Du gamla, du nya

Ja, jag förstår precis vad Leffe Troedsson menar. Det är som en jävla film. U21-lands­lagets målvaktstränare står lutad mot ett kravall­staket i ett under­jordiskt parkerings­garage i Prag och har lika svårt som alla andra att formulera vad han precis har varit med om.

Spelarna som omger honom ser vimmel­kantiga ut. Även de som – likt Ludwig Augustinsson – håller sig till Coca-cola, även Isaac Kiese Thelin, som bär solglasögon trots att vi befinner oss under marknivå, och Simon Gustafsso­n, som har tagit på sig Sam Larssons matchtröja och håller en öl i vardera handen. Dessa U21- spelare som nu letar ord för att förklara hur det kom sig att de vunnit Sveriges första mästerskap sedan farfar var ung. Som prövar ord som »energi« och »vilja«, som talar om »förberedelser«, om att »vara kompakta«, om att »göra motståndarna dåliga«. Som om igen försöker förklara hur det känns: säger att de är väldigt glada, säger att de är euforiska, säger, som Oscar Lewicki, att de »inte är särskilt bra på att prata om det där med känslor«. Till sist är det kanske Joseph Baffo som sammanfattar det hela bäst. Baffo, som s­uttit på en avbytarbänk i Halmstad hela hösten, som nu har halkat in i turneringen för att Emil Krafth blev skadad, mätt sig med storstjärnor som Harry Kane och Bernardo Silva och fått höra sitt namn skanderas av de tusentals hitresta svenska supportrar som fortfarande hörs larma och jubla därute i natten. Baffo säger inget alls, han bara ler och håller upp sin guldmedalj mot åskådarna.

Laget har redan döpts till »Det nya Sverige«. De har fått mängder av svenskar att tro på att det, trots allt, finns en lysande framtid för landets fotboll. På att denna sensationella seger ska bli ett förebud om framgångar för framtida A-landslag. Framför de församlade reportrarna talar förbundskapten Håkan Ericson om att det här är spelare som har lärt sig att vinna, som har lärt sig att klara av extremt pressad­e situationer, som ska sätta press på A-landslags­spelarna underifrån och gradvis åstadkomma en förändring. Sedan bara ler han, han också, och låter sig ledas bort till efter­festen.

Och själv frågar jag samma sak som jag har frågat mig under hela resan. Vad är det här för ett lag egentligen? Är det, som det heter i alla de euforiska rapporter som spridits efter segern, laget som ska leda svensk fotboll in i framtiden?

 

Ända sedan det svenska ungdomslandslaget s­pelade sin första match, mot Danmark 1952, har det varit föremål för samma grundläggande fråga: Vad ska man ha det till egentligen?

Diskussionen har liknat den som vanligtvis omgärdar politiska ungdomsförbund: Är det till för att skola lojala partiarbetare och fostra dem i moderpartiets ideologi? Eller för att ta till vara ungdomarnas idealism och i experimentell anda låta dem odla mer radikala idéer? För ungdomslandslagets del handlade det länge enbart om det förstnämnda: att låta spelarna få en första känsla av att ha en gul tröja och ett par blå byxor på sig. Men på 70-talet, när A-landslagets spelstil började systematiseras – när moderpartiet fick en genomarbetad ideologi – då blev det också en stridsfråga vilken ideologi ungdomen skulle skolas in i. U21-kaptenerna Sven-Göran Eriksson och Tord Grip tvingades lämna jobbet eftersom de inte ställde upp på förbundskapten »Laban« Arnessons idéer.

Tjugo år senare, vid millennieskiftet, blev U21-landslaget tvärtom ett tillhygge för journalister som ville kritisera A-landslaget. I Offside framställde Olof Lundh ungdomarna som »nyskapande« och »sexiga« i motsats till de trötta »terränglöpare som springer i A-landslagets tröjor«. På samma sätt väckte semifinalisterna från U21-EM 2009 glädje och entusiasm på ett sätt som inget A-landslag gjort sedan 1994.

 

Och engagemanget i det där ungdomsförbundet har varit berättigat. Historiskt sett har framgångar för ungdomslandslaget alltid förebådat framgångar för det stora landslaget. 1971 nådde U23 (som det hette fram till 1976) – med Björn Andersson, Staffan Tapper och Ralf Edström – EM-kvartsfinal för första gången. Tre år senare fanns samma spelare med i det svenska landslag som blev femma i VM i Västtyskland.

Mellan 1986 och 1992 tog sig Sveriges U21-landslag till tre slutspel. I laget som 1992 spelade EM-final mot Italien fanns många av de spelare som två år senare tog VM-brons i USA. U21-landslaget som gick till EM-slutspel 1998, ledda av Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck, blev grunden i det A-landslag som samma förbundskaptener ledde till åttondelsfinal i VM 2002 och kvartsfinal i EM 2004.

Undantaget är U21-landslagen 2004 och 2009, vars EM-succéer aldrig översattes till liknande A-lagsframgångar. Kanske måste U-landslaget inte bara nå resultat utan också vara sammansatt på ett speciellt vis för att förvandlas till ett framgångsrikt A-landslag?

 

En varm junieftermiddag på Vångavallen i Trelleborg samlar U21-förbundskaptenen Håkan E­ricson sina spelare omkring sig.

Stämningen är sömnig. Skrålet från en studentbil överröstar tränarens inledningstal, de få funktionärerna på idrottsplatsen verkar alla sysselsatta med att förbereda Trelleborgs FF:s match mot Kristianstad i Division I Södra senare på kvällen, och det enda som påminner om stundens allvar är presstalesmannen, som kämpar i den skånska blåsten med den där vikskärmen med sponsornamn som måste finnas i bakgrunden när någon i det svenska landslaget intervjuas i TV. Men i förbundskapten Håkan Ericsons ansikte finns hela den svenska fotbollshistorien och alla dess motsättningar. Det går inte att se hans profil utan att tänka på »farsgubben«, som han kallar honom: Georg »Åby« Ericson, legendarisk förbundskapten för det svenska A-landslaget mellan 1971 och 1979. En scenpersonlighet som spelade piano, som älskade »fin fotboll« och publikens applåder men avskydde allt prat om teorier och system. En bra fotbollsspelare, tyckte Åby, behövde inga system: han skulle kunna improvisera, spela på gehör.

Men »Åbys« son blev som så ofta faderns motsats: en akademiskt skolad tränare som misstror det improviserade och publikfriande men älskar det tydliga, som tror på strukturerna, på teorierna, på organisationen. Ericson är god vän med A-landslagets förbundskapten Erik Hamrén, spelar golf och äter middagar med honom, men det är omöjligt att inte tycka att han påminner betydligt mer om Hamréns föregångare Lars Lagerbäck: samma lågmälda saklighet, samma teoretiska grundlighet, samma brist på yvighet och effektsökeri. När Håkan Ericson själv får berätta om detta U21-landslag och deras resa till EM-slutspelet låter det som om han beskriver en brottningsmatch med farsgubben och hans idéer.

I början av kvalet bestämde han sig för att låta spelarna vara intuitiva: det var ju trots allt tidens anda, alla dessa unga kortpassningsspelare som ville uttrycka sin personlighet med flärdfullt spel. Men efter ett par tunga nederlag (0-2 borta mot Polen, 1-5 borta mot Grekland), när kvalet i princip redan var förlorat, kallade Ericson till ett möte i Malmö för att rensa luften. Nu måste det vara slut på naiviteten, enades man. Slut på det individualistiska, det intuitiva, det frejdiga. Nu måste det handla om lagarbete, om att underordna sig den gemensamma idén. Ut åkte spelare som M­attias Johansson, Simon Thern och Viktor Claesson, trots att de gjorde succé i sina klubblag.

