För kung och fosterland

Inklämd mellan Europas jättar låg en splittrad nation vars landslag rankades efter länder som Uzbekistan och Burkina Faso. Men så hände något. Både med fotbollen och med Belgien.

Genom spårvagnsfönstret, på väg till min systers radhus i sydöstra Bryssel, får jag syn på en affisch som påminner om det belgiska parlamentsvalet den 25 maj. Jag undrar om invånarna slipper politiskt käbbel den här gången. Den nuvarande premiärministern, Elio Di Rupo, erövrade posten den 6 december 2011 efter en oöverträffad politisk kris då Belgien var utan regering i 541 dagar. Partierna från den fransktalande regionen Vallonien i söder och det flamländsktalande Flandern i norr hade förtvivlat svårt att komma överens. I det ekonomiskt mer välbärgade Flandern förespråkades egna skatteregler. Många var trötta på att – som Bart De Wever, ledare för separatisterna i Nya flamländska alliansen, uttryckte det – »behandlas som mjölkkor«. 

För Bryssel, huvudstad men också landets tredje storregion, var Belgiens splittring genant. Vad skulle övriga Europa tänka? Brysselbornas stad var ju EU:s hjärta, en modell för politiskt samarbete över språkliga och kulturella gränser. Att det då samtidigt rådde en djup oenighet i deras eget land såg inte särskilt snyggt ut. Så belgarna protesterade. På sitt eget sätt. Skådespelaren Benoît Poelvoorde initierade ett »skägguppror«, varpå 800 belgiska män lät ansiktsbehåringen härja fritt för att markera sitt missnöje. Störst uppmärksamhet fick den kände radioprataren Koen Fillet vars skägg växte sig så långt att den efterlängtade rakningen, som ägde rum samtidigt som Di Rupo tillkännagavs som ny premiärminister, till slut bevakades som en stor nyhetshändelse. Skäggupproret var en mild protest med glimten i ögat – en typisk händelse för ett land där det inte finns så mycket som är typiskt. 

När jag kommer fram till min systers hus dricker vi te och pratar. Jag är på tillfälligt besök, medan hon har bott i Bryssel i snart ett år. Därför börjar jag skratta när hon en bit in i samtalet ber mig »berätta lite om Belgien«.

Annons

– Är det inte jag som borde be dig om det? svarar jag.

Min syster ler och häller upp mer te.

– Vi har nästan gett upp att försöka förstå oss på landet, säger hon. Bryssel känns mer som en EU-stad än som en belgisk stad. Sedan finns de olika språken, det krångliga valsystemet, Flandern och Vallonien … Allt känns så provinsiellt. Vad som verkligen är belgiskt är svårt att veta. Så var börjar man?

 

Det är faktiskt ingen dum fråga. För hur ska man egentligen berätta om en nation som av sin egen premiärminister – Yves Leterme, Di Rupos företrädare – har beskrivits som en »olyckshändelse i historien«? Och som enligt samma man består av drygt tio miljoner invånare som inte har något gemensamt förutom »en kung, ett fotbollslandslag och några ölmärken«. 

Ja, ett sätt är förstås att börja med en av de där få gemensamma nämnarna – och förslagsvis välja den som för närvarande har högst status och kraftigast symbolvärde. Belgien ska spela fotbolls-VM för första gången på tolv år, och inte bara det: landslaget reser till Brasilien med ett förlustfritt kval bakom sig och som tia på Fifas världsrankning, en plats före den normalt så överlägsna grannen Holland, landet som för fyra år sedan spelade VM-final i Sydafrika samtidigt som de belgiska spelarna hade ännu en ofrivillig semester. 

Det är en helt ny situation för »De röda djävlarna«, som landslaget kallas. Så sent som 2007 återfanns Belgien på 71:a plats på Fifas världsrankning, efter länder som Panama, Uzbekistan och Burkina Faso. Inga belgiska spelare hade betydande roller i några större europeiska klubblag. Knappt sju år senare pungar Manchester United ut 282 miljoner kronor för att värva Marouane Fellaini. Samtidigt är Vincent Kompany lagkapten i Manchester City, medan Eden Hazard agerar offensiv kreatör i Chelsea och Evertons främsta målskytt heter Romelu Lukaku.

