Fansen som röstade med fötterna

När det engelska fotbollsförbundet strax efter millennieskiftet dömde ut Wimbledon FC som »betydelselösa« och godkände att klubben flyttades från ena änden av London till den andra, bestämde sig fem supportrar för att göra revolution. Efter nio år stod deras skapelse på tröskeln till den engelska fotbollens finrum.

Årtionden av välanvänd frityrolja har impregnerat väggarna på snabbmatsstället The Fat Boy – den söta doften från köket besegrar till och med avgasstanken som sipprar in från den hårdtrafikerade gatan utanför. AFC Wimbledons VD Erik Samuelson lägger armarna i kors och väger från ena foten till den andra innan han bestämmer sig för två pocherade ägg, grovt bröd och tomater.

Han ser verkligen inte ut som en VD. Inte heller ser han ut som en fotbollssupporter. Han utstrålar egentligen inte särskilt mycket alls. Om något så är det trötthet. Han släpar fötterna över det skitiga golvet, sjunker ner vid ett fönsterbord och blickar ut över en av de slitnare delarna av sydvästra London.

Annons

Eriks Wimbledon har fallit ner i en djup svacka och det är bara tio omgångar kvar av The Conference, den brittiska femtedivisionen. Erik är rädd att svackan ska kosta AFC en kvalplats. Om mindre än ett dygn är det match mot Kidderminster Harriers, som tillsammans med AFC är ett av nio lag som har chans att nå en playoff-plats till League Two – Englands lägsta proffsliga.

Mobiltelefonen ringer. Signalen är en obskyr houseslinga. Erik tar fram sina läsglasögon ur etuiet som ligger i hans högra bröstficka, studerar displayen och suckar tungt när han förstår att det är en av de många AFC-supportrar som alltid hör av sig för att framföra klagomål över hur han sköter klubben.

Hello… I’m doing what I can… Right now, it’s not an ideal solution for Saturday. I know… Look, can I call you back when I get to the office in about half an hour?

Erik försöker dölja sin irritation när han lagt på. Ändå muttrar han:

– Visst, vi ägs av våra supportrar. Men det innebär inte att varje enskild supporter kan få sin vilja igenom i alla lägen.

När maten serveras vecklar han ut sin pappersservett och placerar den varsamt i knät innan han skär upp brödet i mindre bitar.

Han skulle kunna njuta av sin pension nu. Istället lägger han all tid på en division fem-klubb, utan att få betalt. Jag frågar honom varför.

– Upprättelse, säger han och döljer sin mun med handen medan han tuggar. Jag vill ha upprättelse. Jag har arbetat som revisor hela mitt liv och enligt mig ska saker och ting göras på ett rätt och riktigt sätt. Det man gjorde mot oss var inte rätt och riktigt.

Han lägger ifrån sig besticken och torkar sig runt munnen med servetten innan han prydligt viker ihop den och lägger den till höger om sin tallrik.

– Dessutom vill jag uppleva den där känslan igen.

Långsamt och sakligt börjar han berätta om den sista matchen i division sju för tre år sedan. Om hur Wimbledon lyckades bärga seriesegern i slutminuterna. Om hur han dröjde kvar på Kingsmeadows läktare medan alla runtomkring sprang in på planen för att hylla spelarna.

– Jag bara stod där på läktaren, stilla, med armarna i kors. Och så fick jag ett SMS…

Han sväljer de sista orden. Från ingenstans börjar han gråta. Jag har aldrig sett en man i 60-årsåldern gråta tidigare och vet inte var jag ska titta. Jag fäster blicken i min enorma portion fish and chips. Efter en halvminut tittar Erik på mig.

– Jag ber om ursäkt, säger han. Jag brukar inte tappa fattningen så här, men när jag pratar om vissa saker så blir jag väldigt känslosam. När jag tänker tillbaka på det där SMS:et…

Erik harklar sig och sitter tyst en stund innan han tar upp besticken och återgår till att skära det grova brödet i mindre bitar innan han stoppar in det i munnen. Jag frågar vad som stod i SMS:et.

– Det vill jag inte berätta, säger han och skjuter sin halvätna lunch åt sidan.

Annons

 

Erik Samuelson, som inte har någon svensk anknytning,  blev Wimbledonsupporter den 11 maj 1997 när Wimbledon mötte Sunderland i Premier League. Fram till dess trodde han att Sunderland var laget i hans hjärta, trots att han hade bott i London i 30 år. Men när Wimbledons Jason Euell avgjorde matchen i 85:e minuten sträckte Erik armarna mot skyn. Eriks äldsta son Pieter, som stod bredvid honom, undrade vad Erik höll på med: »Håller inte du på Sunderland?« Erik hade inget bra svar. Sunderland hade reducerats från barndomshjältar till motståndare efter att Erik stått på Wimbledons läktare i mer än ett decennium, och följt lagets osannolika framfart genom det brittiska seriesystemet.

