Familjen GAIS

Farfar vågar inte längre se matcherna. Pappa designar en sparkdräkt i Makrillarnas »babyline«. Och åttaåringen ska måla sitt rum i grönsvart. Läs om tre generationer Gustavsson och om ränder som aldrig går ur.

Torbjörn Gustavsson lyfte luren hemma i lägenheten på Beryllgatan i Tynnered.

– Återuppta min prenumeration på GP? Aldrig. Ni stavar mitt lag med små bokstäver.

Kvinnan i den andra änden av luren visste inte vad hon skulle säga. Hon satt med dagens lista över personer som inte förnyat sin prenumeration på Göteborgs-Posten, och var inte alls beredd på att diskutera skrivregler.

Annons

– ABBA skriver ni med stora bokstäver, sade Torbjörn. Men inte GAIS.

Nu hör det till saken att tidningen stavar bådadera med små bokstäver, alltså som Abba och Gais. Men det svarade inte kvinnan från prenumerationstjänsten. Istället sade hon:

– Jag lovar att göra vad jag kan.

– Ja, det här får du allt ta med din chef. Jag ska börja igen när ni lärt er skriva GAIS, sade Torbjörn.

 

En halvtimme försenad mullrar Torbjörn Gustavsson in på parkeringen med sin, givetvis, grönsvarta Volvo 244 diesel. Halvvägs till stan rök ett tändstift. Sen, bara tio meter från bensinmacken, tog soppan slut.

Det är lördag den 26 februari. Torbjörn ska leda en träning för GAIS P84:or. Därefter ska han se GAIS A-lag spela match på planen bredvid. Han har varit supporter så länge han kan minnas. Sen ett år tillbaka är han också anställd av GAIS.

– Jag jobbar med GAIS åtta timmar om dagen, säger Torbjörn. Sen kan jag ägna mig åt dem på fritiden. På sätt och vis har jag uppnått det ultimata livet.

Han lunkar snabbt upp för trappan till ungdomskansliet och låser upp. Sen tar han en sväng och kollar att allt är okej. Öppnar dörren till omklädningsrummet. Sätter på bastun. Hejar på gänget som gör i ordning öltältet.

GAIS träningsmatch mot Falkenberg börjar inte förrän klockan ett, men redan nu, en och en halv timme innan, packar folket från supporterklubben upp varor på borden. Vantar, halsdukar, mössor, muggar, slipsar, solbrillor, cd-skivor, musmattor, ölglas, klistermärken, cykelhjälmar, t-shirts, knappar och kaffeförpackningar med GAIS klubbmärke på.

Kalsongerna har texten »På väg uppåt« och en makrill framför gylfen. På trosorna står det »Ribba in«.

Makrillarna, GAIS supporterklubb, har kollat in marknaden i England och lärt sig att man ska ha olika produktlinjer numera. Fashionline för dem som vill vara diskreta, ladyline för tjejerna, babyline för barnen och hardcoreline för klacken. Det mesta är givetvis grönsvart, men i år har också en rad gula och röda produkter dykt upp.

Debatten har därför varit hård på Makrillarnas hemsida. Vissa hävdar att det inte är GAIS med gult och rött; att allt ska vara grönt och svart. Men granskar man klubbmärket innehåller det mer rött än grönt, och definitivt mer gult än svart. Om det är ett argument som biter på militanta gaisare återstår att se när säsongen börjar.

– Det blir inget i dag va? säger en av Torbjörns ungdomsspelare som står och hänger mot husknuten.

– Det är klart det blir nåt, svarar Torbjörn.

Annons

– Vi är bara fyra stycken.

– Det är perfekt för att träna skott. Kom igen nu, säger Torbjörn och lägger en Baloo-liknande armkrok om spelaren.

Inne i omklädningsrummet sitter de tre andra spelarna. Fet funk dunkar ur en kassettbandspelare. Två av Hennes & Mauritz-brudarna som rivits ner från affischpelare de senaste åren täcker stora delar av en av de vitmålade träväggarna. Torbjörn satte upp dem för att få grabbarna att känna sig lite vuxna.

Den lilla gruppen släpar benen efter sig i korridoren på väg ut mot träningsplanen.

– Fan, vi skiter i det, säger en av dem.

