Förbi. GIF Sunsvalls Mats Barkemo hänger inte med i svängarna. Matchen slutar 1-1.

Dribblarens dröm

Sveriges mest tekniskt fulländade spelare längtar inte efter att bli utlandsproffs. Han har inga tankar på landslaget. Han bryr sig inte om pengar. Hasse Blomqvist vill bara veta hur bra han kan bli.

Precis där klacken tar slut, i höjd med mittlinjen, och vidare ett tjugotal meter åt sidan finns den mest underhållande åskådarplatsen på Gamla Ullevi. Här står några av dem som en gång vrålade i kollektivet, men som nu blivit äldre, kanske också klokare, men inte till den grad att de ser matcherna sittande. Dessa män följer IFK Göteborg med samma tvångsmässighet som klackmedlemmarna. Deras erfarenhet har dock skänkt dem något de flesta supporterkollektiv saknar: självironi.

I det där gränslandet på ståplats fälls de mest drastiska kommentarerna under match. De allra bästa belönas med uppskattande nickar och lågmälda fniss från dem som står bredvid.

Just där, högt uppe på ståplats ett tiotal meter bredvid klacken, tog en av de härdade till orda under årets hemmapremiär mot Malmö FF. Hasse Blomqvist, den evigt skadade Hasse Blomqvist, hade spelat från start, gjort två mål, serverat passningar som kunde resulterat i ytterligare två och lekte nu med Malmöförsvaret inför 11 906 jublande, sjungande åskådare. Med ett anklagande, nästan förorättat, tonfall ropade mannen på läktaren:

Annons

– Jaså, det är vi som är lirarnas lag i år?

 

Han höll i två matcher till. Sedan fick Hasse Blomqvist »en lättare känning i framsidan av låret«. Några dagar senare »en bristning i den muskel vid hälen som gör att man kan lyfta utsidan av foten«.

Fredagen den 13 juni hade han missat fyra allsvenska matcher i rad och skulle precis träna på riktigt med laget för första gången på en månad.

Jag frågade honom hur han tänkte se måndagens match mot Örebro, och om vi kunde se den tillsammans.

– Jag ska spela, sade han.

– Men du har väl inte tränat fullt på ett tag? invände jag.

– Jag tränar med laget i dag och på söndag.

– Okej. Men om du nu får veta på söndag att du inte är uttagen i truppen, hur ser du matchen då?

Hasse tittade på mig som om jag hade svårt att fatta, och sade:

– Jag ska spela.

 

Peter Ijehs comeback var storstilad. Liksom Afonso Alves. De hade varit borta från Allsvenskan i några månader när de gick in och gjorde mål direkt.

Hasse Blomqvist var borta i nästan exakt fyra år.

»Matchen mot Malmö är egentligen för bra för att vara sann« skrev Göteborgs-Postens sportkrönikör Mats Härd. Aftonbladets Simon Bank: »Hur har vi kunnat leva våra fotbollsliv utan honom så länge?«

Annons

Hasse säger:

– Jag läser aldrig om fotboll. Jag ser inte på Sportnytt. Jag ser nästan inte ens några matcher längre, bara om det är riktigt bra lag som Real Madrid. Eller brasiliansk fotboll.

– Och svenska landslaget?

– Jag har faktiskt inte sett dem på sistone. Det är samma hela tiden. Ibland vinner de, ibland spelar de oavgjort, ibland förlorar de, men det händer ju ingenting. Då ser jag hellre när en kompis spelar i division sex. Där händer det grejer du inte ser annars. Jag kan gå till Majvallen för stämningen också, för människorna.

Han sitter på en sliper bredvid parkeringen där rader av kornblå Volvo S60 blänker i middagssolen. Hit, till Kamratgården, har han velat hela sitt liv.

I höstas, innan övergången till IFK var klar, ifrågasatte Frölundas förre klubbdirektör Bertil Kristiansson hans omdöme. »Blåvitts spelstil är helt fel för honom«, sade han till Sportbladet. »Så högt kommer ju aldrig Hasse Blomqvist kunna hoppa. Det krävs tre Hasse Blomqvist för att nå den lägsta bollen som Blåvitts backlinje spelar upp.«

Det var en sak att längta till IFK på 70-talet, när klubben drog 48 000 till Nya Ullevi för en division två-match mot Kalmar, eller under Uefacupsegrarnas 80-tal, eller 90-talets framgångsår. Men 2002?

– Göteborg är ett lag. Örgryte är en stadsdel, säger Hasse till mig.

