Genom spårvagnsfönstret, på väg till min systers radhus i sydöstra Bryssel, får jag syn på en affisch som påminner om det belgiska parlamentsvalet den 25 maj. Jag undrar om invånarna slipper politiskt käbbel den här gången. Den nuvarande premiärministern, Elio Di Rupo, erövrade posten den 6 december 2011 efter en oöverträffad politisk kris då Belgien var utan regering i 541 dagar. Partierna från den fransktalande regionen Vallonien i söder och det flamländsktalande Flandern i norr hade förtvivlat svårt att komma överens. I det ekonomiskt mer välbärgade Flandern förespråkades egna skatteregler. Många var trötta på att – som Bart De Wever, ledare för separatisterna i Nya flamländska alliansen, uttryckte det – »behandlas som mjölkkor«.
För Bryssel, huvudstad men också landets tredje storregion, var Belgiens splittring genant. Vad skulle övriga Europa tänka? Brysselbornas stad var ju EU:s hjärta, en modell för politiskt samarbete över språkliga och kulturella gränser. Att det då samtidigt rådde en djup oenighet i deras eget land såg inte särskilt snyggt ut. Så belgarna protesterade. På sitt eget sätt. Skådespelaren Benoît Poelvoorde initierade ett »skägguppror«, varpå 800 belgiska män lät ansiktsbehåringen härja fritt för att markera sitt missnöje. Störst uppmärksamhet fick den kände radioprataren Koen Fillet vars skägg växte sig så långt att den efterlängtade rakningen, som ägde rum samtidigt som Di Rupo tillkännagavs som ny premiärminister, till slut bevakades som en stor nyhetshändelse. Skäggupproret var en mild protest med glimten i ögat – en typisk händelse för ett land där det inte finns så mycket som är typiskt.
När jag kommer fram till min systers hus dricker vi te och pratar. Jag är på tillfälligt besök, medan hon har bott i Bryssel i snart ett år. Därför börjar jag skratta när hon en bit in i samtalet ber mig »berätta lite om Belgien«.
– Är det inte jag som borde be dig om det? svarar jag.