– Nej då, vi ska skjuta och greja nu, säger Torbjörn.

– Vem ska stå då?

– Hur många behövs det för att skjuta en boll? Det är inte som när norrmän skruvar i glödlampor direkt. Kom igen nu.

De flesta av GAIS P84:or är uppe i Bohuslän på bortamatch. De som inte blev uttagna har blivit tillsagda att träna istället, men det är tidigt på säsongen, svinkallt och dessutom lördag.

Torbjörn drar reglerna för de fyra som trots allt kommit: fem poäng för stolpen, fem poäng för ribban. Alla skjuter från straffområdesgränsen. Hårda träffar ger extrapoäng.

– Vet du vem som är den störste rasisten, Mani? frågar han.

– Nej, svarar Mani Talebi, en av de få 85:orna i laget.

– Pianisten, säger Torbjörn. Vet du varför?

– Nej…

– För han trycker ner både vita och svarta.

 

Torbjörn Gustavsson är ensam anställd på GAIS ungdomskansli på Valhalla i Göteborg. Dessutom är han sekreterare i Makrillarna, matchvärd på A-lagets matcher och en av de ansvariga för GAIS arenasäkerhet.

Det var han som drog igång barnsatsningen Bollskoj för dem som ännu är för unga för att få börja spela klubbfotboll. Han jobbar ideellt med souvenirförsäljningen på GAIS kafé utanför Ullevi. Han var den som kom på att det skulle tillverkas grönsvarta solglasögon och den lilla sparkdräkten med GAIS-nallar på är designad av hans hand. Fram tills nyligen skötte han dessutom supporterklubbens Internetbeställningar hemifrån vardagsrummet.

För ett tag sen uppstod det en diskussion inom Makrillarna. Några tyckte att pengarna som supportrarnas arbete genererade på något sätt skulle användas av dem själva istället för att skickas iväg till GAIS. 1999 gav försäljningen av varor ett överskott på 240 439 kronor. Skulle inte de pengarna kunna användas till fester och bussresor och annat kul?

Då hämtade Torbjörn Gustavsson en ordbok och slog upp ordet »supporter«. Det var som han trodde. »Understödjare«, stod det. Inget snack om saken, pengarna skulle till GAIS.

 

Så i redovisningen för fjolårets verksamhet är fortfarande den överlägset största utgiften, 246 731 kronor, den med rubriken »Bidrag och material till GAIS«.

– Okej, spela tvåmål fem minuter till, sen springer ni i tio minuter. Så hinner ni se matchen.

GAIS ska möta Falkenberg. Det är den tredje träningsmatchen för året. På premiären 20 februari kom 2 300 åskådare till ett svinkallt Valhalla Grus för att se laget förlora mot Elfsborg med 1-2. Planen har ingen läktare, varenda kvadratcentimeter runt planen var upptagen av grönsvarta fans.

I dag är suget mindre. Runt 200 entusiaster äter korv, dricker öl och fingrar på GAIS-souvenirer när en kvart återstår till avspark. Torbjörn tar ett svep för att kolla läget. Alla som betyder något för föreningen känner honom och hejar. Sen går han in till sina killar. De ser en smula molokna ut där de sitter och degar i omklädningsrummet.

– Killar, ni har visat att ni har vilja. Och det är ett jävla plus i kanten.

– Okej, får jag spela i A-laget nu eller? svarar en av dem.

– Nej, men jag ska höra om ni får vara bollkallar.

– Men dö, skärp dig.

Nu blandar sig den störste av killarna i samtalet.

Annons

– Men du, Tobbe, kan du inte gå och köpa drickor till oss? tykar han sig.

– Stick och köp en själv, svarar Torbjörn.

– Finns det ingen juice där uppe?

– Nej, men kanske saft. Som du får blanda själv.

– Fan vad snål du är.

Torbjörn bara flinar till svar.

– Jag hoppas kunna ändra på de här ungarna, säger han. Få in lite hyfs i dom. För några år sen hade vi lite problem med 84:orna. Inte när de var här hos oss, men det fanns de som gjorde andra dumheter. Men det har lugnat ner sig nu.

Föreningen GAIS svaghet har länge varit ungdomsverksamheten. Ekonomin har varit genomrutten hela 90-talet, och de få slantar som funnits har gått till A-truppen. Eller till avbetalningar på Glenn Hyséns villa.