»Istället har vi skrapat med foten i golvet och drivit med vår egen litenhet. Vi har till och med ett ord för vårt dåliga självförtroende … Belgitude

Efter fem raka mästerskap – VM och EM – som passiva åskådare ska dessa spelare nu gå in i en stor turnering med kravtyngda axlar. Det är klart att man undrar hur det kunde gå så snabbt för Belgien. Om det är en lycklig slump eller resultatet av en tydlig strategi.

Jag har adressen till en 66-årig fotbollsarkitekt som definitivt inte tror på slumpen. Vi ska strax åka och lyssna på honom. Men först tar vi spårvagnen till universitetet.

 

Biblioteket vid Université Libre de Bruxelles är en vacker vit byggnad som man gärna vilar ögonen på. Men Jean-Michel De Waele jobbar inte där, utan i en smutsgrå koloss precis intill. Han är professor i statsvetenskap och chef för den statsvetenskapliga institutionen. När jag kliver in på hans kontor förstår jag direkt att han också är mycket fotbollsintresserad. På väggen bredvid skrivbordet hänger ett stort inramat foto från The Kop i Liverpool. En något mindre bild, också den inramad, visar Club Brügges blåsvarta supportrar under en hemmamatch. I bokhyllan trängs politisk facklitteratur med fotbollsböcker författade av namn som Uli Hesse, Simon Kuper och Jonathan Wilson. Under böckerna ligger Jean-Michel De Waeles halsdukssamling i sju tjocka travar. Totalt äger han över 300 fotbollshalsdukar från klubbar över hela världen. 

– Fotboll och politik, säger han och ler. Mina två största intressen i livet. Lyckligtvis hänger de ofta ihop.

Han ställer fram två koppar kaffe på ett lågt träbord och drar fram en stol till sig själv. Sedan strömmar orden ur honom. Jag föreställer mig hur han i åratal har suttit instängd på sin fakultet och längtat efter att någon ska knacka på dörren och säga: »Du, Jean-Michel, har du lust att placera belgisk fotboll i en politisk kontext?«

– Fotbollen kan nästan alltid berätta något om en stad eller ett land, säger han. I den belgiska ligan är till exempel bara tre av 16 klubbar från Vallonien i dag – resten är från Flandern. Det är ingen tillfällighet. En gång var Vallonien den dominerande regionen ekonomiskt, men sedan en god tid tillbaka finns pengarna i Flandern. 

Annons

Jean-Michel De Waele berättar att universitetet snart ska anordna ett supporterseminarium med inriktning på landslagsfotboll. Han ger mig en broschyr med ett tidsschema och programpunkter och slår fast att det blir en »historisk händelse«. 

– För att förstå varför måste du tänka på att vi knappt vet vad nationalism är. Vi är omgivna av folkrika länder vars invånare alltid tycks prata lite högre än vad vi gör. Vi har fransmännen med sitt stolta revolutionära arv … 

Han reser sig upp från stolen och höjer sin knutna högernäve.

– Vive la France! Vive la révolution! Pam-pa-pam-pa-pam! Vi har ingenting av det där.

Jean-Michel ler förläget, sätter sig ner igen och fortsätter:

– Vi har också det högpresterande Tyskland som granne. Och så Holland, det öppna och glada landet med invånare som inte är rädda för att säga hur saker bäst ska utföras. Den mentaliteten är sällsynt i Belgien. Istället har vi skrapat med foten i golvet och drivit med vår egen litenhet. Vi har till och med ett ord för vårt dåliga självförtroende.

– Vilket är ordet? frågar jag.

Belgitude.

Professorn böjer sig fram och sneglar i mitt anteckningsblock, som för att säkerställa att jag verkligen skriver ner ordet.

– Belgitude är en känsla av att inte räcka till. Ja, att nästan be om ursäkt för sin existens. Vi tittar på varandra och tänker: »Vi är små, vi är splittrade, ingen är intresserad av oss. Belgien kan aldrig uträtta något stort.« Att vi inte hade någon regering under nästan två år var ett symboliskt misslyckande. Jag kunde åka på jobbresa till Kina och fråga mig själv: »Hm, kommer mitt land att finnas kvar när jag återvänder hem?« Och den ännu värre frågan var förstås: »Hur många kommer i så fall att bry sig?«

Jean-Michel De Waele menar att det i denna »belgitude« också ingår en kollektiv skam över de landsmän som har betett sig illa. Han nämner visserligen inte kung Leopold II:s brutala kolonialstyre över Kongo 1885–1908, däremot Marc Dutroux. I mitten av 1990-talet kidnappade, våldtog och mördade »Monstret från Charleroi« ett flertal flickor mellan åtta och nitton års ålder. Marc Dutroux fick gestalta den rena ondskan och hela världen förfasades över belgarens grymheter. 

