Flyttgubben

Tobias Grahns silvergrå Mercedes krypkör Kungsgatan fram i centrala Örebro.

– Där ligger Stadium, mumlar Tobias. Vad fan, jag har ju sett det här någonstans.

Blicken far över husfasaderna i jakt på Indiskas logga. Han letar nya gardiner. Det är bara en av alla saker som måste fixas under dagen.

Annons

– Örebro alltså, jag är ju helt lost här, suckar han.

Kontraktet med Örebro SK sign­e­rades redan i början av februari men ett två veckor långt träningsläger i Turkiet sköt flyttbestyren på framtiden.

Mobilen ringer. Sängen har kommit. Tobias rattar ut ur stadskärnan och tar sikte på Almby, villaområdet fem minuter från centrum som är hans hem sedan några dagar tillbaka. Vi rullar in i en labyrint av prydliga radhus där sorgfälligt ansade häckar o­mgärdar gulbruna gräsplättar.

– Jag är ju stadsmänniska ut i finger­spetsarna så att bo i ett sånt här område är ju inget tema för mig, säger Tobias. Men jag måste tänka på min grabb, Anakin. Han har eld i röven och vill kunna åka inlines och spela innebandy. Det är nära till Behrn Arena också, 4,9 kilometer. Och när man ska bo på ett ställe ett eller två år kan man ju inte vara överkräsen.

Vi går husesyn. I köket dropptorkar nyköpta dricksglas på en kökshandduk, bredvid ligger ett knivset i obruten förpackning och ett ihopkrullat mastodontkvitto från Ikea. För tionde gången i sitt 32-åriga liv håller Tobias Grahn på att sätta bo.

– Jag måste köpa precis allt, ned till minsta gaffel. Jag brukar lägga typ 30 000 kronor på prylar. Sedan låter jag det bara stå, så får klubben ge det till någon annan. Det brukar inte löna sig att ta en flyttbil.

De 135 kvadraten är fortfarande omöblerade sånär som på en svart tygsoffa med schäslong, ett soffbord, en TV-bänk och ett enkelt matsalsbord.

– Jag köper mest billiga grejer. Visst, jag hade kunnat köpa en soffa för 20 000 men så passar inte den in på nästa ställe. Det har jag varit med om en massa gånger.

En vit skåpbil rullar in på uppfarten och två män från Bud Direkt kånkar in säng och madrass.

– Kan ni bära upp det för trappan, killar?

Budkillarna protesterar.

– Det har vi inte betalt för.

– Men jag har betalat för det! 400 spänn till Ikea, just för att slippa det här… Vad fan!

Tobias rotar efter kvittot i plånboken medan bud­killarna utbyter konfunderade blickar. Efter en stunds obekväm tystnad säger den ene:

– Vi kan väl bära upp det för att få dig på bra humör då.

Annons

– Bra jobb killar, ropar Tobias nöjt när sängen baxas uppför spiraltrappan.

Tobias vänder sig mot mig:

– De tycker säkert jag är helt lazy. Men jag måste spara energin till träningarna, vi har dubbelpass i morgon. Jag brukar se till att få monteringshjälp också. Ska du ha det här livet som fotbollsvagabond så gäller det att vara smart. Själva flyttandet är inte kul, nu vill jag bara komma i ordning.  Men jag älskar omväxling. Jag tror det gäller utanför fotbollen också, det är nyttigt att byta jobb ofta.

Han stryker tillbaka en hårtest som fallit ner över ögat.

– Vissa kan nog tycka att det är obehagligt att gå in i omklädningsrummet som den nya spelaren, men jag tycker att det är svinhäftigt. Man börjar surra med folk, sitter där och observerar deras jargonger. Jag känner att jag behöver det där med jämna mellanrum. Ny miljö, nya utmaningar, nya förutsättningar. Jag mår bra av det.

Det är möjligt att han menar vad han säger. Men det är knappast för omväxlingens skull som Tobias Grahn har avverkat 13 klubbar på 15 år.

 

När Tobias Grahn kom till hårdsatsande Malmö FF hösten 2003 delade han lagets fans i två läger. Entusiasterna framhöll att den långhårige bolltalangen hade vunnit cupguld med Vålerengen, landslagsdebuterat mot Färöarna i samma match som Zlatan Ibrahimovic 2001 och två år senare gjort mål i King’s Cup-finalen mot Thailand.

Belackarna, vilka var i majoritet, pratade hellre om hur Tobias redan hunnit spela i fyra klubbar – och att det ofta skar sig mellan honom och arbetsgivarna. Färskt i minnet fanns rubriker om hur han på en träning med Vålerengen glidtacklat lagkamraten Tom Henning Hovi så brutalt att tränaren Kjetil Rekdal beordrat in svensken i duschen. Man hade också läst att Tobias ständiga synpunkter på Rekdals taktik hade fått supporterföreningens ordförande att kalla mittfältaren för »primadonna«. Och så var det den osnygga sortin. Tobias, som flera gånger förklarat att han aldrig tänkte stanna i Norge, avslutade sin Vålerengensejour med att dra ner shortsen och moona framför hemma­fansen.