Den långa vandringen mot fotbollens finrum började förstås långt tidigare. Wimbledon FC bildades 1889 i sydvästra London av en grupp elever på skolan Wimbledon Old Central. Klubben harvade runt i de brittiska amatördivisionerna i nästan 90 år innan dess ansökan till Football League beviljades, efter att man vunnit den regionala ligan tre år i rad. 1977 spelade Wimbledon sin allra första säsong på proffsnivå, i den nationella fjärdedivisionen.

Sedan tog det bara nio år för laget att nå den engelska högstadivisionen. Året därpå, 1987, var Eriks äldsta son Pieter sju år och Erik skulle ta med honom på en fotbollsmatch för första gången. På Pieters skola fanns två alternativ: antingen höll man på Chelsea eller så höll man på Wimbledon. Erik frågade sin son vilken match han ville gå på – Chelsea eller Wimbledon. Pieter valde Wimbledon, som på den tiden gick under namnet »The Crazy Gang« eftersom laget var ökänt för fula tacklingar, galna fans och hårdnackade spelare som Vinnie Jones och Dennis Wise. Då far och son Samuelson anlände några minuter efter avspark låg Wimbledon redan under med 0–1. Wimbledon fortsatte att spela uselt. Matchen slutade 0–3.

AFC Wimbledon

Grundad: 2002

Arena: Kingsmeadow, 5 194 åskådare

Meriter: 3 lokala ligaguld (Combined Counties 2004, Ishtmian One 2005, Conference South 2009), 3 titlar i Supporters Direct Cup (2003, 2006, 2010). AFC Wimbledon ­räknar också Wimbledon FC:s titlar från åren 1920–1986 som sina, bland annat FA-cup­segern 1988.

När Wimbledon mötte Liverpool i FA-cupfinalen några månader senare spekulerade medierna i hur stor Wimbledons förlust skulle bli. Erik och Pieter stod på Wembleys läktare då Wimbledons Lawrie Sanchez nickade in bollen till höger om Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar. Det blev matchens enda mål.

– Jag har egentligen uruselt visuellt minne, säger Erik. Om någon ber mig att frammana en bild av min familj i huvudet blir det bara grumligt, men jag minns precis hur Sanchez tog sats för den där nicken. Jag behöver bara blunda för att se det framför mig i detalj. Efter det var det bara att köpa årskort till Pieter och mig. Tänk dig själv, du är sju år och håller på ett fotbollslag. Fotbollslaget vinner FA-cupen. Ibland är livet väldigt enkelt.

Själv fortsatte Erik att hålla på Sunderland. För sina söners skull gick han ändå till Plough Lane, som var en typisk brittisk fotbollsarena där åskådarna var så nära plan att man kände doften av liniment från spelarna. Laget hade spelat där sedan 1912. Men 1991 ansåg klubbägaren Sam Hamman att arenan inte passade det nya Wimbledon. Dessutom hade en åtgärdslista upprättats med en massa förbättringar som klubben var tvungen att genomföra för att matcha de nya säkerhetskraven efter katastrofen vid Hillsborough två år tidigare, då 96 Liverpoolfans dog. Så Plough Lane jämnades med marken, precis som så många andra fotbollsarenor runt om i England. Efter 79 år på Plough Lane blev Crystal Palace arena Selhurst Park Wimbledons nya hemmaplan. Hamman lovade att det var en tillfällig lösning, och att klubben snart skulle återvända till sydvästra London.

Löftet infriades aldrig. Utan egen arena blev Wimbledons redan plågade ekonomi allt sämre, och när First Division ombildades till Premier League 1992 ökade kostnaderna för klubben avsevärt. 1997 sålde Sam Hamman 80 procent av den hemlösa klubben till de norska miljardärerna Kjell Inge Roekke och Bjorn Rune Gjelsten för 30 miljoner pund. För första gången sedan laget lämnade Plough Lane spirade optimismen bland fansen. Men medan supportrarna gladde sig åt nya spelare och tjusiga träningsanläggningar, skissade styrelsen på en ny affärsstrategi – att lämna London. Supporterunderlaget ansågs vara för litet i staden där det var fullt av framgångsrika konkurrenter och en flytt till Dublin diskuterades. Wimbledon var inte längre ett fotbollslag utan ett företag som skulle flyttas till ett område med en potentiellt större kundkrets. Uefa satte stopp för planerna – ett engelskt ligalag fick inte vara baserat i Irland.

År 2000 åkte Wimbledon ur Premier League. Strax därefter började rykten om att de nya ägarna planerade en ny flytt sprida sig – denna gång till Milton Keynes, tio mil norr om Wimbledon.