Men i fjol startade GAIS en gymnasial fotbollsutbildning i samarbete med Katrinelunds gymnasium i Göteborg. Och verksamheten på Valhalla lockar allt fler ungdomar.

För ett tag sen kom fyra sextonåringar från Mölnlycke och var med på träningen. Två av dem valde att stanna.

Ett gott tecken. Men sen kom ett fax från Mölnlyckes ledning. Mölnlycke ville ha 50 000 kronor per spelare om de fortfarande var kvar i GAIS när de fyllde nitton år. Spelade någon av dem i A-laget tillkom en ännu högre summa.

Det är en ny tid i fotbollssverige.

 

Torbjörn pekar på en man i brun skinnjacka.

– Där är farsan.

De båda hejar inte på varandra. Pappan står snett bakom målet och kollar på matchen. Torbjörn står vid sidlinjen.

Torbjörn Gustafssons far slutade att följa GAIS tävlingsmatcher för några år sen. Han sade att det var för att styrelsen skötte föreningen så dåligt. Men den verkliga anledningen var att han inte klarade av spänningen längre. Vilket bara innebär att han under säsongen ringer till Torbjörns grönsvartrandiga mobiltelefon mellan fem och tio gånger per match för att få färska rapporter om läget.

Torbjörn pekar mot parkeringen.

– Nu kommer frugan och ungarna.

Marie har på sig grön täckjacka och svarta byxor. Hon bär sonen Mattias GAIS-flagga i handen. Han har på sig svart fleecetröja, gröna byxor och en grönsvartrandig hatt. Dottern Malin är den enda som inte är färgkodad, men hon har på sig en GAIS-keps.

Mattias spelar i GAIS P92:or. Marie hjälper till att sälja souvenirer på GAIS hemmamatcher.

Marie och Malin ställer sig bredvid Torbjörns pappa vid planens kortsida. Bara åttaårige Mattias kommer framrusande till sin pappa.

– Var är Magnus Gustafsson? frågar han.

På bara några sekunder har han upptäckt att en av GAIS bästa forwards saknas i myllret borta vid motståndarmålet.

– Han är skadad, svarar Torbjörn kort, utan att släppa blicken från spelet.

– Nu, under matchen? undrar Mattias.

– Nej, förut.

Båda tystnar och följer spelet tillsammans.

Första gången Torbjörn tog med sin son på GAIS låg han i barnvagn. När Mattias var tre år gammal fick han gå mer regelbundet. Det gick sådär, han undrade mest var gungorna fanns nånstans. Nu står han i klacken.

Själv var Torbjörn sex år gammal när han såg sin första match. Pappan tog med honom på GAIS-Halmstad.

Familjen växte upp i samma rödvita HSB-kvarter av A-betong som Torbjörn Gustafsson nu bor i med sin familj. Pappan var fiskare, men sadlade om till brödutkörare för Pååls bageri när han bildade familj och flyttade till Tynnered. Mamman var först hemma med sönerna, och tog sen jobb på ett daghem.

När barnen ringde pappan på jobbet och frågade efter Ronald fick de inget svar. Deras far hette bara »Gaisarn«. Men snart blev det mer komplicerat i lägenheten hemma i Tynnered. När folk ringde och frågade efter »Gaisarn« svarade mor i huset:

– Vem av dem?

Torbjörn och hans tre år äldre storebror såg alla hemmamatcher. Sen också träningarna. Brorsan fick en kamera som han fotograferade alla spelarna med. En dag tyckte en spelare att det var resursslöseri att han stod vid sidan av varenda träning utan att vara med. Så han fick dra på sig ett ställ och hamnade i juniorlaget. Torbjörn hamnade i GAIS pojklag.

1981, när de var fjorton respektive sjutton år gamla, började bröderna Gustavsson följa med GAIS-klacken också till bortamatcherna. Halva bussen sjöng Internationalen och halva sjöng Nationalsången och ibland small det. Läktarbråk är inte så nytt i Sverige som många tycks tro.

Bröderna Gustavsson var inte sämre än de andra. Ofta plankade de in på bortamatcherna. En gång, i Markaryd, kom en läktarvakt fram och frågade dem hur de kommit in.