– Men som läget var i fjol, borde du med din spelstil inte ha passat bättre i Öis?

– Visst, säger Hasse. Samtidigt är det IFK som har publiken. Och klubben behövde spelare, så det var helt enkelt bra läge. Dessutom tycker jag att spelarna i IFK har mycket större potential. Det gäller bara att få saker och ting att stämma.

– Du sade »publiken« först. Är det i den ordningen du prioriterar?

– Göteborg är min stad, jag trivs här, och IFK är folkets lag. Självklart är det roligare när man kan glädja en större publik än en liten… men om det är viktigast vet jag inte. Sedan var det ju inte så att det var upp till mig att välja och vraka. Jag är tacksam över att jag fått komma hit.

 

Hans speluppehåll började i Halmstad 19 april 1999. Säsongen innan gjorde Hasse Blomqvist och hans Västra Frölunda succé i Allsvenskan, laget kom femma och på Fotbollsgalan i november utsågs Hasse till Årets Nykomling. Italienska Udinese anmälde sitt intresse. Lars-Tommy tog med honom på landslagsläger i La Manga. Hasse – som redan tidigare tränat dubbelt så mycket som sina lagkamrater, som alltid varit liten till växten, haft astma, drabbats av korsbandsskada, opererat njuren, suttit på bänken i juniorlaget, känt sig felbehandlad av tränare och mobbad av äldre spelare, som ombetts att byta spelstil men vägrat att vika en millimeter – ökade nu träningsdosen ytterligare.

Inför matchen mot HBK kändes benen stela. Han tryckte i sig två Voltaren och spelade ändå. Efteråt hade han fruktansvärt ont i ljumskarna. Svaret: mer Voltaren och ännu mer träning. Hasse Blomqvist drabbades av kronisk inflammation i ljumskarna, som sedan spred sig till hela området runt bäckenbenet.

I tre år var Hasse en levande följetong – ena dagen satt en naprapat inne med skadeproblemens lösning. Andra dagen en kiropraktor. Läkare upptäckte att hans skelett blivit mjukt, opererade bort en benflis, skar av en muskel, konstaterade en gravt misskött diabetes, gav honom sprutor, massage, akupunktur. Ljumskarna fortsatte att värka.

Hasse Blomqvists till synes oändliga kamp mot skadorna gjorde honom till en en sorglig skepnad folk hejade medlidande på när han dök upp som åskådare till någon fotbollsmatch. Till slut undrade Västra Frölunda om inte höftproblemen var hjärnspöken, och skickade Hasse till en psykolog.

När alla andra alternativ var uttömda återstod idrottsskadeterapeuten Lasse Martinsson och en jordnära ordination med vila, promenader och lätt styrketräning. I fjol hade smärtan försvunnit. Den sista augusti hoppade Hasse Blomqvist in mot Brommapojkarna i Superettan. I den första av Frölundas två allsvenska kvalmatcher mot IFK Göteborg spelade han från start.

Han var tillbaka. Frågan var för hur länge.

Agenten Kent Carlzon snickrade ihop ett förslag där Hasse fick låg lön om han inte spelade med A-laget, men tjänade riktigt bra om han deltog fullt ut. Elfsborg nappade först. Först sedan deras intresse blivit känt agerade IFK Göteborgs Roger Gustafsson.

I efterhand har han pikats han för sin tvekan. Själv hade jag svårt att begripa hur Roger över huvud taget kunde säga ja. Till att börja med innehöll truppen redan två korta, tekniska anfallare. Tio år på Gamla Ullevi hade dessutom programmerat mig att särskilt förakta spelare som omnämndes som »liten lirare«, »trollgubbe« och alla ordkombinationer som börjar med »Samba« eller »Brasse«.

Och så kom en spelare som förenade alltihop.

Jag och mina blåvita vänner svämmade över av sarkasm. »Kan de inte plocka hem Jesper också, så har vi två skadade Blomqvist samtidigt?« eller »Äntligen kan Blåvitt vinna igen! Hasse kommer att dominera fotvolleybollturneringen i beachvolleyhallen vid Sisjön« och »Pausunderhållningen lär i alla fall bli bättre – Hasse gör 1 500 på foten!«

Och så kom Matchen. Det var en avprogrammering i expressfart. Inte bara för målen, för finterna, för comebacken, utan för att han också var så nyttig för laget. Han fångade in bollen, höll undan motståndarna, gav sina medspelare tid att hinna upp i anfallet.

– När jag började spela igen var jag orolig: har jag det fortfarande i mig? Har jag kvar tekniken?