Själv var Tobias fast besluten att visa Malmö att han var bättre än sitt rykte. I sina egna ögon var han en spelare som hörde hemma i såväl landslaget som Europas största ligor, och Malmö var ett perfekt skyltfönster för att nå målsättningarna – speciellt som tränaren Tom Prahl hade lovat Tobias att han skulle få konkurrera om en plats på innermittfältet där han trivdes bäst. Efter en debuthöst då han förpassades till kanten lossnade det våren 2004. Med grovjobbare som Thomas Olsson och Hans Mattisson skadade flyttade Tobias in centralt bredvid Lolo Chanko i ett 4–2–3–1-system. Chankos defensiva roll tillät Tobias att röra sig fritt mellan straffområdena.

I hemmapremiären mot Örebro, en match MFF vann med 5–1, gjorde Tobias ett mål och en assist. När Patrik »Bjärred« Andersson efter matchen fick frågor om att göra landslagscomeback svarade han att han hellre såg att Tobias Grahn togs ut i EM-truppen.

Några lyckade veckor senare, i hemmamatchen mot AIK, tvingade skador Tom Prahl att placera Tobias på högerkanten. Spelet knöt sig för både laget och Tobias.

De kommande omgångarna vikarierade han både som höger- och vänsterbreddare. Efter matcherna låg han hemma i lägenheten och grämde sig över att »bara få ut 40 procent« av sin kapacitet. Tobias frågade tränaren varför han inte fick konkurrera om en plats på det centrala mittfältet. Prahl svarade att han inte kunde ta »individuella hänsyn«.

När lagkaptenen Patrik Andersson förstod att en konflikt var på väg att blossa upp tog han ett snack med Tobias.

– Jag sa till honom att Toms jobb var att hitta den bästa konstellationen, säger Andersson: »Det viktigaste är ju att du är med!« Och det var han ju. Men Tobias valde att gå sin egen väg, han är väldigt otålig. Tobias behöver någon som tror på honom, han behöver känna att han är viktig. Han sticker ut och passar inte in överallt. Det var synd att det inte funkade. Den fysiken i kombination med drivet och tekniken, styrkan i en mot en… det är inte ofta man ser det i Allsvenskan. Jag tyckte att Tobias var ganska komplett.

Tobias Grahn gav sportchefen Hasse Borg ett ultimatum: »Ge mig den plats jag blivit lovad inom två veckor, annars drar jag.« Malmö svarade med att låna ut Tobias till Århus. Med »tändvätska upp över öronen«, som han själv uttrycker det, gjorde han åtta mål och åtta assist på tolv matcher. Lagets tränare Sören Åkeby förundrades över hur Malmö hade råd att vara utan en sådan spelare, och när Århus köpte loss Tobias några månader senare trodde många att MFF gjort ett misstag. 

Snart kom dock rapporter från grannlandet som pekade i andra riktningen. I mars 2005, i en match mot Nordsjälland, stal Tobias en straff från Leon Andreassen. Svensken brände läget. Sedan följde ett indraget körkort och en krogkväll som fick Åkeby att tappa tålamodet. Några månader senare värmde Tobias upp ensam inför lagets matcher och svenska tidningar skrev om »utfrysningen« av spelaren.

Efter att Århus åkt ur Superligaen 2006 erbjöd FC Köpenhamns tränare Ståle Solbakken, trots skriverierna, Tobias Grahn ett femårskontrakt. De flesta spelare skulle ha skrivit på direkt. Men mittfältaren tackade nej och valde istället den mindre klubben Odense där han snart imponerade i Uefacup­matcherna mot Parma, Hertha Berlin och Lens.

När hösten summerades hade Tobias fört laget till en överraskande andraplats i ligan, och kommit med i »efterårets hold« – en drömelva som utses av tränar­kåren. I samma veva togs truppen till landslagets vinterläger i Sydamerika ut. Superettanspelaren Olof Guterstam fanns med, liksom »Danmarkssvenskar« som Ålborgs Rade Prica och FCK:s Oscar Wendt. Tobias Grahn fick stanna hemma.

 

Tobias Grahn lunkar bort till tvättmaskinen och proppar den full med Frank Dandy-kalsonger. Det är dags för premiärtvätt i den nya villan.

Jag frågar vad han tänkte när han fick veta att förbundskapten Lars Lagerbäck inte hade tagit ut honom till vinterlägret 2007.