– Genom grindarna, svarade Torbjörn.

– Konstigt, för vi har inte börjat släppa in än.

En tidningsartikel från den matchen fick rubriken »När fotbollsvåldet kom till byn«. Torbjörn säger i dag att han inte bråkade så mycket själv. Den gången.

I Mönsterås blev det stenkastningskrig med raggarna. När GAIS mötte Västra Frölunda bröt sig några GAIS-supportrar in kvällen före matchen och målade hakkors på Frölundas väggar. För att knäcka »Röde Ruben«, som spelade där då.

Några år under slutet av 80-talet fungerade fotbollslaget GAIS ganska bra. Sören Järelöv var en av landets bästa målvakter. Den tunisiske spelmotorn Samir Bakaou var oslagbar på mittfältet. 1989 vann GAIS allsvenskans lilla silver.

Sen dess har det gått upp och ner för laget. Mest ner.

Att föreningen trots det behållit sina supporters har givit dem kultstatus. Inför den avgörande kvalmatchen till allsvenskan mot Kalmar i fjol fotograferade en fotograf från Aftonbladet Torbjörn Gustavsson med en megaburk Losec i handen.

Den matchen vann GAIS och nu är laget i allsvenskan. Igen. Och på Valhalla Grus går det också bra, i alla fall den här dagen. De nya spelarna håller måttet och laget spelar ut Falkenberg över hela planen.

– Fan, man får inte slå en straff så enkelt, stönar Torbjörn.

Men det gör inget. GAIS leder redan med 2-0, och gör ett mål till innan det hela är över.

 

När familjen Gustavsson rullar hemåt passerar de rad efter rad av rentvättade turistbussar som står parkerade runt Scandinavium. Uppklädda svenskar från ställen som Vartofta, Stenstorp och Bengtsvik har vallfärdat i horder till Göteborg denna dag för att se Riverdance.

Torbjörn pratar om den nya GAIS-kollektionen. Särskilt nöjd är han med de nya tröjorna med små diskreta logotyper. Inte för att han skulle vilja ha det så själv, utan för att han tror att de blir storsäljare.

Torbjörn Gustavsson var en av två killar som hade syslöjd ända till åttan när han var liten. Båda var gaisare. Torbjörn sydde bland annat ett par byxor med ett ben grönt och ett ben svart. Han broderade klubbmärket på örngott. Stickade en grönsvart boll. Sydde flaggor.

Kunskaperna från den tiden har han stor nytta av som en av de produktansvariga i supporterklubben.

– Jag var den förste som gjorde engelska flaggan grönsvart, säger han nöjt.

Lille Mattias, som inte hör så bra från baksätet, säger:

– Var det du som kom på att GAIS ska vara grönsvart?

– Nej, nej, säger Torbjörn, förskräckt över historielösheten. Att göra den engelska flaggan grönsvart. GAIS har varit grönsvarta sen 1911, förklarar han.

Marie konstaterar:

– Jag har fotboll i blodet. Annars hade det här inte funkat.

– Jag såg på GAIS spelarlista en dag att frugan och Pelle Blohm (mittfältare i GAIS, reds anm.) var födda samma dag. Och samma år. Jag kastade mig på luren med en gång och ringde henne på jobbet. Hon tyckte inte jag var klok.

– Vissa av mina väninnor tycker att jag är galen som orkar, säger Marie. Men min pappa var fotbollsspelare, så jag visste vad jag gav mig in på. Han spelade i Blåvitt. Tyvärr var han forward under samma tid som »Bebben« och »Fölet«, så han spelade bara åtta A-lagsmatcher.

– Jag brukar säga »heja Blåvitt« till morfar, säger Mattias. Då får jag godis.

Torbjörn ser inte ut att uppskatta samtalsämnet.

– Det är mina barn, säger han. Dem vill jag sätta prägel på. Då ska inte han komma och lära dem att säga »heja Blåvitt«.

– Själv har jag blivit gaisare sen jag träffade Torbjörn, säger Marie. Jag går med på en hel del matcher. För att det är kul att se på fotboll. Och för att få träffa familjen. Det är GAIS dygnet runt. Ibland får jag inte se Torbjörn på en vecka.