Jean-Michel suckar:

– Pedofili finns tyvärr runt hela jordklotet. Men Belgien blev genom honom associerat med det, mer än andra länder. Då är det kanske inte så konstigt att man håller låg profil.

Han rättar till sina rundbågade glasögon och kliar sig över flinten. 

– Hur som helst, fortsätter han. Nu har du bakgrunden. Det fanns alltså ett stort behov av att enas kring något fint, något att känna stolthet över. Och då kom det här laget! Det var faktiskt helt fantastiskt. I det nya belgiska landslaget fanns flamländare, fransktalande, invandrare … spelarna representerade hela Belgien och jobbade utmärkt tillsammans. De vann match efter match och fick folk – även flamländare – att vifta med den belgiska flaggan. Jag talar inte om någon otäck aggressiv nationalism, utan om att den här belgituden utmanades. Det fanns en kollektiv längtan efter det. 

Jag frågar varför han tror att just fotbollen fick rollen som samlande kraft.

– Det beror nog på fotbollens storlek, svarar han. Det har visats belgiska filmer i Cannes, och 2012 vann en belgare nobelpriset i fysik. Sådana positiva händelser utmanade också belgituden. Men fotbollens effekt är mycket större, eftersom den är populär överallt. 

Jag påpekar att Belgien trots allt har nått landslagsframgångar tidigare. Inte minst 1986 då man nådde VM-semifinal, anförda av den storväxte målskytten Jan Ceulemans. 

– Vad skulle vara skillnaden den här gången? undrar jag. 

Jean-Michel viftar bort min invändning. Han säger att dagens landslag – där flera spelare är födda i andra länder eller har föräldrar som är det – representerar ett nytt, liberalt Belgien. Att mångfalden speglar nationen och att supportrarna, flamländare som valloner, kan titta på de skickliga landslagsmännen och säga: »Titta, vad bra de samarbetar trots sina olika bakgrunder. Det kan vi lära oss något av.«

– Dessutom spelade så gott som hela VM-truppen 1986 i belgiska klubbar, säger han. Nu har vi många killar i utländska storklubbar, klubbar som hela världen följer. Och när utlänningar ser Kompany, Hazard eller Lukaku glänsa i Premier League frågar de sig inte: »Pratar han franska eller flamländska? Är han invandrare eller kanske vallon?« De ser bara duktiga belgare. Man ska inte underskatta vikten av yttre bekräftelse. När vi läser i tidningen att Mourinho säger att Belgien har fantastiska spelare växer vi några centimeter. Det gör någonting med oss. Vi som tidigare alltid har varit rädda för att framstå som skrytiga.

Jean-Michel tittar på mig med intensiv blick, ivrig att få en reaktion på sin utläggning. När jag säger att de flesta av mina kompisar i dag förmodligen förknippar Belgien med »bra fotbollsspelare« slår han ihop handflatorna och stöter ur sig ett kluckande skratt.

– Det gör något med oss! säger han igen. Tidigare har vi ofta valt ett andralag att hålla på i stora mästerskap, vid sidan av Belgien. Något mer spännande, kanske Brasilien eller Kamerun. Tänk, nu kanske det blir tvärtom, nu kanske andra länder håller en tumme för Belgien. 

Han tittar på sin klocka och torkar bort en svettdroppe från pannan.

– Förr när jag åkte till Paris skrattade parisarna åt min dialekt, i dag vill de veta hur vårt fotbollslandslag har kunnat bli så bra. Ja, alltså … Just den frågan kanske inte jag ska svara på.

 

Den 10 juni år 2000 vann Belgien med 2–1 över Sverige i EM:s öppningsmatch på Kung Baudouin-stadion i Bryssel. Men trots resultatet såg vinnarna inte ut som ett landslag av hög europeisk klass, och två förluster senare – mot Italien och Turkiet – var hemmanationen utslagen. 