– Jag kände mig »backstabbad«. Jag bombade in poäng, vi låg tvåa i ligan och jag var i mitt livs form. Ja, det var riktigt sjukt att jag inte blev uttagen. Det var ju inte det riktiga landslaget men det var en dörr in. Då undrade jag faktiskt vad i helvete det var som försiggick. De kan inte ha gått på det fotbollsmässiga om jag säger så.

Han tystnar och stirrar in i tvättmaskinens gap. Jag undrar om han känner någon egen skuld till att karriären bromsade upp. Med den starten han fick i Malmö FF, när han trots allt återvänt till Sverige som en uppskriven värvning, hade det kanske varit värt att ha större tålamod när Prahl placerade honom på kanten?

– Jag är bolltrygg och kreativ, älskar att hitta passnings­vägar, säger han. På kanten kunde det gå en kvart utan att jag rörde bollen. Det var slöseri med min kunskap, jag hade så mycket mer på min repertoar. Det satt folk från Italien på läktarna för att scouta mig och jag sprang runt på kanten med en, två touch per halvlek. Nej, jag kunde inte finna mig i det.

Det var då som ditt problembarnsrykte etablerades på allvar.

– Jag var osams med Tom, det ska jag inte sticka under stol med. Men att jag flyttat runt som en dåre efter Malmö­tiden betyder ju inte att jag är ett problembarn. Det är inte många som känner mig, men det är jäkligt många som har en tydlig bild av vem jag är. »Grahn alltså, nu hoppar han från den klubben till den klubben. Idioten kan inte spela någonstans, han blir ovän så fort han ser en tränare.« Allt sånt jävla skitsnack. Det är därför man står här i dag. Inget ont om Örebro, men det kunde ha gått väldigt annorlunda. Jag vet ju det.

Han ler lite vemodigt.

– Jag är tacksam för den karriär jag haft men det kunde ha varit bättre. Grenen har brutits av precis framför mig, varje gång. Det har varit helt sinnessjukt, de här avgörande momenten.

Men du har fått fina chanser också. Trots en mindre lyckad avslutning i Århus så ville FC Köpenhamn, som siktade mot Champions League, ha dig. Varför tackade du nej?

Annons

– Jag vet hur FCK är. De skriver långa kontrakt och sen säljer de inte om de inte får ett bud över 30 mille. Jag var 26 då och hade ingen lust att bli kvar i Köpenhamn tills jag var 31. Folk förstår inte hur viktigt ett sådant beslut kan vara. Det kan avgöra om du kommer ut i Europa eller inte. Och för mig var det vad allt handlade om.

Målet var någon av de absolut största ligorna. Och efter den fina hösten med Odense fanns det intresse söderifrån. Den 27 januari 2007 åkte Tobias och agenten Ivan Marko Benes till Milano för att äta middag med representanter för Serie A-klubben Reggina. Efter »en sjuk sexrätters« skulle kontraktet signeras – men då ville Reggina göra ändringar i de villkor de kommit överens om per telefon.

– De ville köra hälften på kontrakt och hälften vid sidan om. Det kändes sådär, speciellt i ett maffia­område som Reggio di Calabria. Jag hade ingen jättelust att springa runt som indrivare där nere.

Tillbaka i Danmark fick han reda på att La Liga-klubben Gimnàstic de Tarragona var intresserade av honom. Tobias var osäker, med mer än hälften av säsongen spelad låg laget nio poäng under nedflyttningsstrecket. Agenten Benes tryckte på: »Spelar du den fotboll du gjort under hösten, och gör det i La Liga, så skit samma om de åker ut. Då kommer vi att hitta en mittenklubb, typ Atlético Madrid. Eller så räddar du klubben kvar, det är win-win.«

Fyra minuter in i debuten mot Racing Santander fick Tobias en passning av Javier Portillo. Han satte dit foten och såg bollen rulla in vid första stolpen.

– Det var inte bara att jag gjorde mål, säger han och skiner upp. Jag kände klippet i steget, jag kunde flyta förbi spelare. Det var La Liga, världens bästa serie, och jag kände mig verkligen mogen för det. »Det är här jag skulle ha spelat hela tiden«, tänkte jag. I Sverige anses en pass som inte passerar en motståndare vara värdelös. I Spanien ser man ett värde i att hålla bollen igång – då blir det dans i fotbollen.

Efter andra matchen, 1–1 mot Valencia, brast m­uskeln i ena lårets baksida på en träning. Tobias tvingades vänta sju veckor innan han kunde spela igen. Han kom tillbaka och fick några inhopp innan det var dags för det andra låret. Det som var tänkt att bli ett skyltfönster redu­cerades till några sporadiska insatser. När Tobias kom tillbaka var laget sedan länge avhängt. När han gick av planen efter 1–5 mot B­arcelona hade han svårt att glädja sig över att det var han som tryckt in tröstmålet.

