Vrålet som utbröt på Veritas Stadion i Åbo den kalla oktoberkvällen 2008 kan inte direkt beskrivas som ett glädjerop. Snarare minns jag det som något slags chockerat bröl, som om alla de 4 000 åskådarna runtom mig på läktaren samtidigt hade hostat upp en karelsk pirog. Tomi Maanoja, som med sin kyliga blick och blonda kalufs såg ut som Oliver Kahns förlorade son, hade iskallt stannat mitt i målet och boxat bort Österrikes fjärde straff. Efter sju sorger och avsevärt fler än åtta bedrövelser hade Finland för första gången kvalificerat sig till ett internationellt mästerskap för herrar – U21-EM i Sverige. Medan spelarna sprang runt i extas ringde jag och hånade min kompis som vägrat hänga med på bussresan som vår lokala fotbollsförening ordnat till matchen, eftersom han, förvisso med historien på sin sida, ansett att »man ändå vet hur det i slutändan går för Finland«.
U21-triumfen var ett av flera tecken på att någonting tycktes vara på väg att hända inom finländsk fotboll. Föregående höst hade herrlandslaget endast varit en bortaseger mot Portugal från att ta sig till EM. Damlandslaget hade redan 2005 tagit sig till EM-semifinal och Finland förberedde sig nu för att arrangera mästerskapet 2009. Fotbollslandslaget hade till och med fått en djurisk identitet som kunde konkurrera med de framgångsrika hockeylejonen. När Finland sommaren 2007 tog emot Belgien i EM-kvalet flög plötsligt en brunspräcklig berguv ner från Olympiastadions tak och landade på den belgiska målburen. Matchen fick avbrytas i sex minuter medan rovfågeln till publikens stora förtjusning flög fram och tillbaka över planen. När inkräktaren till slut satt sig tillrätta bakom en kameraman hann spelet knappt komma igång förrän Jonatan Johansson gav Finland ledningen. Hemmalaget vann med 2–0 och redan till följande landskamp hade smeknamnet »huuhkajat« (berguvarna) fått fäste hos medierna. Berguven, som döptes till »Bubi« efter TV-kommentatorn Bror-Erik Wallenius, utsågs till årets helsingforsare och får nio år senare fortfarande dödsrunor i tidningarna så fort en avliden berguv hittats någonstans i staden. Kanske säger också Bubis öde något om det finländska herrlandslaget, något som inte är så smickrande? Den som klickar in på Bubis Wikipediasida i dag kan nämligen konstatera att de som varit bofasta landslagsspelare de senaste åren – Markus Halsti, Kari Arkivuo och Paulus Arajuuri – har en avsevärt torftigare meritlista än berguven. När jag i somras åkte ut till den isländska ambassaden i Nyhavn i Köpenhamn och bevittnade Islands EM-succé var det en smärtsam påminnelse om hur Finland under de åtta år som gått sedan U21-undret steg för steg halkat längre ifrån den mästerskapsplats som hade börjat kännas inom räckhåll. När vi i september inleder VM-kvalet hemma mot Kosovo kommer horder av journalister att ta sig till Åbo för att skriva om gästernas första officiella match någonsin. Själv ska jag ta flyget hem för att få svar på om den svenska förbundskapten som på nio månader inte lyckats vinna en enda match verkligen är rätt man för att återföra hoppet till Finland.
När Hasse Backe i augusti 2015 presenterades som Finlands tjugoandra förbundskapten gick omvärldens (nåja, låt oss finländare åtminstone tro det) tankar naturligt till Lars Lagerbäck och Island. Men även om norrlänningens succé ute i Atlanten säkert kan ha inverkat på valet var det nog snarare en reinkarnation av Roy Hodgson som Finlands Bollförbund trott sig ha hittat. För om något kan förklara Finlands kräftgång de senaste åren så är det bristen på fungerande ledarskap. Det var under Hodgsons handfasta ledning som Finland kryssade sig igenom kvalet till EM 2008 och till slut bara var två poäng från att nå mästerskapet. Bedriften var ännu större med tanke på att det var ett ålderstiget gäng som britten basade över. När finländarna i Premier League i början av 2000-talet arrangerade gemensamma julfester i London kunde skaran som samlades kring granen bestå av Jari Litmanen, Sami Hyypiä, Aki Riihilahti, Joonas Kolkka, Mikael Forssell, Jonatan Johansson, Teemu Tainio, Shefki Kuqi, Hannu Tihinen samt målvaktstrion Antti Niemi, Jussi Jääskeläinen och Peter Enckelman. När Hodgson tog över hade nästan samtliga i den gyllene generationen flyttat till sämre klubbar, och i efterhand är det frestande att spekulera om vad som hade hänt om britten anställts sex år tidigare.
Tack för att du läser Offside
Teckna en prenumeration eller Logga in för att fortsätta läsa.