Staden Milton Keynes bildades 1960 som ett sätt att avlasta ett överbefolkat London. Vid millennieskiftet bodde drygt två miljoner människor inom en halvtimmes bilfärd från Milton Keynes stadskärna – lyckade infrastruktursatsningar hade gjort staden till en medelpunkt för den tättbefolkade men centrumlösa regionen. Milton Keynes hade också utvecklats till den snabbast växande lokala ekonomin i Storbritannien och investerare stod på kö för att skjuta in pengar till en toppmodern arena med 45 000 sittplatser.

Längst bak. Trots att sikten är dålig ser klubbens VD Erik Samuelson helst ­fotboll från Kingsmeadows ståplatsläktare.

Problemet var att det inte fanns något fotbollslag. Milton Keynes FC harvade runt på den nivå som Wimbledon legat på hundra år tidigare. Den närmsta ligaklubben, Luton, låg tre mil bort och spelade i tredjedivisionen. Men potentialen fanns där – Milton Keynes var den största staden i Europa utan ett fotbollslag som spelade på nationell nivå. Det lät som en enkel ekvation för smarta affärsmän – men för revisorn Erik Samuelson gick den inte ihop:

– Jag trodde aldrig på de där ryktena, säger han. Det lät alldeles för befängt. Jag var nog inte ensam om att tro att ett lag inte bara kunde flyttas hur som helst.

Inte heller representanterna för Football League ansåg att flytten var en vettig idé. Hösten 2001 stoppades förslaget om att flytta laget med röstsiffrorna 9–0. Wimbledons nya styrelse överklagade och det engelska fotbollsförbundet FA tillsatte en kommission som kovände i frågan.

Under två veckors tid ockuperades FA:s högkvarter i centrala London av en demonstration som pågick dygnet runt. I ett försök att lugna upprörda fans erbjöd den nya klubben, MK Dons, Wimbledons supportrar rabatterade tågbiljetter och billigare årskort, samtidigt som man lovade att man skulle förvalta Wimbledons arv väl. Ett museum skulle till exempel upprättas i Milton Keynes för att hedra Wimbledons historia.

Erik satt i en taxi mellan två affärsmöten när han hörde att flytten hade godkänts. Han kunde inte tro att det var sant. Från mötet strax därefter minns han bara att ett antal frågor, stora och små, snurrade runt i hans huvud: »Ska jag sluta läsa sportsidorna i tidningen nu? Vad ska jag göra på lördag? Och alla lördagar efter det? Vad ska jag säga till mina söner?«

Nästa morgon kastade Erik sig över sportdelen, beredd på krigsrubriker om århundradets skandal inom brittisk fotboll. Istället toppade tidningarna med rubriker om att David Beckhams brutna mellanfotsben äntligen var på väg att läka.

Det gick upp för Erik att omvärlden helt enkelt inte brydde sig om Wimbledons öde. Den stora oförrätten var ingen allmän angelägenhet. Erik bestämde sig för att det var dags att göra någonting själv.

 

Klockan är strax efter sex och matchen mot Kidderminster Harriers är slut sedan två timmar. När Erik låser dörren till spelarnas omklädningsrum har han varit på Kingsmeadow i tolv timmar. Det syns. Det har varit en tung kväll. Enda gången Eriks ansikte utstrålade uppsluppenhet var i den 82:e matchminuten. När Lee Minshull nickade in AFC:s mål kastade han ut händerna ur fickorna och knöt dem mot himlen medan han skrek rakt ut så att de mörka plomberna i hans käft syntes. Några sekunder senare var händerna tillbaka i fickorna och käkarna åter hårt spända. När det tio minuter senare stod klart att AFC Wimbledon hade förlorat med 1–2 ville Erik bara hem så fort som möjligt. Men det är många dörrar kvar att låsa och många lampor kvar att släcka innan han kan ge sig iväg.

Erik kunde inte i sina vildaste fantasier föreställa sig att hans liv skulle bli så här, när han erbjöd sin hjälp till de fyra supportrar som bara några timmar efter FA:s beslut hade tagit i hand på att bilda en ny klubb – AFC Wimbledon. De fyra männen hade, precis som Erik, blivit provocerade av punkt 128 i FA-kommissionens beslut: »Att låta en ny klubb återuppstå ur spillrorna av den gamla, under ett namn som exempelvis Wimbledon Town, är med all respekt för de fans som önskar låta klubben gå tillbaka till den position den befann sig i för 113 år sedan, inte angeläget för fotbollen i stort«.

Trots att Erik inte visste någonting om fotbollsekonomi hjälpte han AFC med en affärsplan, vilket krävdes för att få spela i den lokala division nio-serien. Dessutom krävdes det naturligtvis spelare. Klubben annonserade om att alla kontraktslösa fotbollsspelare var välkomna på en uttagning i en liten park i Wimbledon. När dagen kom hade över 250 spelare samlats på en gräsmatta för att pröva sin lycka. Elva dagar senare, den 10 juli 2002, spelade AFC Wimbledon sin första fotbollsmatch.