Det blev vändningen. Efter seger över Turkiet i den avslutande gruppspelsmatchen och ett gast­kramande playoffdrama mot Frankrike lyckades man ta sig vidare. Båda gångerna efter ett baklängesmål i slut­minuterna som höll på att slå ut Sverige, båda gångerna efter ett ännu senare svenskt mål som replik.

Ericsons landslag hade hittat sin riktning. När truppen presenterades inför EM berättade han om hur lojalt Kristoffer Olsson tog beskedet att han skulle bänkas mot Frankrike, trots att han gjort hattrick mot Turkiet i den föregående matchen: Ericson kunde fortfarande få rysningar när han tänkte på det. Därför finns Kristoffer Olsson med på gräset i Trelleborg, trots att han knappt har spelat i vår. Därför finns Joseph Baffo och Pa Konate med, trots att de suttit på bänken för Halmstad och Malmö FF. Därför finns Branimir Hrgota med, fast han varit långt ifrån ordinarie i Borussia Mönchengladbach: därför ignorerar Håkan Ericson alla oroliga bedömare som menar att form är viktigare än gamla meriter.

Av de åtta lag som kvalat in till VM i Tjeckien är Sverige rankat sjua. Motståndarna i gruppspelet tillhör alla Europas stormakter – Italien, England, Portugal. Det är inte bara Dödens grupp, som någon sade, utan Överdödens grupp. Få människor tror på Sveriges möjligheter att ens gå vidare. Det som måste fram i EM-slutspelet, sade Håkan Ericson när truppen presenterades, är »de gamla klassiska svenska sakerna«. Disciplin. Organisation. Hårt arbete för laget.

 

Och det är just vad som förbereds under lägret på Vångavallen. En klassiskt svensk strategi, för att möta favorittippade motståndare som har bollen stora delar av matchen. Anfallare som jobbar hårt för att slita sönder motståndarnas uppspel. Kompakt spel, snabba spelvändningar.

– Tätare ihop, innermittfält, de ska aldrig kunna gå mellan er! skriker Håkan Ericson. Snabbare uppspel! Inte fastna, det kommer England och Italien att gilla. Behåll spelytan, har vi slagit åtta spelare så ska vi fortsätta att ha slagit åtta spelare. Jag vill förtydliga, inga överdrivna passningar!

Längst ner i backlinjen, för att sätta igång de där uppspelen, ligger Oscar Lewicki. Lewicki som skulle kunna personifiera de »gamla klassiska svenska sakerna«, Lewicki som Ericson ständigt berömmer för hans defensiva medvetenhet. Om det här är ett politiskt ungdomsförbund är Lewicki den blivande partisekreteraren: saklig, skärpt, genomprofessionell. Den lille defensive mittfältaren menar att krismötet i Malmö var avgörande för att Sverige skulle ta sig till slutspel, att detta Sverige då sökte sig tillbaka till något viktigt.

– Vi kommer aldrig att bli ett Spanien. Vi har inte 80 miljoner människor att välja och vraka mellan, som Tyskland. Vi måste se på det vi är bra på, organiserat försvarsspel. Det måste till ett nytänk.

Han ler snett.

– Eller ett gammaltänk.

Men med i Trelleborg finns också det där andra. De som utmanar systemet.

Där finns karismatikern. Publikmagneten. Den vild­sinte retorikern som drar uppmärksamheten till partiet med sina utspel. Det är omöjligt att missa John Guidetti under dagarna i Trelleborg. Han är centrum och drivande kraft i »JG-maskinen«, som hans far och manager Mike Guidetti kallar cirkusen kring sonen. Han svämmar över av energi, han slänger käft med lagkompisarna på förortsslang – »abou!«, »broushan« – han störtar fram till de tonåringar som dykt upp kring planen och låter dem ta selfies med honom innan de ens hunnit fråga, han håller improviserade inspirationstal till småkillarna som står bredvid planen med bollar i famnen:

– Fortsätt spela fotboll! I love it! Det är sommar, då ska man njuta!

Men frågar man Guidetti om spelmodeller, då blir han mer otydlig:

– Jag vet inte, det är mest utifrån man kan värdera sådant där. När man är inne i det, då bara händer det.

Guidetti är en av dem som inte har fått spela så mycket under våren. Han har varit bänkad i Celtic, är nu klubblös. Det tycks göra honom tänd på gränsen till vårdslös. En uppvärmningsövning med Ludwig Augustinsson förvandlar Guidetti till en brottningsmatch på liv och död. När han tappar boll under passningsövningen och den rinner över sidlinjen hamrar han ilsket in den i reklamplakaten.

När JG-maskinens lag förlorat det avslutande tvåmålsspelet går han ursinnig av planen och sätter sig i ett flyttbart spelarbås som har placerats med baksidan mot planen. Där får han snart sällskap av lagkamraterna som står honom närmast: Abbe Khalili och Joseph Baffo, Pa Konate och Robin Quaison, Isaac Kiese Thelin och Branimir Hrgota. När Guidetti börjar skälla på sina lagkompisar i tvåmålet för att de inte jobbade hem lägger sig ett gäng killar som satt sig på läktarraden ovanför i samtalet. De ger det hela ett inslag av opera.

– Bror, jag får dina skor, du är miljonär. Ey, så fett Adidas du har!

– Ey, Branimir, kaxig blatte!

Guidetti fortsätter att racka ner på lagkamraterna. Till sist tröttnar Robin Quaison:

– Håll käft, vi jobbade hem!

– Två jobbade hem, tre bajsade, svarar Guidetti.

Quaison ställer sig upp och går därifrån. Vice lagkapten Milošević slår sig ner på bänken utanför kuren:

– Guidetti, när du vinner snackar du, när du torskar snackar du!

Skratt och applåder. Guidetti reser sig ilsket och lämnar båset. När en av killarna ovanför ber om hans skor igen kan Guidetti inte låta bli att få sista ordet:

– Var inte så snål, yo!

Det finns fler outsiders i laget. När Håkan Ericson presenterade truppen berättade han att han efter­strävar en balans mellan pålitliga »kontinuitets­spelare« och publikfriande »rubrikspelare«, som kan avgöra en match men också försvinna ur bilden och lämna laget i sticket. Han presenterade en formel för hur många rubrikspelare man kan mönstra mot olika typer av motstånd. Mot sämre lag: 3–4 rubrikspelare; mot jämnstarka lag: 1–2 stycken; mot starkare lag: ingen alls. Alla Sveriges motståndare i EM-gruppen kan räknas till den senare kategorin. Och John Guidettis rumskamrat Sam Larsson är truppens mest utpräglade rubrikspelare. Han spelar dessutom i den holländska ligan, som Håkan Ericson är uttalat skeptisk mot, han tillhör inte gänget som utförde bragden i höstas och han är som person en bekymmerslös slacker och individualist. Men när jag frågar Larsson om saken har han inget emot att bli kallad rubrikspelare:

– Tycker han att jag är rubrikspelare så är jag rubrik­spelare. Jag skapar många rubriker.

Och när jag frågar honom om det nya och det gamla Sverige är han också ganska säker på sin sak.