Vad han inte visste var att Hertha Berlin hade haft scouter på läktaren under matchen. Svensken hade tidigare, under tiden i Odense, imponerat mot Hertha i Uefacupen och nu bjöd tyskarna in honom. Sport­chefen Dieter Hoeness, bror till Bayern Münchens Uli, var uppspelt och välkomnande men tränaren Lucien Favre framstod som mer skeptisk: »Dieter har sagt att du är en duktig spelare, men jag ska vara ärlig – jag vet inget om dig. Är du snabb? Är du teknisk?«

Tobias suckar när han berättar om minnet:

– »Du, jag blev precis värvad till La Liga, så jag kan nog spela fotboll!« Tänkte jag säga… Men jag lyckades hålla mig. Men det var fan ett personangrepp. Antingen så har du kollat upp vem jag är eller så får du väl se mig på träningen. Helt patetiskt var det!

 

Trots Favres inledande ointresse fick svensklånet starta de flesta matcherna. Den 19 december gjorde han 90 minuter i 0–0-matchen mot Bayern München, klubbens första poäng mot Bayern på fem år. Tobias åkte hem för att fira jul i Karlskrona med känslan av att vara på rätt väg igen. Tillbaka i Berlin blev han uppkallad till Lucien Favres kontor. Tränaren förklarade att Tobias borde se sig om efter en annan klubb, han hade värvat några unga schweizare som han hellre satsade på.

– »Vad fan hände över jul?« tänkte jag. »Har du varit hemma och snapsat hela lovet?« Jag hade precis köpt lägenhet i Berlin och min flickvän var gravid. Jag var chockad, och förbannad på mig själv för att jag inte lyssnat på min mage vid första mötet.

Agenten Benes och sportchefen Hoeness tröstade: »Fortsätt som du spelade under hösten så kan Favre inte ställa dig utanför laget. Det är klart att du kommer att få speltid.«

Det fick han också. 15 minuter mot Werder Bremen. I övriga matcher var han inte ens med i matchtruppen.

De i hemlandet som mot förmodan höll koll på Tobias kunde läsa att hans karriär nått botten. Bland annat r­ap­por­terade svenska tidningar att han spelat en amatör­lagsmatch mot Budissa Bautzen inför 20 åskådare.

– Allt jag hade byggt upp var som bortblåst och det hade inte ett dugg att göra med att jag inte höll måttet. Det där ligger jag fortfarande sömnlös över.

Tobias försökte tänka positivt: »En bra säsong någonstans så kommer jag kanske ut igen…« Tarragona förklarade att han var varmt välkommen tillbaka nu när lånetiden gått ut – men med tanke på klubbens ekonomi var han tvungen att gå med på en lönesänkning på 70 procent.

– »Varför, varför, varför?« tänkte jag. Jag var desperat efter att få spela fotboll och villig att gå ner i lön. Men inte 70 procent! Det var oacceptabelt.

Tobias hamnade i tvist med Gimnàstic och förbjöds att träna. Istället höll han igång på egen hand med tennis och squash. Med jämna mellanrum ringde han Benes för att kolla om det fanns någon klubb som visat intresse. När transferfönstret sommaren 2008 stängde kände Tobias Grahn, 28 år fyllda, hur allt hopp pös ur honom.

– Jag var ett vrak invändigt, jävligt bitter. Och stressa­d. Min tjej ville hem till Danmark och jobba som TV-­värdinna. Vi var två väldigt karriärorienterade personer, som inte fick göra det vi ville. Det ledde till slitningar.

Det dröjde till oktober innan kontraktet bröts. Några månader senare flyttade Tobias, hans tjej – skåde­spelerskan och modellen Ibi Stöving – och deras nyfödde son Anakin till Danmark. Ibi och Anakin bosatte sig i Köpenhamn. Tobias hamnade i Randers (»en liten stad med åker runtomkring, inget vatten, ingen hit«) 30 mil därifrån.

Det började som vanligt – bra. Tobias svarade för både mål och assist i första träningsmatchen, men privat­livet började sätta sina spår. Tobias hade fyra timmars bilresa till Ibi och sin nyfödde son.

– När jag märkte att det inte skulle funka mellan mig och Ibi så gick jag in i en sorts depression.

Dessutom satt han nu fast i ett bottenlag som spelade en primitiv fotboll. När tränaren John »Faxe« J­ensen fick sparken placerade hans ersättare Tobias ute på den förhatliga kanten. Tobias gick upp till ordföranden Jacob Nielsen och sade: »Det är lika bra att vi bryter. Lägg er era pengar på någon annan. Jag lever bara en gång. Jag kan inte sitta här, långt ifrån min son och spela en fotboll som får mig att spy.«

I samma ögonblick dog Tobias Grahns Europa­drömmar. Han förstod det själv. Han brydde sig inte, utan åkte hem till föräldrarna med en enda tanke mullrande i skallen: »Nu lägger jag fan ner.«

Som stad betraktat kan Örebro knappast mäta sig med Berlin, metropolen där Tobias och Ibi blev kallade »Berlins Beckhams«. Tobias nya hemvist har inte heller en chans mot den pittoreska medelhavsstaden Sitges där han bodde under sin halvsäsong med Gimnàstic.

