladdningen började först fyra dagar efter 3-1-segern i Tammerfors, när truppen blev fullbesatt och man tränade elva mot elva under seriösa förhållanden på Råsunda. Sedan kom matchen mot Polen, vars spelare inte sprang sig alltför svettiga mot svenskarna.

Nere i Portugal hade det också varit en hel del skratt: grillfest hos Schwarz, frågesport, solpass vid poolen, golf. På den lediga torsdagen körde golfskeptikerna Tobias Linderoth och Erik Edman runt med en elbil fullastad med kall läsk, bananer och choklad. De drev med sina lagkamrater och hånade deras utslag. Eftersom alla ville åt deras proviant fick de hållas.

Men nu var leken över. Premiären närmade sig. »Salle« kapade spelare till höger och vänster tills Henrik Larsson röt ifrån på skarpen:

– Nu tar vi det lugnt!

På matcharenan Alvalade tränade laget avslut i spel fem mot fem på båda planhalvorna när Zlatan höll fast Erik Edman och ryckte i ett anfall. Då nästa boll kom flygande tog Edman ett rejält grepp om Zlatan, som fräste:

– Vad fan håller du i för?

– Du håller ju fast mig! skällde Edman tillbaka.

 

Efter middagen samlades alla i dragningsrummet på Quinta da Marinha.

Det var dags för domen.

– Det finns en startelva, sade Tommy Söderberg.

Som vanligt fortsatte han med ett litet tal om att de som kom bredvid den här gången skulle jobba vidare. Sedan tryckte han på en knapp på Paul Balsoms Powerbook, och laget projicerades.

Det blev som Marcus Allbäck och de flesta andra trodde.

För några spelare, framför allt Kim Källström och Christian Wilhelmsson, var laget en besvikelse, och därför höll alla i rummet inne med sina känslor. Gesterna var minimala, som när Anders Andersson gav stolsgrannen Micke Nilsson en liten puff på benet.

Lars Lagerbäck tog över. Först pratade han om Sveriges spel, egentligen fullständiga självklarheter för alla i rummet. Bulgarien hade man gått igenom redan kvällen innan, och ingen var särskilt skrämd över det de fick veta då.

Nu sade Lagerbäck att den som var närmast Bulgariens speluppläggare Stilian Petrov, oftast Anders Svensson, annars någon av anfallarna, skulle se till att ligga riktigt nära hela tiden. Bortsett från det handlade det om att köra på som vanligt.

Lagerbäck sade till spelarna att inte »bjuda på något första tio«.

– Slå gärna lite längre bollar i början, för att sätta press på dem.

Fredrik Ljungberg opponerade sig direkt:

– Är det tanken att vi inte ska spela alls?

– Nej, sade Lagerbäck roat, van vid Ljungbergs motvilja mot långbollar. Tanken är att slå långt bakom deras backlinje för att dra isär dem i början, sen kan vi försöka spela mer.

 

Åtta av spelarna i startelvan spelade under VM i Japan. För Erik Edman, Micke Nilsson och Andreas Isaksson skulle EM-premiären bli det största de dittills varit med om.

Andreas Isaksson var som vanligt – lugn som en ko. Rumskamraten Kim Källström var i uppror.

Hemifrån hade han fått höra att Sportbladets Robert Laul väckt pappa Mikael mitt i natten, och frågat vad han tyckte om att Kim var petad. Både Kim och Mikael misstänkte att det var Lauls sätt att luska reda på startelvan.

Kim Källströms relation till Robert Laul går tillbaka till ungdomen. Båda växte upp i samma kvarter i västra Göteborg och som liten sjöng Kim »En Robbie Lowler, det finns bara en Robbie Lowler« om Laul när han spelade i Jonsereds A-lag.

Nu blev Laul en yttre fiende för Kim att fokusera sin frustration över att inte vara med i laget på. Han var vansinnig.

Erik Edman och Micke Nilsson var också två ytterligheter i samma rum. Edman var den som bredvid Ljungberg ville veta mest om Bulgarien. Han pratade om detaljer med Thomas Lyth, bad om en egen video där han kunde studera sin motståndare Velizar Dimitrov, låg i sängen och spelade upp filmer för sitt inre där han stoppade Dimitrov gång efter gång efter gång.

Micke Nilsson fungerade tvärtom:

– Jag vill inte veta nånting, då blir jag bara nervös, sade han när Edman ville vrida och vända på allt som hade med matchen att göra.

Till slut bad han Erik Edman att hålla tyst.

På matchdagen laddade de flesta genom att köra kvadraten eller spela fotbollsgolf, andra satt bara i skuggan eller tog en promenad.

Erik Edman var spänd och nervös. Han tog en promenad med Tommy Söderberg och begrep inte varför eller hur det gick till men plötsligt berättade han om en artikel han läst i National Geographic. Den handlade om befolkningsminskningen på den amerikanska prärien. Tommy Söderberg lyssnade med intresse och ställde detaljerade följdfrågor. Så Edman förklarade olika jordbruksmetoder, beskrev förädlingen av nya sädesslag och den nya sortens vete som bättre tål torka och vad det kunde tänkas innebära.

Då berättade Tommy om en fiskeutflykt han gjort med sina polare och Edman nickade och lyssnade och tänkte »fan, det är bara en fotbollsmatch« och sedan var det tags att ta bussen till arenan.

Nära men fjärran. Efter att ha motats bort från staket och grindar får supportrarna till sist stå på en kulle. Anders Andersson: »Vi stod i mittcirkeln och stretchade och pratade om dem där uppe och sa att nu måste vi tacka dem. Så vi gick fram och applåderade. Efter träningen diskuterade vi varför det inte var möjligt för dem att komma in. Men det tilläts inte.«

Ulf och Henrik Ystén, Offsides tredje reporter på plats, lekte Svennis.

Med fejkad Svennis-usel brytning sade Henrik:

– It happened. It shouldn’t happen. It won’t happen again.

Ulf var tyst i några sekunder, och härmade sedan den brittiska journalist som sagt:

– It won’t happen again?

Låtsas-Svennis svarade:

– I don’t know, och ryckte på axlarna.

Ulf och Henrik skrattade.

Efter en stund intog Henrik Svennis-minen igen och sade:

– Maybe it was fate?

Båda var överlyckliga över att ha varit på Englands presskonferens, dagen efter övertidsförlusten mot Frankrike. Äntligen hade de löst Svennis gåta.

– Det går inte att komma åt honom för han säger ingenting, sade Ulf. Han är som ett orakel. Han ger inga svar, utan mer ledtrådar som gör att den som lyssnar får leta efter svaret inom sig själv.

Själv tillbringade jag matchdagen i Lissabon.

På Rossio, det största torget nere i stadens kommersiella centrum, började de gulklädda supportrarna samlas redan vid tolvtiden. Snart var uteserveringarna på Rua Augusta, gågatan som går från Rossio till Praça do Comércio nere vid floden, fyllda av män och kvinnor i Sverigetröjor och vikingahorn. Ett gäng sjöng »Håkan Mild, Håkan Mild, Håkan Mild« med skånsk brytning och jag blev både lycklig och förvirrad. Till melodin Guantanamera skanderade en annan grupp: »Ända in i kaklet, ja vi ska ända in i kaklet, ända in i kaaaaaklet, ja vi ska ända in i kaaaklet!«

Uppe i parken Campo Grande på promenadavstånd från Alvalade låg några supportrar från Lidköping som jag och Ulf lärt känna i Cascais, lätt igenkända, i synnerhet de två som ständigt bar Pippi Långstrump-peruk. De fick dagens startelva på SMS från Sverige.

Utspridda i skuggan under träden satt ungefär hundra supportrar. Sedan växte de till femhundra. Framåt eftermiddagen långt över tusen. De drack öl, målade på sina flaggor och övade in sånger och nästan ingen var riktigt berusad eller störig. Det var uppenbart att de var riktig fotbollspublik, vana vid att se fotboll live, folk som följde Allsvenskan hemma i Sverige.

Det kändes nyskapande. Landslaget har tidigare mest fått dras med kostymklädda jönsar som undrar vem »den där långhårige till höger« är och som lämnar sin plats för att pissa stup i kvarten.