Det var första gången någonsin som ett värdland inte lyckades ta sig vidare från EM-gruppspelet, och den 36-årige målvakten Filip De Wilde fick symbolisera bilden av ett landslag som inte längre hängde med i svängarna. Mot Sverige hade han, på ett närmast papphammarskt vis, råkat snubbla på bollen och bjuda Johan Mjällby på ett reduceringsmål. Och i den avgörande matchen mot Turkiet stod målvakten som fastvuxen i gräset när en överraskad Hakan Şükür enkelt nickade in turkarnas ledningsmål. Belgiens fiasko fullbordades sedan i den andra halvleken när De Wilde, långt utanför eget straffområde, mejade ner Arif Erdem med en tackling så feltajmad att det såg komiskt ut. Det röda kortet var lika oundvikligt som de förlöjligande rubrikerna i tidningarna nästa dag.

Belgiens landslag

Smeknamn: Rode Duivels/Diables Rouge

Annons

Förbundskapten: Marc Wilmots

Flest landskamper: Jan Ceulemans (96)

Flest landslagsmål: Bernard Voorhoof och Paul van Himst (30)

VM-meriter: Fyra i Mexiko 1986. Gick till sex raka slutspel mellan 1982 och 2002.

Vägen till VM 2014: Vann kvalgrupp A, nio poäng före tvåan Kroatien. Gick igenom kvalet utan förlust och släppte endast in fyra mål på tio matcher – bara Spanien (3) var tätare bakåt.

VM-matcher: Inleder mot Algeriet den 17 juni, därefter Ryssland (22 juni) och Sydkorea (26 juni).

Året efter, 2001, tillträdde Michel Sablon som ordförande för det belgiska fotbollsförbundet. Sablon, assisterande förbundskapten för Belgien i tre raka VM-slutspel (1986, 1990 och 1994), hade varit med i organisationskommittén för EM 2000 och med egna ögon bevittnat sitt gamla landslags misslyckande. Men värre var, tyckte ordföranden, att återväxten såg så klen ut. Pojk- och ungdomslandslagen fick allt svårare att ta sig till juniormästerskap och tappade mark gentemot konkurrerande länder. 

När Michel Sablon och hans medarbetare studerade ungdomslagen såg de ingen röd tråd, varken på landslags- eller klubbnivå. Tränarna lärde ut fotboll på olika sätt och utbildades inte efter samma mall, ungdomslandslagen använde sig av olika taktiska uppställningar. Ingenstans verkade det finnas en tydlig vision. 

– Allt tycktes bara gå ut på att försöka vinna nästa match, säger Sablon. Det var oerhört splittrat och kortsiktigt.

Michel Sablon beslöt sig för att starta en utredning. Han sammankallade en grupp bestående av ex-landslagsspelare, ungdomstränare, forskare, fysiologer, akademichefer … För att visa på frågans tyngd var det viktigt att inkludera många olika fält. Målet var att enas om vissa gemensamma riktlinjer, en belgisk utbildningsmodell, som såväl klubbar som ungdomslandslag sedan skulle följa.

– Vi analyserade över 1 600 timmar ungdomsfotboll och upptäckte flera intressanta saker. Bland annat att bollkontakterna var för få och att spelarna därmed inte blev tillräckligt tekniska. 

Expertgruppens förslag blev att krympa fotbollsplanerna från tidig ålder och dessutom minska antalet spelare på planen. Upp till sju års ålder skulle lagen bara spela två mot två, på småplaner bredvid varandra. Mellan sju och nio års ålder: fem mot fem. Sedan åtta mot åtta (utan offsideregel) tills spelarna var tolv. När det därefter blev dags för elvamannafotboll skulle spelsystemet vara 4–3–3. 

Sablon slogs också för att klubbarna inte skulle toppa sina lag. Låg en spelare före sina kompisar i utvecklingen var det bättre att han eller hon gick upp en ålderskull. Detsamma skulle gälla i landslagen. En annan viktig sak var att ungdomstränarna i hela landet fick licenskrav ställda på sig. Ambitionen var att samtliga klubbar, och deras tränare, skulle tryckas in under förbundets paraply. Michel Sablons återkommande tanke: »Det är inte rimligt att ett så geografiskt litet land ska fungera på så olika sätt, åtminstone inte inom fotbollen.«

När utredningen var klar sammanställdes allt i ett manifest med titeln Förbundets utbildningsvision. Belgien räknades då inte som ett av världens 70 bästa fotbollsländer.

 

Bonjour, Michel! Ça va?

– Ça va bien, et toi?