Men Örebro är, som Tobias själv uttrycker saken, »inte direkt Sölvesborg heller«. Här finns en flygplats som tar honom till Köpenhamn och sonen Anakin på bara en timme. Här finns dessutom en fotbollsklubb med allsvenska topp­ambitioner, en klubb som hemskt gärna vill att deras nyförvärv ska trivas. ÖSK:s sportchef Lennart S­jögren har erbjudit sig att personligen köra hem några av de otympliga prylar Tobias väljer ut under dagens shopping­runda.

Besöket på Elgiganten tar dock längre tid än beräknat. TV:n, en 55-tums led-skärm från Samsung, har Tobias redan sett ut men övriga attiraljer måste väljas på plats. Försäljarna Henrik och Robert lindar in varje produktval i entusiastisk försäljarjargong. Tobias tålamod tryter redan vid dammsugarna. När Robert redogör för fördelarna med en modell med retroslang för 2 000 kronor utbrister Tobias:

– Jag orkar inte! Bara ta en! Det kan ju inte vara någon skillnad på de här, det ska ni inte försöka tuta i mig.

Expediterna ger sig inte. Henrik demonstrerar ett munstycke som »glider extra bra« på den typ av parkettgolv som Tobias råkat avslöja att han har i vardagsrummet. Tobias vänder ryggen till och går bort till hyllan med strykjärn istället. Han läser produkt­beskrivningen: »Ett kraftigt strykjärn på 2 400 watt som gör strykningen till en lek.«

– Killar, är detta det enda strykjärnet som gör strykningen till en lek?

Henrik, som inte riktigt läser av sarkasmen, börjar rabbla fördelarna med en annan, något dyrare, modell.

– Den här har en ångpuff med kapacitet på 90 gram. Visst, den kostar 2 000 men då får du också väldigt mycket strykjärn för pengarna.

Tobias skakar på huvudet.

– Ska man köpa den ska man ju leva på att stryka. Då ska man fan jobba på en dry cleaner!

Några timmar senare, efter att sportchef Sjögren levererat prylarna till villan i Almby, kämpar Tobias med att få TV:n på plats i stativet.

– Vilket jävla nedåttjack, pluggarna går ju inte i.

Han sätter ner TV:n på bänken. Den svajar och ser oroväckande framtung ut.

Att Tobias Grahn över huvud taget står här, i en villa i Örebro, beror på att det – trots ryktena och nomadlivet – fanns en klubb som var beredd att satsa på honom. Efter fiaskot i Randers tvingades han inse att sådana kunde vara svåra att hitta. När han vintern 2010, efter månader av inre monologer, insåg att han faktiskt var »sjukt sugen« på fotboll igen var det knappt någon som var sugen på honom. MFF:s dåvarande sportchef Hasse Borg öppnade visserligen för en återkomst till klubben, men tränaren Roland Nilsson förklarade att han inte ville ha några struliga spelare.

– Uppsagda kontrakt i Hertha, Tarragona och Randers… jag hade ju inga ljusa år bakom mig, säger Tobias. Det var fullt förståeligt att jag var iskall, men hade fler sett mig spela så hade de också sett vad jag hade i mig. Det fanns omständigheter. Jag hade fått mitt hjärta krossat, men allt som skrevs och sades om mig var att jag var omöjlig.

Två allsvenska klubbar hörde ändå av sig: Gais och Mjällby. När han i februari 2010 presenterades på Strandvallen rådde det Tobiasfeber på Listerlandet – men det var Linderoth, inte Grahn, som supportrarna suktade efter. På presskonferensen fick Tobias direkt frågan: »Hur länge har du tänkt stanna här då?« Det bekräftade något han länge anat – att folk i Sverige redan hade bestämt sig för vem han var. Han berättar att känslan späddes på när han flög till Stockholm för att medverka i TV4:s Ekwall vs Lundh.

– 90 procent av det som stått om mig är ju rena osanningar och det är ju inga bagatellgrejer heller, det är s­erious shit liksom. Jag försökte förklara det där i programmet men de skrattade bara åt mig. Om man sätter sig ner och läser samlade pressklipp så kommer man till slutsatsen att jag är ett jävla problembarn. Men det är sjukt långt från sanningen. När jag försöker försvara mig säger journalisterna: »Ja, men du är ju för jävla jobbig, det vet du.« Som att jag får skylla mig själv. Man är rätt maktlös.