»Det är ofattbart att det finns så många som 10 000 som inte har fattat ett skit om vad fotboll handlar om.«

Erik ville inte göra några glädjekalkyler när han räknade på en tänkbar årsomsättning för en klubb i division nio – men han var rädd att han var överdrivet optimistisk när han kalkylerade med att 1 000 människor skulle betala för att se AFC Wimbledon. Till den första ligamatchen kom 4 657 personer. Med det stora intresset för laget växte Eriks arbetsuppgifter i klubben. 18 månader senare sade han upp sig från sitt arbete för att ägna sig åt AFC Wimbledon på heltid. Sedan dess har han gjort allt från att anvisa publiken parkeringsplatser före match till att fatta mångmiljonbeslut om klubbens framtid – i dag omsätter klubben drygt två miljoner pund, ungefär lika mycket som Trelleborgs  FF.

När Erik nu kommer fram till förråd K23 långt inne i Kingsmeadows mögeldoftande korridorsystem suckar han högt när han som vanligt upptäcker att det är tänt. Han funderar över vems ansvar lamporna är och blir irriterad över att folk inte kan vara noggrannare. Han känner sig som en gammal trött far som går omkring och släcker åt ett gäng ungar som inte förstår vikten av sparsamhet. Har man arbetat som revisor i hela sitt liv sätter det sina spår.

En stund senare passerar han dörren till en av arenans två barer. Det är dags att gå in till sponsorernas pub och hälsa på folk. Det finns ingenting som han är mindre sugen på just nu, han dricker inte själv och har svårt för den uppsluppna stämning som infinner sig när folk har fått i sig några pints. När han öppnar dörren möts han av ljudet från ett femtiotal glada människor som försöker överrösta varandra. Han blir irriterad när han noterar att tränaren Terry Brown och spelarna ser så obesvärade ut. Sedan kikar han in för att se om hans fru Eileen kan åka hem snart, men hon packar fortfarande ihop resterna från buffén som Kidderminsters styrelse bjöds på före matchen. Erik bestämmer sig för att vänta med minglet tills trängseln och sorlet minskat. Dessutom kan det behöva kontrolleras en sista gång att strålkastarna på fotbollsplanen är släckta.

Arenan är inte idealisk för ett fotbollslag av AFC:s storlek, men det har fungerat hittills. När klubben bildades hade man bara tolv dagar på sig att hitta en hemmaplan. För att få hyra in sig på Kingsmeadow krävdes 30 000 pund. Pengarna samlades in genom årskortsförsäljning, trots att laget då bara fanns på pappret.

Annons

I sponsorpuben har ingen märkt att klubbens VD alldeles nyss stod i dörröppningen. Inte heller någon av småkillarna i klubbens P12-lag såg honom, de som nu på sin rundvandring nått prisväggen. Här skulle Wimbledons gamla pokaler ha stått i ett skåp om AFC Wimbledons fans hade fått sin vilja igenom. Istället förvaras pokalerna sedan 2007 på ett rådhus i sydvästra London, efter en överenskommelse med MK Dons. Det enda som pojkarna har att titta på är den guldmålade ramen med fotot på Lawrie Sanchez segermål från FA-cupfinalen 1988.

Jag ställer mig i baren och beställer en öl. Marc Jones kommer fram till mig. Han ser ut som jag förväntar mig av en brittisk fotbollssupporter – en arméjacka som är knäppt hela vägen upp till halsen, vita Stan Smith-skor och Beatlesfrisyr. Marc är en av de fyra som för tio år sedan satt på Fox and Grapes och skissade på AFC Wimbledon. Jag frågar om han har koll på hur det gick för Milton Keynes Dons i deras match. Marc drämmer pinten i baren:

– Dons? Dons? Som i Wimbledon eller? Här nere kallar vi dem för »The Franchise«, hjärtat. Bäst du fattar det direkt!

Jag frågar hur det kändes när allt tydde på att AFC skulle få möta »The Franchise« i FA-cupen – bara en förlorad straffläggning för MK Dons satte stopp för hatmatchen.

– Om vi hade mötts hade jag suttit i fängelse nu, säger Marc utan att blinka. Kolla, tänk dig att du har varit gift med samma kvinna i 30 år. Ni har det ganska bra, inte fantastiskt men det funkar. Så vaknar du en morgon och det har växt ut en kuk mellan benen på henne.

Han fortsätter prata med allvarlig min:

– Så säger hon: »Vadå, det är ju fortfarande jag.« Så kändes det när de där asen stal vårt lag. Jag känner inte en enda person som höll på Wimbledon FC som åker till Milton Keynes för att kolla på det där jävla laget.