Michel Sablon kindpussar receptionisten i det sandbruna stenhus med glasfasad ut mot Avenue Houba de Strooper, ett stenkast från Kung Baudoin-stadion, där Belgiens fotbollsförbund har sitt högkvarter. Sablon är klädd i mörk kostym och ljusblå skjorta med smala vita ränder. De svarta skorna är välputsade. Han är 66 år gammal och jobbar inte längre för förbundet. Men han tittar fortfarande förbi med jämna mellanrum och hälsar på alla som kommer i hans väg.

– Nu ska jag bara hitta en lämplig lokal där vi kan sätta oss, säger han.

När vi slagit oss ner i ett av förbundets mötesrum ger jag honom en utskrift över Fifas världsrankning från juli 2007, den där Belgien återfinns på plats 71.

– Lustigt att du tar fram den, säger han. För hela poängen med vår kursomläggning var att prioritera utveckling före omedelbara resultat. Vi lät lovande killar, som Kompany och Hazard, spela med äldre ungdomslandslag – på bekostnad av äldre namn som många tyckte var bättre. Du skulle bara veta hur mycket kritik jag fick för att de »bästa« spelarna inte togs ut till U21-EM 2007. De dödade mig nästan!

»Förr när jag åkte till Paris skrattade parisarna åt min dialekt, i dag vill de veta hur vårt fotbollslandslag har kunnat bli så bra.«

Han lägger undan rankinglistan och tar fram ett exemplar av Förbundets utbildningsvision. 

– Läs den här istället. Den ska förresten tryckas i en ny upplaga nu, med vissa uppdateringar. Används fortfarande i hela Belgien.

Trots stoltheten i den gamle fotbollspampens röst blir jag, ärligt talat, bara måttligt imponerad av läsningen. Att ha gemensamma riktlinjer för ungdomstränare eller att låta småkillar spela fem mot fem istället för sju mot sju framstår inte direkt som några omkullkastande idéer. Flera av punkterna i manualen tycks närmast självklara. 

– Det hade de kanske varit också, säger Michel. I ett annat land. Men som du säkert vet är Belgien speciellt eftersom regionerna skiljer sig åt både språkmässigt och kulturellt. Så bara att lyckas få till ett gemensamt program var en stor seger. Det tog oss, eller mig snarare, ett och ett halvt år att övertyga klubbarna. Varje månad var vi ute och träffade klubbarnas akademichefer. 

Vad var svårast?

– Att få tränarna att våga se längre än till nästa match. När jag reste runt i klubbarna och sa till ungdomstränarna att de inte fick toppa sina lag kunde jag få till svar: »Du förstår inte, vi måste verkligen vinna nästa match!« Den mentaliteten är fotbollens cancer, för den hämmar utvecklingen. Sätter man utvecklingen i första rummet kommer också resultaten senare. Det kunde vi se med egna ögon. Några år efter att manualen började praktiseras gick våra ungdomslandslag från att vara utanför topp-20 i Europa till att vara topp-10. 2007 tog vi oss, med en ny generation spelare, till semifinal i U21-EM. Året efter nådde vi OS-semifinal. Och nu ska vi spela VM i Brasilien med ett kanonlag.

Allt detta tack vare manualen?

– Självklart inte, utan duktiga spelare kommer man ingenstans. Men jag är säker på att manualen spelade en viktig roll. Den fick klubbarna att utbilda spelare på likartade sätt.

Men en spelare som Eden Hazard, som flyttade till Lille när han just blivit tonåring, har väl snarare fått sin utbildning i Frankrike?

– Visst, men han var tidigt en del av våra pojklandslag. Dessutom var vi faktiskt influerade av Frankrike när vi gjorde vår utredning. De var regerande världs- och Europamästare när vi inledde arbetet. Jag åkte ofta dit i studiesyfte.

Vad känner du när du ser landslaget spela i dag?

– Jag kan njuta av spelarna, men framför allt av publikens engagemang. För inte så längesedan kunde vi ha 6 000 åskådare på en landskamp mot Bulgarien. I dag är gatorna i Bryssel tomma när Belgien spelar träningsmatch mot Elfenbenskusten, och biljetterna säljer slut direkt. Fattar du? Till en träningsmatch! Hela landet kommer att stå bakom laget i VM.

Du låter optimistisk.

– Ja. Men man ska komma ihåg att våra spelare, hur duktiga de än är, inte har spelat VM tidigare. Och erfarenhet har stor betydelse. Lyckligtvis har vi en förbundskapten som vet precis vad en stor turnering handlar om. Wilmots får en mycket viktig roll i Brasilien.