Marie berättar om en semesterresa till Spanien 1998. Torbjörns mamma hade fått låna ett hus i Alicante av en väninna – »nära La Manga«, avbryter Torbjörn. Maten var framdukad och både vuxna och barn satte sig vid bordet. Torbjörn och Ronald skruvade på sig. Torbjörns mamma tittade på Marie och skakade på huvudet.

– Nu går ni inte och ringer, sade hon.

Då kunde inte Ronald vara tyst längre:

– Ring nu, ring nu, sade han till Torbjörn.

– Vi har faktiskt semester, försökte Marie.

Torbjörn kunde inte hålla sig längre. Han ringde till Bengan, som stod med mobiltelefon på gamla Ullevi. Redan innan kompisen sagt sitt namn förstod Torbjörn att något var galet. Högljudda klagovisor hördes i bakgrunden.

GAIS låg under mot Jonsered med 0-2.

Nu började Ronald svära vid matbordet. Torbjörn surade. Hur kunde det ha gått till? Far och son försökte diskutera sig fram till en möjlig förklaring. Marie dukade av bordet.

Torbjörn försöker förklara:

– Det som gör det så jobbigt att inte vara där är att man inte kan påverka.

Påverka?

– Jag fick veta att de låg under med 0-2 och de hade precis missat en straff. Då är det hemskt att inte kunna hjälpa till.

Hjälpa till?

– Ja, om man är där så känns det som man kan påverka matchen. Man kan ropa lite extra.

– Det hade varit enklare om det varit ett annat lag, säger Marie. Det är så mycket bekymmer med GAIS. Så många förluster. Det är så att man själv får ont i magen emellanåt.

 

Namnskylten på dörren har svart text på grön botten. Annars är det inte mycket som vittnar om att Familjen GAIS bor i lägenheten. Några muggar i köket. En grönsvart säng i Mattias rum.

När Torbjörn och Marie fick Malin och tog över Torbjörns föräldrars lägenhet i Tynnered hamnade de flesta GAIS-prylarna i på vinden. Ett rum återstod som grönsvart reservat. Sen föddes Mattias och också det rummet rensades.

Nu, när åtta år passerat, är färgerna på väg tillbaka. Men den här gången bär inte Torbjörn ansvaret. I alla fall inte direkt.

– Här ska vi måla svart, säger Mattias och pekar på den nedre delen av sovrumsväggen. Och där uppe ska vi måla grönt.

Torbjörn tar på väggen.

– Jag ska måla en vit list emellan där vi kan sätta upp GAIS-klistermärken. Jag är lite rädd att rummet blir för mörkt, men det blir nog bra, säger han.

I tv-rummet ligger en videokassett med tv-programmet Propaganda som gick för två år sen. I ett avsnitt som handlade om mansrollen intervjuades Torbjörn Gustavsson om sitt förhållande till GAIS och familjen.

Inslaget börjar med ett citat: »Sportintresset är patriarkatets sista bastion«. Sen klipps Torbjörn och Mattias in där de står och ser en match på gamla Ullevi.

– Jag har fått frågan vad jag väljer av GAIS och min familj, säger Torbjörn in i kameran. Jag tror det är så att går man och styr vad man får göra eller inte i ett förhållande så går det åt pipan ändå. Så det får bli GAIS.

I dag säger han:

– Äh, man ger ju lite vad de på tv vill ha också. Det är ingen som behöver välja mellan GAIS och sin familj. Frågan är egentligen inte aktuell.

– GAIS är ju också som en enda stor familj, säger Marie. Alla umgås på matcherna, från småknattar och familjer till de riktiga veteranerna. I klacken tar de äldre killarna hand om de yngre och rättar till dem om de gör nåt dumt.

Torbjörn spolar vidare till några bandade avsnitt av Sportnytt. Varenda matchreferat från i fjol finns med på bandet. En del går att se, men förlustmatcherna måste han spola sig förbi. Han sätter i ett annat videoband med… tävlingsdans.

– Kolla här, det är Malin. Ser du?

Filmen är från en danstävling i Köpenhamn. Latinamerikansk dans. Torbjörn har själv filmat.

– Att jag skulle sitta hemma och titta på dans, det trodde jag aldrig för några år sen. Där fick jag verkligen släppa mina förutfattade meningar. Ungarna lär sig verkligen grejer av dansen. De lär sig hyfs. De lär sig stil. De lär sig att sträcka på sig.