Jag berättar att jag i flera veckor försökt få till en intervju med en Milton Keynes-supporter, men att alla, om de ens velat prata med mig, kräver anonymitet. Marc skrattar och säger:

– »The Franchise« har över 10 000 på sina matcher. Vad är det för några? Att någon öppet kan visa sympati med det som de gjorde mot oss, det är helt sjukt. Det är ofattbart att det finns så många som 10 000 som inte har fattat ett skit om vad fotboll handlar om.

Jag går iväg till VD-kontoret, där Erik ser till att allt är i ordning inför morgondagens arbete. Utöver skrivbord, dator och en låg bokhylla med samtliga matchprogram sedan AFC Wimbledons födelse 2002, är rummet tomt. Väggarna är också kala – bara klubbens två år gamla väggkalender hänger mittemot skrivbordet. Fotot visar glädjerusiga supportrar som stormar planen när Wimbledon avancerade till sjättedivisionen. Eriks son Pieter var med på planen men går inte att urskilja på bilden. Erik brukar titta på fotot för att påminna sig om varför han gör det här. Den här kvällen säger den honom ingenting alls.

När Erik väl kliver in i sponsorloungen har klockan hunnit bli tio. Baren är ännu fullare och stämningen ännu livligare tidigare. Han är irriterad. Folk verkar ha glömt bort att deras lag precis har förlorat. Istället står man och kramas och skrattar. Erik muttrar att han är från nordöstra England, »där vuxna män inte rör vid varandra«.

Han går fram till Eileen och frågar hur länge till det dröjer innan de kan åka hem.

I’ll be ready in a minute, love, säger hon och ger bort överblivna småkakor till några av de berusade sponsorerna.

Erik lutar sig mot väggen med armarna i kors och slänger ett öga på TV:n som visar kvartsfinalen i FA-cupen mellan Manchester United och Arsenal.

 

När AFC Wimbledon redovisar sina utmärkelser på klubbens hemsida ingår FA-cuptiteln, liksom alla andra titlar som det gamla Wimbledon FC vann. Det förklaras med att: »Vi supportrar anser att AFC Wimbledon är en del av den anda som formade Wimbledon Old Central år 1889, samma anda som höll Wimbledon Football Club vid liv fram till maj 2002. Vi anser att en fotbollsklubb, utöver att vara en juridisk sammanslutning, utgörs av den enighet som uppstår bland fans och spelare när de kämpar för att uppnå ett gemensamt mål. Därför har de utmärkelser som nämns här vunnits utav, vad vi anser är och alltid kommer att anse vara, ›vår‹ klubb och vår gemensamma anda.«

»På revisionsbyrån tjänade jag runt 10 000 pund i månaden. AFC har kostat mig en miljon pund ungefär. Hittills.«

Många av de människor jag träffar under mina dagar i London är inne på samma spår – de vill hålla på ett lag som har en anda, en själ, något som känns äkta. »Håll på Barcelona om du vill se fin fotboll och vinna många titlar. Men kom inte och säg att du förstår klubbens värde, klubbens själ«, som Marc Jones sade till mig.

Marc är en av de 2 000 supportrar som styr AFC Wimbledon. En annan är den 65-åriga IT-teknikern Barrie Scott, som varje gång han rullar igång VHS-kassetten från FA-cupfinalen 1988 börjar gråta okontrollerat. Ytterligare fyra är de pensionerade tanterna som helt klädda i rosa och under namnet The Wombelles underhåller en läktarsektion på hemmamatcherna – i 90 minuter plus tilläggstid – genom att sjunga Take That-låtar. En sjunde är Dean Parson, till vardags hårproduktsförsäljare, som drar på sig en gul musliknande dräkt inför varje match och blir klubbens maskot »The Womble«.

Var och en av dessa har för 25 pund blivit medlem i stiftelsen The Dons Trust och har därför en röst i alla frågor som rör klubben. Totalt finns det tio miljoner aktier, varav hälften är tillgängliga för allmänheten. Genom att The Dons Trusts aktier har tre gånger så högt röstvärde som de övriga aktierna, har supportrarna försäkrat sig om 75 procent av rösterna – och därmed total kontroll över klubben.

Tillsammans har supportrarna visat vad som kan uträttas om det finns tillräckligt mycket själ i en fotbollsklubb. På nio år har laget klättrat fyra divisioner och nu slåss man om en kvalplats till League Two – trots att man har seriens kanske torftigaste ekonomiska förutsättningar är man på gränsen till den »riktiga« proffsfotbollen. Att klubben har klarat sig så bra beror framför allt på att 250 personer utan ersättning ser till att klubben hela tiden fungerar. Få kan mycket, men många kan lite. Och på det sättet bidrar alla. Det finns till och med en svensk supporterfalang, The SweDons, som finansierar anfallaren Rashid Yussufs bortatröja.