 

Marc Wilmots gjorde 28 mål på 70 landskamper, och fick som spelare uppleva fyra VM-turneringar med Belgien. Han var den typen av hårt arbetande mittfältare som verkade kunna springa från straffområde till straffområde hur många gånger som helst utan att bli det minsta trött. Målen han gjorde var sällan spektakulära, han skavde sina motståndare i hälsenorna och hans bästa fint tycktes vara ett motlägg. Det var inte för inte som belgiska journalister gillade att benämna honom som »Den kämpande grisen«. Wilmots ansträngde sig inte för att bli populär och blev det just därför. Han talade ogärna om sina egna kvaliteter, och trots att han spelade ända fram till 2003 verkade han ändå tillhöra en svunnen fotbollstid: tystlåten, lojal, till synes ointresserad av flärd. Under lediga stunder kopplade han gärna av med att köra traktor.

»Men man ska komma ihåg att våra spelare, hur duktiga de än är, inte har spelat VM tidigare. Och erfarenhet har stor betydelse.«

Wilmots blev förbundskapten för Belgien inför VM-kvalet 2012, då Georges Leekens överraskande lämnade jobbet för att ta över Club Brügge. Landslaget hade då återigen misslyckats med att ta sig till en stor turnering – EM i Polen och Ukraina – trots att det numera fanns stjärnor i laget. Wilmots, som tidigare varit assisterande förbundskapten, gjorde inga stora förändringar jämfört med Leekens spelsätt. Ändå hände något med landslaget när den kämpande grisen tog över. 

– Jag tränade Marc på 80-talet, när han spelade i ungdomslandslaget, berättar Michel Sablon. När jag träffar honom i dag är han precis lika jordnära som han var då. Hans inställning har smittat av sig på spelarna. Belgien spelar bra fotboll i dag, men framför allt uppträder vi som ett lag.

Från ett EM-kval där landslaget inte lyckades besegra Österrike på hemmaplan och där man tappade poäng mot Azerbajdzjan, uppträdde Belgien som en maskin i kvalet till Brasilien-VM. Särskilt bortasegrarna mot Serbien, Kroatien och Skottland imponerade. Ibland hette matchhjälten Marouane Fellaini, ibland Romelu Lukaku eller Eden Hazard. Men efter varje vinst påpekade Wilmots att det var kollektivet som hade segrat. Och när tidningarna haussade laget invände han att detta nya belgiska landslag faktiskt inte hade »uppnått någonting ännu«.

Michel Sablon:

– När vi var i Mexiko -86 var vi en liten stab som helt kunde koncentrera oss på fotbollen. Men i dag är det elva företag som springer runt på planen. Varje spelare har agenter, PR-människor, sponsorer … Då är det bra om deras chef står tryggt förankrad i jorden.

 

Dagen efter besöket på förbundet tar jag mig till stadsdelen Anderlecht. Utanför Constant Vanden Stock-stadion står tre farbröder och väntar på att biljettkassan ska öppna. Det är två dagar kvar till RSC Anderlechts möte med Club Brügge i den belgiska slutspelsserien. Hemmalaget ligger bara fyra i tabellen och har just sparkat tränaren John van den Brom. De regerande mästarna har haft en bedrövlig säsong, och kanske har den nyfunna landslagsvurmen i Belgien också en bra grogrund i de inhemska klubbarnas vikande internationella framgång.

RSC Anderlecht är med sina 32 ligatitlar Belgiens överlägset mest meriterade klubb. Den kan också skryta med en Uefacuppokal och två Cupvinnarcuptitlar. Mellan 1976 och 1984 tog sig klubben till fem stora cupfinaler i Europa. I fönstret på den anrika Anderlechtbaren La Coupe, belägen mittemot arenan, hänger en stor affisch som påminner besökarna om »The Golden Years«. Där syns också en 24 år gammal matchbiljett från Ullevi, där klubben 1990 spelade sin senaste stora final – mot Sampdoria i Uefacupen.  

Den klubb som blir belgisk mästare går fortfarande direkt in i Champions Leagues gruppspel, medan tvåan får kvala. Förra årets tvåa, Zulte Waregem, rök i samma kvalrunda som Elfsborg efter totalt 0–5 mot PSV Eindhoven, medan ligaettan Anderlecht bara lyckades ta en poäng i en grupp bestående av Paris Saint-Germain, Olympiakos och Benfica. Målskillnaden löd 4–17 och det roligaste som hände för Anderlecht var att mittfältaren Youri Tielemans – 16 år och 148 dagar gammal – blev Belgiens yngsta Champions League-spelare någonsin.