Jag upptäckte att det var som att ha lärt sig ett språk ordentligt. Även om det kändes helt borta så räckte det att vara en vecka i det där landet igen. Allt kom tillbaka, säger Hasse Blomqvist.

– Är du medveten om hur ifrågasatt du var?

– Jag förstår det. Hade jag varit supporter till ett lag som värvade en spelare som varit skadad i flera år hade jag också sagt »vad fan är det här?«. Men folk måste förstå att jag inte är köpt för att leda laget som en nummer 10. Jag är köpt för att göra den där dribblingen, slå den där öppnande passningen, kanske fixa en straff. Jag är effektiv. På en halvtimme kan jag skapa mer än vanliga spelare gör på en hel match.

– Nu när du gått skadad igen, hur viktigt är det att ha gjort den där matchen?

– Malmömatchen är bara en match i hela Allsvenskan. Vem minns den om ett år? Då kanske folk minns 5-2-matchen mot Öis istället. Ett lag som IFK Göteborg ska inte behöva prata om enskilda matcher, segrarna ska bara vara en del av någonting större. Besegrar man Malmö med 3-0 ska man inte slåss om en nionde-, tiondeplats i tabellen, man ska slåss i toppen. Vi måste vinna flera matcher i rad.

Annons

– Men vad betydde matchen för dig?

– Jag var värd det som hände. Ingenting kunde vara mer rättvist. Samtidigt har jag ännu inte gjort en match som jag är nöjd med i IFK. Jag är bara nöjd när jag varit precis så bra som jag kan. Då måste jag först vara frisk och spela kontinuerligt, nå den där jämnheten i att regelbundet producera mål och målchanser. Lika skönt som det var att sätta två mot Malmö, lika besviken var jag när vi spelade 0-0 i de två matcherna som följde. Där borde jag ha presterat bättre.

– Hur blev du sådan?

– Jag vet inte. Människor är som de är. Jag ser bara ingen anledning till att fundera på saker som jag gjort bra. Jag mår nästan lite dåligt när jag tänker tillbaka på matcher, jag är så fokuserad på det som kommer. På att göra bra ifrån mig då.

– Är det därför du tränar så hårt?

– Nej, det gör jag för att det är så kul att komma ut på planen och spela fotboll. Glädjen måste alltid styra över träningen, inte kritiken. Tränar jag bara för att göra en grej bra, då är det inte roligt längre. Och är det inte roligt blir det inte heller bra. De tränare som inte förstår att det ska vara kul att vara på en fotbollsplan har inte i elitfotbollen att göra. Just den biten var Torbjörn Nilsson bra på. Han var min första kontakt med lekfull träning. Bosse Johansson är också noga med att alla mår bra.

– Du har alltid tränat ensam med boll. Var finns glädjen i det?

– Jag tittade mycket på Romario när jag var 15, 16 år gammal. Jag ville bli som honom, som han var då. Jag tittade på hans stil och tränade in hans finter och ju mer jag tränade desto större övertag fick jag mot de andra spelarna. Folk har frågat mig om »man föds sån« som jag är. Det är som att fråga om man kan dansa från födseln. Jag har tränat fotboll sedan jag var sex. Jag har till och med mörkertränat med boll.

– Mörkertränat?

– På vintrarna, när jag fick invänta att planerna blev lediga, kunde det hända att klockan blev elva innan de sista spelarna drog. Sen släcktes elljusen och jag fick driva i mörkret. Det är svårt att veta var man har bollen då. Det blir jäkligt viktigt att hålla den nära kroppen. Det är bra för tekniken.

Jag skrattar. Hasse säger:

– Folk har kallat mig galen. Flickvänner, kompisar, föräldrar…

– Också dina föräldrar?

– Mamma någon gång. Jag trivdes med det.

– Med att bli kallad galen?

– Med att träna så mycket. Jag skulle gärna träna så mycket nu också, men jag måste hålla igen för kroppens skull.

– Men vad är det som är så kul?

– Det är svårt att säga… det är en sån tillfredsställelse bara att få springa med bollen. Att känna känslan av att ingen kan ta den ifrån mig.

 

På träningen tränar Hasse i orange väst tillsammans med Diallo, Sampo Koskinen, de ännu inte spelklara Fredrik Risp och »Ölme«, unge Marcus Holmqvist, den där andremålvakten jag aldrig lärt mig namnet på… I väst är det inte lätt att övertyga. Under match är det starkt av ett av dessa andraval att ta plats. Här ställs de som grupp mot samtliga spelare Bosse Johansson anser har bättre dagsform.