 

Det är den första vårsöndagen i sydvästra London och ingen ser ut vara på väg åt något särskilt håll. Erik trummar på ratten och är på gott humör. Varje gång vi möter en bil på de trånga gatorna svänger han in till sidan och lämnar företräde. Han ber mig plocka fram en skiva i handskfacket. Några sekunder senare strömmar stressig house ut ur högtalarna. Samma musik som hörs när hans mobiltelefon ringer.

– Jag lyssnar jämt på den här skivan, säger han. Det är min yngste son som har gjort den. Det är otroligt välgjort. Lyssna!

Han höjer volymen och vi lyssnar under tystnad tills han backar upp på sin garageuppfart.

Mot strömmen. I stadsdelen Wimbledon håller de flesta i  dag på Chelsea. Marc Jones och hans vänner tillhör undantagen.

Vardagsrummet är ljust och vetter mot gatan. I den vita bokhyllan står prydnadsföremål från Eriks och Eileens senaste semester, en jordenruntresa för drygt 30 år sedan. Det har inte funnits tid till resor. Jag frågar om han inte saknar ett bekymmersfritt liv.

– Jag kan inte svara på den frågan. Att vara pensionär har aldrig varit ett alternativ. Jag måste tävla.

Erik ser lika trött ut i dag som alltid annars. Han pratar om sin »maniska fixering« vid att alltid uppnå de mål som han satt upp. Så var det i skolan, så var det på revisionsbyrån, så är det i AFC Wimbledon.

– Jag sa upp mig för åtta år sedan … Det blir 96 månader utan lön. På revisionsbyrån tjänade jag runt 10 000 pund i månaden … AFC har kostat mig en miljon pund ungefär. Hittills.

Medan vårsolen flödar in genom de oklanderligt putsade fönstren förklarar han hur han vanligtvis fattar sina beslut.

– Jag väger noggrant fördelar mot nackdelar, jag måste tänka mig för väldigt länge innan jag ens får en känsla. Jag sysslar egentligen inte med känslor, eller passioner och andra irrationella saker.

Eileen kommer inbalanserande med en bricka te.

– Det sista man kan säga om Erik är att han är passionerad, säger hon och går ut igen.

Att Erik lade en strålande karriär åt sidan för att ägna all tid åt högriskprojektet AFC Wimbledon ter sig allt mindre vettigt. Varför valde han att engagera sig i klubben från första början?

– Jag har funderat väldigt mycket på det där, säger han. Det enda jag har kommit fram till är att jag blev hänförd. Det är väl därför jag inte riktigt kan redogöra för hur jag tog beslutet. Jag blev så fruktansvärt arg på fotbollsförbundets irrationella beteende och svarade med att fatta ett lika irrationellt beslut. Men jag ska säga dig en sak…

Erik lutar sig tyst fram i soffan och knäpper händerna över sina knän.

– Det här jobbet är slitsamt, speciellt för någon som är som jag. Jag oroar mig för klubben dygnet runt – för bortamatcher som ska organiseras, träningsanläggningar som ska skötas och årskort som ska distribueras. Min relation till klubben är till stora delar osund. När vi har förlorat en match vill jag inte leva. Det fullständigt kokar i mig när jag ser någon i styrelsen eller tränaren glad efter en förlust. Men ändå … jag har aldrig ångrat att jag blev hänförd.

Erik lutar sig tillbaka och dricker av sitt te.

– Marc Jones brukar säga att han älskar att ha ett fotbollslag att må dåligt över. Det ligger en del i det. Det är skönt att må dåligt ibland, och jag har märkt att det som kan nå fram och påverka en negativt kan ge en väldigt mycket positivt också. Det tog mig 60 år att förstå det.

Han berättar att han firar lagets vinst med att äta glass.

– Men är glass belöning nog? frågar jag.

– Jag får ju också vara med och ställa ett fel tillrätta. Jag kan säga till mina söner att jag gör allt vad jag kan för att jag, de, vi allihop, ska få den upprättelse som vi förtjänar. Jag har alltid varit väldigt stolt över mina söner, som du kanske har märkt, och kanske är de också stolta över mig. Så var det knappast när jag var revisor.

Jag frågar vad ett avancemang skulle innebära för klubben. En lång utläggning senare förstår jag att det handlar om minst 750 000 pund i ökade intäkter från TV-bolag och sponsorer, ökat skydd mot scouter (som i dagsläget i princip kan värva klubbens talanger utan att betala någon övergångssumma), möjligheter till ett ordentligt gym till spelarna …

– Men det viktigaste är motivationen. Vår klubb existerar endast tack vare volontärer. Jag undrar ofta hur länge de ska orka. Vi kan inte lita på frivilligas välvilja i all oändlighet.