Missil. Inlägg: Anders Svensson. Avslut: Henrik Larsson 3-0.

Sverige var bortalag, och en av finesserna med Sportings miljardbygge är att just bortalagets omklädningsrum saknar luftkonditionering. Gyllene Tider, Thåström, några rockklassiker som Kiss och AC/DC, och Salt n’Pepas Push It ekade i det kvava omklädningsrummet.

Hög musik före match var ett sätt att slappna av. Det blev inte så tyst då, var och en kunde koncentrera sig på sig själv.

Som vanligt stod Magnus Hedman för musiken. 31 år gammal och en av åldermännen i sällskapet körde han mycket 80-tal. Men låten som fick alla att gå igång och volymen att skruvas upp ytterligare ett snäpp var nyare: Det gör ont, med Lena Philipsson.

Lagerbäck gick runt till var och en och pratade om de fasta situationerna. Tommy peppade och spred energi. Så ställde sig alla i en ring och Lasse sade:

– Njut av stunden. Ni kommer inte att vara med om detta så ofta, så gå ut och njut nu.

 

– Ska han tvinga ner Micke Nilsson på högerbacken, eller vad är det frågan om? stönade Ulf på pressläktaren.

– Teddy är verkligen Sveriges lobont, sade jag.

Henrik höll med:

– Det ser ut som om han har feber, Teddy. Han vet inte var han ska vara.

Före matchen gissade Lagerbäck att Sverige skulle ha större bollinnehav än Bulgarien. Precis som i VM visade han sig ha överskattat svenskarnas förmåga att föra spelet.

Bulgarien rullade boll, svenskarna lyfte boll.

Facit en halvtimme in i matchen: två farliga målchanser för Bulgarien, en för Sverige.

– Kasta inte fel nu bara, sade Ulf när Teddy tog ett inkast tjugo meter in på bulgarernas planhalva.

Fel inkast.

Sedan fick Anders Svensson bollen några meter in på egen planhalva. Han spelade på djupet, Zlatan löpte loss, skar in mot mål och spelade Ljungberg som mötte på ett tillslag. 1-0.

Strax bekräftades Henriks misstankar: tidigt byte för Teddy. In med »Chippen«, bak med Micke Nilsson. Lagerbäck kallade trots allt Nilsson för lagets »mest funktionelle spelare« när truppen presenterades på Mosebacke i maj.

– Nu sätts Lagerbäcks kärlek till Nilsson på prov, knarrade Ulf.

Analys i pausvilan: julafton för Ljungberg. Bulgarernas backlinje låg högt upp men utan att ha koll på när svenskarna hade boll eller inte. De var stundtals bara tre i backlinjen och mittfältet hamnade för högt upp för att ge understöd. Det borde bara vara en tidsfråga innan Henke, Zlatan eller Ljungberg skulle komma rena med målvakten.

Efter tio minuter med chanser åt båda hållen spelade Ljungberg ut mot Edman till vänster som slog ett stenhårt bananinlägg – Henke kastade sig fram med huvudet och det stod 2-0.

»Chippen« på högerkanten, Anders Svensson överlappade, nådde bollen strax före kortlinjen och slog ett hårt markinlägg mot bortre där Henke fläkte sig. 3-0.

Arenan förvandlades till ett enda gigantiskt, svajande, sjungande blågult hav.

»In med bollen i mål,

in med bollen i mål,

in med bollen i mål,

in med bollen i mål.«

Markoolio visste verkligen vad han gjorde.

Och sedan »En Henrik Larsson, finns bara en Henrik Larsson…«, »Sverige leker! Sverige leker!« och »jobba, jobba, jobba«.

Kan det finnas något annat lands supportrar som sjunger »jobba, jobba, jobba« när man leder med 3-0 i en EM-match?

På planen manglade Tobias Linderoth en bulgar nere vid hörnflaggan, och för ett ögonblick var vi säkra på rött kort. Domaren signalerade bara för frispark.

– Det kunde vi ha attackerat Lagerbäck för! sade Henrik. »Varför bytte ni inte ut Linderoth? Han hade ju gult kort!«.

Ulf anlade en bekymrad, lagerbäcksk min:

– Men vi vann ju med 3-0…

– Äsch, sade Henrik med ett brett leende till Lars-Ulf. Vi är så resultatfixerade i Sverige.

Det där var en av Henriks favorit-hangups, hur förbundskaptenerna brukade muttra att vi i media var så »resultatfixerade« när det gick dåligt. Sedan öppnade Lagerbäck själv varenda presskonferens med orden »as I use to say, we always try to get a result« och frågan är om någon någonsin varit så förtjust i en matchsvit som den svenska landslagsledningen i de där kvalmatcherna utan förlust.

Den »förlustfria sviten« var min favorit-hangup. Den fick mig alltid att tänka på en folkabusstripp jag gjorde genom USA.

– Ni måste gå och titta på The Grand Ole Opry, det är världens största hotell! sade en entusiastisk Nashvillebo.

– Det tror jag inte, sade jag artigt. Jag såg tre gånger så stora hotell i Las Vegas.

– Ja ja, men vi har världens största hotell – utan legaliserad gambling.

I Texas:

– Ni måste åka till Carlsbad. Där finns världens största grottor!

– Konstigt. I skolan fick jag lära mig att de låg i Kina.

– Ja ja, men det här är världens största sandstensgrottor – på det västra halvklotet.

Och den förlustfria sviten?

Till att börja med brukar man tala om segersviter, men okej då. Att räkna bort alla träningsmatcher – där Sveriges facit var bedrövligt – kunde väl också vara hänt. Att däremot prata om en svit som inte tog med slutspelsmatcher, det var bara löjligt. Framför allt nuförtiden då de europeiska kvalgrupperna sällan innehåller fler än två vettiga fotbollsländer.

Och så kom Ljungberg i ännu en genomlöpning och hakades upp på straffområdeslinjen. Straff. Efter en kort diskussion mellan Henke och Zlatan lade Zlatan bollen på straffpunkten. Han slog den hårt efter marken, nästan mitt i målet, under målvakten.

Zlatan sprang rakt ut mot avbytarbåset där han hoppade upp i Magnus Hedmans mötande famn.

Han hade pratat mycket med Hedman i Portugal, om hur det var att starta i ett stort mästerskap, om att vara ung och att möta stora förväntningar. Zlatan skrek:

– Jag har sån jävla kramp!

De kanske 15 000 svenska supportrarna på läktarna sjöng nu utan avbrott. Under matchens sista minut stämde de upp i Du gamla, du fria.

På avbytarbänken sjöng spelarna med.

Henke fick bollen 15 meter in på bulgarernas planhalva, med bara mittbacken Predrag Pazin kvar att passera på väg mot mål. Henke lobbade över Pazin och inbytte Marcus Allbäck som hållit inne en löpning kom helt perfekt igenom och var fri och drog till på halvvolley.

Bollen for in i nät vid »jag vill dö i Norden«.

Pazin tog bollen ur målet och sköt upp den på läktaren. Bollkallen bakom kortlinjen kastade in en reservboll. Pazin sköt bort den också.

Matchen var slut.

De svenska spelarna, förbundskaptenerna, avbytarna, alla hoppade loss i en galen klunga i mittcirkeln. Fredrik Ljungberg lämnade dem för att springa fram mot den mest illgula kortsidan, klättra upp på reklamskyltarna och ställa sig med armarna rätt upp i luften.

Han tog av sig matchtröjan, formade den till en boll och kastade den rakt in i folkhavet.

Vågen. Den svenska spelartruppen gör vågen för supportrarna. När spelarna senare går ut för att jogga ner står hela klacken kvar och applåderar.

En brasiliansk journalist från fotbollstidningen Tocar hoppade på stället av glädje.

– Fantastiskt! Ni har vunnit med 5-0 och er förbundskapten pratar om »problemen i försvaret i första halvlek«! Han ser inte ens glad ut, vilken människa… fantastiskt!

Jag tittade upp mot TV-monitorn som visade presskonferensen med Lagerbäck som pågick i en annan del av arenan. Han såg lika samlad ut som vanligt.