– Det blir svårt om man inte anpassar sig till alla förändringar i fotbollsvärlden. Och jag är gärna med och bygger det nya Sverige.

 

En vacker junikväll i Lyngby, ett litet förorts­stadion norr om Köpenhamn, är det just den balansen som vållar Håkan Ericson huvudbry. Det är en vecka kvar till EM-premiären: Ericson jobbar under tidspress och har stor omsättning på spelare. Tre ordinarie spelare – Alex Milošević, Ludwig Augustinsson och Isaac Kiese Thelin – är borta på A-landslagsuppdrag. Efter bara tjugo minuter måste hans givna högerback, Emil Krafth, gå av planen med en skada som, står det mycket snart klart, kommer att hålla honom borta från EM. Det känns som om allt gungar. Visst lyckas den forechecking som a­nfallarna tränat på i Trelleborg: Guidetti snor bolle­n från en dansk back, fixar straff och utvisning och 1–0. Men mot tio man verkar Sverige, som förberett sig på att möta bollägande lag som Italien, oförmöget att ställa om och improvisera: den eviga svenska dödssynden.

Även försvarsspelet sviktar. Filip Helander har sett darrig ut i Malmö FF på sistone: nu kommer han på efterkälken vid en hörna, varpå Danmark kvitterar. Målvakten Patrik Carlgren är trög på fötterna och håller på att ställa till ett baklängesmål när han får en bakåtpassning. De tio danskarna dominerar och tar ledningen.

Det enda positiva är att Sam Larsson, som bytts in på mittfältet, kan spela Simon Gustafson fri med några minuter kvar och att Gustafson räddar Sverige från en förlust. Sam är också en av de få svenskar som är på gott humör efteråt och kan kosta på sig lite kritik mot kontinuitetsspelarnas oförmåga att föra spelet.

– Jag tycker generellt sätt att svenska lag är dåliga på att utnyttja elva-mot-tio-situationer. Man är inte tillräckligt noggranna i passningsspelet. Det var likadant när jag var i Blåvitt.

Men Håkan Ericson verkar fortfarande lite tveksam till sin rubrikspelare.

– Sam gör en del pigga saker. Men Sam tappar också bollen för oss en del.

 

Brno, Tjeckiens andra stad, har en vacker stadskärna med anor från medeltiden. Där är det svenska laget inkvarterat nedanför den monumentala gamla katedralen på toppen av Petrovkullen. Pa Konate erkänner att han är överraskad över att det är så fint:

– Jag trodde ju att det skulle vara som … som Polen.

Det här är områden som fick lida svårt av de svenska truppernas framfart under trettioåriga kriget. General Lennart Torstensson intog Olomouc (där nu Sverige ska spela sina första gruppspelsmatcher) och belägrade även Brno. Staden lyckades emellertid slå tillbaka svenskarna år 1645. Frigörelsen firas fortfarande med en stor festlighet varje år. Det är dessa minnen från fornstora dar som nationalsången talar om, och förr i tiden skulle sportjournalistkåren tvångsmässigt ha lyft fram dem i sin r­apportering. Nuförtiden anser man förmodligen att Gustaf II Adolfs insats för den evangelisk-lutherska läran saknar relevans för det svenska ungdomslands­laget, men där har man naturligtvis fel.

En konsekvens av trettioåriga kriget blev nämligen att katolicismens och de habsburgska kejsarnas makt befästes i nuvarande Tjeckien. Därför existerade också det habsburgska riket som politisk enhet och intellektuell gemenskap när fotbollen anlände ett par hundra år senare. Det var i detta habsburgska rike och i de länder som ingått i det – Österrike, Ungern, Tjeckoslovakien – som kortpassningsfotbollen utvecklades kring första världskriget. Spelstilen, en kontrast till den fysiska, engelska fotbollen, kallades på tjeckiska mala ulička, »lilla gränden«: lätt att förstå när man tänker sig hur någon tar sig förbi motståndarna genom att passa bollen i trianglar i en medeltida tjeckisk stads smala gränder.

En formlig invasion av centraleuropeiska tränare förde idéerna till Sverige, där de sedan dess har varit en ständig motpol till den brittiska huvudlinjen. Det är i spänningen mellan dessa båda idéer som detta ungdomslandslag har växt fram. Sam Larsson kanske inte vet det, men när han har kommit till Tjeckien har han kommit hem.

 

Anderstadion i Olomouc erinrar däremot mest om senare skeden i tjeckisk historia: de höga, futuristiska strålkastartornen skulle passa ovanför någon tungt bevakad gränsövergång i de gamla öststaterna. Där stöter vi på Håkan Mild. Han är här som bisittare för radiosporten och spelade händelsevis i det senaste, riktigt framgångsrika svenska U21-landslaget, det som nådde finalen i EM 1992. Det var andra tider, säger Mild. Han talar om en gemensam syn som genomsyrade den tidens svenska fotboll. Alla spelade i Malmö FF och IFK Göteborg och var inkörda på samma sätt att spela. »Extrem rollacceptans«, säger Mild. »Totalt lagtänk.«

De senaste åren har han, som sportchef i IFK Göteborg, haft mycket att göra med Sam Larsson. Han berättar om hur han försökte övertala Sam att inte hoppa av gymnasiet när det var åtta veckor kvar. Han tog mamma Larsson till hjälp, han tog Hannes Stiller till hjälp, men när Sam hade bestämt sig, då hade han bestämt sig.

– Själv, när jag hade en bit kvar på bygg- och anläggningsteknisk – som var en värdelös linje – sa till och med lärarna att ni kan väl lika bra sluta, för ni är ju ändå aldrig här. Och då sa jag det till min pappa och min pappa sa: »Visst, Håkan, det går bra, men då tar du ditt pick och pack och flyttar hem hit.« Det var det som gällde på den tiden. Nu går de ju fotbollsgymnasiet och det står bussar och väntar på dem och man förväntas tjata på dem om att de ska studera och det är helt lönlöst. Det är ungdomen nuförtiden. Sam, han har redan köpt en Audemars Piguet-klocka, och det är första året han är ute i Europa. Men å andra sidan: Han har gått sin egen väg, det är därför han är där han är nu.

Vi sätter oss på läktaren för att se träningen och börjar ägna oss åt avancerade spekulationer om start­elvan mot Italien. Mild menar att det faktum att Ludwig Augustinsson och Sam Larsson hamnat i samma lag kan tyda på att de är en möjlig vänsterkant. En väl samspelad enhet, som Mild känner till väl från IFK Göteborg.

– Ett helt omaka par, dessutom: Ludde, superprofessionell och ambitiös, och Sam som inte vill träna när det regnar och inte vill nicka för att han får ont i huvudet och tycker att han bara är bäst. I och för sig har han sådana specialegenskaper att han inte direkt behöver nicka, men ändå.

Mild har ändå ett varmt tonfall när han pratar om Sam Larsson. Han låter som den stränge läraren som pratar om busfröet som i hemlighet ändå är hans favorit­elev. Efter träningen går Mild ner till staketet och rufsar honom i håret, Sam tittar upp och ler blygt som en skolpojke med sitt fräkniga ansikte.

 

Det är presskonferens före matchen mot Italien. Håkan Ericson använder ordet »rollacceptans« två gånger. Mild nickar gillande. Men det ställs också skeptiska frågor. Håkan Ericson drabbades av utbrändhet för ett antal år sedan och har flera gånger kritiserats för att vara för fyrkantig och teoretisk. Det har inte alltid varit lätt för honom att vara sin fars son. En anonym enkät i en tidigare årgång av U21-lands­laget avslöjade att många av spelarna saknade förtroende för Ericson. Nu är det många som undrar om han kan hantera den press som ett EM-slutspel innebär.