Mot slutet av showen bad programledarna honom att ta fram de största rövhålen han mött inom fotbollen. På första plats skrev han: »Journalisterna.«

Tobias skakar på huvudet.

– Ta det där när jag visade röven i Vålerengen. Fansen ropade: »Tobias, visa ravva!« Jag bara »näääää«. Det var inget jag var jättebekväm med att göra men det var ju en tradition. Spelarna sa »kom igen«, så jag gjorde det. Tidningarna skrev om det utan att ge något sammanhang: »Här visar Tobias Grahn röven för fansen!« Som att jag gjort det på ett fuck you-aktigt sätt. Det ryktet kom jag till Malmö med.

Glidtacklingen som du gjorde på Tom Henning Hovi, är den också tagen ur sitt sammanhang?

– En sådan grej har jag gjort sju, åtta gånger i min karriär. Det var tio minuter kvar av träningen och Rekdal sa till mig: »Tobias, gå och duscha!« Cool down, liksom. Mer var det inte.

Och när du blev utfryst i Århus och tvingades värma upp på egen hand…

– Lagkaptenen Johnny Hansen ville att vi skulle springa runt och glidtackla på uppvärmningen. Det var så att man fick gå in till sjukgymnasten fem minuter före match och bli isad. Så jag sa till Åkeby: »Är det okej om jag kör för mig själv vid sidan? Jag vill spara min energi.« Sören lyfte det med spelargruppen och sa ja. Det var inga hard feelings.

Det visar sig att Tobias har förklaringar till de flesta av skandalerna. Tiden då han förpassades till reservlaget i Berlin förklarar han med att det var hans eget val:

– Jag bad Lucien att få spela där varje vecka, jag ville ju spela fotboll, men jag fick bara en match. Då skrevs det såklart att jag var nedkastad i reservlaget. Jag var inte nedkastad i något jävla reservlag. Åh, jag orkar inte! Hade det bara varit en stor grej så hade man kunnat reda ut det, men nu har det varit så sjukt mycket smågrejer hela tiden. Den enda klubb jag har lämnat för att jag inte kommit överens med tränaren är Malmö.

När Fotbollskanalen i vintras rapporterade att Tobias Grahn setts springa omkring i gamla MFF-tränings­kläder alldeles intill Swedbank Stadion, kunde han inte hålla sig utan gick direkt i svaromål i kommentars­fältet på Aftonbladet (som snappat upp nyheten): »Om jag nu löper omkring i en ngt sliten och säkert alldeles för liten Barçatröja i parkerna i Malmö, så betyder ju inte det nödvändigtvis att en transfer till Katalonien är på närstående. När det är sagt så äger jag varken några nya eller gamla MFF-kläder.«

– Varför skulle jag ta på mig gamla håliga Malmö­kläder och springa runt Stadion varv efter varv? Som en dåre medan MFF tränade därinne. Det hade aldrig skrivits om det inte varit jag, för det är okej att driva med mig, att pissa på mig. Ibland har jag känt att »nu stämmer jag er era jävlar!«

Det som fortfarande irriterar honom mest är ett rykte som uppstod i samband med King’s Cup i Thailand 2003. När truppen samlades för att äta inför en av matcherna sägs Tobias ha avvikit för att istället lägga sig och sola vid hotellpoolen.

– Var kommer en sån historia ifrån? Jag är överseriös när det gäller fotboll, med kost, vila… hela den biten. Skulle jag ligga vid poolen och sola medan de andra har matchgenomgång? »Sköt ni det killar, jag solar lite här istället.« Jag minns inte hur det började men plötsligt hade det skrivits så många gånger att det var sant. Hur fan kan folk tro på det? Hade det varit sant hade jag blivit hemskickad direkt.

Att fråga Tobias Grahn vad han själv gjort för fel under fotbollskarriären är ungefär lika fruktbart som att ställa frågan »vad är du mindre bra på?« i samband med en anställningsintervju. Den slipade arbets­sökanden svarar »jag är arbetsnarkoman« eller »jag är nästan för noggrann«. Tobias Grahn förklarar sin turbulenta karriär med att han borde ha varit »bättre på att syna agenternas snack« eller att han borde ha varit »lite mindre frispråkig i intervjuer«.

Jag ringer Jeffrey Aubynn, hans gamle lagkamrat från tiden i Århus, för att nyansera bilden. Gais nyförvärv skrattar när jag presenterar mitt ärende.

– Jag misstänker att den här artikeln kommer att handla om att vara missförstådd.

Aubynn blir allvarligare när jag nämner det beryktade landslagslägret i Thailand 2003. Han var själv med på samlingen och dementerar historien.

