Finlands sak är svår

Efter sju sorger och otaliga bedrövelser satsade Finland på en svensk förbundskapten – det hade ju gått bra för Island. Så: Hur går det egentligen för Hasse Backe?

Vrålet som utbröt på Veritas Stadion i Åbo den kalla oktoberkvällen 2008 kan inte direkt beskrivas som ett glädjerop. Snarare minns jag det som något slags chockerat bröl, som om alla de 4 000 åskådarna runtom mig på läktaren samtidigt hade hostat upp en karelsk pirog. Tomi Maanoja, som med sin kyliga blick och blonda kalufs såg ut som Oliver Kahns förlorade son, hade iskallt stannat mitt i målet och boxat bort Österrikes fjärde straff. Efter sju sorger och avsevärt fler än åtta bedrövelser hade Finland för första gången kvalificerat sig till ett internationellt mästerskap för herrar – U21-EM i Sverige. Medan spelarna sprang runt i extas ringde jag och hånade min kompis som vägrat hänga med på bussresan som vår lokala fotbollsförening ordnat till matchen, eftersom han, förvisso med historien på sin sida, ansett att »man ändå vet hur det i slutändan går för Finland«.

U21-triumfen var ett av flera tecken på att någonting tycktes vara på väg att hända inom finländsk fotboll. Föregående höst hade herrlandslaget endast varit en bortaseger mot Portugal från att ta sig till EM. Damlandslaget hade redan 2005 tagit sig till EM-semifinal och Finland förberedde sig nu för att arrangera mästerskapet 2009. Fotbollslandslaget hade till och med fått en djurisk identitet som kunde konkurrera med de framgångsrika hockeylejonen. När Finland sommaren 2007 tog emot Belgien i EM-kvalet flög plötsligt en brunspräcklig berguv ner från Olympiastadions tak och landade på den belgiska målburen. Matchen fick avbrytas i sex minuter medan rovfågeln till publikens stora förtjusning flög fram och tillbaka över planen. När inkräktaren till slut satt sig tillrätta bakom en kameraman hann spelet knappt komma igång förrän Jonatan Johansson gav Finland ledningen. Hemmalaget vann med 2–0 och redan till följande landskamp hade smeknamnet »huuhkajat« (berguvarna) fått fäste hos medierna. Berguven, som döptes till »Bubi« efter TV-kommentatorn Bror-Erik Wallenius, utsågs till årets helsingforsare och får nio år senare fortfarande dödsrunor i tidningarna så fort en avliden berguv hittats någonstans i staden. Kanske säger också Bubis öde något om det finländska herrlandslaget, något som inte är så smickrande? Den som klickar in på Bubis Wikipediasida i dag kan nämligen konstatera att de som varit bofasta landslagsspelare de senaste åren – Markus Halsti, Kari Arkivuo och Paulus Arajuuri – har en avsevärt torftigare meritlista än berguven. När jag i somras åkte ut till den isländska ambassaden i Nyhavn i Köpenhamn och bevittnade Islands EM-succé var det en smärtsam påminnelse om hur Finland under de åtta år som gått sedan U21-undret steg för steg halkat längre ifrån den mästerskapsplats som hade börjat kännas inom räckhåll. När vi i september inleder VM-kvalet hemma mot Kosovo kommer horder av journalister att ta sig till Åbo för att skriva om gästernas första officiella match någonsin. Själv ska jag ta flyget hem för att få svar på om den svenska förbundskapten som på nio månader inte lyckats vinna en enda match verkligen är rätt man för att återföra hoppet till Finland.

 


Prenumerera på Offside för 39 kronor per månad!

Läsning på sajten och tidning i brevlådan. Avsluta när du vill.

Beställ här

Redan prenumerant? Logga in för att läsa vidare

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?