– Han är sån, försökte jag förklara. Det är därför de är två. Den andre har känslor och entusiasm. Han där är mer taktisk.

Brasilianaren skakade leende på huvudet.

De första avbytarna dök upp från arenans innandöme för att vandra genom den mixade zonen på väg mot bussen.

Teddy Lucic gick med lätt vaggande gång, om möjligt mer uttryckslös än vanligt.

– Jag har laddat hur länge som helst för detta. Man höjer sig mentalt sakta men säkert hur många steg som helst inför en sån här match, det blir en otrolig laddning. Och så tar det slut direkt. Jag kom fel i en glidtackling efter tio minuter och det högg till i revbenen, sen högg det till ännu mer tre, fyra gånger till. Just nu känns det inte alls bra.

Micke Nilsson var mest förbryllad över matchutvecklingen:

– Vi visste att de skulle ligga väldigt högt med backlinjen, sade han. Det har de gjort i många matcher, och det har straffat sig förr. Så man undrar ju varför de fortsätter.

En sprudlande Fredrik Ljungberg kom haltande genom zonen. Han fick frågan vad som skulle hända efter matchen.

– Känner jag förbundskaptenerna rätt blir det tidigt i säng, flinade Ljungberg.

– När var du senast så här glad i landslaget? frågade Ulf.

– Ja, du… det var länge sedan kan jag säga.

Bara en spelare var mindre road.

Henrik frågade honom hur det var att i alla fall få komma in på slutet.

– Det var ruskigt roligt, sade han med glädjelös stämma. Jag satt och väntade hela matchen på att få komma in. Så det var ruskigt roligt.

Kim Källström fortsatte med sur min:

– Det känns skönt att jag fick chansen… det lilla jag var med.

 

Den natten förblev barerna och kaféerna närmast Rossio på Rua Augusta öppna långt efter stängningsdags. Frågan är om det ens hade varit fysikt möjligt att stänga – som en gräshoppssvärm fyllde en sjungande, stimmande gulklädd massa varenda uteservering, dörröppning och kvadratmeter bar.

Inne på de på portugisiskt vis helkaklade syltorna gavs »ända in i kaklet« en alldeles ny innebörd. Svettiga bartenders lät kranarna stå öppna och hällde upp öl efter öl efter öl i stora plastmuggar men tempot var ändå för lågt. Kyparna fick stå bredvid och langa ut oöppnade ölburkar ur kylskåpen.

Några engelsmän försökte snylta på glädjen och stämde upp i den egna sången »There were five German bombers in the air« för att minnas Englands 5-1-seger mot Tyskland – den senaste gången de var riktigt, riktigt glada. Det dröjde inte mer än någon minut innan svenskarna tog kommandot genom att ändra texten till »There were five Swedish scorers on the pitch«.

Framåt halv tre klarade inte de behornade av att stå stilla längre, till tonerna av »In med bollen i mål« började några hoppa jenka och snart infogade sig allt fler i den sjungande, hoppande ormen. En av Lidköpingskillarna i Pippiperuk drog in mig i ledet och snart hade så gott som alla på gatan förenats i en ringdans på fem, sex, sju hundra personer.

Fem noll. Fem jävla noll!

Engelsmän och portugiser stod bredvid och förundrades över ramsan som aldrig ville ta slut. Andra rycktes med utan att förstå ett enda ord. I mörkblå landslagströja hoppade en fransman med i ringen, skrikandes »In me bolla i mode! In me bolla i mode!«. Han hade blå och gul ansiktsfärg rinnande utmed kinderna.

 

På en veranda med utsikt över den klarblå Atlanten förklarade Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic gång på gång att det inte var någon risk att svenskarna blev övermodiga. Henke lät lätt uttråkad, som vanligt. Bredvid honom satt Zlatan i bakochframvänd svart keps och gjorde allt för att imitera förebildens känslolösa utstrålning.

Jag tänkte att just den delen av Henkes person fick han gärna vara mindre imponerad av.

En italiensk journalist frågade honom vad han trodde om att komma till Italien.

– I think nothing about that, sade Zlatan buttert.

Frågorna hade inte ens hunnit glesna när Nystedt försökte avsluta presskonferensen med ett »det räcker så«. SVT:s mysreporter Thomas Lundström bröt igenom:

– Bara en fråga till, bara en fråga till!

En förväntansfull tystnad sänkte sig över församlingen.

Lundström sade:

– Hur glada är ni på en skala ett till tio?

Henke och Zlatan, som varit på väg att resa sig, såg på honom som om de hade fått syn på ett ufo.

– Men kom igen nu då, hur glada är ni? envisades Lundström.

I det ögonblicket förlät jag Henrik Larsson alla hans sura presskonferensuppsyner. Och Zlatan? Han fick vara hur tråkig som helst mot såna som mig och Thomas Lundström så länge han fortsatte att spela som mot Bulgarien.

Henke samlade kraft, och sade:

– Det är klart man är glad men vi har två matcher kvar. Vi måste tänka på dem nu.

Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg tog över podiet. Ljungberg var på samma fantastiskt goda humör som tidigare under turneringen.

Efter en stund kom den oundvikliga jämförelsen med VM 1994.

– Jag minns att det var en bra sommar, sade Ljungberg. Jag låg mycket på stranden och efter matcherna åkte jag ner på stan med bilen och viftade med en svensk flagga.

– Och du Olof?

– Ja… jag tror inte jag såg så mycket.

Ett återhållet fnitter spred sig bland åhörarna. Olof Mellberg – som satsade på fotbollen först som 14-åring, spelade i Allsvenskan efter fyra år och blev proffs efter sju, utan att någonsin vara särskilt intresserad av sporten – såg inte ut att förstå varför.

– Jag tror jag såg semifinalen, försökte han. Jag var ung då. Det fanns så mycket annat att göra.

Nu kunde de flesta inte hålla inne skrattet längre.

– Vad gjorde du istället? undrade någon.

– Jag vet inte… det fanns annat att göra.

Bussen var skitvarm som vanligt. Uefa försåg alla lag med buss och chaufför och han som körde Sverige hade två egenheter: att han inte startade motorn – och luftkonditioneringen – förrän det var dags att ge sig av, och att han körde fruktansvärt fort.

Efter två veckor var det dags att lämna Cascais.

Micke Nilsson sjönk in i Två nötcreme och en moviebox, Filip Hammar och Fredrik Wikingssons ironiska bok om att växa upp på 80-talet. Andra SMS:ade med kompisar i Sverige eller tävlade mot varandra i spelet Minigolf på Andreas Jakobssons mobiltelefon. Fredrik Ljungberg såg matchen mellan Danmark och Italien.

Laget hade pratat om Italien den sista kvällen i Cascais. Lagerbäck berättade hur Italien anföll: att de kom upp med sina ytterbackar, hade tre offensiva mittfältare och Vieri ensam på topp. Att tanken med deras spel var att söka de offensiva »fältarna« för att de i sin tur skulle ge Vieri målgivande passningar.  Truppen fick också se några fasta situationer: under våren hade italienarna slagit en snabb frispark och en snabb hörna som båda blev mål.

Som vanligt ville Ljungberg veta ännu mer och bad att få italienarnas öppningsmatch nedbränd på DVD.

Fredrik Ljungberg tog lätt på vissa saker – han kunde strunta i gruppaktiviteter som Stefan Schwarz grillfest, komma sent, glömma saker – men när det gällde att förbereda sig för match var han oerhört noggrann.

Spelarna hann inte mer än att äta middag och vila en stund på hotellet i Porto, innan det var dags för träning på FC Portos nya hemmaarena Dragao. På väg in till planen passerade de Italien, som precis avslutat sin träning.

Svenskarna gick i smågrupper och tjattrade med varandra. Italienarna gick en och en, knäpptysta.

På Uefas tekniska möte nästa morgon sade en tjej till Mats Enqvist:

– Ni kommer inte att förlora i dag.

– Nähä, sa Mats.

– Ni är det enda laget som har skrattat dagen före match. Dessutom är ni hemmalag och ingen har någonsin förlorat som hemmalag på Portos stadion.