Erik viskar fram det sista. När han lutar sig tillbaka mot soffans ryggstöd grimaserar han lätt av smärtan i ländryggen. Han har dessutom problem med en höftskada som vägrar ge med sig. När jag frågar Erik hur länge han själv ska orka svarar han utan att tveka:

– Jag vill vara VD för ett Football League-lag en säsong. Bara en säsong. Sen om 30 år – när jag är död och begraven – kommer Pieters dotter, som är en månad nu, kanske att ta med sina barn på deras första Wimbledonmatch. Kanske blir hennes barn lite skrämda av allt liv till en början, men jag hoppas att de snabbt rycks med av stämningen på läktarna. Och när matchen är slut vill jag att de ska ta bilen hem, som de har parkerat på en plats där det står en skylt med texten: »Familjen Samuelsons privata parkering.«

Jag frågar om han tror att det kommer bli så. Han spänner käkarna:

– Kanske. Om vi fortsätter som vi har gjort hittills är det realistiskt. Men om vi inte går upp den här säsongen …

Erik tystnar och tittar ut genom fönstret.

– … så blir jag faktiskt jävligt orolig.

 

Två månader senare återvänder jag till Wimbledon. AFC har hittat formen igen. Andraplatsen i The Conference innebar en playoff-plats till League Two, där man i den första semifinalmatchen vann mot Fleetwood Town med 2–0. Om några timmar är det returmatch på Kingsmeadow. Om inte laget rasar ihop är man bara en seger ifrån proffsnivån, som man drömt om i snart tio år.

»Han är jävligt annorlunda jämfört med oss andra. Under andra omständigheter hade vi varit ovänner.«

På puben The Prince of Wales lugnar Marc Jones nerverna med en pint.

– Det tredje målet är alltid det viktigaste, säger han. Vi kan leda med 2–0, men om de gör ett tidigt mål förändras förutsättningarna totalt.

Efter ännu en rejäl klunk på sin öl säger han:

– Det viktiga är att vi kämpar. Resten skiter jag i.

Jag frågar vad det innebär för honom att vara supporter.

– Kolla här, säger han. Jag vill ha något att vara stolt över. Jag skiter i att vi aldrig kommer vinna Champions League. Visst, Milton Keynes ligger två divisioner över oss, men det är inte det som räknas. Det är som att välja att vara Justin Bieber istället för Leonard Cohen bara för att Justin Bieber säljer fler skivor och tjänar mer pengar. Sen att alla tycker att du är en röv och ingen respekterar dig är skit samma. Men jag vill fan i mig vara Leonard Cohen. Jag skiter i om jag är det i division nio. Personligen bryr jag mig inte det minsta om vilken nivå vi spelar på. Jag är medveten om att inte alla i AFC delar min uppfattning. Vår VD exempelvis.

Jag frågar hur han ser på Erik.

– Jag hade hellre sett en VD med ett lite mer gammaldags, bultande hjärta för klubben. Någon som liksom … gapar och skriker ibland. Fattar du vad jag menar? Vi är trots allt fortfarande »The Crazy Gang«, i alla fall i mina ögon, och han representerar ju inte direkt det.

– Han är jävligt annorlunda jämfört med oss andra. Under andra omständigheter hade vi varit ovänner. Han är en konservativ typ, väldigt reserverad. Att föreställa sig honom stå och snacka med några kompisar över en öl efter matchen … det går bara inte. Men vi behöver honom, och jag tror faktiskt att han behöver oss också.

Jag ursäktar mig och går iväg och ringer Erik.

– Det är mest problem, suckar VD:n i luren och förklarar att trots att alla vet att arenan är utsåld, så ringer ändå medlemmar och blir arga för att det inte finns fler platser.

Han berättar att han vaknade klockan fem på morgonen. Direkt kände han sig stressad. Nervös har han däremot inte hunnit bli. Vi bestämmer att vi ska ses efter matchen, när han släckt ner arenan.

Nyförvärv. Efter bara några matcher i Wimbledontröjan fick Kaid Mohamed göra hattrick mot Fleetwood. Ett par veckor t­idigare hade han värvats han från Bath City för en »symbolisk summa«.

När jag kommer tillbaka till Marc har han ställt sig hos ett gäng med tio andra AFC-supportrar. De diskuterar vad det ska stå på tröjorna som supporterföreningen tänker sälja om laget går till playoff-finalen i Manchester. Många säger: »Not in the wider interest of football«, som en pik mot FA:s formulering för nio år sedan. Efter ytterligare öldrickande enas man om den mindre kontroversiella texten »Dons 2 League 2«.