Ericson slår ifrån sig:

– Jag har varit igenom stormar förr, både i livet och med U21-landslaget.

 

Mild får rätt. När matchen mot Italien börjar finns verkligen Sam Larsson därute till vänster på mittfältet. Mot Italien, laget som alltid lyckas få svenska ungdomar att verka naiva och taktiskt oskolade. Italien, som enkelt manövrerade ut svenskarna i EM 2009 och slog ut Håkan Ericsons förra kull i EM-playoffet 2013.

Men svenskarna tänker uppenbarligen bjuda upp till spel och utnyttja det faktum att detta är ett ovanligt offensivt Italien med ytterbackar som stöter långt fram. Samtidigt är Alex Milošević tillbaka i mitt­försvaret och sprider trygghet kring sig.

Och så, efter 25 minuters spel slår Filip Helander ett uppspel rakt i gapet på en italienare. Andrea Belotti blir fri men Milošević springer ifatt Belotti och kapar honom bakifrån. Straff och utvisning. 0–1, och en timme med en man mindre mot de durkdrivna italienarna. Därtill: Milošević avstängd i nästa match. All denna planering och så ska EM sluta så här. Jag svär att jag ser Lars Lagerbäcks bild sväva över gräset, som Obi-Wan Kenobi, jag svär att jag hör hans norrländska röst eka över arenan: »Man har inte råd med den typen av misstag på den här nivån.«

Och plötsligt finns det en lärdom att dra av Danmarksmatchen, den som precis verkade vara ett prov utan värde. Tänk på det, säger Ericson till spelarna i halvtid, tänk på hur jobbigt det var för oss att spela elva mot tio för en vecka sedan.

Nu betalar sig också Ericsons lojalitet mot sina spelare. I halvlek flyttas högerbacken Joseph Baffo, som suttit på bänken i Halmstad hela våren, in som mittback, i en backlinje som redan gjort fler rockader än någon kan räkna. Viktor Nilsson Lindelöf, som kallats in som reserv för Krafth för bara ett par dagar sedan, kommer in som högerback.

Sam Larsson byts ut.

Baffo är felfri. Italienarna blir mer och mer frustrerade över att de inte kan utnyttja sitt överläge. Plötsligt drar Hiljemark, Guidetti och Thelin iväg i ett anfall som mynnar ut i en hörna. En av de inövade varianterna: Lewicki möter vid bortre, drar den in mot mitten där Guidetti drämmer in den. Ja, JG-maskinen skramlar väldigt högt ibland, men nu har JG-maskinen levt upp till sitt snack. Nu står han bakom målet och drar igång de svenska fansen. Nu börjar man hoppas på oavgjort.

När den slutkörde Guidetti sedan måste gå ut, och Michael Ishak, som varit osynlig mot Danmark, kommer in, drar många efter andan igen.

Men Ishak sliter som en häst över hela planen, vid ett tillfälle befinner han sig nere i vänsterbacksposition och är nära att tappa bollen och bjuda italienarna på en ny omställningsmöjlighet, men löser situationen genom att slå bollen på den liggande Sturaro och ordna ett inkast. Som en bonus reagerar Sturaro som en idiot, far upp, slår till Ishak och blir utvisad. Med fem minuter kvar blir Ishak frispelad av Isaac Kiese Thelin, slår den förbi målvakten och faller över hans utsträckta arm. Straff. Kiese Thelin slår in den. Sverige har återigen vänt ett underläge och vunnit i slut­minuterna.

 

Håkan Ericson säger efter matchen att vi kanske tror att han fabulerar, men att Sverige faktiskt hade en manual att falla tillbaka på. En manual som förklarar hur Sverige ska agera när man är i underläge och har en man utvisad: vid 30 minuters spel, vid 45 minuter, vid 60 minuter. Inga förhastade byten, klara sig halvleken ut.

Sedan lyfter han fram Joseph Baffo, den ifrågasatte:

– Folk har en tendens att inte tycka att Joseph är bra. Jag tycker att man ska ändra uppfattning om Joseph.

Joseph Baffo har ett band om handleden med texten: »Moments of Glory Prayer Army«. Det är en kristen kyrka i hans födelseland Ghana. Deras motto är hämtat från Apostlagärningarna och framställer himmelriket som belägrat av mörkrets makter: »And from the days of John the Baptist until now the kingdom of heaven suffereth violence, and men of violence take it by force.« Men man betonar också att den kristne med Guds hjälp kan hämta kraft och kämpa mot ondskan.

– Om man vet var man har Gud vet man var man har sig själv, säger Joseph Baffo.

Oscar Lewicki ler sitt sneda leende där han står vid gallret i den mixade zonen. Han har gjort en fläckfri match, styrt det svenska mittfältet, hetsat sönder det italienska spelet, hoppat in som mittback en halv halvlek, passat till ett mål och deltagit i förspelet till det andra.

– Det är ju det här vi är bra på, säger Lewicki. Att vara disciplinerade. Att kämpa för varandra. Att göra oss av med det vore idiotiskt.

 

Nästföljande dag är midsommarafton och Håkan Ericson fortsätter att hylla sitt lag:

– Killarna sprang utav håvete.

Eufemismen är ett arv från farsgubben: man svor inte hemma hos Åby. Ericson bär med sig arvet från en folklig svensk plikt- och skötsamhetskultur som avspeglas i hans garvade ansikte. Denna midsommar i Brno, när John Guidettis och Dani M:s nyproducerade raplåt Nya Sverige ekar i spelarbussen, känner man hur alla dessa versioner av Sverige möter var­andra: Michael Ishak berättar om sin uppväxt i Geneta i Södertälje där det inte fanns belysning kring planen och de tvingade föräldrarna att ställa bilarna runtom och sätta på ljusen.

– Men jag lovar, det är inte roligt att vara anfallare och få helljus i ögonen.

Isaac Kiese Thelin talar om det första svenska landslag han minns, VM-laget 2002, och hur hans idol i det hette Henrik Larsson – för att Kiese Thelin kände igen sig i Larsson, svart pappa och vit mamma, mörk hy, men samtidigt en spelare som inte kunde vara mer typiskt »svensk«. Hur han tycker att detta svenska lag har med sig mycket av samma egenskaper: de har »laget«, samtidigt som de är mer »utåt«. Och när Joseph Baffo får frågan vad han tycker om att Pione Sisto, flykting från Sydsudan och matchhjälte för Danmark i deras första match i turneringen, ändå har fått sin identitet som dansk ifrågasatt, håller han ett litet tal:

– Vem är dansk? Vem är svensk? Vem vet vad en människa känner i hjärtat? Är man svensk för att man har blont hår och blåa ögon? Jag är svensk för att jag hedrar människor, för att jag känner respekt mot människor. Jag älskar Sverige. Det är det bästa landet i världen, det är enkelt, man känner det varje gång man åker därifrån.