Laget med väst lyckas sällan hålla fler än två, tre passningar inom laget innan någon av motståndarna bryter. »Startelvan« trycker på konstant, kommer runt på kanterna, passar sig fram i mitten, dominerar hela planen. Hasse löper mest omkring utan att få bollen.

Från grässlänten vid sidan av planen är scenen meditativ. Dunsandet från läderkulan. Spridda stön och utrop från spelarna. Bosse Johanssons avlägsna hojtande.

Från skogsvägen på andra sidan planen följer två poliser hela träningen från sin patrullbil. En turistkryssare, »Buss-Ola Hjo«, glider långsamt förbi efter ett obligatoriskt stopp på Kamratgården.

Här sitter de allvarliga unga män man alltid hittar vid sidan av de mer populära svenska lagens träningar. Men också en rad gentlemän i 70-årsåldern, sommarlediga skolbarn i cykelhjälm, semestrande fäder med söner.

En kille som ser ut att vara nio bär en blåvit tröja med »Bebben« tryckt på ryggen. Jag hade velat fråga hans pappa hur det hela gick till. Hur fick han sin son att gilla detta glanslösa, bergochdalbanepresterande lag?

Själv fastnade jag på den tiden när det var lätt att fastna. IFK Göteborg fanns förstås med som bakgrundsbrus när jag växte upp, det var ändå 80-tal och Göteborg. Några matcher gick det inte att missa: SM-finalerna mot Öis 1985, Europacupmötena mot Barcelona 1986, Uefacupfinalerna mot Dundee. Men det var min bror, inte jag, som brydde sig om fotboll. Det ändrades först 1993.

Att det hände då är självklart: spelarna, segrarna, stämningen. Numera betraktar jag mitt supporterskap som en irrationell svaghet, ungefär som sprutskräck eller spindelfobi: i det förflutna finns en förklaring, men dess koppling till nutida förhållanden är oklar.

Efter halva träningen beordras Crossa och Diallo ta av sig västarna, på »Långås« och Karl Svenssons bekostnad. Diallo sitter lojt i gräset och håller leende upp västen till Bosse Johansson. Bosse tar emot den, och precis när han är på väg bort snärtar han till med västen bara någon centimeter framför Diallos ansikte.

Senare, under några avslutande man-mot-man-ruscher säger Johansson högt, så att alla hör det: »Tänk om han kunde springa så under match!«

Diallo, som spelat i Norge, som har syster i Göteborg, förstår precis så mycket svenska att den kommentaren inte passerar förbi.

Bosse Johansson är inte bara mysfarbror.

Efter träningen stannar Hasse Blomqvist kvar i den bortre änden av planen. Ensam med bollen nöter han rusch efter rusch mot målet, avslutar varje gång med en markare perfekt placerad invid vänster stolpe. Han springer med korta steg. Fintar höger, fintar vänster, fintar höger, fintar vänster, går åt höger och rullar ännu en gång in bollen vid stolproten.

Bosse Johansson står i andra änden av planen och betraktar Hasse en stund. Bosse får syn på mig, säger:

– Han är makalös. Det är inte ofta man ser sådana färdigheter. Och han använder dem på match också. Jag frågar Hasse om det aldrig släpper i huvudet på honom under match, om han aldrig försöker gå hela vägen, göra en Maradona.

– Jag måste komma mer in i det först, säger han. Det behövs mer träning, fler matcher, spel kontinuerligt. Är du otränad tappar du lätt koncentrationen, tittar upp för att värdera läget, fattar felbeslut. Men har jag mer spring i benen och allt sitter, så kommer det bara. Det är länge sedan det hände nu. Senast var i Superettan. Då gick jag från halva plan några gånger.

– Är det svårast fysiskt eller psykiskt? undrar jag.

– Det är inte svårt. Det handlar bara om träning… och vadå psykiskt?

– Det måste kräva ett ganska speciellt psyke. Att försöka dribbla av ett lag men fastna ser ju lite dumt ut. Då är det säkrare att passa.

– Jag vet inte, säger Hasse. Drar man tre gubbar och fastnar på den fjärde ser man inte så jävla dum ut heller.

 

När det återstår en kvart av matchen mot Örebro går ett sus genom publiken. Hasse Blomqvist står vid avbytarbåset, han har tagit av sig jackan. Klacken börjar: »HASSE Blomqvist, HASSE Blomqvist, HASSE Blomqvist…« Till och med en liten klick på sittplats skanderar, »Vi vill se, Brasse-Hasse, vi vill se, Brasse-Hasse.«

Hasse fick rätt. Han har varit borta en månad, bara gjort två träningar med laget, ändå blev han uttagen till truppen direkt. Bosse Johanssons tro på honom måste vara enorm.