– Det där att Tobias skulle ha legat och solat under middagen är bara löjligt. Men det blir lätt så med karaktärer som Tobias. Han är ju ett original och han tror på sig själv, ofta på gränsen till hybris. Då blir man lovligt byte. Han framför gärna sin åsikt, medan andra håller tyst och ställer sig i ledet. Det kan bli obekvämt för en tränare. För några år sedan var det lika för alla, alla skulle träna likadant och tas likadant. I dag är det ett modernare ledarskap, i Allsvenskan också. Det är bra för Tobias.

Jag frågar om det finns något i Tobias personlighet som kan ha hämmat hans karriär.

– Han är en väldigt känslosam person, då gör man saker som inte alltid är så passande. Visst han har bett någon dra åt helvete någon gång. Och han har åkt ifrån arenan i halvtid, men hur jävla allvarligt är det? Han kommer säkert inte att gilla att höra det här, men jag tycker att han borde ha fått ut mer av sin karriär. Vissa gånger har han gått sin egen väg lite för mycket. Ibland kan det vara bra att lyssna på andra människor men fan, han är snart 50… Har han inte lärt sig det nu så lär han aldrig göra det.

Jeffrey Aubynn berättar också, under grava skratt­attacker, att de fortfarande spelar på Stryktipset tillsammans.

– Och då är det Tobias rad som gäller. Vi kan vara tre andra som är helt eniga om en rad men han vägrar kompromissa. Han tror ju att han vet allt.

Restaurang 4:e våningen på Behrn Arena bjuder på lyxig utsikt över konstgräsplanen. Tobias slänger lystna blickar nedåt mattan när han glider in i de ljusa lokalerna. Det har gått några veckor sedan vi sågs senast och han berättar att han börjar känna sig hemma­stadd. TV:n är på plats, Anakins rum börjar komma i ordning.

Tobias flinar när jag berättar vad Jeffrey Aubynn sade.

– Alltså, jag sticker ju ut, det får jag ju veta hela tiden av mina nära och kära. Jag tror på mig själv och det har säkert irriterat många. Men mitt självförtroende är inte grundat i någon jävla bubbla, mitt självförtroende är intelligent. Jag vet att jag gjort dumma val och jag vet när jag gjort en dålig match. Men jag vet också vad jag innehåller, jag har en massa tester som bevisar det.

Jag påminner honom om vad han sade inför sin allsvenska comeback 2010. På frågan »vilken klass tror du att du håller?« svarade Tobias att han, om han fick vara frisk, »antagligen var Allsvenskans bästa mittfältare«.

– Det är klart att det låter jävligt kaxigt men vad skulle jag svara? Där är jag hudlöst ärlig. Jag skulle aldrig säga det om jag inte tyckte det. Folk får tycka att jag är verklighetsfrånvänd. Jag vet innerst inne att jag har rätt, även om jag aldrig fick bevisningen från utlandet. Jag fattar ju när jag säger en sådan grej att folk kommer stå där och skratta om jag misslyckas, men den positionen har jag aldrig haft några problem att sätta mig i.

Han berättar att han under åren i Mjällby försökte överföra självförtroendet till de andra i laget. På tränings­lägret på Cypern, inför den allsvenska comebacken 2010, var han omgiven av spelare utan rutin från den svenska högstadivisionen. De unga killarna bävade inför premiären mot regerande mästarna AIK, så Tobias frågade lagkamraterna vem av AIK-spelarna de ville byta till Mjällbys lag.

– Då var de inte så jäkla säkra längre. Man kan flytta rätt mycket mentalt på det sättet. Det var premiärmatch och den gick på TV. Jag fattade ju att går jag ut och gör en loj match nu så blir det pinsamt.

Matchen slutade 0–0 och Mjällby var det bättre laget. När matchens gigant Tobias Grahn gick av planen slängde han ironiska kyssar åt AIK-fansen.

– Jag ville täppa till truten på vissa. På hela Sverige egentligen. Alla de gånger jag fick utmärkelser i Danmark, alla de gånger jag sprutade in mål, då stod det inte en rad. Men när jag hade personliga problem så stod det att jag var ett jävla problembarn. Jo, jag var frustrerad, och rätt revanschsugen.

Det blev två säsonger i Mjällby. Tobias Grahn har bidragit till att klubben nu etablerat sig i Allsvenskan, men vitsorden har hela tiden varvats med mediala uppsträckningar. Mest uppmärksamhet väckte han när han, efter att ha bytts ut i halvtid mot IFK Göteborg förra sommaren, valde att lämna Strandvallen under andra halvlek.

Han suckar när jag tar upp saken.

– Problemet är att omständigheterna aldrig kommer fram.

Vad menar du?