 

Uefa sade att 16 000 blågula fans fanns i staden, 10 000 blåa. Men i Portos partycentrum djupt nere i gamla stan närmast Rio Douro var balansen mer 16:1 än 16:10.

Henrik och jag lämnade torget och vandrade uppför de branta gatorna mot arenan i sällskap av en stor gul sjungande hord, anförd av en man med ståtliga vikingahorn. Då och då passerade vi små grupper av italienska fans som tysta, nästan förlägna, vek åt sidan inför övermakten. Varje gång hände samma sak: till tonerna av Auld Lang Syne sjöng svenskarna »Bye bye Totti, bye bye Totti, bye bye Totti bye bye…« tills italienarna var utom synhåll.

Så steg, från ingenstans, samma sång ur alla gulklädda bröstkorgar samtidigt: »Jag vill leva la dolce vita, ja jag vill leva la dolce vita…«

Sjungen av denna straighta pöbel, i detta ruffiga Porto – där köttbutikerna säljer halva djur för att folk fortfarande styckar hemma, kvinnor säljer hemsydda kläder utanför McDonald’s och bönder lassar upp berg med rovor som de säljer direkt från trottoaren – var låten så fel att den ögonblickligen blev alldeles rätt.

 

Speakern läste upp den svenska startelvan, och för varje namn svarade publiken med ett öronbedövande vrål.

När de italienska namnen lästes upp dränktes de av en visselorkan.

Henrik, som dagen innan såg Kroatien-Frankrike på plats:

– De är värre än kroaterna! Otroligt…

Så reste sig publiken upp till tonerna av Du gamla du fria och då, i arenans nordvästra hörn, bildade utslängda pappersrullar ett blågult regn där de singlade ner mot kurvan.

EM:s första tifo.

Sverige bara måste krossa Italien.

Något annat kändes inte möjligt.

Succéman. Christian Wilhemsson räknas till startelvan efter ett mycket bra inhopp mot Bulgarien. »Gör som du gjorde när du tog dig hit«, var Lars Lagerbäcks ord innan han skickade in Wilhelmsson på planen.

Micke Nilsson befann sig i chock: Det här kommer att gå åt helvete, tänkte han. Om inte för laget så i alla fall för mig. De kommer att springa förbi mig varje gång. Fy fan vad de är bra.

Hur han än gjorde – gick på eller backade för att täcka ytan – kom italienarna förbi och kunde slå in bollen till Vieri. Var det inte Zambrotta så var det Del Piero och kom ingen av dem så kom Perrotta.

I tredje matchminuten blev Isak ensam med Vieri efter att Micke Nilsson feltajmat en glidtackling. Vieri nickade över. I femte sköt Panucci över efter en hörna. I åttonde sköt Perrotta från distans, Isaksson räddade, Vieri kom på returen – offside.

Tommy Söderberg kom vaggande med sitt lilla anteckningsblock i avbytarbåset.

– Okej grabbar, nu kör vi uppvärmning, grupp ett, det är Mackan, Pontus och Chippen.

Spelarna på bänken log mot varandra. Trots att de var vuxna män och kapabla att bestämma när de behövde värma upp, visste de att Tommy skulle säga hur de skulle göra. De hade bara inväntat hur.

Marcus Allbäck sade:

– Vi löser det. Jag och Kim hade tänkt gå först…

– Jaha, sade Tommy. Okej. Men annars har jag ett förslag här… Grupp två: Kim, Salle…

Då avbröt Hedman, med lite högre röst:

– Det är okej Tommy. Vi löser det. Jag lovar. Vi löser det.

Spelarna på bänken log lite åt varandra och skrattade.

Flera av dem hade redan börjat tänka att de skulle sakna honom när han lade av. För Marcus Allbäck var det enkelt; den som inte gillar Tommy, han har nåt fel på huvudet.

På sin kant kämpade Erik Edman med Gattuso, Panucci, Cassano. Han tänkte: Fy fan vad vi är dåliga. Fy fan vad vi slarvar bort bollen så fort vi får den.

I åttonde var Cassano igenom efter en långboll, men stötte avslutningen över. Panucci kom runt två gånger om, Mellberg stångade undan inläggen. Cassano slog in en cross, Vieri kom högst och nickade – över. I 19:e var det Zambrottas tur att komma runt och få in en boll till Del Piero, som sköt bredvid stolpen. Cassano matade Del Piero som sköt från 25 meter, bollen touchade Mellberg och såg ut att gå in nära stolpen… Isak räddade.

Mellberg slog ännu en lång boll över hela planen som Ljungberg omöjligen kunde nå.

Och så kom italienarna igen.

 

Cannavaro satte hälen rakt över Henrik Larssons fot precis när han skulle möta ännu en hög chansboll, och Henke stöp i backen.

– Såg du den? sade jag till Ulf.

Domaren lät spelet gå vidare. Och italienarna anföll igen.

Två gånger var svenskarna igenom: ena gången när Ljungberg drev hela vägen till linjen och klackade fram en helt fri Zlatan, som sköt över. Andra gången växelspelade samma två spelare tills Ljungberg helt omringad i straffområdet föll ihop till en liten hög. Domaren friade.

Zlatan var det enda hoppet: han fångade upp de mest hopplösa långbollar, höll undan, höll i, höll undan… och när Henke, Wilhelmsson eller Ljungberg äntligen hunnit fram levererade han bollen.

Utan honom hade det svenska bollinnehavet varit nära på noll.

Sverige var lika utspelade som mot Argentina i Japan-VM.

Gattuso var hela tiden på Ljungberg på kanten. Gav honom små knuffar, klappade till honom lätt i ansiktet, gjorde skäl för smeknamnet »Animal«. I 37:e minuten tappade Ljungberg till slut fattningen, toktacklade mot Gattuso alldeles utanför det svenska straffområdet, men missade helt och gled över kortsideslinjen. Gattuso fann en framrusande Panucci. Högerbacken lurade bort Edman genom att finta inlägg och kunde i lugn och ro måtta en perfekt boll in i straffområdet. Ensam med Andreas Isaksson och två anfallskollegor nickade Antonio Cassano i mål.

Ulf presterade dagens underdrift:

– Man hade det på känn.

 

Svenskarna kom ut senare än italienarna efter halvtidsvilan.

Laget var detsamma som före paus.

En minut in på andra halvlek tog Zlatan Ibrahimovic ner ännu en långboll, höll i och höll undan tills Wilhelmsson var på väg igenom. Cannavaro var tvungen att döda situationen genom att mangla Zlatan.

Frisparken resulterade i en svepande boll som Henrik Larsson följde en bit genom straffområdet innan han slängde sig och gjorde en missriktad spark som träffade Cannavaro i huvudet.

– Hämnd! konstaterade jag på läktaren.

Strax därefter stod de båda spelarna bredvid varandra igen och inväntade en hög svensk lyra, när Cannavaro till synes helt utan orsak sjönk ihop som en säck på planen.

– 2-1 till Henke!

I 55:e minuten byttes Kim in istället för Anders Svensson. Han kom in med entusiasm, energi och en rad felpassningar i sidled.

Efter vårens Kim-eller-Anders-debatt var den djupare ironin tydlig: det var inte på mitten matcherna avgjordes. Alla de stora lagen försvarade som Sverige – genom att täta i mitten och trycka ut spelet mot kanterna. I mitten fanns inga ytor. Turneringens två mest klassiska »nummer 10«, Zidane och Nedved, hade till och med startpositioner på kanten, där luften var lättare att andas.

Del Piero nickade över från åtta meter.

Del Piero lobbade Isaksson, Jakobsson rensade undan.

Sedan tog det slut.

Italienarna slutade anfalla.

Eller om det nu var Sverige som tog över.

Ut också med Christian Wilhelmsson, in med Mattias Jonsson. Trappatoni svarade med två defensiva byten – ut med offensiva Cassano och en skadad Gattuso, in med Fiore och Favalli. Lars-Tommy: Ut med Edman, in med Marcus Allbäck.

Sverige gick ner på trebackslinje.

– Alla fyra anfallarna på planen, har det någonsin hänt förut? sade jag upphetsat.