77 minuter och 45 sekunder in i matchen tillkännager speakern: »IFK Göteborg gör ett byte. Ut går nummer 24 Mamadou Diallo. Han ersätts av nummer 21, Hasse Blomqvist!«

Blåvitt leder redan med ointagliga 3-0, den här dagen är det Jonas Henriksson som gjort två, skapat det tredje och fått stående ovationer av publiken. Nu möts Hasse av samma jubeldecibel – innan han går in på planen. Alla älskar comebacksagor. Alla älskar outsiders. Men jublet för Hasse Blomqvist är mer komplicerat än så.

Alla som håller på ett lag vet hur det kan förvrida ens perspektiv. Håller man på Djurgården så gillar man att Zoran och Sören är kaxiga – oavsett om man i alla andra sammanhang vill ge kaxiga personer på käften. Håller man på AIK älskar man när Mats Rubarth får tokspel och Krister Nordin manglar smalben, även om man till vardags är en mycket fridsam figur. Att hålla på IFK har krävt andra kompromisser.

10 september 1996 satt Mats Jingblad inför ett pressuppbåd i Göteborg. Det var dagen före premiärmatchen i Champions League mellan IFK och Rosenborg, och journalisterna försökte pressa Blåvittränaren genom att prata om Rosenborgs attackfotboll och publikfriande spel. Jingblad skrattade:

– Då får det bli så. De underhåller, men vi vinner.

Det var ett fantastiskt uttalande. Det sammanfattade allt IFK stod för.

Problemet var att klubben inte vann mot Rosenborg. Snart vann man inte mot någon annan heller. Och först då, när segrarna var borta, vaknade suget efter den där bortrationaliserade kryddan: underhållning.

Jublet för Hasse Blomqvist – efter en bra match mot Malmö, anonyma framträdanden mot Öster och Halmstad och därefter ett skadeuppehåll – är mätaren som visar exakt hur förträngt suget har varit.

Det dröjer fyra minuter innan Hasse får tag på bollen. Han rycker direkt, publiken svarar »öööööööÖÖÖÖÖÖÖHHHH!«… och så förlorar han bollen. Sedan gör han den, finten jag sett honom nöta om och om igen på träning, finten som var den enda behållningen i 0-0-matchen mot Öster. Först en rörelse åt höger, sedan, när backen tagit ett inprogrammerat steg åt det hållet, drar han med sig bollen åt motsatt håll och är förbi. Backen hinner ikapp och det blir ingenting av chansen. Men i dag är det ingen som bryr sig: »HASSE Blomqvist! HASSE Blomqvist! HASSE Blomqvist!«

I korridoren utanför omklädningsrummet får Jonas Henriksson, Bosse Johansson och 4-0-skytten Mikael Sandklef mest uppmärksamhet. Jag vandrar mot utgången med Hasse och frågar vad en back egentligen kan göra i det där läget.

– Lägga sig och hoppas på frispark, säger Hasse. Eller dra ner mig.

Utanför entrén stoppas han av en småsjavig typ som står och hänger mot gallergrinden. Killen lägger armen om Hasse:

– Hasse, vad du än gör, bli inte skadad igen. Snälla.

Hasse ler lite matt utan att säga någonting. Killen fortsätter:

– Du, kan du inte ta och träna de där musklerna runt skadan istället?

 

På Fotbollskväll visas Hasses fint. Ola Andersson säger: »Är det Hasse som lärt av Zlatan, eller Zlatan som lärt av Hasse?«

Några dagar senare berättar jag om det för Hasse. Han säger:

– Det är en jättefin fint, och den funkar alltid. Tänk vad kul för alla småkillar som tränar, som kan känna »kolla, den tränar vi in«! Själv lärde jag mig den av Ronaldo. Jag såg den på TV, jag tror det var när han spelade i Barcelona.

– Tänk ändå vad svältfödda vi är, säger jag. En enda fint, och Fotbollskväll går i spinn.

– Men det är ju det fotboll handlar om! Det är underhållning. Om finten resulterat i mål eller i alla fall ett farligt läge hade jag också varit nöjd. Nu var det skit samma. Men TV har den fina egenskapen att de kan klippa bort fortsättningen, och det tackar jag verkligen för ibland.

