Du gamla, du nya

Offside punktmarkerade U21-landslaget, från den darriga uppladdningen i Trelleborg till triumfen i Prag, för att finna svaret på en fotbollsfilosofisk fråga.

Ja, jag förstår precis vad Leffe Troedsson menar. Det är som en jävla film. U21-landslagets målvaktstränare står lutad mot ett kravallstaket i ett underjordiskt parkeringsgarage i Prag och har lika svårt som alla andra att formulera vad han precis har varit med om.

Spelarna som omger honom ser vimmelkantiga ut. Även de som – likt Ludwig Augustinsson – håller sig till Coca-cola, även Isaac Kiese Thelin, som bär solglasögon trots att vi befinner oss under marknivå, och Simon Gustafsson, som har tagit på sig Sam Larssons matchtröja och håller en öl i vardera handen. Dessa U21- spelare som nu letar ord för att förklara hur det kom sig att de vunnit Sveriges första mästerskap sedan farfar var ung. Som prövar ord som »energi« och »vilja«, som talar om »förberedelser«, om att »vara kompakta«, om att »göra motståndarna dåliga«. Som om igen försöker förklara hur det känns: säger att de är väldigt glada, säger att de är euforiska, säger, som Oscar Lewicki, att de »inte är särskilt bra på att prata om det där med känslor«. Till sist är det kanske Joseph Baffo som sammanfattar det hela bäst. Baffo, som suttit på en avbytarbänk i Halmstad hela hösten, som nu har halkat in i turneringen för att Emil Krafth blev skadad, mätt sig med storstjärnor som Harry Kane och Bernardo Silva och fått höra sitt namn skanderas av de tusentals hitresta svenska supportrar som fortfarande hörs larma och jubla därute i natten. Baffo säger inget alls, han bara ler och håller upp sin guldmedalj mot åskådarna.

Annons

Laget har redan döpts till »Det nya Sverige«. De har fått mängder av svenskar att tro på att det, trots allt, finns en lysande framtid för landets fotboll. På att denna sensationella seger ska bli ett förebud om framgångar för framtida A-landslag. Framför de församlade reportrarna talar förbundskapten Håkan Ericson om att det här är spelare som har lärt sig att vinna, som har lärt sig att klara av extremt pressade situationer, som ska sätta press på A-landslagsspelarna underifrån och gradvis åstadkomma en förändring. Sedan bara ler han, han också, och låter sig ledas bort till efterfesten.

Och själv frågar jag samma sak som jag har frågat mig under hela resan. Vad är det här för ett lag egentligen? Är det, som det heter i alla de euforiska rapporter som spridits efter segern, laget som ska leda svensk fotboll in i framtiden?

 

Ända sedan det svenska ungdomslandslaget spelade sin första match, mot Danmark 1952, har det varit föremål för samma grundläggande fråga: Vad ska man ha det till egentligen?

Diskussionen har liknat den som vanligtvis omgärdar politiska ungdomsförbund: Är det till för att skola lojala partiarbetare och fostra dem i moderpartiets ideologi? Eller för att ta till vara ungdomarnas idealism och i experimentell anda låta dem odla mer radikala idéer? För ungdomslandslagets del handlade det länge enbart om det förstnämnda: att låta spelarna få en första känsla av att ha en gul tröja och ett par blå byxor på sig. Men på 70-talet, när A-landslagets spelstil började systematiseras – när moderpartiet fick en genomarbetad ideologi – då blev det också en stridsfråga vilken ideologi ungdomen skulle skolas in i. U21-kaptenerna Sven-Göran Eriksson och Tord Grip tvingades lämna jobbet eftersom de inte ställde upp på förbundskapten »Laban« Arnessons idéer.

Logga in eller skapa ett konto för att läsa vidare

Kom igång med din gratis provperiod!

0 kr första två månaderna. Därefter 35 kr / månad. Avsluta när du vill. Pengarna dras varannan månad.

  • Magasinet i din brevlåda
  • Alla utgåvor som PDF
  • Allt webbinnehåll
  • Avsluta när du vill
Kom igång nu!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

Har du redan konto?

Glömt lösenord?