Från sin nya mer släpande anfallsposition hittade Henrik Larsson Mattias Jonsson med en djupledsboll. Buffon tokräddade.

Larsson nådde Jonsson igen – nick tätt över.

Andreas Jakobsson – Jakobsson! – bröt igenom. Avslut i burgaveln.

Sverige ägde all energi nu.

Sverige malde på mot det italienska målet.

Trappatoni gjorde sitt sista byte: ut med offensiva Del Piero, in med defensiva Camoranesi.

Hörna: Kim alldeles för långt till Allbäck som nickade in mot Ljungberg som misslyckades med en bicicleta och så… Zlatan. Mål.

– Hur fan gick det där till?

 

Marcus Allbäck och Henrik Larsson rusade efter Zlatan, försökte få stopp på honom genom att dra honom i tröjan, men Zlatans energi var för stark, han var tvungen att bara rusa, rusa, rusa och slog med armarna för att komma loss och träffade Allbäcks näsa som sprang läck.

Så fick de äntligen ner honom, lade sig på honom och Allbäck tänkte »det droppar blod på hans tröja« innan lagkamrat efter lagkamrat slängde sig på högen.

 

Efter matchen hamnade Lars-Åke Lagrell bredvid det italienska fotbollsförbundets ordförande Franco Carraro i arenans innandöme. Lars-Åke tackade för en god match och sträckte fram näven.

Carraro, före detta borgmästare i Rom, före detta turistminister, medlem i den Internationella Olympiska Kommittén, bara stirrade på honom. Han gick därifrån utan att säga ett ord.

Dagen efter: presskonferens på spelarhotellet. En utvilad Lars Lagerbäck fick omedelbart en italiensk fråga om den kommande matchen mot Danmark.

Frågan var väntad. 1-1-matchen var inte ens färdigspelad innan de italienska journalisterna räknat ut att det enda som kunde hindra Italien från att gå vidare var oavgjort med 2-2 eller mer mellan Sverige och Danmark.

Att Italien skulle slå Bulgarien tog de för givet.

– Det är ett derby som ingen vill förlora, sade Lagerbäck, och gled sedan elegant ifrån ämnet. Vi måste spela bättre än vad vi gjort i första halvlek i de två matcherna vi spelat.  Nu har jag sett matchen en och en halv gång. Man ser annorlunda på det då än vad man gör på bänken. Vi gjorde en OK första halvlek, vi jobbade mycket. I andra spelade vi intelligent och jag måste ge en stor komplimang till spelarna. Jag kan bara nämna en sådan som Henrik Larsson som spelade på tre positioner i går. Att ha en sådan spelare med gör att man kan ändra mycket under matchen.

– Är det möjligt för er att spela 2-2 mot Danmark? Även med tanke på denna rivalitet…

– Kanske vore det logiskt för dig, men det är ingenting jag över huvud taget funderar på, log Lagerbäck.

Nu reste sig en stor och kraftig man i blå safariväst.

– Mr Lagerbäck. Italy is the country of Machiavelli. Som du förstår förväntar vi oss alltid det sämsta av människor…

– With all respect for Machiavelli, började Lagerbäck, och ett skratt spred sig bland åhörarna. Jag tycker att det är en teoretisk fråga. Vi fungerar inte så. Vi tycker inte man ska göra så. Vi tyckte att det som Totti gjorde häromdagen var fel och det skulle vara lika fel att gå ut och spela en uppgjord match.

 

Efter presskonferensen hejdades jag av den kraftige mannen i blå väst. Han presenterade sig som Paolo Marchi, från La Giornale.

– Please, tell me, what is the Swedish word for a match that is fixed?

Jag grubblade i några sekund.

– Well, we use the same word. »Fixad«, borrowed from English, I guess.

– No, no, you must have your own word!

– Well… »riggad«… but that comes probably from English as well.

– Unbelievable… in Italy we have at least 20 words for it!

Jag kände hur jag sögs in i ämnet.

När italienarna åkte ur Japan-VM försökte de få det till att domaren gjorde mål på dem, inte Sydkorea. Förmodligen var det också domaren som backade hem, inte Italien. På ett sätt var det deprimerande att de fortfarande var så fångade av yoyogi.

Samtidigt fanns det något beundransvärt i deras konsekvens.

Under en semester på Sicilien för några år sedan slog jag mig ner med några vänner på ett kafé på stora torget i Cefalú. Vi konstaterade direkt att det var just ett sådant ställe – med den bästa placeringen i stan, precis framför domkyrkan – där servitören skulle försöka blåsa oss. Mycket riktigt försökte han ta betalt för fem espresso när vi beställt fyra.

Eftersom det var stans bästa kafé hamnade vi där nästa dag igen. Samma servitör, samma försök.

Nu var vi helt enkelt tvungna att fortsätta gå dit. Beställde vi fyra drickor stod det fem på kvittot, samma med antalet kakor och koppar kaffe. Varje gång påpekades felen. Varje gång reagerade servitören, som förstås kände igen oss, med samma lätt förbryllade leende.

Det som på måndagen var komiskt, på tisdagen fräckt och på onsdagen riktigt irriterande, framstod efter en vecka som rätt och slätt fantastiskt.

– Tror du, sade jag till Paolo Marchi, att du kan lära mig några av orden?

Marchi sken upp.

– Först har vi inciuccio, sade han. Det kommer av ordet ciuccio, som betyder napp.

Han smaskade vällustigt på den imaginära tutten.

– Med det menar man att två människor är så nära varandra att de kysser varandra.

Jag försökte projisera fram en bild med Lars Lagerbäck kyssande Morten Olsen.

– Sedan har vi torta. Förstår du?

– Ja, erkände jag. Är det för att det är något man bakar?

– Precis, man vet ingredienserna och så bakar man ihop något. Sedan delar man tårtan mellan sig så att alla är nöjda med sin bit. Och så har vi umma umma.

– Umma umma?

– Just så. Det är fonetiskt. Du vet, det finns saker man inte kan tala öppet om.

Paolo Marchi intog en hemlighetsfull min och slängde nervösa ögonkast åt sidan. Sketchen fortsatte med att han nickade diskret och släppte ifrån sig ett hummande läte.

– Umma umma! sade jag.

– Just det. Eller intrallazzo, sade Marchi. Det betyder att något sker under bordet, i det fördolda.

 

Nästa dag fick Tommy Söderberg nog.

– Jag säger det igen, vi har ingen uppgörelse med Danmark!

Han bankade handen i bordet, knöt näven och slog sig för bröstet.

– Fotboll handlar om lidelse och värdighet. Fotboll är inte bara resultat. Det handlar om att göra en bra match och vara stolt efteråt. Man måste ha känslan att man har gjort ett bra jobb.

De italienska journalisterna rörde inte en min. La Stampas Roberto Condio, en liten man med spretig valrossmustasch, muttrade något om Sveriges match mot Lettland.

I italiensk TV hade den forne polske landslagsstjärnan och Juventusspelaren Zbigniew Boniek kallat den för en läggmatch, som gynnade Sveriges baltiska grannar Lettland på polackernas bekostnad.

Tommys ögon blev svarta.

– Såg du den matchen? frågade han.

Condio ryckte lättsinnigt på axlarna.

– Där ser du. Det är en massa snack här inne. Vi hade en obruten svit att försvara i den matchen. Vi kämpade, vi slet. Vi gjorde allt för att nå ett resultat. Vi missade en straff.

Själv gjorde jag mitt bästa för att spä på kontroversen. Italienarna frågade om och om igen efter svenska fotbollsskandaler och det kändes sorgligt att inte ha något att bidra med. Så kom jag på det: spelskandalen i bandy!

Ett kamerateam var blixtsnabbt framme. Reportern bad mig upphetsat att berätta om detta bevis på svensk omoral och osportslighet.

När strålkastaren släckts bad han mig förklara grunderna – elva mot elva, liten hård orange boll, is.

– But, tell me, how do they run on ice?

– Skates. They play on skates.

– Oh…

I korridoren utanför presskonferensrummet stötte jag ihop med Roberto Condio. Han såg bedrövad ut.

– Du förstår, egentligen tycker jag precis som Tommy. Fotboll handlar om lidelse och värdighet.