 

Benen trummar på. Snabb flåsandning. En rörelse åt höger med bollen, sedan rycket åt vänster. En överstegsfint åt höger, en åt vänster, en åt höger och så skott: in i målet vid stolproten.

Hasse hämtar bollen ur maskorna, vandrar ett trettiotal meter ut på planen… och börjar om. Blicken på bollen, finta höger, finta vänster, gå höger, passera den tänkta motståndaren, korta snabba steg, ännu en fint och så avslut. I den andra änden av planen nöter »Ölme« och Hjalmar Jonsson distansskott. Alla andra har lämnat träningen för länge sedan.

Jag minns hur Stefan Lundin sommaren 2001 sade till mig att den stora utmaningen var att skapa en träningskultur. Att få spelarna att träna för sin egen skull, inte för att han som tränare ville det.

Stefan Lundin fick ta mycket skit innan han lämnade Kamratgården. Jag tror att han framför allt var för lik Roger Gustafsson. De hade samma idéer om fotboll, samma politiska uppfattning, samma bistert korslagda armar, till och med samma frisyr. Där satt de uppe i skogen, på en halvmils avstånd från publik, medier och vardagsliv, och bekräftade snarare än utmanade varandra.

Stefan Lundin, en gång själv klubbdirektör, hade alldeles för stor förståelse för de ekonomiska begränsningar Roger målade upp. Roger Gustafsson, en gång själv tränare, hade alldeles för stor förståelse för lagets mediokra spel. I en intervju i Göteborgs-Posten använde Stefan Lundin nyligen uttrycket »skyddad verkstad« om sin tid i Göteborg.

När klubben var på väg att åka ur Allsvenskan hösten 2002 fick spelarna en ledig dag för att skingra tankarna. Håkan Mild for ändå upp till Kamratgården för att träna, och blev utom sig när han upptäckte att han var ensam. Hade det där hänt i dag hade han fått sällskap. Förmodligen hade han kommit tvåa till planen.

Hasse säger:

– Maradona sade »ge mig en boll och tio minuter ensam på en plan, och jag får ut mer av det än vilken träning som helst«. Han var ju inte heller född med den teknik han hade. Under en match har en genomsnittlig spelare kontroll över bollen i knappt två minuter. Tränar du ensam med boll i tjugo minuter om dan, så inser du vilket försprång du får.

– Är det något speciellt du vill förbättra?

– Jag vill bli bättre på allt. Och då menar jag inte stå och trixa, utan kunna göra saker med fart under match. Det är det all träning är till för. Jag ser det inte som att jag stannar kvar efter jobbet när jag tränar själv. Jag ser det som att jag är fotbollsspelare. Det är liksom det här jag gör.

– Du är inte rädd att du tränar för mycket igen? Inom längdåkningen finns det gott om folk som tränat för hårt, och som blivit bra först när de trappat ner.

– Längdåkning är en fysisk sport. När det gäller det fysiska tror jag att människan nått sina gränser. Men tekniken har inga gränser. Eller – det har den väl, men människan har lång väg att gå. Kolla bara på sjölejonen.

Egentligen är associationen inte långsökt – den som en gång sett ett sjölejon leka med en boll lär inte glömma det. Ändå är liknelsen tillräckligt förvånande för att hjärnan, när de olika nervbanorna kopplat rätt där uppe, ska tacka genom att beordra fram ett litet leende.

Efter Malmömatchen frågade en SVT-reporter hur Hasse fick sin fläskläpp, och han svarade: »Jag sprang in i nåt av Malmös torn. Jag minns inte vad det hette.«

Som charmigt slarvig bohem med verbal intelligens är han på ett sätt en klubbledares imagemässiga dröm. Sett till antalet spelade minuter för laget är Hasse den spelare som används överlägset mest i IFK:s marknadsföring. I Västra Frölunda dominerade hans ansikte så totalt att hans agent Kent Carlzon ironiskt undrade om klubben inte hade någon annan spelare de kunde använda.

Hasse Blomqvists särart i det svenska fotbollsklimatet har inte bara gett honom fördelar.

Han är en av Allsvenskans mest kända profiler.

Han är 28 år gammal.

Han har spelat färre än 20 allsvenska matcher från start.

Ständiga skador och nästan fyra års speluppehåll rymmer inte hela svaret på den gåtan. Han kom till Västra Frölunda som 15-åring, och tog plats i vad som då var Sveriges bästa pojklag. »Frågan var inte om Frölunda skulle vinna matcherna, utan om Frölunda skulle vinna med fyra eller fem mål«, som Hasse säger. Redan då var han tekniskt överlägsen sina motståndare, många av de dribblingar han använder i dag var redan inövade. Men regelbunden A-lagsspelare blev han först när han var 23. Åren fram till dess var fyllda av besvikelser.