En dryg timma senare, i den 47:e minuten, leder Wimbledon semifinalen med sammanlagt 5–0. Fleetwoods försvar har kollapsat. När Fleetwood gör mål i början av andra halvlek försöker Erik bestämma sig för huruvida han borde bli nervös eller inte. »Gör de tre snabba nu så …« Med stor lättnad kommer han fram till att en sådan vändning är högst osannolik. Innan domaren blåser av matchen har Wimbledon gjort ytterligare tre mål. Efter matchen går Erik sin vanliga runda innan han hamnar i sponsorloungen för att vänta på Eileen. Framme vid baren skriker han plötsligt till. Han tar sig för höger lår, där krampen hugger. Lagets sjukgymnast släpper omedelbart sin öl och hjälper Erik ner på en stol innan han springer efter babyolja. Snart grimaserar Erik av smärta medan sjukgymnasten masserar hans ben. I takt med att smärtan avtar sprider sig ett lugn över hans ansikte.

– Om en vecka ska jag se den viktigaste matchen i hela mitt liv. Då ska jag sitta ner hela matchen, säger han och ler försiktigt.

 

Erik ser sig omkring. Han känner sig inte bekväm. Inte nog med att han bär slips och kostym, människorna runt honom på vip-sektionen av Manchester Citys hemmaarena är också några av landets högsta fotbollshöns. »Några av dem var säkert delaktiga i beslutet«, tänker han för sig själv.

Motståndare är Luton, ett lag som låg i Premier League tillsammans med Wimbledon FC för 20 år sedan. Arenan är fylld till ungefär hälften, de flesta är Lutonsupportrar. Men bakom ett av målen står 6 000 blågula AFC-fans. Många är klädda i tröjor med texten »Dons 2 League 2«.

När domaren blåser i pipan känns det som om ett extra hjärta bultar i Eriks bröstkorg. För varje minut som går vibrerar också telefonen allt oftare i den vänstra innerfickan. När AFC:s lagkapten Danny Kedwell sätter bollen till vänster i Lutons mål flyger Erik, som enda person på hela vip-läktaren, upp från sin stol och vrålar i ett par sekunder. Sedan ser han att den assisterande domaren flaggat för offside. Erik sjunker skamset ner i stolen igen.

Han börjar fundera över vad han ska säga till Lutons styrelse efter matchen. Han kommer fram till att det får bli tomma artigheter om att han är glad för deras skull, och att AFC ska göra dem sällskap nästa säsong.

Efter 90 spelade minuter står det 0–0. Erik tycker att det syns på hans spelare att de har en säsong med 48 matcher bakom sig. Ytterligare 30 minuter spelas. Fortfarande 0–0. Straffar – framför AFC:s supportrar. Där på läktaren biter Marc Jones och hans son på naglarna, precis som Eriks son Pieter. Framför dem står Dean Parson, som lämnat sin maskotdräkt i London. Barrie Scott är där, och kanske ska han äntligen få ett nytt ögonblick att gråta åt. The Wombelles är på plats, men sjunger inte.

Wimbledons 21-årige målvakt Seb Brown, som tillsammans med sina föräldrar protesterade i dagar utanför FA:s högkvarter för nio år sedan, räddar två straffar. När Wimbledons lagkapten Danny Kedwell, som siste straffläggare, drar till bollen med högervristen har Lutons målvakt bara räddat en. Bollen går i mål.

För ett ögonblick är det väldigt tyst på arenan i Manchester. Sedan exploderar det blågula havet. Människor kastar sig runt halsen på den som står närmast, några ramlar ihop i högar på läktaren och många böljar mot räcket, på väg att storma planen. AFC Wimbledon är tillbaka i proffsfotbollen.

På vip-läktaren sitter alla ner. Alla utom Erik. Med armarna över bröstet står han och tittar på supportrarna. Han spanar efter Pieter, men förstår att det är omöjligt att se honom i kaoset. Han går igenom alla de SMS som plingar in. Men det enda SMS som han vill ha, samma meddelande som fick honom att börja gråta på The Fat Boy två månader tidigare, samma kärnfulla budskap som han tänker på varje gång han tittar på väggkalendern från 2008, kommer inte. Han tittar ut över spelarna, som ligger i en hög ute på planen.

Lutons ordförande kommer fram och levererar precis de repliker som han själv hade tänkt använda.

Erik står kvar och försöker lägga glädjescenerna på minnet. Men snart har tankarna vandrat iväg till det möte som han måste förbereda till måndagen, då AFC Wimbledon ska besluta hur man ska gå vidare med renoveringen av Kingsmeadow. Så surrar det till i hans vänstra bröstficka igen. Han tar fram sina läsglasögon ur fodralet och läser SMS:et från sin äldsta son Pieter: »Well done, dad.«

Han sätter sig ner, och hans trötta ljusblå ögon fylls av tårar.