Han ryckte på axlarna.

– Men jag måste ju ställa frågorna. Det här är det enda folk pratar om hemma. När Italien möter Bulgarien kommer ingen, i barerna, hemma i soffan, att se på den matchen. De kommer att se Sverige-Danmark. De vill se om det blir en pastetta.

– Pastetta? sade Ulf.

– Det är en deg… eller smet… äsch.

Roberto Condio låtsades röra ihop något i en bunke, sedan tog han låtsassmeten och bredde ut den över min kropp.

– Panering! sade Ulf.

– Just det, sade Condio. Om jag panerar Mattias så ser man inte vad han egentligen är. Som med en uppgjord match. Pastetta!

 

Sista dagen före matchen mot Danmark. Jag pratade med Extrabladets Troels Christensen när Paolo Marchi kom joggande alldeles svettig och upphetsad. Han trängde sig ner mellan oss.

– De ringde från Italien och sade att din tidning skrivit att Olsen och Lagerbäck åt middag i Porto i går kväll. Stämmer det?

Troels höjde lätt på ögonbrynen.

– Jag vet inte. Jag följer inte det danska laget.

– Men det var i din tidning! Och det var mycket underligt, för den danska truppen bor ju inte i Porto utan i…

– Jag vet, jag vet, sade Troels. Vem hade skrivit?

Marchi kastade en snabb blick i sitt block.

– Jeppesen… Michael Jeppesen.

Ett milt leende spred sig över Troels Christensens ansikte.

– Och på vilken sida fanns artikeln?

– På sista sidan.

– Skämtsidan, sade Christensen torrt. Michael Jeppesen skriver humor.

– Men… varför…

Det syntes att Troels använde enorm viljestyrka för att inte brista ut i ett gapskratt.

 

Anders Andersson, som skulle ersätta avstängde Tobias Linderoth, hejade glatt på Brian Priske i det danska laget. De båda var bästa vänner under två år då de spelade i Ålborg. Mellberg och Mackan pratade med Thomas Sörensen, lagkompis i Aston Villa.

På den branta arenan yrde ett tätt duggregn som gjorde gräset såphalt.

Erik Edman morsade på sin före detta Heerenveenkamrat Daniel Jensen.

– Ska vi spela 2-2? sade Edman.

– Ja, det kan vi göra, flinade Jensen.

– Då får ni släppa in ett mål först, föreslog Edman.

Daniel Jensen bara skrattade.

Spelarna lämnade planen för den sista laddningen i omklädningsrummet.

Hedman vred upp volymen och alla skrek med i texten: »Ont, det gör ont, men det går, jag har klarat mig rätt länge, jag börjar bli van…«.

 

Matchen började i högt tempo. Mattias Jonsson gjorde sin första match från start och ryckte direkt på sin högerkant, passerade enkelt Niclas Jensen och slog ett inlägg som Ljungberg nickade… utanför.

En minut senare bröt Henke en boll på dansk planhalva, spelade på djupet till Ljungberg som avancerade och sköt – över.

Sedan tog danskarna över. De pressade hårt och högt och varje gång de svenska backarna fick kontroll över bollen saknades mittfältare att spela, eftersom alla passningsvägar var avskurna.

Svenskarna chansslog långbollar mot Henke och Zlatan.

I 14:e matchminuten halkade Andreas Jakobsson för andra gången i matchen. Jon Dahl Tomasson fick en gratischans men sköt bredvid från farligt nära håll.

– Vad fan har du för skor på dig? klagade Mellberg.

Jakobsson visade upp sina sulor. Han bar de längsta skruvdubbarna.

På mittfältet blev Fredrik Ljungberg allt mer irriterad över de ständiga höjdbollarna.

I ett speluppehåll sprang han ner till Mellberg och sade till honom att sluta slå långt. Mellberg ryckte på axlarna. Det fanns inte mycket annat han kunde göra.

Danmarks Thomas Gravesen var precis så bra som svenskarna fruktat. Han rörde sig över hela planen, var alltid spelbar, tröttnade aldrig.

I 28:e minuten nådde han Sand, som skarvade till Tomasson som volleysköt ett hårt dykande skott över Isaksson och in i krysset. 1-0.

Ljungberg sprang ut till Lagerbäck:

– Nu måste vi ta ner den på marken, vi kan inte bara spela långt!

 

Domaren blåste för halvtid och vandrade ut mot spelaringången. Erik Edman rusade efter honom.

Han hade fightats hårt med Jesper Grønkjaer hela halvleken, både givit och tagit emot armbågar, både hållit fast och blivit fasthållen. Skillnaden var att Grønkjaer gnällt hos domaren så fort Edman var på honom. Och att Grønkjaer armbågat sönder Edmans näsa.

Bara Edman hade fått gult kort – och var avstängd om Sverige gick till kvartsfinal.

– Vad gav du mig gult kort för? protesterade Edman hos Markus Merk. Ska du varna mig får du varna honom också!

Jesper Grønkjaer kom springande.

– Din svenska fitta! sade dansken. Vad gnäller du om?

Edman vände sig om, kokande av ilska. Grønkjaer bytte till engelska:

– You fucking twat! You fucking twat!

Erik Edman hade svårt att kontrollera sig.

Fjärdedomaren Michael Riley stegade fram mot hetsporrarna. Erik Edman insåg att han var en hårsmån från rött kort.

Han smet in i det svenska omklädningsrummet för att djupandas.

 

Henke utjämnade på straff i den andra halvlekens första minut. Sedan hade inte danskarna en målchans.

Andreas Jakobsson stod längst bak och bara njöt av spelet. Han tänkte att landslaget aldrig spelat bättre, i alla fall inte när han varit med.

Svenskarna rörde sig mer än i första halvlek, spelade bollen efter marken. Kim nådde Zlatan, som passade Henke, som lade ut bollen till Ljungberg. De tog över matchen.

Larsson avslutade strax utanför. Ljungberg sköt från 25 meter.

Då fick Danmark en hörna.

Bollen rensades undan, men inte bättre än att den nådde Bøgelund utanför straffområdet. Han sköt direkt, bollen studsade på Källströms vad och in till en helt fri Jon Dahl Tomasson.

Tomasson sprang med ett finger för munnen mot de svenska supportrarna för att tysta dem.

 

– Kom igen nu för fan, nu får ni släppa till, sade Anders Andersson till Thomas Gravesen.

– Ja men anfall för fan, anfall, sa Gravesen och garvade.

Tiden rann ut för Sverige.

Källström ersattes av Wilhelmsson.

Andersson ersattes av Allbäck.

Sverige spelade återigen med fyra anfallare på planen. All energi riktades framåt.

Micke Nilsson och Erik Edman lämnades ensamma med de danska kantspringarna.

Nilsson var chanslös.

78:e minuten: Isaksson tippade ett skott från Rommedahl till hörna.

84:e minuten: Ebbe Sand sköt över.

87:e minuten: Grønkjaer sköt över.

89:e minuten: Sverige var på väg ut ur turneringen.

Så fick Allbäck tag i bollen, jonglerade med den utanför straffområdet, och skickade ut den till en framrusande Christian Wilhelmsson. Chippen bröt rakt ner mot kortsideslinjen, gjorde en back och slog ett inlägg som motades undan av Sørensen – rakt till en framrusande Mattias Jonsson.

Han hann knappt se bollen gå i mål förrän hela högen kom hoppande över honom – Chippen, Mackan, Henke, Zlatan…

– Shit, jag får ingen luft, stönade Mattias Jonsson nere vid gräset.

Ljungberg hoppade upp, Andreas Jakobsson.

– Jag kan inte andas, ropade Jonsson.

En röst hördes överst från högen:

– Ta det lugnt nu, ligg kvar, tiden går…

Lagkapten Olof Mellberg.

 

Andreas Isaksson hade bollen.

Högst upp på topp gjorde sig Marcus Allbäck spelbar med en löpning.

Isaksson fortsatte att trampa på bollen.

Allbäck vände och sprang åt andra hållet.

Nu rullade backarna håglöst bollen mellan varandra.