Studerar man en ålderskurva över när svenska elitfotbollsspelare är födda så dominerar de som firar sin födelsedag tidigt på året. När så marginella skillnader i storlek har så avgörande följder är det begripligt att Hasse Blomqvist, 172 centimeter som färdigväxt, missgynnades av sin korthet. Här ryms mycket av förklaringen till varför Allsvenskans korta spelare alltid har bra teknik: de andra har sållats bort.

– Trots att jag tränade mer än alla andra, trots att jag älskar sporten, fick jag inte spela, säger Hasse Blomqvist.

Han var tillräckligt besatt för att fortsätta kämpa, dessutom tillräckligt bra för att periodvis spela från start och regelbundet göra inhopp. Han kände sig ändå felbehandlad.

– Jag tycker att man ska se framåt som ungdomsledare. Väljer man mellan en spelare som spelar exakt som 21 andra i laget, och en kille som är helt annorlunda, tar dribblingar, sätter mål, men är sämre defensivt, vem tar man då? Som jag ser det är valet lätt.

Västra Frölundas olika juniortränare delade inte hans syn. I anfallet fanns redan den lika korte, men fysiskt starkare och mer hårdjobbande, Tomas Rosenkvist. Hasse Blomqvist konkurrerade med killar som var långa och starka i luften.

– Många juniortränare tränar unga lag för att förverkliga sig själva. De vill nå ära, status, stärka sina aktier. »Vinner vi i dag kanske jag får träna reservlaget istället, sedan kanske A-truppen, sedan ett ännu större lag!« De gör det på bekostnad av små bräckliga individer. Istället borde de lyfta fram spelare som kan ha mycket större potential längre fram.

Hasse säger att de – han vill inte nämna några namn – försökte tvinga honom att utmana mindre och delta mer i försvarsspelet. Att de »försökte ta ifrån honom passionen«, men att det inte gick.

När jag föreslår att det kanske låg något i vad hans tränare ansåg, säger han:

– De som följt mig genom åren vet att jag inte ändrat mig det minsta. Jag har fått kämpa i motvind, och den fighten har jag vunnit. De som blivit behandlade som mig ska veta att det kan gå. Fortsätter man att göra som man vill, så får man en dag revansch på de där människorna och kan skratta åt dem.

 

IFK Göteborg-Gif Sundsvall, 23 juni. Blåvitt står fast vid årets vana att följa upp fantastiska matcher med mediokra.

En första halvlek med spelövertag utan vassa avslut följs av en andra så hopplöst usel att klacken är knäpptyst under nästan fem minuter i slutet av matchen. Att sjunga »jobba, jobba, jobba« hade bara ökat misstagsfrekvensen.

Hasse hoppar in i andra men får inte uträttat något. Matchen slutar 1-1 och IFK behåller sitt sorgliga tabelläge. Hela tillställningen är så deprimerande att jag cyklar hem direkt efter matchen och ringer honom på hans mobil istället.

– Jag orkade inte stanna kvar och höra någon prata om skiten. Jag ville bara hem, säger jag.

– Hade jag inte varit tvungen att byta om hade jag också stuckit direkt, säger Hasse. Vi var riktigt usla i dag. Det var som om vi inte hade orken. Vilken skitmatch.

Sedan berättar han att han fått ont i foten igen. Den här gången höll det i två matcher.

 

Dagen därpå letar Hasse och jag efter ett kvällsöppet kafé i Majorna. Trots att han bott där ett halvår har han noll koll på ställena. Han bor i en tvåa på Styrmansgatan tillsammans med flickvännen Marina.

– Än så länge, säger han. Jag kan inte vara lätt att leva med.

Hasses mobiltelefon ringer. Jag hör att han pratar om sin skada och kan inte låta bli att smyglyssna på samtalet.

– Jag pallar inte mer nu. Det måste hända något som löser det här, annars får jag lägga av. Jag kan inte fortsätta få nya skador efter varje match.

Han lägger på.

– Vem var det där? frågar jag.

– Det var bara en intervju. Med GT.

– Du lät drastisk. Funderar du verkligen på att lägga av?

– Det är det klart jag inte gör! Jag kommer aldrig att sluta spela fotboll så länge jag har kvar benen. Jag är så jävla trött på att prata om skador bara. Ibland kan jag ljuga för journalister bara för att få lite andrum.