– Jag blev utbytt i halvtid och var väldigt arg över det. Vi hade snackat om att inte hamna i det »röda fältet«, och jag var definitivt där. Jag ställde mig i spelartunneln och kollade tills det var sex minuter kvar. Vi låg under med 2–0. Att dra var det smartaste jag kunde göra. Jag hade aldrig kunnat sitta där och dela ut ryggdunkningar efteråt. Jag kan inte räkna till tio, jag kan vara arg som ett bi i flera timmar efteråt. Jag träffade mina föräldrar utanför arenan. Mamma sa: »Är det inte bäst att du stannar, Tobias?« Jag svarade: »Nej, ni vet hur jag blir.«

Insåg du inte att det skulle sända fel signaler?

– Jag fattar att det ser ut som om jag är en jävla diva när jag gör en sådan grej. Det var inte okej för mig att dra, men det fanns heller ingen poäng för mig att stanna. Jag är mer nöjd över att jag inte rev ner omklädnings­rummet. Det sa jag redan när jag kom till Mjällby: »Prata inte med mig när jag är så där.« Men det där adrenalinet, det där vilda, är ju också min force på p­lanen.

Tobias sätter ett finger i luften.

– Jag vill poängtera att jag hade kunnat stanna i Mjällby om jag velat. Det var ingen som jagade bort mig. Men Mjällby är en liten klubb. När jag kom hem så var deras mission att hålla sig kvar i Allsvenskan, och det var en utmaning för det hade man aldrig lyckats med i klubbens historia. Vi har gjort det fenomenalt de här två åren, klarat oss med hyfsad marginal och gått långt i cupen. Nu kände jag lite: »Vart ska Mjällby nu då?« Örebro hade ett mellanår förra säsongen men de var trea året innan och har ambitionen att komma upp och fajtas i toppen igen. Det känns lite roligare, mer spännande.

Han går fram till baren och frågar servitrisen om det går att boka bord till träningsmatchen mot Syrianska. Hon lovar att ordna så att Tobias föräldrar och Anakin får se matchen genom panoramafönstren.

Tobias vänder sig mot mig och skrattar till.

– Anakin har haft lite svårt att hänga med i mina klubbyten. Men nu har han lärt sig säga »Örebro« och han har koll på att de har vita tröjor.

Han kisar ner mot det konstgräs som kommer att vara hans hemmamatta de kommande två säsongerna. Om han stannar kontraktstiden ut.

Det har i varje fall börjat bra. Tränaren Sixten Boström har redan berömt Tobias för att han har mycket åsikter.

– Det känns bra att vara här. Man hade ju kunnat önska att alla mina flyttar hade bottnat i egna val, men det har ju snarare varit att man varit tvungen till det, att det inte funnits någon annan utväg.

När Örebros startelva ställer sig i mittcirkeln före avspark i den allsvenska premiären mot Åtvidaberg lägger alla spelarna faderligt armarna om axlarna på de knattar som står framför. Alla utom Tobias. Han bryter sig loss från raden och gör en sista rusch följd av ett upphopp och en luftnick.

I första halvlek spelar han enkelt på ett tillslag men får s­ällan bollarna tillbaka när han springer i djupet. För Tobias går det okej men det premiärvirriga ÖSK-försvaret släpper in fyra mål. I början av andra, när hemma­laget får en frispark, snor Tobias bollen från mittbacken Boris Lumbana för att snabbt sätta igång spelet. Han agerar pådrivare, går långt ner för att plocka boll och styr samtliga uppspel.

Det syns att han är medveten om att det är hans ansikte som pryder matchaffischerna utanför arenan. Tidigare i karriären skulle den vetskapen troligen ha fått honom att bete sig annorlunda. Han skriker visserligen »hej-hej!« och pekar vädjande ner på ytan framför fötterna, men han slår inte ut med händerna när bollen inte kommer. Och den här kvällen går hans mest inspirerade rusch bakåt, för att avväpna Åtvidabergs tvåmålsskytt Victor Prodell. När Kubanerna ser Grahns löpning gör de en paus i det ironiska »SM-guld, SM-guld, SM-guld«-skrålandet för att istället driva på sitt lag. Men trots en frenetisk forcering förlorar Örebro matchen med 4–3.

När jag ringer Tobias efteråt varvar han ner framför TV:n i Almby.

– Det känns som om det var lite premiärnerver i dag. I första är vi jävligt ängsliga men i andra kör vi över dem fullständigt och kunde gjort fem, sex mål.

Jag säger att han verkade okej med att kämpa för laget, men att han inte fick några större möjligheter att glänsa offensivt.

Han skrockar.

– Jag spelar inte för någon agent, jag har ingen egen agenda. Tidigare var varje beslut på plan mycket svårare eftersom jag ville visa upp mig, jag ville producera och göra mina poäng. Men det var då. För helt ärligt, jag spelar för tre poäng åt laget nu. Jag har liksom inget att bevisa för någon, det tycker jag i alla fall att jag bevisade i kväll.