Allbäck sprang en tredje gång, innan han märkte att René Henriksen stod stilla och bara såg på honom med en underlig min. Allbäck stannade upp. Han tittade på resultattavlan. 2-2… 90 minuter… femöringen trillade ner.

Domaren blåste av matchen. De svenska spelarna, avbytarna och ledarna rusade mot mitten av Sveriges planhalva för att krama om varandra.

Marcus Allbäck hörde en dansk röst bakom sig:

– Mackaaan, Mackaaan!

Thomas Sørensen sprang ikapp honom och lyfte honom från marken med en stor björnkram.

– Släpp ner mig, släpp ner mig för fan. Det här är pinsamt, försökte Allbäck.

 

Svenskarna samlade sig för att tacka publiken med den vanliga vågen, men satte istället fart och kastade sig i en kollektiv glidning som sälar genom det blöta gräset.

»Jonsson! Jonsson!« svarade supportrarna.

Spelarna gav dem en applåd och vände tillbaka mot mittlinjen.

»JONSSON! JONSSON! JONSSON!«

Mattias Jonsson sprang tillbaka och gjorde en egen säl mot publikhavet.

Den obligatoriska nedjoggningen blev inte så mycket nedjoggning som allmänt glada skutt, hoppsasteg och kullerbyttor. Anders Svensson och Kim Källström lekte sumobrottare, vaggade mot varandra från ben till ben tills Kim lyfte upp Anders i luften och bollade med honom.

Zlatan sprang ner till klacken igen. Han kastade sin tröja, hivade sedan upp ena skon, därefter den andra.

När nästan alla gått in igen började klacken skandera »Tommy, Tommy, Tommy« till Tommy Söderberg som var ensam kvar på planen.

Söderberg verkade först inte bry sig utan gick vidare och verkade tänka på annat. Sedan vinkade han pliktskyldigt och artigt, innan han återvände till det han höll på med.

När alla andra försvunnit in i Stadio do Bessas innandömen plockade Söderberg upp rester av benskyddstejp från planen.

Det ska alltid vara snyggt och städat när Sverige lämnar scenen.

 

På väg bort från den mixade zonen, på väg in till Ribeiro och fansens firande, stötte jag ihop med Roberto Condio.

Han gav mig en trött blick.

– Ja, sade jag. Det blev 2-2. Vad säger du, var det en biscotti?

Condio suckade.

– I 75 minuter var det en hederlig match. Sen var det umma umma. De sista femton minuterna attackerade danskarna inte alls med samma spets. Visst, man kan säga att Isaksson gjorde bra räddningar, men också att Ebbe Sand och Tomasson avslutade ovanligt dåligt. Och Sørensen…

Roberto Condio ryckte uppgivet på axlarna.

– En sådan världsmålvakt, varför gör han ett sådant misstag? Han lade ju ut bollen till Jonsson.

 

På spelarhotellet Porto Palacio samlades Marcus Allbäck, Chippen, Kim, Isak, Anders Svensson, Petter Hansson – det vanliga gänget – på Micke Nilssons och Erik Edmans rum.

Efter en sen middag hade de tagit farväl av sina flickvänner och fruar. De flesta var för uppeldade för att kunna sova.

Erik Edman ringde rumsbetjäningen och beställde upp en öl.

Han skulle ändå vara avstängd.

Andreas Isaksson gav honom en snus. Erik Edman, som inte snusar, tog emot den. Sedan bad han om en till så att han satt med två prillor samtidigt under läppen.

Han beställde upp en öl till. Det hann bli sex, sju stycken innan han somnade vid halv fem.

 

Tillbaka till golfklubben i Cascais. Samma ansikten, ungefär samma frågor.

Kim eller Anders?

Under hela våren höll de god min, sade att de unnade varandra framgång och att de hoppades på Kim och Anders snarare än Kim eller Anders.

Nu var tonen en annan.

– Mina chanser ser väl ganska goda ut, sade Anders. Det gick väldigt bra mot Bulgarien, sedan lyckades jag inte mot Italien men det gjorde ingen annan heller. Senast var jag petad och då fick vi inte igång mittfältet.

Kim sade:

– Jag kunde gjort en bättre insats senast så hade förbundskaptenernas val varit enkelt, men nu gjorde jag inte det. Å andra sidan har ingen annan kommit in i matcherna på den här positionen heller.

Lars Lagerbäck, som alltid försöker hålla laget hemligt, talade oväntat klarspråk i solen:

– Kim var oerhört ambitiös mot Danmark, som vanligt. Han gjorde en fantastisk arbetsinsats. Tyvärr slår han bort många passningar. Han lyckas inte tillräckligt bra. Men han har tiden framför sig.

Inte kvartsfinalen, med andra ord.

 

Under fredagsmorgonens frukost undrade Tommy Söderberg om Micke Nilsson hade lust att ta ett snack med honom och Lasse när de kom fram till Algarve.

Micke hade fått bister kritik i tidningarna för sina insatser som högerback mot Italien och Danmark. Efter torsdagens pressträff på golfklubben – där han till slut yttrade orden »jag kan ju inte lägga mig ner och dö« på de ständiga frågorna om backpositionen – bad han Jonas Nystedt att få slippa nästa möte med medierna.

Han misstänkte att Lasse och Tommy kanske ville prata om det.

När de hade ätit lunch på Tivoli Marinotel i Vilamoura på Algarvekusten satte sig Micke Nilsson med en kopp kaffe under ett parasoll vid poolen. Lars och Tommy slog sig ner bredvid.

– Vi har funderat på hur vi ska lösa det med att Erik är avstängd, sade Lars Lagerbäck. Ett av alternativen är att du spelar vänsterback. Hur ställer du dig till det?

Micke Nilsson blev nästan full i skratt.

– Jag har väl inga problem med det, sade han. Men min vänsterdoja är lite halvlurig, det får ni räkna med.

Både Lars och Tommy log.

– Inga problem, sade Tommy och klappade Micke på axeln. Inga problem.

Vid matchgenomgången den kvällen uppmanade förbundskaptenerna alla i spelartruppen att inte sprida startelvan till någon, inte ens till familjen.

– Nu pratar vi inte med någon utanför det här rummet om laget, sade Lagerbäck.

Det irriterade landslagsledningen att laguppställningen hittade ut till omvärlden tidigare än avsett. Under turneringen hade TV4, Aftonbladet och SVT Text ofta publicerat rätt startelva redan på matchdagens morgon. Expressens Olof Lundh hade, som vanligt, exakt rätt spelare, på exakt rätt plats inför varje match.

Lars Lagerbäck menade att det skapade en viss fördel om motståndarna inte visste exakt hur Sverige skulle spela. Han tänkte på det dryga dygnet då man inte visste om Francesco Totti skulle bli avstängd eller inte, och den tid och kraft svenskarna lagt ner på att tänka ut hur italienarna skulle hantera situationen.

Det kunde aldrig skada om Sverige vållade motståndarna liknande bryderier.

Det var ingen stor detalj – men på förhand gick det aldrig att veta vilka detaljer som var avgörande.

 

Vi körde från Lissabon till Faro på matchdagen, tillsammans med fotbollsjournalisten och Offsidemedarbetaren Simon Kuper. Han skulle skriva om kvartsfinalen för Financial Times.

Kuper föddes i Angola av sydafrikanska föräldrar som sedan flyttade med honom till Holland, England och ett kort tag Göteborg. Han bor i Paris och lever med en amerikansk kvinna. När det gäller fotboll håller han på Holland.

Eftersom han inte är holländare kunde han dock prata någorlunda sansat om laget.

– På slutet av matchen mot Tjeckien kunde jag inte sitta kvar på läktaren. Här leder de med 2-0 mot Tjeckien, och Advocaat tar ut Arjen Robben, lagets bästa spelare. Sedan tappar de allt tryck och Tjeckien tar över matchen och vinner. Jag mötte Danny Blind bakom läktaren. »Förstod du varför han tog ut Robben?« frågade jag. »Nej«, sade Blind, »men å andra sidan förstår jag ingenting med det här holländska laget«.