– Det lär du inte få när det där står i tidningen.

Hasse ser lite förvånad ut. Han frågar:

– Tror du det blir en nyhet?

– Det är klart det blir. Det kommer att vara startnyheten i både GT- och Expressensporten i morgon, annars är de fullständigt inkompetenta.

– Var jag så drastisk?

– Ja.

Hasse funderar en stund.

– Tja, egentligen kvittar det ju vad jag säger, för det påverkar ju inte mig ändå. Jag vet ju hur jag tänker.

– Hur tänker du då?

– Att jag måste vila från lagspel ett tag. Jag känner på match att jag spelar långt under min normala nivå. För att dra en back, för att utmana rättvänd som jag vill, måste du ha lurat honom i momentet innan och det kräver att du springer mycket. Kolla på Ronaldo, vilken kraft han har. Han kan ta sex, sju djupledslöpningar utan att få bollen, och ändå orka fullfölja när passningen slutligen når fram. Jag känner inte att jag har orken att göra det. Jag känner inte att jag kan bryta igenom. Jag behöver ta en riktig träningsperiod där jag tränar upp fysiken och konditionen ordentligt. Folk i IFK vill nog att jag tar den där perioden efter säsongen, men jag borde ta den nu.

– Har du pratat med Bosse eller Roger om det här?

– Nej. Jag får nog göra det i morgon.

Hasses mobiltelefon ringer igen. Den här gången är det en kompis som påminner honom om att de bestämt att de ska gå på bio i just detta ögonblick. Hasse ser förvånad ut.

Vi ger upp tankarna på det kvällsöppna kaféet och hamnar på en folktom thairestaurang med karaokescen. Hasse fortsätter att förklara sig:

– Jag har tänkt att jag kan träna upp orken efter hand, genom att spela match. Det är roligare så. Och så har det blivit som det blivit. Eftersom jag har spelat dåligt tränad så har jag fått nya skador, vilket gett dålig träning, som gett dålig form, nya skador, ännu sämre träning… det är en ond cirkel.

– Men du har väl inte direkt spelat mot din vilja?

– Inte mot min vilja. Men mot min… jag kände så här… äh, jag kan inte beskriva det riktigt. Får jag rätt matcher kan jag vara väldigt bra utan att vara fulltränad. Men för att vara bra i flera matcher måste jag vara fulltränad. Att jag har prestationsbaserad lön har också gjort att jag skenat upp mig lite och gärna velat vara med. Nu tänker jag att det är bättre att tänka på framtiden. Om jag tjänar mindre den här månaden är ointressant, då är det viktigare både för mig och för Blåvitt att Hasse Blomqvist kommer tillbaka till planen fulltränad och får en positiv snurr på fotbollen, i stället för den här negativa som det är nu. Får jag bara vara frisk och spela varje match kan jag tänka mig att spela ideellt.

– Menar du allvar?

– Jag menar bara att jag alltid drömt om att få spela en hel säsong. Det har aldrig hänt mig hittills. Jag är så nyfiken på vad som skulle hända om jag fick spela en hel säsong. Vad skulle hända med Hasse Blomqvist?

 

Nästa dag är Hasse på GT:s löpsedel, han toppar GT:s och Expressens sportbilaga. Text-TV:s sida 313 har rubriken »Hasse Blomqvist funderar på att sluta«.

Dagen därpå tränar han med laget igen.

På kvällen dröjer det innan jag får tag på honom på hans mobiltelefon.

– Har du ångrat dig? undrar jag.

– Jag har ju inte sista ordet i detta, svarade han efter en kort tvekan. Tränaren vill att jag ska vara med direkt. Jag vill vänta juli månad ut. Jag ska mest träna kondition och styrka nu. Löpning på höjdhoppsmadrass, simning med fenor, styrketräning. Så får vi se hur det blir i övrigt.

På söndagen tas han ut i truppen mot Enköping.

I andra halvlek hoppar han in.

Och jag minns speciellt en av alla de saker han sade på den där thairestaurangen:

– Egentligen skiter jag i kritik, för jag vet att jag kan mer om fotboll än de flesta. Samtidigt är jag väldigt känslig för kritik, eftersom jag fått så mycket beröm av publik och media. Får man höra hundra grejer som är bra grubblar man lätt över den dåliga. Jag vill hela tiden vara till lags. Jag vill att folk ska säga »den där värvningen av Hasse Blomqvist, den var bra. Han visade verkligen att han höll.«