Håkan Ericson talar om hur energin skapades i halvtid i matchen mot Italien. Man bestämde sig för att se varje närkamp, varje enskild situation, som en möjlighet att vinna en liten seger, att skaffa sig själv kraft och göra italienarna frustrerade. Han är inte den sortens tränare som inte förstår att sådant som energi, lagkänsla och motivation spelar en avgörande roll. Men han är inte heller den som pratar om att spänna ut bröstet, att bete sig som en vinnare, om »shining«. Det finns en saklighet, en noggrannhet över honom. Och fast hans lag innehåller en hel del andra faktorer – den yvige karismatikern Guidetti, Milošević med sin serbiskt färgade nationalism – är det ändå Oscar Hiljemark som är lagkapten, Hiljemark som med sitt rekorderliga sätt att uttrycka sig och sin småländska dialekt kunde ha uppträtt på Astrid Lindgrens värld. Hiljemarks handledsband kommer från World Childhood Foundation, drottning Silvias välgörenhetsorganisation.

I det politiska ungdomsförbundet är Hiljemark den blivande partiledaren.

 

I atriumhissen på hotell Barceló möter vi John Guidetti med tre tjejer. Han visar dem bilder på sin Iphone: »Kolla, här är jag i duschen.« Vi tittar i hotellets gästbok på vägen ut. Där står det: »Best hotel. Good women.« Det är undertecknat »John Guidetti«.

 

Det regnar på stadion i Brno, en rejält socialrealistisk historia med ett par slitna höghus i fonden. Sam Larsson var den ende som inte såg glad ut efter matchen mot Italien: han kunde inte dölja sin besvikelse över att ha blivit utbytt i paus, han satt inte ens kvar på bänken utan gick upp och satte sig på läktaren bredvid den utvisade Milošević. Nu säger vi till Larsson att vi har hört att han inte gillar att träna när det regnar. Han ler sitt underfundiga leende:

– Jag föredrar uppehåll, men det får gärna regna lite grann innan. Jag tycker det är gött när det är blött på marken.

Men när träningen sätter igång får Sam ta på sig en väst. Till vänster på mittfältet tar Simon Tibbling plats. Tibbling, förklarar Håkan Ericson, är bolltrygg, duktig i närkamper och bra på att hålla bollen inom laget. Tibbling är pålitlig defensivt. Håkan Ericson uttalar det inte, men det hörs lika tydligt ändå: »Till skillnad från Sam Larsson.«

 

I Olomouc, där Sverige ska hålla presskonferens före matchen mot England, visar Håkan Mild bilder på sin Iphone av Paul Scholes tackling på Wembley 1999, den som rev upp ett stort jack i Milds lår och tvingade honom att gå ut efter en minuts spel. Han avslöjar att han fortfarande kan ligga vaken på nätterna och gräma sig för att han lät sig bli utbytt.

Blir det lika hårt nu, i gruppspelets andra match mot England? Oscar Lewicki tror det: om engelsmännen får chansen att chocka svenskarna kommer de att göra det. Men då, förklarar han, kommer de att märka att svenskarna har många som inte räds att gå in i närkamp. Håkan Ericson ser mer skeptisk ut när han hör vad vi talar om. England handlar för honom inte om traditionens makt, om leriga planer, Tipsextra och vansinniga glidtacklingar i regnet. England för honom representerar just motsatsen till den romantiska fotbollssyn som farsgubben stod för: England är Bob Houghton och Roy Hodgson och deras vetenskapliga, pragmatiska sätt att beskriva fotboll.

 

Efter presskonferensen ska Håkan Mild och radiokommentatorn Andreas Matz skjutsa oss tillbaka till hotellet. Men vi blir inte utsläppta från arenan. Området kring stadion är avspärrat för ett maratonlopp. En bister polis med mustasch avvisar oss.

Vi kör runt till stadions baksida och letar förgäves efter en utväg. Till sist får Andreas Matz syn på några lokala ungdomar med hästsvansar som vaktar spärren på andra sidan gatan. De går med på att öppna den i trettio sekunder. Mild springer till bilen, hoppar in och accelererar över en gräsmatta och en trottoarkant medan tjeckerna vrålar: »Let’s go, punk!«

Det är som en amerikansk film om en flykt från ett fängelse: vi far jublande genom ett fabriksområde där en fet gubbe i tränings­overall står och hötter med näven, men kommer plötsligt till ytterligare en avspärrning. Vi är fast mellan två spärrar, ställer bilen och går tillbaka till stadions restaurang där vi beställer in öl och den lokala specialiteten: ugnspannkaka med potatis och kyckling. Mild hälsar glatt på sällskapet vid bordet bredvid. Det visar sig vara Ludwig Augustinssons familj som rest hit från Sverige och nu är bekymrade över att Ludde hamnat i tidningen. Han har inte alls sagt att engelsmännen är överskattade, menar de. Mild försöker lugna dem:

– Det här är bara bra för Ludde. Nu vet alla vem han är.

De ser inte övertygade ut.

Plötsligt smyger en ung Uefavolontär fram till vårt bord och viskar:

– I have a way out for you guys.

En vänlig polis öppnar en spärr medan kollegan med mustaschen tittar åt ett annat håll. Mild kör i 160 tillbaka till Brno.

 

Utanför arenan i Olomouc vaggar den gamle landslagsbacken Björn Andersson fram som en sjöman i folkmängden. Andersson är här för att scouta för Bayern München, men när vi frågar om han hittar något skrattar han högt:

– Ah du, jag tror inte det, va?

Och allt det här pratet om ett nytt, passningsskickligt Sverige? Andersson skakar på huvudet och pustar ut luft mellan läpparna.

– Jag satt däruppe och såg när de spelade mot Italien, och de pratar om det nya Sverige, men detta är samma gamla Sverige, jag såg då inget annat. De kommer att spela defensivt och slå långt, precis som vanligt. Man ska ju sälja sin fotboll och det har vi ju blivit jävligt bra på, det får jag erkänna. Men det får inte bara vara snack, man får visa något också.

Jag förstår vad Andersson menar. När matchen b­örjar agerar Sverige mer brittiskt än britterna själva. De krigar, de har en liten mittfältsterrier som aldrig lämnar motståndarna ifred, de har en lång jävel däruppe som de slår bollar på och så har de John Guidetti som ser ut som en Busterkarikatyr av en gammal engelsk centertank. Men svenskarna visar sig efter ett tag kunna hålla bollen också. Det är rena mala ulička därute på gräset. Tyvärr leder det inte till någonting. De svenska anfallen blir utdragna och långsamma och slutar ofta med att man tvingas vända hem igen. Inget syns av de snabba omställningar man tränade i Trelleborg.

Men oavgjort skulle vara ett bra resultat för Sverige. Och oavgjort ser det ut att bli tills, typiskt nog, den hittills felfrie Oscar Lewicki styr en nick fel på egen planhalva. England får skottläge, Carlgren måste tippa till hörna och redan när hörnan ska slås sprids en olustig känsla bland oss svenskar på läktaren. Mycket riktigt: Carlgren viftar ut den, men till en omarkerad Jesse Lingard. Han drar på ett halvvolleyskott som dyker ner i Carlgrens ena hörn.

Efteråt betonar Håkan Ericson att matchplanen genomfördes och att Sverige hade 4–3 i lägen.

Men vad hjälper det att man genomför en perfekt kontrollerad match om man ändå gör det där enda misstaget som gör att allting går åt helvete?

– Det blir alltid så här när vi ska gå för kryss, säger Håkan Ericson. Den här spelargruppen verkar inte gilla det.

 

Avbytarnas träning dagen efter Englandsmatchen är en avslagen historia. Men en spelare utmärker sig: Branimir Hrgota, som var så loj på lägret i Trelleborg. Nu höjer han rösten på träningen:

– Vi som är på bänken, de har en förlust! Nu ska vi in och visa!