– Torbjörn är med i styrelsen, säger Marie. Mattias dansar också. Han är helt oförstörd än, han bryr sig inte alls om publiken. Han dansar i det yngsta tävlingsdansparet i Sverige. Han blev tvåa i en tävling i fjol.

– Kolla, där är han, säger Torbjörn och pekar på tv:n.

 

Patriarkatets sista fäste? Det finns de som säger att också det fästet är på väg att falla.

I dag är det allt färre som bryr sig om skillnaden mellan orden fan och supporter. Ett fan är en passiv åskådare. En supporter är en åskådare som bidrar med något till laget, även om det inte behöver vara så konkret som i Torbjörn Gustavssons fall.

GAIS ledare och tränare missar sällan ett tillfälle att påpeka hur viktigt publikstödet är. Uttrycket »publiken är tolfte spelaren« har blivit en kliché. Trots det är supportrar av Torbjörns sort en utrotningshotad art.

Klubbnamn varumärkesskyddas. Sponsoravtal sluts i allt större utsträckning på central nivå. Intäkterna från tv blir viktigare än intäkterna från arenan. Nya regler om klubbarnas ekonomi börjar gälla om två år, som gör att klubbar som är i verkligt behov av medlemmarnas stöd knappast kommer att få vara med i eliten överhuvudtaget. Ståplatsläktarna är på väg bort en gång för alla.

– På vissa arenor blir man inte behandlad som människa, säger Torbjörn. Bara för att man är supporter och åker på bortamatcher så stängs man in i en bur av taggtråd.

– Och fotboll ska ses stående. Tar de bort ståplats vet jag inte vad jag ska göra. Jag går flera kilometer under matcherna. Jag snackar med femtio olika människor, jag måste diskutera spelare, analysera, dela min oro. Hade jag inte fått vandra omkring på arenan hade jag inte överlevt.

– Förr kunde du köpa din tröja på Domus och sy på siffror själv. Då hade varenda unge sitt lags ställ. I dag kostar tröjan 450 spänn, byxorna 200 och strumporna 75. Vem fan har råd med det?

Den feministiska författarinnan Susan Faludi skriver i sin nya bok »Stiffed – The Betrayal of the American Man« om sveket mot supporterkulturen. Hon skriver om amerikansk fotboll, men parallellerna till det som är på väg att ske i Europa är slående.

Redan 1977 passerade intäkterna från-tv intäkterna från arenorna i USA. Publiken blev därmed viktigare som konsumenter och skapare av reklamintäkter än som åskådare. Den mest extrema följden blev att lag flyttades mellan landsändar beroende på var de bästa skattelättnaderna och de hetaste tv-avtalen kunde slutas. De gamla stålarbetarstäderna har kvar sina supporterklubbar, men inga lag.

Dit har vi ännu inte kommit i Europa.

Torbjörn Gustavsson försöker förklara varför han gillar GAIS:

– Alltså, om ett lag har en massa framgångar blir det inget att prata om. Allt är givet. GAIS är däremot ett outtömligt ämne.

Han försöker igen:

– De säger ju att det är så i den övriga världen också. Att man hejar på det som… jag hejade alltid på Modo när jag var yngre. För att jag tyckte synd om dem, de låg ju alltid sist. Sen höll jag på Surte i bandy. De åkte rakt ner i seriesystemet. Sen gillade jag Högsbo basket ett tag, och de är i stort sett borta i dag.

Och sen:

– Äh, det är väl så enkelt att det är farsans fel.

 

Det är i varje fall inte fotbollen han är ute efter. Fotboll är han ganska trött på efter alla år av resande till svenska landsortsarenor.

– Om Sverige går till EM eller inte är helt ointressant. Och Tipslördag ser jag aldrig. För att inte tala om italiensk fotboll, de ligger ju bara och rullar runt i gräset hela tiden.

Men vad är det då? Vad är vitsen?

– Det är… GAIS.

Fotnot: Enligt de stavningsregler Offside följer stavas Gais med versalt G i början följt av små bokstäver. Av hänsyn till Torbjörn Gustavsson valde vi dock att frångå den principen i ovanstående artikel.