Efter matchen fick andretränaren Jupp van Heynckes frågan varför Robben lämnat planen. »Därför att han blev utbytt« svarade Heynckes. »Försöker Advocaat göra det igen slår jag ner honom«.

Kuper berättade att bytet av Robben dominerade de holländska tidningarna i dagar.

Sedan förlorade Tyskland mot Tjeckiens B-lag och Holland fick en kvartsfinalplats till skänks mot Sverige efter att bara ha besegrat Lettland i gruppspelet.

Jag försökte förklara för Kuper vilket märkligt Sverige de skulle få möta.

– Sverige har alltid brukat hålla nollan, sen har man fått se om de lyckas peta in något. Nu är det tvärtom. Något mål gör de alltid, frågan är bara hur många de släpper in.

– Har coacherna bytt taktik? sade Kuper.

– Inte alls, de har bara annorlunda spelare. Sverige brukar alltid ha ett överflöd av backar och knappt några målgörare. I den här turneringen har vi så få backar att vi får sätta mittfältare där bak och ändå finns det offensivt folk så det räcker och blir över. Allbäck, som gjort mål i nästan varje match på sistone, sitter på bänken.

Senare kom jag på att jag borde ha nämnt att förbundskaptenerna på ett sätt hade bytt taktik; de coachade mycket mer aktivt under match. Det var en uppenbar lärdom av Japan-VM.

Men Kuper hade somnat. Efter 15 matcher på 15 dagar var hans energiförråd slut.

 

– Titta! Tyskarna har valt sida! Nu kan inget slå oss.

Henrik pekade på en grupp tyska fans som väntade i ölkön på arenans utsida. Allihop bar blågula pannband.

Matchen skulle börja när som helst, men vi klarade inte av att sitta stilla och vänta.

Sverige mot Holland i EM-kvartsfinal. Och Sverige var inte bara här för att snålspela sig till 0-0, Sverige var eventuellt kapabla att spela den bästa fotbollen.

Det var deprimerande att så få svenska fans var kvar i Portugal. Det är alltid så; de små ländernas supportrar planerar för gruppspelet, de stora nationerna planerar för hela vägen.

Resultatet såg vi i ölkön.

Det gör ont. Zlatan Ibrahimovic skjuter Sveriges tredje straff över målet. Fördel Holland.

Svenskarna pressade Holland, spelade som Danmark gjorde mot Sverige. När Holland vann bollen fanns inga medspelare att passa till.

En ensam van Nistelrooy var en enkel match för Jakobsson och Mellberg. Om spelet kom på flankerna hade Alexander Östlund och Mikael Nilsson nästan alltid understöd.

Mikael Nilsson började matchen med en brytning som slutade med att han hade bollen och kunde avancera, och sedan var det som om han hade övertaget på van der Meyde. Östlund spelade som om han var helt oberörd av stundens allvar. Robben kom inte förbi.

– Vad tempot är lågt, klagade Henrik 20 minuter in i matchen. Det här är nog en match som bara de inblandade kan tycka är spännande.

Holländarna stängde också av.

Sveriges första riktiga målchans kom först i 42:a minuten, när Jonsson ryckte på sin högerkant och slog bollen snett inåt bakåt. Anders Svensson mötte med ett direktskott som gått i mål om inte Bouma stått i vägen.

– Vilken dålig match, sade Henrik i pausen. Det måste vara en av de sämsta matcherna hittills i turneringen.

Jag gick upp till Kuper för att få hans halvtidsanalys.

– Jag är livrädd så fort Henrik Larsson har bollen. Han kan göra så intelligenta saker, men Ljungberg är inte beredd. Jag förstår inte varför han har en så fri roll när han inte gör nånting av den.

– Holländarna verkar rädda att förlora, sade jag.

– Alla lag är alltid rädda att förlora en kvartsfinal. Därför är de första halvlekarna alltid tråkiga.

– Märklig match. Båda backar hem.

– Ja, det är lite som att se Sverige möta…

– … Sverige? föreslog jag.

– Ungefär så, sade Kuper.

 

Nere på planen satte sig Fredrik Ljungberg i gräset av förtvivlan.

Skottet tog i stolpens insida – och ut.

Henrik Larssons ribbskott minuterna innan var ett ögonblicks verk, men Ljungberg hade tid att både ladda och sikta.

Tiden var på väg att rinna ut.

Kim slog en hörna, Mellberg vann nickduellen och satte dit pannan… över.

Domaren blåste av matchen.

Lagerbäck försökte hejda spelarna på bänken från att gå in på planen och störa dem som skulle lägga straffarna, men de på planen var redan på väg ut mot sidan för att hämta sportdryck och mentalt stöd.

Anders Andersson kramade om Andreas Isaksson. Henke kom fram för att ge honom goda råd.

I handen höll Lagerbäck en lista från föregående kväll, då han, Tommy och målvaktstränaren Lennart Ljung rangordnat straffskyttarna.

Tobias Linderoth hade ont i ryggen och sade ifrån att han inte ville ta någon straff. Han hade varit given annars. Lagerbäck frågade: »Kim?« »Henke?« »Zlatan?« »Fredrik?« »Andreas?« Mittbacken tvekade. Han var nära att gå ut under ordinarie matchtid för en lättare lårmuskelskada, och hade dessutom missat sina två senaste straffar för klubblaget.

– Jag står helst över, sade Andreas Jakobsson.

– Chippen, är det okej att du tar femte? Olof, du tar sjätte? Och Micke, tar du sjunde?

– Jag står helst över…

– Tar du den, Östlund?

– Ja, jag tar den.

 

Avbytarna stod med armarna om varandra vid linjen.

När Henke gick fram sade Mattias Jonsson »Henke missar«. Så satte Henke den. Strax därefter sade Jonsson »Cocu är säker«. Cocu missade.

När Olof Mellberg gick fram sade Jonson »Mellberg är säker«.

– Din idiot, sade Anders Andersson, du som inte har gissat rätt en gång måste ju säga att han ska missa!

Så var det över igen. Det var bara att resa sig, packa ihop block och penna och gå. Lite kortare flight hem, den här gången.

Precis som i Japan hade verkligheten inte låtit sig planeras.

Det fanns alltid någon förbisedd detalj.

De stora länderna brukar rutinmässigt avsluta sina träningar med att några av utespelarna slår in straffar som förberedelse för utslagsfasen. Som Italien gjorde när vi besökte deras träning.

Sverige hade en straffträning – dagen före match.

Men straffar är straffar. Sverige borde ju ha avgjort innan dess.

– Vad menar du med att Sverige borde ha vunnit? undrade Kuper när vi möttes i arenans innanmäte. Matchen var helt jämn.

– Ja, men den spelades som Sverige ville. Sverige stängde av och tvingade Holland att spela långt. De hade ingen chans att spela som de brukar.

– Du överskattar Holland. Tro mig, det här holländska laget kan inte spela bättre än så här.

– Men ändå, klagade jag. Det är så orättvist.

– Snälla, sade Kuper. Prata inte med mig om rättvisa. Vi åkte ur EM 1992 och 1996 på straffar. Vi åkte ur VM 1998 och EM 2000 på straffar. Alla de gångerna hade vi bättre lag än vi har nu.

Lars Lagerbäck dök upp på monitorn. Utfrågaren jämförde med förlusten mot Senegal.

Lars Lagerbäck såg ut att kämpa mot tårarna, men kämpade fram ett leende:

– I VM åkte vi ut på Golden Goal. Den här gången åkte vi ut på straffar. Ser man positivt på saken kan man säga att vi kommer närmare.

Samtidigt satt Micke Nilsson och Andreas Jakobsson tysta bredvid varandra i dopningskontrollrummet.

Som vanligt krävdes flera liter vatten och ett evighetslångt väntande innan dropparna kom ut.

När de kom ut till omklädningsrummet var det tomt sånär som på Fredrik Ljungberg. Sist som vanligt.

De duschade snabbt och tyst.

Micke Nilsson och Andreas Jakobsson gick genom den mixade zonen och ut till den väntande bussen. Mats Enqvist stod framme vid förarplatsen.

– Micke! Bra att du kom. Jag vet inte än om det finns flygbiljetter till Halmstad i morgon. Funkar Ängelholm?