Det är uppenbart att det gör intryck på tränarna. Andretränaren Andreas Pettersson kommer fram och skakar hand med Hrgota. Hrgota är ytterligare en av de spelare som knappt fått spela under våren, som har fått nöta bänk i Borussia Mönchengladbach men ändå fått Ericsons förtroende eftersom han tillhör det gamla gänget. En av dagens unga internationella egenföretagare inom fotbollen, som inte har någon utbildning att falla tillbaka på. Det är den nya verklighet som Håkan Ericson måste hantera. 14 av 23 av de unga männen i truppen spelar utanför Sveriges gränser. I EM 2009 var de fem. 2004 var de tre. 1992 två stycken. Han måste övertyga dem att det gynnar deras egna intressen att vara lojala reserver. Han måste skapa det som alltid har varit svenska landslags styrka: en helhet som är större än summan av delarna.

 

Dagen efter matchen mot England sprider sig en orolig stämning i presskåren. Hittills har man umgåtts under avslappnade former med spelare och landslagsledning, men nu materialiserar sig landslagschefen Lars Richt i Brno. Det råder sedan länge ett spänt förhållande mellan Richt och pressen. Han är känd för att stå som en gammaldags KGB-man bredvid förbundskaptenen på A-landslagets pressträffar och för att vara Zlatans handgångne man i dennes kalla krig mot de svenska medierna. Han har ingen officiell roll i denna trupp, utan hävdar att han endast har kommit hit för att observera, men hans närvaro blir snart tydlig.

Dagen före matchen mot Portugal stängs träningen av och pressen måste lämna arenan. Vi ser Richt sitta högt uppe på läktaren i Brno och spana med falkögon. Det är en utmaning vi inte kan motstå. Vi smyger oss över en parkeringsplats, genom en skogsdunge och hittar en öppen grind på arenans baksida. Det vi ser nere på planen får oss att skaka häpet på huvudet. Branimir Hrgota till höger på mittfältet, Khalili ut till vänster, Baffo i mittförsvaret bredvid Milošević, som är tillbaka från avstängningen.

Sedan inser vi att det är logiskt. Det finns en enda punkt där Håkan Ericson anser att han är lik farsgubben: fingertoppskänslan. Samma sak som fick Åby att kasta in debutanterna Benno Magnusson och Janne Olsson i den helt avgörande VM-kvalmatchen mot Österrike 1973 får nu sonen att, i frustration över att anfallen gick så trögt mot England, peta den hittills givne Filip Helander, samt att sätta in anfallaren Hrgota istället för defensivt pålitlige Tibbling. Det finns ändå en gambler i Håkan Ericson.

Kanske är det en kompensation för hans andra drag: det pedantiskt noggranna. Håkan Ericsons idé om en lyckad kväll är att se en match från turkiska ligan på Wy-scout, klippa sekvenserna i programmet Sportscode Gamebreaker och sortera in dem i sitt digitala kartotek. När Ericson talar om hur Sverige ska ta sig an Portugal handlar det om det gamla Sverige igen, det Sverige vi minns från Lars Lagerbäcks dagar, det Sverige vars styrka består i att göra motståndarna sämre. Han talar om att Italien och England såg oerhört mycket bättre ut när de mötte Portugal än när de mötte Sverige. Han talar om filten som man lägger över det andra lagets spel. Den filt som nu ska läggas över Portugal.

 

Filten visar sig bli alltför utsträckt. De första tjugo blir en påminnelse om att Sverige fortfarande måste kämpa i underläge mot fotbollsvärldens stormakter. Oscar Lewicki är samma ettriga fluga som alltid, men när han angriper den majestätiske William Carvalho vänder Carvalho bara bort honom. Och när Lewicki tvingas ut på kanten för att attackera Bernardo Silva spelar Silva bara förbi honom, in till Carvalho som med ett blixtsnabbt väggspel lurar tre svenska försvarare åt fel håll. Han drar Carlgren och kan egentligen bara lägga in bollen när övermodet tar honom och den svenske målvakten lyckas sno åt sig bollen med benen.

På bänken sitter målvaktstränaren Leif Troedsson med en Ipad. I den finns Håkan Ericsons manual över vilka lag som går vidare vid alla tänkbara resultat i både den här matchen och i Italien–England, som spelas samtidigt i Olomouc. Förutsättningarna är extra komplicerade, eftersom gruppen är jämn och Englan­d inte får spela i OS. En tredjeplats bakom England k­ommer alltså att leda till OS-playoff.

Efter tjugo minuters total portugisisk dominans sprids nyheten från bänkarna att Italien tagit ledningen med 2–0 mot England. Det betyder att Portugal är grupp­etta om resultatet står sig, med Sverige på andra plats. Inte alls en dålig placering eftersom Sverige då får möta Danmark, som överraskande kommit före Tyskland i grupp ett. Om Sverige skulle förlora betyder det å andra sidan att man är utslaget, utan att ens få kvala till OS.

Matchtempot går ner. Håkan Ericson dömer ut sitt experiment med Hrgota, som visar initiativkraft framåt men försummar sina defensiva uppgifter. Simon Tibbling byts in, matchen förvandlas till en bekväm resa mot 0–0. Men så blir den assisterande förbundskaptenen Andreas Pettersson orolig. Stämmer verkligen manualen? Håller de på att göra bort sig genom att spela för 0–0? Troedsson far upp från bänken och klättrar upp över stolsraderna mot hedersläktaren där överledarna Richt och Gerhard Sager sitter. Paniken syns i Richts ansikte innan han finner sig: jo, det stämmer.

Och så håller det på att gå åt pipan ändå. Ericson tänkte det redan efter matchen mot England: det här laget ska inte gå för kryss. Med åtta minuter kvar får en portugis bollen vid höger sidlinje. Situationen ser helt ofarlig ut, han är omgiven av svenskar, men svens­karna går inte på och portugisen lyckas spela vidare till Gonçalo Paciência som, ensam vid straffområdesgränsen, vänder bort Milošević och skjuter lågt vid Carlgrens ena stolpe. Sverige har åkt på samma snyting som mot England och lurats att tro att man hade sakerna under kontroll. Och nu är Sverige plötsligt sist i gruppen: ute, körda, borta! Lewicki hoppar jämfota av ilska. Från ingenstans!

Men så, med några minuter kvar kommer Filip Helander loss och slår den långa bollen mot portugisernas straffområde, Alex Milošević störtar in och stör portugiserna; Simon Tibbling snor med sig bollen och skjuter, via en portugisisk back, i bortre burgaveln.

Jag kan lika väl erkänna, det var länge sedan jag kände något annat än likgiltighet för eller direkt motvilja mot ett svenskt landslag, men nu känner jag mig rörd. Det här laget har visat något som inte har synts till på länge: förmågan att kämpa mot tekniskt överlägsna motståndare, förmågan att slita som djur för varandra, att kriga till sig den där avgörande decimetern.

Men, som Ericson upprepar efteråt: vi kanske tror att han fabulerar, men de hade en manual som förklarade hur de skulle agera.

Han får frågan om hur han känner sig, om han kan njuta av ögonblicket. Håkan Ericson svarar att han följer ett strukturerat program för att känna sig mentalt närvarande i nuet.