Tielemans, född 1997, är förstås ovanligt talangfull, men ändå en bra representant för dagens Anderlecht. Ungdomsverksamheten är det inget fel på, problemet är att behålla talangerna när rikare klubbar i bättre ligor visar intresse. I den elva som förmodas starta mot Club Brügge är åtta spelare födda på 90-talet. 

 

Jean Kindermans, akademichef i Anderlecht och en av medlemmarna i Michel Sablons gamla expertgrupp, vet allt om det här. När han tar emot på sitt kontor vid klubbens träningsanläggning berättar han om en lagbild från 1985.

– Jag hade precis kommit upp i Anderlechts A-trupp. Av de 21 spelare som var med på fotot var 19 av oss landslagsmän. I dag är det kanske två spelare i truppen som spelar i A-landslaget. 

Han säger det som ett krasst konstaterande, det hörs ingen bitterhet i Jean Kindermans röst.

– Vi har blivit en utvecklingsklubb, menar han. Att A-laget har så många unga spelare är en logisk konsekvens av att en klubb som Anderlecht inte längre har råd att värva färdiga stjärnor. Istället blir vi av med våra bästa spelare ganska tidigt. Det är förstås bra för Belgien att lovande spelare tidigt får spela toppfotboll, men för oss som klubb är det en helt annan verklighet jämfört med hur det var förr.

Akademichefens kontor har vita väggar och stora fönster som vetter ut mot de frodigt gröna träningsplanerna. Flera gånger om dagen står han här och blickar ut, avundsjuk på tränarna som han bestämmer över. Helst skulle han vilja vara på planen och instruera ungdomsspelare varje dag. Men det kan han inte. Istället tvingas Jean Kindermans lägga tid på att försöka få föräldrar till lovande tonåringar att stå emot locktonerna från utländska klubbar. 

– Jag har sådana möten hela tiden, säger han. Ett i eftermiddag, faktiskt. 

Jag frågar vad han kommer att säga till föräldrarna han ska träffa senare under dagen.

– Jag kommer att visa dem mitt bästa argument, det vill säga den där.

Han pekar på ett inramat foto som visar fem glada spelare i lila Anderlechttröjor och rabblar upp namnen:

– Romelu Lukaku, Massimo Bruno, Dennis Praet, Youri Tielemans. Och så »Vince the King« Kompany.

Samtliga debuterade i Anderlechts A-lag efter att ha fått sin fotbollsutbildning vid Jean Kindermans akademi. Lukaku och Kompany gick sedan vidare till ännu större klubbar, de tre andra lär göra det snart. 

– Bilden förklarar tre saker, säger Kindermans. Ett: vår utbildning håller hög klass. Två: A-laget ger unga spelare chansen. Och tre: vi stoppar inte spelare som sedan vill vidare.

När han tog över som akademichef för nio år sedan tränade U17-laget, alltså Anderlechts tredje bästa lag, fyra gånger i veckan. Kvällstid. På tok för lite, tyckte Kindermans.

– Så vi gjorde en överenskommelse med skolorna i Bryssel. Tre morgnar i veckan fick våra spelare individuell fotbollsträning. På så sätt gick de från fyra till sju pass i veckan. Plus matcher. 50 procent av den första kullen som fick den här typen av träning är professionella fotbollsspelare i dag.

Han pekar på den inramade bilden igen.

– Lukaku var en av dem som fick specialträning. Han var stor och stark när han började, men inte så teknisk. Så utöver den vanliga träningen finslipade han sin teknik tre morgnar i veckan. När han 16 år gammal gjorde A-lagsdebut var det ett bevis för att projektet fungerade. 

Jag frågar Jean Kindermans vilken effekt han som klubbmänniska har sett av Förbundets utbildningsvision – Michel Sablons heliga skrift. Har den varit så inflytelserik som den före detta ordföranden menar?

– Förbundet gjorde ett fint jobb, säger Kindermans. För det första var själva initiativet väldigt välkommet. Och utbildningsplanen var inte minst bra för ungdomstränarna som fick gemensamma riktlinjer att följa. 

Hur är det i Anderlecht? Spelar alla ungdomslagen 4–3–3?