 

Samma gäng som vanligt går ihop för att spela gris på träningen. Baffo och Konate, Milošević och Khalili, Quaison och Kiese Thelin, Ishak och Hrgota. Icke-svennarna, plus John Guidetti. I deras variant ska man säga ett namn – italienska fotbollslag, länder i Sydamerika, huvudstäder i världen – samtidigt som man håller bollen i luften. Den som missar två gånger eller upprepar ett namn som någon annan sagt får en knäpp på örat av de andra. Guidetti har redan en miss och nu tror han att Rio är huvudstad i Brasilien. De andra vet mycket väl att det är Brasília.

– Dubblish!

Baffo ler sitt bredaste leende:

– Kom hit med ditt öra, jag ska döda dig!

Guidetti slår ut med armarna:

– Värsta lallaren, den här shunnen!

Jag blir förvånad att den är så tydlig, denna uppdelning. Alla förnekar att det har någon betydelse. Ingen verkar särskilt bekväm med frågan. Man hänger med sina kompisar, det är inte mer än så, säger både Filip Helander och Isaac Kiese Thelin. Men oavsett vad det säger om det samhälle U21-landslaget kommer ifrån är det uppenbart att mixen fungerar: Joseph Baffo och Håkan Ericson vet var de har varandra, loje Helander från Husie slog inlägget mot Portugal, kaxige Milošević från Rissne med de tatuerade armarna kämpade åt sig bollen och lille blyge Simon Tibbling som aldrig har smakat en droppe alkohol satte bollen i mål.

– Det är klart att vi är medvetna om situationen, säger Håkan Ericson. Men jag brukar säga, det skulle vara samma sak om du och jag hade hamnat i Afrika, vi skulle söka oss till varandra, för vi har gemensamma erfarenheter. Så länge man pratar med varandra och inte om varandra är det inget problem. Det måste vara ett fritt val vem man umgås med. Skulle vi sätta upp regler för det skulle det inte bli bra.

 

När Sverige väl släpper loss efter de obligatoriska avvaktande tjugo minuterna i semifinalen mot Danmark, är det i ett smittsamt utbrott av energi som känns som om det har legat uppdämt i decennier. Guidetti slår ett inlägg till Kiese Thelin som rivs ner. Straff och 1–0. Bara minuten senare rullar Kiese Thelin, Khalili och Guidetti upp det danska försvaret, varpå Simon Tibbling rullar in 2–0. Sedan är det naturligtvis så att detta unga lag fortfarande har en tendens att göra enkla misstag: allt ser säkert ut i andra halvlek, när Helander och Nilsson Lindelöf gör pannkaka av en rensning efter en hörna och låter Danmark reducera. En mycket nervös kvart följer innan inbytte Robin Quaison gör slut på danskarna.

– Vi spelar vårt grisspel, men det lyckas vi bra med, ler Filip Helander i sitt långa hipsterskägg.

Helander har hört från sina föräldrar att han har blivit utnämnd till »man of the match«, men han har ingen aning om vad priset är.

– Det är väl en chokladkaka eller något.

 

Någon har skrivit att det fantastiska med Simon Tibbling är att han aldrig har använt någon hårprodukt. Det stämmer inte, förklarar han själv. Han färgade håret blått när han var nio år gammal, för det tyckte han var coolt. Vilket i sig visar hur underbart ocool Tibbling är. Nu står han där efter matchen, ivrig och glad som en hundvalp, och är så oemotståndligt stolt för att folk berättar för honom att detta är den första utslagsmatch ett svenskt herrlandslag vunnit sedan VM 1994, för att folk jämför honom med Tomas Brolin. Trots att han föddes samma år som USA-VM spelades har han vuxit upp med VM-krönikan från 94, den där Thomas Ravelli räddar straff till ljudet av Clarence Clemons saxofon.

– De verkade vara så bra människor i det där laget, säger han. Som slet och jobbade och hjälpte varandra.

 

Det blir många tillbakablickar de här dagarna. Historiska precedenser åberopas hela tiden. Inför den sista gruppspelsmatchen pratade Expressens Lühr oroligt om EM 2008 (snygg inledningsseger, snöplig slutminutsförlust i andra matchen, utspelade och utslagna i tredje), inför semifinalen mot Danmark var det VM 2002 som var på tapeten (avancemang från Dödens grupp men ut i första utslagsmatchen mot ett skenbart sämre lag). Nu är vi plötsligt på okänt vatten. Alla vi som är här har känslan av att vi är med om någonting som inte har hänt på väldigt länge. Jag och fotografen Widing sätter oss med Matz och Mild på en lokal sylta där en entrecote serveras med bacon, stekt ägg och lingonsylt. Vi drar upp OS-guldet 1948 och VM 1958: de enda gångerna ett svenskt herrlandslag spelat final.

– Det är fantamej upprörande historieförfalskning, säger Mild. Här ska man behöva lyssna på hur ni medvetet förtiger det största ögonblicket i svensk fotbollshistoria.

Han syftar naturligtvis på U21-finalen 1992. Vi invänder att det inte räknas: det var ju inte en enda final i ett samlat slutspel, utan hemma- och borta­möten. Mild har ingen förståelse för den synpunkten.

– Men det var inte en sådan hajp som nu, det kan jag säga. Vi bodde på ett sjabbigt Scandic i Växjö och gick på Oleo efteråt. Sedan gick vi tillbaka till hotellet och hade efterfest i poolen.

Vi pressar honom på minnen från efterfesten.

– Inga som kan tryckas.

Det är andra tider nu. I dagens U21-lag är det målvaktstränaren Troedsson som ansvarar för U21-landslagets sociala aktiviteter med sina »Leffelekar«: tävlingar som kan gå ut på att balansera en uppochnervänd flaska på ett suddgummi och sedan rycka bort suddgummit utan att flaskan välter. Troedsson är en färgstark figur från Ljungbyhed i Skåne som alternerar tränarsysslan med att hyra ut kanoter i Rönne å. »Dansbandsmanagern« kallar de andra ledarna honom eftersom han var drivande för att fixa sponsring från Klippans kommun när sonen Linus deltog i Dansbandskampen med sitt band Willez. Troedsson tycker att U21-laget är en snäll skara ungdomar:

– Rediga pågar. Skötsamma, seriösa killar som hänger i players lounge hela tiden. Det är inga bekymmer med dem.

Så ser det också ut när spelarna stiger av bussen i det charmiga Vinohradydistriktet i södra Prag för att checka in på hotellet inför finalen. Extra nätkapacitet har köpts till för att spelarna ska kunna surfa och snapchatta så mycket de har lust.

De går in genom entrén, alla dessa trevliga unga män som vill se lite moderiktigt farliga ut – Kristoffer Olsson med sin rosa skinnryggsäck med gulddetaljer, Pa Konate med svart solhatt, Khalili och Ishak med bakvända kepsar. Baffo är den som sticker ut, med fedorahatt ovanpå keps. Sist ut är JG-maskinen, rockstjärnan i solglasögon och keps. Han försvinner direkt med Lars Richt för att, som han säger, »kolla players«.

– Det är ju så i Blåvitt också, säger Mild. När man ger dem en frikväll, då sitter de på rummet och spelar Fifa. Så var det inte på vår tid direkt. Det är som »Ravvan« brukar säga, det är bättre nu, men vi hade roligare förr.

Denna dag efter semifinalen utstrålar Håkan Ericson lugn och harmoni. Han berättar om sitt strukturerade program för att kontrollera hjärtrytmen. Han berättar om sin minutiöst upplagda handlingsplan i händelse av att det skulle bli straffar i finalen – spelarna numreras i ordning, men får inte veta något om saken i förväg, och den som inte vill lägga en straff säger till ledarna under dagen. Sedan återkommer han till det förflutna, till farsgubben. Det är paradoxalt nog också från farsgubben han fått denna pedantiska sida. Farsgubben som bokförde varenda spik när huset skulle renoveras, farsgubben som sparade vartenda bensinmackskvitto när han tankade bilen. Farsgubben som blev så grinig när Håkan var tjugo och hade hår ner till axlarna, som blev fullkomligt rasande när Håkan satte upp den där affischen där Frank Zappa sitter på dass. Håkan gillade Zappa, tills Zappa blev för kommersiell med Sheik Yerbouti, och blir glad när han får höra att en svensk nöjesskribent jämfört hans sobra klädstil med favoriten Bryan Ferrys. Men den han ser som sin »själsfrände« – han använder just det ordet – det är Carlos Santana.

Santana, hippien. Santana, mystikern med de långa gitarrsolona.

Det står klart för mig att Håkan Ericson är en fascinerande sammansättning av skenbara motsatser. Och att det just i dag känns som om de motsatserna lever i frid med varandra. Det kanske är samma sak med hans landslag?

 

Efter några veckor i Tjeckien börjar vi känna igen spelarnas familjer. Vi har stött på Augustinssons familj, vi har sett Filip Helanders far fotografera fru och son på torget i Brno, vi har sett Mike Guidetti vänta på sonen med handsprit efter matcherna och sprida pepp till alla som vill höra på: »Stay positive, Milo!«, »Joseph, det här är bara början!«, »Vilken king du är!«. På hotellet i Brno har vi bott med hela Patrik Carlgrens släkt från Dalarna. På matchdagarna klädde de upp sig i svenska landslagströjor med »Carlgren« på ryggen. Både Carlgren och Augustinsson har småbrorsor som ser ut som mindre kopior av dem själva. En kväll tycker vi att vi upptäcker Kristoffer Olssons lillebror i bakvänd keps i hotellobbyn. Sedann upptäcker vi att det är Kristoffer Olsson själv. Olsson är yngst i truppen och utmärker sig för sitt babyface, men det är lätt att glömma: de här killarna är mellan 20 och 23 år gamla. De är så unga. Pallar de det här trycket?

 

Dagen före finalen håller JG-maskinen presskonferens på Eden Arena i södra Prag: detta är Ropsten, ändstationen, säger han. Inte bara final i turneringen, utan dessutom sista matchen för det här laget. De är ju ett U21-landslag. Efter den här matchen kommer flera spelare, inklusive Guidetti, att vara för gamla. Guidetti visar sin optimistiska sida genom att tänja ut metaforen lite för långt: här är det avstigning för samtliga, och då hoppas man hitta en strand där man kan bada.

Det vimlar inte av badstränder kring Ropstens tunnelbane­station.

Inne på det tomma stadion hänger redan en svensk flagga bredvid den portugisiska. Sam Larsson tycker att det känns overkligt. Sjukt, är det ord han väljer. Det är något sjukt med det här laget. Men han gör inga försök att dölja att turneringen inte blivit som han hoppades. Inga rubriker för rubrikspelaren. Efter det snöpliga bytet mot Italien har det blivit korta inhopp mot England och Danmark. Några större förhoppningar om att få starta finalen har han inte. Helt ärligt så känne­r han inte samma glädje som om han hade fått vara med och spela. Och han utger sig inte för att vara typen som eldar på de andra från sidlinjen.

– Jag och Simon Gustafson sitter bredvid varandra på bänken och det är väldigt relaxed.

Och spelet? Hur har det blivit med det nya Sverige som Sam Larsson ville vara med att bygga?

– Vi har inte stått för någon bländande fotboll, det får jag erkänna. Inget revolutionerande. Men det har ju gått bra, så det finns ingen anledning att ändra på någonting.

 

Återigen ser det ut som om Sverige ska sköljas bort under de första tjugo minuterna. Det har gått två minuter när Ricardo skjuter tätt utanför, det har gått sex minuter när Oliveira träffar ribban efter att Khalili bjudit på en frispark i farligt läge. Portugiserna virvlar omkring, kortpassar, hugger på minsta lilla svenska misstag. Hur länge kan det hålla? tänker vi på läktaren. Hur länge kan de klara det här?

Och än en gång äter sig Sverige in i matchen. Tar över, arbetar fram de bästa chanserna. Springer, j­obbar, offrar sig för varandra, för den där centi­metern. Har överläget i förlängningen och har, som Oscar Lewicki säger, den känslan med sig in i straffläggningen. Har den med sig och slår sina obeskrivligt säkra straffar högt upp i målet. Har den med sig till och med när Abbe Khalili missar sin, har den med sig så att Viktor Nilsson Lindelöf – som inte ens skulle ha varit med i truppen från början – kan avsluta med sin fantastiskt coola straff mitt i målet, så att Patrik Carlgren kan få sitt stora ögonblick och ta Carvalhos avslutande straff.

Och så har det ofattbara skett. Sveriges U21-landslag är europamästare i fotboll.

Vid spelarbussen, i parkeringsgaraget under Eden Arena kramas Håkan Mild och Oscar Lewicki: en gammal och en ny generation av outtröttliga svenska fajters. Lewicki som tillsammans med resten av det svenska mittfältet har hetsat sönder portugiserna, tvingat dem att ändra sin mittfältsdiamant för första gången i turneringen, gjort William Carvalho helt osynlig, jagat dem på knä, centimeter efter centimeter.

Var det detta du menade för en månad sedan? frågar jag Lewicki. Var det här som svensk fotboll hittade sin själ igen? Det kollektiva, det disciplinerade, det organiserade?

– Det tycker jag är ganska på pricken, det vi snackade om då.

Lewicki ser sig omkring vid spelarbussen. Simon Gustafson i Sams matchtröja, Augustinsson med sin cola, Kiese Thelin i solglasögon. Alla ska de hem till Kungsträdgården för att stå där på en scen och bli hyllade. Men inte Lewicki – han ska hem och fira sin sons ettårsdag. Dessutom är det match på lördag. Malmö FF mot IFK Norrköping i Allsvenskan. Allt r­ullar vidare. Det är så jobbet ser ut.

Ja, allt rullar vidare. Och om bara några dagar är det dags att ställa sig frågan vad det ska bli av allt detta, och då är svaret inte så givet.

För ett ungdomslandslag är ändå ett ungdomslandslag. Ett tätt sammansvetsat gäng av jämnåriga som har liknande intressen och liknande erfarenheter och där de olika personligheterna har en jämlik relation till varandra. Hur ska det föras över till ett A-landslag där ungdomarna ska stötas mot äldre spelare, där det finns en Zlatan Ibrahimović överst i en hierarkiskt ordnad flock? Hur ska spelare som formats i Håkan Ericsons sakliga, lågmälda, noggranna anda tas tillvara av Erik Hamréns lynniga ledning? Hur ska Oscar Lewickis »gammaltänk« tas tillvara av ett landslag som på ett ganska effektsökande sätt hyllat »nytänket« som p­rincip?

Ingen kan veta. Men i dag är de segrare: det gamla Sverige och det nya Sverige, det Sverige som rymmer Åby och Carlos Santana, gamla videofilmer med VM-krönikan från 1994 och Moments of Glory Prayer Army, tatueringar och träningsoverallsjackor, JG-maskinen och Dansbandskampen och rollacceptansen. Sverige, just nu.