– Inte riktigt, men alltid med tre spelare längst fram. Och vi försöker göra matchspelet rättvist för ungdomarna. Mittfältarna får till exempel skifta positioner och roller från match till match. Det är utvecklande för dem. 

Känner du dig själv som en del av landslagets pånyttfödelse?

– Jag vet inte. Anderlechts utbildning av spelare har så klart hjälpt landslaget. Slutmålet för en pojke som börjar hos oss är ju »De röda djävlarna«. Men alltså … man kan framhålla en strategi utan att överdriva betydelsen. Det är alltid frestande att leta efter mirakelmetoder. Varje lördag när vi har våra ungdomsmatcher ser jag mängder av bilar med utländska registreringsskyltar. Folk – scouter, agenter, journalister – kommer hit från alla möjliga länder och vill veta hemligheten bakom »Belgiens gyllene generation«. Svaret »hårt arbete« låter inte så spännande. Men hur bra en strategi än är bygger ju allt på det.

Han tittar ut genom sina stora fönster igen. På planen närmast kontoret genomför Anderlechts A-lag sin sista träning inför matchen mot Club Brügge. 

– Om det går dåligt för landslaget i Brasilien kommer de snart att åka till ett annat land och leta efter mirakelmetoden där istället.

 

Under min fjärde dag i Bryssel drabbas jag av VM-ångest. Det är känslan av att se ett land – som dessutom råkar ha en befolkning i Sveriges storlek och som har liknande historiska fotbollsmeriter – förbereda sig för en fest man själv inte är inbjuden till. Brasilien-VM är närvarande överallt: i TV-reklamen, i tidningsartiklarna, till och med i min resebokning. Brussels Airlines förklarar stolt på sin hemsida att de är »De röda djävlarnas officiella flygbolag«, och för 3 499 euro erbjuds supportrarna att flyga tillsammans med landslaget till São Paulo i juni. Då ingår också matchbiljetter (»ända till finalen, hoppas vi!«) och en resa tillbaka till Bryssel med det rödsvartgula landslagsplanet. Ganska många belgare är uppenbarligen beredda att betala så mycket pengar för att stötta laget, för redan i början av april meddelade flygbolaget att det endast återstod några få platser.

»Den här gången finns det dessutom många goda argument som talar mot att belgaren efter VM sätter sig på en murrig bar och skäms över sin plötsligt inbillade förträfflighet.«

Jag tänker på Jean-Michel Du Waele och hans »belgitude«. När Belgien gick till VM-semifinal 1986 minns han hur det var: »festligt en dag eller två«, men att »saker och ting sedan snabbt återgick till det normala«. En liknande framgång 2014 skulle firas betydligt längre och vildare, tror han. Samtidigt påpekade han att det nyvunna självförtroendet är skört och måste underhållas. Han pratade om hur landslagets framgångar bara hade »utmanat« – inte besegrat – belgituden. Och när jag frågade honom hur han tror att belgarna kommer att reagera om landslaget åker till VM och förlorar tre raka matcher svarade han:

– Då lär belgituden krypa tillbaka. Vi kommer att skaka på våra huvuden och skratta åt oss själva. »Ha! Ha! Ha! Tänk att vi fick för oss att Belgien kunde gå långt – så tokigt. Kom så går vi och tar en öl och hejar på Brasilien istället.«

Som VM-exkluderad svensk märker jag hur jag irriteras över resonemanget. Det påminner om barnet som visar upp sin fina teckning med orden »titta vilken ful!« bara för att vara säker på att få beröm av föräldern, läraren eller kompisen. 

Den här gången finns det dessutom många goda argument som talar mot att belgaren efter VM sätter sig på en murrig bar och skäms över sin plötsligt inbillade förträfflighet. Samma helg som Jean-Michel Du Waele pratar om det bräckliga belgiska självförtroendet vrider nämligen 20-årige Romelu Lukaku ut och in på Arsenals försvar i Premier League och gör ett tjusigt mål i Evertons 3–0-vinst. Samtidigt leder Vincent Kompany sitt Manchester City till en ny trepoängare, och i Liverpool är målvakten Simon Mignolet med och ser till att hans klubb tar ett steg närmare ligatiteln. Och Mignolet är inte ens Marc Wilmots förstaval i landslaget. Några dagar senare inser man varför när Thibaut Courtois i Atlético Madrid håller nollan för andra gången mot FC Barcelona i Champions League och jublar över en överraskande semifinalplats.

Så när ska en belgare tillåta sig själv att höja ribban, om inte nu?